Är budgetunderskott oproblematiska?

Nu ökar budgetunderskotten i nästan alla länder, dels som en automatisk effekt av den ekonomiska nedgången (pga. minskade skatteinkomster och ökade transfereringsutgifter) och dels som ett resultat av diskretionära stimulanspaket.

Låt oss anta att den ökning av budgetunderskotten som följer av stimulanspaketen blir stora och bestående, dvs. att de inte åtföljs av beslut att höja skatter eller minska utgifter i kommande högkonjunktur. Detta antagande är inte orealistiskt, enligt James Buchanans och Richard Wagners analys i Democracy in Deficit: The Political Legacy of Lord Keynes. Som Robert Rubin, Peter Orszag och Allen Sinai formulerar det i ”Sustained Budget Deficits”:

The most attractive policy combination to spurring demand in a weak economy with excess capacity of capital and labor would thus combine long-term fiscal discipline with shortterm fiscal stimulus. The short-term fiscal stimulus provides a direct spur to aggregate demand, while the long-term fiscal discipline provides an indirect one through forward-looking financial markets. The problem is how to combine the two in a credible manner—too much fiscal stimulus extended over too long a period raises questions about whether long-term fiscal discipline will occur, thereby undermining the efficacy of such a joint package. [Min kursivering.]

Den fråga jag tycker man bör ställa sig är vilka effekter ett stort, långvarigt budgetunderskott kan tänkas ha på ekonomin. Den frågan negligeras nästan helt i den akuta krisdebatten, där de flesta verkar tro att stora och långvariga budgetunderskott är otänkbara eller i alla fall helt oproblematiska. Så är inte fallet. Vilka kostnader medför sådana underskott? Det kan det vara värt att påminna sig om och väga in när stimulanspaket diskuteras.

Laurence Ball och Greg Mankiw konstaterar bl.a. följande i ”What Do Budget Deficits Do?”:

To sum up: government budget deficits reduce national saving, reduce investment, reduce net exports, and create a corresponding flow of assets overseas. These effects occur because deficits also raise interest rates and the value of the currency in the market for foreign exchange. … Over a year or two, this crowding out of investment has a negligible effect on the capital stock. But if deficits continue for a decade or more, they can substantially reduce the economy’s capacity to produce goods and services. … [G]overnment debt reduces the growth of GDP because it crowds out capital. … [T]he winners from budget deficits are current taxpayers and future owners of capital, while the losers are future taxpayers and future workers. … But as countries increase their debt, they wander into unfamiliar territory in which hard landings may lurk. If policymakers are prudent, they will not take the chance of learning what hard landings in G-7 countries are really like.

Stanley Fischer och William Easterly kommer fram till denna slutsats i ”The Economics of the Government Budget Constraint”:

Consideration of the macroeconomics of the government budget constraint points to the dangers that arise from excessive budget deficits: inflation, exchange crises, external debt crises, and high real interest rates, with implications for the real exchange rate and the trade account and for investment. … The fact that a fiscal policy is sustainable does not mean that it is optimal. A fiscal deficit may crowd out private investment, and it might well be desirable to reduce the debt to GNP ratio to crowd in private investment. Similarly, it may not be optimal to collect the maximum possible amount of revenue from seignorage but rather a smaller amount corresponding to a lower inflation rate. Both theory and evidence tell us-and warn us-that large budget deficits pose real threats to macroeconomic stability and, therefore, to economic growth and development.

Slutligen påpekar William Gale and Peter Orszag följande i ”Economic Effects of Sustained Budget Deficits”:

The more fundamental point is that the preponderance of evidence shows that long-term budget deficits reduce national saving and impose substantial long-run costs on the economy, regardless of whether interest rates are affected. As long as an increase in the budget deficit is not fully offset by an increase in private saving, an expanded deficit will manifest itself in some combination of reduced domestic investment and an expanded current account deficit. Either way, and regardless of the effect of deficits on interest rates, increased budget deficits reduce future income. That reduction in future income is the true cost of sustained budget deficits.

Även om stimulanspaket fungerar på kort sikt, vilket jag förvisso ställer mig frågande till, blir frågan vilka de medel- och långsiktiga konsekvenserna av de politiskt beslutade, höga budgetunderskotten kommer att bli. Det finns skäl att känna viss oro på den punkten — inte minst eftersom de demografiska förändringarna framöver dessutom med hög sannolikhet kommer att öka underskotten — och att börja beakta budgetunderskottens kostnader när dagens ekonomisk-politiska beslut fattas. ”In the long run we’re all dead”, sa Keynes. Det må så vara, men budetunderskottens kostnader kommer nog att göra sig påminda långt före vår död.

Se tidigare inlägg: ”De som tror att de vet”, ”Är ökade offentliga utgifter en lösning på krisen?”, ”Är alla keynesianer nu?”, ”Mona och Wanja visar vägen”, ”En icke-keynesiansk professor”, ”Kris-haiku”, ”Skattesänkningar förordas på Harvard”, ”En motsträvig regering”, ”Sverige stimulerar redan ekonomin” och ”Tror alla på statlig stimulans?”.
Bloggkommentarer: ”Den tickande bomben: USAs budgetunderskott” (Peter Santesson-Wilson) samt ”Obalans och balans i USA” (Sloped Curve).
Media: WSJ, Svt, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, AB1, AB2, AB3, Dagen, Sydsv.