Bör fetma bekämpas?
Fetman breder ut sig, särskilt i västvärlden. I detta diagram (från WHO:s sajt om fetma) visas andelen män och kvinnor med ett BMI över 30 i några olika länder år 2005:
I ”Is the Obesity Epidemic a Public Health Problem?”, publicerad i Journal of Economic Literature, diskuterar Thomas Philipson och Richard Posner dels varför fetman har blivit större och dels vad, om något, staten bör göra åt saken. De är tveksamma till att staten bör göra särskilt mycket:
From a normative perspective, we argue that obesity may be more a private health problem rather than a public one. The fact that a population is overweight in a medical sense does not imply that it is necessarily overweight in a Pareto sense.
Men hur kan man ifrågasätta en politik som syftar till hälsomaximering? Genom detta resonemang:
From an economic standpoint, the proper maximand is of course not health but utility, in which good health is only one argument. Rational persons constantly trade off health for competing goods, such as pleasure, income, time, and alternative consumption possibilities. Intervention that considers such trade-offs unworthy of consideration is paternalistic. … The point is not that governmental efforts to control obesity should be ruled out of bounds a priori, but that all relevant costs and benefits of such efforts should be considered.
Den del av argumentationen jag tycker bäst om är när Philipson och Posner påpekar att de flesta studier av fetmans sociala kostnader väljer att inte beakta de kostnadsbesparingar som fetma ger upphov till. (Denna metodologiska inkonsekvens återfinns också i studier som beräknar alkoholens kostnader.) Som de uttrycker det:
We are skeptical that such fiscal externalities are the true underlying concern of the public health community in promoting intervention. This is because other fiscal effects, such as higher mortality rates of obese individuals (Lawrence Garfinkel 1986), which reduce Social Security spending, are not considered seriously. An exception is B. McCormick and I. Stone (2007) who argue that the medical expenses associated with obesity have been exaggerated because of the cost savings resulting from the tendency of obese people to die earlier. … If fiscal externalities is the issue, a more extensive examination of whether obese individuals lower public spending, rather than raise it, seems warranted.
Slutligen diskuterar Philipson och Posner olika metoder för att reducera fetma, i den mån staten ska försöka göra det. De konstaterar att information i regel inte fungerar särskilt väl; däremot kan allmänt ökad utbildning ge människor incitament att hålla sig smalare:
The problem is not that disadvantaged persons cannot read labels and are unaware that obesity is bad for their health, but that uneducated persons have less of an incentive to invest in their health because their longevity and their utility from living are below average.
När det gäller fettskatt är de skeptiska:
Probably any feasible tax response to obesity would cost more to enforce than it would be worth in reducing the social costs of obesity.
Den metod de verkar sätta störst tilltro till, utöver allmän utbildning, är en reglering av reklamen, särskilt den som vänder sig till barn och ungdomar.
Artikeln problematiserar alltså den utbredda synen att fetma är ett socialt problem som ska bekämpas med politiska åtgärder, men den gör det inte på ett dogmatiskt sätt. Budskapet är att alla kostnader och intäkter ska beaktas innan sådana åtgärder vidtas och att det inte tycks finnas särskilt många verksamma åtgärder att ta till. En nykter syn som även svensk debatt behöver präglas mer av.
Se tidigare inlägg: ”Det paternalistiska felslutet”, ”Fetma i USA”, ”Feta och rökare en vinst”, ”Fett fin konst”
Det verkar uppenbart att mycket av uppståndelsen kring detta beror på ett allmänt äckel inför fetman snarare än en rationell analys. Jag har kommenterat detta här.
Jonas Vlachos
23 januari 2009 vid 10:49
Reklam/lågprismat för att tvinga in folk i ”fett/sockerberoende”, borde stå företagen dyrt. Men industrin kommer m glädje möta ökade hjälpmedelsbehov, fertiliteten minskar och de psykiskt starkaste och välutbildade överlever längst, får flest barn och kommer påverka framtiden mest.
Darwinism i nutid. Mitt enda tillägg är att sned maktfördelning torde leda till sned evolution.
Camilla
23 januari 2009 vid 11:38
Att man gillar viss man istället för annnan beror på att man lärt sig gilla den förstnämnda maten men inte den sistnämnda. Om folk fick, som barn, lära sig att gilla nyttig mat men inte onyttig mat, så skulle det inte finnas någon tradeoff mellan mat som är god och mat som är nyttig, något som alla skulle tjäna på.
David Bergkvist
23 januari 2009 vid 17:00
Camilla – Du verkar anse att allt beteende som avviker fran ditt eget handlar om ”beroende”, ”tvang” och ”maktutovande”. Finns det inte manniskor med andra onskemal i livet an du? Kan du inte ge manniskor ”the benefit of the doubt” att faktiskt klara sig sjalva och fatta sina egna beslut utan att du omyndigforklarar deras beteende som ett tvang eller beroende?
pontus
23 januari 2009 vid 17:01
David: Du torde vara/bli en föredömlig förälder.
nonicoclolasos
23 januari 2009 vid 17:01
Pontus; du lägger ord i min mun (som är full nog ändå tycks det?). Reklam och lågpriser är så starka morötter, att de kan betraktas som tvingande i vissa inkomstgrupper. Och jag ser ett problem med ”makt genom pengar”. Min omhuldande sjuksköterskeroll kan leda mig till dumhet i era ögon, men ha inga förutfattade meningar. I fallet om fetma, tror jag att vurmen för det långa livet snart når sin pik. Jag respekterar det privata valet att äta sig till döds, om människan betecknas som psykiskt frisk.
Camilla
23 januari 2009 vid 18:41
”Att man gillar viss man istället för annnan beror på att man lärt sig gilla den förstnämnda maten men inte den sistnämnda.”
Nej, så är det inte. Det är istället så att vi är evolutionärt programmerade att gilla socker och fett därför att när dessa preferenser selekterades för så var snabbt bränsleupptag en överlevnadsfördel. Dagens fetma har heller ingenting med mat att göra—den beror på att människor rör på sig för lite. Det går utmärkt att äta precis vad man vill så länge man gör av med lika mycket energi som man stoppar i sig.
Baphomet
23 januari 2009 vid 19:15
David: Kan bara hålla med. Uppväxt på ett brett utbud äts det mesta. Även brocolli ;)
Att vi är programerade att gilla socker och fett är sant, men en extremt dåligt ursäkt. Lika så att vi rör oss för lite. Du äter så mkt du rör på dig. Om du väljer att äta Fett och socker på instinkt. Får du äta mindre.
Folk behöver ta ansvar över sina kroppar. Vi får ju endå lära oss att inte sätta på så fort lusten sätter till.
Halldin
23 januari 2009 vid 21:04
Camilla – Laga priser ar alltsa nagon form av tvang?
Du respekterar alltsa det privata valet att ata sig till dods. Anda respekterar du inte manniskor privata val att salja en njure. Jag forstar inte skillnaden?
pontus
24 januari 2009 vid 23:02
När det gäller fetma, kan valet grundas på annat än lite pengar. Det finns ju även rika feta! Jag skulle även respektera att rika sålde sina njurar, eftersom de inte skulle göra det pga ekonomiskt tvång. Och jag kan ännu inte se att en sådan legal handel skulle innebära någon samhällsfara, som när det gäller dödshjälpen.
Camilla
25 januari 2009 vid 22:22
Tva saker:
1, Sa om det sociala skyddsnatet ar generost tillrackligt sa ar du for organhandel? (om svennebanan saljer en njure for att kope en ny platt-tv (och lite till) kan det val knappast handla om tvang?)
2, Om en individ har tva val, A eller B, och valjer A. Kan man da gora den individen lyckligare genom att forbjuda A. Det ar vad du sager. (i ett tillrackligt allvarligt exempel ar A att salja en njure och B att do.)
pontus
26 januari 2009 vid 7:13
Baphomet>
”Fetmaepidemin” har troligtvis i stor utsträckning med typen av mat att göra, och kan inte förklaras kausalt bara genom att titta på ”energi in och energi ut”.
Vi har säkert preferenser för socker och vetemjö m m, men det betyder inte att det är bra i en värld när utbudet av detta på kort tid har gått från mycket begränsat till att finnas överallt. På 300 år har sockerintaget per person och år i Sverige gått från mindre än 1kg till 40 kg.
Typen av mat påverkar olika hormoner i kroppen, vilket nog är viktigt att ta hänsyn till här. Minska intaget av kolhydrater som exempel, så svarar kroppen genom att minska på insulin (=> fettförbränning slås på). Nya randomiserade studier har också visat på god evidens för detta, av stor vikt för överviktiga, diabetiker m fl.
Mikael
26 januari 2009 vid 9:50
Pontus; Att folk gör galna saker för att få en platt-TV är ett bekymmer. Girighet är farligt för den drabbade. Men basala behov som bostad/sjukvård är inte girighet. Någonstans måste samhället ta bort sin skyddande hand. (Ha, den där skrämmer nog ;))
Sedan är det samhällsperspektivet. Det som är bäst för den enskilde, kan vara dåligt för majoriteten. Och då får den enskilde tyvärr ge sig. Men fallet om platt-TV:n innebär ingen samhällsfara, förutom kanske spridadet av dumhet.(kanske är farligt, det med?)
Gällande A och B, hänvisar jag till mitt samhällsperspektiv. Och arbeta för andra lösningar än organhandel, för att rädda livet på människor. Både de som ger och de som behöver en ny njure.
Men tills dess detta sker, är tyvärr verkligheten dyster för vissa. Men vi har inget annat val, som jag ser. Konsekvenserna av organhandel vore katastrofala för oss alla. Inom den utbredda religion där man dyrkar Mammon, är människovärdet och livet i sig självt ifrågasatt, vad jag förstår. Detta ger ju otroliga möjligheter, men..?
Camilla
26 januari 2009 vid 11:15
Pa vilket satt ar det daligt for samhallet om individ x saljer sin njure till individ y. Det gor ju x gladare eftersom han, under ett fritt val, valt att salja sin njur (dvs. han varderade pengarna hogre an njuren), och individ y blir ju naturligtvis ocksa gladare eftersom han varderade njuren hogre an pengarna. Du menar alltsa att det finns en individ z som far illa i denna transaktionen? Kan z vara Camilla, manne?
pontus
26 januari 2009 vid 16:03
Det blir enkelt att vara rationell och liberal när man vägrar frångå sitt tunnelseende!
Det handlar om individerna x och y, som gör något. Men om staten accepterar det de gör, blir det inte enbart 1000x och 1000y som gör samma sak som de första, utan summan blir större än så. Det som tillkommer är att staten (onaturligt) anammar en viss syn på människan och vad man accepteras köpa för pengar. Detta präglar sedan hela samhället, inte bara organhandeln. Och inte bara i liknande situationer, utan överallt där människokroppen och pengar är inblandade.
Dock är jag strikt mot ”nolltolerans”. Lagöverträdarna visar ofta vägen framåt, eller bidrar på andra sätt till utveckling. Och samhället är flexibelt, fast förändringarna sker långsamt.
Det är viktigt att komma ihåg att man genom sin egen ”tro” alltid är lite lurad! Jag kan inte se det du ser, förstår du?
Camilla
26 januari 2009 vid 22:21
Det är de magras fel att en del är feta. De äter inte sin del av kakan, helt enkelt—de feta tvingas äta upp resten. Tvångsmatning med tratt är den rättvisa lösningen.
(Jag jobbar på en barnbok som på ett lättfattligt sätt förklarar denna och många andra av världens orättvisor och föreslår lösningar.)
Baphomet
29 januari 2009 vid 14:48
Baphomet: Det är tur att världen har dig.
nonicoclolasos
29 januari 2009 vid 15:00
Man får inte glömma att en hyfsad andel feta människor gör att vi smala erhåller högre nytta. Människan är ett så socialt däggdjur att en hyfsad del av vår tillfredsställelse kommer från relativa jämförelser snarare än absoluta upplevelser. Som smal i en fet värld blir vi alltså relativt sett mer uppskattade och därför lyckligare. Givet att skönhetsideal och andra ideal inte förändras genom förfettningen förstås (något jag sett artiklar om kan vara på väg att hända i USAs mer svullna delar).
Oscar Swartz
21 juni 2010 vid 14:01