Hupomnemata berikar livet
Michel Foucault beskriver en mycket fascinerande företeelse från antikens Grekland: hupomnemata [gr. υπομνηματα]! Med detta avses förandet av anteckningar i syfte att utveckla och styra sig själv. Foucault förklarar:
In this period, there was a cultivation of what might be called ”personal writing”: taking notes on the reading, conversations, and reflections that one hears or has or does; keeping notebooks of one sort or another (what the Greeks called hupomnemata), which must be reread from time to time in order to reactualize what they contain.*
Och han utvecklar:
One wrote down quotes in them, extracts from books, examples, and actions that one had witnessed or read about, reflections or reasonings that one had heard or that had come to mind. They constituted a material record of things read, heard, or thought, thus offering them up as a kind of accumulated treasure for subsequent rereading and meditation. … [T]he intent is not to pursue the unspeakable, nor to reveal the hidden, nor to say the unsaid, but on the contrary to capture the already-said, to collect what one has managed to hear or read, and for a purpose that is nothing less than the shaping of oneself.**
Jag tilltalas mycket av tanken att man inte är färdigtänkt, att det man har tagit del av behöver analyseras vidare, att man aktivit kan forma sig själv — och att det finns praktiska metoder för detta. För egen del köpte jag för ett tag sedan en Moleskine-bok i vilken jag kontinuerligt skriver ned tankar, idéer, reflektioner och citat, för att kunna återvända till dem och fundera vidare på dem. Jag finner detta intellektuellt stärkande. Men jag ser även bloggandet som en modern form av hupomnemata. Det är ett sätt för mig att teckna ned forskningsresultat, tankar, insikter och estetiska upplevelser som jag tror har möjlighet att utveckla mitt eget (och förhoppningsvis andras) mentala liv. Att ta del av andras tänkande och stöd var för övrigt något Seneca rekommenderade:
[I]t is necessary to train oneself all one’s life, and one always need the help of others in the soul’s labor upon itself.***
___________________
*I ”The Hermeneutics of the Subject”, i Ethics: Subjectivity and Truth, s. 101.
**I ”Self Writing”, i Ethics: Subjectivity and Truth, s. 210—211.
***Citerad i ”Self Writing”, i Ethics: Subjectivity and Truth, s. 214—215.
Hupomnemata är väl samma sak som att skriva dagböcker, eller?
Péteris
15 april 2009 vid 21:42
Péteris: Nej, inte riktigt. Foucault förklarar (s. 210-211):
”However personal they may be, these hupomnemata ought not to be understood as intimate journals or as those accounts of spiritual experience (temptations, struggles, downfalls, and victories) that will be found in later Christian literature. They do not constitute a ”narrative of oneself’; they do not have the aim of bringing to the light of day the arcana conscientiae, the oral or written confession of which has a purificatory value. The movement they seek to bring about is the reverse of that.”
nonicoclolasos
15 april 2009 vid 21:47
Idag noterade jag ”död åt pinochet” efter att ha läst detta på ett brofäste. Sedan nynnade jag ”helgdagsrock åt far” och tänkte att begreppet ”åt” kan förstås olika. Döden är ju inget man kan äga och mista som en helgdagsrock. Döden är ju just frånvaro av ägande. Däremot kan man säga att det är ”rätt”. Fast bara i obestämd form, annars förs tanken ”En rätt åt Pinochet” till mat: en efterrätt, eller förrätt (när man i själva verket tänker på internationell rätt).
Kerstin Andersson
15 april 2009 vid 21:53
Kerstin: Se där, några dagsanteckningar, till uppbyggelse för oss alla.
nonicoclolasos
15 april 2009 vid 21:54
[...] News Sources wrote an interesting post today onHere’s a quick excerptMichel Foucault beskriver en mycket fascinerande företeelse från antikens Grekland: hupomnemata [gr. υπομνηματα]! Med detta avses förandet av anteckningar i syfte att utveckla och styra sig själv. Foucault förklarar: In this period, there was a cultivation of what might be called “personal writing”: taking notes on the reading, conversations, and reflections that one hears or has or does; keeping notebooks of one sort or another (what the Greeks called hupomnemata ), which must be re [...]
Hupomnemata berikar livet
15 april 2009 vid 23:10
Personligen är jag oerhört skeptisk gentemot Michel Foucault och den filosofiska inriktning han företräder, post modernismen, idéen om att det inte finns några värden annat än i betraktarens öga.
Jag utbildade mig till jurist i 80 talets Sverige. Den förhärskande ideologin vid denna tid var Hägerströms vedervärdiga värdenihilism. Det enda en jurist skulle göra att var att följa lagstiftarens intentioner,dvs om de ville att vi skulle döma judar till döden eller sterilisera mongoloida skulle vi inte ifrågasätta, endast utföra dvs följa lagstiftarens intentioner.(Numer följer vi dock naturrätten iom att vi skrivit under Europa konventionen om de mänskliga rättigheterna och måste följa Europadomstolens domar.)
Jag hade turen att bli träffa på professor Jacob Sundberg, en stenhård naturrättare, i Allmän Rättslära. (Dock var han en auktoritär konservativ som beundrade Le Pen).
För mig är Foucault och post+modernismen det som lett till det västerländska samhällets undergång och återupprättandet av fundamentalisk religion och dess betydelse i samhället.
Foucault är för mig det mest avskyvärda som finns, att Foucault hade de åsikter han hade är enkelt att förstå, Foucault var homosexuell. Det enda sättet att komma åt de värderingar som då rådde var att underkänna alla värderingar.
Själv har jag svårt med naturrätten iom att den förutsätter värden men det är bättre än Foucaults ide om att det inte finns några värden som är högre än andra.
Alex
16 april 2009 vid 4:04
Alex: Det finns mycket man kan säga om din kommentar, men låt mig här ge ett kort svar som huvudsakligen rör sådant jag själv har arbetat med:
i) Foucault var en mångsidig man, och även om man ogillar en viss del av hans tänkande kan man gilla andra delar. Det jag skriver om i detta inlägg har, såvitt jag kan se, inget med postmodernism att göra.
ii) Din tolkning av Hägerström kan ifrågasättas, men i vilket fall är det viktiga att konstatera att det finns andra alternativ till (den enligt mig vidskepliga) naturrätten än Hägerström. Rättspositivismen utgör ett sådant alternativ som jag själv tilltalas av, och den uppfattningen implicerar inte blind lydnad. Se gärna min artikel ”Legal Positivism and Property Rights” om detta.
iii) Det finns inga ”värden” där ute: vi har subjektiva värderingar, även om vissa önskar att så inte vore fallet. Frågan är om denna insikt är oförenlig med ett gott samhälle? Det anser jag inte, vilket jag skriver om i artikeln ”Does Belief in Ethical Subjectivism Pose a Challenge to Classical Liberalism?”.
iv) Det kan knappast anses logiskt att hävda att man bara kan komma åt vissa värderingar genom att underkänna alla värderingar. (Dessutom var inte detta Foucaults syn.)
nonicoclolasos
16 april 2009 vid 6:06
Intressant inlägg. Jag har länge funderat över vanor för att stärka mitt tänkande. Ständiga reflektioner och anteckningar känns som en viktig del. Jag skulle vilja föra anteckningar dels av rent intellektuell natur, dels mer personliga saker. För det senare funderar jag att sätta up ett system med dygder som jag måste följa och sedan poängsätta mig själv och mitt agerande dagligen. Benjamin Franklin gjorde något liknande.
Helge
16 april 2009 vid 6:48
[...] 16, 2009 av Björn Axén Jag började blogga för att få ordning på mina tankar (liknande υπομνηματα). De första tankarna lades upp på en gammal blogg där de lätt försvinner efter som jag inte [...]
Tillbakablick - kvalitet-kvantitet « Reflektioner
16 april 2009 vid 10:25
Jag känner igen värdet av att spara reflektioner och viktigheter och sedan se dem med nya ögon, när man stöter på syskonidéer osv. Men samtidigt känner jag en icke-kreativ tendens när jag läser inläggen ovan. Som handlar om samvetet,”borde”, ”ordning och reda” och stelhet. Jag förespråkar även teckningar/former i sina anteckningar. Och ett bildarkiv. Och även plats för objekt och material. Och att man accepterar att allt inte kan sägas med ord. För, kanske tvärtemot vad Foucault menar ovan, så är man ju även uppbyggd av intryck utan ord, som man kan bevara som de är. Varför bara samla på ord?
Camilla
16 april 2009 vid 12:08
Jag har har två mycket starka antipatier postmodernismen och Hägerströms värdenihilism. Eftersom jag utbildade mig till jurist under efterdyningarna till den svenska intellektuella elitens kollaps efter 1968, dess förälskelse i Maos version av marxist-leninismen och den katastrof Hägerströms värdenihilism hade inneburit för svenska jurister i allmänhet men domare i synnerhet så började jag fundera över vart problemen låg. Jag fann då Hägerström och det man brukar kalla den svenska rättsrealismen. Vidare såg jag vad vetenskaplig marxism ställt till med. Eftersom Hägerströms värdenihilism passade svenska social demokrater som hand i handske om du vill omdana ett samhälle kan du antingen göra revolution eller helt sonika påstå att det inte finns några värderingar och därmed faller hela samhällsbygget du kan skapa din egen värld utifrån din egen ideologi, inte logiskt men väl så effektivt. Du kan som Hägerström säga ”att talet om äganderätt är som en papegojas pladder”.
När sedermera marxismen och den vetenskapliga marxismen (Lysenkoismen, ideologiskt brukbara men vetenskapligt felaktiga teorier får status som ”progressiva” sanningar, medan den det vetenskapliga synsättet avfärdades som ”borgerlig pseudovetenskap”.) totalt diskrediterats så blev helt plötsligt alla marxister postmodernister, postkolonialister. De kunde nu fortsätta att utöva sina galenskaper i form av den nya tidens Lysenkoism, Genus forskning och dess portal figurer Tiina Rosenberg och Eva Lundberg samt den post koloniala Mångfaldsforskningen med Masoud Kamali i spetsen.
Jag har inget som sådant emot vare sig postmodern, marxistisk eller värdenihilismen som sådan. De är ypperliga instrument för att analysera och kritisera fenomen men när det övergår till att skapa lagar eller bedriva vetenskaplig forskning utifrån dessa perspektiv blir det Lysenkoism.
Tyvärr är min intelligens inte tillräcklig för att förstå din resonemang i din artikel, jag printade ut och läste den när du postade den på din blogg första gången.
Jag har börjat läsa lite filosofi och fastnade just för legala positivismen. Eftersom jag är i USA har jag börjat läsa in mig på den helt amerikanska filosofiska inriktningen Pragmatismen den som var grunden till den amerikanska rörelsen Progressive, icke att förväxla med de som idag kallar sig Progressives i USA.
Jag blev mycket förvånad när jag såg att det nya liberal nätverket Liberati med Alexander Bard i spetsen verkar använda sig i huvudsak av pragmatismen och Rorty som ledstjärna.
Jag anser mig som en sekulär naturrättare eftersom jag anser att den klassiska liberalismens och Upplysningens grundvärden, som de grundläggande mänsklig fri och rättigheterna uttryckta i den amerikanska konstitutionen, är inte relativa värden utan universella sådana.
Upplysningen och moderniteten verkar ha gått förlorad för dagens generation på samma sätt som när maoismen erövrade sinnena på 70 talet.
Alex
16 april 2009 vid 19:48
Alex: Jag är för matt så här på kvällen för att kommentera dina många synpunkter, så jag nöjer mig med att rekommendera en bok som talar sig varm för pragmatismen: Richard Posners Law, Pragmatism, and Democracy.
nonicoclolasos
16 april 2009 vid 20:19
Jag följer Becker-Posner Blog mycket noga men håller mer med Gary Becker. Min utgångspunkt är Beckers Rational Economics The Economics of Life: From Baseball to Affermative Action to Immigration, How Real-World Issues Affect Our Everyday Life även om idag Behavior Economics Nudge Thaler Sunstein är i ropet. I dessa dagar dödföklaras Rational Economics dagligen men den är inte död i högsta grad levande. Ett försvar för den och en kritik mot Behavior Economics, libertarianpaternalism, kan du läsa i Richard A. Epsteins
Skepticism and Freedom A Modern Case for Classical Liberalism samt en kritik och recension av Nudge från Mises Institute av David Gordon.
Jag glömmer tidsskillnaden på 6 timmar.
Alex
16 april 2009 vid 21:35
[...] this a review? No. It was an entry in my hupomnemata. Categories: Culture, EnglishTags: boy sex, Chester Anderson, gay, gay classic, gay sex, John [...]
Karl Andersson: John Valentine: Puppies
30 december 2010 vid 9:52