Dödandets moral
Antag en (helt hypotetisk) situation där en läkare avslutar en respiratorbehandling och att detta avslutande leder till döden inom fem timmar. Antag vidare att avslutandet accepteras av alla. Föreligger då någon moralisk skillnad mellan A och B?
A. Smärtstillande medel ges i sådan mängd att smärtfri medvetslöshet råder fram till dödsögonblicket om fem timmar.
B. Smärtstillande medel ges i sådan mängd att döden inträder direkt.
Jag anser inte det, och jag finner det därför bisarrt att klandra en läkare för B utan att samtidigt klandra henne för att avsluta en respiratorbehandling med dödlig utgång. Håller du med mig?
Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, AB
I fallet A utför man ingen aktiv handling för att påskynda döden, även om döden i sig är förutsedd eftersom att respiratorn kopplats ur. I fallet B utför man en handling där patientens död är både avsiktlig och förutsedd.
En del skulle säkert resonera på så sätt att det är mer förkastligt att handla aktivt i syfte att döda någon än passivt.
Jag tycker inte att distinktionen är klar, men då anser jag också att det är konsekvenserna av en handling som avgör om den är rätt eller fel, inte avsikten hos den som utför handlingen.
Kulle
10 mars 2009 vid 15:44
Jag håller med dig. Och vill för egen del tillägga det hela blir än mer bissart då flickans föräldrar också synes hålla med dig.
Peter
10 mars 2009 vid 15:49
Peter: Frågan är om svensk lagstiftning är i enlighet med min (och din) moraliska uppfattning. Det återstår att se.
Kulle: Precis som du ser jag inte den moraliska relevansen i distinktionen mellan en aktiv och en passiv handling. I båda fallen agerar man medveten om att det skeende man bestämmer sig för att iscensätta leder till döden.
nonicoclolasos
10 mars 2009 vid 15:58
Niclas
Problemet är att vi aldrig (sic!) kan förutsäga prognosen i ett enskilt fall med 100%, förutom när hjärnans blodförsörjning är helt utslagen eller om man vet att andningsmuskulaturen är helt förlamad. Det händer ofta att vi dömer ut människor som döende, som sedan kvicknar till.
När vi stänger av en respirator låter vi naturen bekänna färg – finns överlevnadspotential eller ej. I den situationen skall man självklart ge behandling som motverkar de symptom som kan uppkomma – lufthunger, ångest, kramper osv. Att dessutom ge droger i avsikt att döda patienten är däremot klåfingrigt och principiellt felaktigt. Klåfingrigt eftersom man inte tillåter den naturliga döendet att ha sin gång. Principiellt felaktigt eftersom man därmed överskrider en gräns där man genom en aktiv handling dödar en medmänniska och därmed skadar allmänhetens förtroende för sjukvården.
Du skulle behöva prya på en intensivvårdsavdelning för att bättre förstå skillnaden idessa beslut.
roland
10 mars 2009 vid 16:10
Informationen är otillräcklig då det av ursprungssituationen inte framgår om läkarens intention, beträffande mängden smärtstillande medel, är avsedd att döda. Endast om denna kunskap föreligger blir det meningsfullt att tala om eutanasi.
Anders H
10 mars 2009 vid 16:20
Det är bra att detta kommer upp till debatt …även om det är smärtsamt för många…
Om jag vore läkaren i ditt hypotetiska fall här skulle jag ge en dos som inte dödar direkt…jag skulle sörja för att föräldrarna fick vara i lugn och ro med sitt barn, att de fick psykologiskt stöd allt efter sina behov….
Jag vet inte hur barnet i det aktuella ärendet kom till …men jag skulle önska att vi också debatterade det moraliska i den assisterade befruktningens alla möjligheter. Det finns en oerhört stor teknisk kompetens på det området…”vi” kan nästan göra vad som helst…men ska vi göra vad som helst?
.
fairymary
10 mars 2009 vid 16:21
Roland: Som jag har konstruerat exemplet i mitt inlägg föreligger ingen osäkerhet – och jag konstruerade medvetet exemplet så för att renodla det moraliska resonemanget. Om det är så att läkaren har agerat så att någon kommer att dö inom fem timmar, och man inte anser det fel, är det enligt min uppfattning orimligt att anse det fel att läkaren därutöver agerar så att denna person dör direkt istället. Dvs. jag anser det principiellt riktigt i det exempel jag ställer upp att med en handling döda en medmänniska. Man har nämligen redan med en handling (avstängd respirator) beslutat sig för att låta henne dö.
När det gäller verkligheten föreligger förstås ofta osäkerhet, men enligt vad t.ex. DN rapporterar idag betecknades respiratorn som ”livsuppehållande” behandling. Varför det är rimligt att utgå från att flickan skulle ha dött inom kort efter det att respiratorn stängdes av i vilket fall som helst.
Du och jag har olika moraliska principer; och jag ger inget särskilt företräde till det ”naturliga” döendet i situationer som det jag beskriver i exemplet.
nonicoclolasos
10 mars 2009 vid 16:27
Det är klandervärt i båda situationerna men mer klandervärt i den aktiva handlingen. Jag antar att du fiskar efter att den klassiska dikotomin mellan underlåtenhet och aktivitet är antingen ohållbar eller moraliskt meningslös. Den är nog inte ohållbar och i vilket fall inte moraliskt meningslös.
I min undersökning om kausalitet påstår jag att såväl underlåtenhet som aktiva handlingar kan vara orsaker. Det kan låta som en truism – särskilt för en J S Mill-läsare som dig Niclas – men det har inte varit det i rättsliga sammanhang tidgare. Vidare påstår jag att en rimlig tolkning av underlåtenhetsbegreppet i rättsliga och moraliska sammanhang är att en underlåtenhet är en faktor som vi moraliskt värderar som en mindre betydelsefull faktor i orsakssambandet som leder fram till effekten. Distinktionen är inte meningslös. Den kan nog hålla.
Redan denna definition gör att vi ser varför det är mindre moraliskt klandervärt att genom underlåtenhet orsaka en negativ effekt än genom en aktivitet.
För övrigt så tror jag att dikotomin mellan underlåtenhet och aktivitet – och den korresponderande dikotomin mellan positiva och negativa fakta – är nödvändig för oss liberalar.
martenschultz
10 mars 2009 vid 16:30
A propos: En klassisk invändning i ett orsakssammanhang är att ingen någonsin ansvarar för en annans död – rättsligt eller moraliskt – eftersom vi är döende. Vi skall alla dö. Varför skall A ansvara för B:s för tidiga död när B ändå skall dö?
martenschultz
10 mars 2009 vid 16:32
Mårten: Men i det exempel jag konstruerar väljer läkaren initialt att agera så att personen i fråga dör inom fem timmar. Givet detta undrar jag om det är klandervärt att döda personen direkt istället för att låta henne ligga och självdö. Varför skulle det senare vara klandervärt givet det förra? Jag ser ingen moraliskt relevant distinktion däremellan.
nonicoclolasos
10 mars 2009 vid 16:35
Både fallet A och B är hypotetiska och inget av dem har någonsin inträffat.
Ger man anestesi till en så svårt sjuk patient förkortar man dennes liv i någon mån. Det finns inget gift som dödar omedelbart. Det är möjligt att ge injektioner som är dödliga inom loppet av några sekunder, så måhända är distinktionen lite teoretisk.
Någonting domstolen inte verkar ha förstått i fallet med läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus är att alla och ingen dos är dödlig när man väl stängt av livsuppehållande medel.
per
10 mars 2009 vid 16:42
Niclas
Finner det inte meningsfullt att diskutera hypotetiska konstruktioner som inte har med verkligheten att göra. Man kan inte bygga etiska resonemang på sådant.
Det är ju på grund av svårigheten att avgöra prognosen som vi har ett aktuellt fall. Anta att det ”dödsdömda barnet” inte dör som förväntat? Vad gör man då? Hur skall man tolka dessa höga koncentrationer av dödliga droger? Fanns det ett syfte? Om det fanns ett syfte i detta fallet – hur är det då i andra dödsfall? Om det finns minsta misstanke att någon avsiktligt sprutat dödande mediciner faller ju förtroendet för sjukvården, särskilt om man försöker dölja det. Därför är det rätt att saken undersöks av utomstående när nu en gång misstanken uppkommit.
roland
10 mars 2009 vid 16:50
Kära ungdomar, klura ni vidare på rätt och orätt.
Då kanske ni är klara rent intellektuellt när ni hamnar
i ett läge där morfin endast i hästdoser lindrar era plågor ty vem vet, läkaren kanske rycker på sina axlar åt er vädjan och svarar lakoniskt ”morfin är farligt min vän”.
Pappa
10 mars 2009 vid 17:00
Kära vänner,
T 1/2 är halveringstiden för läkemedel. Genom att tillföra läkemedel (LM) med korta intervall så ansamlas LM i kroppen. Vidare så varierar LM-nedbrytningen med mognadsgraden av enzymsystemen i levern. Läs FASS, läs under farmakokinetik eller läs till läkare 7,5 år grundutbildning + 5 år till specialist + 5 år för disputation. Lycka till !
http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=19730831000051&DocTypeID=3&UserTypeID=0
Farmakologi
10 mars 2009 vid 17:12
Pappa
Din framtidsbild är inte sannolikt. Morfin är inte särskilt dyrt och en död patient är billigast. Om du har ont är det billigare att ge morfin än att besvära sig med att ställa rätt diagnos och kanske till o med behöva operera dig mitt i natten. Är du då gammal och inte van att ställa krav blir alla jätteglada när du försynt säger att ”Det är väl inte lönt o satsa på en så gammal man som mig”. Visst, gubben vill inte bli opererad. Då ger vi morfin så är problemet löst. Även om han kunde blivit botad med en snabb o enkel operation.
roland
10 mars 2009 vid 17:20
Per: Men samma resonemang håller ju i alla fall där vi vet att någon skall dö. Och vi vet ju att alla skall dö?
Pappa: Intellektuellt förhållningssätt till moraliska problem hjälper oss att ha beredskap när situationerna inträffar. Och att ha beredskap för när omoraliska utvecklingar inträder. Moralisk anti-intellektualism leder till ad hoc-lösningar.
martenschultz
10 mars 2009 vid 17:22
Farmakologi
Läs istället http://www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp?NplID=19401205000013&DocTypeID=3&UserTypeID=0
Enligt tidningen var koncentrationerna av detta ämne 1000 gr högre än vanligt. Utredningen får väl visa om detta kan förklaras av nedsatt metabolism eller ej. Men såvitt jag förstår är den biologiska aktiviteten direkt relaterad till koncentrationen, medan den givna dosen för att nå dessa koncentrationer är beroende av metabolism och distributionsvolym etc.
roland
10 mars 2009 vid 17:28
Här är en annan hypotetisk frågeställning: Du går förbi en sjö, där det visar sig att en liten flicka håller på att drunkna. Ingen annan är i närheten eller uppmärksammar detta förhållande. Själv kan du inte simma, eller har helt enkelt inte lust att rädda flickan. Du råkar däremot ha ett gevär med dig. Är det ok, eller kanske rentav moraliskt påbjudet, att skjuta flickan?
Baphomet
10 mars 2009 vid 17:42
Alla var inte överens… Ingen tog hänsyn till vad barnet tyckte. Ville barnet leva eller inte?
Däremot kan jag förstå om läkaren hade givit lite lugnande för att minska smärtorna efter respiratorn togs bort, men inte att hon gav en dödlig dos. Det var inte rätt.
Ingen läkare ska ha rätt att ta död på någon oavsett lidande. Vill man ta död på sig själv, för man göra det själv. Är patienten så skadad att den aldrig kommer överleva så är det väl bara dra ut sladdarna. Aktivt ta död på någon är inte rätt även om det är mer humant i vissa fall.
Nengen
10 mars 2009 vid 18:42
Det är en principiell skillnad. Det blir ett slippery-slope, om man får ge smärtstillande så att döden inträder omedelbart, varför inte också när döden inte annars hade inträtt, osv.
Jag tycker därför att läkaren i fall B (om det är klart så att det är en överdosering) kan prickas, men knappast straffas av lagen.
Lennart Regebro
10 mars 2009 vid 19:17
Varför denna fruktansvärda rädsla för döden? Vilket är bäst – ett friskt liv eller ett ofullständigt liv. Själv vill jag absolut inte bli en respiratorpatient ifall jag inte kommer att dö snabbt sden dagen då min ute.
hellre en snabb död än ett meninsglöst sängläge utan mening
Zeke
10 mars 2009 vid 19:26
Att välja att stänga av respiratorn i syfte till att barnet ska avlida i naturlig gång är precis samma sak som att be läkarna att aktivt avsluta barnets liv.
Så varför är inte det tillåtet, vi skulle slippa hela diskussionen om man lät föräldrar och läkare gemensamt fatta ett sådant beslut.
Nengen:
Om man drabbas av MS och kroppen allt mer slutar fungera varför ska man då tvingas ta sitt liv 1-2 år innan man annars skulle dö bara för att läkarna inte får ge aktiv dödshjälp innan man kvävs till döds när lungorna slutar fungera?
Har man dessutom extrem ångest över syrebrist så är det faktiskt att plåga någon till döds att inte ge aktiv dödshjälp till den som vill ha det.
Fredrik
10 mars 2009 vid 19:31
Per: Jag fann detta du skrev intressant: ”Någonting domstolen inte verkar ha förstått i fallet med läkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus är att alla och ingen dos är dödlig när man väl stängt av livsuppehållande medel.” Kan du utveckla lite?
Roland: Om förtroendet faller eller ej beror ju på människors inställning. Om de flesta anser, likt mig, att det inte föreligger någon moraliskt relevant skillnad mellan att stänga av respiratorn med död som följd och att döda med en injektion kommer förstås inte förtroendet hos dessa att falla, om nu det aktuella fallet harmonierar med mitt exempel.
Baphomet: För att göra ditt exempel mer likt mitt: Du går förbi en sjö, där det visar sig att en liten flicka håller på att drunkna. Du tar upp flickan i din eka, där du och dina kollegor återfinns. Pga. flickans tillstånd (grav hjärnskada m.m.) finner ni det mest barmhärtigt att slänga i henne i sjön igen. Hon kommer nu att drunkna. Alternativt skjuter ni henne. Föreligger en moraliskt relevant skillnad mellan de två agerandena? Jag kan inte se att det gör det.
nonicoclolasos
10 mars 2009 vid 19:40
Lennart: Som jag ser det påträds vandringen på det sluttande planet i exemplet jag gav i och med accepterandet av att respiratorn stängs av med dödlig utgång, inte i och med den därefter följande dödliga injektionen.
nonicoclolasos
10 mars 2009 vid 19:53
Jag inser inte vari den relevanta skillnaden mellan den gode Baphomets och den gode Nonicoclolasos” respektive exempel ligger. I bägge fallen rör det sig om att förkorta livet på någon som ändå kommer att dö (om vi antar att man dör fortare av att bli skjuten än att drunkna).
David Bergkvist
10 mars 2009 vid 20:04
När en läkare eller annan står där och ska fatta ett livsavgörande beslut, då tror jag själv inte att det baseras på intellektuella moralfilosofiska analyser. Beslutet att handla i den ena eller andra riktningen kommer ur skikt av personligheten som vi inte är intellektuellt förtrogna med. Psykologin har försökt ge denna mekanism olika namn. Mer vardaglig säger många människor att man handlar ”från sitt hjärta”.
Hur väl sådana situationer än är förberedda i lagstiftningen, så tror jag att det alltid kommer att komma lägen då läkaren/motsv inte finner en tillfredsställande vägledning i sådana källor utan känner sig manad att handla på andra grunder — med alla de risker det innebär att bli ställd inför rätta eller kanske senare finna att det var fel beslut och plågas av ånger.
Men är det då inte bra att man ändå gör sitt bästa för att kodifiera i lag vad som ska gälla? Det kommer mig att tänka på ett rättsfall jag en gång deltog i handläggningen av (det var civilrättsligt). Juristen på ”min” sida berättade för mig att motståndarsidans jurist hade framhållit: ”Nu diskuterar vi inte moraliska aspekter på det här, utan håller oss strikt till vad lagen säger.”
Jag svarade: ”En gång läste jag i blandaren följande sentens: ”Lag är lag och rätt är rätt, och aldrig mötas de två.’”
Min jurist brast i gapskratt, och sedan sa han: ”Du anar inte hur mycket sanning som ligger i det där!” (Vill gärna tillfoga att denne jurist var en mycket yrkesskicklig och dessutom fin människa, som nog själv helst ville se också den moraliska dimensionen i lagen.)
Ernie
10 mars 2009 vid 20:07
Men om det är en liten pojke då?
Baphomet
10 mars 2009 vid 20:15
David: Jag tycker att mitt exempel tydligare framhäver att personen med geväret redan tidigare har fattat ett beslut att personen ska dö.
Ernie: En (som vanligt) tänkvärd, därtill humoristisk, kommentar. Själv tänker jag ofta i mer abstrakta termer, men så är jag heller inte läkare. Förresten är frågan om hur lag och moral förhåller sig till varandra synnerligen intressant, vilket det aktuella fallet illustrerar väl.
Baphomet: Ja, då…
nonicoclolasos
10 mars 2009 vid 20:27
Niclas
De flesta har inte samma syn som du. Du tillhör faktiskt en mycket liten minoritet. Men det spelar eg ingen roll. Lagen skall vara lika för alla.
Du antyder att dina två exempel har ngt med den verkliga situationen att göra, vilket är fel. Ingen kan veta med 100% att en människa skall dö om man slår av en respirator! Då är det ointressant att spekulera om dina konstgjorda exempel eftersom de inte ger oss någon vägledning om verkliga livet.
Ta riktiga exempel istället. Patienten har 90% sannolikhet att avlida om du stänger av respiratorn – är det då OK att spruta dödliga doser läkemedel? 95%? 99%? Var drar du gränsen? Varför skall man vara klåfingrig o hjälpa naturen på traven? Förklara det?
Roland
10 mars 2009 vid 20:46
Roland: Jag har ingen kännedom om hur många som tycker som jag rörande exemplet i mitt inlägg, men det verkar du ha.
Jag tycker att ”konstgjorda” exempel kan vara mycket belysande. Jag skulle t.ex. finna det väldigt spännande att höra hur du själv svarar på min fråga i inlägget. Det klargör grunderna för det etiska tänkandet, som sedan kan modifieras efter olika praktiska situationer.
När vi lämnar exemplet för praktiska situationer måste en hel del mer specificeras för att det ska gå att svara på hur ett agerande bör se ut. Då kombineras säkert bedömningar både av sannolikheten att dö och av hur livskvaliteten kommer att se ut. (Livskvalitetsbedömningar torde för övrigt ligga bakom det första beslutet att stänga av respiratorn med syfte att låta någon dö.) Det är alltså inte bara p(dö av avstängd respirator) som är skild från 1 – även p(dö av injektion) kan vara mindre än 1, liksom p(smärtfrihet) i fall A.
nonicoclolasos
10 mars 2009 vid 21:03
A är i mitt tycke en säkrare konstruktion att ha i sådana här situationer, eftersom ”aktiva” konstruktioner av typen B alltid medför risken för missbruk. Att tillåta att man aktivt tar kål på folk är en helt annan sak än att tillåta att man inte håller folk vid liv. ”Vi ansåg att miljardären nog skulle dö av benbrottet, och arvingarna samtyckte, så vi tryckte i honom en dos botulin”.
Särskilt viktigt när det gäller irreversibla saker som döden. Något som komplicerar saken för den borne konsekvensetikern som gärna säger att det är vilket som eftersom effekten blir densamma. Att beräkna alla effekter i alla led är sällan lätt.
Därför tycker jag att man kan klandra en läkare för B eftersom det öppnar för att man använder sig av den farligare konstruktionen A. Men jag har däremot inte en susning om vad jag tycker om det aktuella fallet som idisslas i media. Förutom att åklagare och polis verkar ha hanterat det lite överspänt….
Dan Sjöstrand
10 mars 2009 vid 21:15
Jag menar så klart SÅ HÄR:
”Därför tycker jag att man kan klandra en läkare för B eftersom det öppnar för att man kan använda sig av den farligare konstruktionen i mindre motiverade lägen”
och INTE:
”Därför tycker jag att man kan klandra en läkare för B eftersom det öppnar för att man använder sig av den farligare konstruktionen A”
Det blev lite förvirrat. Behöver nog en kopp kaffe….
Dan Sjöstrand
10 mars 2009 vid 21:21
Dan: I mitt exempel dör personen med lika hög sannolikhet som ett resultat av läkarens agerande i båda fallen. Jag ser inte hur risken för missbruk är större i fall B. Utgångspunkten är att personen pga. läkarens agerande kommer att dö hursomhelst.
nonicoclolasos
10 mars 2009 vid 21:21
”Varför skall man vara klåfingrig o hjälpa naturen på traven?”
Vad menar du med ”naturen”?
Sannolikt vill man hjälpa ”naturen” på traven för att undvika de fem timmar av fruktansvärt lidande som kvarstår – inte bara för barnet utan även för föräldrarna.
Om Mårten menar att livet i allmänhet för honom utgör en obeskrivlig fysisk plåga av ovan mått mätt, och dessa plågor inte står att lindra, ser jag inga skäl att hejda honom från att ta sitt liv. Eller att hejda någon från att hjälpa honom att ta sitt liv. Särskilt inte om Mårtens anhöriga inte har något att invända.
Peter
10 mars 2009 vid 21:35
I mitt något absurda exempel med den nedsövde miljardären dör han inte av att man stänger av….vad som nu finns att stänga av. Taklampan kanske. Däremot dör han av botulininjektionen. Jag anser att man inte kan använda det isolerade fallet för att bedöma om man ska klandra en läkare eller inte, vilket ingick i din frågeställning, utan att man även måste se till effekter i senare led, som möjligheter till missbruk (exemplifierat av exemplet ovan, som givetvis är helt absurt formulerat bara för att tydliggöra).
Förstår du hur jag menar nu, även om du kanske inte håller med mig?
Dan Sjöstrand
10 mars 2009 vid 21:40
Niclas
Om man skall använda experiment för att bedöma etiska överväganden handlar det väl om reproducerbarhet och generaliserbarhet. Vilket leder till min fråga om vilken sannolikhetsnivå för död som skall gälla för att du vill tillåta exempel B. Om du bara vill resonera om 100% är det ointressant. Det blir bara en lek. det finns experiment försökspersonen skall välja mellan att låta ett tåg spåra ur eller lägga om en tågväxel som medför att tåget kör över en massa bangårdsarbetare, men summan blir att fler räddas. De flesta väljer att inte lägga om växeln. Intuitivt kanske det blir större skuldkänslor om man orsakat döden än om man inte hindrat den. Det ligger kanske i våra gener…..
Roland
10 mars 2009 vid 21:55
Roland: Att en viss reaktion på ett moraliskt problem ligger i våra gener är inget särskilt bra argument för att den reaktionen är föredömlig. (Det där naturalistiska felslutet…)
Om du tycker mitt exempel är ointressant står det dig förstås fritt att ignorera det. Vad gäller praktiska situationer som avviker från mitt ”rena” exempel går det förstås inte att svara på ett så enkelt sätt som du försöker få det till, vilket jag försökte antyda i min tidigare kommentar.
nonicoclolasos
10 mars 2009 vid 21:58
Mellan A och B, helt renodlade och exakt som i ditt exempel, föreligger enligt ingen moralisk skillad. Om vi lägger till att A innebär lidande, så anser jag B till och med vara mer moraliskt än A.
I verkligheten tillkommer dock omständigheten att B leder till döden med 100% säkerhet, men A med bara nära 100% säkerhet – kanske 99%. Och då är A mer moraliskt än B. Med B förstörs möjligheten för naturen/ödet/Gud/… att ingripa och låta en person mirakulöst få leva vidare.
Det jag tycker skulle vara viktigt att diskutera är hur vi väger lidande mot död. Personligen skulle jag föredra att få dö framför att lida mycket svårt resten av livet. Jag skulle själv önska aktiv dödshjälp. Men jag är ändå rädd för att tillåta aktiv dödshjälp allmänt – det skulle så lätt kunna missbrukas till att dölja mord.
Matthias
10 mars 2009 vid 22:06
Man kan inte vara säker på att polis och åklagare förstår skillnaden mellan mikrogram och milligram, respektive procent och promille. När man talar om en överdosering på en faktor 1000 så blir jag rätt misstänksam. Glöm inte att de som blev jurister och poliser inte var de mest smarta på gymnasiet. De valde t.ex. inte naturvetenskaplig linje eftersom matten var för svår.
ello
10 mars 2009 vid 22:24
Jag vill bara tillägga att juridik bara handlar om moral och att en god jurist skall lägga mycket av sin tid på att frilägga den moral som finns i juridiken. Och den moral man då finner är rättighetsorienterad och Kantiansk. Och har inget med ekonomi att göra alls.
Jag menar naturligtvis inte att livet är en plåga eller hur det nu var. Jag tycker, till skillnad från Niclas och många andra, att livet – på riktigt – har ett intrinsikalt värde som institutionaliserade moralsystem, som juridiken, skall beakta. (Eller som Reinfelt skulle sagt: Honorera.)
martenschultz
10 mars 2009 vid 22:25
Hjälpa naturen på vägen? Om naturen fått ”bestämma” hade både patienten i det fiktiva exemplet och flickan i det aktuella fallet redan varit döda. Med ~100% säkerhet.
När man har möjlighet att mixtra med ”det naturliga förloppet”, vilket läkarvetenskapen har, så tycker jag att man också har ansvar för konsekvenserna. Hur länge och till vilket pris ska en person hållas vid liv?
Camilla
10 mars 2009 vid 22:26
Niclas: Nu såg jag din fråga! Ja, det är klandervärt om vi inte vet att personen ville dö.
En gång för inte så länge sedan citerade du Mills harmprinciple. Även om Mill ibland skrev som om han jämställde handlingar mer underlåtenhet så gjorde han det inte överlag. Mill skulle nog inte ansett det som ett skadeorsakande att sluta rädda livet på någon. Men att det var ett skadeorsakande att genom en handling döda någon.
Samtidigt: Ditt exempel tycker jag, till skillnad från många andra här, är jävligt bra. Det utmanar empatin. Min empati säger mig att om det var mitt barn eller min förälder som led i timmar och jag var HELT säker på att det inte fanns någon återvändo så skulle jag själv givit injektionen.
Och kanske landar vi att det här måste vara en skillnad mellan institutionaliserad moraliska uppfattningar och privatmoraliska uppfattningar. Jag har inget problem med det. Jag har inget problem med att jag skulle försöka hämnas på någon som skadat min familj även om jag inte vill att samhället skall göra det. Det finns en skillnad.
martenschultz
10 mars 2009 vid 22:32
”Vidare påstår jag att en rimlig tolkning av underlåtenhetsbegreppet i rättsliga och moraliska sammanhang är att en underlåtenhet är en faktor som vi moraliskt värderar som en mindre betydelsefull faktor i orsakssambandet som leder fram till effekten
Redan denna definition gör att vi ser varför det är mindre moraliskt klandervärt att genom underlåtenhet orsaka en negativ effekt än genom en aktivitet.”
Men varför är effekten (mindre och kortare lidande) negativ? Det kan ju knappast bero på att det måhända går att skilja på aktivitet och underlåtenhet?
Peter
10 mars 2009 vid 23:20
[...] Dödandets moral Antag en (helt hypotetisk) situation där en läkare avslutar en respiratorbehandling och att detta avslutande leder [...] [...]
Top Posts « WordPress.com
11 mars 2009 vid 1:51
huruvida det rader en moralisk skillnad mellan A och B ar subjektivt och irrelvetant i detta specifika fall. det viktiga ar att det foreligger en juridisk skillnad; enligt svensk forfattning A ar lagligt, B ar inte bara olagligt, det ar ett extremt allvarligt brott.
nu sager svenska lakare att ”jamen sa brukar vi gora” och tycker att detta brillianta argument ska medfora atalsfrihet. det ar ungefar lika mycket vart som fartdaren som argumenterar att han ”bara foljde den allmanna trafikrytmen”. lag ar lag, den skall foljas, och den omfattar aven lakare.
huruvida aktiv dodshjalp BORDE vara lagligt ar en annan fraga. da kan vi diskutera om det finns nagon moralisk skillnad mellan A eller B. eller mellan B och att avliva ett permanent kolli. eller mellan ett permanent kolli och en forstandshandikappad. eller en forstandshandikappad och en luffare.
den debatten kan vi ta i nasta valrorelse; det ar trots allt var demokratiska rattighet att tillsatta politiker som stiftar avlivningslagar efter majoritetens onskemal. men fram tills dess ar barmhartighetsmord belagda med langa fangelsestraff och det ankommer inte pa lakarkaren, rattsaparaten eller mediadrevet att utfarda godtyckliga undantagsregler.
olle
11 mars 2009 vid 3:43
olle: Det är den moraliska frågan jag vill belysa här. Om man inte anser det finnas en moralisk skillnad mellan A eller B kan man, på den grunden, vilja förändra svensk lagstiftning.
nonicoclolasos
11 mars 2009 vid 7:03
Niclas
A är OK eftersom man avbryter en livsuppehållande behandling. När denna avbryts tillåter man den naturliga döden att ta över. Vi behöver inte förhindra det naturliga döendet.
B är förkastligt därför att det innebär en aktiv handling där man tar livet av en annan person. Det är en allmängiltig etisk princip att vi inte får ta livet av någon annan. När det gäller abort kommer man undan det genom att hävda att fostret inte är en person.
Du kan möjligen relativisera graden av etiskt övertramp beroende på hur tidigt innan den naturliga döden som B äger rum. Risken är att bevisläget blir svårt eftersom man aldrig kan med 100% säkerhet prognosticera det naturliga döendet. Resonemanget kan därför inte ligga till grund för lagändringar. Däremot kanske anföras som förmildrande omständighet.
Roland
11 mars 2009 vid 7:55
Apropå det aktuella fallet noterar jag följande i DN idag, vilket är intressant med tanke på vilket syfte som låg bakom avbrytandet av respiratorbehandlingen och med tanke på vilken den förväntade konsekvensen skulle komma att bli:
”Enligt Erika Lejnefors [vice chefsåklagare] har åklagaren, åtminstone efter häktningsförhandlingen, varit medveten om att ett team hade beslutat att avbryta den livsuppehållande behandlingen på flickan. Men brottsrubriceringen handlar inte om att respiratorn stängdes av eller att flickan fick smärtlindring.
-Det handlar om en aktiv åtgärd för att avsluta ett liv. Jag tror inte att det är normal rutin i Läkar-Sverige. I så fall har man tagit sig rätten att tillämpa aktiv dödshjälp, låt vara på en person som ändå skulle avlida inom en kort tid. Enligt min uppfattning är det inte i enlighet med lagen, säger Erika Lejnefors.” [Mina kursiveringar]
Dvs. alla var överens om att respiratorn skulle stängas av för att flickans död därigenom skulle möjliggöras. Att åklagaren gör en distinktion mellan de två dödsbringande handlingarna – avstängande av respirator respektive injektion – är förståeligt, med tanke på vår lagstiftning. Min hela poäng är att denna lagstiftning bör ändras, eftersom det inte föreligger en moraliskt relevant skillnad mellan de två handlingarna (trots att Roland har fått för sig att så är fallet).
Förresten Roland: Apropå aktiv handling: Är det inte en aktiv handling att stänga av en respirator? Även om p(död)=0,9 torde inte p(död) vara större när man skjuter någon med en pistol.
Jag finner det ytterst märkligt att ingen av dem som våldsamt motsätter sig dödande genom injektion tycks ifrågasätta dödande genom avbruten respiratorbehandling.
nonicoclolasos
11 mars 2009 vid 9:15
En diskussion om konsekvensetik där intention undviks kategoriskt är fattig.
Anders H
11 mars 2009 vid 9:59
Anders: Apropå intention: Vilken tror du intentionen bakom den avbrutna respiratorbehandlingen var?
nonicoclolasos
11 mars 2009 vid 10:11
Retoriska frågor behöver inte besvaras, men jag vill ändå formulera ett svar på Niclas fråga ”Apropå intention: Vilken tror du intentionen bakom den avbrutna respiratorbehandlingen var?”
Mitt övertydliga svar: Intentionen bakom den avbrutna respiratorbehandlingen var säkerligen en enda: att låta patienten dö. Inte att studera eller öka chansen för ett mirakel – ett mirakel torde kunna inträffa med minst lika stor sannolikhet med fortsatt som med avbruten respiratorbehandling (för att uttrycka det milt).
Med den intentionen klart uttalad kan den moraliska skillnaden mellan A och B tyckas försvinna slutgiltigt. Ändå tycker jag att den moraliska skillnaden finns kvar: B förstör chansen till till mirakel, A inte.
Matthias
11 mars 2009 vid 11:21
Men om inte verkligheten ser ut som ditt exempel (att det föreligger 100% säkerhet för att personen kommer dö vid alternativ A) så är det väl inte så konstigt om man inte vill lagstifta efter det?
Mattias
11 mars 2009 vid 11:29
Matthias: Men om syftet är att döda, och om alla är eniga om det, varför skulle man vilja ha ett ”mirakel” som undanröjer dödandet? (Vad nu ”mirakel” är för något.)
Mattias: Det exemplet sätter fingret på är analogin mellan de två fallen: dödande genom avbruten respiratorbehandling och dödande genom injektion. Om man inte vill godta det senare förstår jag inte varför man vill godta det förra. Även om p(död) vid avbruten respiratorbehandling är 0,9 är det fortfarande så att man accepterar ett försök att bringa död med mycket hög sannolikhet. P(död) är säkert inte högre om man skjuter någon med pistol. Varför accepteras ett säkert (eller nästan säkert) dödande i ett fall men inte i ett annat?
nonicoclolasos
11 mars 2009 vid 11:43
Jag kommer på mig med en brist i mitt eget resonemang om att B förstör chansen till mirakel, A inte.
För en verkligt allsmäktig Gud bör inte ens döden vara ett hinder för mirakel. En giftig överdos medicin dödar – om vi ska tala om mirakelmarginaler – inte heller med absolut 100% säkerhet, utan kanske med 99,9999 % sannolikhet, att ställa mot kanske 99,0 % i passiv dödshjälp-fallet.
Frågan kanske kokar ner till: Hur stor ökning av dödssannolikheten kan vi acceptera för att vinna x % ökad livskvalitet?
(Tid behövs nog också som en parameter: dödssannolikhet under tid x för att vinna kvalitet under tid y.)
”Livskvalitet” är då ett komplicerat mått som kan tänkas ha parametrarna: grad av lidande, kommunikationsförmåga, medvetenhet, intelligens (i den simpla biologiska betydelsen möjlighet att röra sig och bete sig som adekvat reaktion på omgivningen), livsvilja, lycka.
”Vi” är en annan problematisk faktor. Ska formeln fixeras som konstanter, i lag, eller ska den döende individens önskan spela in? Dennes anhörigas? Det omgivande läkarlagets?
Det går nog inte att få fram någon mätbar formel för detta, även om principen kan stämma.
Skulle det lyckas, skulle man, som nyttig bieffekt, med formeln kunna räkna ut vilka alkolhol- och andra njutningsdrogintag som kan vara försvarbara. Samhället kan sätta upp (budgetera) acceptabla nivåer för ökad dödssannolikhet, och alla kan sen räkna ut vilken x % ökad livskvalitet de kan unna sig (om den farliga drogen ökar livskvaliteten).
Nå, allt är teoretiska resonemang; jag tror aldrig vi kan få en sådan formel.
Jag har själv en grundtanke som säger mig att vissa totalförbjudna handlingar – att döda någon till exempel – kan vara rätt i exceptionella situationer. Men de kan aldrig skrivas in i lagen. Lagen måste förbjuda allt dödande kategoriskt. De exceptionella undantagen är sådana situationer där en individ i pinande ensamhet måste fatta beslutet, genomföra det, och sedan stå inför lagen – kanske själv avrättas eller sitta resten av sitt liv i fängelse – och det är ändå moraliskt det rätta som hänt. Individen har handlat moraliskt rätt i sitt dödande, samhället har också handlat moraliskt rätt i sitt dömande. De här exceptionella undantagen är nästan farliga att tala om, för allehanda sjuka människor kan få för sig att ta sig egen rätt (individuellt eller kollektivt i sekter). De här exceptionella undantagen är sådant som de allra flesta människor aldrig råkar ut för under sin livstid.
Matthias
11 mars 2009 vid 11:50
Jag är fortfarande nyfiken på om du fattar vad jag menar?
Eftersom du pratar om att vilja ändra lagstiftning och frågar om man ska klandra läkare eller inte har du per automatik straffat ut dig från ett isolerat, moralteoretiskt, öde-ö-och-ingen-annan-påverkas-resonemang.
Det handlar för mig inte om chansen till mirakel eller inte, det handlar om risken för att andra kan göra felaktiga bedömningar i mindre glasklara fall om man tillåter alternativ B. Som i (den fullkomligt absurda) situationen med miljardären (där arvingarna lovat att frikostigt donera pengar till läkarens forskning, givetvis).
Du verkar konsekvent undvika frågan om ”institutionaliserad moral”, som schultz så snärtigt uttryckte det. Varför det?
Dan Sjöstrand
11 mars 2009 vid 12:29
Även Mattias ser jag nämner att samhället kan behöva ha vissa moraliska principer inbyggt för att undvika problem. Så min fråga var givetvis riktad till Niclas. Ville bara förtydliga detta.
Spännande diskussion det här, för övrigt.
Dan Sjöstrand
11 mars 2009 vid 12:34
Dan: Jag ser renodlade exempel som viktiga för att klargöra grunden för hur man resonerar. Det jag sätter fingret på i exemplet i inlägget är den etiska frågan om dödande genom avbruten respirator (som många accepterar) ska bedömas annorlunda än dödande genom injektion (som många inte accepterar). Jag menar att svaret är nekande.
Med detta som utgångspunkt kan man, om man så vill, närma sig praktiska fall. Så därför blir min motfråga till dig: Du oroar dig för missbruk av dödande genom injektion. Vad sägs om missbruk av dödande genom avbruten medicinsk behandling? För övrigt är det lite oklart vad du menar med missbruk – hur skulle du definiera begreppet?
nonicoclolasos
11 mars 2009 vid 12:40
Jag förstår det, men jag var medvetet lite ointresserad av det teoretiska exemplet eftersom jag tycker att det är lite småfult att smyga in ställningstaganden kring om läkare ska klandras eller inte, och om man ska se över lagar eller inte, som om de vore en direkt effekt av vad man har för åsikt om det hypotetiska exemplet.
Men jag tycker också att renodlade exempel är jättebra att utgå ifrån. Jag tycker dock att det är viktigt att ibland kunna modifiera sitt ställningstagande när man vägt in andra saker, innan man bestämmer sig för om man vill/inte vill ändra lagen eller om man vill/inte vill klandra någon.
”Missbruk av dödande genom avbruten medicinsk behandling” kan inte drivas så långt åt skogen som aktivt dödande. Se återigen exemplet med miljardären, som vid avbruten medicinsk behandling helt enkelt skulle vaknat (till sina arvingars stora förtret) och bara haft sjukt ont i det brutna benet.
Men det här är en svår fråga, givetvis. Tur att man inte är intensivvårdsläkare.
När det gäller semantiken använder jag ”missbruk” som ”Utnyttjande av något i annat syfte eller på annat sätt än vad som var avsett från början”. Tror jag. Typ. Har inte funderat så mycket på det måste jag säga.
Dan Sjöstrand
11 mars 2009 vid 13:48
Dan: Tack för klargörandet, då förstår jag bättre hur du menar. Du har rätt i att dödande med injektion kan genomföras i fler fall än dödande med avbruten medicinsk behandling, men i fall där den medicinska behandlingen är livsavgörande håller du nog med om att risken för missbruk torde vara jämförbar.
Till detta vill jag lägga något viktigt, nämligen att missbruk alltid kan förekomma och att det finns tecken på att missbruk är mindre vanligt förekommande i länder där ”aktiv” dödshjälp är tillåten. Så här skriver Peter Singer t.ex. (och notera referenserna):
”Somerville cites no evidence to support the conclusion that, judged by the criteria used in the Dutch studies, doctors end the lives of more nonconsenting patients in the Netherlands than in any other country where euthanasia is illegal. Indeed, there is considerable evidence from several studies, including one that I carried out with colleagues in Australia, to suggest exactly the opposite: where voluntary euthanasia cannot be discussed openly, doctors end the lives of more patients without obtaining the informed and considered consent of the patient. [1] [2]
Notes
1 Kuhse H, Singer P, Baume P, Clark M, Rickard M. End-of-life decisions in Australian medical practice. Med J Aust, 1997;166(4):191-6.
2 Deliens L, Mortier F, Bilsen J, Cosyns M, Vander Stichele R, Vanoverloop J, et al. End-of-life decisions in medical practice in Flanders, Belgium: a nationwide survey. Lancet, 2000;356 (9244): 1806-11.”
nonicoclolasos
11 mars 2009 vid 13:54
Hur det än är (jag resonerar också om detta på min blogg) tror jag det viktigaste är att sjukvården och lagen går hand i hand, d.v.s reglerna måste vara glasklara !
Den aktuella läkaren har naturligtvis inte gjort sig skyldig till mord i berått mod.
Hon har självklart handlat utifrån praxis.
Det straff som väntar henne om hon befinns skyldig är horribelt, eftersom hon handlat efter bästa vetande, och beror på att lag och praxis inte är samspelta.
mrmhalland01
11 mars 2009 vid 18:05
Som läkare tycker jag det är utmärkt att det blir diskussion om döden och kanske kan folk få större förståelse för vad palliativ vård innebär efter det som hänt.
Jag tycker själv att det är en enorm skillnad mellan dina exempel. Jag tar inga liv, jag tänker inte dräpa. Det är inte min sak att säga att någon SKA dö nu.
Ibland dör patienter ändå, och vid någon punkt är döden oundviklig. Då ska jag heller inte förlänga lidandet, helt enkelt därför att det vore grymt och oetiskt. En vis man (obduktionstekniker faktiskt) sa en gång till mig att ”man ska inte plåga en människa’. Och så är det.
Därför vill jag ge smärtstillande och ångestdämpande då döden blivit oundviklig och de korta minuter av liv som återstår är en plåga.
Jeho
11 mars 2009 vid 19:30
”Håller du med mig ?
Javisst gör jag det – och vill passa på att ställa en annan fråga – som i grunden har med det här att göra – i mitt snart 68-årade livsperspektiv sett i vart fall.
DIKT… ELLER… VERK-LIG-HET… :?: …
Josef Boberg
11 mars 2009 vid 20:03
Jeho: Varför tycker du att det är en enorm skillnad mellan mina exempel? Tar man inte liv i det första fallet, likväl som i det andra? Gör inte den läkare som stänger av respiratorn, med dödlig utgång, det till sin sak att någon ska dö? Varför är det inte grymt och oetiskt att koppla bort en respirator med dödlig utgång, medan det är det att låta döden komma via en injektion?
Med detta sagt vill jag säga att jag anser att varje läkare själv, i ett system där dödshjälp är tillåten, som i Nederländerna, ska få avgöra om han eller hon vill medverka till andras död. Om någon inte vill stänga av en respirator eller injicera, tycker jag det ska respekteras. Men de läkare som vill ska kunna göra båda delarna, anser jag, inom noggranna regelsystem. Läs gärna mer om systemet i Nederländerna.
nonicoclolasos
11 mars 2009 vid 20:09
Är det ingen som tänker på föräldrarna i detta läge…
Vet ni vad de gick igenom på sjukhuset?, å Linnéa var hjärnsjuk ja det var hon, men det är inte en enda som nämner att hon faktiskt var hemma och levde ett “normalt” liv strax innan hon avled…..
Att komplikationerna kom på sjukhuset när Linnéa kom in men alla glömmer att hon var hemma och hade ett “normalt” liv.
Man skulle kunna säga frisk förutom hjärnskadan som ingen vet hur den hade varit om hon fick växa upp.
Hon var inget “kolli” som Hans skriver, hon var som ett vanligt spädbarn, åt på flaska, sov, myste med föräldrarna, gjorde bebisljud, höll sina föräldrars fingrar osv….Glöm inte bort att Linnéa var deras dotter, inte ett objekt.
Vän till föräldrarna
11 mars 2009 vid 20:19
Vem är Hans?
Baphomet
11 mars 2009 vid 20:38
Vän till föräldrarna: Du verkar inte särskilt insatt. Från DN:
”Hennes [rättsläkarens] slutsats blev att den för tidigt födda flickan avled av en kraftig dos av tiopental och morfin. Hon konstaterar också att barnet ändå hade avlidit ”inom en kortare tidsrymd” på grund av mycket allvarliga hjärnskador.
I utlåtandet framgår att flickan hade fått en hjärnblödning något dygn efter förlossningen, efter att hon fått felaktig dropp. Hon blev sämre och den 12 september lades hon i respirator. Magnetröntgen visade allvarliga hjärnskador. Den 20 september klockan 16.45 kopplades respiratorn bort och flickan fick enligt journalerna morfindropp. Klockan 22.02 samma kväll avled hon stilla.”
nonicoclolasos
11 mars 2009 vid 21:50
Hans är Olle. Google Translate igen, gissar jag.
Peter
11 mars 2009 vid 21:58
Vän till föräldrarna: Självklart är det som hänt en enorm tragedi för föräldrarna och alla inblandade och den stundtals hetsiga debatten i media gagnar kanske inte dem. Samtidigt är det inte fel att föra en diskussion om viktiga ämnen. Flickan var säkert inget kolli och gjorde nog de saker du skriver, men ett barn som är fött i graviditetsvecka 25 är mycket skört och drabbas nästan alltid av en rad svåra komplikationer.
w
11 mars 2009 vid 22:15
Ingen mor vill att ens barn ska dö utom som en sista utväg. Men det är viktigt att den sista utvägen finns när det inte finns något hopp om ett bra liv.
Jenny
11 mars 2009 vid 23:09
Vem har fått för sig att extubera någon är en passiv handling? Tuben glider inte ur av sig själv. Det är något man aktivt beslutar och genom den handlingen så dödar man patienten. Sen att samhället väljer att definera det som ”passivt” är för att vi är för ynkliga och rädda att erkänna att våran handling faktiskt var den faktorn som fick patienten att dö.
Skillnaden mellan A och B är att B är mer humant.
danne
12 mars 2009 vid 9:58
Danne: Vi tycks se saker och ting på samma sätt. Det du pekar på angående humanitet blir särskilt intressant om fallet ovan modifieras så att det inte går att smärtlindra helt och fullt och där personen i fallet A följaktligen lider och plågas i något slags medvetet tillstånd.
nonicoclolasos
12 mars 2009 vid 10:29
Niclas: Som jag ser det är smärtlindring som ev. har döden som konsekvens något annat än en överdos morfin vars avsikt är att döda.
Anders H
12 mars 2009 vid 11:08
Anders: I mitt exempel ovan utgår jag ifrån en avsikt att döda. Antingen sker det genom att stänga av respiratorn eller genom en injektion. Givet detta blir frågan om det föreligger en moraliskt relevant skillnad mellan A och B, och det anser jag inte.
Att du anser att smärtlindring som ev. dödar är acceptabel är bra, tycker jag. Men ser du inte en risk här? Hur kan man veta om den som smärtlindrar med dödlig utgång inte har för avsikt att döda? Öppnar du inte upp för missbruk, jämfört med att inte acceptera smärtlindring som ev. dödar? Som jag påpekar i en kommentar ovan finns det tecken på att missbruk är mer vanligt förekommande där ”aktiv” dödshjälp inte accepteras.
Själv anser jag inte att avsikten i sig är moraliskt relevant: det är ibland acceptabelt att bringa död med avsikt.
nonicoclolasos
12 mars 2009 vid 11:23
[...] noterar jag med glädje att Niclas Berggren redan igår på sin blogg och Torbjörn Tännsjo i Dagens Nyheter börjat ta i den debatt som jag efterlyste i måndags. Jag [...]
Lite klarare, men ännu många frågetecken « Jakob Heidbrink - Meddelanden från juridikens maskinrum
12 mars 2009 vid 20:03
Nonicoclolasos – Jag håller helt med Dig om det Du tänkt och skrivit i Ditt inlägg ovan.
För den som ej är helt SovAnde – så sker sådant här varenda dag inom den s k sjukvården (varför heter det ej HälsoVård ?) – och därtill är det ju helt uppenbart att Wi t ex mer eller mindre åt hållet medicinerar wåra åldringar till döds, tyvärr tyvärr… :cry:
Josef Boberg
6 juli 2009 vid 22:38
Jag tycker det är oroväckande hur svårt det verkar vara för folk som skrivit kommentarer här att förstå fördelarna med att ha en lag och följa denna, samt hur denna lag bör utformas så att den blir konsekvent och de samlade tillämpningarna av lagen kan bli de bästa.
Jag måste här börja ett resonemang från grunden.
1) Jag antar att de flesta tycker att grundförutsättningen är att man har rätt till sitt eget liv.
2) Av 1 följer att man ska ha rätt att leva utan att andra människor aktivt och avsiktligt förkortar ens liv.
3) Om man inte kan kommunicera sin vilja måste grundförutsättningen vara utgångspunkten att personen vill leva.
I ett fall där det är rätt att aktivt och avsiktligt ger en injektion som förväntas leda till döden hos en annan person som inte vill dö eller som inte har förmåga att kommunicera sin ståndpunkt, är inte förenligt med en lag som ska fungera tillsammans någon form av religion eller politisk uppfattning.
Generellt sett är det inte svårt att ge behandling som ger smärtfrihet, ångestfrihet, och frihet från depression, varför allt tjat om att det är bättre att dö än att lida är ett fullständigt irrelevant påstående.
Ska samhället (eller en specifik grupp av människor) värdera värdet av en individ? Har en sjuk 2 åring mer eller mindre rätt till sin existens än en 10-åring? Har en tvåveckor gammal människa mindre rätt till sitt liv än en 80 åring?
Jag förstår inte hur man kan argumentera för att samhället ska rangordna individer och fatta beslut om förkortning av vissa individers liv.
Man kan rimligtvis inte argumentera med utgångspunkt att samhället hjälpt individen att leva vidare och därför har erhållit en bestämmanderätt för det fortsatta livet.
Hur skulle det se ut? ”Nu har sjukvården räddat ditt liv 3 gånger och därför beslutar vi att du ska ha en livslimit på 75 år. Vidare blir det 6 år avdrag för tidigare skattebrott och två år avdrag för fortkörning. Du är död vid 68 år. Beslutet har fattats av klinikchefen (som hatar negrer som dig) och hans älskarinna som är din patientansvariga läkare och har varit din tidigare fru som du har tre barn med.”
Det är inte svårt att skilja aktiv mot passiv dödshjälp. Det som är aktiv dödshjälp uppfattas av svenska lagstiftare och politiker som något som inte ska förekomma.
Således ska inte läkare ge dödande injektioner.
Vidare syftar sjukvårdslagstifningen och annan lagssftifning till att ge människor vård och omvårdnad till hög kvalitet.
En läkare har generellt inte rätt att vägra att ge vård till enskilda individer.
I praktiken blir det så att man i ett land har den moral och etik som man har ekonomiska resurser för. Om samhället skulle tjäna pengar på att ha folk i respirator skulle det säkert ligga tusentals personer i respirator i åratal. Som läget ser ut nu måste därför lagen anpassas till verkligheten.
Många som är för aktiv dödshjälp menar att man har lika stor rätt till sin egen död som till sitt eget liv. Lagen ger utrymme för en person att neka vård som förlänger livet, så länge som personen är vid sinna sinnens fulla bruk.
Att ha som utgångspunkt att individer som inte kan kommunicera sin ståndpunkt hellre vill dö än leva är en ståndpunkt som inte fått stöd av politiker, religioner eller i den svenska lagstiftningen.
Ofta framförs ståndpunkten att om man är lidande så kan man vilja dö och då ska samhället hjälpa till så att man dör.
Istället för att avliva alla personer med depression cancer, missbruk, tycker de flesta att det är mer moraliskt riktigt att minska lidandet och behandla sjukdomarna än att minska lidandet genom att döda personerna.
Då får man väl höra att det är skillnad på botbara/ obotbara sjukdomar och skillnad mellan olika slags lidande.
I vetenskapliga studier framkommer mycket stort lidande hos deprimerade patienter och dessa patienter vill ofta dö, är det bra att avliva dessa?
Lagstifningen vill inte bara att samhället inte ska bedriva aktiv dödshjälp vid depression, utan dessutom försöka hindra personen från att ta sitt eget liv.
Är ett två veckor gammalt barn med optimal smärt och ångestlindring mer eller mindre lidande än en missbrukare med heroinabstinens?
Är en patient med obotbar cancer mindre värd eller mer värd än en deprimerad patient?
Om man misslyckas att bota har man då rätt att avliva den deprimerade patienten eller cancerpatienten?
Spelar det någon roll vad personen själv anser? Om cancerpatienten och den deprimerade patienten är en och samma person?
Om man träffar på en deprimerad cancerpatient med sk obotbar cancer är utgångspunkten i lagstifningen att man ska bota pat depression och göra att de cancerrelaterade symptomen mindre innan patienten får besluta om avbruten vård? Är det någon som vill ha en annan lagstiftning?
Hur ska man definiera ”obotbar cancer”? Det finns cancerformer som inte går att bota som man kan leva med i årtionden. Var går gränsen för när man anses ha en så allvarlig sjukdom att man inte bara har rätt att ta sittt eget liv utan också rätt att ge sjukvården skyldighet att döda patienten om denna vill detta?
Per
12 augusti 2009 vid 15:00
Öh Per, kan du sammanfatta? Din kommentar är väl typ 100 ggr så lång som bloggposten.
Jesper
12 augusti 2009 vid 17:10
Jag sammanfattar med att säga att A och B teoretiskt sett synes ge liknande konsekvenser, vilket gör att en pragmatiker överväger att likställa påståendena ur en moralisk synvinkel.
Ur lagstiftarnas, politikernas och det svenska folkets perspektiv finns snarast stöd för att båda påståendena är moraliskt sett felaktiga handlingar.
Den svenska sjukvården med dess bristande moral och låga grad av säkerhetstänkande och låga kvalitet på de sämsta delarna av vården, skulle bli livsfarlig och oetisk om aktiv dödshjälp tilläts på individer som inte är kommunicerbara.
Eftersom god moral ofta är dyrt, så har man bestämt att det inte är önskvärt att ha inivider i respiratorer i åratal. Resurser är inte obegränsade och man skulle kunna påstå att fler människoår skulle kunna räddas om respiratorresurserna lägges på kostnadseffektiv sjukvård istället.
Att ge dödande injektioner till personer som ändå förväntas dö, ger ingen stor samhällsekonomisk vinst, varför det inte finns någon anledning att tillåta sådant agerande.
Per
14 augusti 2009 vid 14:25
Ja du, du kallar det för dödandets moral. Dödandets omoral är mer passande. Det är bra att läkaren nu ställs till svars för sitt dåd.
Bobbert
20 oktober 2009 vid 20:56