Kristna organisationer i Norge riskerar att förlora statsbidrag om de inte tillåter homosexuella att delta fullt ut i verksamheten. Hur ska man se på den saken? Den bästa lösningen på problemet anser jag vara att staten helt slutar att ge bidrag till frivilliga organisationer, inklusive trossamfund. Då slipper man helt konflikter om på vilka grunder bidrag ska fördelas.
Så länge bidrag ges måste staten emellertid ta ställning till hur denna fördelning ska ske. Det frågan nu handlar om är om staten alls ska ställa innehållsliga krav och i så fall hur dessa ska se ut. Som en rent positiv prediktion tror jag inte att det går att undvika innehållsliga krav framöver, och då blir frågan om det går att uppnå enighet om hur dessa ska se ut. Tor Billgren föreslår att ”en exkluderande människosyn” ska diskvalficiera en organisation som bidragsmottagare.
Det låter tilltalande. Antag en sportorganisation som uppfyller alla formella krav för att få bidrag men som inte tillåter praktiserande muslimer att bli medlemmar. Ska en sådan organisation få statligt bidrag? Det verkar tveksamt. Men tänker man djupare på problemet inser man att ”exkluderande människosyn” är ett vagt begrepp, vilket öppnar för godtycke och konflikt. Kristna anser sig inte ha en sådan människosyn. Vem ska avgöra om de har det eller ej? Överbyrån för prövning av människosyn?
Jag misstänker att det aldrig går att enas om hur innehållsliga krav ska se ut. Alternativet blir då att den politiska majoriteten för stunden bestämmer vad den tycker förtjänar bidrag. Det vore inte bra. Då kan organisationer som står den politiska makten nära komma att favoriseras, vilket skapar snedvridningar i det civila samhället, särskilt om politiska maktskiften sker sällan. Är då inte mitt huvudförslag, att helt sluta dela ut bidrag, att föredra?
Tidigare inlägg: ”Diskriminerar regeringen ateister?”
Media och bloggar: Dagen1, Dagen2, Antigayretorik
Nonicoclolasos 