Nonicoclolasos

Rupert Everett, aktuell med en dokumentärserie i två delar om Lord Byron, är inte sen att beklaga det åldrande han erfar:

He turned 50 at the end of May, and although he may be mellowing with age, he admits to being perturbed by the ageing process. “It does bother me,” he says. “Because, as you get older, different things happen. People don’t look at you the same way and you can see that happen year by year. It’s obviously easy to feel nostalgic, and then you start rewinding and thinking about wasted opportunities.”

Åldrandets tragik.

Företag använder sig ofta av ekonomiska incitament för att stimulera de anställda att bli mer produktiva. Studien ”Getting Along with Colleagues – Does Profit-Sharing Help or Hurt?”, publicerad i Kyklos, antyder att vinstdelning kan öka produktiviteten men att graden av samarbete därigenom inte ökar för alla grupper av anställda:

Theory presents two channels through which profit sharing can cause workers to increase their coworkers” productivity: greater cooperation and increased peer pressure. This paper argues that these generate opposite influences on coworker relations, and that which dominates varies according to circumstances and type of worker. Using German data, we show that, for non-supervisory men, profit sharing increases cooperation, but that for those who highly value success on the job, it has no influence on cooperation, and for supervisors it reduces cooperation.

Om totaleffekten blir ökad produktivitet, är vinstdelning ändå att rekommendera? Eller talar resultaten för att använda olika typer av incitamentssystem för olika typer av anställda? Kan det, i sig, leda till friktioner mellan grupper? Det verkar hursomhelst inte lätt att leda företag.

Världens vete hotas av en svamp:

The Ug99 fungus, called stem rust, could wipe out more than 80% of the world’s wheat as it spreads from Africa, scientists fear. … The International Maize and Wheat Improvement Center in Mexico estimates that 19% of the world’s wheat, which provides food for 1 billion people in Asia and Africa, is in imminent danger.

Detta kan leda till stora problem med undernäring och svält samt till en enorm kapitalförstörning. Forskarna försöker, genom genforskning, hitta vete som kan stå emot detta svamphot, men det är en väldigt svår uppgift. Icke desto mindre illustrerar den uppkomna situationen vikten av att satsa på sådan forskning.

Läs mer om Greenpeace motstånd mot genmodifierade organismer (GMO) och SLU:s Dennis Erikssons granskning av de argument som används (del 1, del 2). Se även inlägget ”Vilken åsikt har du ändrat?”.

Idag begravs de döda från branden i Rinkeby. Pappan till de omkomna har sagt följande:

Gud gav mig min familj och nu har han tagit den ifrån mig.

Det fick mig att tänka på att man kan ha ett av tre synsätt när något hemskt händer:

1. Det finns en allsmäktig och allvetande gud som är ytterst ansvarig för allt som sker. [Muslimers synsätt]
2. Det finns en allsmäktig och allvetande gud som inte är ytterst ansvarig för allt som sker. [Kristnas synsätt]
3. Det finns ingen allsmäktig och allvetande gud. [Mitt synsätt]

Jag finner den första synen mer intellektuellt tilltalande än den andra. Om man tror på en allsmäktig och allvetande gud måste rimligen allt som sker bero på att han vill att det ska ske. Det inser och erkänner muslimer, som pappan i Rinkeby, men sällan kristna, som istället (utan att lyckas särskilt väl) gör allt för att förneka detta. Förnekelsen sker antingen genom krystade försök till teologiska argument eller genom tal om ”mysterium”. Anledningen är att de annars tvingas erkänna att den gud de tror på inte är rakt igenom god. I den här fundamentala frågan föredrar jag alltså islams gudsbild framför kristendomens – den förra är logisk och hederlig.

Man kan förstås undra varför personer med den första synen väljer att dyrka en sådan gud, som orsakar lidande och död utan att behöva göra det, men det är en annan fråga, som snarast bör analyseras med psykologiska metoder. (Man kan ju tro på en guds existens utan att dyrka denne.)

Media: SvD, DN

Nej, tvärtom. Våldsbrotten minskar som ett resultat av våldsfilmer på bio, i alla fall på kort sikt, beroende på att våldsbenägna personer ser dem och avhåller sig från att dricka och bråka på annat håll. Det visar en ny studie av Gordon Dahl och Stefano DellaVigna, ”Does Movie Violence Increase Violent Crime?”, publicerad i Quarterly Journal of Economics (preliminär gratisversion här).

We find that violent crime decreases on days with larger theater audiences for violent movies. The effect is partly due to voluntary incapacitation: between 6 P.M. and 12 A.M., a one million increase in the audience for violent movies reduces violent crime by 1.1% to 1.3%. After exposure to the movie, between 12 A.M. and 6 A.M., violent crime is reduced by an even larger percent. This finding is explained by the self-selection of violent individuals into violent movie attendance, leading to a substitution away from more volatile activities. In particular, movie attendance appears to reduce alcohol consumption.

Så skicka dina allmänt våldsbenägna ungdomar på våldsfilm kommande helg! Annars är risken stor att de gör värre saker. Och heja på avskaffandet av filmcensuren.

Cy Twombly, Quattro Stagioni: Autunno (1993–1995), 313,6 x 215,0 cm:

Se samtliga årstider här.

Påverkas ungdomsbrottsligheten av hur ungdomar förhåller sig till andra, romantiskt och sexuellt? Ja, i alla fall enligt en ny studie, ”Love, Sex, and Crime: Adolescent Romantic Relationships and Offending”, publicerad i American Sociological Review:

We find evidence that romantic relationships identified as exclusive and loving can eliminate the significant positive association between teenage sexual activity and offending. By contrast, the association between sexual intercourse and crime is intensified in relationships short on love.

Sex utan kärlek i en romantisk relation ska man visst se upp för som ung. (Måtte de unga inte lyssna på mig, Gore Vidal och Witold Gombrowicz!) Men frågan är om det inte finns mer basala, bakomliggande orsaker som får ungdomar att både ha tillfällig sex och bli brottslingar och som, om tillfällig sex eliminerades i deras liv, ändå skulle vara kriminella. Som forskarna själva konstaterar:

[A]lthough we include an array of variables to model the process by which adolescents select into romantic relationships, our approach may still neglect key variables that predict both selection into relationships and involvement in illegal behavior.

En annan fråga är om detta är typiskt för USA, där normer runt sex och relationer kan se annorlunda ut än i t.ex. Sverige.

En enkel fråga, kanske du tänker. Så är inte fallet. Men filosofen Ross Cameron reder i ”How to Have a Radically Minimal Ontology” ut begreppen:

The central ontological puzzle concerning works of music is this. It is overwhelmingly intuitive – to the point, I think, of being a datum that any successful theory must account for – that an utterance of ”Beethoven’s ninth exists” says something true if uttered at a time after that at which Beethoven completed composing his ninth, and that an utterance of the same sentence type says something false if uttered at a time before Beethoven had any thoughts about his ninth or had started any of the work that led to its composition. It seems to follow either that some entity – Beethoven’s ninth – exists now but didn’t exist before Beethoven was born, or that there is some entity that is now Beethoven’s ninth but that wasn’t always Beethoven’s ninth. The latter sounds odd: it seems that Beethoven created a musical work, not that he took something that wasn’t a musical work and made it into one. But Beethoven’s ninth doesn’t appear to be identical with any of the ordinary concrete objects of everyday acquaintance or empirical scientific discovery, and so it seems it must be an abstract entity. But abstract entities do not appear to be the kind of entities that can exist at some times and not at others, and so we have a puzzle.

Solutions to the puzzle tend to bite one of two bullets: they either deny the commonsense intuition that Beethoven’s ninth exists after the composition but not before, or they complicate our ontology with abstract entities which can be brought into existence by the actions of humans. I suggest that the puzzle is best solved by denying that musical works are needed in our ontology to account for the truth of sentences proclaiming their existence and/or attributing features to them. In that case we can agree that ”Beethoven’s ninth exists” says something true at time t and false at time t* but deny that the truth of ”Beethoven’s ninth exists” brings an ontological commitment to some thing that is Beethoven’s ninth, thus allowing us to resist the troublesome conclusion that the ontology of the world includes an abstract entity that exists at t but not at t*.

Håller du med Cameron i denna musikala nihilism? Jag finner den märkligt tilltalande. Om du inte håller med, hur föreslår du att dilemmat ska lösas? Under tiden du tänker, lyssna på ett utdrag ur Beethovens nia (om den nu existerar).

Att kollektivister som Ali Esbati inte bryr sig om individers självbestämmande förvånar inte; men att liberaler på DN, SvD och Expressen inte verkar göra det är anmärkningsvärt. I deras försvar av omskärelse av småpojkar lyser den för en liberal så centrala frågan om respekt för barnet, eller värnandet om människors autonomi med avseende på den egna kroppen, helt med sin frånvaro.

Jag medger att frågan inte är helt enkel och att olika faktorer måste vägas mot varandra; men att inte, som en av de faktorerna, inkludera det som en negativ sak att barn, som inte har kunnat ge sitt medgivande, får irreversibelt och märkbart förändrade kroppar, finner jag minst sagt märkligt. Någon trivialiserade manlig omskärelse genom att likna det vid att ta hål i öronen. En mer rättvisande liknelse är att tatuera ett litet barn.

Man kan motivera omskärelse med minskad risk för hiv och andra sexuellt överförbara sjukdomar; men är det ett argument för att omskära nyfödda, som inte lär ha sex på 15-20 års tid? Är det inte snarare ett argument som kan och bör anföras till beslutsföra personer, säg pojkar vid 15 års ålder? Varför inte låta dem ta ställning då istället? (Då kan man även nämna risken för komplikationer.)

Om man, som jag, lägger stor vikt vid det ovan anförda autonomiargumentet, är det fortfarande inte säkert att man anser att omskärelse av icke beslutsföra personer ska förbjudas, eller ens att det är dåligt att svensk sjukvård erbjuder hjälp med omskärelse. Om alternativet är för barnen farliga omskärelser på köksbord, kan det ändå vara riktigt att erbjuda denna hjälp. Men det är fortfarande så att omskärelser av småpojkar, i ett liberalt autonomiperspektiv, måste ses som problematiska. De negativa aspekterna kanske inte överväger de positiva, men de finns där och bör erkännas i argumentationen.

Media: Dagen1, Dagen2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

Den brasilianska Red-modellen Jhonnes Mattos (till vänster) är på väg någonstans:

Min gode vän Martin Andreasson argumenterar för att surrogatmödraskap bör tillåtas i Sverige:

För mig finns det bara ett hållbart skäl mot en viss form av assisterad befruktning, nämligen att den är till fara för kvinnan eller barnet. Om vi däremot kan hjälpa naturen på traven under trygga former ska det välkomnas. Världen mår bättre med fler efterlängtade barn!

Som jag ser det kan frågan besvaras utifrån två olika perspektiv: i) man anser att det är bra att fler barn föds och ii) man anser inte att det är bra att fler barn föds. Om man omfattar det första synsättet finner jag Martins argumentation stark: då bör surrogatmödraskap tillåtas, då det möjliggör för fler att skaffa barn. Om man däremot omfattar det andra synsättet är motsatt hållning följdriktig: surrogatmödraskap bör inte tillåtas, då det inte ligger i de potentiella barnens intresse att komma till.

Frågan till dem som omfattar det första synsättet och motsätter sig surrogatmödraskap blir: på vilken grund vilar motståndet? Ett möjligt argument är att det inte är bra för barn att komma till under så ”konstiga” omständigheter. Men då blir frågan: anser ni inte att det är bättre att existera under icke-perfekta omständigheter än att inte existera alls? Borde alla de barn som har suboptimala livsvillkor inte ha kommit till? Detta verkar inte hänga ihop med det grundläggande synsättet, att det är bra att fler barn föds. Om det endast är bra om fler barn föds under vissa villkor, vore det intressant att höra vilka dessa villkor är, exakt; hur dessa villkor för godtagbar barnalstring ska genomdrivas i  praktiken; och varför det andra synsättet, som säger att sådana villkor bör ställas upp men att de aldrig kan uppfyllas, inte anammas.

I vilket fall borde personer med detta synsätt stödja en utredning som går igenom forskning som undersöker hur barn till surrogatmödrar faktiskt mår. (Det finns, kan jag meddela, tecken som tyder på att de mår ungefär lika bra som andra barn.) Om barnen faktiskt mår lika bra som andra barn, borde då inte motståndet falla? Och borde inte motståndet falla även om de mår sämre än andra barn, om det är bättre att finnas till under suboptimala livsvillkor än att inte finnas till alls?

Se det tidigare inlägget ”Ricky Martins barn”; se Wikipedia om olika typer av surrogatmödraskap; och se en artikel i New York Times och en artikel i Aftonbladet om hur homosexuella män skaffar barn med surrogatmödrar.

En stor del av allmänheten i Storbritannien vill att läkare ska kunna hjälpa svårt sjuka att dö:

Overwhelming public support for a change in the law to allow medically assisted suicide is revealed in a poll for The Times. Almost three quarters (74 per cent) of people want doctors to be allowed to help terminally ill patients to end their lives. Support is particularly strong among those aged 55 to 64.

På detta viktiga tema, se den tidigare i år utgivna boken Döden är förhandlingsbar av professor Torbjörn Tännsjö.

I ett domslut från en domstol i Florida beskrivs ett domslut i en lägre instans rörande vårdnad om en 15-årig pojke:

It went on to find that the child … had ”unmanlike” toilet behavior. … [Footnote: The child would sit to urinate ...]

Är det omanligt att sitta ned och kissa? Är det i så fall dåligt att vara omanlig? Eller kan det rentav finnas fördelar med att pojkar och män sitter ned och kissar (t.ex. mindre tjat om att fälla ned toalettsitsen)?

Som bekant är köerna för njurtransplantation långa i de flesta länder, inte minst därför att ersättning inte tillåts till donatorer. I väntan på en sådan reform finns andra sätt att öka donationsvilligheten, t.ex. genom tv-program. Det visas i den nya studien ”The Power of Narratives”:

Viewers who were not organ donors prior to exposure to the dramas were more likely to decide to donate organs if the drama explicitly encouraged donation, portrayed characters revealing how they had become donors and discussed the merits of donating.

Detta kommer inte att lösa det stora köproblemet, men varje steg på vägen är välkommet. Hoppas att manusförfattare till tv-serier i Sverige läser denna blogg. Jag vill också uppmana dig att anmäla dig till Donationsregistret.

Enligt Rapport:

[F]orskare på Sveriges Lantbruksuniversitet menar att ekologisk odling är mer skadlig för miljön än konventionellt jordbruk.

Därutöver tycks det inte finnas belägg för att ekologisk mat är nyttigare; och den är betydligt dyrare. Jag kommer inte börja besöka Hermans Ekohandel, som nyligen etablerade sig ett stenkast från min bostad – och jag anser att statens mål för och särskilda stöd till ekologisk odling bör upphöra pronto.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

Banker har gynnats stort av olika regeringar och myndigheter i den pågående krisen. De flesta tycker att de stöd som har utgått har varit motiverade, av hänsyn till det finansiella systemets funktionssätt, men det finns de som anser att åtminstone vissa banker borde ha fått ta de fulla konsekvenserna av att ha misskötts. (Stödet till Swedbank upprör t.ex. vissa.) Motståndet till stöd verkar ha tre komponenter: i) vissa finner det orättvist att resurser överförs från skattebetalare till företag som inte har skötts väl; ii) vissa finner det viktigt av effektivitetsskäl att företag som har hanterat resurser illa läggs ned, så att resurser kan omallokeras till verksamheter där de har potential att hanteras bättre; och iii) vissa ser en risk för moral hazard, dvs. att banker riskerar att upprepa samma misstag framöver när de vet att de alltid räddas av staten vid problem.

Mot bakgrund av denna diskussion fann jag en ny studie, ”Banking on Politics”, av Matias Braun och Claudio Raddatz, högintressant:

This paper presents new data from 150 countries showing that former cabinet members, central bank governors, and financial regulators are many orders of magnitude more likely than other citizens to become board members of banks. Countries where the politician-banker phenomenon is more prevalent have higher corruption and more powerful yet less accountable governments, but not better functioning financial systems. Regulation becomes more pro-banker where this happens more often. Furthermore, a higher fraction of the rents that are created accrue to bankers, former politicians are not more likely to be directors when their side is in power, and banks are more profitable without being more leveraged. Rather than supporting a public interest view, the evidence is consistent with a capture-type private interest story where, in exchange for a non-executive position at a bank in the future, politicians provide for beneficial regulation.

I vilken grad kan aktuella bankstöd ses som ett resultat av denna intressegruppsaspekt – och i vilken grad kan utformningen av regleringar, före, under och efter krisen, göra det? Hur ser relationer och band ut mellan bankledningar och statens olika företrädare? Frågan är befogad, särskilt i vissa allmänt korrupta länder, men kanske även i Sverige.

Ekonomipristagaren George Stigler har formulerat en teori om ekonomiska regleringar, om hur intressegrupper får inflytande. Media: DN.

Forskare i artificiell intelligens har mötts för att diskutera farorna med att maskiner tar över eller, i alla fall, blir skadliga för människor. Men konferensens arrangör Eric Horvitz noterade också att maskiner kan föra goda saker med sig:

He recently demonstrated a voice-based system that he designed to ask patients about their symptoms and to respond with empathy. When a mother said her child was having diarrhea, the face on the screen said, “Oh no, sorry to hear that.” A physician told him afterward that it was wonderful that the system responded to human emotion. “That’s a great idea,” Dr. Horvitz said he was told. “I have no time for that.”

Om maskinerna kan ta hand om empatin kan läkarna få tid för fler patienter och minska väntetiderna. Utmärkt!

Béla Bartóks tredje pianokonsert, tredje satsen, går inte av för hackor:

Om du vill ta del av Bartóks tre pianokonserter i sin helhet, rekommenderar jag denna inspelning.

Jag har blivit intervjuad av den smarte statsvetaren-konstexperten-neurovetaren Robert Stasinski. Om du inte får nog av mig här, ta gärna en titt. Bl.a. säger jag följande:

Genusperspektivet har inte slagit igenom i så hög grad inom nationalekonomin, kanske pga. ämnets ofta ”tekniska” karaktär, kanske därför att ämnet fortfarande domineras av män.

Har du några frågor du vill ställa till mig? Mejla mig dem i så fall. Jag tänkte skriva ett inlägg inom kort med svar på läsarfrågor, av såväl privat som professionell karaktär.

Min egen uppfattning är att nationalekonomer qua nationalekonomer ska sträva efter att försöka klargöra hur världen fungerar, hur olika variabler hänger samman, istället för att proklamera vissa mål. Med andra ord stödjer jag Milton Friedman i hans positivistiska syn på hur nationalekonomisk forskning bör bedrivas och ställer mig skeptisk till explicit normativ forskning. Det jag själv försöker använda mig av är hypotetiska imperativ: att reda ut hur mål y bäst uppnås om mål y eftersträvas. Därmed inte sagt att jag själv tycker att mål y är eftersträvansvärt.

Men Bryan Caplan ställer oss med denna syn mot väggen:

If I cornered the typical economist who defends socialized medicine, I suspect he’d say something like, ”It’s not economists” job to question political ends.  Our job is to help people achieve their political ends as efficiently as possible. If people want socialized medicine, we have to help make it work as well as possible.” To which I’d reply, ”You don’t say that when you’re criticizing rent control, or protectionism, or labor market regulation.  You criticize political ends all the time.” If they quibbled, I’d add: ”Perhaps to be more precise, you recognize that most ”political ends” are themselves debatable means to more fundamental political ends. So why not debate this one, too?” OK, so why not?

Mitt svar till den första inväningen är att jag faktiskt tror att de flesta ekonomer som kritiserar hyresregelering eller protektionism eller arbetsmarknadsregleringar faktiskt gör det på det sätt jag tycker att det ska ske, i form av hypotetiska imperativ. De säger inte att ”protektionism är fel”, punkt slut, utan ”givet ett mål om ekonomisk tillväxt är protektionism kontraproduktivt” e.d. Mitt svar till den andra invändningen är att Caplan här nog har en poäng, som jag inte har tänkt så mycket på. Dvs. om politiker har ett yttersta mål z (säg lycka) och förespråkar ett delmål y (säg offentlig produktion av hälsovård), som i positiva, vetenskapliga studier har visat sig inte befrämja utan kanske t.o.m. motverka z, då förefaller det möjligt för en positivistisk nationalekonom att ifrågasätta y. Däremot bör han inte anföra att z är bra eller dåligt som yttersta mål (återigen qua nationalekonom). Vad tycker du?

Se även inläggen ”Vetenskapsmannen i politiken”, ”Den ideologiska nationalekonomin” och ”Vad hände med Milton Friedman?”.

Pablo Picasso, Grand nu au fauteuil rouge (1929), 195,0 x 129,0 cm:

Tillhör du, liksom jag, dem som helst inte vill tala om sitt arbete på fritiden? I detta är vi i så fall lika Michel Foucault. Edmund White skriver följande i My Lives (s. 194):

During the dinner I regretted that I couldn’t discuss his theories with him [Foucault]. Only later did I learn that he disliked such discussions outside the classroom.

Så träffar du mig, tala helst om något annat än nationalekonomi, t.ex. om sötisar, politik eller opera.

Den alltid lika innovative professor Bruno Frey anför i ”Punishment – and Beyond” att förlitandet på straff för att reducera brottsligheten är överdrivet, dels därför att straff medför nackdelar och dels därför att det finns alternativ till straff. Frey menar att straff medför följande nackdelar:

• Brottslingar kan vilja bli straffade.
• Straff medför svårigheter för brottslingar att senare försörja sig lagligt.
• Maximumstraffen är för låga för att avskräcka.
• Fängelsestraff utbildar brottslingar i brottslighet.
• Oskyldiga straffas ibland.
• Suboptimala straff utdelas regelmässigt.
• En intrisikal vilja att bete sig väl kan motverkas av straff.
• Straff har inte en avskräckande effekt på omedvetna lagbrott.

Dessa två alternativ till straff menar han bör ges större utrymme för att stimulera ett icke-kriminellt beteende:

• Ökad möjlighet att återgå till vanligt liv: ”A totally different approach considers the situation of people engaged in unlawful activities and seeks to raise the benefits of exiting by providing such persons with attractive opportunities in the lawful sector: they are not punished; instead, they are offered a new identity and satisfactory employment options so that they can start a new life.”
• Belöning av gott beteende: ”Instead of punishing people for behaving illegally, persons acting legally can be rewarded in various ways. Individuals and firms can be commended for behaving as ”good citizens” by handing out orders, medals, prizes, and other awards.”

Jag är personligen inte övertygad om att dessa två metoder bör ersätta straff (som trots allt tycks kunna ha en avskräckande effekt: se här, här och här). Snarare torde de kunna komplettera straff. Angående den sista metoden kan belöningar också bidra till högre produktivitet på arbetet och till ökad blodgivning.

Nietzsche:

Maturity – to recover the seriousness one had as a child at play.

Jag tar nog inget på lika stort allvar idag som jag tog mina lekar som barn. Jag är dock inte övertygad om att jag bör göra det. Snarare vill jag kunna ta livet på ännu mindre allvar.

Red-modellen Eddie Wrey:

Professor Lars E. O. Svensson får välförtjänt uppmärksamhet i Wall Street Journal för sin penningpolitiska forskning och för sina aktuella insatser som vice riksbankschef. Tre intressanta inslag i artikeln:

• Svensson förespråkar ett prisnivå- snarare än ett inflationsmål, vilket Sverige som ensamt land använde sig av redan på 1930-talet: ”Mr. Svensson describes this concept — price-level targeting — as a benchmark with a ”memory.” Most central banks that have an inflation target aim to get to the same level of inflation, say 2%, whether or not inflation was far slower than that the year before. By focusing on prices, the central bank allows for inflation to overshoot targets temporarily to offset those occasions when it had undershot inflation targets the year before.”
• Svensson ställer sig inte avvisande till negativa räntesatser: ”[H]e did score a victory in that the Swedish central bank set its deposit rate in negative territory. That means that banks pay to store their excess reserves with the Riksbank, which gives them an extra inducement to turn those reserves into loans, rather than hoarding them. ”There is nothing strange about negative interest rates,” he told the other five Riksbank board members, according to minutes from the July 1 meeting.” (Se även Greg Mankiw om detta.)
• Svensson välkomnar deprecieringen av kronan och rekommenderar konkurrentländer att inte uppröras därav: ”A weaker krona ”is part of expansionary policy and means that activity is higher and unemployment lower in this country than they otherwise would be,” he said. He emphasized that a weaker krona shouldn’t be taken as a threat to trading partners. Even if a weak krona would make imports more expensive, he believes the boost to Sweden’s demand would ultimately result in more imports. ”We can consume, invest and import more,” he said.”

Fyra reflexioner: i) Nationalekonomin är en samhällsvetenskap under utveckling, där nya metoder för att uppnå mål utvecklas, prövas och utvärderas. Hur penningpolitik ska bedrivas är inte skrivet i sten. ii) Det är nyttigt med aktiva forskare i Sveriges riksbanks direktion. (Skulle en f.d. TCO-ekonom kunna föra denna typ av viktiga resonemang?) Kanske bör de beredas större utrymme i andra ekonomisk-politiska beslutsfora? iii) Intervjun är värdefull bl.a. därför att penningpolitiken ofta och oklokt nog glöms bort i den politiska krisbekämpningsdebatten. iv) Jag är mindre säker än Svensson på att vi inte har ett annalkande inflationsproblem.

Nyligen såg jag den gripande musikalen Billy Elliot i New York, baserad på filmen med samma namn. Ett mindre gripande inslag i musikalen var låten ”Merry Christmas, Maggie Thatcher”, som gav uttryck för gruvarbetarnas inställning till henne. Jag måste säga att jag blev lite omtumlad av den råa texten, skriven av Lee Hall. Bl.a. sjungs det om Maggie:

We all celebrate today
”Cause it’s one day closer to your death

Och om Michael Heseltine:

And you’re just a Tory Swine

Musiken är skriven av Sir Elton John, som också här sjunger:

Hur ser ni på att använda väldigt nedlåtande epitet om politiska motståndare? Jag tycker inte att det är fel att i en film eller musikal låta karaktärer som faktiskt tycker så här framföra det, men däremot är jag mycket tveksam till om den politiska processen kan fås att fungera bättre om man ska smäda och förolämpa sina motståndare på detta vis. Effekten blir nog den motsatta.

Se även inlägget ”En kraftfull kvinna” och länkarna däri.

Vissa påstår att Jesus är en moralisk förebild, ja, till och med att han är moraliskt perfekt. Stämmer det? Detta står att läsa i Luk. 8:32–33:

Nu gick där en stor svinhjord och betade på berget, och demonerna bad honom att få fara in i svinen, och det tillät han. Då for demonerna ut ur mannen och in i svinen, och hjorden rusade utför branten och ner i sjön och drunknade.

Här är det uppenbart att Jesus väljer att tillåta plågande av djur och att han dessutom inte respekterar privat ägande. Ett tydligt exempel på moralisk imperfektion, för att inte säga omoral.

Glen Whitman ställer de riktigt intressanta frågorna, t.ex. hur det kommer sig att annars insiktsfulla personer väljer att kamma över en flint med stora mängder längre ned sittande hår. Förklaringen:

I surmise that comb-overs don’t happen all at once, but by degrees. More importantly, in the early stages the comb-over actually works. Imagine a man whose hair is just starting to get a little thin on top. By moving his part just a tiny fraction of an inch toward his temple, he will increase the apparent thickness on the top of his head, while leaving his part in the acceptable range. He will actually look better! But as the thinning advances, the head-owner gradually moves his part farther and farther down the side of his head, until eventually he winds up with a full-blown comb-over.

En mycket plausibel förklaring. Den får mig att tänka på Ludwig von Mises teori om interventionism: staten börjar med att intervenera lite grann i ekonomin, och i början fungerar åtgärden, men när marknadsaktörerna anpassar sig förlorar den sin kraft. Då krävs ytterligare interventioner för att uppnå det önskade resultatet, men efter ett tag undermineras även dem av flexibla och driftiga marknadsaktörer. Så fortsätter det till dess man når socialism. En första åtgärd tedde sig harmlös men ledde fram till ett oönskat slutresultat.

Som i fallet med överkammad flint. Frågan är: Hur ska de som börjar bli flintskalliga kunna hjälpas från att påbörja vägen mot fördärvet? Kan de övertygas om att en flint, även om den inte kan betraktas som en tillgång, är att föredra framför överkamning? Eller ska de tipsas om hårtransplantation? Eller Propecia?

Många betvivlar att den effektiva marknadshypotesen (EMH), dvs. uppfattningen att ”priset på en finansiell tillgång reflekterar all tillgänglig information som är relevant för dess värde”, stämmer. Det klargörs t.ex. i en artikel, ”Efficiency and Beyond”, i The Economist (där professor Eugene Fama ger nyss citerade definition). Professor Scott Sumner betvivlar det dock icke:

How can I defend the EMH, when so many studies show people are irrational and markets are inefficient?

Market anomaly studies are products of data mining. At some level this is known by economists, but the problem is far worse than even most economists realize. These tests are not reliable. People are often irrational, but it’s not clear that irrationality has much impact on sophisticated financial and commodity markets. The anti-EMH position has yet to come up with useful public policy advice, or useful investment advice.

Här utvecklar han argumentationen (och läs den innan du kritiserar honom). EMH lever och frodas, som det verkar.

Det ryste i hela kroppen på mig då Tom Daley, blott 15 år gammal, idag blev världsmästare i simhopp på tio meter. Det är alltid speciellt att se överraskande stor talang. OS-mästaren Matthew Mitcham blev till slut bara fyra pga. ett misslyckat sista hopp. Det svänger fort i simhopp, vilket gör sporten extra spännande, förutom estetiskt tilltalande. Här är Tom i sitt sista hopp i finalen:

Se även inläggen ”Irriterande sportnationalism” och ”Tilltalande sport.

Var går frihetens gränser? John Stuart Mill anför i kapitel I av On Liberty att vi bör ha frihet att göra vad vi vill så länge detta inte skadar andra:

The object of this Essay is to assert one very simple principle, as entitled to govern absolutely the dealings of society with the individual in the way of compulsion and control, whether the means used be physical force in the form of legal penalties, or the moral coercion of public opinion. That principle is, that the sole end for which mankind are warranted, individually or collectively, in interfering with the liberty of action of any of their number, is self-protection. That the only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others.

Om vi accepterar denna ”skadeprincip” följer dock en implikation som sällan uppmärksammas, nämligen att det kan vara befogat att ifrågasätta friheten att skaffa barn. Professor David Benatar utvecklar i ”Reproductive Freedom and Risk”, publicerad i Human Reproduction, ett sådant argument. Hans syn:

The more risky and harmful procreation is, the less favourable the view we should take of it and the less tolerant we need be. Where procreation is only mildly unreasonable, we might simply desist from assisting reproduction. In worse cases, we might condemn it. In the most egregious cases, we might consider prohibiting or preventing it if this can successfully be achieved without the moral costs outweighing the benefits. The implication of the foregoing, I suggest, is that procreation that stands a high chance of serious harm should be actively discouraged and sometimes even prevented. This may sound harsh. However, if we do not tolerate the wilful or negligent endangerment or harm of others in other contexts, we should not indulge such conduct when it is procreative.

Jag misstänker att det finns åtminstone två förklaringar till att många motsätter sig denna typ av ifrågasättande av friheten att reproducera. Den ena är att begränsningar av denna frihet har använts på godtyckliga grunder under historien, vilket många med rätta finner frånstötande. Den andra är helt enkelt den starka biologiska impuls att skaffa barn som, bortom rationell analys, driver människor att ställa sig avvisande till varje form av ifrågasättande eller begränsning av reproduktion. Själv finner jag dessa båda förklaringar normativt svaga. En intressant diskussion att föra är hur informella och formella regelverk, praktiskt och konkret, skulle kunna förbättras, givet Benatars uppfattning.

Se även inläggen ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Bör nya människor skapas?” och ”Bättre att inte existera”.

Har någon skrivit en kärleksdikt till dig? W. H. Auden varnar:

The girl whose boy-friend starts writing her love poems should be on her guard. Perhaps he really does love her, but one thing is certain: while he was writing his poems he was not thinking of her but of his feelings about her.

Ur Davenport-Hines, Richard (2003). Auden. London: Vintage: 245.

Vi har nog alla upplevt ånger. Ånger implicerar att vårt beslutsfattande inte är helt perfekt och att vi begår misstag. Vissa tar det som grund för att föreslå paternalistiska ingrepp i människors valfrihet, där tanken är att människor ska hjälpas att slippa begå misstag och slippa ånger. Är det inte mycket bättre att förekomma misstagen? Måhända, men jag befarar att paternalister har en tendens att underskatta möjligheten att lära sig av misstag. Om man alltid ska beskyddas från livets faror torde ens karaktärsutveckling och förmåga att hantera nya beslutssituationer försvagas — vilket kan göra en verkligt sårbar när man står inför en situation utan skydd från ovan.

Experimentell forskning visar också att människor, benägna som de är att begå misstag och känna ånger, faktiskt förmår att lära av misstag och ånger och bete sig annorlunda i kommande valsituationer. I den nya studien ”Regret Once, Think Twice” sammanfattas den existerande litteraturen på följande sätt:

[W]hen making a choice, people anticipate the experience of regret based on their previous experience of regret relevant to the choice option. This leads to the general conclusion that the impact of experienced regret on subsequent choice is mediated through the anticipation of the experience of regret.

Så jag rekommenderar oss att ta det lugnt trots att människor begår fel. Annars kanske vi får ångra oss.

Se även ”Är ånger ett tecken på irrationalitet?” samt Peter Santesson-Wilsons inlägg ”Nyckelbarnen och den nya världen där inget får hända”.

Chaospet är riktigt skojig ibland:

(John Stuart Mill är förresten alltid läsvärd.)

I experimentell forskning är det numera välbelagt att människor ofta är beredda att utdela altruistiska straff, dvs. de är beredda att straffa dem som inte bidrar till produktionen av kollektiva nyttigheter, trots att det innebär en personlig kostnad att straffa.* Jag kom att tänka på det när jag läste om en uppmaning att skicka pengar till Danowsky & Partners, den advokatfirma som företrädde IFPI i Pirate Bay-målet:

Anakata encourages all Internet users to pay extremely small sums around 1 SEK (0.13 USD) to Danowsky’s law firm, which represented the music companies at the Pirate Bay trial. The music companies will not benefit from this, instead it will cost them money to handle and process all the money. … A friend of anakata told Blog Pirate that the bank account to which the payments are directed has only 1000 free transfers, after which any transfers have a surcharge of 2 SEK for the account holder. Any internet-fee payments made after the first 1000, which includes the law firm’s ordinary transfers, will instead of giving 1 SEK, cost 1 SEK to the law firm. Since Danowsky & Partners Advokatbyrå is a small firm, all the transactions are handled by hand. Handling all payments will be time consuming, costing the law firm in productivity. Maybe it will even affect their success in other cases.

Vad säger man, hämnden är ljuv? I den mån människor betalar för att orsaka Danowsky & Partners skada tyder det på något slags beredskap att utdela straff, även till personlig kostnad. (Jag misstänker dock att Danowsky & Partners kan parera försöket att skada genom att blockera betalningar eller byta betalningsform e.d.)

Se även inlägget ”Böter för läskig pirat”.
_________________

*Se t.ex. Fehr, Ernst och Gächter, Simon (2002). ”Altruistic Punishment in Humans.” Nature, 415: 137–140.

James Ensor, Skeletons Fighting Over a Pickled Herring (1891), 16,0 x 21,5 cm:

Nyligen reste den kände dirigenten Sir Edward Downes och hans hustru Joan till en klinik i Schweiz, där de fick hjälp att själva inta ett dödligt medel. De ansåg att tiden hade kommit för dem båda att dö. Deras barn Boudicca och Caractacus fanns på plats, och den förra beskriver, i en gripande artikel i The Guardian idag, hur hennes föräldrar kom fram till detta beslut och hur hon och hennes bror stödde dem. Om modern:

”Mum was not frightened of dying, but she was frightened of a living death,” she said. ”She loved her life and she was infuriated by any type of illness, even a cold, by anything that sapped her energy levels because she had stuff to do,” said Boudicca. ”The idea of being increasingly weak, fragile and tired in the last weeks of her life were unbearable.”

Och om fadern:

”Having lived such an incredible life, he couldn’t read and he couldn’t listen,” said Boudicca. ”He didn’t have a terminal illness, but without my mother his life would have been unbearable – he would have been utterly miserable. Ten years of misery – was that really worth fighting for after such a full life?”

Jag har den fullaste förståelse både för Sir Edwards och Joans beslut och för barnens stöd. Som Phaedra uttrycker det i Brittens kantat med samma namn:

Oenone, I want to die. Death will give me freedom; oh it’s nothing not to live; death to the unhappy’s no catastrophe!

Det är dags för dödshus på fler ställen. Även behandlingen av kvarlevorna efteråt tilltalar mig:

The bodies were cremated and the ashes scattered in a Swiss forest. There was no funeral.

Att länder vinner på ekonomisk öppenhet är de flesta överens om. Graden av öppenhet definieras i de flesta empiriska studier som graden av frihandel; men i begreppet kan också frihet för multinationell produktion (MP) inkluderas. En ny studie, ”Trade, Multinational Production, and Gains from Openness”, av Natalia Ramondo och Andrés Rodríguez-Clare, undersöker hur stora vinsterna är av öppenhet för handel och multinationella företag:

Our results suggest that the gains from openness are much higher than the gains from trade: the average OECD country’s real income is 15% higher thanks to the joint gains from trade and MP compared to isolation (i.e., no trade and no MP). In contrast, shutting down trade would lead to real income losses of only 3% for the average OECD country. The difference between these two numbers arises due to the large gains from MP in our estimated model: shutting down MP would lead to losses of 9% for the average OECD country. Of course, these gains and losses are much higher for smaller countries. For example, gains from openness are 30% for Belgium whereas they are only 5% for the United States. As a small country, Belgium benefits greatly both from trade and MP, although the gains from MP almost double those from trade.

Ekonomisk öppenhet i båda formerna förefaller alltså synnerligen viktiga för förmågan att skapa välstånd; intressant nog förefaller dessutom handel och MP vara komplement till varandra. De tecken på protektionism som kan skönjas i krisens spår kan visa sig bli mycket kostsamma.

Jag finner psykiatriska fallbeskrivningar intressanta. I British Journal of Psychiatry berättas om en man som sköt sig själv i huvudet därför att han trodde att han hade två huvuden:

The other head kept trying to dominate my normal head, and I would not let it. It kept trying to say to me I would lose, and I said bull-shit. ”I am the king pin here” it said and it kept going on like that for about three weeks and finally I got jack of it, and I decided to shoot my other head off.

Även om psykiatrin ofta erhåller kritik tycks det klart att det är en medicinsk inriktning som behövs.

Tips: Mind Hacks.

Tron på att politiska insatser förmår dämpa krisen tycks fortsatt stark, särskilt bland politiker men även bland allmänheten och en del nationalekonomer. Vissa, som professor Paul Krugman, kräver mer insatser när det blir tydligt att problem kvarstår. Det finns dock nationalekonomer som är skeptiska inför politikens möjligheter att förbättra situationen.

Professor Casey Mulligan är ett exempel:

Some of us thought that the fiscal stimulus would do essentially nothing to improve the economy. But even stimulus advocates admitted that economic improvements coming from the stimulus law — about a half a percentage point (by their estimates) — would be small when compared to the shocks hitting the economy. Based on this comparison, a few economists have suggested that the stimulus bill should have been larger. … This faulty logic comes from ignoring the costs of fiscal stimulus, and failing to ask whether the costs are commensurate with even the most optimistic estimate of the benefits. … [Congress] should consider turning off the first stimulus before more tax dollars are wasted.

Professor Guido Tabellini ett annat (med ett andra inlägg här):

It is widely held that the current situation is mostly the result of economic policy mistakes (in regulation, in supervision and, according to some, monetary policy) made before the outbreak of the crisis. The corollary of this thesis is that it is sufficient to correct these mistakes in order to avoid the next crisis. But the truth is that many serious mistakes have been made during the management of the crisis and have significantly contributed to worsening the situation.

Liksom professor Daron Acemoglu:

[E]conomists justifiably believe that as a process of creative destruction, capitalism requires institutions that allow for innovation and the reallocation of resources toward firms that have successfully innovated. This suggests that we should not condemn wholesale even the financial innovations that played a role in the crisis, which have been remarkably productive and will continue to be, given the right regulations. Nor should economists hesitate to say that political reactions to the crisis that hamper such innovation and reallocation may do far more harm than good.

Den svenska regeringens relativa återhållsamhet med diskretionära stimulansåtgärder och panikartade ingrepp i marknadsekonomin ter sig inte som så dum.

Välkommen med på gudstjänst hos Kenneth Hagin (i vars bibelskola Livets Ords Ulf Ekman fick sin utbildning). Pastor Hagin inleder med att referera till det tillfälle då de första kristna började tala i tungor. I Apostlagärningarna 2:13 står det:

Men andra gjorde sig lustiga och sade: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.”

Sedan brakar det loss i församlingen:

Nej då, det finns ingen konflikt mellan ett rationellt, vetenskapligt förhållningssätt till tillvaron och kristendom.

Tips: Jerry Coyne

W. H. Auden förmedlar en fråga som varje tunnelbaneresenär nog har ställt sig:

Scanning his fellow
Subway passengers, he asks:
”Can I really be
the only one in this car
who is glad to be alive?”

Ur Davenport-Hines, Richard (2003). Auden. London: Vintage: 307–308.

Föreligger hyckleri när en person som motverkar existensen av ett visst fenomen ändå, när det väl existerar, drar nytta av det? Göran Persson svarar på en fråga i DI Weekend (25-2009, s. 11):

Du var starkt emot ”pigavdraget” som socialdemokratisk partiledare, men i fjol begärde du själv avdrag på 12 985 kronor för hushållsnära tjänster. Hur motiverar du det?

Varför skulle jag avstå avdrag och betala själv när lagen är som den är? Man kan inte lägga över sådana frågor på enskilda, det är lagstiftningen man ska ge sig på. Jag tycker inte om privatiseringar av sjukhus heller, men det betyder inte att jag inte kan uppsöka ett sådant sjukhus vid behov.

Jag undrar varför man inte kan lägga över sådana frågor på enskilda. Har inte en enskild möjlighet att följa sin övertygelse om vad som är rätt och fel när det gäller att frivilligt välja om en förmån ska utnyttjas? Beakta tre fall:

1. Ingen lag om avdrag: Göran Persson betalar 12 985 kr mer i skatt än idag, pengar som t.ex. kan gå till vård, skola och omsorg.
2. Lag om avdrag, utnyttjande av avdrag: Göran Persson betalar 12 985 kr mindre i skatt än om han hade valt att inte utnyttja avdraget, vilket ger mindre pengar till vård, skola och omsorg.
3. Lag om avdrag, icke-utnyttjande av avdrag: Göran Persson betalar 12 985 kr mer i skatt än idag, pengar som t.ex. kan gå till vård, skola och omsorg.

Om man förordar alternativ 1 kan man som enskild mycket väl välja, och uppmana alla andra att välja, alternativ 3, givet att lagen finns på plats. Om man tycker lagen är har dåliga konsekvenser bidrar man därigenom till att det dåliga får mindre genomslag. Denna syn, som alltså avviker från Göran Perssons, får stöd av professor Saul Smilansky, som i ”On Practicing What We Preach”, publicerad i American Philosophical Quarterly, fastslår:

But one cannot, as a rule, avoid living according to one’s principles, when one is preaching their implementation, just because others do not join.

För att härda ut med livets lidande. Det tycks åtminstone vara Nietzsches tes i The Birth of Tragedy. Han beskriver först hur kung Midas får satyren Silenus att klargöra vad som är allra bäst för människan (s. 49):

Miserable ephemeral race, children of chance and toil, why do you force me to tell you what is best for you not to hear? The very best of all things is completely beyond your reach: not to have been born, not to be, to be nothing. But the second best for you is – to meet an early death.

Nietzsche klargör sedan hur denna insikt hanterades (s. 50):

How else could that people, so sensitive in its emotions, so impetuous in its desires, so uniquely equipped for suffering, have tolerated existence, if the very same existence had not been shown to it surrounded by a higher glory in its gods.

Psykologi som förklaring till religion, med andra ord. Personligen har jag större förståelse för en föreställning om imperfekta gudar som metod för att härda ut med lidande än för en föreställning om en allgod, allsmäktig och allvetande – dvs. perfekt – gud. Faktum är att lidandets existens torde utgöra det starkaste argumentet mot en sådan guds existens.

Då ska jag göra som Ingvar Jensen, tidigare ägare till Elfa, enligt intervju i DI Weekend (22-2009, s. 30):

Vilken är din största extravagans?
[A]tt jag ibland på privata långresor bokar business class.

Ekonomisk analys kan tillämpas på de mest skilda områden. Med risk för att chockera känsliga personer analyserar Glen Whitman den sociala konvention som säger att det är oacceptabelt att släppa väder i närvaro av andra. Han börjar med att konstatera att även om det kan vara individuellt rationellt att släppa väder i närvaro av andra, är det inte socialt önskvärt att alla gör det:

To be more specific, let r be the relief from passing gas, and let d be the olfactory discomfort experienced by each person for each passage of gas. For simplicity, assume these parameters are the same for all persons. Suppose there are n people, each with an equal likelihood of needing to pass gas.

In these circumstances, we might observe a kind of tragedy of the commons. Absent an effective social convention against passing gas, each person rationally chooses to let loose if:

r > d

But the collective flatulence will make everyone worse off if:

nd > r

If so, then everyone will choose to cut loose, even though they’d all be better off if they all restrained themselves. So a convention that successfully induced people to restrain their flatulence would make everyone better off.

Han fortsätter med att konstatera att upprätthållandet av denna konvention kräver hårda straff:

The difficulty of detecting flatulators might explain the relatively high punishment associated with it. Given that flatulence is a completely natural impulse, and that others’ discomfort is usually minor and temporary, social ostracism and public shaming might seem out of proportion to the crime. Yet when the probability of conviction is low, the magnitude of punishment must be correspondingly high to provide a sufficient disincentive.

Det tycks mig som om hotet om straff i allmänhet fungerar i detta fall – konventionen är vid god vigör. Gott så.

Se vad Sjukvårdsupplysningen har att säga om gasbesvär.

Det är inte bara så att menstruationscykeln är relaterad till lägre löner för kvinnor; den tycks också relaterad till inställningen till personer med annan hudfärg. Detta enligt den nya studien ”Race Bias Tracks Conception Risk Across the Menstrual Cycle”, publicerad i Psychological Science:

We examined the effects of changes in conception risk across the menstrual cycle on intergroup bias and found that increased conception risk was positively associated with several measures of race bias.

Är detta ett utslag av ett atavistiskt grupptänkande, som grundas i en (måhända omedveten) föreställning om att det är viktigt att förmera den egna gruppen eftersom den annars hotas av andra grupper?

Hyacinth och Richard Bucket har införskaffat en liten, liten våning i en herrgård på landet. När de fastnar i varandra i det lilla, lilla köket känner Hyacinth förståeligt obehag:

Sverige har höga alkoholskatter – t.ex. beskattas etylalkohol med 501,41 kr per liter ren alkohol. (Hur kom någon fram till de där 41 örena?) Ett argument för sådana skatter är att de kan hjälpa personer med svag förmåga till självkontroll att undvika hög konsumtion med negativa konsekvenser för dem själva och andra. Nu indikerar en ny studie, ”Sin Taxes: Do Heterogeneous Responses Undercut Their Value?”, att alkoholskatter påverkar olika gruppers efterfrågan på alkohol olika:

We recover two latent groups, one is significantly responsive to price but the other is unresponsive. … These results have policy implications. Only a subgroup responds significantly to price. Importantly, the unresponsive group drinks more heavily, suggesting that a higher price could fail to curb drinking by those most likely to cause negative externalities. In contrast, those least likely to impose costs on others are more responsive, thus suffering greater deadweight loss yet with less prevention of negative externalities.

Det verkar alltså som om de som mest skulle behöva hjälp av höga alkoholskatter, för egen och andras skull, är de som minst påverkas av dem i sina konsumtionsbeslut. Utgör detta ett argument mot sådana skatter?

W. H. Auden reste till Island 1936 och bevittnade hur en val, ”the most beautiful animal I have ever seen”, slaktades:

To see it torn to pieces with stem winches and cranes is enough to make one a vegetarian for life. … A bell suddenly clanged and everyone stuck their spades into the carcass and went off for lunch. The body remained in the sun, the flesh still gleaming a little. It gave one an extraordinary vision of the cold controlled ferocity of the human species.

Ur Davenport-Hines, Richard (2003). Auden. London: Vintage: 154.

Barry Flanagan, Thinker on a Rock (1997):

(Bilden tog jag i en park i Washington, DC, den 4 juli 2009.)

Frågan är omdebatterad i den nationalekonomiska litteraturen, men den senaste studien, ”Government Size and Growth: Accounting for Economic Freedom and Globalization”, av Andreas Bergh och Martin Karlsson, accepterad för publicering i Public Choice, antyder följande för rika länder:

Government size robustly correlates negatively with growth. We also find some evidence that countries with big government can use economic openness and sound economic policies to mitigate negative effects of big government.

Studien kontroller till skillnad från tidigare studier för globalisering och institutionernas grad av marknadskonformitet samt använder sig av Bayesian Averaging over Classical Estimates (BACE) för att klargöra resultatens robusthet.

Sverige tycks exemplifiera att ett land med en stor stat kan växa relativt bra, så länge politiken i övrigt är marknadsbejakande. T.ex. har Sverige avreglerat och liberaliserat relativt mycket de senaste decennierna, vi har sänkt inflationen, och vi har en lång tradition av öppenhet (se vidare Andreas Berghs bok Den kapitalistiska välfärdsstaten). Frågan är: Skulle inte tillväxten öka ytterligare om statens storlek reducerades, i alla fall om vissa utgifter och skatter sänktes i kombination?

Vad förklarar den stora befolkningsökning och den urbanisering som har ägt rum i världen? Så här ser utvecklingen ut:

Det finns många hypoteser, där de viktigaste torde vara förbättrat näringsintag, utvecklade medicinska kunskaper och bättre sanitära förhållanden. En ny, metodologiskt klurig studie, ”The Potato’s Contribution to Population and Urbanization: Evidence from an Historical Experiment”, visar att näringsintaget har spelat en kausal och viktig roll:

Our results show that Old World regions that were suitable for potato cultivation experienced disproportionately faster population and urbanization growth after the introduction of potatoes. … The magnitudes of our estimates are also interesting. One way to measure the estimated effects is to ask how much of the average difference in population or urbanization levels (or their growth rates) between the pre-potato adoption period (1000–1700) and the post-adoption period (1700–1900) is explained by the introduction of the potato. Doing this calculation, our baseline estimates suggest that the potato accounts for 12% of the increase in population, 22% of the increase in population growth, 47% of the increase in urbanization, and 50% of the increase in urbanization growth.

Potatisen har onekligen varit av stor betydelse. När jag var liten åt jag mycket kokt potatis – numera tycks få i min ålder och yngre orka skala och koka potatis. Ett tips som Nigella gav i ett av sina matlagningsprogram: Skala inte potatisen utan dela den bara, koka den och pressa den sedan (med skal) i en potatispress. Skalet stannar i pressen, och du får snabbt fin potatis att äta.

Kerry Degman i en kampanj för Armani Exchange:

Den förväntade kostnaden av att begå ett brott (fortkörning) har en avskräckande effekt, enligt en ny experimentell studie, ”Uncertainty in the Theory of Deterrence: Experimental Evidence”, av Gregory DeAngelo och Gary Charness. Den förväntade kostnaden består av två komponenter: straffets hårdhet och sannolikheten att bli fasttagen. I studien undersöks bl.a. hur osäkerhet om dessa två komponenters storlek för en given förväntad kostnad påverkar brottsbenägenheten. Resultat:

The removal of uncertainty increased the likelihood that individuals would choose to speed. In addition, since individuals speed more frequently when the probability of detection is lower … this seems consistent with the theory that expected costs are perceived to be lower in a regime with a lower probability and a higher fine, even though the mathematical expected costs are the same.

Med andra ord kan potentiella lagöverträdares osäkerhet om sannolikheten för att åka fast och straffets storlek i sig ha en avskräckande effekt; och för en given förväntad kostnad är det mer avskräckande med en hög sannolikhet att åka fast och ett lindrigt straff än tvärtom. Sverige har, som jag har uppfattat det, relativt milda straff, vilket antyder att en ökad satsning på rättsväsendet, så att sannolikheten för lagöverträdare att åka fast och dömas ökar, är mest verksamt för att reducera brottsligheten. Förvisso tar detta resurser i anspråk som har en alternativkostnad, vilket förstås måste vägas mot önskvärdheten att avskräcka brott.

Se även inlägget ”Optimala straff efterlyses” och länkarna i slutet av det inlägget.

Bryan Caplan beskriver hur han kom att öka sin sociala intelligens. Inte minst genom denna insikt, som många fler borde ta till sig:

The most basic form of social ineptitude is to say what’s on your mind, even though you have no reason to believe your listeners are interested. Even more cloddish: Saying what’s on your mind, even though you know that your listeners are not interested.

Även jag har mycket att lära på detta område.

Oftast fokuseras på migranter till rika välfärdsstater, men i den nya studien ”Self-Selection and Earnings of Emigrants from a Welfare State”, av Panu Poutvaara, Martin D. Munk och Martin Junge, undersöks istället vad som kännetecknar migranter från den rika välfärdsstaten Danmark. En sak de studerar är om högkvalificerade danskar som flyttar utomlands föredrar länder med större inkomstskillnader och lägre skatter, som USA och Storbritannien. Så tycks vara fallet. De utlandsboende danska män som minst har magisterexamen tjänar vidare överlag betydligt mer om de är bosatta i USA och Storbritannien än om de är bosatta i Tyskland, Norge eller Sverige (där de överlag tjänar minst):

Om det är ett generellt mönster att de mest kompetenta emigranterna från rika länder söker sig till USA och Storbritannien snarare än till Sverige, bör det föranleda någon typ av reform? Vi har förvisso den lägre expertskatten, men i ett land med en sammanpressed inkomststruktur och progressiva skatter kanske ytterligare, och mer generella, åtgärder krävs, om vi vill locka till oss och behålla fler duktiga personer framöver?

Arthur Schopenhauer i ”Psychological Observations”:

When a man is dead, we envy him no more; and we only half envy him when he is old.

Ja, det är ungdomen som är värd att avundas!

Libertariansk (eller liberal eller mjuk) paternalism har lanserats, främst av Cass Sunstein och Richard Thaler (författarna till Nudge), som ett sätt att vägleda individer att fatta bättre beslut. Skillnaden mot traditionell paternalism är att beslutsfattare erbjuds ett default-alternativ, som gäller om de inte aktivt väljer något annat, vilket innebär att denna typ av paternalism inte eftersträvar ett tvinga någon att välja på ett visst sätt.

Detta kan låta bra, även för en liberalt sinnad person, men en ny studie, ”When Does Libertarian Paternalism Work?”, visar att libertariansk paternalism inte behöver vara välfärdshöjande:

In the face of non-cooperative incentives, libertarian paternalism may induce or worsen externalities that decrease welfare, even though it does not explicitly force people to act in a prescribed manner. In the paper, we analyze a theoretical model to characterize one such distortion: information acquisition and social learning. As Madrian and Shea (2001) demonstrate, default options have information content, which participants may take into consideration when making key decisions. Importantly, this may affect incentives to gather further information, which in turn may alter the success of information aggregation, either through social learning or information sales in the market. We explore when libertarian paternalism is more or less likely to add value given this externality. We show that default options are more likely to improve social welfare when acquiring information is costly, information is not easily shared across individuals, and people are more heterogeneous in their attributes or needs. Based on our model, default options will likely decrease welfare when the government knows less about its constituents, when people are heterogeneous, and when the value at stake in the decision is large.

Med andra ord är det viktigt att beakta effekter av libertariansk paternalism i ”allmän jämvikt”, där de fulla effekterna av åtgärder för att påverka ekonomiska aktörers agerande beaktas. Det räcker inte, för att motivera denna typ av paternalistiska åtgärder, att påpeka att individuella beslutsfattare ibland är irrationella: man måste också visa att åtgärder för att motverka irrationaliteten förbättrar situationen. Carlin et al. klargör att man inte kan utgå ifrån att så är fallet.

Se även ”Den nya paternalismen problematiserad”, ”Är de som vill styra och ställa verkligen att lita på?” , ”Paternalism eller marknad?”, ”Det paternalistiska felslutet” och ”Kan libertariansk paternalism öka friheten?”.
Tips: Tyler Cowen.

I Ten Great Economists: From Marx to Keynes framför Joseph Schumpeter uppfattningen att marxismen kan ses som en religion, med Karl Marx som den store profeten. En sak de har gemensamt (s. 5):

The religious quality of Marxism also explains a characteristic attitude of the orthodox Marxist toward opponents. To him, as to any believer in a Faith, the opponent is not merely in error but in sin. Dissent is disapproved of not only intellectually but also morally. There cannot be any excuse for it once the Message has been revealed.

Just så. De som vägrar tro ska straffas. I helvetet eller i Sibirien.

Se även det tidigare inlägget ”Tror alla på Gud?”.

Professor Tamar Gendler sammanfattar fem antika insikter om vad som ger lycka:

– develop self-knowledge [Socrates]
– cultivate internal harmony [Plato]
– foster virtue through habit [Aristotle]
– cultivate and appreciate true friendship [Cicero]
– recognize what is and is not in your control [Epictetus]

Själv är jag särskilt förtjust i vänskap som lyckobringande metod (men även soma lockar).

I England ordnas i sommar, med stöd av Richard Dawkins, läger för barn som vill lära sig att tänka kritiskt. En pappa är inte helt förtjust i tanken på att sonen kommer hem fullständigt rationell:

Imagine trying to celebrate the little beast’s birthday: ”Many happy returns, Darling. Now blow out the candles and make a wish.”
”Certainly not, Father. This is a futile custom. There is no evidence to support the notion that blowing out the candles on a Marks & Spencer Victoria sponge increases the likelihood of one’s desires becoming reality.”
”Right. I see. Sorry. Well, luckily, we’ve bought some nice gifts for you.”
”On the contrary, Father, luck did not influence your purchases. Indeed, there is no such thing. To believe otherwise is flabby thinking.”
”Oh, God.”
”Please don’t say that, Father. You know perfectly well that the deity whose name you invoke does not exist.”
”That Camp Quest thing really had an effect on you, hasn’t it. I suppose you’ll be wanting to go on the course they’re organising for Easter…”
”Most assuredly not. Easter is a spurious festival based on the fallacy that a man came back from the dead, which double-blind experiments have proved impossible. In consequence, I refuse to recognise Easter and shall spend the holiday period at school, whether or not my teachers are in attendance.”

För egen del finner jag denne mini-Dawkins charmerande! När han växer upp får han bli min medbloggare i kampen för rationalitet och upplysning.

Ekonomipristagaren Joseph Stiglitz är normalt sett ingen vän av fria marknader, men han varnar nu för att många länder reagerar överdrivet negativt på krisen och inför socialistiska och överreglerade system. Han klargör:

Without growth there cannot be sustainable poverty reduction. There has been no successful economy that has not relied heavily on markets.

En annan ledande nationalekonom, Daron Acemoglu, har gett uttryck för liknande tankar.

Den kanske bästa artikel jag har läst om huruvida ersättning ska tillåtas och utgå till personer som frivilligt väljer att donera en njure är ”The Case for Living Kidney Sales”, publicerad i American Journal of Transplantation och skriven av Arthur Matas, som är professor i kirurgisk medicin vid University of Minnesota och tidigare ordförande i American Society of Transplant Surgeons. Han granskar särskilt de två tyngsta argumenten mot ett sådant system, att det innefattar exploatering av fattiga och att det underminerar mänsklig värdighet genom att den mänskliga kroppen börjar betraktas som en vara. Läsning av de blott elva sidorna rekommenderas starkt.

För mina tidigare inlägg i ämnet, se ”Tillåt ersättning för njurar”. Media: SvD, DN.

Paul Klee, Belastete Kinder (1930), 65,0 x 45,8 cm:

Beteendeekonomisk forskning påvisar inslag av irrationalitet i människors beslutsfattande. Till skillnad från traditionell mikroekonomisk teori är en möjlig implikation av dessa resultat att människor kan nå högre nytta genom en mer begränsad valmängd. Mer att välja på är inte alltid bättre.

Scott Beaulier och Bryan Caplan tillämpar i ”Behavioral Economics and Perverse Effects of the Welfare State”, publicerad i Kyklos, denna insikt på en analys av välfärdsstaten och, framförallt, de fattiga som mottar särskilt mycket stöd. De påpekar att mottagare av bidrag tycks mer irrationella än andra. Vad ska man dra för slutsats av det? Bl.a. att:

1. Det kan vara bättre för bidragsmottagarna med lägre bidrag.
2. Det kan vara bättre för bidragsmottagarna med bidrag med motprestationer.
3. Det kan vara bättre för bidragsmottagarna med öronmärkta bidrag, som t.ex. bara kan användas till mat eller hyra, än med kontantbidrag.
4. Det kan vara bättre för låginkomsttagare med regressiv beskattning av vissa varor (t.ex. cigarretter).

Som forskarna konstaterar:

Most obviously, if government assistance to the disadvantaged amplifies the ill effects of their judgmental biases and self-control problems, it strengthens the case for reducing the size of welfare benefits, limiting their duration, restricting eligibility, and even abolition. The more ”generous” programs are, the more likely they are to harm their ostensible beneficiaries further down the road.

En tillämpning av beteendeekonomisk forskning på välfärdspolitik har lyst med sin frånvaro alltför länge. Har Beaulier och Caplan inte en viktig poäng?

Robert Frank klankar ned på statustävlan och menar att den ger upphov till välfärdsförluster. Jag har dock anfört att hans analys kan vara missvisande, om det är så att entreprenörer, som skapar ekonomisk utveckling till gagn för de allra flesta, drivs av statustävlan. Till detta kan nu läggas en ny studie, ”Going Green to Be Seen”, accepterad för publicering i Journal of Personality and Social Psychology, som visar att statustävlan kan leda till mer miljövänlig konsumtion:

Why do people purchase pro-environmental ”green” products? We argue that buying such products can be construed as altruistic, since green products often cost more and are of lower quality than their conventional counterparts, but green goods benefit the environment for everyone. Because biologists have observed that altruism might function as a ”costly signal” associated with status, we examined in three experiments how status motives influenced desire for green products. Activating status motives led people to choose green products over more luxurious non-green products. Supporting the notion that altruism signals one’s willingness and ability to incur costs for others” benefit, status motives increased desire for green products when shopping in public (but not private), and when green products cost more (but not less) than nongreen products. Findings suggest that status competition can promote pro-environmental behavior.

Visst kan statustävlan innefatta negativa konsekvenser, som att människor fås att lägga resurser på onödiga lyxprodukter som de endast köper för att imponera på andra, men analysen är allvarligt ofullständig om statustävlans positiva konsekvenser negligeras. Sådana finns uppenbarligen.

I Marcelo Gomes, premiärdansare vid American Ballet Theatre. Igår såg jag honom dansa den manliga huvudrollen i baletten Romeo och Julia på The Metropolitan Opera House i New York. Skönhet stor och underbar!

Se Marcelo dansa i Prix de Lausanne blott 16 år gammal:

Här är en intervju med Marcelo. (Foto: Matthew Murphy.)

Bertrand Russell ombads i ett brev att berätta om sin debatt med biskop Gore 1929 på temat ”Är kristendomens anspråk giltiga?”. Hans svar:

13 november 1958

Bäste mr Carpenter
Tyvärr minns jag inte alls vad jag fick för intryck av biskop Gore vid det tillfälle ni talar om. Det enda jag minns från den gången är att min son, som då var sex år gammal, led av en synnerligen smärtsam öroninflammation, som han snart skulle opereras för, och att en av biskop Gores vapendragare i debatten hävdade att all smärta är ett straff för begångna synder.
Er tillgivne
Bertrand Russell

Ur Bäste Bertrand Russell… Ett urval av hans brevväxling med allmänheten 1950—68 (Stockholm: Natur och Kultur, 1969).

I USA bestämmer varje delstat över sin egen äktenskapslagstiftning. Sju delstater har infört eller beslutat att införa könsneutral äktenskapslagstiftning; andra har infört konstitutionella förbud mot sådan lagstiftning. På vad beror dessa skillnader? En ny studie, ”Why State Constitutions Differ in their Treatment of Same-Sex Marriage”, antyder att de i hög grad beror på olika hårda regler för att ändra delstatskonstitutionen:

In every state that has a constitutional restriction against same-sex marriage, the amendment was passed by a popular vote. The conventional wisdom about allowing voter participation in such decisions is that they yield constitutional outcomes that reflect attitude differences across states. We reexamine the attitude-amendment relationship and find it to be weaker than expected. In particular, we show that states vary in the costs they impose on constituencies that desire constitutional change. Some states impose very low costs (i.e., a simple majority of voters is sufficient for change). Other states impose very high costs (i.e., substantial legislative and voter supermajoriries are requires). We find that variations in the legal status of same-sex marriage across US states is better explained by these variations in costs than they are by differences in public opinion.

Invånarna i en delstat som har infört ett konstitutionellt förbud mot könsneutral äktenskapslagstiftning behöver alltså inte i högre grad vara förespråkare av ett sådant förbud än invånarna i en delstat som inte har gjort det — de kan helt enkelt ha haft olika möjlighet att få sin vilja igenom pga. olika konstitutionella regler. Jag tycker att detta illustrerar tre saker:

1. Folkomröstningar och, i synnerhet, folkinitiativ kan användas för att förtrycka minoriteter.
2. Därför kan konstitutionella regler behövas som begränsar möjligheten för enkla väljarmajoriteter att direkt få sin vilja av genom.
3. Det spelar roll för vilka politiska beslut som fattas, såväl i ekonomiska som i andra frågor, vilka de konstitutionella spelreglerna är.

Se även statsvetaren Erik Mobergs analys i ”Positive and Normative Aspects of Direct Democracy”.

Jean-Philippe Guillemain har fångat Ben på bild:

De flesta har nog hört talas om det experiment med marshmallows som genomfördes av Walter Mischel i slutet av 1960-talet, där barn fick välja mellan att äta en marshmallow direkt eller vänta ett tag och få två. The New Yorker har en fin essä om experimentet, vad det säger om människor och om aktuell forskning som har inspirerats av det. Det centrala budskapet är att en förmåga till självkontroll är mycket viktig för framgång i livet.

Vad avgör graden av självkontroll? En förmåga till ”metakognition”:

Mischel’s conclusion, based on hundreds of hours of observation, was that the crucial skill was the ”strategic allocation of attention.” Instead of getting obsessed with the marshmallow—the ”hot stimulus”—the patient children distracted themselves by covering their eyes, pretending to play hide-and-seek underneath the desk, or singing songs from ”Sesame Street.” Their desire wasn’t defeated—it was merely forgotten. ”If you’re thinking about the marshmallow and how delicious it is, then you’re going to eat it,” Mischel says. ”The key is to avoid thinking about it in the first place.” … ”If you can deal with hot emotions, then you can study for the S.A.T. instead of watching television,” Mischel says. ”And you can save more money for retirement. It’s not just about marshmallows.”

Självkontroll förefaller dessutom viktigare än IQ för akademisk framgång:

She [Angela Lee Duckworth] found that the ability to delay gratification—eighth graders were given a choice between a dollar right away or two dollars the following week—was a far better predictor of academic performance than I.Q.

Mischel menar att metakognition går att lära ut, även om det är oklart hur bestående effekterna av dessa ”mentala tricks” är. Hemmiljö och genetiskt arv kan göra det svårt att långsiktigt påverka sättet att tänka och hantera känslor (något forskningen just nu håller på att försöka utreda).

I och för sig kan man fråga sig vem som är lyckligast: den som lever för stunden eller den som är disciplinerad och framtidsinriktad. Jag skulle tro att den senare är det, så länge disciplin och framtidsinriktning fungerar som medel för att nå lycka längre fram. Det finns dock en typ av människor för vilka disciplin och framtidsinriktning blir mål i sig och som aldrig ger sig själva tillfälle att koppla av att njuta av livet. Lyckan är nog störst på den gyllene medelvägen.