Nonicoclolasos

Om ekonomisk tillväxt leder till försämrad miljö och oförändrat eller lägre välmående, borde inte den negativa tillväxten välkomnas istället för att beklagas? Ja, den frågan borde någon ställa till Miljöpartiets Maria Wetterstrand:

Det finns inte något ställe där högre ekonomisk tillväxt inte medfört högre resursanvändning. Vi måste alltså minska resursanvändningen, vilket kommer att påverka möjligheten till hög ekonomisk tillväxt. I vår del av världen innebär inte längre hög ekonomisk tillväxt ökad välfärd eller att vi blir lyckliga utan här behöver vi andra måttstockar för att mäta utvecklingen, exempelvis miljöaspekter och hur vi människor mår.

Det vore dock lite elakt att pressa Wetterstrand på denna punkt — partiets väljarstöd skulle knappast öka om det i konsekvensens namn bejakade den sämre välståndsutvecklingen. Det kan bero på att väljarna inser att Wetterstrand har fel i sak. Ty:

• Ökat välstånd gör oss lyckligare.
• Ekonomisk tillväxt försämrar inte med nödvändighet miljön.

Det senare klargörs av professor Runar Brännlund, bl.a. i dessa diagram, som visar på en icke-linjär relation mellan BNP per capita och utsläpp:

Se även det tidigare inlägget ”Borde inte vänstern gillar kriser?”

Förra helgen var jag hemma hos mina föräldrar i Småland, och där serverades som vanligt min mors utsökta mat. Dessutom fick jag med mig hennes pannbiff med gräddsås i en matlåda, och denna delikatess har jag avnjutit idag. Hemlagad mat, helt enkelt!

Men begreppet hemlagad mat är inte alltid helt enkelt att uttolka. Utanför Centralbadet idag såg jag denna skylt:

Vad menas med ”hemlagad” hummersoppa på restaurang? Har soppan tillretts av en kock hemma i hans privata kök och tagits med till restaurangen? Eller menas att den har tillretts på restaurangen? I det förra fallet, varför ska en dittransporterad rätt ses som attraktiv av kunderna? I det senare fallet, var har all annan mat, som inte särskilt anges vara ”hemlagad”, tillretts? I centralkök? Vill man i så fall, genom att etikettera en rätt som hemlagad, påpeka det för kunderna? (Jag avhåller mig i detta inlägg från att klaga på särskrivning.)

Den 30-årige huvudpersonen i Ferdydurke, en roman av Witold Gombrowicz, känner av kostnaden av att ingå i ett socialt sammanhang:

Vilken förbannelse att det inte finns något fast och slutgiltig ordning i våra liv på denna planet, att allting här är i evig rörelse, i ständig växling, att var och en måste förstås och uppskattas av sin nästa, och att vad dumma och inskränkta tänker om oss skall vara lika viktigt som vad kloka, subtila och skarpsynta tänker! Ty djupast är människan avhängig av den bild av henne som skapas i en annans själ, även om den själen är en kretins. Och jag protesterar med all kraft mot dem av mina kollegor som intar en aristokratiskt föraktande attityd inför de okunnigas åsikter och säger: Odi profanum vulgus. Vilken billig undanflykt, vilket eländigt sätt att smita undan från verkligheten i förljugen inbilskhet! Tvärtom hävdar jag att ju dummare och mer eländig kritiken är, desto mer klämmer den åt, precis som en sko som är för trång.

Åh, dessa mänskliga åsikter, denna avgrund av omdömen och åsikter om ens intelligens, om ens hjärta och varenda detalj i ens varelse som släpps loss när man varit oförsiktig nog att klä sina egna tankar i ord, sätta dem på papper och sprida dem bland människor! Åh, papper, papper! Ord! Ord! … Och så har vi lantjunkarnas åsikter, pensionärernas, de lägre ämbetsmännens småaktiga kritik och de högre ämbetsmännens byråkratiska domar, landsortsadvokaternas ställningstaganden och de ungas extremistiska åsikter, gamla herrars hänförda meningar för att nu inte tala om doktorinnors, barns, kvinnliga kusiners, jungfrurs och kokerskors åsikter, ett helt hav av åsikter som definierar oss och formar oss i andra människors själar. Det är som att födas i tusentals trånga små själar! (s.10—11)

Det finns starka skäl för social distans, atomism och autonomi. Talet om gemenskap och sammanhållning som enbart goda företeelser bör avvisas. De lägre ämbetsmännens småaktiga kritik, bara en sådan sak!

Se de tidigare inläggen “Är tillit mellan människor enbart bra?”, ”Atomistisk sammanhållning” och “Konflikten mellan individualism och sammanhållning”

I en ny studie, ”Blue or Red? Exploring the Effect of Color on Cognitive Task Performances”, publicerad i Science, undersöks hur vår kognitiva förmåga påverkas av färger:

We demonstrate that red (versus blue) color induces primarily an avoidance (versus approach) motivation (study 1, n = 69) and that red enhances performance on a detail-oriented task, whereas blue enhances performance on a creative task (studies 2 and 3, n = 208 and 118). Further, we replicate these results in domains of product design (study 4, n = 42) and persuasive message evaluation (study 5, n = 161), and illustrate that these effects occur outside of individuals’ consciousness (study 6, n = 68).  

Rött för noggrannhet, blått för kreativitet alltså. Akademiskt, och säkert en hel del annat, arbete kräver båda delarna. Kan man blanda blått och rött för optimal effekt? (Jag talar inte politik nu.)

Populärsammanfattning återfinns i New York Times. Tips: Panu Poutvaara

Henrik von Sydow är bra på många sätt, men jag kan inte dölja min besvikelse över denna skrivning i Expressen:

För egen del är jag, numera, anhängare av vår monarki. Kungens agerande vid tsunamikatastrofen vintern 2005 bevisade att det traditionella och konstitutionella argumentet för monarki var giltigt och relevant också i Sverige på 2000-talet. Vi behöver, uppenbart i kristider, offentliga institutioner som är genuint gemensamma, samlande och icke-politiska. 

Är detta det främsta argumentet för monarki? Behövs den för att vi behöver en folkpsykolog? Behöver man hjälp vid en kris föreställer jag mig att det finns skickligare terapeuter än Carl XVI Gustaf. Rent allmänt finner jag det kollektivistiska språkbruket störande. Vilka är dessa ”vi”? Vadan detta behov av ”gemensam” tröst? Vad menas med idén att man ska ”samlas”? Och hur i hela friden klarar sig människor i republiker vid kriser? Man undrar, man undrar.

Se tidigare inlägg: ”Obegriplig sorg”, ”Bort med monarkin”, ”Argument för republik”, ”Balans i statsskicket”
Tips: Dennis Josefsson. Media: Göran Skytte, PJ

Tidigare gällde Prada och Burberry. Nästa gång blir det självklart Lanvin:

(Nej, jag är inte sponsrad på något sätt av Lanvin. Måhända är skönheten från Mallorca det.)

Professor Simon Blackburn frågar sig vad som förtjänar vår respekt och inleder med en personlig upplevelse:

Some years ago, without realizing what it might mean, I accepted a dinner invitation from a Jewish colleague for dinner on Friday night. I should say that my colleague had never appeared particularly orthodox, and he would have known that I am an atheist. However, in the course of the meal, some kind of observance was put in train, and it turned out I was expected to play along—put on a hat, or some such. I demurred, saying that I felt uncomfortable doing something that might be the expression of some belief that I do not hold, or of joining a “fellowship” with which I felt no special community, and with which I would not have any particular fellow-feeling beyond whatever I feel for human beings in general. I was assured that what it would signify, if I went through with the observance, was not that I shared the world views or beliefs of my host, or wished myself to identify uniquely with some particular small subset of humanity, but only that I respected his beliefs, or perhaps his stance. I replied that in that case, equally, I could not in conscience do what was required. The evening was strained after that. But, I argued to myself, why should I “respect” belief systems that I do not share?

Detta är en svår fråga. Blackburn skiljer på olika grader av respekt, från ”tjock” till ”tunn”, där den förra sorten innebär att man beundrar och där den senare sorten innebär att man fördrar. Man kan tänka sig att man respekterar någons religiösa praktik i den senare meningen utan att göra det i den förra. I synnerhet om den person som utövar praktiken respekteras av oss i tjockare mening i andra avseenden. Som han uttrycker det:

We can respect, in the minimal sense of tolerating, those who hold false beliefs. We can pass by on the other side. We need not be concerned to change them, and in a liberal society we do not seek to suppress them or silence them. But once we are convinced that a belief is false, or even just that it is irrational, we cannot respect in any thicker sense those who hold it—not on account of their holding it. We may respect them for all sorts of other qualities, but not that one. We would prefer them to change their minds. 

Jag har i samband med barndop uttryckt uppfattningen att man även som ateist skulle kunna tänkas delta i ceremonin trots att man anser den, pga. det tankegods som ligger bakom, hemsk. Men det är inte självklart. Genom att delta kan man sända en signal som uppfattas som tjockare respekt, vilket kan stärka ceremonins ställning i vår kultur, vilket vore olyckligt. Ja, detta är en del av att leva i ett mindre homogent samhälle — man stöter på personer, uppfattningar och fenomen som avviker från den egna synen på saker och ting, och man måste förhålla sig till dem på något sätt. Ibland avvisande eller, för att bevara harmoni, med indifferens.

Läsare av denna blogg har haft tillfälle att fräscha upp sina kunskaper i sannolikhetsteori. Det borde fler göra. En ny studie, ”The Non-Use of Bayes Rule: Representative Evidence on Bounded Rationality”, dokumenterar att det hos den tyska allmänheten finns uppenbara svårigheter att analysera grundläggande statistiska problem:

The ability to process new information and to compute conditional probabilities is crucial for making appropriate decisions under uncertainty. In this paper, we investigate the capability of inferring conditional probabilities in a representative sample of the German population. Our results show that only a small fraction of the population responds consistently with Bayes’ rule. Instead, most individuals either neglect the base probability, or the arrival of new information, in their responses. 

Ett fascinerande resultat är att ju högre utbildning respondenterna har, desto högre andel svarar fel! Det knyter an till resultat om att läkare inte klarar av att applicera Bayes sats särskilt väl.

Den fråga som ställdes var:

Imagine you are on vacation in an area where the weather is mostly sunny and you ask yourself how tomorrow’s weather will be. Suppose that, in the area you are in, on average 90 out of 100 days are sunny, while it rains on 10 out of 100 days. The weather forecast for tomorrow predicts rain. On average, the weather forecast is correct on 80 out of 100 days. What do you think is the probability, in percent, that it is going to rain tomorrow?

Kan du själv ange rätt svar? Klicka här för facit.

Var kosackdans föregångare till breakdance?

Tips: Andrew Sullivan

Mina kollegor Carl Magnus Bjuggren och Dan Johansson dokumenterar i artikeln ”Privat och offentlig sysselsättning i Sverige 1950—2005″* sysselsättningens utveckling. Det mest slående resultatet är att nästan inga nya jobb har tillkommit netto i privat sektor sedan 1950! Följande diagram över den kumulativa förändringen i tusental sysselsatta illustrerar:

Författarna konstaterar dock att sysselsättningsförändringarna varierar mellan olika typer av ägarkategorier — bl.a. har sysselsättningsandelen för småföretag ökat bland de privata företagen. Vilka är policyimplikationerna?

I den ekonomisk-politiska debatten uppmärksammas ofta betydelsen av nya och små företag. Analysen indikerar att ett ökat fokus bör fästas på växande företag. En fördjupad analys bör följaktligen göras av hur den förda ekonomiska politiken påverkar svenska privatpersoners vilja och möjligheter att starta och expandera företag.

Denna mikroansats skiljer sig från traditionell svensk industri- och näringspolitik, som har varit storskalig och inriktad mot storföretag, inte minst med institutionella ägare. Ett fokus på snabbväxande (ofta små- och medelstora) företag är påkallad för att stimulera uppkomsten av nya jobb. Denna slutsats understöds av ny forskning, enligt en just publicerad kartläggning av Magnus Henrekson och Dan Johansson.

_____________________

*Publicerad i Ekonomisk Debatt, 37(1): 41—53 (2009). Filen här skiljer sig från den publicerade artikeln på några små punkter. T.ex. saknas pilar i diagrammet ovan som klargör att Privat anställda, kompletterad gäller linjen med tunnare punkter och Privat sysselsatta, kompletterad den undre linjen med större punkter. Skillnaden mellan måtten är att privat sysselsatta inkluderar egenföretagare. Kompletteringen har skett genom att hänföra anställda i offentligt kontrollerade aktiebolag och anställda i affärsverk (fr.o.m. 2001) till offentlig sysselsättning.

Den vetenskapliga metoden innefattar bl.a. peer review, dvs. granskning av det man skriver av sakkunniga. Denna process är förstås viktig för att upprätthålla kvaliteten i forskningen — men den är också ansträngande för forskaren, som ofta får negativa utlåtanden och nej-besked från tidskrifter. (Ett exempel på ett negativt sakutlåtande av det mer dråpliga slaget råkade den svenske nationalekonomen Robert Östling ut för, vilket han skriver om i slutet av detta inlägg.)

Nå, antag att man får ett negativt utlåtande som man verkligen finner osakligt, okunnigt eller orättvist och som utgör grund för ett nej från en tidskrift. Är det något man kan göra? Ett möjligt alternativ är att försöka klaga hos redaktören och argumentera för en mer positiv bedömning. Få vågar sig dock på att göra detta, då redaktören kan bli sur för att man inte accepterar hans första bedömning, vilket kan missgynna en vid framtida kontakter. En som trots det rekommenderar att man klagar ibland är professor Nicolai Foss:

However, if one really has a case, I think one is entitled to protest (by carefully explaining to the editor the folly of the reviewer). I have once successfully protested a rejection which was based on lousy reports (the paper was reviewed anew and finally accepted). I have helped colleagues successfully do the same thing (even with top journals). In other words, it is doable. For the sake of the review institution, we may even be obligated to protest bad reviews, in order to get those lemon reviewers sacked. And we all need to take our review responsibilities very, very seriously.

Jag har hittills aldrig vågat klaga. Jag får morska upp mig.

I Arjo Klamers bok Conversations with Economists återges denna konversation mellan Klamer och ekonomipristagaren Robert Lucas:

Klamer: Do you think there are ethical problems in a capitalistic system? Do you think there is something like social injustice?
Lucas: Well, sure. Governments involve social injustice.
Klamer: But doesn’t government try to resolve social injustice?
Lucas: That wouldn’t be anything like my view. I can’t think of the pharaohs as being in existence to resolve social injustice in Egypt. I think they perpetrated most of the injustice in Egypt.

Bisarrt eller genialt?

Tips: David Henderson. Se även det tidigare inlägget om Lucas ”Hur förbättras livet för världens fattiga?”

Michel Foucault fick denna fråga i en intervju:

Does beauty have special meaning for you?

Hans svar:

I think it does for everyone.

Definitivt för mig!

Ur Ethics: Subjectivity and Truth (s. 128).

Jan Myrdal (foto: Dan Hansson)

Mohamed Omar har intervjuat Jan Myrdal. Han är något så paradoxalt som en konservativ kommunist. Han vill med våld omstörta det kapitalistiska samhället, men det är inte ett socialt liberalt samhälle han vill skapa i dess ställe, det är ett som är säkert. Han berättar med gillande hur svenskarna ser på homosexuella:

Om folkmeningen vore avgörande så skulle det inte finnas några synliga bögar i Sverige. Arbetare har en serie uppfattningar som av de liberala anses vara ”reaktionära” eller ”fascistiska”. Gå ut på en svensk byggarbetsplats, där hittar du inte några ”liberala”. Där är ”bög” ett skällsord. Det finns massor av skämt som visar på det.

Problemet är förstås kapitalismen, som släpper fram, bejakar och berikar de avvikande med rosa pengar:

Kapitalisterna vill kommersialisera sexualiteten. Tidigare var det en privatsak. De har upptäckt att man kan göra verkliga pengar på det. I kapitalismen ska man tjäna pengar på allting.

Men tro det eller ej, han utesluter inte helt homosex för egen del:

Heteroförhållandet är för majoriteten av oss fortfarande det normala. Men det är klart, pröva att sätta någon av oss på en enkönad båt ute till havs eller i ett enkönat fängelse. 

Jan Myrdal som stjärtgosse? (Han verkar själv föredra den termen.) Bäva månde de andra matroserna eller fångarna!

Edvard Munch, Despair (1893—1894), 92,0 x 72,5 cm:

Sören Holmberg, prognosmakare

Jag är egentligen skeptisk till alla försök att inom samhällsvetenskaperna förutspå framtiden, i alla fall i detalj. Det må gälla kommande valresultat eller kommande tillväxtsiffror. Inger det t.ex. förtroende när statsvetaren Sören Holmberg först häver ur sig att de rödgrönas försprång är mer eller mindre ointagligt, för att sedan, efter några opinionsmätningar, ”justera” sin prognos till att försprånget nog trots allt kan vara intagligt? 

Den nya studien ”Are All Crowds Equally Wise? A Comparison of Political Election Forecasts by Experts and the Public” av professor Lennart Sjöberg visar intressant nog, att av olika bedömare av valresultatet till riksdagen 2006 gissade allmänheten minst fel, dvs. bättre än experterna! Så här ser medianfelen ut för politiska journalister, statsvetare, allmänheten, insändarredaktörer, valundersökningen och en opinionsmätning:

Förvisso var spridningen på felen större hos allmänheten än hos de andra grupperna — de som gissade mest fel återfanns hos allmänheten — och allmänhetens kvinnor gissade mer fel än allmänheten män. Men som grupp gissade alltså allmänheten minst fel. Jag kommer inte att lyssna så mycket till Sören Holmberg framöver. Inte för att jag gjorde det tidigare.

Uppdatering: Missa inte Peter Santesson-Wilsons analys av Sören Holmbergs uttalanden.

En sak jag gillar med USA att där ofta förekommer offentliga debatter av olika slag. Jag har just tittat på en sådan på temat ”What’s So Great about God? Atheism versus Religion” mellan ateisten Christopher Hitchens och katoliken Dinesh D’Souza. Debatten, som ägde rum på University of Colorado den 26 januari i år, rör flera av de grundläggande argumenten för och emot kristendomen, men det som gör den riktigt sevärd är enligt min mening Hitchens retoriska begåvning och eleganta slagfärdighet. 

När jag tog del av Niklas Jakobssons uppsats ”Why Do You Want Lower Taxes?” fick jag reda på följande:

People with higher education, regularly reading a newspaper, agreeing with the political left, and stating that they were satisfied with the municipal services were less likely to want to decrease the municipal tax. 

Se där. Regelbundet tidningsläsande kan inte rekommenderas. 

Se de tidigare inläggen ”Byte av tidning” och ”Okunskap på DN Kultur”.

Jag har alltid känt mig intuitivt skeptisk till det s.k. Rorschach-testet, som går ut på att titta på bläckformationer och säga vad de föreställer. Så här ser en typisk formation ut:

Professorn i matematisk statistik på Chalmers Olle Häggström klargör att min intuition är riktig:

Emellertid vilar testet alltjämt på mycket lös vetenskaplig grund, vilket visas i boken What’s Wrong with the Rorschach? av Woods et al. Nästan alla positiva resultat härrör från Exners forskargrupp, men är behäftade med svår statistisk slafsighet och andra brott mot god vetenskaplig sed, och har visat sig vara omöjliga för andra forskare att replikera. Bland annat har en rad oberoende undersökningar visat att testet diagnostiserar cirka 75% av normala individer som psykiskt sjuka — de fasansfulla följder detta kan få (och får!) i rättssammanhang är inte svåra att föreställa sig. 

Stöter du på detta test bör du alltså avvisa det. Häggström ställer också en mycket intressant följdfråga:

Hur kan då en metod som så gott som fullständigt saknar vetenskapligt stöd kunnat slå rot på detta vis? Woods et al. ger en fascinerande historik, där vi får ta del av hur brister i vetenskaplig stringens samverkar med andra faktorer som önsketänkande och överdriven auktoritetstro (ett tecken på det senare är att de 10 bilder Rorschach tog fram, än idag är de som uteslutande används). Ett återkommande tema i den alltigenom mycket läsvärda boken, är spänningen mellan å ena sidan dem som önskar implementera kontrollerade vetenskapliga försök, och å andra sidan dem som hävdar att Rorschachtestet måste förstås holistiskt och inte kan analyseras i sådana väldefinierade beståndsdelar som ett vetenskapligt studium kräver. Eller, om man så vill, kampen mellan upplysning och romantik.

Det senare, romantiska synsättet företräddes också av en grupp som försvarade Eva Lundgren i Uppsala. De kritiserade universitetets granskning av Lundgren med argument som att utomstående inte kunde förstå och bedöma hennes forskning och den metod hon hade använt sig av. En mycket farlig inställning, tycks det mig, om rationalitet och transparens ska råda. Det gäller även i fallet med Rorschach-testet.

Se även artikeln ”What’s Wrong with This Picture?” från Scientific American, professor Lennart Sjöbergs artikel ”Rättssäkerheten hotas av en bläckplump” samt Olle Häggströms utmärkta nya bok Riktig vetenskap och dåliga imitationer, i vilken artikeln ovan ingår som ett kapitel.

A.k.a. Niels Cox:

Arthur Schopenhauer beskriver i Parerga und Paralipomena två kineser på resa:

Two Chinamen traveling in Europe went to the theatre for the first time. One of them did nothing but study the machinery, and he succeeded in finding out how it was worked. The other tried to get at the meaning of the piece in spite of his ignorance of the language. Here you have the Astronomer and the Philosopher.

Frågan är vem nationalekonomen är mest lik och vem han bör vara mest lik. Astronomen, skulle nog de flesta svara om samhällsvetenskapens naturvetar-wannabe, men det finns avvikande uppfattningar i den normativa frågan.

Se även det tidigare inlägget ”Två typer av vetenskapsmän”.

Det finns en del dimensioner av den ekonomiska krisen som inte så ofta belyses eller diskuteras. En sådan rör hur människor reagerar (psykologiskt) på nedgångar; hur sådana reaktioner sätter avtryck i den politiska världen; och de långsiktiga ekonomiska effekterna av dessa reaktioner och avtryck. Min gode vän, professorn i juridik vid Köpenhamns universitet Jesper Lau Hansen identifierar mot denna bakgrund ett viktigt problem:

Problemet, og formodentlig en væsentlig medårsag til krisen, er, at vi lever i et samfund, der i stigende grad ikke vil tolerere tab. Vi er så vant til fremgang, at vi ikke vil acceptere modgang. Virksomheder må ikke gå ned, folk må ikke blive arbejdsløse, investorer må ikke tabe penge, og i stedet søger staten at fastholde en kunstig vækst. Sådan reagerede vi sidste gang, da dotcom-boblen sprang ved årtusindskiftet, og skabte dermed den endnu større boble, som vi nu søger at imødegå ved endnu større planer. Problemet er blot, hvordan vi sikrer, at individer opfører sig ansvarligt, hvis vi skåner dem for konsekvenserne af deres egen uansvarlighed? Dette er ikke liberalismens problem, men et generelt problem for ethvert samfund, der ønsker at betrygge sin befolkning.

Ja, är detta inte en kostnad av krispaket av olika slag? De mildrar, de tröstar, de lindrar — men i den mån de hindrar fallerande verksamheter att gå under, underminerar de i viss mån inte ansvarstagande och försvårar de inte för felallokerade resurser att användas i nya verksamheter? Och gör de därigenom inte nästa kris mer sannolik och djup? Därmed inte sagt att krispaket nödvändigtvis är fel, men de kan medföra framtida problem som bör beaktas vid deras utformning.

Grunden för dessa problem tror även jag är att många människor har svårt att hantera motgångar och att det leder till att politikerna tävlar om att göra så mycket som möjligt för att snabbt undanröja dem. (Med undantag för Maud!) Den så vanliga aversionen mot tillfälliga förluster bör kanske problematiseras och utmanas istället för att omedelbart accepteras.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, AB, Sydsvenskan

Anna Karenina - eller Greta Garbo

Händer det att du blir känslomässigt berörd av något uppdiktat, av något du läser i en bok eller ser på film? Det hände t.ex. mig när jag såg filmerna La Zona och The History Boys. Att vi påverkas emotionellt av något som vi faktiskt vet är påhittat är en paradox. Filosofen Stephen Davies analyserar bl.a. denna version av paradoxen i ”Responding Emotionally to Fictions”:

1b  To feel pity, a person has to believe that another person or creature suffers or is in a pitiable situation.
2b  Diana, a reader of Tolstoy’s Anna Karenina, does not believe that Anna suffers, since (she knows) Anna does not exist.
3b  Yet Diana pities Anna.

Han går igenom olika försök att lösa upp paradoxen — t.ex. att ifrågasätta 2b genom att hävda att Diana inte tror att Anna lider eftersom hon vet att Anna inte existerar i denna världen men att Diana tror att Anna lider i fiktionens värld; och att ifrågasätta 1b genom att hävda att en korrekt länk mellan en känsla och dess avsedda objekt kan säkerställas genom make-believe, inte bara genom belief. Hans eget förslag till lösning kan sammanfattas så här:

Hers is one of a wide variety of reactive emotions that are perfectly understandable and appropriate when directed to fictions. Indeed, her emotion is one indicator that she follows the fiction with understanding. Moreover, her reaction is of a kind that might be elicited by any genre or medium of fiction. There is no paradox in her emoting as she remains aware that it is a fiction to which she responds. 

Själv tycker jag fortfarande att det är lite konstigt att man ofta reagerar som man gör på det man vet är fiktion. Jag undrar i vilket fall hur det kommer sig att människor reagerar så olika. Vissa verkar ha lättare att känna med påhittade figurer än andra. Slutligen: Föreligger en korrelation mellan att bli berörd av uppdiktade varelser och att bli berörd av faktiskt levande varelser? Tycker Diana mer synd om en granne som lider än vad någon som inte tycker synd om Anna Karenina gör?

Av Ers Majestäts olycklige Kurt framgår att överståthållare Torsten Nothin inte kunde sägas vara lagd åt det sentimentala hållet:

Nothin hade aldrig varit mycket för firande över huvud taget och tyckte i synnerhet att den kontinentala ovanan att bli hysterisk på nyårsafton var meningslös och barnslig. (s. 256)

En tilltalande inställning! Själv reste jag bort på min senaste födelsedag och sov vid midnatt den senaste nyårsafton. Att fira religiösa, politiska eller nationella högtider avvisar jag än mer bestämt.

Professor William Easterly, känd som biståndskritiker, betonar i ”Can the West Save Africa?” att bistånd faktiskt kan fungera riktigt bra:

There are well known and striking donor success stories, like the elimination of smallpox, the near-eradication of river blindness and Guinea worm, the spread of oral rehydration therapy for treating infant diarrheal diseases, DDT campaigns against malarial mosquitoes (although later halted for environmental reasons), and the success of WHO vaccination programs against measles and other childhood diseases. The aid campaign against diseases in Africa … is likely the single biggest success story in the history of aid to Africa …

Uppmaningen är att biståndsmyndigheter och -organisationer lär sig av de satsningar som har fungerat bra. Det är sällan de storslagna resursöverföringarna, utan oftare de småskaliga, marginella försöken att förbättra tillvaron för människor, som har fungerat.

Uppdatering: Uppsatsen är nu publicerad i Journal of Economic Literature.

Gårdagens delfinal i Melodifestivalen var en besvikelse. Inte minst fann jag BWO:s bidrag alltför tamt. Deras bästa låt tycker jag är ”Sunshine in the Rain”:

Se tidigare inlägg om Alexander Bard här, här och här.
Media: SvD, DN, Sydsvenskan, AB1, AB2, AB3

Jag läser min mors Året Runt och konstataterar ännu en gång att denna tidning förkunnar vidskeplighet. I artikeln ”Ibland måste jag stänga av kontakten med andarna” talar Ewa Olsson, ”medium”, om hur hon kände till tsunamikatastrofen två veckor innan den inträffade och hur hennes döde morfar Kalle tar kontak med henne:

Först känner jag alltid en stalldoft, morfar var bonde, och det gör mig alltid lika glad för då vet jag att morfar har något att säga mig.

Contra denna tidning, och andra som tror på existensen av en ”själ” som lever vidare efter döden, vill jag låta professor Steven Pinker på Harvard komma till tals:

No feature of consciousness has ever been discovered that does not depend 100% on neurophysiology. Stimulate the brain with chemicals or an electrical current, and the person’s experience changes; let a person’s experience vary, and you can measure the changes in chemistry or electrophysiology. When a brain is damaged, the person’s mental life is diminished accordingly, and when the brain’s activity ceases, the mind goes out of existence – Wallace’s séances notwithstanding, no one has found a way to communicate with the dead. The very existence of a subjective correlate of brain activity may not be understood (if it’s an intellectually coherent problem at all, which some would deny), but positing a “soul” simply renames the problem with no insight, and leaves the perfect correlation between consciousness and neurophysiology unexplained.

När kommer en intervju med Pinker i Året Runt? När får lurendrejaren Ewa Olsson svar på tal?

En ny studie, ”A Role for Sweet Taste”, publicerad i Behavioral Neuroscience, visar att råttor som får articificella sötningsmedel går upp mer i vikt än råttor som får socker:

Adult male Sprague–Dawley rats were given differential experience with a sweet taste that either predicted increased caloric content (glucose) or did not predict increased calories (saccharin). We found that reducing the correlation between sweet taste and the caloric content of foods using artificial sweeteners in rats resulted in increased caloric intake, increased body weight, and increased adiposity, as well as diminished caloric compensation and blunted thermic responses to sweet-tasting diets. These results suggest that consumption of products containing artificial sweeteners may lead to increased body weight and obesity by interfering with fundamental homeostatic, physiological processes.

Detta tycks inte bara gälla för råttor utan även för människor. Ska jag sluta med Coca Cola Zero nu?

Paul Shore, Untitled (1982), 44,5 x 59,7 cm:

Vi har Albert Camus, som i ”The Myth of Sisyphus” (s. 3-4) skriver:

Scientific knowledge is a matter of indifference; the issue of the meaning of life is the important one.

Men vi har också Peter Santesson-Wilson, som skriver:

Livets mening är filosofins mest överskattade problem, en liten pseudofråga.

Vem har rätt?

De brasilianska såpoperorna på tv har mycket att svara för. Inte nog med att de sänker fertiliteten, de verkar även leda till fler skilsmässor. Detta enligt den nya studien ”Television and Divorce: Evidence from Brazilian Novelas”:

This paper studies the link between television and divorce in Brazil by exploiting variation in the timing of availability of the signal of Rede Globo—the network that had a virtual monopoly on telenovelas in the country—across municipal areas. Using three rounds of Census data (1970, 1980 and 1991) and controlling for area fixed effects and for time-varying characteristics, the paper finds that the share of women who are separated or divorced increases significantly after the Globo signal becomes available. The effect is robust to controlling for potential determinants of Globo’s entry strategy and is stronger for relatively smaller areas, where the signal reaches a higher fraction of the population.

Kan det även finnas ett mer direkt samband mellan fertilitet och skilsmässa? Kanske gör färre barn makar mer skillsmässobenägna; eller så skaffar skilsmässobenägna färre barn. Men bakom allt tycks den förfallna tv-moralen spöka! Bara en sådan sak som att 20-30 procent av kvinnorna i såpoperorna är otrogna…

I Witold Gombrowicz roman De besatta skaffar sig flickan Maja vid ett tillfälle jobb:

När Maja frågade om sina arbetsuppgifter blev han mycket hövlig och fick något vädjande i blicken. ”Kärnan,” utbrast han jäktat, ”er främsta och viktigaste arbetsuppgift är att inte ta upp min tid. Kom aldrig med några fler frågor.” (s. 210)

Tänka sig, inte bara jag utan även en fransk filosof uppskattar amerikansk mat:

S.R. Also, you are the only French person I know who has told me he prefers American food.

M.F. Yes. Sure. [Laughs] A good club sandwich with a Coke. That’s my pleasure, it’s true. With ice cream. That’s true.*

_______________

*Michel Foucault i Ethics: Subjectivity and Truth (s. 129).

Mitt intryck är att det mjuka ledaridealet har betonats mer och mer på senare år. Nu visar ny forskning om sökande till VD-poster, främst i amerikanska riskkapitalbolag, ”Which CEO Characteristics and Abilities Matter?”, att det för framgång är viktigare med ”hårda” egenskaper:

Jack Welch (tuffing)

[S]uccess and performance are more strongly correlated with execution-related skills than with interpersonal and team-related skills, conditional on hiring a CEO. In other words, CEOs with the execution-related skills of a Jack Welch appear more successful than CEOs with the more team-related skills of Jeff Immelt. This is consistent with the prediction in Bolton et al. (2008) that more “resolute, steadfast CEOs who stick to their guns tend to be better leaders than ‘good listeners’.”

Med ”execution-related skills” menas att vara effektiv, organiserad, detaljerad, slutförande, ihärdig och proaktiv samt att ställa höga krav och hålla människor ansvariga. Framgång är inte så starkt kopplad till ödmjukhet, lagbyggande, beröm av andra eller klander av sig själv.

En undran jag har är om detta resultat är kulturberoende och att det i Sverige trots allt går bättre om man är mjuk. I så fall, hur fungerar det på en global marknad, dels för företagen som leds av mjukisar och dels för mjukisdirektörerna själva? Skulle en svensk mjukis kunna leda ett amerikanskt företag med framgång? Kan han byta och bli hård där?

Pastorn och kd-politikern Tuve Skånberg prisar yttrandefriheten:

I debatten om religion, politik och sexualitet så kommer saker att sägas som enskilda kan bli ledsna av. Då är inte lösningen att ropa på polis, fängelse och lagar som förbjuder vissa åsikter. Det offentliga samtalet dör om det införs åsikts- och yttrandeförbud. 

Så bra. Så fint. Men vem var det nu som la fram en motion i riksdagen med följande förslag:

Denna norska lagstiftning, i synnerhet med dess ord om att inte ”på ett kränkande och sårande sätt visa ringaktning för någon trosbekännelse”, skulle kunna vara en god modell för att utforma en modern lag mot religionskränkning även i Sverige, som kunde garantera medborgarna i ett pluralistiskt samhälle skydd mot kränkning av sin religion.

Straffet för att ringakta religion i Norge: upp till sex månaders fängelse. Ska vi kalla Tuve för hycklare eller ska vi kalla honom för hycklare?

Emil Larsson:

I en ny studie, ”Fixing Market Failures or Fixing Elections?”, studerar Shawn Cole hur offentligt ägda banker i Indien agerar jämfört med privata banker:

I find that government-owned bank lending tracks the electoral cycle, with agricultural credit increasing by 5–10 percentage points in an election year. There is significant cross-sectional targeting, with large increases in districts in which the election is particularly close. This targeting does not occur in nonelection years or in private bank lending. I show capture is costly: elections affect loan repayment, and election-year credit booms do not measurably affect agricultural output.

Dvs. det är inte bara så att de offentliga bankerna tar politisk hänsyn — deras agerande medför också ekonomiska kostnader i form av ineffektivt resursutnyttjande. Denna insikt bör beaktas av dem som tror att banksocialisering utgör en enkel lösning på problemet med alltför expansiv kreditgivning. Man kan som komplettering tänka på hur svenska politiker har försökt använda SBAB för att sänka utlåningsräntorna och hur den amerikanska staten har förmått bolåneinstitut att ge lån till personer med svag eller ingen säkerhet.

Se tidigare inlägg: ”Ska staten köpa Volvo?”, ”Politisk styrning av banker” och ”Banksocialism nästa?”

Arvo Pärts Cantus in memoriam Benjamin Britten är en lågmäld men starkt berörande hyllning till Britten:

Antag att en kvinna säljer sin bröstmjölk till en mjölkbank, där andra kvinnor kan köpa den. Är det en acceptabel typ av transaktion? Det tycker jag, men enligt en artikel i The New Yorker har uppfattningar om den saken varierat över tid och rum. Idag gäller t.ex. följande i USA:

Can a human-milk bank pay a woman for her milk? (Milk banks provide hospitals with pasteurized human milk.) No, because doing so would violate the ethical standards of the Human Milk Banking Association of North America.

Det finns gott om historiska föregångare:

Mary Wollstonecraft, in her “Vindication of the Rights of Woman” (1792), scoffed that a mother who “neither suckles nor educates her children, scarcely deserves the name of a wife, and has no right to that of a citizen.” The following year, the French National Convention ruled that women who employed wet nurses could not apply for state aid; not long afterward, Prussia made breast-feeding a legal requirement.

Professor Al Roth förklarar detta med att motvilja kan hindra fungerande marknader. Synd, eftersom Paretoeffektiva transaktioner därmed inte kommer till stånd.

Se tidigare inlägg: ”Mjölk från olika djur” och ”Amning upp i åren”. Media: Aftonbladet (motviljan täcker visst också icke-monetär mjölkhjälp), DN.

Jag har tidigare argumenterat för att kriser inte är så farliga, ty efter nedgång kommer uppgång i såväl tillväxt, sysselsättning som börsvärde, och sett över en längre tidsperiod överväger de positiva utfallen. DI gör idag detsamma och presenterar detta illustrativa diagram:

De som nu underkänner det marknadsekonomiska systemet bör besvara frågan om systemet, sett över lång tid, trots allt inte är imponerande i sin förmåga att generera välstånd.

Se tidigare inlägg: ”Ekonomiska kriser kommer och går”, ”Kriser är inte så farliga”, ”Krisen satt i perspektiv”, ”Efter nedgång kommer uppgång”, ”Utgör krisen skäl att byta ekonomiskt system?”, ”Kriser kommer, kriser går”, ”Kriser tar slut”

Snabbmatsrestauranger kan säga en hel del om oss som människor. Jag har tidigare antytt att ens beteende vad gäller pommes frites avslöjar ett och annat. När jag härom kvällen åt på McDonald’s slog det mig att ännu ett beteende där, vad man gör med brickan med skräp när måltiden är till ända, säger en del om en.

Hypotes: I genomsnitt bryr sig människor i gruppen som lämnar kvar brickan med skräp mindre om sina medmänniskor jämfört med människor i gruppen som själva slänger sitt skräp. Följdhypotes: I genomsnitt litar människor i den förra gruppen mindre på andra än vad människor i den senare gruppen gör.

Titta därför noga på dina medmänniskor när du är på McDonald’s. (Eller Burger King. Eller Max.)

En kvinna i Eskilstuna har låtit abortera två foster pga. ”fel” kön. Hur ska man se på detta? Jag föreslår att frågan delas in i två delar:

1. Aborten som sådan.
2. Attityden bakom aborten.

Angående aborten som sådan: En del vill inte ha barn pga. arbets- eller familjesituation; andra för att de inte alls vill ha barn; andra för att barnet har ett annat kön än det som föredras; ytterligare andra pga. sjukdom hos fostret. Om det inte är moraliskt fel att abortera i ett fall kan jag inte se att det är moraliskt fel att abortera i ett annat fall. Därför bör inte heller lagstiftningen ställa upp några begränsningar, t.ex. vad gäller möjligheten att genom test ta reda på kön eller sjukdom.

Angående attityden bakom aborten: Jag gissar att de som blir upprörda ínte blir upprörda av aborten som sådan utan av den attityd gentemot framfödda, självmedvetna människor som orsaken till aborten anses ge uttryck för. Dvs. de upprörda vill inte att vi i vårt samhälle ska värdera flickor lägre bara för att de är flickor. Det är en sympatisk inställning, men frågan är om den bör utgöra grund för att kritisera eller t.o.m. förhindra abort pga. kön. Det anser jag inte, av åtminstone tre skäl:

1. Detta sätt att tänka kan likaväl tillämpas på alla andra grunder för abort. De innefattar alla en attityd som man skulle kunna kritisera om den riktas mot framfödda, självmedvetna människor.
2. Jag tror inte att aborten utgör kausal faktor bakom attityden, snarare tvärtom. Därför löses inte problemet med en viss attityd mot framfödda, självmedvetna människor med att förhindra aborten.
3. Man kan kritisera och försöka förändra attityden (om den riktas mot mot framfödda, självmedvetna människor) utan att lägga sig i aborten.

Därför ter sig personalens upprördhet i Eskilstuna felriktad med mitt sätt att tänka, även om den är förståelig.

Se tidigare inlägg: ”Abortförbud är kontraproduktiva”, ”Annorlunda argument för abort”, ”Ja till livet eller ja till döden?”
Media: Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, Dagen5, DN, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, AB1, AB2, AB3, AB4 

Ekonomipristagaren Robert Mundell har följande att säga om hur staten bör stimulera ekonomin:

And so what the best thing to do for stimulus is to reduce or eliminate the corporation tax. … Just recently, Germany has cut the corporation tax from 25 % to 15 %. That’s a very good move and that’s what the United States should do. I think, I was going to say from 35 % to 20 %, but it would be even better if they do it to 15 %.

Jag noterar att Sverige just sänkte sin bolagsskatt från 28 till 26,3 procent.

Se tidigare inlägg: ”Bolagsskatten kommer att sänkas oavsett regering”, ”Sänkt bolagsskatt”, ”Sänkt bolagsskatt bra för tillväxten”, ”Sjunkande skattesatser”, ”Skatter och produktivitet”, ”Skattesänkningar förordas på Harvard”, ”Är skattesänkningar dålig konjunkturpolitik?”, ”Ökar skattesänkningar konsumtionen?”

Ett gäng kristna läkare (knutna till det av pastorn, kd-politikern och yttrandefrihetsmotståndaren Tuve Skånberg ledda Claphaminstitutet) motsätter sig möjligheten att få laglig hjälp att dö vid dödlig sjukdom och svårt lidande. Det finns mycket att säga om artikeln, men låt mig här stanna vid två saker.

För det första, beakta dessa olika fall, som samtliga rör den dödssjuke och svårt plågade Adam:

1. Han ber om hjälp att dö och får en dödande injektion av sin läkare.
2. Han ber om hjälp att dö och får ett piller av sin läkare, som han själv sedan tar med dödlig utgång.
3. Han ber om palliativ sedering, varpå han sövs ner och näringstillförseln avlutas av läkaren, med dödlig utgång.
4. Han ber om att hans livsuppehållande behandling ska avslutas av sin läkare, som också avslutar behandlingen, med dödlig utgång.
5. Han ber om smärtstillande medel som, för att smärtan ska lindras tillräckligt, dödar honom.

James Rachels

I vilket eller vilka fall beter sig Adam och läkaren moraliskt riktigt? Enligt min uppfattning i samtliga fall. Vad svarar de kristna läkarna? Att de avvisar 1 och 2 är klart, men i övrigt är det oklart vad de tycker. Jag gissar att de anser att agerandet är moraliskt riktigt i fall 3-5. Men om agerande som medvetet leder till döden accepteras i vissa fall, varför inte i samtliga fall? Läkarna påstår att ”[d]en avgörande frågan handlar om avsiktlighet” — men dels är jag övertygad om att avsiktlighet de facto förekommer i fall 3-5 också och dels är detta en moralisk irrelevant distinktion i vilket fall. Som filosofen James Rachels uttrycker det i artikeln ”Active and Passive Euthanasia”, publicerad i New England Journal of Medicine:

[T]he bare difference between killing and letting die does not, in itself, make a moral difference. If a doctor lets a patient die, for humane reasons, he is in the same moral position as if he had given the patient a lethal injection for humane reasons. … The AMA policy statement isolates the crucial issue very well; the crucial issue is ”the intentional termination of the life of one human being by another.” But after identifying this issue, and forbidding ”mercy killing,” the statement goes on to deny that the cessation of treatment is the intentional termination of a life. This is where the mistake comes in, for what is the cessation of treatment, in these circumstances, if it is not ”the intentional termination of the life of one human being by another?” Of course it is exactly that, and if it were not, there would be no point to it. 

Filosofen Peter Singer anser också att distinktionen är moraliskt irrelevant (och lokaliserar tänkandet i biblisk etik). Han utvecklar argumentationen i Practical Ethics:

Reflecting on these cases leads us to the conclusion that there is no intrinsic moral difference between killing and allowing to die. That is, there is no difference which depends solely on the distinction between an act and an omission. … Allowing to die — sometimes called ”passive euthanasia” — is already accepted as a humane and proper course of action in certain cases. If there is no intrinsic moral difference between killing and allowing to die, active euthanasia should also be accepted as humane and proper in certain circumstances.

Vi ser här alltså att de kristna läkarnas argumentation bygger på en premiss som många av oss förkastar, varför vi inte heller accepterar deras motstånd mot fall 1 och 2 ovan.

För det andra skriver de:

Författaren drar slutsatsen att det [dödshjälpsmotståndet] kan bero på att läkarna inom palliativ vård ”är alltför medvetna om en dödslängtans skiftande karaktär, märker hur sådana önskningar försvinner när vård ges som möter patientens verkliga önskemål, och har själva ofta sett med egna ögon hur diagnoser och prognoser i början varit grova misstag”. … Vi instämmer i professor Finleys avslutande ord ”Döden är oåterkallelig och total … Det är därför lagändring avseende avsiktligt dödande är så ödesdiger”. 

Det som antyds här är att människor ofta ångrar uttalanden om att de vill dö. Så är det förstås, precis som vi ångrar oss om allt möjligt vi uttalar oss om och gör. Är då detta ett bra argument mot dödshjälp? Det anser jag inte. Rent allmänt finner jag ånger vara en svag grund för att motsätta sig valfrihet — men är det någon valsituation där jag finner möjlig ånger irrelevant är det i fråga om beslut om döden. Skälet? Är man död kan man inte ångra sig och bryr sig inte om att man skulle ha kunnat ångra sig om man hade levt vidare för att fundera en gång till på saken. 

Jag är således inte imponerad. Det är jag däremot av Statens medicinsk-etiska råd!

Se tidigare inlägg: ”Friheten att dö”, ”Ja till eutanasti”, ”Liv och död”, ”Legalisera aktiv dödshjälp”, ”Dödshjälp och Göran Persson”, ”Döden kan befria”, ”Dödshjälp när så önskas”, ”Hjälp att dö bör tillåtas”, ”Liv till varje pris”, ”Dödshjälp i Nederländerna”, ”Obefogad religiös alarmism”, ”Att dö för andras skull”, ”JK om dödshjälp”, ”Det rör på sig i dödshjälpsfrågan”, ”Dödshjälp skadar men kan föredras ändå”, ”Den irrationella döden”, ”Rationell syn på självmord”

Willem de Kooning, Untitled (1958), 58,4 x 74,0 cm:

Ekonomistas gästskribent Torbjörn Becker hävdar följande:

[I] rådande osäkra klimat kan skattesänkningar istället ge upphov till ytterligare sparande istället för konsumtion.

Han avvisar därför skattesänkningar som stimulansåtgärd. Jag har tidigare påpekat ett detta avvisande är tveksamt enligt empirisk forskning. Professorn i nationalekonomi vid Harvard University Greg Mankiw klargör att det även är tveksamt på teoretisk grund:

Essentially, what Gross says is that (1) people now face a lot of uncertainty, (2) therefore they are inclined to save rather than spend, and (3) therefore any tax cuts they might receive would have only a small effect on their spending. On its face, that argument sounds reasonable. But there is a subtle logical leap that, I believe, does not bear up until closer scrutiny. … Essentially, what the precautionary-saving literature says is that more uncertainty reduces the average propensity to consume (APC), the ratio of consumption to income. But statement (3) does not concern the average propensity to consume. It is about the marginal propensity to consume (MPC), which is the extra consumption generated by a dollar of extra income. Gross implicitly assumes that when uncertainty reduces the APC, it also reduces the MPC. The precautionary-saving literature, however, suggests otherwise. … But if consumption is depressed more at lower levels of cash than at higher levels, then it follows, as a sheer mathematical matter, that the marginal propensity to consume from an extra dollar of cash has gone up. In other words, uncertainty lowers the APC but raises the MPC. People save more in response to uncertainty, but their spending becomes more sensitive to current cash flow.

Det var lite att bita i, det.

Nina Björk (foto: Anders Hansson)

I ett svagt ögonblick i förra veckan lät jag mig övertalas att åter abonnera på DN i sex månader. (Jag sa upp abonnemanget 2007 pga. upprördhet.) Vad möter mig då idag när jag slår upp DN Kultur? En notis av Nina Björk (ej på nätet), i vilken hon först beskriver en annons från en bilfirma, sedan konstaterar att det ju inte är bra för miljön med fler bilar (”vi är som bekant beroende av miljöns hälsotillstånd”) och avslutar med:

Över annonsen svävar den gamla nationalekonomiska osynliga handen. Den där handen som, om vi alla bara agerade utifrån vårt egenintresse, skulle fixa allt till det bästa. Annonsen visar att det som är osynligt faktiskt inte existerar. Och det har vi ju vetat ett tag vad gäller troll, vättar, spöken och gudar. Tid kanske även för ekonomer att sluta vara troende.

Ett djupt okunnigt inlägg, av flera skäl:

• Det behöver inte vara dåligt för miljön att nya bilar säljs, om dessa ersätter äldre bilar med större utsläpp.
• Jag tror inte att någon nationalekonom hävdar att marknader är perfekta. (Kan Nina Björk namnge någon?) Tvärtom är s.k. marknadsmisslyckanden en integrerad del av nationalekonomisk analys — inte minst externaliteter, som klargör att den osynliga handen inte nödvändigtvis leder till optimala utfall utan hjälp av politiska beslut. Analysen förklarar att vi lätt får för mycket av x om inte samtliga effekter av x är prissatta. Därför publicerade t.ex. professor Erik Dahmén redan 1968 boken Sätt pris på miljön. Nina Björk slår in öppna dörrar.
• Att marknader inte är perfekta innebär dock inte att de inte fungerar väl i normalfallet — och inte heller att staten är allgod, allsmäktig och allvetande och kan lösa alla problem. Det må vara osynligt för den som inte bekantar sig med empirisk forskning. 

I sex månader får jag stå ut.

Se det tidigare inlägget ”Barnsliga tankar om biologi och ekonomi”.

I fråga om evolution varierar kunskaperna. Så här ser det ut i olika länder:

En viktig anledning till att jag trivs med att bo i Sverige är vår placering i detta diagram och den rationella syn på världen som den implicerar.

Så här ser det ut i USA, beroende på religiös tillhörighet:

Beklämmande siffror, förstås, särskilt vad gäller muslimer och protestantiska kristna av de mer evangeliska och fundamentalistiska slagen. Min gode vän Anders förundrades över att nästan vart tionde Jehovas vittne erkänner evolutionen. Hur kan det komma sig? De måste rimligen hålla det hemligt, annars skulle de säkert uteslutas. Läs deras text ”Går det att förena evolutionsteorin och Bibeln?”.

Uppdatering: Även i Sverige pågår en debatt om evolutionen mellan kristna och vetenskapsmän.

Tips: Andrew Sullivan

Regeringen ägnar sig åt skuldavskrivning: fattiga länder med hög skuldsättning får hjälp att minska denna. Men historiskt sett har inte det varit ett särskilt effektivt sätt att använda resurser, enligt studien ”How Did Heavily Indebted Poor Countries Become Heavily Indebted? Reviewing Two Decades of Debt Relief” av William Easterly:

The paradox of debt is that heavily indebted poor countries (HIPCs) became heavily indebted after two decades of debt relief efforts. Average policies in HIPCs 1980–97 were worse than other less-developed countries (LDCs), controlling for income. Terms of trade and wars do not show a different trend in HIPCs than in non-HIPC LDCs. Financing HIPCs shifted away from private and bilateral nonconcessional sources toward International Development Assistance and other multilateral concessional financing––but this implicit form of debt relief also failed to reduce net present value debt. The record is not encouraging for the success of current debt relief efforts.

Regeringen inser förvisso att man inte bara kan skriva av skulder utan att ta hänsyn till den institutionella kvaliteten i länderna i fråga, och det är i linje med en internationell omläggning av skuldavskrivningar sedan början av 2000-talet. Det visar Andreas Freytag och Gernot Pehnelt i studien ”Debt Relief and Governance Quality in Developing Countries”:

In this paper we empirically discuss whether or not debt relief has been economically rational in the past 15 years. From analyzing the determinants of debt relief, our results suggest that governance quality did not play a role in the decision of creditor countries to forgive debt in the 1990s. Furthermore, even the actual debt burden of highly indebted poor countries was not crucial in deciding whether or not debt forgiveness was granted. Rather, debt relief followed a strong path dependence: those countries whose debt had been forgiven in the first half of the 1990s were also granted debt forgiveness in the second half of the decade. However, this allocation pattern changed at the beginning of the 21st century, when path dependence diminished and some dimensions of governance quality were taken into account by donor countries.

I en populärsammanfattning presenteras denna tabell som illustrerar faktorer som har varit viktiga vid skuldavskrivningar:

Även om det inte finns några garantier för att de nyare kriterierna för skuldavskrivning leder till goda resultat, ser chanserna ändå bättre ut än tidigare. Framförallt är det hoppingivande att det finns ett lärande i den politiska processen. Det kanske även kan leda till en ytterligare förnyelse av den vidare biståndspolitiken.

Se tidigare inlägg om bistånd: ”Bistånd och tillväxt”, ”Mindre bistånd är bättre bistånd”, ”Vad bestämmer attityderna till bistånd?”, ”Förbättrar bistånd människors hälsa?”, ”Vad säger forskningen om bistånd?”, ”Ska bistånd kanaliseras via kristna organisationer?” (av Mikael Elinder)

I Statsrådets verk av Bo Balderson har statsrådet tvingat sig till lift i jakten på generaldirektör Västermarks mördare. Bilens förare verkar, som jag, företrädesvis uppskatta ungdom:

”Västermark?” sa den unge. ”Stod det inte om honom i tidningen? Fyllde han femti? Eller dog han?” Det var uppenbart att ynglingen inte ansåg skillnaden stor.

Mästerekonomen och teaterinspiratören

Det är inte varje dag ett teaterstycke som utgår från en bok i ekonomi skrivs. Vilket ekonom är det då som har inspirerat till det dramatiska verk — Finanskris Krasch Boom Bang! — som nu framförs på Västrahamnsteatern i Malmö? Är det månne Adam Smith? David Ricardo? Carl Menger? Eller någon av ekonomipristagarna till minne av Alfred Nobel? Å nej, det är en ännu skarpare ekonomisk tänkare: Johan Ehrenberg!* Det är hans och Sten Ljunggrens Nya ekonomihandboken** som utgör grunden för teaterstycket:

Det här handlar mycket om att popularisera Johan Ehrenbergs idéer, såklart. … Pjäsen är för vår tid ovanligt tydlig i sitt politiska ställningstagande. Föreställningen avbryts då och då av att skådespelarna förklarar politiska och ekonomiska begrepp. Och precis som i Ekonomihandbokens förord, klargör skådespelarna sin socialistiska utgångspunkt i början av föreställningen.

Det är bara att beklaga att man inte befinner sig i Malmö, där detta storslagna verk till den store ekonomens ära kan avnjutas.

__________________

*Ja, det är den Johan Ehrenberg, han som förespråkar socialisering av Sveriges banker och som i Filosofiska rummet försvarar Marx arbetsvärdelära (till skillnad från mindre insiktsfulla eller av ideologi förblindade ekonomer, som Joseph Schumpeter i kapitel 3, ”Marx the Economist”, av Capitalism, Socialism, and Democracy).
**Mästerverket recenseras entusiastiskt av en annan stor ekonom, Ali Esbati, i Flamman. Fil.dr Anna Larsson är däremot lätt kritisk i sin recension i Ekonomisk Debatt, varför hon inte kan anses vara en ekonom i samma klass som Ehrenberg och Esbati.

Igitur förstår hur det är:

Det är så lätt att gå vilse i den här staden, trots att man stirrar ner.

Men det bästa är  att han inte stannar där utan att han också skissar på hur det kan bli bättre:

Så gör allt detta: skaffa en docka, åtminstone symboliskt menat, sluta stirra ned, betänk saker du vanligtvis inte betänker. Låt oss säga att det finns ett liv bortom Let’s Dance. Tanken svindlar. 

Det händer att jag håller med Göran Skytte, tro det eller ej. Idag påpekar han det orimliga i att Svenska kyrkans beslutande organ består av politiskt tillsatta:

För i Sverige är det inte kyrkans folk och ledning som bestämmer om kyrkans tro och praxis. Det är politiker från de politiska partierna som bestämmer över kyrkan. Politiker som i många fall med sannolikhet sällan eller aldrig sätter sin fot i kyrkan. … Min slutsats: befria biskoparna!

Det är helt riktigt att Svenska kyrkan mer fullständigt bör skiljas från staten och att det bästa vore att dess prelater också slutade fungera som myndighetsutövare vid vigslar. Av detta bör dock även detta följa:

• ett slut för religionens oemotsagda utrymme för att sända propaganda i form av gudstjänster i SVT och SR;
• ett slut för religionens priviligierade ställning när det gäller att samla in medlemsavgifter;
• ett slut för religionens plats i offentlig verksamhet (t.ex. prästverksamhet, inte minst vid skolavslutningar och riksdagens öppnande); 
• ett slut för särskilda bidrag till trossamfund; 
• ett slut för religionens särskilda skattebefrielse och förmånliga momsregler; och
• något slags återbetalning av statligt tilldelad förmögenhet.

Politiken bör alltså konsekvent låta religionen sköta och klara sig själv. Är denna hållning oproblematisk? Nja, det finns här ett dilemma för en liberal ateist…

I den hätska, pågående debatten om fildelning diskuteras för- och nackdelar med ”intellektuell äganderätt”. En historisk studie undersöker framväxten av upphovsrätt för musik:

The paper argues that Verdi, enriched by copyright protection, reduced his compositional effort along a backward-bending supply curve. However, his good fortune may have had a demonstration effect inducing other talented individuals to become composers. An attempt to determine the impact of legal changes on entry into composing is inconclusive. The paper shows, however, that a golden age of musical composition nevertheless occurred in nations that lacked copyright protection for musical works.

Dvs. det finns tecken på att existerande komponister gynnades materiellt av upphovsrätt och att de reducerade sitt arbetsutbud, men det finns däremot inga tydliga belägg, utom möjligen i Frankrike, för att denna typ av regel stimulerade fler att ägna sig åt komposition. Däremot komponerade många mycket även före upphovsrättens införande, låt vara, i många fall, under särskilda stödprogram av kungar, adelsmän och kyrka. Moderna studier tyder på en viss positiv ekonomisk effekt av ”intellektuell äganderätt” (patent och upphovsrätt), men som slutsatsen av den historiska forskningen antyder är detta ingen evig och överallt gällande naturlag.

Mina tre favoritverk av Verdi är förresten Il trovatore, La traviata och Requiem.

Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB

Palazzo Vendramin ca 1870

Min favoritkomponist Richard Wagner dog av en hjärtattack den 13 februari 1883 på en soffa i Palazzo Vendramin i Venedig, dvs. för 126 år sedan idag. Han blev knappt 70 år gammal.

Han ligger begravd i trädgården till Villa Wahnfried i Bayreuth i Bayern. Jag var där och tittade sommaren 1999 i samband med deltagande i det årets festspel i det fantastiska Festspielhaus. Att se Der fliegende Holländer och Tristan und Isolde där var mäktigt. Det var gott om eleganta tyska damer på plats — varav flera i päls, trots den 35-gradiga hettan! Opera är, för vissa, primärt ett social event.

Det är väl i regel också begravningar. På Wagners begravning spelades så klart den bästa tänkbara musiken.

Tittar man på genomsnittlig lön tjänar män mer än kvinnor. En ny studie, ”Biological Gender Differences, Absenteeism, and the Earnings Gap”, finner att en del av denna skillnad beror på en biologisk skillnad mellan kvinnor och män — menstruation — som orsakar frånvaro:

In most countries, women are absent from work more frequently than men. Using personnel data, we find that the absences of women below the age of 45 follow a 28-day cycle, while the absences of men and of women over the age of 45 do not. We interpret this as evidence that the menstrual cycle increases female absenteeism. To investigate the effect on women’s earnings, we use a simple model of statistical discrimination. Consistent with the model, we find absenteeism has a more negative effect on men’s earnings and this difference declines with seniority. The increased absenteeism induced by the 28-day cycle explains at least 14 percent of the earnings gender differential.

Denna figur illustrerar den cykliska delen av (yngre) kvinnors frånvaro:

Detta väcker frågor om rättvisa. Utgör det t.ex. diskriminering att betala någon lägre lön vid högre frånvaro om orsaken till den högre frånvaron har att göra med ett biologiskt, icke självvalt fenomen? Eller är det tvärtom en saklig, acceptabel grund för lägre lön? Författarna diskuterar en möjlig åtgärd, om man finner resultatet i studien orättvist:

If one wanted to redistribute the cost of menstrual-related absenteeism from women to men, it would, in principle, be possible to adopt a gender-specific wage subsidy. A wage subsidy that targets women and is financed out of general taxation would shift part of the economic costs of menstruation from women to men.

Är män beredda att betala en sådan subvention?

Media: Sydsvenskan, DN1, DN2, DN3

Jag tyckte om detta klargörande av Tim Lee:

Loving your country because it embodies specific political ideals isn’t patriotism, it’s called having a political philosophy. Patriotism is loving your country because it’s your country, regardless of what political ideals it may or may not embody. Most people would not switch allegiances if they became convinced that another country better embodied their political ideals.

Är du patriot? Jag är det inte, och det var inte Schopenhauer heller. Däremot har jag vissa ideal, och de uppfylls rätt bra i Sverige.

I ny statistik från Gallup visas graden av religiositet i olika länder i världen, baserat på hur stor andel av befolkningen som säger att religionen är viktig i det dagliga livet. En världskarta illustrerar:

De mest och minst religiösa länderna är dessa:

Vissa lovprisar religionen och ser den som såväl nödvändig som tillräcklig för moral, frihet och välstånd. Själv är jag inte så säker och känner mig mer tveksam till denna tes efter att ha noterat vilka de mest och minst religiösa länderna är.

Media: Dagen1, Dagen 2

Alexander Calder, Flies in the Spider Web (1975), 48,3 x 63,5 cm:

Det råder stor brist på njurar, i Sverige såväl som i de flesta andra länder. Tusentals människor väntar i transplantationsköer i många år och hinner dö innan friska njurar finns att tillgå. Detta ger enorma välfärdsförluster för njursjuka och deras familjer; dessutom är dialys en mycket kostsam ordning för sjukvården. Tyvärr tillåts inte marknadstransaktioner i organ — trots att ett sådant tillåtande, enligt ekonomisk analys, skulle eliminera bristen. (Singapore går före i denna fråga.)

I väntan på en sådan reform finns dock annat att göra. Spanien börjar i juni med ett njurbytesprogram; Australien är också på gång med ett; Storbritannien har redan startat. Det innebär att två varandra närstående personer, där en behöver en ny njure men där den andre inte är kompatibel, matchas med ett annat par med samma problem, men där donation istället kan ske mellan paren. Denna bild illustrerar idén:

Ett sådant här system kan ge stora välfärdsvinster också utan en regelrätt marknad för njurar. Detta har analyserats noga, inte minst av professor Al Roth på Harvard och hans kollegor (se flera artiklar här). I  ”Kidney Exchange”, publicerad i Quarterly Journal of Economics, kommer de t.ex. fram till denna slutsats:

In addition to studying the theoretical properties of the proposed kidney exchange, we present simulation results suggesting that the welfare gains from larger scale exchange would be substantial, both in increased number of feasible live donation transplants, and in improved match quality of transplanted kidneys.

Problemet är att njurbyten i) måste tillåtas och ii) möjliggöras genom en databas som matchar par. Detta bör enligt min mening prioriteras i Sverige i dagsläget. Jag vill också uppmana dig att anmäla dig till Donationsregistret, om du är villig att donera organ efter din död.

Jag beundrar Cynthia Harvey, som här dansar rollen som Kitri i baletten Don Quijote:

Se även det tidigare inlägget ”Imponerande dans”. Cynthia Harvey gästade Operans Balettklubb förra året, så jag har varit i samma rum som hon!

Jag är populär hos juiceföretagen och har approcherats av God Morgon Juice, som lanserar nya ekologiska juicer. De har erbjudit sig att sponsra en månadskonsumtion av ekologisk juice för en läsare av denna blogg, och för att bestämma vem det blir har jag hittat på en tävling. Den består i att identifiera vilken samhällsvetare som har skrivit följande, lätt modifierade text om revolutioner. Modifikationen, som min kollega Peter S-W kom på, är att ungefär vart tredje substantiv är utbytt mot ”juice”.

A great deal of our information about revolutionary juice comes from the memoirs of people who have participated in them, on either the winning or the losing juice. These people rarely explain their own participation or juice in terms of selfish motives. Indeed, they very commonly ascribe selfish motives to juice or to the other side, but always explain their own actions in terms of devotion to the public juice. Thus, they present themselves in the brightest light and their opponents in the darkest. We should not, of course, be particularly surprised by this quite human juice on the part of these human beings, but we should also discount their evidence.

Den som först skickar rätt svar till min mejladress, med uppgift om namn och adress, vinner massor av, just det, juice! 

Vinnaren och rätt svar anges här.

Har man studerat nationalekonomi vet man vad spelteori är för något. Har man inte gjort det kanske bekantskapen med denna teoribildning är något svagare. Jag rekommenderar Giacomo Bonannos introduktionstext ”Noncooperative Game Theory” för den som är nybörjare på området eller för den som vill fräscha upp grundkunskaperna. (Deirdre McCloskey är dock inte överdrivet imponerad av matematisk nationalekonomi; se även denna korta diskussion av Tyler Cowen om nyttan med spelteori.)

I ”The Effect of Crime on Life Satisfaction”  (gratisversion här) studerar Mark Cohen hur människors välmående påverkas av brottslighet:

I find that county‐level crime rates and perceived neighborhood safety have little impact on overall life satisfaction. In contrast, the effect of a home burglary on life satisfaction is quite large—nearly as much as moving from excellent health to good health. In monetary terms, I estimate a compensating income equivalent of nearly $85,000 for a home burglary. 

En intressant sak är att allmän brottslighet inte är särskilt starkt relaterad till välmåendet, trots vad som ofta uttrycks i enklare enkäter. En annan intressant sak är att inbrott som drabbar en själv kraftigt påverkar hur man mår. Det talar trots allt för att brottsbekämpning har en viktig roll att fylla. Vad jag förstår är svensk polis relativt dålig på att motverka inbrott och dylika s.k. vardagsbrott. (Kanske behöver polisen rentav konkurrensutsättas?) Bl.a. av det skälet har jag installerat larm i min lägenhet. Jag månar om min lycka.

Vem tycker inte om att titta på fina rumpor? I Witold Gombrowicz fantastiska roman Ferdydurke visar professor Pimko sannerligen ingen blygsel på den punkten. Han har tagit en 30-årig man i sin vård och behandlar honom som en 16-åring och tilltalar honom därefter:

Nå, nå, nå lille unge! Liten näsa, så små öron då, lilla hansingarna! Bra bra bra! Liten stjärt, en sån söt liten stjärt!

Han tar honom till skolan och tittar ut över skolgården:

Och hur går det för alla dessa ungdomar? frågade Pimko med låg röst. Jag ser att de går omkring… Det är utmärkt. De går omkring och de pratar och deras mödrar tittar på dem…. det är utmärkt. Det finns ingenting så effektivt som en mor, strategiskt placerad bakom ett staket, när det gäller att få fram en frisk ung stjärt.

Han hyser också in honom hos en familj i vilken en dotter finns:

Till skolflickan, till den moderna skolflickan! Hon gör dig förälskad i ungdomen. Juvenils kommer att göra dig liten. Det ger dig en liten stjärt! Små stjärtsingar! skrek han så högt att hästen började sparka bakut och kusken vände honom ryggen i förakt efter att åter ha satt sig på kuskbocken.

Ja, så fortsätter den gode professorn. Själv är jag lite mer diskret med min beundran av små stjärtsingar. Men beundrar, det gör jag.

Professorn i filosofi vid Cambridge University Simon Blackburn går i en artikel i Times Higher Education igenom tio moderna myter. Mina tre (här nedkortade) favoriter:

2. The myth of religious belief
People say they believe in life after death but still grieve when people die. 

7. The myth of culture
What is usually known as culture is a set of symbols enabling people on the inside to recognise and dislike those on the outside. 

8. The myth of equal respect
[D]iscrimination is a virtuous activity and elites are to be admired. 

Jag förhåller mig dock tveksam till hans nummer 4, The myth of the scientist, och hans nummer 9, The myth of choice and competition. Jag gillar, hyllar och tror på vetenskapsmannen och konkurrens. Har jag gått på mytbildning, eller vad?

Roland Poirier Martinssons tes är att om man inte är konservativ och religiös, är man för höga skatter och en stor stat. Som det så subtilt uttrycks:

Antingen är man höger eller vänster, mischmaschet är en myt. 

Jag vill lyfta fram två tänkare som fräckt nog inte låter sig klassificeras enligt detta djupsinniga schema. De avvisar konservatismen men står ändå för låga skatter och en liten stat — på klassisk liberal grund. Jag tänker på ekonomipristagarna F. A. Hayek, som skrev ”Why I Am Not a Conservative”, och James Buchanan, som skrev Why I, Too, Am Not a Conservative. Är de och deras uppfattningar en myt?

Se även inlägg av Dennis Josefsson, Joakim Nergelius och Johan Norberg i denna fråga.

Jag har tidigare påpekat att börsnedgångar förbyts i börsuppgångar, att tillväxtnedgångar förbyts i tillväxtuppgångar och att kriser inte är så farliga sedda i ett längre perspektiv. Det är lätt att glömma det mitt i en kris. Ytterligare ett belägg för denna optimism är detta diagram av William Polley för alla recessioner efter andra världskriget i USA. Kurvorna visar den kumulativa procentuella förändringen i sysselsättningen från den sysselsättningstopp som rådde då respektive recession startade. När kurvan passer nollstrecket igen är sysselsättningen lika stor som då recessionen inleddes. Det tar olika lång tid, men kurvorna vänder alltid, och sysselsättningen återhämtar sig. Det tog fyra år senaste gången; vi får se hur lång tid det tar denna gång. Men att en full återhämtning är att vänta, det är värt att ha i åtanke.

Kerry Degman (till höger), i reklam för Armani Exchange:

Professorn i nationalekonomi vid Stanford University John Taylor pekar ut den skyldige:

My research shows that government actions and interventions — not any inherent failure or instability of the private economy — caused, prolonged and dramatically worsened the crisis. … Monetary excesses were the main cause of the boom.

Inte riktigt samma slutsats som debattörer på DN Kultur och Aftonbladet Kultur brukar komma fram till.

Tips: Greg Mankiw

Enligt Högskolelagen 2§ ska högskolorna inte bara ägna sig åt forskning och utbildning utan även åt den s.k. tredje uppgiften:

Högskolorna skall också samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet.

En akademiker som tog denna uppgift på stort allvar var Michel Foucault, vilket framkommer i denna intervju:

S.R. For a philosopher to have made the pages of Time magazine, as you did in November 1981, is an indication of a certain kind of popular status. How do you feel about that?

M.F. When newsmen ask me for information about my work, I consider that I have to accept. You see, we are paid by society, by the taxpayers to work. [Laughs] And really I think that most of us try to do our work the best we can. I think it is quite normal that this work, as far at it is possible, is presented and made accessible to everybody. Naturally, a part of our work cannot be accessible to anybody because it is too difficult. The institution I belong to in France (I don’t belong to the university but the Collège de France) obliges its members to make public lectures, open to anyone who wants to attend, in which we have to explain our work. We are at once researchers and people who have to explain publicly our research. I think there is in this very old institution — it dates from the sixteenth century — something very interesting. The deep meaning is, I believe, very important. When a newsman comes and asks for information about my work, I try to provide it in the clearest way I can.*

Ett modernt sätt att sprida kunskap om forskning är att blogga (även om det finns skeptiker). Jag tror att det når fler än öppna föreläsningar, även om sådana också fyller en viktig funktion. Vad gäller deltagande i samhällsdebatten är frågan hur svenska forskare ser på den saken. Det finns skäl att tro att vissa är mindre engagerade i den än Foucault. De verkar t.ex. inte ha varit särskilt aktiva i globaliseringsdebatten, enligt en kartläggning av Dan Johansson och Per Skedinger, trots att ökad kännedom om nationalekonomisk forskning i sanning behövs där.

_____________________

*Ur Ethics: Subjectivity and Truth (s. 132).

Om determinismen är sann, hur kan då sannolikheter förstås? Kan inte allt bara bli på ett sätt med sannolikheten 1? Jo, men eftersom vi inte har kunskap om ”allt” vet vi aldrig exakt vad som kommer att hända. Men det finns ändå, givet denna epistemiska utmaning, sannolikhetsfördelningar som är objektiva. Detta hävdar, om jag förstår dem rätt, Roman Frigg och Carl Hoefer i ”Determinism and Chance from a Humean Perspective”:

In our discussion we focus on a simple example, a coin toss, then develop a Humean account of chance, and then show that on this account there is a non-trivial sense in which the coin flips are chance events while at the same time being governed by deterministic laws. … We agree that we use chances in the absence of better (i.e. inadmissible) knowledge: if we had such knowledge we would set chances aside and adjust our credence in the outcome of a trial in accordance with this extra information. However, the chance itself is not an expression of our lack of knowledge, nor is the shape of the probability distribution over the outcome space an expression of particular ways in which we are ignorant.

Djupt.

I Sverige tenderar intressegrupper av tradition att ses i ljus dager. Genom att olika grupper får verbalisera sina hållningar och uppfattningar anser många att det såväl det offentliga samtalet som den demokratiska beslutsprocessen berikas. Men det finns andra perspektiv. Professor Mancur Olson lät 1982 publicera The Rise and Decline of Nations, vari han varnade för intressegruppers förstelnande effekt på länders ekonomier. Han menade att de flesta intressegrupper inte har incitament att verka för ekonomisk tillväxt, då tillväxt innebär förmåner som sprids över alla medborgare samtidigt som kostnaderna får bäras av dem som verkar för den. I detta avseende är alltså tillväxt en kollektiv nyttighet. Istället kan intressegrupper förväntas verka för omfördelning och regleringar som gynnar dem själva på andras bekostnad (de ger här upphov till en negativ externalitet). Detta kommer att påverka politiken, då politiker och intressegrupper ofta samarbetar för ömsesidig vinning. 

I en översiktsartikel, publicerad i Southern Economic Journal, dras följande slutsats om huruvida de 25 senaste årens forskning ger denna teori sitt stöd:

A review of over 50 separate works reveals that, on the whole, the theory of institutional sclerosis is generally but certainly not universally supported.

En ny studie, ”Interest Groups and Economic Performance” (gratisversion här), studerar denna fråga över tid i Tyskland och förstärker stödet för teorin:

Using data from the period 1973–2006, we then present the field’s first time-series analysis of the effects of the number of interest groups on the German lobby list and macroeconomic performance, gauged in terms of economic growth and inflation. The number of interest groups (as a proxy for their influence) is shown to have an important impact on macro-variables: Interest group activity significantly leads to a decline in the growth rate and a rise in the inflation rate.

Antalet intressegrupper som finns registrerade hos Förbundsdagen har utveckats så här sedan 1973:

Att just Tyskland studeras är särskilt intressant mot bakgrund av att Olson i boken diskuterar just det landet. Han menade att det efter andra världskriget fanns få intressegrupper kvar där och att det var en viktig orsak till ”det tyska ekonomiska undret”. Men när ett land stabiliseras politiskt växer intressegrupperna till, enligt Olson, och däri tycks han ha fått rätt. En sak man kan diskutera med den nya studien är förvisso om just detta med antalet grupper är ett bra mått på deras inflytande. Problemet är här, som i andra studier, att det inte finns några andra bra, tillgängliga mått.