Nonicoclolasos

Docent Henrik Jordahl, inte minst känd som gästskribent på denna blogg, har skrivit en förtjänstfull forskningsöversikt om vad som händer när statliga företag privatiseras:

Tydligt är att statligt ägda företag i genomsnitt blir mer lönsamma och effektiva när de privatiseras. Detta gäller både på konkurrensutsatta marknader och på marknader med svag konkurrens. På konkurrensutsatta marknader är de privata företagen överlägsna. På marknader med svag konkurrens är det viktigt att få passande regleringar på plats så att effektivitetsvinsterna inte äts upp av att de privatiserade företagen utnyttjar sin marknadsmakt. Privatiseringar fungerar bäst ihop med konkurrensfrämjande reformer. Andra väldokumenterade effekter på företag som privatiseras är att investeringar och försäljning ökar, samt att skuldsättningsgraden minskar. Förbättringspotentialen kan vara stor, men beror på hur ineffektiva de statligt ägda företagen var i utgångsläget.

Ibland beskylls de som förespråkar privatseringar för att göra det pga. ”ideologi”, med vilket torde avses en dogmatisk uppfattning att privatiseringar är bra oavsett konsekvenserna. Det finns säkert personer som har sådana normativa utgångspunkter, men man kan också förespråka privatiseringar därför att man finner de konsekvenser de ger upphov till – och som alltså i ökande grad finns belagda i forskningen – tilltalande.

Se även inläggen ”Östros hycklar om statliga företag”, ”Ska staten inte köpa privata företag?”, ”Propaganda om privatisering”, ”Privatisering blir bra om konkurrensen ökar” samt ”Staten som biltillverkare” (av Henrik Jordahl).

Enligt professor Kevin Murphy beror det i hög grad på att avkastningen på utbildning har ökat:

Of course, the other side of the equation is that the return to going to college—that is, the return on your investment, if you invest the time, money and effort to go to college—is higher today than it’s probably been in half a century. That’s a good thing. When we say we have a higher return on investment, whether you earn more on your stock market investment or on your college investment, we think that that’s a good thing. It means there’s greater opportunity out there for individuals and society as a whole to increase our incomes by increasing our investment in people, by investing more in their education.

Så en fråga till dem som beklagar ökade inkomstskillnader är: Spelar det ingen roll hur inkomstskillnader uppkommer för hur man ska utvärdera dem normativt? Är det negativt om inkomstskillnader beror på att utbildning ger högre inkomst?

Ibland kallar man brottslingar för fulingar. Det tycks vara en bokstavligt sann beskrivning, enligt studien ”Ugly Criminals”, accepterad för publicering i Review of Economics and Statistics:

[B]eing very attractive reduces a young adult’s (ages 18-26) propensity for criminal activity and being unattractive increases it. … These results are suggestive of two handicaps faced by unattractive individuals. First, a labor market penalty provides a direct incentive for unattractive individuals toward criminal activity. Second, the level of beauty in high school is associated with criminal propensity 7-8 years later …

Så kom ihåg: Var särskilt tveksam till att börja bråka med fula personer.

Se även det tidigare inlägget ”Diskrimineras fula?”.

Förutom tennis tycker jag om att titta på golf. Igår såg jag upplösningen av BMW International Open, där två sötisar placerade sig som etta och tvåa: Nick Dougherty från England och Rafa Echenique från Argentina. Den senare slog en fantastisk albatross på sista hålet. Vad sägs om vinnaren Dougherty?

Michel Foucault var fascinerad av en av efterkrigstidens liberalismer, den han kallade neoliberalism. Särskilt fann han det intressant att denna liberalism, även om den bejakade marknadsekonomin, fann staten viktig som fastställare av ett regelverk. Marknadens sätt att fungera ses alltså här inte som ”naturligt” utan som artificiellt och som ett resultat av socialt konstruerade institutioner. I ”What Does Foucault Think Is New about Neo-Liberalism?” skriver John Protevi:

Classical liberals want the market to be a free natural zone where government can’t interfere, precisely to let the invisible hand provide for social benefits from individual self-interest. There’s a whole anthropology here of the natural homo economicus as only an abstraction from concrete man living in civil society, of which the juridical subject is another abstraction. But the important thing for classical liberals, ignored by the neoliberals, is the Smithian analysis of moral sentiments and the need for government to provide the moral framework that the market erodes. So the classical liberal formula is ”protect the market from government in order to allow social benefits from natural exchange.” The neoliberals say we must proceed on two paths: (1) we must have government intervention at level of conditions of market in order (2) to spread the enterprise form throughout the social fabric. So the neoliberal formula here is ”use government to change society to constitute an artificial and fragile mark.”

Själv anser jag att Foucault (och Protevi) överdriver skillnaden mellan den klassiska och den nya liberalismen. Även i den gamla finns ett institutionellt perspektiv, även om det blir mer uttalat i den nya. Det man kan lägga till är att det finns olika uppfattningar om hur regelverk som befrämjar ekonomisk utveckling bäst etableras. Foucaults konstruktivistiska perspektiv, som t.ex. återspeglas hos de tyska ordoliberalerna, kritiseras av Hayek, som istället i Law, Legislation, and Liberty betonar ”spontana ordningar”, dvs. evolutionärt framvuxna regelverk, som överlägsna mänskliga konstruktioner.

Se även de tidigare inläggen ”Vad är liberalism?”, ”Vad menas med nyliberalism?” och ”Är liberalismen en attityd?”.

I Wall Street Journal ges tio råd om hur man ska beställa vin på restaurang. Jag fastnade för detta:

3. Bypass the second-cheapest wine on the list. Restaurateurs know that diners don’t want to appear cheap by ordering the least expensive wine on the list, so they’ll hose you for ordering the second-cheapest. The least expensive is actually a pretty good deal at many places.

Tidigare valde jag ofta det näst billigaste vinet. Som tur är har jag slutat med det.

Ett antal kristna debattörer undrar idag på DN Debatt (retoriskt) om moder Teresa (MT) var en bakåtsträvare. Det finns goda skäl att anta att hon var det. Christopher Hitchens konstaterar:

MT was not a friend of the poor. She was a friend of poverty. She said that suffering was a gift from God. She spent her life opposing the only known cure for poverty, which is the empowerment of women and the emancipation of them from a livestock version of compulsory reproduction. And she was a friend to the worst of the rich, taking misappropriated money from the atrocious Duvalier family in Haiti (whose rule she praised in return) and from Charles Keating of the Lincoln Savings and Loan. Where did that money, and all the other donations, go? The primitive hospice in Calcutta was as run down when she died as it always had been—she preferred California clinics when she got sick herself—and her order always refused to publish any audit.

Se även Hitchens bok The Missionary Position: Mother Teresa in Theory and Practice, en intervju med honom om moder Teresa samt hans tv-dokumentär Hell’s Angel.

Media: Dagen, Clapham-institutet

Professorn i filosofi Daniel Dennett presenterar i ”Darwin’s ‘Strange Inversion of Reasoning’”, publicerad i PNAS, två relaterade typer av insikter, som kan kallas ”inverterade” sätt att resonera, därför att de är så svåra för många att acceptera:

IN ORDER TO MAKE A PERFECT AND BEAUTIFUL MACHINE, IT IS NOT REQUISITE TO KNOW HOW TO MAKE IT. (Darwin)

IN ORDER TO BE A PERFECT AND BEAUTIFUL COMPUTING MACHINE, IT IS NOT REQUISITE TO KNOW WHAT ARITHMETIC IS. (Turing)

Dennett förklarar hur två typer av kreationister förhåller sig avvisande till de båda insikterna:

Many people can’t abide Darwin’s strange inversion. We call them creationists. They are still looking for skyhooks—”irreducibly complex” features of the biosphere that could not have evolved by Darwinian processes. Many people can’t abide Turing’s strange inversion either. I propose that we call them ”mind creationists.” Among them are some eminent thinkers. They argue—so far with no more success than creationists—that there are aspects of (human) minds that are forever and ”in principle” inaccessible by the long upward trudge of Turing machines.

Själv finner jag det märkligt att företeelser som inte till fullo kan förstås av många så snabbt ses som säker grund för icke-naturalistiska ”förklaringar”. Om vi inte (ännu) förstår hur en viss komplex företeelse har uppkommit, varför postulera en mystisk ”förklaring” istället för att säga att vi helt enkelt inte vet (för tillfället)?

Astor Piazzollas underbara verk ”Escualo”:

Se även de tidigare inläggen ”Libertango” och ”Tilltalande tango”.

Beteendeekonomi är en populär gren av nationalekonomin för tillfället. Den bör dock inte accepteras okritiskt. I detta års Max Weber-föreläsning, ”Is Behavioral Economics Doomed?”, tar professor David Levine ned beteendeekonomin på jorden lite grann, bl.a. genom att påpeka att nationalekonomi inte är psykologi:

The key difference between psychologists and economists is that psychologists are interested in individual behavior while economists are interested in explaining the results of groups of people interacting. Psychologists also are focused on human dysfunction – much of the goal of psychology (the bulk of psychologists are in clinical practices) is to help people become more functional. In fact, most people are quite functional most of the time. Hence the focus of economists on people who are ”rational.” Certain kinds of events – panics, for example – that are of interest to economist no doubt will benefit from understanding human dysfunctionality. But the balancing of portfolios by mutual fund managers, for example, is not such an obvious candidate. Indeed one of the themes of this essay is that in the experimental lab the simplest model of human behavior – selfish rationality with imperfect learning – does an outstanding job of explaining the bulk of behavior.

Det är alltså inte så att homo economicus är död. Han må behöva kompletteras på en del områden – ingen samhällsvetenskaplig modell är komplett eller perfekt – men i grunden lever han i viss välmåga.

Se även det tidigare inlägget ”Kritik av behavioral economics”.
Tips: Peter Santesson-Wilson.

Piet Mondrian, Composition in Brown and Gray (Gemälde no. II / Composition no. IX / Compositie 5) (1913), 85,7 x 75,6 cm:

Antag att det finns en lag som förbjuder mord. Antag att det finns en domare som stöder lagen på denna punkt — kanske t.o.m. genom medlemskap i föreningen ”Vi som anser att mord ska vara olagligt”. Antag att denna domare ska döma i ett fall där en person står åtalad för mord. Är domaren jävig? Jag kan inte se hur man kan anse det. (Anser man det torde väldigt få kunna komma i fråga som domare.) Ty vad domaren har för normativ inställning till lagen är irrelevant för hans faktabedömning i frågan om den åtalade personen har begått den handling som lagen förbjuder eller ej. Det finns, som jag ser det, inga skäl att tro att sannolikheten för att en domare som ogillar mord dömer en oskyldig är högre än sannolikheten för att en domare som gillar mord gör det. Vilket intresse skulle en domare av det förra slaget ha av att inte opartiskt låta sig styras av fakta?

Kanske inte, medger måhända de som anför jäv, i faktafrågan som gäller om den åtalade är skyldig eller oskyldig, men däremot i bestämningen av straffet om den åtalade befinns skyldig. Där finns eventuellt ett subjektivt inslag, och en domare som ogillar mord och befinner en mordåtalad skyldig på sakliga grunder kan utdöma hårdare straff än en domare som är neutral till eller som gillar mord. Nja, kanske, men här vill jag anföra två invändningar.

1. Val av straffhårdhet sker inte godtyckligt utan efter vissa specificerade kriterier som lägger restriktioner på personliga uppfattningar hos domaren.
2. I vilket fall kan en domare aldrig utdöma hårdare straff än det maximala straff som lagstiftaren har stipulerat, och det förefaller mig, i den mån subjektivitet är ofrånkomlig i utdömandet av straff, principiellt inte mer rätt (eller fel) att en domare som gillar mord väljer ett lindrigt straff än att en domare som ogillar mord väljer ett hårt straff än att en neutral domare väljer ett intermediärt straff.

Diskussionen om jäv i Pirate Bay-målet ter sig därför, med mitt sätt att resonera, som mycket märklig. Förvisso kan man diskutera lagstiftningens innehåll, men den diskussionen bör hållas för sig.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, AB1, AB2, Sydsv, Dagen. Bloggkommentar: Docent Schultz och dr Heidbrink.

Religiösa människor ber ofta för andra, i tron att det påverkar skeenden av olika slag till det bättre. Enligt studien ”Music, Imagery, Touch, and Prayer as Adjuncts to Interventional Cardiac Care”, publicerad i The Lancet, går det inte att belägga en positiv av effekt av bön på hur svårt hjärtsjuka patienters hälsa utvecklas. Inte heller en annan icke-medicinsk metod för att försöka förbättra utvecklingen, en kombination av musik, bilder och beröring (MIT), hjälper särskilt mycket:

[W]e studied two noetic strategies in patients undergoing coronary revascularisation: an unmasked bedside combination of music, imagery, and touch, and a double-masked, off-site array of combined congregational prayers. Neither therapy alone or combined showed any measurable treatment effect on the primary composite endpoint of major adverse cardiovascular events at the index hospital, readmission, and 6-month death or readmission.

Denna figur illustrerar utvecklingen för patienter med och utan MIT samt för patienter med och utan förbön:

Så nästa gång en anhörig blir sjuk förefaller det bättre att använda tiden till annat än bön.

Tips: Orsakverkan.

När siffror ska anges i text, bör man skriva med bokstäver upp till en viss gräns:

• I svenskan, upp till mellan tolv och tjugo. (För egen del, t.o.m. tolv.)
• I engelskan, t.o.m. ten.

Stiglers lag säger följande:

No scientific discovery is named after its original discoverer.

Vafalls? Kom inte Arthur Laffer på Lafferkurvan? Kom inte David Ricardo på ricardiansk ekvivalens? Kom inte Eli Heckscher och Bertil Ohlin på Heckscher-Ohlin-teoremet? Min världsbild har fått sig en törn.

Om homosexualitet har biologisk grund, hur kommer det sig att denna typ av sexuell läggning har överlevt i den evolutionära processen? I ”Same-Sex Sexual Behavior and Evolution”, accepterad för publicering i Trends in Ecology and Evolution, tar sig biologerna Nathan Bailey och Marlene Zuk an den frågan genom att analysera existerande studier på området. Förutom att konstatera att homosexuellt beteende äger rum i en stor mängd djurarter menar forskarna följande, enligt en sammanfattning i Scientific American:

[I]n addition to being an adaptational strategy, ”these behaviors can be a force,” Bailey said. ”They create a context in which selection can occur [differently] within a population.”

Här kan man höra Nathan Bailey tala om studien på National Public Radio. Se även det tidigare inlägget ”Homosexualitet och evolution”.

Benito Mussolini ger uttryck för en syn som är så långt ifrån anarkism jag tror man kan komma:

Nothing beyond the State, above the State, against the State. Everything to the State, for the State, in the State.

Ur Albert Camus bok Fastidious Assassins (s. 79). Se även inägget ”Ekonomisk dadaism”.

Den beteendeekonomiska forskningen identifierar fall av individuell irrationalitet: ekonomiska aktörer präglas ofta av olika kognitiva imperfektioner i sitt beslutsfattande. Ekonomipristagaren Vernon Smith har emellertid påpekat att irrationalitet på individnivå inte behöver leda till ”irrationalitet” på makronivå:

Why is it that human subjects in the laboratory frequently violate the canons of rational choice when tested as isolated individuals but, in the social context of exchange, institutions serve up decisions that are consistent (as if by magic) with predictive models based on individual rationality?

Professor John List

Smiths resonemang får stöd i studien ”The Market: Catalyst for Rationality and Filter of Irrationality” av John List och Daniel Millimet, publicerad i B. E. Journal of Economic Analysis & Policy:

Using field experimental data gathered from more than 800 experimental subjects, we find evidence that the market is a catalyst for this type of rationality. The study then focuses on aggregate market outcomes by examining empirically whether individual rationality of this sort is a prerequisite for market efficiency. Using a complementary field experiment, we gathered data from more than 380 subjects of age 6-18 in multi-lateral bargaining markets at a shopping mall. We find that our chosen market institution is a filter of irrationality: even when markets are populated solely by irrational buyers, aggregate market outcomes converge to the intersection of the supply and demand functions.

Resultat som dessa antyder att man bör undvika att alltför snabbt dra slutsatsen att förekomst av individuell irrationalitet gör marknadsprocessen ”irrationell” och att den därför behöver styras, i alla möjliga sammanhang, av detaljerade statliga regleringar. Man bör inte stirra sig blind på mikroresultat i isolering, med andra ord, utan också se på hur individer i interaktion under vissa allmänna institutioner kan bete sig som om de vore rationella, med ”goda” makroutfall.

Tips: Café Hayek.

Dolce & Gabbana låter oss beskåda Paolo Bossini, Emiliano Brembilla, Nicola Cassio, Mirko Di Tora och Alessandro Terrin:

Fotograf:  Mariano Vivanco.

Ta en titt på denna figur*:

Vilket år dör adeln ut i Sverige, om man extrapolerar? Tycker du, som jag, att dess utdöende är något att hälsa med tillfredsställelse?

*Från Almenberg, Johan och Dreber, Anna (2009). ”Lady and the Trump: Status and Wealth in the Marriage Market.” Kyklos 62(2): 161–181. Se även inlägget ”Adligt namn ger rikedom”.

Professorn i filosofi Simon Blackburn är inte imponerad av ”de nya ateisterna”, som argumenterar hårt mot religiösa föreställningar. Detta trots att han själv är i avsaknad av gudstro. Istället slår han ett slag för David Humes skeptiska ironi som en passande inställning i frågan om en gud existerar eller ej:

So is Hume himself an atheist? The word does not fit, and he never described himself as such. He is much too subtle. Philo the sceptic says that we cannot understand or know anything about a transcendent reality that explains or sustains the ongoing order of nature, while theists such as Demea say that we cannot understand or know anything about the transcendent reality, which is God, that explains or sustains the ongoing order of nature. Since the inserted clause does not help us in the least, the difference between them is merely verbal. And this is Hume’s conclusion. …

But it is also wrong to call Hume an agnostic. That would imply a definite question about which we do not know the answer. But since there is no definite question at stake, that too lapses.

Tänkvärt. Kanske är talet om en gud så mystiskt att det helt enkelt inte går att analysera och att det därför inte är värt att ta på allvar? Jag kommer att tänka på analytisk ateism.

Miljöekonomen Richard Tol anför följande i ”The Economic Effects of Climate Change”, publicerad i Journal of Economic Perspectives:

[C]limate change initially improves economic welfare. However, these benefits are sunk. Impacts would be predominantly negative later in the century. Global average impacts would be comparable to the welfare loss of a few percent of income, but substantially higher in poor countries. … There are over 200 estimates of the marginal damage cost of carbon dioxide emissions. The uncertainty about the social cost of carbon is large and right-skewed. For a standard discount rate, the expected value is $50/tC, which is much lower than the price of carbon in the European Union but much higher than the price of carbon elsewhere.

Möjligen kan det suboptimalt höga priset på koldioxidutsläpp i EU ses som bra mot ljuset av att andra, som USA, har suboptimalt låga priser. Men bör inte USA hjälpa till mer när det gäller att bära bördan av att bekämpa den globala uppvärmningen? Bör inte försök till påverkan av USA prioriteras av Fredrik Reinfeldt när Sverige blir ordförandeland i EU?

I ”Is God Good for Trade?”, publicerad i Kyklos, antyds att ekonomiskt beteende, i form av länders handel med varandra, influeras av religion. Det visar sig inte minst att religiös öppenhet, som mäter antalet olika religioner i de länder som handlar med varandra, spelar roll:

A further interesting insight is revealed by the coefficient of religious variety, which is highly statistically significant. The coefficient of 3.282 suggests that religious openness fosters trade substantially. For a 1 percent increase in the religious variety, trade in the country pair i j would raise by more than 3 percent, all other things remaining constant. In other words, bilateral trade is considerably higher for country pairs that welcome a variety of religions.

Inte heller på religionens område verkar monopol vara särskilt bra (i alla fall inte om man värderar handel mellan länder).

Se även min studie om religionens effekt på bl.a. aborter, skilsmässa och betalningsanmärkningar samt inlägget ”Dilemma för en liberal ateist”.

En fascinerande ny studie, ”The Native Language of Social Cognition”, publicerad i PNAS, ger vid handen att barn i mycket tidig ålder har en preferens för personer som talar ”deras eget” språk:

What leads humans to divide the social world into groups, preferring their own group and disfavoring others? Experiments with infants and young children suggest these tendencies are based on predispositions that emerge early in life and depend, in part, on natural language. Young infants prefer to look at a person who previously spoke their native language. … Early-developing preferences for native-language speakers may serve as a foundation for later-developing preferences and conflicts among social groups.

Den här tanken på esperanto kanske inte var så dum? I brist på ett gemensamt språk kan det tänkas vara välgörande att barn får höra olika språk i tidig ålder, vilket bl.a. kan tala för att inte dubba tv-program.

Från ett längre New York Times-reportage om min favorittennisspelare:

Nadal’s arms, both of them, have inspired over the years a fervent subgroup of admirers, especially once he began appearing at international matches in what became his trademark outfit: sleeveless shirt, wide headband knotted around the unruly hair and his celebrated piratas, rakish knee-length shorts that made him look like a surfer who lifted weights in his spare time.

Oh yeah. Måtte bara hans tendinit (i båda knäna) vara av övergående slag.

Media: SvD1, SvD2, DN, AB

För en gångs skull fattar EU:s jordbruksministrar inte ett dåligt beslut:

All slakt av djur i Sverige måste även i fortsättningen ske med bedövning. EU-parlamentets krav på undantag för religiös slakt kommer inte att antas av EU:s jordbruksministrar.

Det finns bland vissa en märklig hållning, att en handling som annars anses förkastlig ska accepteras om den utförs utifrån en religiös utgångspunkt. Så bör det inte vara. Om plågsam slakt ska vara förbjuden rent allmänt, ska plågsam slakt vara förbjuden även om den utförs i ett religiöst sammanhang.

Se även DN Debatt-artikeln ”Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle” samt Dagen.

Magnus Wiberg hävdar följande:

Med utgångpunkt från ovan anförda exempel och nationalekonomisk forskning menar jag att den intellektuella äganderätten inte är nödvändig för att öka mängden innovationer.

Hans slutsats får stöd av tre artiklar i maj-numret av American Economic Review:

• ”A Model of Discovery” av Michele Boldrin och David Levine: ”Overwhelming empirical evidence shows that strengthening patents has little, or no, positive effect on innovation, which is most puzzling for standard theory. We argue that, even if it ‘looks like’ there is a fixed cost of creation, in fact there is none. We argue instead that the discovery activity is best represented by a decreasing returns technology in which the first few units of new knowledge are so valuable that, for a while, they are optimally invested in producing further knowledge instead of making copies of themselves or producing consumption.”
• ”The Empirical Impact of Intellectually Property Rights on Innovation: Puzzles and Clues” av Josh Lerner: ”This paper examined the impact of changes in patent policy on innovation. Rather than analyzing a single case, I studied 177 of the most significant shifts in patent policy across 60 countries and 150 years. Adjusting for the change in overall patenting, the impact of patent protection–enhancing shifts on applications by residents was actually negative.”
• ”Intellectual Property Rights, the Industrial Revolution, and the Beginnings of Modern Economic Growth” av Joel Mokyr: ”The importance of the patent system in the British Industrial Revolution has to be scaled down. Inventors were not all motivated primarily by a desire to maximize income income … Much of the reward was indirect, through ‘honor,’ which was clearly a reflection of the importance of signaling and reputation in this world. Nor can we altogether rule out any role for altruism, as well as a direct utility from being able to solve hard problems—what could be termed the ‘crossword puzzle’ motive.”

Det förefaller alltså tveksamt om den intellektuella äganderätten bidrar till innovationer och ekonomisk utveckling. Det finns t.o.m. tecken på en negativ effekt.

Se även de tidigare inläggen ”Splittring om fildelning” och ”Behövs upphovsrätt för musik?” samt Jesper Roine i denna fråga.

Pablo Picasso, Reclining Nude (1969):

Sverige har fått en ny högskole- och forskningsminister: fil.dr Tobias Krantz. Vilken blir hans viktigaste uppgift? Att bidra till bättre villkor för forskning? Att höja kvaliteten på utbildningarna? Icke då:

Det viktigaste Tobias Krantz kan göra just nu är att höja studiemedlen, säger tillträdande ordförande Nicke Grundberg.

Så bra att studenter snart kan välja att inte vara medlemmar i studentkårer som tillhör SSCO.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, AB1, AB2, AB3, Sydsv, Dagen

Två kloka herrar, Peter Singer och Richard Dawkins, samtalar om olika etiska frågeställningar (hur djur ska behandlas, död, abort, etikens grund) mot bakgrund av Charles Darwins banbrytande insikter:

I sin fascinerande bok Ten Great Economists: From Marx to Keynes analyserar Joseph Schumpeter bland annat, inte utan ett stort mått av beundran, Karl Marx läror. Jag fann t.ex. detta avsnitt, i vilket Schumpeter granskar en av de stora svagheterna i den marxistiska ekonomiska teorin, dess värdeteori, upplysande:

To begin with, it does not work at all outside of the case of perfect competition. Second, even with perfect competition it never works smoothly except if labor is the only factor of production and, moreover, if labor is all of one kind. If either of these two conditions is not fulfilled, additional assumptions must be introduced and analytical difficulties increase to an extent that soon becomes unmanageable. Reasoning on the lines of the labor theory of value is hence reasoning on a very special case without practical importance, though something might be said for it if it be interpreted in the sense of a rough approximation to the historical tendencies of relative values. The theory which replaced it—in its earliest and now outmoded form, known as the theory of marginal utility—may claim superiority on many counts but the real argument for it is that it is much more general and applies equally well, on the one hand, to the cases of monopoly and imperfect competition and, on the other hand, to the presence of other factors and of labor of many different kinds and qualities. Moreover, if we introduce into this theory the restrictive assumptions mentioned, proportionality between value and quantity of labor applied follows from it. It should be clear, therefore, not only that it was perfectly absurd for Marxists to question, as at first they tried to do, the validity of the marginal utility theory of value (which was what confronted them), but also that it is incorrect to call the labor theory of value ”wrong.” In any case it is dead and buried.

Frågan är om denna teori är död och begraven. Studenter i Lund kräver att nationalekonomisk undervisning, mot bakgrund av krisen, ska börja innefatta marxistisk ekonomi. Kravet får mig att tänka på kreationisters krav på utrymme i biologiundervisningen. Jag tror i vilket fall inte att Keynes hade gillat idén. Däremot hör de marxistiska texterna hemma i ämnet ekonomisk doktrinhistoria, som för övrigt borde beredas större utrymme i svensk ekonomutbildning.

Jag finner ibland vinexperters beskrivningar av hur viner luktar komiska. Är det inte tjära så är det jord eller asfalt. Att roa är förstås en legitim syssla, men frågan är om vinkonsumenter är behjälpta av expertomdömena. Hjälper de konsumenterna att välja vin? En studie, ”Debunking Critics’ Wine Words: Can Amateurs Distinguish the Smell of Asphalt from the Taste of Cherries?”, publicerad i Journal of Wine Economics, antyder att de inte hjälper:

I report my tests of the hypothesis that wine consumers cannot match critics’ descriptions of wines with the wines themselves. My results suggest that testers’ ability to match the descriptions with the wines is no better than random.

Det är väl inte så att vinexperterna hittar på sina doftbeskrivningar? För underhållningens skull? Eller är det helt enkelt så att vinkonsumenter, även rätt kunniga sådana, har dåligt luktsinne?

Se även inläggen ”Ska man satsa på dyra viner?” och ”Ska vinpriset avslöjas på middagen?”. De refererar bl.a. till två uppsatser av Johan Almenberg och Anna Dreber Almenberg, som försvarade dem med den äran på sina disputationer på Handelshögskolan igår.

Det hävdas i vissa kretsar att svensk finanspolitik är passiv och otillräcklig. IMF konstaterar i sin granskning att så inte är fallet:

Nevertheless, the case for additional discretionary fiscal activism to offset the downturn is not persuasive. The scale of the fiscal action underway—as appropriately measured by the change in the headline balance—is, on IMF estimates, already one of the largest in the European Union.

Det illustreras i figuren längst till vänster:

Den finanspolitiska expansion som redan äger rum är alltså synnerligen stor. Det tycks få medvetna om. Det är vidare lätt att glömma bort att enorma budgetunderskott har en kostnad och att stimulansåtgärders effekter är osäkra. Regeringen gör rätt i att vara motsträvig när krav på ytterligare utgiftsökningar reses (även när kraven kommer från Finanspolitiska rådet).

Media: SvD1, SvD2, DN

Jean-Philippe Guilleman har tagit bilder av balettdansare. Här är två på Mickaël:

Följande böcker—de två första av Martin Osborne och Ariel Rubinstein och de tre senare av Ariel Rubinstein—finns nu att läsa helt gratis på nätet (mot registrering):

A Course in Game Theory (MIT Press, 1994)
Bargaining and Markets (Academic Press, 1990)
Economics and Language (Cambridge University Press, 2000)
Lecture Notes in Microeconomic Theory (Princeton University Press, 2006)
Modeling Bounded Rationality (MIT Press, 1997)

Många studier har funnit belägg för nominell lönerigiditet nedåt, dvs. att nominella löner av olika skäl sällan sjunker. (Se t.ex. här, här, här och här.) En intressant sak är att det finns tecken på att denna typ av rigiditet kan vara på väg att mjukas upp. Vissa företag och fackföreningar, i Sverige och annorstädes, har kommit överens om lönesänkningar på sistone, för att minska behovet av uppsägningar. Och en ny undersökning antyder att många svenskar är öppna för lönesänkningar:

[V]arannan svensk är redo att gå ner i lön under dåliga tider.

Har krisen fått människor att tänka i nya banor i denna fråga (också)? Är det dags att börja fundera på att revidera en och annan nationalekonomisk modell och en del policyimplikationer som baseras på dessa?

Se även ”Är lönesänkningar dåliga i kristider?”.

Familjens tillskyndare lyfter ofta fram att barn som växer upp med båda sina biologiska föräldrar i genomsnitt utvecklas och mår bättre än andra barn. Detta är en sanning med modifikation. En ny studie, ”Are Two Parents Always Better than One?”, indikerar att om föräldrarna bråkar mycket ger den familjebildningen inte fördelar för barnen jämfört med andra alternativ. Science Daily sammanfattar:

Adolescents tend to fare better — academically and behaviorally — when they live with both biological parents. But when their parents frequently argue, young adults are significantly more likely to binge drink than other teenagers. They also tend to smoke, and their poor school grades are similar to those of their peers who don’t have both biological parents at home.

Det gäller därför att vara nyanserad i synen på olika familjebildningar. Skilsmässa behöver t.ex. inte vara till barnens nackdel i en situation där föräldrarna skapar en konfliktfylld tillvaro för dem.

Ateister anklagar ibland religioner för att ha orsakat ondska. Tänk på korståg, inkvisition, terrorism, krig och förföljelse av oliktänkande. Religiösa kontrar då ofta med att Hitler, Stalin och Mao var onda ateister. Hur ska man se på påståenden av denna typ? Chaospet reder ut begreppen:

Se även det tidigare inlägget ”Grymmare än Stalin”.

Witold Gombrowicz har, liksom jag, sett ljuset:

Sedan uppenbarades det för mig att ”ungdomen är skönheten”.

Ur intervjuboken Testamente (s. 108).

Graden av omfördelning skiljer sig åt mellan länder. En ny studie belägger att detta verkar kunna bero på kulturellt bestämda skillnader i preferenser. Det är Erzo Luttmer och Monica Singhal som i ”Culture, Context, and the Taste for Redistribution” finner följande:

We investigate whether culture plays an important role in the determination of preferences for redistribution. We examine the preferences of immigrants to separate cultural effects from economic and institutional determinants of preferences (”context”). An individual’s preference for redistribution is strongly positively associated with the average preference for redistribution in her country of birth. This result is robust to rich controls for economic factors and cannot easily be explained by selective migration. The birth country preference effect is stronger for non-citizens and non-voters, those with shorter tenure in the country of residence, and those who move to countries with a large number of immigrants from their own birth countries. Immigrants from countries with a higher preference for redistribution are more likely to vote for a more pro-redistribution political party. These cultural effects persist strongly into the second generation.

Tre reflexioner:

1. Om kultur bestämmer preferenser rörande omfördelning, vad bestämmer kulturen? (Vad är kultur?)
2. Vad bestämmer skillnader inom en kultur i preferenserna rörande omfördelning?
3. Är inte detta resultat av intresse för dem som har egna preferenser rörande omfördelning i det land som tar emot invandrare? De som ogillar omfördelning kanske borde verka för invandring från kulturer som delar den preferensen, och vice versa.

Uppdatering: Se även ett nytt working paper av Andreas Bergh och Günther Fink på samma tema.

Arthur Schopenhauer i ”Psychological Observations”:

The deep grief we feel at the loss of a friend arises from the feeling that in every individual there is something which no words can express, something which is peculiarly his own and therefore irreparable. Omne individuum ineffabile.

Jag fasar för den dag då en vän dör.

Antag att ingen regel förbjuder en viss handling. Då är man fri att utföra den. Antag att en regel införs som förbjuder den, med en påföljd om handlingen ändå genomförs och om man tas fast. Frågan är: Är man fortfarande fri att utföra handlingen?

De flesta skulle nog svara ”nej” — ett förbud föreligger ju. Är man förbjuden att göra något är man inte fri att göra det. Jag är inte alls säker på den slutsatsen. Som jag ser det kan man alltid genomföra handlingen även om den är förbjuden, om man så önskar. Bara för att det är förbjudet att fildela innebär inte det att man inte kan fildela. Det är bara att fildela på! Dock gör man det, vid ett förbud, till en förväntad kostnad, som består av sannolikheten för att tas fast multiplicerad med straffets upplevda omfattning. Det är dock en förväntad kostnad man är fri att acceptera.

Är det alltså inte så att människan alltid är fri (i alla fall så länge det är fysiskt möjligt för henne att göra det hon vill)?

Eller är människan ofri i relation till en handlings förväntade kostnad? I så fall möter man åtminstone två problem. För det första: Om frihet kopplas till avsaknad av kostnad, innebär inte det att allt som innefattar en kostnad reducerar friheten? Om man som konsument får betala 70 kr för en liter mjölk är man alltså mer ofri än om man får betala 7 kr. Är det en rimligt förståelse av frihetsbegreppet? För det andra: Om frihet kopplas till avsaknad av kostnad varierar graden av ofrihet av ett givet förbud och ett givet straff mellan individer, eftersom straffets upplevda omfattning är en subjektiv storhet som varierar mellan individer. Stämmer det överens med de flesta människors intuition, att ett givet förbud och ett givet straff gör människor ofria i olika hög grad?

(Behöver jag nämna Sartre och Stigler?)

Jag befinner mig just nu på kollokvium i Frankfurt, och det är sådant här vi diskuterar dagarna i ända.

En man fick sömnproblem efter en operation, eftersom han började hallucinera operor:

Three days after the operation, he began to suffer from near complete insomnia and mentioned only briefly that ”this monkey music” kept him awake. His condition deteriorated and 5 days later he admitted, that he heard complete operas at night from the very first to the last chord, ”and you know how long these operas are”.

”Apmusik”? Nå, jag kan trots allt förstå hans aggression. Inte heller jag skulle vilja överfallas av långa operaverk nattetid.

Professor Allan Meltzer försvarar kapitalismen. I den mycket exklusiva referenslistan återfinns förutom Immanuel Kant bl.a. två svenska nationalekonomer, som Meltzer citerar:

A recent comprehensive study of Swedish income distribution during the 20th century concluded: ”Our findings suggest that top income shares in Sweden, like many other Western countries, decreased significantly over the first eighty years of the century. … Most of this decrease happened before 1950, that is, before expansion of the Swedish welfare state. As in many other countries, most of the fall was due to decreasing shares in the very top (the top one percent), while the income share of the lower half of the top decile … has been extraordinarily stable. Most of the fall is explained by decreased income from capital.” (Roine and Waldenstrom, 2006, 24)

Detta resultat framförs också i Andreas Berghs bok Den kapitalistiska välfärdsstaten. Är välfärdsstatens betydelse för en jämn inkomstfördelning överskattad?

Kazimir Malevich, Painterly Realism. Boy with Knapsack – Color Masses in the Fourth Dimension (1915), 71,1 x 44,5 cm:

Real Madrid vill köpa över Cristiano Ronaldo för motsvarande en miljard kronor. SvD:s Ola Billger kommenterar:

Självfallet är ingen människa värd så mycket pengar.

Vafalls? Finns det ett objektivt kriterium enligt vilket en fotbollsspelare maximalt kan vara värd X kr? Vad ligger då X på? Under en miljard, tydligen, men ligger det på 500 000 eller två miljoner eller vad? Hur har det fastställts?

Själv unnar jag framgångsrika idrottsutövare varje krona. (Eller euro.)

Media: SvD, DN, AB, Sydsv

Kan man förena seriös vetenskaplig verksamhet med ett högstämt deltagande i den politiska debatten? Måhända, men Richard Posner, som just har fått sin bok A Failure of Capitalism recenserad av Berkeley-ekonomen Brad DeLong, har sina tvivel:

It seems that DeLong, like Paul Krugman, is a high road/low road thinker/writer. He does sober academic writing part of the time and irresponsible popular writing the rest of the time. That’s a common enough pattern, but when it is found in macroeconomists, specifically those who write about the business cycle rather than less ideologically charged macroeconomic topics, it makes one wonder how trustworthy their ”scientific” writings are.

Ouch.

Se även ekonomipristagaren Robert Solows recension av Posners bok samt denna analys av Paul Krugmans krönikor i New York Times.

I Aldous Huxleys roman Brave New World förekommer ett lyckobringande medel utan bieffekter som kallas soma. Huxley beskriver medlet så här:

The Soma of Brave New World had none of the drawbacks of its Indian original. In small doses it brought a sense of bliss, in larger doses it made you see visions and, if you took three tablets, you would sink in a few minutes into refreshing sleep. And all at no physiological or mental cost. The Brave New Worlders could take holidays from their black moods, or from the familiar annoyances of everyday life, without sacrificing their health or permanently reducing their efficiency.

Var man lite ledsen kunde man få höra detta (från kapitel 4, där Benito Hoover tilltalar Bernard Marx):

[Y]ou do look glum! What you need is a gramme of soma.

Javisst! Ett gram soma gör susen.

En tilltalande sak med soma är att det utgör en mer verklighetsbaserad lyckobringare än Robert Nozicks upplevelsemaskin. Eller resonerar du som Bernard Marx, att det är bättre att vara sig själv, sorgsen, än någon annan, lycklig (vilket är i linje med John Stuart Mills tänkande)? Eller oroar du dig för att soma skulle missbrukas av en stat som vill passivisera människor? För en sådan, mer samhällsfilosofisk analys rekommenderar jag essän ”Brave New World at 75″. I vilket fall är jag själv sugen på soma.

Denne man har nog tränat sina bröstmuskler i många timmar:

I Nederländerna tillämpas ett transparent system för eutanasi av svårt sjuka, nyfödda barn. Det kallas Groningen-protokollet och beskrivs i ”The Groningen Protocol — Euthanasia in Severely Ill Newborns”, publicerad i New England Journal of Medicine. Tabell 2 klargör regelverket. Artikelns författare är protokollets upphovsmän, A. A. E. Verhagen och P. J. J. Sauer, som båda är barnläkare i Groningen. I ”End-of-Life Decisions for Newborns”, publicerad i Pediatrics, argumenterar de för detta system:

In extreme cases, the prognosis for a child can be a life full of suffering that cannot be alleviated by any means. In these cases, death might be more humane than the continuation of a life full of suffering. Possible strategies for these children include some form of withdrawal or withholding of treatment. In these extreme conditions, the active ending of a life of a child can also be an acceptable strategy according to pediatricians in the Netherlands. We are convinced that it is extremely important that all cases of newborn euthanasia be reported and reviewed by an external (legal) body. The Groningen protocol can serve as a helpful tool for physicians to ensure the carefulness of the decision-making process and facilitate reporting.

Ett problem i Sverige idag torde vara att regelverket och grunden för läkares agerande inte är särskilt transparent. I Nederländerna, däremot, är alltså de rättsliga myndigheterna tydligt involverade som bedömare av alla beslut som leder till svårt sjuka, nyfödda barns död. Där har vi en del att lära.

Se även det tidigare inlägget ”Dödandets moral”. Media: DN.

Vankas det bröllop? Om du har för få vänner och bor i Japan finns nu hjälp att få:

Office Agents, a Tokyo-based company, rents out friends, work colleagues and even relatives to pad out the guest list. For £127, one of the company’s agents will attend the wedding as a guest, while a heart-tugging speech will cost an extra £64 and a song or dance will set clients back a mere £32.

Gripande.

Tips: Al Roth.

Välfärdsstatens anhängare har en tendens att främst värna om den egna statens medborgare. På sin höjd verkar de villiga att ge lite skärvor (kallade bistånd) till de som är verkligt fattiga i världen. Varför inte istället öppna gränserna? Skulle inte det vara en reform med verklig potential att hjälpa många som har haft oturen att födas under mycket påvra omständigheter? Det vanligaste anförda skälet emot är nog att det hotar de redan här boendes välfärd. Men till dem som accepterar en sådan egoistisk utgångspunkt har Bryan Caplan ett förslag:

We could keep the welfare state and improve the welfare of the truly poor if we made them the following deal: We admit them as second-class citizens who (a) can’t collect welfare and (b) pay a surtax to compensate low-skilled natives for the increased labor market competition.

Hur kan man argumentera mot förslaget? Om man är negativt inställd  till välfärdsstaten kan man förstås påpeka att detta förslag, till skillnad från öppna gränser utan (a) och (b), skulle förlänga välfärdsstatens existens. Men om man är positivt inställd? Visst kan förslagets icke-generalitet betraktas som orättvist och skapa konflikter mellan grupper. Men om det skulle förbättra livet för många av världens fattiga, borde inte det överväga?

Se även inläggen ”Välfärdsstat och utlänningar”, ”Kan välfärdsnationalism försvaras?” och ”Hur förbättras livet för världens fattiga?”.

Vi har nog alla sett de små skyltarna på hotellrummen, där vi uppmanas att använda handdukarna mer än en dag av miljöskäl. En ny studie, ”A Room with a Viewpoint”, publicerad i Journal of Consumer Research, visar att det kanske mer är hänsynstagande till sociala normer än hänsynstagande till miljön som får människor att följa uppmaningen:

Two field experiments examined the effectiveness of signs requesting hotel guests’ participation in an environmental conservation program. Appeals employing descriptive norms (e.g., ”the majority of guests reuse their towels”) proved superior to a traditional appeal widely used by hotels that focused solely on environmental protection. Moreover, normative appeals were most effective when describing group behavior that occurred in the setting that most closely matched individuals’ immediate situational circumstances (e.g., ”the majority of guests in this room reuse their towels”), which we refer to as provincial norms.

Ja, människan är ett socialt djur, vilket kan utnyttjas för goda ändamål.

Mario Rizzo vid New York University är inte övertygad om att nya regleringar kommer att göra susen:

I believe that the creativity of the market is greater than that of regulators so the regulators will be, as they were recently, several steps behind. Then there is also the danger that regulators will take blunt regulatory actions that prevent the emergence of new financial products. That would be the safe place to be. But such a policy will cause the ”unseen” loss of wealth as a remedy for seen losses of wealth that crises bring. This is not smart.

Se även tidigare inlägg: ”Faran med nya regleringar”, ”Bättre, inte fler, regleringar” och ”Hur ska regleringarna förbättras?”.

Är det bara jag som tycker att det mest spännande med Piratpartiet är dess ledares exceptionellt suggestiva namn? Rick Falkvinge. Detta namn lämnar mig ingen ro. Ingen ro alls.

Media: SvD, DN

Bertrand Russell svarar en brevskrivare som vädjade om hans stöd för en kampanj mot jaktsport:

26 november 1960

Bäste mr …

Jag är helt överens med er i fråga om rävjakten, en ”sport” som jag finner helt vämjelig. Jag tycker synnerligen illa om all grymhet mot djur, men är för närvarande så uppslukad av kampen mot kärnvapnen att jag inte hinner med något annat. Och eftersom ett kärnvapenkrig troligen skulle ta livet av alla djur också, har jag en känsla av att jag kämpar även för dem i det arbete jag uträttar.

Er tillgivne
Bertrand Russell

Ur Bäste Bertrand Russell… Ett urval av hans brevväxling med allmänheten 1950—68 (Stockholm: Natur och Kultur, 1969).

Vissa människor är socialt dominanta: de tar plats och utövar inflytande på andra, vare sig det sker medvetet eller omedvetet. Hur uppnås och signaleras dominans? I studien ”Dominance Cues in Nonverbal Behavior”, publicerad i Social Psychology Quarterly, undersöks hur kroppar, och hur kroppars förhållande sig till varandra, kan utöva dominans. Närmare bestämt undersöks fem kontrastpar: lång/kort, stående/sittande, fram/bak, höger/vänster samt man/kvinna. Resultaten, som anger de andelar av respondenterna som ansåg de olika fenomenen förmedla dominans, illustreras i denna figur:

Dvs. den dominerande kroppsliga metoden för att signalera dominans är längd. Faktum är att jag själv, likt Bernard Marx i Huxleys roman Brave New World, har en tendens att känna mig underlägsen dem som är längre än jag (187 cm lång). Notera också att långa personer tjänar mer än andra. Är det måhända dags att sätta de långa och dominanta på plats genom en längdskatt?

Adjunkt Vilhelm Persson berättar följande, i Bo Baldersons Statsrådets verk (s. 10):

Jag skulle resa. Men ett villkor var ställt: jag skulle inte föras ut till ön med statsrådet vid ratten. Och Eva, hans äldsta dotter, hade genast erbjudit sig att hämta. Det är en mycket behaglig flicka, Eva. Lång, mörk — med litet av vallon över dragen. Försynt och stillsam, helt olik sin far. Föräldrar får inte ha favoriter. Men morbröder får och jag har nog aldrig kunnat dölja att Eva står mitt hjärta nära. Hon är tjugo år och läser statistik och nationalekonom vid universitetet. Det är kanske inte de ämnen jag skulle anse lämpliga för en ung, söt flicka. Men jag är ett gammalt fossil och ungdomen bryter glatt vägar genom könsbarriärerna…

Ja, adjunkt Persson är i vissa avseenden ett gammalt fossil: visst lämpar sig nationalekonomi utmärkt även för kvinnor. Förresten undrar jag om det kan vara en viss nybliven professor som har stått förebild för Balderson. Hur många nationalekonomer vid namn Eva kan det finnas?

Jag fann denna strof i en dikt av Kristina Lugn mycket finurlig:

inte bryr sig döden om
att döden börjar bli gammalmodig
i en tid då alla ska dö
då dom som ska dö ska dö klumpvis
i exakt samma utandning
döden behåller sig fräsch i alla väder
döden håller sig alltid i god form
hinner ikapp vem som helst
med sina onda förvarningar

John Stuart Mill fick hjälp av musik då han återhämtade sig efter en period av nedstämdhet; men han var, enligt sin Autobiography, orolig över en sak:

And it is very characteristic both of my then state, and of the general tone of my mind at this period of my life, that I was seriously tormented by the thought of the exhaustibility of musical combinations. The octave consists only of five tones and two semitones, which can be put together in only a limited number of ways, of which but a small proportion are beautiful: most of these, it seemed to me, must have been already discovered, and there could not be room for a long succession of Mozarts and Webers, to strike out as these had done, entirely new and surpassingly rich veins of musical beauty. This source of anxiety may perhaps be thought to resemble that of the philosophers of Laputa, who feared lest the sun should be burnt out.

Detta är ett exempel på att inte ens genier behöver vara särskilt bra på att förutsäga framtiden och inse människans kreativitet. Ty vad kom på musikens område efter det att Mill skrev dessa rader? Det räcker, tycker jag, att nämna Strauss, Berg, Schönberg, Prokofiev, Sjostakovitj, Britten, Puccini, Glass, Adams, Pärt, Stravinskij, Hindemith och Tjerepnin. Tag detta som exempel på innovativt komponerande efter Mill. Jag är inte orolig för musikens framtid. Det är dock, i Millsk anda, David Friedman.

Pablo Picasso, Self-Portrait (1972), 65,7 x 50,5 cm:

Det vankas val till Europaparlamentet. Johan Norberg listar sju skäl för att rösta; Aftonbladet listar sex; Sanna Rayman talar om möjligheten att förändra; Niklas Ekdal anför följande:

Om inte ni väljer vem som ska representera er i Bryssel kommer andras röster att bli dubbelt så mycket värda. Tänk om de människorna är helt ute och cyklar?

Niklas Ekdal

Vad förenar dessa röstningsvurmare? Jo, föreställningen att potentiella väljare kan fås att gå och rösta om man hävdar att de därigenom påverkar valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas. Jag vet inte om Johan Norberg, Aftonbladet och Sanna Rayman innerst inne tror att en enskild väljare kan påverka valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas, men Niklas Ekdal gör det uppenbarligen. I vilket fall verkar samtliga tycka att man ska tala, eller skriva, som om en enskild väljare kan påverka valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas.

Ett litet problem bara. Det stämmer inte att en enskild väljare kan påverka valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas. Niklas Ekdals yttrande ovan är matematiskt felaktigt. Är det mot denna bakgrund bra att uppmana människor att rösta med det argumentet? Jag har mina tvivel. Om man nu anser att valdeltagande är en viktig variabel att bry sig om, är det nog bättre att ordna med telefonuppringning, brevröstning eller att vädja till expressiva skäl för att rösta. Sådana skäl, inte föreställningen att min röst påverkar valresultatet och, i förlängningen, vilka beslut som fattas, fick t.ex. mig att rösta häromdagen (på denna kandidat).

Människor har en förmåga att rodna. Charles Darwin kallade detta fenomen för ”the most peculiar and most human of all expressions.” En ny studie, ”The Remedial Value of Blushing in the Context of Transgressions and Mishaps”, publicerad i Emotion, indikerar att rodnandet fyller en social funktion:

After reading a vignette describing either a transgression (Experiment 1; N = 66) or a mishap (Experiment 2; N = 62), participants saw pictures of people with or without a blush and rated them on several dimensions (e.g., sympathy, trustworthiness). The results of both experiments supported the hypothesis that blushing has remedial properties. In most instances, blushing actors were evaluated more favorably than their nonblushing counterparts. Although people often consider blushing to be an undesirable response, our results showed that, in the context of transgressions and mishaps, blushing is a helpful bodily signal with face-saving properties.

Jag förvånas inte av resultatet — jag blir också i regel mildare inställd till någon som rodnar, och jag föreställer mig att de som aldrig rodnar är förhärdade brottslingar e.d. Kan detta resultat förklara varför en del kvinnor genom smink imiterar rodnande?

Tips: New York Times

Medaljer har visat sig stimulera blodgivning. Nu visar ny forskning av Bruno Frey m.fl., presenterad i uppsatsen ”What Is an Award Worth? An Econometric Assessment of the Impact of Awards on Employee Performance”, att icke-monetära belöningar av duktiga anställda stimulerar deras produktivitet:

Panel data from the call center of a large international bank allows us to estimate the impact of receiving an award on effort. The performance of winners proves to be significantly higher than that of comparable nonrecipients after the award has been presented. This increase in work effort is sizeable, robust, and not driven by reverse causation.

Jag vill ha en guldstjärna. Då kommer jag att sätta fart!

Ekonomipristagaren Sir Clive Granger dog nyligen. En dödsruna i The Daily Telegraph återger något han skrev (innan han dog):

A teacher told my mother that ”I would never become successful”, which illustrates the difficulty of long-run forecasting on inadequate data.

Han var skojig, Sir Clive, förutom ekonometriskt begåvad.

Kände du till att det kristna dopet har en förebild i judendomen? Det finns nämligen en rituell reningsceremoni som heter tevilah och som specificeras i Torah. Ordet betyder ”hel nedsänkning”. Det är t.ex. så, i alla fall i ortodox och konservativ judendom, att konvertiter måste sänkas ned i vatten som del i att bli jude. Nedsänkningen sker i en mikvah, vilket snarast motsvaras av en dopgrav i baptistkyrkor. Ordet betyder ”vattensamling”.

Men det är inte lätt att följa alla regler. Notera t.ex. följande om hår:

According to rabbinical tradition, the hair counts as part of the body, and therefore water is required to touch all parts of it, thus meaning that braids cannot be worn during immersion; this has resulted in debate between the different ethnic groups within Judaism, about whether hair combing is necessary before immersion. The Ashkenazi community generally supports the view that hair must be combed straight so that there are no knots, but some Black Jews take issue with this stance, particularly when it comes to dreadlocks, and Sephardic Jews generally have wiry curly hair, which is difficult to comb. A number of rabbinical rulings argue in support of dreadlocks …

Så det verkar som om det går att konvertera med dreadlocks, men hur är det nu med flätor?

I en förtjänstfull genomgång av teorin för optimal beskattning, ”Optimal Taxation in Theory and Practice”, påpekar Greg Mankiw, Matthew Weinzierl och Danny Yagan bl.a. följande:

[T]he logic for low capital taxes is powerful: the supply of capital is highly elastic, capital taxes yield large distortions to intertemporal consumption plans and discourage saving, and capital accumulation is central to the aggregate output of the economy.

På inkomstskattens område implicerar teorin möjligen att den statliga, progressiva varianten ska avskaffas:

The lesson is that, from the perspective of a Mirrlees-style model, proposals for a flat tax are not inherently unreasonable. In part, this verdict is due to the many sources of uncertainty that make it hard to pin down an optimal marginal tax schedule. But it is also due to the suggestive evidence that simulations can lead to optimal tax schedules that are near, both in terms of tax rates and welfare impacts, to a flat marginal tax schedule.

Det finns en del reformer kvar att genomföra på skatternas område, men hittills lyser många av de teoretiska insikterna med sin frånvaro i diskussionen om en ny stor skattereform i Sverige. Hur kommer det sig?

USA:s centralbankschef Ben Bernanke utfärdar en varning:

Unless we demonstrate a strong commitment to fiscal sustainability in the longer term, we will have neither financial stability nor healthy economic growth.

De som nu förespråkar stora ökningar av budgetunderskottet, har de trovärdiga förslag på hur framtida budgetförstärkningar ska ske? Annars har Mario Rizzo ett.

Se även der tidigare inlägget ”Är budgetunderskott oproblematiska?”.

Astor Piazzolla har inte bara komponerat ”Libertango”, om nu någon trodde det, utan även bl.a. ”Adiós Nonino”. Å, så bra bandoneonen trakteras!

Professor Eva Hamberg i DN:

Jag är själv präst, men religiös verksamhet måste skiljas från statliga universitet.

Jag instämmer. Liksom Högskoleverket, som nu levererar en kraftfull kritik av många av de teologiska verksamheterna inom svenska universitet och högskolor:

Många av de här utbildningarna har få perspektiv från andra religioner än kristendomen. Dessutom saknar de ofta en tydlig uppdelning mellan de rena högskolekurserna och mer praktiskt inriktade kyrkliga kurser.

Vore inte nedläggning av de teologiska fakulteterna en bra lösning? Då skulle religionsforskning, som förstås är värdefull, kunna fortsätta på strikt vetenskapliga premisser inom ämnen som sociologi, psykologi, antropologi, historia, statsvetenskap, filosofi och nationalekonomi. Det är studier av, inte studier i, religion som hör hemma på universiteten.

Media: SvD1, SvD2, Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, DN1, DN2, DN3, AB

George Orwell i ”Such, Such Were the Joys”:

Take religion, for instance. You were supposed to love God, and I did not question this. Till the age of about fourteen I believed in God, and believed that the accounts given of him were true. But I was well aware that I did not love him. On the contrary, I hated him, just as I hated Jesus and the Hebrew patriarchs. If I had sympathetic feelings towards any character in the Old Testament, it was towards such people as Cain, Jezebel, Haman, Agag, Sisera: in the New Testament my friends, if any, were Ananias, Caiaphas, Judas and Pontius Pilate. But the whole business of religion seemed to be strewn with psychological impossibilities. The Prayer Book told you, for example, to love God and fear him: but how could you love someone whom you feared? 

Ja, är det inte märkligt att tro på en guds existens och en vilja att dyrka och älska denna gud i allmänhet anses höra ihop? Kan man inte tro att guden X existerar och samtidigt vara oberörd av X eller t.o.m. finna X avskyvärd och motarbeta X? Ungefär som med människor: man kan tro att A existerar utan att dyrka och älska denne. Jag tänker mig dessa kombinationsmöjligheter:

Om någon tror på guden X förutsätts han vara en positiv troende. Men det finns andra möjligheter, vilket den unge Orwell illustrerar. Likaså torde det finnas olika inställningar bland sådana som inte tror att X existerar — det finns ateistiskt religiösa, vanliga ateister och anti-teister. Orwell fördjupar vår förståelse av vad det kan innebära att tro eller inte tro på en gud.

Han klargör också det absurda och stötande i att anse att någon bör straffas för att man inte är positivt troende (som i kristendomen, där X kallas Jahve och där alla utom de positivt troende anses värda evigt straff). Som om man fritt väljer om man tror att X existerar och som om man, om man tror att X existerar, fritt väljer sin känsla (kärlek, indifferens eller avsky) inför denne gud. I sanning en omoralisk religiös lära, den kristna. Tur att den är falsk. (Ni märker i vilken ruta i tabellen jag återfinns.)

Från Chaospet:

Witold Gombrowicz:

Genom Dagboken vet ni hur plågsamt det var för mig att bryta med ungdomen. Den brytningen kom mycket sent; ända upp i fyrtioårsåldern verkade jag ung och kände mig sådan. Jag tillhör det slags människor som aldrig har upplevt medelåldern; så fort jag tagit farväl av ungdomen kände jag smaken av ålderdom.*

Detta får mig att tänka på tre saker.

1. Ska en förändring av försämrande slag genomföras snabbt eller långsamt? Om den genomförs snabbt slipper man gå och tänka på att man snart drabbas av försämringen, den bara kommer över en. Om den genomförs långsamt får man å andra sidan tid att vänja sig vid tanken, vilket gör att man kanske kan lära sig att hantera försämringen på ett mer genomtänkt sätt.  
2. Är det bra att bete sig som om man vore ung när man inte är det? Hur ska man se på fyrtioåringar som klär sig och talar som tonåringar? Personligen har jag mycket lite till övers för sådana försök till maskering. Det är bara att bita i det sura äpplet.
3. Tvärtemot Gombrowicz upplevde jag mig själv som gammal redan som barn.

*Ur intervjuboken Testamente (s. 106).

Spelar det någon roll vad nyttig respektive onyttig mat kostar för vad människor äter? Ja, enligt den nya studien ”Cheap Donuts and Expensive Broccoli: The Effect of Relative Prices on Obesity”:

[W]e find that individual BMI measures, as well as the likelihood of being overweight or obese, exhibit a statistically significant positive correlation with the prices of healthful relative to unhealthful foods. These results are robust to endogenizing the relative price measure. While the magnitudes of our estimates suggest that relative price changes can only explain about 1 percent of the growth in BMI and the incidence of being overweight or obese over this period, they do provide some measure of how effective fat taxes would be in controlling the obesity epidemic. Our estimates imply, for example, that a 100 percent tax on unhealthful foods could reduce average BMI by about 1 percent, and the same tax could reduce the incidence of being overweight and the incidence of obesity by 2 percent and 1 percent respectively.

Dock tycks det alltså som att relativpriskänsligheten är ganska liten och att en fettskatt skulle behöva vara mycket hög för att få effekt.

Se tidigare inlägg: ”Tjocka simtränare”, ”Feta och rökare en vinst”, ”Fetma i USA”, ”Bör fetma bekämpas?”, ”Smittsam fetma”, ”Kan en fettskatt orsaka mer fetma?” , ”Ska McDonald’s få göra tv-reklam?”, ”Snabbmat ger lyckliga barn” och ”Dags för långdragna måltider?”.