Blir sjuka friska av bön?
Religiösa människor ber ofta för andra, i tron att det påverkar skeenden av olika slag till det bättre. Enligt studien ”Music, Imagery, Touch, and Prayer as Adjuncts to Interventional Cardiac Care”, publicerad i The Lancet, går det inte att belägga en positiv av effekt av bön på hur svårt hjärtsjuka patienters hälsa utvecklas. Inte heller en annan icke-medicinsk metod för att försöka förbättra utvecklingen, en kombination av musik, bilder och beröring (MIT), hjälper särskilt mycket:
[W]e studied two noetic strategies in patients undergoing coronary revascularisation: an unmasked bedside combination of music, imagery, and touch, and a double-masked, off-site array of combined congregational prayers. Neither therapy alone or combined showed any measurable treatment effect on the primary composite endpoint of major adverse cardiovascular events at the index hospital, readmission, and 6-month death or readmission.
Denna figur illustrerar utvecklingen för patienter med och utan MIT samt för patienter med och utan förbön:
Så nästa gång en anhörig blir sjuk förefaller det bättre att använda tiden till annat än bön.
Tips: Orsakverkan.
Frågan är om jag kan få friska människor att bli sjuka genom bön.
Peter
25 juni 2009 vid 16:14
Peter, det vore ett bra test av om Gud i själva verket om han finns är en ond demon istället!
Henrik S
25 juni 2009 vid 16:58
Det vore intressant med en grupp sjuka som fick veta att det bes för dem. Det är ju placeboeffekten som är det intressanta.
Daniel
25 juni 2009 vid 17:18
Niclas
Förbön fungerar inte med automatik. Där krävs även ett moment av tro, ngt som är svårt att mäta och som man inte utan vidare kan bestämma över.
Ett område där tro har visats spela stor roll för tillfrisknande är inom missbruksvården. Se t ex denna artikel. http://www.jsad.com/jsad/article/SixMonth_Changes_in_Spirituality_Religiousness_and_Heavy_Drinking_in_a_T/2120.html
Det finns många exempel på människor som helt dömts ut av samhället och missbruksvården, som kommit tillbaka till ett normalt liv efter ett möte med Jesus.
Det är också känt att många ber i det tysta när det krisar i livet. Jag tror det hjälper, men det kanske krävs mjukare parametrar för att visa på den effekten och de kan vara svåra att mäta.
Roland
25 juni 2009 vid 19:37
Roland, vad är ”mjukare parametrar”? Är det vad du drar till med när du har en hypotes som du vet inte kan bevisas vara sann (eftersom den inte är det)?
Andres
25 juni 2009 vid 20:07
Roland: ”Det finns många exempel på människor som helt dömts ut av samhället och missbruksvården, som kommit tillbaka till ett normalt liv efter ett möte med Jesus.”
Kan man verkligen sägas leva ett normalt liv om man tror sig ha mött Jesus? Är man inte snarare psykiskt sjuk?
Baphomet
25 juni 2009 vid 20:32
Andres o Baphomet
Med mjukare parametrar menar jag t ex frid i sinnet eller hopp om framtiden. Jag ber ofta själv och i min erfarenhet, som jag delar med många andra, ger det sådana effekter. Men de är svåra att mäta.
Är de därför osanna? Är bara det som kan mätas sanning?
Är man psykiskt sjuk om man påstår sig ha mött Jesus? Vad jag vet finns inte det med som ensamt kriterium för psykiatrisk sjukdom. Kolla själv http://sv.wikipedia.org/wiki/Koder_i_DSM-IV
Men man blir inte riktigt ”normal” om du därmed menar att man måste vara som alla andra. Kolla dessa killars berättelse
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=172809
Är du ”normal” Baphomet?
Roland
25 juni 2009 vid 21:17
”Det finns många exempel på människor som helt dömts ut av samhället och missbruksvården, som kommit tillbaka till ett normalt liv efter ett möte med Jesus.”
Ur askan i elden, eller hur brukar man säga?
Jenny
26 juni 2009 vid 7:32
Jenny
Vad är värst – att vara utdömd och förkastad av samhället och fast i ett missbruk eller att vara upprättad med stärkt självkänsla och fri från sitt missbruk?
Läs killarnas berättelse i min länk. Det finns massor av liknande exempel.
roland
26 juni 2009 vid 8:39
Roland
Tycker faktiskt det är gement av kristna rörelser att utnyttja människor på samhällets botten för att sprida sitt evangelium. De greppar självklart det halmstrå som sträcks ut till dem, men är det moraliskt att utnyttja deras desperation? Jag tror inte det.
Jenny
26 juni 2009 vid 8:51
Kära Jenny
Du menar att vi skall lämna människor som befinner sig på samhällets botten i sticket! Att det är bättre att de super ihjäl sig än att de upplever inre helande och blir upprättade. Du kallar det gement när människor i kärlek uppoffrar sig för dessa människor som andra gett upp hoppet om.
Nu vill jag att du läser killarnas berättelse i länken ovan innan du kommer med fler fördomsfulla inlägg. Förhoppningsvis kan du inse att en tro på en kärleksfull Gud kan vara bra för människan.
roland
26 juni 2009 vid 12:59
Ja, jag är normal.
Baphomet
26 juni 2009 vid 18:46
@Roland:
”Är bara det som kan mätas sanning?”
Nej. Däremot saknar man en hel påse skruv om man påstår att något som *går* att mäta, och har blivit mätt, är sant när ingen mätning visar att det är sant och all känd vetenskap säger att det är falskt.
Nota bene att frågan om bön hjälper *inte* är en trosfråga utan en strikt vetenskaplig fråga.
”Är man psykiskt sjuk om man påstår sig ha mött Jesus?”
Är man psykisk sjuk om man tror att det bor troll i skogen?
Om ja, på vilket sätt skiljer sig detta från att tro på en mupp som tillverkade bröd och vin ur intet, lagade ögon, öron och ben med beröring, och vandrade på vattnet. För att inte tala om att att han dessutom dog två gånger och föddes utan manlig inblandning.
Ha, ha, ha :-) Det är så lysande roligt när man skriver ut det så här i klartext!
”Du menar att vi skall lämna människor som befinner sig på samhällets botten i sticket!”
Jenny sa inget sådant.
@Baphomet: ”Ja, jag är normal.”
Du vet att det är onormalt att kalla sig själv normal.
Vetenskapare
26 juni 2009 vid 21:51
Vetenskapare
”frågan om bön hjälper *inte* är en trosfråga utan en strikt vetenskaplig fråga.”
OK.
Jag påstår att den experimentella metoden i Niclas exempel inte är tillämplig och att det krävs andra mätmetoder. Denna studie är inget bevisa att bön aldrig hjälper. Den visar bara att det inte hjälpte i denna setup och med dessa mätmetoder.
Jag hänvisade till en vetenskaplig artikel som sammanfattar att: ”The results of this descriptive study support the perspective of many clinicians and recovering individuals that changes in alcoholics” spirituality and/or religiousness occur in recovery and that such changes are important to sobriety.”
I motsats till Jesus finns mig veterligen inga historiska noteringar som visar att troll existerar.
Det är en låg argumentationsnivå att kategorisera alla troende (det handlar om några miljarder människor) som psykiskt sjuka. Då känner man inte definitionen av psykisk sjukdom och har dålig koll på vad tro är. Jag undrar varför du måste slå till med sådana argument?
Roland
26 juni 2009 vid 23:31
1. Vad som anses normalt en historisk fråga, och är inte nödvändigtvis en fråga om sanning.
2. Det finns gott om vuxna förnuftiga människor som kommit till tro på Jesus Kristus. Då håller man för sant att det intelligenta medvetande, Gud, som är alltings upphov, har tagit mänsklig gestalt för att dela människans erfarenheter. Samt predikat omvändelse, d v s att sträva efter att leva i omsorg och kärlek till sin nästa. Visst kan man avisa och förkasta detta. Men analogin med ”troll i skogen” är missvisande, då det antagligen inte finns någon ”normal” människa som i vuxen ålder kommit till tro på detta.
3. Jenny, talet om att utnyttja svaga människors desperation är lite märkligt. Vad är det man utnyttjar, vilken är vinsten, vad finns att vinna? Om de som ”utnyttjar” dessutom lever i tron om att de handlar gott och i omtänksamhet?
4. Religionsföraktet är ofta ett uttryck för okunnighet, slappna av och försök förstå – inte bara måla nidbilder och förakta. Prova att be, vad har du att förlora?
Rationellt Hierta
26 juni 2009 vid 23:48
Cochrane Review:
We found 10 studies, in which more than 7000 participants were randomly allocated to either be prayed for, or not. Most of the studies show no significant differences in the health related outcomes of patients who were allocated to be prayed for and those who allocated to the other group.
http://www.cochrane.org/reviews/en/ab000368.html
Scientist
27 juni 2009 vid 10:10
Roland säger att det krävs tro, hopp om framtiden och frid i sinnet. Sådant vet man kan ha effekt i vården, så jag tycker Rolands tes har ett uppenbart vetenskapligt stöd.
Så om själva idén med bön är att skapa tro, hopp och frid så funkar det inte under anonyma omständigheter. (Det vore intressant om de kristna ville infoga den kunskapen i sin världsbild)
Men att bön inte har någon effekt i mer realistiska omständigheter har inte visats i dessa studier. Bön förändrar hjärnan på den som ber och den som blir inducerad till att tro att han får hjälp av Gud får det man kan kalla en placeboeffekt. Med detta säger jag inte att Gud är placebo, men rent vetenskapligt måste man nog betrakta Gud som det.
Så i min mening är den här frågan uppklarad vad gäller anonyma omständigheter, men det är inte en kunskap som kan tillämpas när det gäller anhöriga. Om en anhörig blir sjuk så kan man hjälpa de med tro, hopp och frid, hur det går till är förstås olika för olika personer, men jag tror många kristna har ett försprång på den punkten.
Daniel
27 juni 2009 vid 13:45
Roland, en människa blir inte mindre sjuk bara för att man delar sjukdomen med många människor. Ta exempelvis HIV, som väldigt många bär runt om i världen. Samma gäller psykisk sjukdom. Enbart det faktum att det är oerhört många som är drabbade av religiösa vanföreställningar gör inte att man kan säga att detta är ett normaltillstånd. Är det i så fall normalt att bära på HIV?
Andres
27 juni 2009 vid 18:58
Om man vänder på saken: finns det fall där människor faktiskt blivit botade och läkarna inte kan förklara detta på annat sätt än som mirakel?
Frågan är vilken som är till största tröst: 1) att Gud kan bota men inte gör det trots att människor ber. 2) Att Gud inte (kan?) bota direkt utan genom människors förnuft (utvecklande av medicin, sjukvård etc).
Rationellt Hierta
27 juni 2009 vid 23:11
Jag tycker det Roland skriver är rätt intressant från ett visst perspektiv.
Det finns rätt många former av självbedrägeri som människor kan ta till för att klara sig igenom svåra stunder eller försöka förhöja sin allmänna lycka. Till dessa former räknar jag utan att tveka bön och tro.
Då vill jag fråga… Vem är egentligen lyckligast – idioten som tror att han är lycklig för att han inte vet bättre, eller den upplyste som ständigt ifrågasätter allt och aldrig kan hitta hem i sitt sökande? Jag vågar sätta mina pengar på idioten. Trots det hade jag aldrig i livet bytt plats med honom.
Danni
28 juni 2009 vid 0:25
Danni: Att du inte vill byta plats är för att din lycka som ”upplyst” ger dig högre lycka (utifrån din icke neutrala position). Det kan även få idioter att le.
Susan
28 juni 2009 vid 0:54
@Roland och Irrationellt Hierta:
Jag började skriva ett svar på era ”argument”, men det är slöseri med tid. Jag förstår att det kan uppfattas som att jag är arrogant och/eller inte vågar gå i debatt med er, men då får det bli så.
Vetenskapare
28 juni 2009 vid 8:37
Susan: Mjae, jag vet inte om jag håller med om den enkla förklaringen. Jag inser förresten när jag läser ditt inlägg och läser om mitt eget att det kan låta väldigt förmätet, men det var inte min avsikt; jag tog bara uttrycken till sin spets för att tydligt illustrera poängen. Jag menade inte att kalla någon i den här kommentarstråden för ”idiot”.
Men jag tycker du missar lite vad jag menar. Jag syftar på det uråldriga spörsmålet om huruvida det är bättre att vara ovetandes och lycklig eller vetandes och olycklig. Det är en fråga som förföljt mig genom hela min uppväxt. Jag är den sortens person som aldrig kan bli riktigt nöjd, utan hela tiden måste sträva framåt (och nu menar jag inte bara på ett materiellt plan). Så jag kan titta på någon som har nöjt sig med var den befinner sig, och undra var sjutton förnöjelsen kommer från.
Jag har för mig att Niclas har berört det i flera inlägg här på bloggen, men just nu kan jag bara hitta det här:
http://nonicoclolasos.wordpress.com/2009/06/11/sugen-pa-soma/
Men om man i det inlägget tänker sig att religion är soma, så kanske du förstår vart jag försöker komma. Sen är det en ofullständig liknelse, eftersom soma inte har några negativa biverkningar.
Danni
28 juni 2009 vid 10:41
Vetenskapare: Slöseri med tid? Varför då ens skriva raderna ovan?
Vad är det som kan uppfattas som arrogant, att du upplever polemik som slöseri av tid? Din tystnad uppfattar nog ingen som arrogant. Annars kan ju arrogans kan ju vara underhållande. Du låter faktiskt lite upprörd. Det roar.
Rationellt Hierta
28 juni 2009 vid 10:46
Danni
Din inställning är inget nytt. sår här står det i Predikaren 7:5 ”De visa är helst i sorgens hus,
dårarna i glädjens.”
Nu tror jag inte det handlar om enbart placebo när missbrukare blir upprättade. Det handlar om ett kraftigt ingrepp i deras trasiga personlighet.
Men tänk om det finns något bortom vårt logiska tänkande? Jesus sa att vi måste bli som barn för attt ta emot himmelriket
Matt 11:25 Vid den tiden sade Jesus: ”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.
Vad säger att det enbart är det som vi kan uppfatta och förstå med våra sinnen och vårt logiska tänkande som är verkligheten? Vi kanske begränsar oss? Tänk om Gud finns ändå? Tänk om vi missar något väsentligt?
Roland
28 juni 2009 vid 11:11
Det väsentliga är att inte tro på sagor.
Jenny
28 juni 2009 vid 11:46
Om det är så, Roland, så måste kyrkan i sanning vara glädjens hus, för ingen annanstans kan jag hitta så många dårar ;)
Ja, tänk om det finns något bortom vårt logiska tänkande? Från mitt perspektiv är det isåfall precis lika trovärdigt att det som finns bortom vårt logiska tänkande är asagudar, Det Flygande Spaghettimonstret, eller jultomten, som att det skulle vara Jesus och den kristna guden. Jag ser verkligen inte någon skillnad i trovärdighet. Så varför ska jag välja att tro på det ena men inte det andra? Ska jag kanske välja att tro på alltihop?
För för mig är det vad religiös tro handlar om. Man väljer något att tro på, sen stänger man ögon och öron och kör på det spåret.
Vad säger att det enbart är det ologiska som du och dina medhållare har hittat på som är värt att tro på? För tänk om Det Flygande Spaghettimonstret finns ändå? Tänk om vi missar något väsentligt?
Danni
28 juni 2009 vid 12:52
Danni,
”Det Flygande Spaghettimonstret” är ett skojigt men svagt argument mot kristen tro.
Till människans beskaffenhet hör sökandet efter helhet och mening. Visst finns det märkligheter inom religioner, de är konstituerade av människor. Men aningen, upplevelsen av att det finns något ”mer”, som kanske inte kan fångas i språket, gör tillbedjan och längtan efter Gud begriplig. Visst man kan avfärda det som nonsens. Men det gör inte Gud mindre sann, om Gud existerar (som ett intelligent medvetande som överskrider tid och rum).
”Man väljer något att tro på, sen stänger man ögon och öron och kör på det spåret.”
Se där, en förenklad fördom som avslöjar okunnighet. Antar att du även kallar dessa farbröder ”idioter” http://nobelists.net.
Rationellt Hierta
28 juni 2009 vid 13:18
Danni
”För för mig är det vad religiös tro handlar om. Man väljer något att tro på, sen stänger man ögon och öron och kör på det spåret.”
Detta är din fördom om vad tro handlar om. För mig är Guds existens en hypotes som jag hela tiden testar. Men det handlar om från vilken utgångspunkt man närmar sig tron. Om man från början bestämt sig för att det är bluff o sagor, så hittar man stöd för denna synpunkt. Om man däremot är öppen för att det kanske finns en sanning i tron så finner man att hypotesen att Gud finns är minst lika sannolik som dess motsats. Jag har inte mött några övertygande bevis att Gud inte finns. Till och med humanisterna säger Gud ”kanske” inte finns. Dvs deras utgångspunkt är att Gud finns, men de är inte övertygade.
Roland
28 juni 2009 vid 14:20
Jenny
Håller med om att man inte skall tro på sagor. Däremot finns det all anledning för människan att söka livets mening. Och därmed måste man ta ställning till universums ursprung. Som kristen tror jag på en personlig Gud som alltings skapare och uppehållare. Därmed finns anledning för mig att söka förstå hans avsikt med skapelsen.
Roland
28 juni 2009 vid 14:25
Roland
Glömmer du inte en väsentlig detalj.
Definitionen av Gud.
Det finns en möjlighet att definiera Gud så att i princip hela mänskligheten kan skriva under på denna yttre definition.
I andra änden finns definitioner som är så strikta att i stort sett endast en person kan acceptera definitionerna.
Om jag enbart plockar ut den svenska kristenheten verkar det finnas en oerhört stor mängd definitioner.
Personligen så har detta blivit den stora frågan att förstå.
Vad menar människor med Gud?
Anders B Westin
28 juni 2009 vid 14:30
Roland, jag förstår att du tror att det är ett rejält ingrepp som sker hos missbrukarna men hur skiljer man det från placebo, rent vetenskapligt alltså?
Förmodligen kan man visa att Gud är ett effektivare placebo än sockerpiller under vissa omständigheter. Det är ju i så fall en tolkningsfråga vad det innebär.
Daniel
28 juni 2009 vid 14:54
Rationellt Hierta:
Jag tänker inte kalla farbröderna som listas där för idioter, men jag kan gott och väl kosta på mig att kalla vem som än skrev den där boken och webbsidan för total idiot. De flesta av de som listas på framsidan av boken levde för oerhört länge sen, flera av dem på en tid då man i Europa faktiskt kunde bli torterad till döds för att inte vara kristen, och även om man nu inte blev torterad så var det socialt oacceptabelt att inte kalla sig kristen. En tid som tack och lov är förbi. Galileo Galilei, som står med på framsidan, blev ju förklarad kättare och levde sin sista tid i husarrest på kyrkans order, och det var under en tid förbjudet att trycka hans böcker. Ännu en härlig tjänst som kristendomen försökt göra världen.
”Men det gör inte Gud mindre sann, om Gud existerar”. Sedär, a priori-argumentation. Ska jag kontra? Det gör inte Gud mer sann, om Gud inte existerar. Tänka sig vad lätt det är att argumentera ibland. Men säg nu att Gud faktiskt existerar. Vad är det som säger att han gör det i den form som kristendomen antar, och inte som ett flygande spaghettimonster?
Roland:
Humanisterna säger ”Gud finns nog inte”, dvs deras utgångspunkt är att Gud inte finns, men att man aldrig kan bevisa vare sig för eller emot det påståendet.
Att tro på en Gud är verkligen ingen förutsättning för att försöka förstå världen omkring oss.
Angående min ”fördom” så kommer den direkt från precis alla kristna jag någonsin försökt ha en meningsfull diskussion med. För till slut faller de alla tillbaks på samma mening: ”det handlar om att man måste tro, man måste vilja tro”. Och ja, det kan jag nog hålla med om. Det är där jag skiljer mig. Jag behöver inte blind tro för att ge mitt liv mening.
Danni
28 juni 2009 vid 15:02
Roland: Bra skrivet.
Danni: På Noblelist finns flera 1900-talstänkare, som knappast hotats till livet. För övrigt tror cirka hälften av USA:s forskare i naturvetenskap på en Gud som svarar på bön. Att avfärda dessa som medlöpare till någon diktatorisk regim, eller idioter är ju bara fånigt.
Påståendet att om Gud finns så finns Gud oavsett om vi tror det eller ej, detta är inget aprioriargument om Guds existens.
Rationellt Hierta
28 juni 2009 vid 18:09
hej
Här ser jag nånting som inte stämmer med huvud handling alltså från början, originala texten för att undersökning gjordes över människor inte deras troende.
Ingen kan bedömma hur stark någons troende är utan det vet man bara själv och Gud. Problemet är att vi alla lärt sig se människör efter deras utseende, rikedom , status etc och värst att man tror att man bedöms i andra livet på samma sätt. Inget av dessa kan vara vink, märke att man har förtroende eller förälskad av Gud.
Att man har tro på Gud betyder inte att man ska leva längre eller kortare, tursam eller inte, rik eller fattig, och egäntligen inte heller frisk eller sjuk i detta livet als.
Dessutom, det trots att dett här livet gämfört med anddra är helvette och tvärtom för dem som inte har förtroende på Gud är paradiset visst gämfört med andra livet också.
Jag haller inte med att diskussion skulle handla om blind förtroende som ger sitt livmening för nåt ellet även nån. Det hände endast för att vi har inte tillräkligt erfarenhet i ämnet.Vi hör men inte lystnar, ser men inte märker.
Liv ditt eget liv, bli vem du är men människa- en adelsman som blev från vad-från ända droppe av vatten?!
Till sist vill jag säga att livet är förkort för ett ämne likadan men det enda sak är jag säker att öden hittar alla oss självklart tror man eller inte.
hälsningar
abdulhamidraimov
28 juni 2009 vid 19:21
Herr Hierta,
Du säger att hälften av USAs forskare tror på Gud. För 100 år sen var det säkert minst 90%. För 200 år säkert, säkerligen minst 99%. Prova att extrapolera den kurvan. Tror du det går att läsa in något i det?
Nej, jag får än en gång inse att det är meningslöst att argumentera med troende. Jag tänker avsluta med ett citat av en framstående vetenskapsman, som sammanfattar hur jag också känner:
”The word god is for me nothing more than the expression and product of human weaknesses, the Bible a collection of honourable, but still primitive legends which are nevertheless pretty childish. No interpretation no matter how subtle can (for me) change this.”
– Albert Einstein, 3:e januari 1954 (vänta lite nu, var inte han med på din magiska lista på nobelists.net?)
Danni
28 juni 2009 vid 20:46
Danni: För 100 år sedan var siffran den samma. http://www.nytimes.com/1997/04/03/us/survey-of-scientists-finds-a-stability-of-faith-in-god.html
Einstein var inte religiös, han avfärdade primitiva gudsbilder, men trodde att universum genomsyras av ett intelligent medvetande.
”My religion consists of a humble admiration of the illimitable superior spirit who reveals himself in the slight details we are able to perceive with our frail and feeble minds. That deeply emotional conviction of the presence of a superior reasoning power, which is revealed in the incomprehensible universe, forms my idea of God.”
http://www.deism.com/einstein.htm
För övrigt är de flesta av mina vänner ateister. Och inte skulle jag tycka mer om dem ifall de omvände sig. Ödmjuka, sanningssöjande och smarta ateister håller jag högt. Religiös inskränkthet går bort. Slappna av nu Danni, världen är inte så svart-vit som du ger intrycket av.
Rationellt Hierta
28 juni 2009 vid 23:10
”Among contemporary scientists—physicists and biologists—about 40% hold strong religious beliefs, which closely matched those of a similar 1916 poll”
Enligt den uppgiften har det alltså inte förändrats så mycket på 100 år.
http://en.wikipedia.org/wiki/Relationship_between_religion_and_science#The_attitudes_of_scientists_towards_religion
Daniel
29 juni 2009 vid 2:25
Daniel: Det finns många studier med olika resultat. Denna studie indikerar att det är mindre vanligt med gudstro bland naturvetare än bland samhällsvetare: och bland biologerna är över 40 procent icke-troende.
Notera också att religiositeten hursomhelst är betydligt lägre bland universitetsanställda än bland befolkningen i stort i USA. Andelen icke-troende är t.ex. fem gånger högre.
nonicoclolasos
29 juni 2009 vid 6:54
Niclas o Danni
Nu tar jag inte det för ett Gudsbevis om många tror på honom eller ej, men det är helt galet att avfärda troende med att de är imbecilla. Hela den diskussionen är meningslös.
Men låt oss återgå till om tro och bön ger tillfrisknande. Här är ytterligare en studie som förefaller ge stöd för detta:
http://www.uppsatser.se/uppsats/a851c31412/
”Studien ger vid handen att frälsningen och mötet med Gud har givit vägledning för informanterna i hur man kan bygga upp ett liv utan alkohol och narkotika. I denna process har vi sett hur kristna vänner och stödpersoner spelat en betydande roll i processen mot ett liv utan droger. Våra informanters utsagor säger oss även att omvändelse/frälsning inte automatiskt innebär befrielse från missbruk, ty en del har haft återfall, men det tycks som att den kristna livsåskådningen underlättar den dagliga kampen.”
Niclas referens är inget definitivt bevis för att bön inte helar. Mina två referenser visar på motsatsen. Frågan är fortfarande öppen. Vilket kanske förklarar att många fler än vi tror faktiskt ber. Man tror att Gud finns nog ändå.
Roland
29 juni 2009 vid 7:24
Roland: Nej, de vetenskapliga studierna bevisar inte att svarta svanar inte finns – det kan de förstås inte göra – men svarta svanar lyser åtminstone i stort sett med sin frånvaro. Självklart finns det exempel på ”konstiga” tillfrisknanden (i meningen att en naturalistisk förklaring inte rättframt infinner sig), såväl i religiösa som i icke-religiösa sammanhang, vilket t.ex. kan ha med sociala och psykologiska faktorer att göra, men vad det säger om gudars existens vet jag inte. Sannolikt inget alls.
Man kan vidare fråga sig: om nu denne gud du talar om existerar, hur kommer det sig att han hjälper så lite? Vore det inte gynnsamt för hans egen del om han uppenbarade sig lite mer? Ta det nedre diagrammet ovan. Givet en guds existens, varför svarar han inte på de böner som framfördes för dessa lidande, döende människor? Om man redan från början, oberoende av evidens, har bestämt sig för att denne gud existerar kan man alltid, som du, bortförklara att vetenskapliga studier inte finner stöd för att bön hjälper, men om man har ett öppet sinne förefaller det ytterst osannolikt att en allgod, allsmäkigt och allvetande gud existerar, givet forskning som den jag anför ovan samt den som Scientist nämner i sin kommentar ovan.
nonicoclolasos
29 juni 2009 vid 7:30
Anders B westin
Frågan har väl två delar:
1. Finns det en gud, en intelligens eller kraft som finns bakom allt?
2. Hur ser den i så fall ut?
Personligen tror jag på en personlig Gud som jag kan ha en relation till, dvs jag ber till honom och upplever att jag får någon slags kommunikation. Detta är bara mina egna känslor som inte kan bevisas på något sätt, men de är meningsfulla för mig och denna erfarenhet delar jag med många andra.
Jag har tidigare liknat denna erfarenhet som kärlek – kärlek till min fru är en egenskap (jag vill inte skriva känsla för det är för begränsande) som jag är medveten om att jag har i mig. Ibland manifesterar den sig som en känsla, ibland finns den som en förvissning eller en övertygelse, i mörka stunder tvivlar jag och då får kärleken (och tron) vila på ett viljebeslut – jag har lovat att älska tills döden skiljer oss åt. det finns inga fysiologiska test som visar om kärleken finns i mig. Men jag tror på den ändå.
Roland
29 juni 2009 vid 7:36