Hur ska regleringarna förbättras?

Ed Glaeser på Harvard University har betonat att det viktiga är att förbättra regleringarna i det marknadsekonomiska systemet, inte att förmera antalet i en tro att det löser alla framtida problem. Tvärtom kan nya regleringar skapa nya problem. Frågan blir då hur regleringarna ska förbättras. Två färska ansatser kan nämnas. 

Claudio Borio på Bank of International Settlements förespråkar ”makroförsiktighet” och föreslår följande:

In the cross-sectional dimension, the guiding principle for the calibration of prudential tools is to tailor them to the individual institutions’ contribution to system-wide risk. … In the time dimension, the guiding principle is to calibrate policy tools so as to encourage the build-up of buffers in good times so that they can be drawn down as strains materialise. 

Raghuram Rajan på University of Chicago talar sig varm för regleringar som är robusta över konjunkturcykeln och föreslår följande:

To have a better chance of creating stability through the cycle—of being cycle-proof—new regulations should be comprehensive, contingent and cost-effective. Those that apply comprehensively to all leveraged financial firms are likely to discourage the drift from heavily regulated to lightly regulated institutions during the boom. … Regulations should also be contingent so that they have most force when the private sector is most likely to do itself harm, but impose fewer restrictions at other times. This will make regulations more cost-effective and so less prone to arbitrage or dilution.

Det finns onekligen mycket för reglerare att fundera på. Frågan är om de kommer att lyckas förbättra systemet eller om de vidtar diverse symboliska, och möjligen skadliga, åtgärder för att verka handlingskraftiga. Reglerares incitament är inte alltid sådana att de försöker maximerar den sociala välfärden. I vilket fall torde förslag från kloka ekonomer som Borio och Rajan utgöra ett nödvändigt, om än inte tillräckligt, villkor för att förbättringar ska komma till stånd.