Vilken ansiktsdel tittar vi först på?

Ögonen, trodde jag, men det var fel:

When you’re trying to recognize a face, the first thing you look at is the nose—whether you know it or not. … The researchers speculate that glancing at the center of the face makes it easiest to take in enough information about the whole face to enable recognition. 

Se även det tidigare inlägget ”Betydelsen av ögonkontakt”.

Kritik av det egna landet

Herbert Spencer klargör att han icke kan ställa sig bakom devisen ”Our country, right or wrong!”. Dvs. han förnekar att det finns något skäl att stödja det land man råkar tillhöra bara för att man råkar tillhöra det, utan hänsynstagande till vad man anser vara rätt och fel. Som han uttrycker det:

Suppose it is doing something which, by the hypothesis, is admitted to be wrong. What is then the implication of the cry? The right is on the side of those who oppose us; the wrong is on our side. How in that case is to be expressed the so-called patriotic wish? Evidently the words must stand – “Down with the right, up with the wrong!” Now in other relations this combination of aims implies the acme of wickedness.

Jag håller helt med. Det hela får mig att tänka på när socialdemokraterna attackerade Carl Bildt en gång i tiden för att han utomlands kritiserade socialdemokratisk politik. Men det Sverige står för är bara bra om det harmonierar med ens värderingar.

Se det tidigare inlägget ”Vad är patriotism?”.

Ny utvärdering av bistånd

Förmår bistånd skapa ekonomisk tillväxt? Andreas Bergh rapporterar om en ny metatstudie som drar en negativ slutsats. Ytterligare en ny studie, ”Aid and Growth: What Does the Cross-Country Evidence Really Show?”, publicerad i Review of Economics and Statistics, kommer fram till samma sak:

We examine the effects of aid on growth in cross-sectional and panel data—after correcting for the possible bias that poorer (or stronger) growth may draw aid contributions to recipient countries. Even after this correction, we find little robust evidence of a positive (or negative) relationship between aid inflows into a country and its economic growth. We also find no evidence that aid works better in better policy or geographical environments, or that certain forms of aid work better than others. Our findings suggest that for aid to be effective in the future, the aid apparatus will have to be rethought.

En viktig policyrekommendation på slutet för den som bryr sig om ekonomisk utveckling för världens fattiga.

Media: SvD1, SvD2, Dagen, Sydsvenskan, AB1, AB2

Lugn och ro

Clyfford Still, J No. 2 (1957), 287,0 x 393,7 cm:

Är vackra smartare?

Ja, så tycks det vara, enligt den evolutionära psykologen Satoshi Kanazawa. Han visar bl.a. detta diagram:

Han har också, i artikeln ”Why Beautiful People Are More Intelligent”, utvecklat en teori om varför det finns en positiv koppling mellan skönhet och intelligens. Den bygger på fyra antaganden:

(1) Men who are more intelligent are more likely to attain higher status than men who are less intelligent. (2) Higher-status men are more likely to mate with more beautiful women than lower-status men. (3) Intelligence is heritable. (4) Beauty is heritable.

Ett spännande men måhända kontroversiellt forskningsfält, detta. Forskningen verkar visa att åt den som har skall varda givet.

Se även det tidigare inlägget ”Vackra kvinnors intelligens”.

Att få det bättre än andra

Joseph Schumpeter identifierar i A Theory of Economic Development entreprenören som en ekonomis primus motor. Det är han som introducerar innovationer och genererar ekonomisk utveckling. Men medan politiker och samhällsdebattörer hyllar entreprenören, lyser han faktiskt fortfarande med sin frånvaro i mycket nationalekonomisk forskning.* Ett exempel på att en analys som inte beaktar entreprenörens roll kan leda till tveksamma policyrekommendationer ges i Robert Franks artikel ”Positional Externalities Cause Large and Preventable Welfare Losses” (preliminär gratisversion här). 

I artikeln diskuterar Frank s.k. positionella varor, som utmärks av att deras värde uppstår i relation till hur mycket man har av dem i förhållande till andra människor. Det är inte den absoluta utan den relativa konsumtionen som ger nytta. Detta gör att människor tenderar att ”kapprusta” i jakt på status: man vill ha större och och dyrare bil hela tiden, inte för att man egentligen behöver eller värdesätter dessa saker i sig utan därför att man enbart är lycklig om man har mer och finare saker än andra. Detta skapar välfärdsförluster, i det att för mycket positionella varor konsumeras på bekostnad av andra varor, däribland fritid. För att hålla jämna steg, och helst gå förbi, grannarna arbetar man för mycket och köper för mycket saker bara för att få status, och får dessutom andra att lägga resurser på att delta i denna tävlan.**

Ekonomer som beaktar relativ konsumtion nämner ofta att progressiv beskattning skulle kunna vara ett sätt att minska de välfärdskostnader som de anser att statusjakten ger upphov till. Ett exempel:

The fact that income is found to be more positional than leisure may imply higher and/or more progressive optimal income taxes …

Will Wilkinson påpekar ett problem med denna typ av policyrekommendation:

But as Gary Becker and Kevin Murphy point out in Social Economics, echoing Nisbett and Ross, the expected payoff to entrepreneurial risk is so low that in the absence of positional competition, we would get very little of it. Entrepreneurial risk-taking is the source of innovation, which is the source of increasing productivity and wealth. So a society lacking this kind of status-seeking animal spirit might not grow at all, unless it was capable of successfully importing and deploying the innovations of more ambitiously inventive societies.

Det Frank och andra beskriver kanske inte är ett minus- eller nollsummespel utan ett plussummespel — om entreprenörer också drivs av omsorg om relativ position. I den mån de genom beskattning*** ges incitament att konsumera fritid istället för att generera ekonomisk utveckling genom innovationer, innefattar beskattningen kostnader i form av uteblivna positiva externaliteter, en effekt som måste integreras i analysen. Entreprenörer bidrar inte bara med (enligt Frank m.fl.) ”ineffektiva” förfiningar av existerande produkter och tjänster; de bidrar till att nya produkter och tjänster överhuvudtaget kommer till. Det inkluderar icke-positionella varor och tjänster som gör mänskligheten gott. Det är alltså, bl.a. mot denna bakgrund, inte självklart att progressiv beskattning pga. positionella varor är välfärdshöjande.****

__________________

*För en dokumentation, se Dan Johanssons artikel ”Entreprenören i läroboken”.
**Se vad Jesper Roine, Jonas Vlachos och Robert Östling skriver om detta fenomen.
 ***Även en mer konventionell analys utan entreprenörer är tveksam till om positionella varor implicerar ökad progressivitet i inkomstbeskattningen. 
****För en mer djup- och vittgående kritik av Frank, se ”Assume the Positional: Comment on Robert Frank” samt hans svar.

Vinteroutfit

Jonathan Waud visar hur man bör se ut under den kalla årstiden. Handskarna är fantastiska.

Hayeks ekonomiska insikter

År 1974 fick F. A. Hayek Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Han är en av de samhällsvetare som har påverkat mitt eget tänkande mycket.* Nu finns hans antologi Individualism and Economic Order på nätet. Jag vill särskilt rekommendera tre kapitel som jag anser väl fångar hans ekonomiska tänkande:

II. Economics and Knowledge.
IV. The Use of Knowledge in Society.
V. The Meaning of Competition. 

Så här skriver han t.ex. i ”The Use of Knowledge in Society” (s. 77—78), först publicerad i American Economic Review:

The peculiar character of the problem of a rational economic order is determined precisely by the fact that the knowledge of the circumstances of which we must make use never exists in concentrated or integrated form but solely as the dispersed bits of incomplete and frequently contradictory knowledge which all the separate individuals possess. The economic problem of society is thus not merely a problem of how to allocate ”given” resources—if ”given” is taken to mean given to a single mind which deliberately solves the problem set by these ”data.” It is rather a problem of how to secure the best use of resources known to any of the members of society, for ends whose relative importance only these individuals know. Or, to put it briefly, it is a problem of the utilization of knowledge which is not given to anyone in its totality.

Denna centrala analys av en marknadsekonomis relativt effektiva användning av kunskap saknas i hög grad i nationalekonomins huvudfåra men har långtgående implikationer för vår förståelse av grunderna för att skapa välstånd. 
_____________________

*Även om jag på vissa punkter förhåller mig kritisk till Hayeks tänkande: se t.ex. mina artiklar ”Legal Positivism and Property Rights: A Critique of Hayek and Peczenik” och ”Choosing One’s Own Informal Institutions: On Hayek’s Critique of Keynes’s Immoralism”.

Rakar frisören sig själv?

Bertrand Russell är en smartis. Därför lyckades han identifiera Russellparadoxen. Den är abstrakt men kan illustreras med hjälp av den mer konkreta frisörparadoxen:

Suppose there is a town with just one male barber; and that every man in the town keeps himself clean-shaven: some by shaving themselves, some by attending the barber. It seems reasonable to imagine that the barber obeys the following rule: He shaves all and only those men in town who do not shave themselves.

Under this scenario, we can ask the following question: Does the barber shave himself?

Asking this, however, we discover that the situation presented is in fact impossible:  

• If the barber does not shave himself, he must abide by the rule and shave himself.
• If he does shave himself, according to the rule he will not shave himself.

Så vad säger du: Rakar frisören sig själv?

Att döda flugor

Är döden värre än ett liv i lidande? Det tycker inte Leszczuk i Witold Gombrowicz bok De besatta (s. 283):

Han började äta, men sedan sköt han ifrån sig tallriken. Hans blick fixerades vid ett föremål som låg på fönsterbrädan intill honom. Det var ett flugpapper. Ett dussin flugor kämpade för sina liv på det klibbiga arket. I en sista desperat kraftansträngning försökte de få loss ett flugben samtidigt som det andra benet sjönk allt djupare ner i klistret. Ett ark fyllt med små, utmattde väsen och deras hopplösa dödskamp.
”Ta bort det”, ropade Leszczuk.
”Flugpappret? Vad ska jag göra av det?” frågade Kotlak förvånat.
”Vad som helst! Bara ni tar bort det! Skynda på!” 
Värdshusvärden stirrade oförstående, men tog pappret och flyttade det till nästa fönster. I samma ögonblick hände något oväntat. Leszczuk reste sig hastigt, gick fram till flugpappret och började döda flugorna med fingret, en efter en, en efter en. Bönderna reste sig från sina bänkar och följde det hela förvånat med blicken. Värdshusvärden frågade:
”Dödar ni flugorna, min herre?”
”De ska inte behöva lida”, svarade Leszczuk med en dov och märklig röst. 

De ska inte behöva lida. En utmärkt föresats för djur. Varför inte också för de djur som kallas människor?

Se även det tidigare inlägget ”Vilka skalbaggar ska vi bry oss om?”

Uppiggande ragtime

Av Paul Hindemith, ”Ragtime” ur Suite ”1922″ (op. 26). Här framförd av Anna Gourari:

Den hotfulla kärleken

Lord Alfred Douglas

Lord Alfred Douglas skrev om ”the love that dare not speak its name”. Men hur kan kärlek mellan två personer av samma kön upplevas som hotfull? Michel Foucault resonerar på följande sätt:

One of the concessions one makes to others is not to present homosexuality as anything but a kind of immediate pleasure, of two young men meeting in the street, seducing each other with a look, grabbing each other’s asses and getting each other off in a quarter of an hour. There you have a kind of neat image of homosexuality without any possibility of generating unease, and for two reasons: it responds to a reassuring canon of beauty, and it cancels everything that can be troubling in affection, tenderness, friendship, fidelity, camaraderie, and companionship, things that our rather sanitized society can’t allow a place for without fearing the formation of new alliances and the tying together of unforeseen lines of force. I think that’s what makes homosexuality ”disturbing”: the homosexual mode of life, much more than the sexual act itself. To imagine a sexual act that doesn’t conform to law or nature is not what disturbs people. But that individuals are beginning to love one another — there’s the problem.*

Kanske är dessa tankegångar den verkliga förklaringen till att vissa motsätter sig en könsneutral äktenskapsbalk. Att tillåta homosexuella handlingar är en sak; att på vilka villkor släppa in homosexuella i det sociala livet, i familjer och vänkretsar, i kyrkor och rådhus, en helt annan. Som sagt:

But that individuals are beginning to love one another — there’s the problem.

_________________

* Från ”Friendship as a Way of Life”, i Ethics: Subjectivity and Truth (s. 136—137).

Hjärnan ger irrationalitet

Keynes menade att många är drabbade av en money illusion, med vilket avses att människor i ekonomiska situationer tenderar att göra olika bedömningar beroende på om belopp uttrycks i nominella eller reala termer. Att denna typ av illusion förekommer är belagt i modern forskning (se t.ex. här och här). En möjlig effekt är att de flesta kontrakt skrivs i nominella termer; en annan att människor i löneförhandlingar kanske nöjer sig med en mindre nominell ökning eftersom de inte beaktar inflationen (se här för en vidare konsekvensanalys).

En ny studie, ”The Medial Prefrontal Cortex Exhibits Money Illusion”, visar att roten till illusionen återfinns i hjärnan:

 We used fMRI to investigate whether the brain’s reward circuitry exhibits money illusion. Subjects received prizes in 2 different experimental conditions that were identical in real economic terms, but differed in nominal terms. Thus, in the absence of money illusion there should be no differences in activation in reward-related brain areas. In contrast, we found that areas of the ventromedial prefrontal cortex (vmPFC), which have been previously associated with the processing of anticipatory and experienced rewards, and the valuation of goods, exhibited money illusion.

Jag finner det spännande att ekonomisk, psykologisk och neurovetenskaplig forskning alltmer överlappar varandra och hjälper oss att bättre förstå grunderna för mänskligt handlande.

Mot dubbelt radavstånd

Professor Eugene Volokh dissar med rätta användandet av dubbelt radavstånd i uppsatser:

1. Double-spacing makes printouts bulkier, for those of us who still read longish articles on paper (especially when traveling).

2. Double-spacing wastes paper.

3. Single-spacing means more text on a page, so it’s more likely that several related paragraphs will be kept together, so that one can return to the previous one if necessary with just one glance.

4. More text is of course not an unalloyed good; absence of white space can make the reader’s eyes glaze over. But my sense is that the best place to put white space is in wider margins or possibly blank lines between paragraphs — blank lines between each line don’t help, either psychologically or for comprehension.

5. The one advantage of double spacing is that it makes it easier to make detailed line edits. But very few readers of your draft are likely to want to make detailed line edits. At most they’ll want to leave a few notes to themselves, and the margins will likely more than suffice for that.

Ska vi enas om att sluta med dubbelt radavstånd?

Indoktrinering i skolan

Igår såg jag en fantastisk iscensättning av Witold Gombrowicz roman Ferdydurke på Turteatern. Boken har ett filosofiskt djup och handlar om spänningen mellan det genuina och det socialt påtvingade, mellan det okonstlade och det poserande, mellan spontan ungdom och kuvad mognad. Uppfostran, utbildning och försök att bringa civilisation har också en kostnad. Vi indoktrineras att tänka på ett visst sätt, att präglas av Formen. Ett exempel från en lektion i en polsk skola (s. 39—40):

Låt mig alltså se, fortsatte han strängt och tittade på schemat, vad skulle vi göra i dag? Jovisst ja, förklara och påvisa varför den store skalden Slowacki väcker vår kärlek, beundran och hänförelse. … Varför? Jo, därför, mina herrar, att Slowacki var en stor skald. Walkiewicz, tala nu om varför! Säg efter, Walkiewicz! Varför finns denna förtrollning, denna kärlek, dessa tårar, denna hänförelse, denna magi? Varför slitas våra hjärtan? Varför Walkiewicz? …
—Därför att han var en stor skald, magistern, sa Walkiewicz.
Gossarna karvade i bänklocken med sina pennknivar och rullade ihop små bollar av papper som de stoppade ner i bläckhörnen. Läraren suckade, tappade andan, såg på sin klocka och fortsatte som följer:
—Han var en stor skald, glöm inte att han var en stor skald. Varför känner vi kärlek, beundran, förtjusning? Därför att han var en stor skald, en stor skald. Försök nu få in detta ordentligt i era förstockade träskallar, och säg efter mig: Julius Slowacki var en stor skald, en stor skald, vi älskar Julius Slowacki och hans dikter tjusar oss därför att han var en stor skald — och därför att hans strofer äger en odödlig skönhet som väcker vår djupaste beundran.

Ja, så  gick undervisningen till. Saker fastslogs. Men det imponerade inte på alla:

Denna framställningsnivå gick en av gossarna på nerverna. När han inte stod ut längre utbrast han:
—Men om han inte rör mig det minsta då? Om han helt enkelt inte intresserar mig? Om jag inte kan läsa två rader av honom utan att somna… Gud hjälpe mig, magistern, men hur skulle jag kunna falla i hänryckning om jag inte faller i hänryckning?
Hans ögon höll nästan på att tränga ut ur sina hålor. Han satte sig igen, som om han överväldigats av vad han just hade sagt. Hans barnsliga bekännelse fick läraren att kippa efter luft.
—Håll mun, Kotecki, för Guds skull, sa han. Du försöker få mig på fall, Kotecki. Det blir underbetyg för Kotecki. Han vet inte vad han talar om.
Kotecki: Men magistern, jag förstår inte. Jag förstår inte hur jag skulle kunna falla i hänryckning om jag inte faller i hänryckning.
Läraren: Men Kotecki, hur skulle du kunna undgå att falla i hänryckning då jag redan tusentals gånger förklarat för dig att du faller i hänryckning?
Kotecki: Magistern har förklarat det, men jag faller inte i hänryckning.

Så fortsätter meningsutbytet. Friska fläktar! Bort med förljugenheten! Ungdomens vilja till autonomi i tänkandet inger hopp! Allt var inte bättre förr i skolan.

Alla dessa gudar

Antag att n gudar har påståtts existera av någon människa. Det ger oss en radvektor A={A₁, A₂, …, A_n} av tänkbara gudar. Där återfinns bl.a. Jahve, Allah, Tor, Shiva, Zeus, Ra, Ganesha, Inti och Jupiter. För de människor som inte ingår i den ateistiska skara som säger att det inte finns skäl att tro att någon av gudarna i A existerar, blir frågan hur det kommer sig att det i regel är så, att enbart en religions gud eller gudar tros existera. Eftersom ingen med full säkerhet kan bevisa att någon gud existerar eller inte existerar, borde varje troende åsätta sannolikheter p₁, p₂, … , p_n, där 0<p_i<1 för varje gud i:s existens. Varje gud borde tillbes och åtlydas i enlighet med den vikt som sannolikhetsfördelningen ger. Om det finns 1000 gudar för vilka sannolikheten för existens är större än noll, bör dessa 1000 var och en ges visst utrymme i den religiösa människans liv, i proportion till sannolikheten för att de existerar (och kanske i proportion till vilka straff som påstås följa av att inte tillbe och åtlyda respektive gud). Varför ser vi inga religiösa som resonerar och beter sig på detta vis?

Perfekta brottslingar

Der Spiegel rapporterar:

Saved by their indistinguishable DNA, identical twins suspected in a massive jewelry heist have been set free. Neither could be exclusively linked to the DNA evidence.

Premiär för Ekonomiklubben

När jag gick i gymnasiet blev jag på allvar intresserad av ekonomi, bl.a. genom inspiration från radioprogrammet Ekonomiska klubben. Där diskuterade olika ekonomer den aktuella utvecklingen. Programmet lades senare ned, men nu återanvänds programidén på Axess tv, i form av Ekonomiklubben. Det är Martin Ådahl som leder Villy Bergström, Cecilia Hermansson och min kollega Andreas Bergh i diskussioner på torsdagar kl 21.00. Premiär ikväll!

Teorem och konst

Har du hört talas om Arrows omöjlighetsteorem? Om inte bör du — inte minst om du är en typisk svensk samhällsvetare — bekanta dig med det. Som docent Karl Wärneryd klargör visar teoremet

… att det inte finns någon kollektiv beslutsregel som inte kan kritiseras utifrån något rimligt kriterium. … Den slutsats man bör dra …  är snarare att det är meningslöst att ens tala om något sådant som ”folkviljan”, eller vänta sig att någon kollektiv beslutsprocess skall ge uttryck för den.

(Att tala om staten som ”vi” ter sig, även mot denna bakgrund, minst sagt mystiskt.)

Professor Holler

Nå, jag nämner detta för att jag har tillbringat dagen med professor Manfred Holler från Hamburgs universitet. Han gav ett forskarseminarium om ”Machiavelli’s Possibility Theorem”, som handlade om hur Arrows teorem kan bistå oss i förståelsen av Machiavellis furste. Ty ett av de kriterier som Arrow ställer upp är icke-diktatur, att den sociala välfärdsfunktionen inte baseras på en individs preferenser. En diktator — kanske i form av en prins — möjliggör en kollektiv rangordning på basis av individuella preferenser (även om vi kan ogilla sättet den fastställs på).

Jag träffade Manfred Holler för första gången på en vetenskaplig konferens i Berlin för ett antal år sedan, då jag kommenterade hans bokkapitel ”Artists, Secrets, and CIA’s Cultural Policy”. Det var i och med det som jag fick upp ögonen för den konstriktning jag tycker allra bäst om, abstrakt expressionism, och som ofta förevisas på denna blogg. Kapitlet handlar om hur CIA (i hemlighet) spred denna konstform i världen:

[I]ndividualism was one of the cornerstones of Abstract Expressionism and a major reason why this art was supported as an alternative to the “collectivistic art of socialism”.

Tjurfäktningens kärna

Francis Bacon, Second Version of Study for Bullfight No. 1 (1969), 200,0 x 147,7 cm:

Betalt för att träna

Många nationalekonomer anser numera, påverkade som de är av behavioral economics, att människor ofta fattar irrationella beslut och att monetära incitament inte utgör någon självklar lösning, eftersom de riskerar att underminera ”intern” motivation. De menar att människor inte alltid gör det som ligger i deras eget intresse och att det är svårt att få dem att göra det genom att belöna ”rätt” beteende med pengar. Nu visar en ny studie, ”Incentives to Exercise”, att det går att påverkar motionsvanor med pengar:

We investigate the effect of paying people a non-trivial amount of money to attend an exercise facility a number of times during a one-month period. In two separate studies, we find that doing so leads to a large and significant increase in the average post-intervention attendance level relative to the control group. … Thus, even though personal incentives to exercise are already in place, it appears that providing financial incentive to attend the gym regularly for a month serves as a catalyst to get some people past the threshold of actually getting started with an exercise regimen. We argue that there is scope for financial intervention in habit formation, particularly in the area of health.

Nu förutser jag förvisso vad beteendeekonomerna kommer att säga: ”OK, men då måste den offentliga sektorn [alla goda gåvors källa] träda in och betala ut pengar till folk så att de börjar motionera”. För egen del skulle jag först fundera på privata lösningar: Ligger det inte i företagens intresse att betala de anställda (mer) för att motionera? Bör vi inte ge våra nära och kära monetära incitament att börja träna? Etc.

Mitt främst incitament för att träna är att jag samtidigt, varje gång, har förmånen att titta på en simklubb som tränar nedanför mitt löpband. Estetiken framför mina ögon lockar mig att springa — men visst finns det en money-metric equivalent som också skulle kunna stimulera mig.

Se ett tidigare inlägg: ”Belöning i skolan”

Väljer man sin vilja?

Albert Einstein tycks, som jag, inspirerad av Arthur Schopenhauers syn på den fria viljan. Så här skriver Einstein i Ideas and Opinions:

I do not at all believe in human freedom in the philosophical sense. Everybody acts not only under external compulsion but also in accordance with inner necessity. Schopenhauer’s saying ”A man can do what he wants, but not want what he wants,” has been a very real inspiration to me since my youth; it has been a continual consolation in the face of life’s hardships, my own and others’, and an unfailing well-spring of tolerance. 

Schopenhauer-citatet sätter fingret på det centrala. Visst kan vi höja fingret om vi vill, men valde vi att vilja det? Med andra ord: Är vi orsaken till vår egen vilja, causa sui? Om inte, har vi inte fri vilja.

Det dunkelt sagda

Albert Camus varnar för en viss typ av personer, i ”The Myth of Sisyphus” (s. 84):

Beware of those who say: ”I know this too well to be able to express it.” For if they cannot do so, this is because they don’t know it or because out of laziness they stopped at the outer crust.

Men hur ser han bollen?

Jag ser nu andra säsongen av Friday Night Lights, en tv-serie om den lilla staden Dillon, Texas, på dvd. Jag kan starkt rekommendera serien. En av stjärnorna i det lokala fotbollslaget är Tim Riggins, spelad av Taylor Kitsch. Oh mama!

Är alla egoister?

I dessa tider av bonusar och finanskris kritiseras ofta affärsmän för girighet och själviskhet. Men är de mer själviska än du, jag och Wanja Lundby-Wedin? Knappast, om man ska tro filosofen Hugh LaFollette. Han menar att en version av idén om psykologisk egoism är korrekt:

The embedded insight in psychological egoism is this: a person will continually engage in an activity only if it has the effect of satisfying what she perceives to be in her self-interest.

Om denna insikt är korrekt följer åtminstone två saker:

1. Motiv och konsekvenser är två olika saker, och moraliska utvärderingar av ett beteende bör fokusera på de senare, inte de förra. Om alla motiveras av egoism, men om handlingar med egoistiska motiv kan innefatta mer eller mindre goda konsekvenser, är det konsekvenserna som är det viktiga. För mer om detta, se det tidigare inlägget ”Girighet kan vara bra”. 
2. Ska man påverka människors agerande är det i regel inte tillräckligt att klaga på deras egoism utan att, i den mån det är möjligt, försöka påverka dem så att ett visst agerande, som man anser eftersträvansvärt, uppfattas som i linje med det egna intresset. Om sådana uppfattningar ska kunna internaliseras bör de nog förmedlas redan på barnstadiet. Men även utan internalisering kan omfattningen av beteenden med oönskade konsekvenser påverkas, t.ex. genom olika bestraffningsmekanismer (såväl legala som sociala). 

Om det föreligger problem med bonusar etc. beror det alltså inte, enligt detta sätt att se på saken, på själviskhet utan på att de inte ger upphov till bra, eller att de ger upphov till dåliga, konsekvenser. Även kritik mot bonusar kan tänkas ha sin grund i själviskhet. 

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, Sydsv1, Sydsv2, AB1, AB2, Dagen1, Dagen2, Dagen3

Barn bör inte komma för tätt

I alla fall inte om man vill gynna barns senare prestationer (i termer av längd på skolgången, slutbetyg i högstadiet och om de läser vidare på högskolenivå). Detta visar ny, metodologiskt innovativ forskning av Per Pettersson-Lidbom och Peter Skogman Thoursie, ”Does Child Spacing Affect Children’s Outcomes? Evidence from a Swedish Reform”.

De undersöker vad som hände när en regel i föräldra-
försäkringen infördes 1980, som stipulerar att en kvinna får behålla 90 procents ersättning utan att återvända till arbetsmarknaden om barn nummer två kommer inom 24 månader. De jämför effekterna för svensk- och utlandsfödda mödrar, då dessa deltar i arbetsmarknaden i olika grad:

We find that the rule caused a reduction in spacing among native-born mothers as compared to the foreign-born mothers. For individuals born by native-born mothers, the reform also caused decrease in a number of educational outcomes (years of schooling, post-secondary educational attainment and final grades in compulsory school). Thus, our instrumental variable estimates show that the effect of spacing children closer has a negative impact on children’s future outcomes. We also find evidence that girls are more negatively affected than boys of being closely spaced. 

Orsakerna till dessa negativa effekter av tätare barnfödslar kan, menar forskarna, vara att föräldrarna får mindre tid per barn och att ekonomin blir mer ansträngd. Detta kan ses som ett exempel på en oavsedd konsekvens av ett politiskt regelverk och att incitament spelar roll. Är en lösning att göra regelverket mer flexibelt? Hur, i så fall?

Orsak till avskedet?

Pär Nuder, den 1 maj 2000, till Vänsterpartiet:

Därför säger vi socialdemokrater i dag på 2000-talets första 1 maj: Vill ni fortsätta att samarbeta med socialdemokratin efter nästa års val måste ni en gång för alla mönstra ut kommunismen och kommunisterna. Ni måste städa upp i garderoben, vädra ut och göra rent hus. Vi socialdemokrater vill inte och tänker inte samarbeta med några kommunister i det nya seklet.

Det budskapet kanske inte passar de rödgröna numera?

Religiösa vill leva längre

The Economist uppmärksammar en ny studie, ”Religious Coping and Use of Intensive Life-Prolonging Care Near Death in Patients With Advanced Cancer”, publicerad i Journal of the American Medical Association, som visar att de mest religiösa vill förlänga livet strax före döden i högre grad än icke-religiösa:

The correlation was strong. More than 11% of those with the highest scores underwent mechanical ventilation; less than 4% of those with the lowest did so. For resuscitation the figures were 7% and 2%.

Lite märkligt, kan man tycka, eftersom religiösa (i alla fall av det kristna slaget) borde se fram emot en perfekt tillvaro efter döden och längta till densamma. Många av dem kanske i själva verket är meta-ateister?

Trick för att få tjejer

Man kan kyssa pojkar av olika skäl:

Från texten:

I kissed a boy, they liked it.
Got all the honeys in the club excited.

Om denna strategi funkar, beror det på att vissa flickor blir tända på att se två pojkar kyssas eller på att ”förbjuden frukt smakar bäst”?

Se även det tidigare inlägget ”Kristen kärlek har sina gränser”.

Varför Alliansen vinner i kärnkraftsfrågan

Vi har på kort tid sett två förskjutningar i svensk politik i kärnkraftsfrågan. Alliansen har rört sig i en mer kärnkraftsvänlig riktning i och med förespråkandet av en möjlighet att bygga nya kärnkraftverk för att ersätta de gamla. De rödgröna har också rört sig i en mer kärnkraftsvänlig riktning i och med förespråkandet av en avvecklingstakt som tar hänsyn till effekter på sysselsättningen. Man kan säga att Socialdemokraterna har fått med sig Miljöpartiet och Vänsterpartiet på att ”avveckla kärnkraften, men med förnuft”, Linje 2:s gamla slogan från folkomröstningen.

Nå, hur kommer detta att påverka stödet för respektive partigrupp? Det beror förstås på många faktorer, inte minst hur väljarnas preferenser är fördelade, men jag vågar mig här på att prediktera att Alliansen är den stora vinnaren på frågan även efter de två förskjutningar som har ägt rum. Låt oss ta en titt på följande analytiska figur:

Linjens skala är grad av kärnkraftsvänlighet. Ju längre till höger, desto kärnkraftsvänligare. Vi ser i figuren de två förskjutningarna: De rödgröna har enats om att gå från ”avveckla” till ”avveckla med förnuft”, medan Alliansen har enats om att gå från ”avveckla med förnuft” till ”ersätt existerande”. Det som gör att jag ser Alliansen som vinnare i termer av väljarstöd är min bedömning av hur väljarnas preferenser är fördelade, vilket visas av den heldragna fördelningskurvan. Om den är korrekt ritad är medianväljaren mer kärnkraftsvänlig än Alliansen även efter deras förskjutning, vilket gör att den stora massan väljare, såväl till vänster som till höger om Alliansens nya position, finner Alliansens hållning bättre än de rödgrönas, även efter de rödgrönas förskjutning. 

Man kan här fråga sig varför såväl de rödgröna som Alliansen båda befinner sig till vänster om medianväljaren. Det kan jag inte helt säkert förklara, men jag misstänker att det föreligger en diskrepans mellan mer röstmaximerande partiledningar och mer ideologiska partimedlemmar, som har egna uppfattningar i frågan och som inte vill kompromissa (alltför mycket). 

Detta illusterar hur enkel politisk-ekonomisk teori kan användas för att bättre förstå praktisk politik. Läs gärna mer om medianväljarteoremet!

Uppdatering: Läs även klargörandena i denna utvecklande kommentar.

Se det tidigare inlägget ”Kärnkraftens förbisedda styrka”.
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Sydsvenskan, AB

Olika syn på matematik

En gren av vetenskapsfilosofin kallas matematikens filosofi och berör matematikens karaktär och grunder. Jag har just läst ett bokkapitel* som sammanfattar hur huvudfåran i matematikens filosofi tänker och som också ger en kritik och förslag på ett annat synsätt. Jag misstänker att fler än jag kan finna de 13 kontrasteringarna upplysande och stimulerande:

Huvudfårans synsätt	Celluccis alternativa synsätt
1. [T]he reflection on mathematics is the task of a specialized discipline, the philosophy of mathematics, starting with Frege, characterized by its own problems and methods, and in a sense “the easiest part of philosophy”.	1′. [E]ntrusting reflection on mathematics to a specialized discipline poses serious limitations, because one cannot assume that philosophical problems occur in mathematics in an especially pure, or especially simplified, form.
2. [T]he main problem in the philosophy of mathematics is the justification of mathematics.	2′. [T]he main problem in the reflection on mathematics is discovery.
3. [A]nother important problem in the philosophy of mathematics is the existence of mathematical objects.	3′. [T]he problem of the existence of mathematical objects is irrelevant to mathematics because, as Locke pointed out, “all the discourses of the mathematicians about the squaring of a circle” – or any other geometrical figure – “concern not the existence of any of those figures”, and their proofs “are the same whether there be any square or circle existing the world, or no”.
4. [T]he philosophy of mathematics does not add to mathematics.	4′. [T]he reflection on mathematics is relevant to the progress of mathematics.
5. [T]he philosophy of mathematics does not require any detailed knowledge of mathematics, because its main aim – the justification of mathematics through a clarification of its foundations – does not require any detailed knowledge of the edifice built up on such foundations.	5′. [T]he reflection on mathematics does in fact require detailed knowledge of mathematics.
6. [M]athematics is theorem proving because it “is a collection of proofs”.	6′. [M]athematics is problem solving.
7. [T]he method of mathematics is the axiomatic method.	7′. [T]he method of mathematics is the analytic method, a method which, unlike the axiomatic method, does not start from axioms which are given once and for all and are used to prove any theorem, nor does it proceed forwards from axioms to theorems, but proceeds backwards from problems to hypotheses.
8. [T]he logic of mathematics is deductive logic.	8′. [T]he logic of mathematics is not deductive logic but a broader logic, dealing with non-deductive (inductive, analogical, metaphorical, metonymical, etc.) inferences in addition to deductive inferences.
9. [M]athematical discovery is an irrational process based on intuition, not on logic.	9′. [M]athematics is a rational activity at any stage, including the most important one: discovery.
10. [I]n addition to mathematical discovery, mathematical justification too is based on intuition.	10′. [J]ustification is not based on intuition but on the fact that the hypotheses used in mathematics are plausible, i.e., compatible with the existing knowledge, in the sense that, if one compares the reasons for and against the hypotheses, the reasons for prevail.
11. [M]athematics is a body of truths – indeed a body of absolutely certain and hence irrefutable truths.	11′. [M]athematics is a body of knowledge but contains no truths.
12. [T]he question of the applicability of mathematics to the physical sciences is inessential for the philosophy of mathematics.	12′. [T]he question of the applicability of mathematics to the physical sciences is important for the reflection on mathematics.
13. [M]athematics is based only on conceptual thought.	13′. [M]athematics is based not only on conceptual thought but also on perception, which plays an important role in it, for example, in diagrams.

 

Alla punkterna utvecklas i bokkapitlet. Slutsats:

The arguments sketched above provide reasons for rejecting the dominant view. In short, the rejection is motivated by the fact that the dominant view does not explain how mathematical problems arise and are solved. Rather, it presents mathematics as an artificial construction, which does not reflect its important aspects, and omits those features which make mathematics a vital discipline. Thus the dominant view does not account for the richness, multifariousness, dynamism and flexibility of mathematical experience.

Övertygas du av Celluccis argumentation? Själv är jag osäker men fann den i vilket fall riktigt underhållande. 

____________________

*Cellucci, Carlo (2006). ”‘Introduction’ to Filosofia e matematica.” I Hirsch, Reuben (red.), 18 Unconventional Essays on the Nature of Mathematics. Berlin: Springer.

Träna vid förkylning?

Jag har alltid fått höra att man inte ska ägna sig åt fysisk träning när man är förkyld. Är det ett bra råd? Vårdguiden rekommenderar att man inte ska träna vid förkylning. Dr. Lina Martinsson ger uttryck för samma syn:

Grundregeln är att man inte ska träna om man har feber eller någon form av förkylningssymptom. Om man har varit förkyld men fortfarande dras med till exempel lätt hosta, kan det vara okej att träna om man tar det lite lugnare.

Men i USA verkar inställningen mer positiv till motion i samband med förkylning, så länge man inte har feber eller några symptom nedanför halsen, t.ex. i lungorna, musklerna eller lymfkörtlarna. Som en artikel i New York Times uttrycker det:

Exercising does not appear either to reduce or aggravate the symptoms of a cold.

Se även här och här. Vem ska man tro på?

Ökad välfärd med utländsk företagskontroll

Ibland framställs utländsk ekonomisk närvaro i utvecklingsländer som exploaterande och destruktiv. I ”Foreign Know-How, Firm Control, and the Income of Developing Countries” (preliminär gratisversion här), publicerad i Quarterly Journal of Economics, ges stöd för att så inte alltid är fallet:

Management know-how shapes the productivity of firms and can be reallocated across countries as managers acquire control of factors of production abroad. We construct a quantitative model to investigate the aggregate consequences of the international reallocation of management know-how. Using aggregate data, we infer the relative scarcity of this form of know-how in a sample of developing countries. We find that developing countries gain, on average, 12% in output and 5% in welfare (with wide variation across countries) when they eliminate policy barriers to foreign control of domestic factors of production.

Stark estetisk upplevelse

Idag hade jag förmånen att beskåda medlemmar i Kungliga Baletten då de värmde upp och repeterade inför Pär Isbergs helt nya balett Ringaren i Notre-Dame. I 3,5 timmar satt jag på en smal träbänk och tittade — and I loved it! Faktum är att övningen bjöd på en av de starkaste estetiska upplevelserna i mitt liv. Bl.a. Nikolaus Fotiadis, Joakim Adeberg och Nadja Sellrup återfanns i gruppen vi fick se.

Två små fönster i balettsalen

Några reflexioner som slog mig då jag satt på träbänken:

• Balettdansare imponerar mer på mig än nästan någon annan yrkesgrupp. De tränar verkligen hårt men måste kombinera styrka och teknik med en dramatisk förmåga.
• Balettdansare är i regel mycket vackra. Idag fascinerades jag särskilt av två.
• Vid uppvärmning och repetition deltar en pianist. Intressant med en så arbetskraftsintensiv verksamhet i ett land med höga arbetskraftskostnader.
• Är balettpianister andra rangens pianister (likt fysiker som inte klarar fysiken och blir matematiska nationalekonomer?), eller finns det en särskild talang som gör dem lämpade som just balettpianister (såsom särskild taktbegåvning)?
• Att vara balettdansare kräver även intelligens och minne. Hur de kan minnas alla instruktioner och rörelser förstår jag inte riktigt.
• Balettvärlden är internationell: språkligt dominerar engelska och franska även här i Stockholm, och dansarna kommer från många olika länder.
• Balettvärlden är elitistisk: endast de bästa tillåts delta. Varför är detta kontroversiellt inom många andra områden?
• Det är intressant att se att en koreografi utvecklas när den övas in: dansarna får komma med synpunkter och förslag och gör det i hög grad.
• Musiken till Ringaren av Notre-Dame, av Stefan Nilsson, verkar riktigt bra, att döma av de utdrag på piano vi fick höra idag.
• Likt manliga simmare är manliga balettdansare i regel släta. Hur är det med kausaliteten?

Två fält

Georg Guðni, Untitled (2009), 95,0 x 200,0 cm:

Utställning på Galleri Lars Bohman i Stockholm t.o.m. den 19 april.

Narkos och medvetande

Vad händer vid narkos? Intressant nog verkar det något oklart, enligt en artikel i Discover:

“How anesthesia works has been a mystery since the discovery of anesthesia itself,” writes Michael Alkire, an anesthesiologist at the University of California at Irvine School of Medicine, in the new Encyclopedia of Consciousness.

I artikeln klargörs t.ex. att det är svårt för narkospersonal att veta när en person är medvetslös och därmed utan förmåga att känna smärta. Metoder som att tala med patienten och att be henne göra saker på kommando är inte helt säkra för att klargöra om hon är djupt sövd. 

Vad forskarna letar efter är ett sätt att mäta medvetande-
grad. Professor Giulio Tononi har utvecklat en teori om medvetande som utgör möjlig grund för att göra sådana mätningar:

Although the brain may become less active under anesthesia, it usually doesn’t shut down completely (if it did, we would die). In fact, when scientists played a tone into the ears of an anesthetized cat, its cortex still produced strong bursts of electricity. But its responses were different from those of a waking cat. In an anesthetized cat, the brain responds the same way to any sound, with a noisy crackle of neurons. In a waking cat, the response is complex: One brain region after another responds as the animal processes the sound, and different sounds produce different responses. It’s as if the waking brain produces a unique melody, whereas the anesthetized brain can produce only a blast of sound or no sound at all.

Tononi suggests that this change happens because anesthesia interferes with the brain’s mass transit system. Individual parts of the cortex can still respond to a stimulus. But the brain can’t move these signals around to other parts to create a single unified experience.

Det gäller att på operationsbordet undersöka om stimuli får ”masskommunikationssystemet” i hjärnan att sätta igång eller om bara enskilda delar reagerar separat. I det senare fallet kan man börja skära.

Pianokraft

Prokofievs Toccata i D-moll (op. 11) lämnar nog få oberörda.

Är staten vi?

Ludvig XIV hävdade:

Staten, det är jag.

Eva Mörk hävdar:

Pengarna är och förblir alltså våra, vare sig det är vi själva eller statskassan som förvaltar över dem. … Staten bör därför ses som vi snarare än de.

Det förra må ha varit korrekt; det senare anser jag inte vara det, av åtminstone två skäl.

1. Politiker och tjänstemän har egna intressen. Det tycks mig som om Eva Mörk förutsätter att politiker och tjänstemän alltid fattar beslut i enlighet med la volonté générale — men visar inte hennes egen forskning (se t.ex. här, här och här) att så inte är fallet? I själva verket föreligger ofta ett principal-agent-problem mellan väljare och politiker och mellan politiker och tjänstemän, som kan leda till att en delgrupp väljare eller intressegrupper gynnas av politiska beslut på bekostnad av andra. Därför kan man, som jag ser det, inte automatiskt och per definition se politiska beslut som varandes i linje med det allmänna bästa. Staten är inte vi — staten är politiker och tjänstemän som ibland, men långtifrån alltid, gynnar alla medborgare.

2. Enkel majoritetsregel möjliggör minoritetsförtryck. Även utan ett principal-agent-problem skulle ett politiskt system där beslut tas med enkel majoritetsregel kunna innefatta avvikelser från det allmänna bästa, eftersom en majoritet väljare kan vilja ha beslut fattade som kraftigt missgynnar, förtrycker eller exploaterar en minoritet. Detta analyseras noga av James Buchanan och Gordon Tullock i The Calculus of Consent: Logical Foundations of Constitutional Democracy samt av James Buchanan och Roger Congleton i Politics by Principle, Not Interest: Towards Nondiscriminatory Democracy. Staten är inte vi ens utan egna intressen hos politiker och tjänstemän — staten är politiker och tjänstemän som ibland, men långtifrån alltid, gynnar alla medborgare.

Även om 1 inte skulle stämma argumenterar Geoffrey Brennan och James Buchanan, i kapitel 4 av The Reason of Rules: Constitutional Political Economy, för att man bör anta det när man kontemplerar utformningen av de politiska institutionerna, för att minimera risken för att politiska beslut inte är i linje med det allmänna bästa:

Using the Homo economicus behavior model in constitutional analysis, and justifying this use on analytic rather than empirical grounds, is a procedure we have borrowed from the classical political economist-philosophers in their analysis of political institutions. And we can, perhaps, do no better in this connection than appeal to David Hume: ”In constraining any system of government and fixing the several checks and controls of the constitution, every man ought to be supposed a knave and to have no other end, in all his actions, than private interest.” 

Staten kan alltså fås att komma närmare ”vi” med en viss konstitutionell utformning, men att påstå att staten är ”vi”, i synnerhet under enkel majoritetsregel, tycks mig mycket, mycket märkligt.

Se det tidigare inlägget ”Ifrågasätt enkel majoritet”.

Sportteologi

Nicola Legrottaglie och en annan man

Katoliken och fotbollsspelaren Nicola Legrottaglie har kommit ut med en bok:

Homosexualitet är på modet nu. För många är det ett sätt att protestera på. Bibeln berättar att homosexualitet inte är bra. Därför uppmanar jag homosexuella, både kvinnor och män, att läsa Bibeln, skriver han.

En skarp analys — visst är det så att homosexualitet är ett mode och ett sätt att protestera på istället för en icke-vald sexuell läggning som folk numera, inte minst pga. kyrkans försvagade position, vågar berätta om för andra — och ett kärleksbudskap som imponerar. Påven är säkert nöjd med sin undersåte.

Se de tidigare inläggen ”Sport, skönhet och dumhet”, ”Fascisten i Rom”, och ”Jesus är en domare”.
Media: SvD

Lockande skivomslag

Varning för perfektionism

Det är nu dags för en liten skola om perfektionism, utifrån artikeln ”Perfectionism and Psychopathology”, publicerad i Clinical Psychology Review. Skolan är kort och koncis (och inte alls perfekt).

Först, vad är en perfektionist? Denna definition anges:

[T]he setting of excessively high standards for performance accompanied by overly critical self-evaluation.

Vad orsakar perfektionism? Föräldrar! Närmare bestämt:

1. Overtly critical and demanding parents;
2. Parental expectations and standards of performance are excessively high and criticism is indirect;
3. Parental approval is absent, inconsistent or conditional; and 
4. Perfectionistic parents acting as models for perfectionistic attitudes and behaviors.

Tänk på det om du är förälder. Ty även om existerande mått är imperfekta, finns det vissa tecken på att perfektionism är förknippat med psykopatologi:

The data give some indication that high personal standards (the subscale closest to the construct of perfectionism) are specifically elevated in patients with eating disorders, along with some indications that it may predispose people to eating disorders, depression, and fatigue. Within studies, the degree of psychopathology is correlated with existing measures. In particular, the research shows that beliefs about other people’s high standards for the self are associated with a broad range of psychopathology.

Livet består av mycket press, såväl från andra som från en själv (påverkad som man kan vara av föräldrarna). Visst kan det ibland få oss att prestera mer, men det kan också ge mycket olycka.

Bristfälligt gudsbevis

Katoliken Roland Poirier Martinsson har hävdat att han har presenterat ett ”vetenskapligt bevis” för att en gudomlig skapare ligger bakom universum. Jag har utifrån färsk forskning i filosofi och fysik påpekat att han på intet sätt har presenterat ett sådant bevis. Därtill kan nu läggas ”Problems with the Argument from Fine Tuning”, i vilken de tre filosoferna Mark Colyvan, Jay Garfield och Graham Priest granskar detta argument:

1. The boundary conditions and laws of physics could not have been too different from the way they actually are if the Universe is to contain (carbon-based) life.
2. The Universe does contain (carbon-based) life.
Hence:
3. The Universe as we find it is improbable.
4. The best explanation for this improbable fact is that the Universe was created by some intelligence.
Hence:
5. A Universe-creating intelligence exists.

De visar, i en sannolikhetsteoretisk analys, att 3 inte följer av 1 och 2:

[E]ven granting the fine tuning of the universe, it does not follow that the universe is improbable, thus no explanation of the fine tuning, theistic or otherwise, is required. 

Läs den korta men kraftfulla anlysen i sin helhet, om du nu mot all förmodan ännu inte är övertygad om felaktigheten i Poirier Martinssons påstående.

Att se andra fuska

Att se andra fuska påverkar ens egen benägenhet att fuska, enligt professor Dan Ariely. Om man ser någon från den egna gruppen fuska, blir man själv mer benägen att fuska. Fuskaren sänder då ett budskap om att det är acceptabelt att fuska om man tillhör denna grupp. Om man ser någon från en annan grupp, som man inte identifierar sig med, fuska, blir man själv mindre benägen att fuska. Då påminns man istället om en norm om ärlighet och moraliskt beteende. Se honom tala om detta vid 10.35:

 

Detta påminner mig om professor Assar Lindbecks analys av hur ett spritt överutnyttjande av socialförsäkringssystemen kan uppkomma som ett resultat av att vissa börjar överutnyttja dem:

Then came the welfare state, which contributed to separate income from work to a considerable extent, in particular for low-income groups. To begin with, the effects on labor supply seem to have been quite small. One possible reason is that social norms inherited from the past mitigated potential disincentives on work. In a number of papers, I have hypothesized that after a while, some “entrepreneurial” individual found out that it was possible to survive, and even to consume nearly as much as before without working, at least for a period of time. And when some individuals started to exploit the benefit systems, we may hypothesize that others followed suit, since it became less stigmatizing to exploit the systems when others also did so. Thus, I hypothesize that “norm drift” has in fact taken place in recent decades (Lindbeck, 1995; Lindbeck, Nyberg, Weibull, 1999; Lindbeck and Nyberg, 2006).

Hårt arbete på barren

Trött av konst

Jag har tidigare återgivit tips inför museibesök. Sådana besök kan vara ansträngande. Från Witold Gombrowicz roman De besatta (s. 94):

Efter ett tag kom en dåsighet över honom, mängden konst var ansträngande. Professorn var väl förtrogen med denna känsla av övermått som ofta kom över honom på konstmuseer och han visste att det inte var lönt att kämpa emot den. Det var dags att gå och lägga sig.

Jag hoppas att ingen finner mängden konst på denna blogg ansträngande. Trots allt dyker den bara upp i cirka vart 15:e inlägg.

Namnordningen på valsedlar

Borde inte namnen på valsedlar placeras i slumpmässig ordning i ett system med personval? Det finns forskning som visar att ordningen på namnen påverkar hur stor röstandel någon får — särskilt att de som står överst gynnas av det (se t.ex. här och här). Ny forskning, ”Who Misvotes? The Effect of Differential Cognition Costs on Election Outcomes”, visar också att kandidater som står nära kända kandidater ökar sina röstandelar enbart pga. detta:

We find that minor candidates’ vote shares almost double when their names are adjacent to the names of major candidates. All else equal, vote share gains are larger in precincts with higher percentages of poorly educated, poor, or third-party voters. 

Nu kan förstås någon hävda att partierna bör ha rätt att favorisera vissa kandidater på bekostnad av andra och placera dem högt och nära kända kandidater. Kanske. Men vore det inte mer logiskt, i så fall, att förespråka ett avskaffande av personvalet?

Ordlistor på nätet

Nu finns Svenska Akademiens ordlista på nätet. Vid behov av engelsk ordupplysning konsulterar jag Dictionary.com. Finns andra bra ordlistor på nätet?

Var euron ett misstag?

Paul Krugman undrar om det var så klokt att införa en gemensam valuta inom EU:

In the past, Spain would have sought improved competitiveness by devaluing its currency. But now it’s on the euro — and the only way forward seems to be a grinding process of wage cuts. This process would have been difficult in the best of times; it will be almost inconceivably painful if, as seems all too likely, the European economy as a whole is depressed and tending toward deflation for years to come. Does all this mean that Europe was wrong to let itself become so tightly integrated? Does it mean, in particular, that the creation of the euro was a mistake? Maybe.

Det är också min syn: det är osäkert hur det går. Det skapar onekligen spänningar med en gemensam penningpolitik för regioner med mycket olika ekonomiska förhållanden. Man kan även jämföra Danmark, som har bundit sin krona till euron, med Sverige, vars valuta deprecierar, vilket underlättar för svensk exportindustri i dessa tider av allmän nedgång.

Tips: Panu Poutvaara

Rationalitet och prokrastinering

Jag har just läst ”Procrastination and the Extended Will”, en fascinerande filosofisk text om viljesvaghet och prokrastinering.* Två saker är särskilt tänkvärda i detta bokkapitel.

För det första fördjupar texten diskussionen om rationalitet och klargör att vi faktiskt i hög grad beter oss som om vi vore rationella, trots att experiment visar att vi i många avseenden inte är det. Som författarna uttrycker det:

What experimental game theorists may have demonstrated is not that people are systematically irrational, but that human rationality is heavily scaffolded. Remove the scaffolding, and we don’t do very well. People are able to get on because they “offload” an enormous amount of practical reasoning onto their environment. As a result, when they are put in novel or unfamiliar environments, they perform very poorly even on apparently simple tasks. 

Detta knyter an till ekonomipristagaren Vernon Smiths konstaterande, att individer kan bete sig som om de vore rationella om den institutionella och sociala miljö i vilken de agerar fungerar på ett visst sätt. I den aktuella texten beskrivs hur vår miljö innefattar en rad stödjande metoder och mekanismer som kan ses som en integrererad del av vår kognitiva förmåga och som hjälper oss att klara av kognitiva utmaningar. I linje med detta tolkar författarna en tendens till prokrastinering, inte som tecken på en svag vilja utan som ett tecken på att det stöd som en viss kontext kan erbjuda inte finns på plats:

It is, however, unclear to what extent the average person actually relies on individual selfdiscipline to avoid or to limit procrastination. Our suspicion is that its role is greatly exaggerated. Much of the time, what looks like sheer willpower is the result of more-or-less well-orchestrated attempts by individuals to arrange their lives in such a way as to economize on willpower, by avoiding situations that call for its exercise.

För det andra ger texten en rad insikter om hur man kan förstärka den ”byggställning” som bygger upp ens kogntiva förmåga. Fyra strategier identifieras:

1. Direkta psykologiska strategier (t.ex. att ställa upp fler, mer lättuppnåeliga intermediära mål).
2. Självstyrningsstrategier (t.ex. att koppla ihop en jobbig syssla med något roligt).
3. Miljömässiga strategier (t.ex. att installera av tidslås för användande av vissa datorprogram).
4. Sociala strategier (t.ex. att lova att göra klart saker före en viss deadline).

Läsning rekommenderas varmt, för bättre förståelse av mänsklig rationalitet och av hur den kan styrkas i en själv.

_____________________________

*”A quick definition of procrastination would be to say that it occurs when: 
1. an agent delays initiation of an action that is associated with some level of disutility, even though 
2. the agent knows now that doing so will increase the level of disutility at the time that the act must ultimately be performed, and 
3. the agent has reason to believe that she will subsequently regret having delayed the action.”

Se ett tidigare inlägg: ”Skjuter du upp saker och ting?”

Prima tvålmaskin

Jag har bacillskräck.* Därför blev jag synnerligen glad när jag, under mitt besök i Las Vegas, hittade en automatisk tvålmaskin! Den blev min för endast $43. För att få en dos tvål behöver man inte beröra apparaten: det räcker med att vifta framför en sensor. Man kan alltså tvätta sig utan att behöva beröra någon yta som har berörts av någon annan. Nu har jag installerat den i mitt badrum och känner mig mycket nöjd.

*Se tidigare inlägg: ”Leve Kim Jong-Il!”, ”Hostandets gissel”, ”Jag envisas inte”, ”Handskar i trafiken”, ”Rör mig inte”, ”Bakteriernas fiende” och ”Min nya hjälte”