Beteendeekonomi för politiker

Professor Mario Rizzo har tagit intryck av den beteendeekonomiska revolutionen och av liberal paternalism. Där konstateras att beslutsfattare ofta präglas av irrationalitet och att politiker och andra kan och bör hjälpa till att forma beslutssituationer på så sätt, att rationella beslut blir mer sannolika. Rizzo föreslår nu att politikerna använder dessa insikter för att styra sitt eget agerande i rationell riktning:

Congress should pass a law right now specifying that when the rate of growth in the U.S. gross domestic product becomes 1% or greater for two consecutive quarters that a certain overall percentage reduction in government spending take place. The law should further require that if Congress does not pass the enabling legislation at the appropriate time later, then 25% of the salaries of all members of Congress will automatically go to a group of organizations that will promote reductions in government spending. 

Rizzo tar alltså fasta på att politiker kan ha svaga incitament att generera budgetöverskott i högkonjunkturer och att denna insikt bör leda dem till att stärka dessa incitament i förväg. Kanske något även för riksdagen att besluta om? (Låt vara att Sverige har mindre problem med diskretionärt beslutade offentliga utgiftsökningar än USA.) Frågan är om politiker någonstans kommer att ge en sådan här nudge till sig själva. 

Se även Mario Rizzos och Douglas Glen Whitmans kritik av beteendeekonomin, Gary Beckers kritik av liberal paternalism samt Robert Östlings recension av Nudge.