Mot polemik
Michel Foucault fick i en intervju 1984, strax före sin död, denna fråga:
Why is it that you don’t engage in polemics?
Hans svar — som vore det formulerat av en upplysningsfilosof av ovanligt upplyst slag — är värt att läsa i sin helhet:
I like discussions, and when I am asked questions, I try to answer them. It’s true that I don’t like to get involved in polemics. If I open a book and see that the author is accusing an adversary of ”infantile leftism”, I shut it up again right away. That’s not my way of doing things, I don’t belong to the world of people who do things that way. I insist on this difference as something essential: a whole morality is at stake, the morality that concerns the search for the truth and the relation to the other.
In the serious play of questions and answer, in the work of reciprocal elucidation, the rights of each person are in some sense immanent in the discussion. They depend only on the dialogue situation. The person asking the questions is merely exercising the right that has been given him: to remain unconvinced, to perceive a contradiction, to require more information, to emphasize different postulates, to point out faulty reasoning, and so on. As for the person answering the questions, he too exercises a right that does not go beyond the discussion itself; by the logic of his own discourse, he is tied to what he has said earlier, and by the acceptance of dialogue he is tied to the questioning of the other. Questions and answers depend on a game — a game that is at once pleasant and difficult — in which each of the two partners takes pains to use only the rights given to him by the other and by the accepted form of dialogue.
The polemicist, on the other hand, proceeds encased in privileges that he possesses in advance and will never agree to questions. On principle he possesses rights authorizing him to wage war and making that struggle a just undertaking; the person he confronts is not a partner in the search for the truth but an adversary, an enemy who is wrong, who is harmful, and whose very existence constitutes a threat. For him, then, the game consists not of recognizing this person as a subject having the right to speak but of abolishing him, as interlocutor, from any possible dialogue; and his final objective will be not to come as close as possible to a difficult truth but to bring about the triumph of the just cause he has been manifestly upholding from the beginning. The polemicist relies on a legitimacy that his adversary is by definition denied.
Perhaps, someday a long history will have to be written of polemics, polemics as a parasitic figure on discussion and an obstacle to the search for the truth. Very schematically, it seems to me that today we can recognize the presence in polemics of three models: the religious model, the judiciary model, and the political model. As in heresiology, polemics sets itself the task of determining the intangible point of dogma, the fundamental and necessary principle that the adversary has neglected, ignored, or transgressed; and it denounces this negligence as a moral failing; at the root of the error, it finds passion, desire, interest, a whole serious of weaknesses and inadmissible attachments that establish it as culpable. As in judiciary practice, polemics allows for no possibility of an equal discussion: it examines a case; it isn’t dealing with an interlocutor, it is processing a suspect; it collects the proofs of his guilt, designates the infraction he has committed, and pronounces the verdict and sentences him. In any case, what we have here is not on the order of a shared investigation; the polemicist tells the truth in the form of his judgment and by virtue of the authority he has conferred on himself. But it is the political model that is the most powerful today. Polemics defines alliances, recruits partisans, unites interests or opinions, represents a party; it establishes the other as an enemy, an upholder of opposed interests against which one must fight until the moment this enemy is defeated and either surrenders or disappears.
Of course, the reactivation, in polemics, of these political, judiciary, or religious practices is nothing more than theater. One gesticulates: anathemas, excommunications, condemnations, battles, victories, and defeats are no more than ways of speaking, after all. And yet, in the order of discourse, they are also the ways of acting which are not without consequences. There are the sterilizing effects. Has anyone ever seen a new idea come out of a polemic? And how could it be otherwise, given that here the interlocutors are incited not to advance, not to take more and more risks in what they say, but to fall back continually on the rights that they claim, on their legitimacy, which they must defend, and on the affirmation of their innocence? There is something even more serious here: in this comedy, one mimics war, battles, annihilations, or unconditional surrenders, putting forward as much of one’s killer instinct as possible. But it is really dangerous to make anyone believe that he can gain access to the truth by such paths and thus to validate, even if in a merely symbolic form, the real political practices that could be warranted by it. Let us imagine, for a moment, that a magic wand is waved and one of the two adversaries in a polemic is given the ability to exercise all the power he likes over the other. One doesn’t even have to imagine it: one has only to look at what happened during the debates in the USSR over linguistics or genetics not long ago. Were these merely aberrant deviations from what was supposed to be the correct discussion? Not at all — they were the real consequences of a polemic attitude whose effects ordinarily remain suspended.
Jag har inte mycket att tillägga — jag är berörd av resonemanget — förutom att jag funderar på vilken strategi man bör välja om man stöter på en polemiker. Bör man då själv agera polemiskt; bör man diskutera hänsynsfullt och med respekt, som om polemikern också diskuterade på det viset (fastän han inte gör det); eller bör man helt undvika att diskutera saker med honom? Jag måste erkänna att fastän jag försöker undvika att initiera polemik, har jag en tendens att ibland svara en polemiker (i synnerhet när de är av det religiösa slaget) polemiskt. Som i det här fallet. Är det mindre klokt?
Ur Ethics: Subjectivity and Truth (s. 111—113.)
Du har blivit valdigt fortjust i Foucault pa senaste. Tyvarr associerar jag hans namn med de oandliga diskussioner jag haft med mina postmoderna vanner. Namn som Foucault, Derrida, Habermas etc. bara snurrar i huvudet. Vem ska dekonstruera dekonstruktuerarna?
pontus
3 februari 2009 vid 17:09
Dekonstruerarna. Sager man ens sa? Dekonstruktivisterna, kanske.
pontus
3 februari 2009 vid 17:10
Mindre klokt är det att polemisera om man vill nå kunskap – å andra sidan finns det ju andra värden här i världen.
Att ”vinna” argumentationen inför eventuella åskådares ögon, och därmed tro sig få ära, status och eventuellt fler likasinnade kan ju vara trevligt?
Man kan ju också tänka att det går att finna nöje i polemiserandet i sig självt, lite som att slå ihjäl tid med soduko eller korsord.
Klokt värre! Även om man riskerar att kommunicera att man är posör eller har nog med tid att man kan slå ihjäl en del av den.
Ungefär samma saker som man kommunicerar när man skriver bloggkommentarer mao.
Alexander Funcke
3 februari 2009 vid 17:15
Foucault är i sitt svar polemisk mot polemikerna. Till synes utan att inse det :-)
Vetenskapare
3 februari 2009 vid 19:15
Det kan i vissa situationer vara mindre klokt att gå in i polemik. Jag ansåg mig själv vara ett under av självbehärskning när jag blev stoppad av en trafikpolis som gav mig en 30-minuter lång föreläsning i skillnaden mellan halvljus och parkeringsljus plus en ordningsbot. Det var helt uppenbart olägligt att gå in i polemik även om jag blev provocerad till max. Vågar inte ens tänka tanken på hur det hade gått om jag dessutom hade haft låg blodsockerhalt.
gother
3 februari 2009 vid 19:28
pontus: Jo, jag har (lite oväntat) blivit förtjust i Foucault. Mer kommer att skrivas här med utgångspunkt i hans arbete! Dock måste jag erkänna att jag inte är bekant med särskilt mycket av det han gjort, så det finns säkert en del att kritisera i det.
Alexander: Jag har viss sympati för dina påpekanden. Men det gäller nog att i så fall noga välja mot vem och vad man polemiserar, så att det polemiska spelet, för att knyta an till Foucaults term, blir åt det reciproka hållet. Det skiljer ju sig i så fall från den typen av polemiskt spel som han tar upp, som är unilateralt och på blodigt allvar.
gother: Du betedde dig nog klokt i den situationen. (Jag har själv bara blivit stoppad [och bötfälld] av en trafikpolis en gång, i USA, och då var jag foglig som ett lamm. En stor polis med cowboyhatt och stor pistol…)
nonicoclolasos
3 februari 2009 vid 20:06
Bourdieu undvek sådana med största kraft och möda, vad jag förstått. I sin skrift ”Om televisionen” ger han en, ah, svidande beskrivning av dem och deras metoder.
Att lära sig hantera dem är nog en god idé, dock. Det gör sig inte att vare sig storma ut i ren ilska eller att sänka sig till deras nivå och bemöta dem med deras agna svärd. Att gyttjebrottas med en gris leder bara till att bägge blir leriga, med den enda skillnaden att grisen gillar det. Att kunna hantera saken och på ett värdigt sätt komma ur situationen är det enda rätta.
Exakt hur detta åstadkoms skiljer sig förstås åt från situation till situation. Som allt annat värt att generalisera om. ;)
Sargoth
3 februari 2009 vid 20:11
Jag har samma association som Pontus. Socialkonstruktivister brukar jämt prata om honom. Men jag får erkänna att jag blivit lite intresserad av dom citat du tagit upp…
Karl
4 februari 2009 vid 0:30
nonic
Jag fortsätte med att svara på ditt svar (sng foucault) här. Du förklarade att du kommit i kontakt med honom nyligen och att han försvarade någon liberal grupp.
Först och främst vill jag bara påpeka att du lommer att gilla Derrida och Lacan minst lika mycket.
Foucault var i hela sitt liv aktiv inom olika vänsterradikala förgreningar och motatte sig inte vänsterrevolutionen. Foucault byggde upp sin strukturalistiska ide med stor hjälp av i sunnerherhet Levi straus (och liknande antropologer). Den stora skillnaden, för att fatta det kort, var att, enligt F, strukturen som omhuldar oss inte är universiell, utan den är bunden av tiden/kulturen/socialiseringen/etc. Under en given tid och plats, vad binder sammman sättet vi ser på saker och ting (ekonomi, politik, konst, arkitektur, biologi, homosexualitet, galenhet etc)?
Termenologin han använde för att åsidosätta iden om universialism var att ”epistemen var historiska a prioin”
Detta är så långt up på vänsterkanten det är möjligt att komma. Hela tankesystemet bygger på något som är kollektivt omedvetet. Brott/cpt, galenskap etc kan enbart ses som en produkt av samhället.
Och, det allra mest centrala, är att människan enbart är en produkt av samhället/kulturen/kretsen (diskurs kallade han det). En människa som tror sig förla sitt eget förnuft förljer egentligen bara det förnuftet som kulturen bestämt och begränsat för denne. Iom detta fråntog foucault ansvaret från den inviduelle människan och riktade väldigt mycket kritik mot Sartre (och andra) som hade vissa tankar om människans frihet.
Som en förlängning av detta blir individer oviktiga, det viktiga är hur diskursen förenar dem. Det är det som är samhällets underliggande strukturer.
Ja, det var lite anteckningar från en föreläsning för 10 år sedan (och ett tentasvar), om F.
saku
4 februari 2009 vid 1:06
Att knappa på ett tangentbord är inte min grej. Ständigt fel bokstäver och ständigt orkar jag inte korr-läsa ett skvatt.
saku
4 februari 2009 vid 1:13
Och tanken bakom epistemen var historiska a prioin är då att vi inte gör historien utan den gör oss. Vi är totalt bundna av seder, riter, fördommar m.m. som fanns där innan vi föddes och som bundits ihop sedan länge av hegels tes->antites->syntes. Vi hade liksom inget val om vi ville födas in i kulturen och vi har inget val om vi vill följa den. Förändringar sker dock, och det är sättet att binda ihop säcken runt kulturbegreppet och förändringen som var foucaults stora intresse. Liksom många andra filosofer efter honom.
saku
4 februari 2009 vid 1:20
Enligt Svante Nordin, så var Faulaults mål att underminera det västerländska förnuftet. Och f ger många exempel för hur införandet av förnuftet har skapat dualistiska tankemönster. Han visar särskilt på hur den utbildade makten styr så att de själva framhävs och avvikare trycks undan.
saku
4 februari 2009 vid 1:49
Saku – Det var det jag misstankte. Faktiskt helt tvartemot vad jag ser som Niclas askadning.
pontus
4 februari 2009 vid 5:10
saku och pontus: Några kommentarer:
i) Jag har som sagt bara läst en begränsad del av Foucaults produktion, så min förtjusning begränsar sig till det jag har läst, och jag kan inte uttala mig om det övriga.
ii) Av det jag har läst måste jag säga att jag har fått en delvis annan uppfattning än saku på två punkter. Dels tar Foucault avstånd från traditionell vänsterdogmatik (t.ex. marxismen), så jag är inte säker på att han så enkelt kan placeras in i ett politisk fack; och dels finner jag din återgivning av hans syn på individen och diskurser alltför förenklad. Det citat jag återger i det här inlägget är blott en illustration på det.
iii) I vilket fall: även om jag skulle ogilla vissa delar i en tänkares produktion kan jag tycka om andra delar. Som sagt kommer jag återkomma till mer hos Foucault som jag tycker om i kommande inlägg.
nonicoclolasos
4 februari 2009 vid 6:02
Det bör ju påpekas att det finns en icke försumbar (ganska stor är mitt intryck) mängd inom vänsterrörelsen som skyr allt vad Focault och postmodernism heter. (Här ska jag be om att få be om ursäkt till salig Focault, eftersom han inte alls gillade att bli ihopklumpad med termen ”postmodernism”.) Man får inte glömma att marxismen som vi alla vet är en VETENSKAP där Marx själv på ett systematiskt vis klurade ut vad som kommer att ske med samhället i framtiden. Att underminera vetenskapen såsom Focault och/eller postmodernismen har gjort är således kontraproduktivt och utgör således gissningsvis en del av borgerlig propaganda.
Okej, nu hårddrar jag det som attans attan, men ungefär så. Det finns ju en rationell strömning inom vänstern, bland annat Chomsky som inte alls diggade vad Focault hade att säga, jag vill minnas att han sade att han överhuvudtaget inte förstod honom.
Nu köper jag långt ifrån allt som Focault har hävt ur sig, men jag ser honom som en intressant tänkare vars idéer man kan applicera som verktyg eller filter när man stöter på olika företeelser i samhället. Man kan fråga sig hur det här fenomenet ter sig med Focaultglasögon för att få nya uppslag och idéer.
För övrigt: Ur ett perspektiv kan jag se liberala drag med postmodernismen, på sätt och vis handlar det om liberalismen dragen till sin yttersta, absurda spets: Låt individerna själva bestämma över sina liv – låt dem till och med få bestämma vilken verklighet som de lever i, istället för att låta den där dogmatiska västerländska vetenskapen diktera allt! Dessutom: ”De stora berättelserna är döda” utropade Lyotard (var det väl?), och detta kan man tolka som en kritik mot en marxism som gav anspråk på att förklara allt genom historiematerialismen. Vad som kvarstår är då att studera den lilla världen, mikroperspektivet.
Thomas Lennartsson
4 februari 2009 vid 9:29
Thomas: Tack för dina stimulerande tankar och upplysningar. Är inte Katrine Kielos ett exempel på en svensk vänsterföreträdare som vill tillbaka till ett mer marxistiskt förhållningssätt – med klassanalys som grund – istället för ett mer ”postmodernt”, identitetsorienterat tänkande?
Någon tipsade tidigare här om en diskussion i tv mellan Chomsky och Foucault: se del 1 och del 2. (Å, jag älskar franska språket!)
nonicoclolasos
4 februari 2009 vid 10:04
Lennartsson, att försöka göra skillnad mellan postmodernism och Foucault är nog att göra det svårt för sig. Det sättet som de allra flesta ide-historiker och filosofer, som är insatta i detta, ser på saken, är nog foucault = postmodernismen, tillsammans med Lyotard (och de mindre lästa Derrida, Lacan etc.
Lyotard och F var överens om kärnan i postodernismen, nämligen precis som du säger att de stora berättelserna inte längre har något förklaringsvärde. Berättelserna som såg historien som en kraft med riktning och mål var alla döda(här hård kritik av de två jättarna inom västerlandets ide-historia; Hegel och Marx). Foucaults revolution handlade om att omkodifiera institutioner för att framställa kunskap, som i sin tur är skapade av det styrande och interlektuella skiktet i samhället (Björklund som styr över skola, att ta bort hemspråk etc).
Denna tanke är även djupt förankrad i Wittgensteins språkspel.
Och,jag håller med om att postmodernismen på sitt sätt kan ses som en yttersta kant på liberalismen, om, som du säger, att alla tom får bestämma sina egna regler. Men problemet är att liberlaismen är nära förknippat med med borgerligeten, så randpunkterna för den slutna mängden är redan uträknade (på polär form:))
Det var väl här som disputen mellan Chomsky och F, låg, att chomsky sa att det bör finnas en gräns över när en person är byxmyndig, när foucault sa nej :)
Har för mig att det var riktiga pedofilvarningar på honom lite då och då (kan dock inte styrkas och jag orkar inte google).
saku
4 februari 2009 vid 10:25
Angående Focuault och liberalismen hade han en positiv inställning till den tyska ordoliberalismen, vilket han utvecklar i The Birth of Biopolitics. Detta påpekas i en recension av boken:
”Two aspects of the Ordoliberal doctrine clearly capture Foucault’s attention (cf. the lectures from 31 January to 21 February 1979). The first one is the idea of the market as constituting the foundations of social order. … The second fascinating feature of Ordoliberalism is its radical antinaturalism.”
nonicoclolasos
4 februari 2009 vid 10:37
niclas, ha ha, bra länkar.
I slutet av första filmen är han inne på just de styrandes medvetna exkluderande av gruppers inflytande över producerandet av kunskap, som i sin tur formar människan och samhället. Se tex på den skilan du jobbar för (eller tex MBA från harvars etc) där överklassen får sin skolning, formar samhället och sedan när det går illa så tar andra grupper de värsta smällarna (finnanskrisen, riskmodeller och arbetslöshet).
saku
4 februari 2009 vid 10:38
Om klass, kunskap och värden internaliseras genom kroppen, kan
offentlig tandhygien tolkas som en politisk handling. Foucault förstod nog detta.
Anders H
4 februari 2009 vid 11:10
Problemet med producerande av kunskap som saku skriver om är väl inte att de styrande exkluderar utan att de släpper in för många på universiteten med låg kvalitet som följd. Eller är det medvetet? För sänkt kvalitet ger ju sämre kunskap.
Tobias
4 februari 2009 vid 13:12
Av Foucault har jag bara läst Sexualitetens historia, och det var dessutom inte så ingående läsning, men det tycktes mig som att hans syn på maktrelationer inte var så långt från Hayeks spontan ordning.
Dennis
4 februari 2009 vid 13:52
Niclas, du sa i en kommentar till ett tidigare inlägg att du framöver skulle försöka peka ut en djup idé som Foucault först uttryckte.
Kan du inte ta tillfället i akt och ploppa ur dig en sådan :-)
Vetenskapare
4 februari 2009 vid 20:41
Vetenskapare: Så här uttryckte jag mig i den kommentar du har i åtanke, på din fråga om jag kunde nämna en djup idé som Foucault först uttryckte: ”Vad gäller Foucaults bok, som jag också rekommenderar, vet jag inte om jag direkt kan svara på frågan. Men jag kommer att blogga en del framöver om saker han analyserar – om han var först med de tankar jag kommer att ta upp är dock inte säkert.” Jag har inte mycket mer att säga just nu, mer än att jag kommer att fortsätta förmedla tankar och resonemang av Foucault som jag tycker är tilltalande.
nonicoclolasos
4 februari 2009 vid 20:44
Niclas: Jag har dålig koll på just Kielos, så jag kan inte uttala mig om henne. Vad jag främst tänkte på med vänsterfolk som inte gillar postmodernismen hade jag väl främst typer som, öh, Jan Myrdal i åtanke. Men det borde finnas yngre exempel. Typisk ”pomo-vänster” är väl Magnus Linton.
Thomas Lennartsson
4 februari 2009 vid 21:48
Niklas, det hoppas jag verkligen att du gör. Dina analyser av foucault har inte direkt varit mainstream, vilket hedrar dig och analyserna tungt.
saku
4 februari 2009 vid 22:20
[...] Mot polemik « Nonicoclolasos [...]
You Have the Power » Blog Archive » A Better Way To Govern La « Noel Weiss For Los Angeles City Attorney
5 februari 2009 vid 23:19
[...] den italienske Michele Boldrin presenterade boken vid Cato center där diskussionen tar polemiska vägar precis som den tycks dömd att vara i varje [...]
Ang. Post Piratebay: [Utom]moralisk polemik « Skiften
15 februari 2009 vid 11:16