Staten som jobbskapare
I dessa tider tycks tilltron till statens förmåga att använda knappa resurser väl och skapa nya jobb total. Jag förhåller mig, liksom professor Barro och professor Sala-i-Martin, mer skeptisk. Nu läser jag i The Economist att den spanska regeringen har satsat stort för att skapa gröna jobb. Hur har det gått?
Gabriel Calzada Álvarez, a professor at King Juan Carlos University in Madrid, has tried to use empirical data to estimate how Spain’s subsidies for renewables, which so impressed Mr Obama, will affect employment. He calculates that the subsidies for existing renewable-electricity plants, which the government has promised to pay for 25 years, will cost €29 billion. Those subsidies, in turn, have created 50,200 jobs, according to data from the European Commission. That equates to a subsidy of over €570,000 per job. Spain’s private sector, on the other hand, creates a job for every €260,000 or so invested, by Mr Calzada’s reckoning. So if the government had left the €29 billion in the hands of the private sector, it would have created 113,000 jobs with it—2.2 times as many. In other words, the government, Mr Calzada finds, is destroying 2.2 ordinary jobs for every green one it creates.
Just gröna jobb förhöll jag mig skeptisk till redan 1998.
Slutnoter. Wtf?
Peter
6 april 2009 vid 12:52
Peter: Jag får skylla på ungdomligt oförstånd. Numera är jag en devot förespråkare av fotnoter.
nonicoclolasos
6 april 2009 vid 12:56
Inte för att det kanske inte är sant, Men är det säkert att de privata sektorn hade satsat på förnyelsebar energi om de hade fått pengarna? För i såfall hade man ju inte fått det slutresultatet, att krisen hade använts till att förändra energilogistiken.
Kristian Grönqvist
6 april 2009 vid 13:51
Det som i regel glöms bort är att man bara tittar på sysselsättning och inte produktivitet. Man kan skapa hur många jobb som helst men hur mycket värde skapar varje jobb?
Johan
6 april 2009 vid 14:39
Jag är inte intresserad av sifferstudier rakt upp och ner. De förenklar verkligheten, som jag känner den. De ger bara svar utan att egentligen säga ett dugg. Och ändå utgör de en stadig käpp att ta till, när man förlorar balansen eller blir förbannad.
Camilla
6 april 2009 vid 22:49
Håller med föregående kommentatorer om att sifferexercis av denna typ lätt blir missvisande.
Jeffrey Sachs skriver om den här problematiken på http://www.sciam.com/article.cfm?id=needed-a-fiscal-framework där ett bra citat är:
”It’s silly to debate whether investing in a $100 million bridge creates more jobs than a $100 million tax cut if we really need the bridge!”
För oss så kallade ”miljömuppar” är förstås sysselsättningseffekten, lite hårddraget, en bisak. Finns det effektivare sätt att driva energiomställningen? Jag antar att svaret är ja och att detta sätt är en kostnad för koldioxidutsläpp antingen via skatt eller utsläppshandel med 100-procentig auktionering, men det finns politiska hinder för detta i nuläget. Då kanske gröna jobb-subventioner är det bästa vi kan hoppas på?
Anders E
7 april 2009 vid 9:23
Anders: Jag håller helt med dig och Sachs – under antagande att målet är miljömässigt blir frågan hur det mest effektivt ska uppnås, och om det anses vara genom subventioner till gröna jobb, då är det rätt och riktigt att satsa på sådana.
Men två saker kan ifrågasättas i detta:
i) Är målet miljöinriktat eller sysselsättningsinriktat? Om det senare är fallet, och det är svårt att inte få det intrycket av den allmänna debatten om ökade offentliga utgifter, är frågan om gröna jobb är en bättre metod än andra. Det finns det skäl att ifrågasätta.
ii) Givet ett miljöinriktat mål är, som du själv påpekar, det tveksamt om stöd till gröna jobb är det bästa sättet att använda knappa resurser på. Det spanska exemplet tyder på att staten inte är superkompetent i användandet av resurser, och alternativa användningar bör utvärderas noga innan man slösar bort resurser.
Dessutom, apropå Sachs uttalande, så är frågan mer komplicerad än så, som jag ser det. Han utgår från att målen om ökad sysselsättning och att bygga en bro är oberoende av varandra, men faktum är att olika åtgärders effekt på sysselsättningen i sig kan påverka vad man anser bör göras. Dvs. man kan förespråka brobygge just därför att sysselsättningen ökar mest per satsad resursenhet då. Om man har den utgångspunkten blir dock hela grundfrågan intressant: hur skapas flest jobb per satsad resursenhet? Kanske inte genom att bygga en bro.
nonicoclolasos
7 april 2009 vid 9:30
Niclas: Jag håller å min sida med dig, med ett par kommentarer.
i) Min bild av problematiken är att man från politiskt håll finner att det är lättare att sälja in sysselsättningsåtgärder än miljödito, samtidigt som man inser brådskan i att komma igång med energiomställningen. Därav oärligheten. Vad som är den bästa resursanvändningen givet dessa politiska begränsningar kan jag inte svara på, men det är viktigt att inte låta det bästa bli det godas fiende.
Anders E
7 april 2009 vid 9:47
Samtidigt vet vi att vi måste invester miljövänligt i framtiden, och det är klart att det kommer skapa många jobb. Om Sverige är tidigt ute kan det bli exportframgångar oxå.
Marie
24 januari 2010 vid 15:46