Ovetenskap i politiken
Antag att politiska uppfattningar kan beskrivas med en vänster-högerskala. Antag vidare att man i politiska sakfrågor kan resonera på ett av två sätt: vetenskapligt och ovetenskapligt. Med det senare menar jag det professor Olle Häggström beskriver på följande sätt i Riktig vetenskap och dåliga imitationer (s. 139):
Motsatsen till vetenskapligt kritiskt tänkande är att i förväg ha bestämt sig för vilka slutsatser som skall uppnås, varefter man om en undersökning ger resultat som pekar i oönskad riktning helt enkelt ignorerar dessa för att istället jaga vidare efter ny evidens och då enbart ta fasta på sådant som stödjer önskad slutsats.
Min fråga är om graden av ovetenskapligt tänkande är större längs vänster-högerskalans ytterkanter än i dess mitt. Är politiskt mer extrema personer också mer ovetenskapliga? Många tycks utgå från det, men jag undrar om det stämmer. Kan man inte lika väl befinna sig i den politiska mitten på ovetenskapliga grunder? Någon kanske håller med om att man kan göra det men att det är mindre sannolikt att man gör det. Kanske därför att vetenskapen ofta inte kommer fram till entydiga resultat och att en mittenposition därför verkar mest i linje med ett oklart forskningsläge. Eller kanske därför att vetenskapen ofta kommer fram till entydiga resultat som visar att en mittenposition är mest korrekt. Visst är båda dessa förklaringar möjliga och kanske t.o.m. rimliga, men det är viktigt att inse att de inte är sanna i alla fall.
Professor William Easterly diskuterar, mot bakgrund av resonemang av detta slag, om hans försvar av relativt fria marknader är ”ideologi” och inte vetenskapligt grundat:
If you are a free market ideologue, then you will defend free markets. However, it does not follow that If you defend free markets, then you are an ideologue. My posts presented evidence for markets as a development strategy. Feel free to disagree with the evidence, but don’t jump to the “ideologue” conclusion.
Det är lätt att anklaga andra för att vara ovetenskapliga, men det duger inte att enbart titta på uppfattningar i sak (och deras placering på vänster-högerskalan) för att avgöra om någon resonerar ovetenskapligt. Man måste granska argument på deras meriter i sann vetenskaplig anda, och då kan ibland ”extrema” politiska uppfattningar befinnas vara vetenskapligt underbyggda. Tror jag.
Uppdatering: Se professor Mario Rizzos försvar av ideologi.
Denna agenda har en övertro på den s.k. vetenskapen.
Sanning är det som gynnar partiet, sa Lenin.
swingthatcat
13 mars 2009 vid 9:39
Min upplevelse av politiken är att dom till vänster och höger är mer ovetenskapliga. Ta vänstern. Dom kan aldrig erkänna att marknaden gör något bra. Ta högern. Dom kan aldrig erkänna att marknaden gör något dåligt. Dom har stängt sina ögon och öron för verkligheten och ser världen på förutbestämda sätt.
Johan
13 mars 2009 vid 10:02
Jag tror att ett i det närmaste obegränsat spektrum av politiska uppfattningar är möjligt att ha utan att göra avkall på vetenskaplighet. Skälet är Humes lag: man kan inte härleda ett ”bör” från ett ”är”. Jag kan inte se hur det överhuvudtaget skulle vara möjligt att grunda en politisk uppfattning enbart på fakta – grundläggande värderingar behövs också.
Har biodiversitet ett värde enbart i hur arterna kan bidra till att öka vår BNP, eller har de biologiska arterna ett värde i sig? Är varje människoliv lika mycket värt, eller bör de värderas i förhållande till ekonomisk produktivitet eller till potential för välbefinnande? Är välbefinnandemaximering det ultimata målet? Är det i så fall bara mitt eget välbefinnande som skall räknas, eller (t.ex.) alla svenskars, eller alla världsmedborgares? Skall framtida generationer med i ekvationen? Andra djurarter? Etc, etc.
Se där några av de frågor som vi (alla och envar) bör besvara för att ta politisk ställning, men som vetenskapen i sig inte rimligtvis kan ge svar på.
Olle H
13 mars 2009 vid 10:10
Olle: Jag håller helt med dig i detta: en värdering kan inte sägas vara vetenskaplig eller ovetenskaplig. Det jag hade i tankarna, och vilket jag borde ha klargjort i inlägget, var en situation där enighet föreligger om det yttersta målet för politiken – säg lyckomaximering – men där man kan komma till olika uppfattningar om vilka medel som bäst uppnår det. Dvs. oenighet föreligger i faktadelen av de politiska uppfattningarna. Om så är fallet är alltså min undran om personer som ligger långt till vänster eller höger på den politiska skalan har en mer eller mindre ovetenskaplig inställning än personer i mitten. Kanske är det så i genomsnitt, men jag tror inte att detta är en nödvändighet eller att det stämmer i alla fall.
Det slår mig att man väl också kan tänka sig att graden av vetenskap/ovetenskap kan skilja sig åt även mellan personer som har olika yttersta värderingar. Man skulle kunna titta på hur väl de medel som förespråkas för något givet mål stämmer överens med vetenskapliga resultat.
nonicoclolasos
13 mars 2009 vid 10:17
För mig är mittenpositionen en konsekvens av det eviga ältandet : Å ena sidan och å andra sidan i all oändlighet.
Allt är så multidimensionellt i stunden och ännu mer när man tar hänsyn till framtida konsekvenser.
På något sätt den eviga kampen mellan å enda sidan det framåtskridande kreativa nyskapandet och motkraften att alla skall få vara med på båten.
Helt enkelt därför att om allt för många inte får vara med i båten så kommer de utslängda inom sinom tid att skjuta båten i sank.
Detta resonemang baseras ändå enbart på logiska tänkandet, helt utan empatisinnet påkopplat.
Människor långt till höger har inte fattat att båten går att skjuta i sank. Människor långt till vänster har inte fattat behovet av kreativitet och bekräftelse. (dvs den tjusiga sidan av naturligt urval)
Positionen i mitten försöker jämka mellan dessa poler.
Anders B Westin
13 mars 2009 vid 10:31
Låt mig spekulera lite: jag gissar att orsakssambandet är ungefär följande:
1. Man har vissa värderingar (t ex ”frihet är det viktigaste av allt” eller ”skydda de svaga”).
2. Man gör policyrekommendationer utefter dessa värderingar (t ex ”avskaffa så mycket myndighetsutövning som möjligt!” eller ”krossa kapitalismen!”).
3. Om man förutsättningslöst granskar världen, så kommer man fram till att ens policyrekommendationer leder till vissa slutsatser (t ex ”det går inte att bekämpa miljöproblem” eller ”alla får det lika dåligt”).
4. Då hamnar man i konflikt med sin omvärld (som säger t ex ”varför vill du sabba miljön?” eller ”jag vill inte bli fattig bara för att alla ska vara lika fattiga”).
5. Så därför granskar man inte världen förutsättningslöst, utan väljer isället vad man vill tro på (t ex ”avskaffandet av myndighetsutövning leder inte alls till en dålig miljö” eller ”alla får det inte alls dåligt om man krossar kapitalismen”).
Men de som inte har extrema värderingar drabbas inte av lika stora problem i steg 4 (eftersom deras omvärld ju kommer till ungefär samma sak), och har därmed inte lika stor nytta av att välja vad man vill tro på.
(Här kanske vän av ordning infliker att man naturligtvis bör göra sina policyrekommendationer efter att man granskat världen förutsättningslöst, men så beter sig inte folk).
David Bergkvist
13 mars 2009 vid 11:36
Jag tror både Olle och Niclas har rätt. Värderingsfrågor går inte att lösa vetenskapligt och det kan vara så att de med mer extrema åsikter har en ovetenskaplig attityd, men det behöver inte vara så.
Samtidigt tycker jag mig se en viss dylik tendens. Exempelvis kan vi se en kraftig överrepresentation bland s k ”klimatskeptiker” av liberaler. Skulle ideologiska skygglappar inte spela någon roll, så borde utfallet vara mer jämnt fördelat över det politiska spektrat. På motsvarande vis kan man se exempel på hur vissa människor som befinner sig längre ut på vänsterkanten på högst oklara grunder tenderar att avfärda eller vara helt okunniga vad det gäller nationalekonomisk forskning (du Niclas har ju ett par roliga blogginlägg på det temat).
Lärdomen för egen del tror jag handlar om att alltid försöka vara öppen för forskning som motsäger ens ”favorituppfattningar” och ständigt vara beredd att ompröva de uppfattningar man håller kära. Fast det är förmodligen lättare sagt än gjort, pga omedvetna psykologiska processer och diverse kognitiva bias.
Marcus
13 mars 2009 vid 11:45
Ja, även om distinktionen mellan fakta och normativitet kan tyckas klar, så skapar politiken fakta
genom att i viss mån adressera vilka frågeställningar vetenskapen bör syssla med. Men är det inte så att uppfattningen om att en politisk hållning är extrem inte kan göras från en neutral position? Jag menar, både marxister och anarkokapitalister ser väl sin uppfattning som den mest rimliga, och andra hållningar mer eller mindre avvikande. Beroende på om vänsterns motpol är nyliberalism eller nationalsocialism tycks det behövas fler än två ytterligheter på skalan. Niclas, visst hade du en länk till ett test som speglar politiska åsikter i en matris?
Anders H
13 mars 2009 vid 11:56
Instämmer i att ideologisk renhet kan leda till irrationalitet. Om social oro leder till kriminalitet är det då det förenligt med libertarianism att nattväktarstatens funktion inriktas på sociala aktiviteter om detta visat sig ha en bättre effekt på minskad kränkning av rättigheter, än att endast övervaka och straffa?
Skulle en socialdemokrat argumentera för en fri, nästan oreglerad marknad, om detta leder till en mycket högre välfärd för alla, även om det också medförde skillnad i inkomst mellan individer. Eller är jämlikheten viktigare?
Anders H
13 mars 2009 vid 12:29
Anders H
Den sista punkten är hypotetisk. Är det inte uppenbart att en fri oreglerad marknad relativt omgående leder till social utslagning och efterföljande kriminalitet och till slut till den där sänkta båten som jag försökte beskriva i min tidigare kommentar.
Jag använder mig enbart av evolutionslärans grundprinciper för att komma fram till denna slutsats.
(Grundprinciperna: Det finns ingen mening och att naturligt urval saknar subjektiva värderingar av ”gott och ont”)
Anders B Westin
13 mars 2009 vid 13:30
Anders B W. Angående en fri oreglerad marknad tror jag du har rätt. Fast man vill ju hoppas på motsatsen: att vi skulle bry oss om varandra av egen fri vilja, och inte skulle behöva en omfattande stat för omfördelning. Kanske statens ”tekniska empati” dämpar vår omsorgskänsla för andra? Men om en fri marknad och en minimal stat stimulerade till ”otvingad omsorg” om andra vore det väl att föredra? I åsikter om frågor som dessa tror jag principer ibland har företräde framför konsekvens. Det var anknytningen till ursprungliga inlägget.
Anders H
13 mars 2009 vid 13:54
Anders H.
”fast man vill ju hoppas på motsatsen”.
Exakt där finns denna inlagas centrala punkt.
Och jag anser mig veta svaret. Människan är ett däggdjur med både egoism och altruism. Man skulle önska att dessa jämnar ut processerna på volley.
Men på grund av vår begränsade förmåga att omsluta helheten och hantera ”fjärrfältet” så vinner det ”kollektiva egot”.
Altruismen är evolutionärt utvecklad i små gruppgemenskaper och misslyckas därför att på volley hantera framtid och fjärrfält.Även om vi på senare år fått hjälp av TV-mediet att virtuellt bygga ut gruppkänslorna.Program som Kalla Fakta, Uppdrag Granskning och Debatt lever ju på detta koncept. Men likt förbannat kryllar delar av Rosengård av kackerlackor och folk väljer hejdlöst friskolor utan en tanke på de långsiktiga effekterna i fjärrfältet.
Det är ju därför som vi (generationerna före oss) upparbetade ordningen med den planerande och ordningsställande staten. En institution som förlänger vår kollektiva perception/förnuft.
Anders B Westin
13 mars 2009 vid 14:38
”Är det inte uppenbart att en fri oreglerad marknad relativt omgående leder till social utslagning och efterföljande kriminalitet och till slut till den där sänkta båten som jag försökte beskriva i min tidigare kommentar.
Jag använder mig enbart av evolutionslärans grundprinciper för att komma fram till denna slutsats.”
Detta verkar vara ett exempel på när en vetenskaplig teori förvandlats till ideologi. Istället för att hänvisa till empirisk forskning som stödjer din tes om att fria marknader leder till kriminalitet, så ”härleder” du det ur ”evolutionslärans grundprinciper”!
Marcus
13 mars 2009 vid 15:37
Vi kanske menar vi olika med marknad. Jag menar samtliga selekterande marknader. Inte bara den ekonomiska.
Men eftersom den ekonomiska marknaden i grunden är ett system för urval så kan jag inte se att det skulle kunna fungera på något annat sätt än andra urvalsmekanismer.
Du får ursäkta Marcus, hela verkligheten är ett gigantiskt facit på detta tillstånd. Verkligheten är empirisk forskning. Det räcker att du bygger ett nytt villaområde på en åker så börjar de selektiva processerna.
Skolsystemet är det första steget till att bygga ett samhälle med begränsad destruktiv selektion. Det kan du inte göra utan en stat eller annan samlande anordning. Du får kalla det vad du vill.
Vi kan benämna det staten eller ”den planerande kollektiva anordningen”.
Anders B Westin
13 mars 2009 vid 16:27
Anders B W. Menar du att demokrati, och social omsorg om individer som inte direkt är av samma genetiska ursprung går emot evolution och darwinism?
Anders H
13 mars 2009 vid 17:23
Anders H
Jag förstår inte riktigt din fråga.
Darwinism är ett ord som jag inte gillar. Det leder fel.
Man får helt enkelt bestämma sig om man accepterar naturligt urval och könsurvalet som en vetenskaplig sanning eller inte.
När man bestämt sig för detta finns ingen ism.
Det är en sk naturlig process helt frigjord från alla ismer dvs precissom gravitation och tyngdlag.
Mina resonemang bygger på att jag accepterar naturlig selektion och sexuell selektion och att från detta bygga en ideologi som bär idén om ett långsiktigt fungerande samhälle där optimalt alla människor känner sig delaktiga och i utopin lyckliga. (dvs att alla får möjligheten att selektera så att bekräftelse uppkommer. Problemet är dock att vissa personer har ett relativt stort behov att selektera genom att parasitera på andras selektionsbehov )
Det är ingen sk 0-vision utan en målsättning/ ett livsmål.
Denna fråga är dessutom så jäkla komplex att det behövs en hel bok/ett bibliotek att beskriva eller som jag hjälpligt utan pedagogisk begåvning försökt göra via min egen blogg.
Återkoppling är ett centralt ord för att förstå processerna. Som en delmängd av detta brukar jag använda kollektiv smitta. Ord som sociotop som förlängning av biotop är också centrala. Därav ordet återkoppling. Sociotopen är en självorganiserad förlängning av biotopen som därmed skapar en utökad dynamisk selektionsarena för det naturliga urvalet.
Insikten leder till ett moraliskt ansvar. Sociotopen bör/skall utformas för maximal lycka och då inte bra nu utan även för framtiden. (hur många generationer skall man känna ansvar för ???)
Staten, kommuner, landstinget, föreningar, organisationer mm mm är en evolutionär konsekvens av den kollektiva insikten om konflikten mellan individ-divid-kollektiv eller egot/jaget kontra kollektivet/altruismen.
Vissa människor vill att staten-kommunen-landstinget -föreningen-organisationen skall få all makt.
Andra vill att varje individ skall få vara fria agenter.
Ganska många accepterat/anser att vi behöver både och.
Jag tillhör pragmatisk den sista gruppen.
Helt enkelt därför att jag insett att ingen individ ensamt klarar av att ta in helheten.Samtidigt så anser jag att vi alla är beroende av den individuella kreativiteten och längtan bortom det nåbara.
Vi måste samarbeta och därmed skapa kollektiva organisationer. I en demokrati är staten en sådan organisation.
Jag är inte direkt ensam att bära denna fräcka åsikt.
Det vi debatterar är väl förhoppningsvis fördelningen mellan planerad organisation och individuella friheter.
Själv tror jag på en fruktansvärt bra skola (långt bättre än nu),en robust och sträng kunskapssyn, en skicklig stadsplanering, en bra socialvård, en bra psykvård, en bra handikappvård och en samtidig styrning av individuella mönster och beteende som leder till allmänningens dilemma.
Vissa andra tror inte på detta.
Har du sett Elvis med Glada Hudikteatern. Där har du ett av mina ideal. Ganska svårt förståndshandikappade personer får leva ut och samtidigt utan några konstigheter på ett äkta sätt glädja sig själva och alla åhörare.
Så jäkla långt från den korkade socialdarwinsimen som man kan komma.
Anders B Westin
13 mars 2009 vid 20:05
Flera inlägg handlar om att en fri marknad leder till social utslagning och därmed kriminalitet. Det är inte alldeles säkert att det går till alldeles så. Jag tror att fri marknad kan leda till kriminalitet, som leder till social utslagning som leder till kriminalitet. Ett ex: Fri marknad leder till uttag av 10 miljonerslöner, som leder till utslagning med ökad kriminalitet som följd.
Det är en ocean av värderingskillnader emellan. När nomenklaturan förser sig med det goda, då är de möjligen stötande, men när Lasse på Lagret förser sig med någonting så är det kriminellt.
Nomenklaturan saknar helt förmågan att värdera något i fotfolkets värdeskala och blir därför lika förvånade över varje revolution som drabbar dem. Det är egentligen inte en fråga gott och ont i sig utan en fråga om hur gott för den ena, kan vara ont för den andre.
Svingthatcat: Lenin…..? Vem är det?
Kristian Grönqvist
13 mars 2009 vid 22:23