Sociala fenomens existens
Michel Foucault använde sig med yttersta tvekan av begreppet existens, särskilt när han analyserade sociala fenomen. Jag finner detta fascinerande: Vad finns egentligen? Hur vet vi att något finns? Är det mer fruktbart för att förstå ett socialt fenomen, att använda något annat begrepp?
John Protavi beskriver i ”What Does Foucault Think Is New about Neoliberalism?” hur Foucault istället använde sig av begreppet marked out in reality (vilket kanske kan översättas med ha tagit plats i verkligheten):
Let us conclude this section with a look at two fascinating passages that display Foucault’s nuance regarding his ontological commitments. The first concerns the claim that posing the question of the regime of truth of liberalism amounts to the ”same problem” Foucault dealt with concerning madness, disease, delinquency, and sexuality. Foucault’s investigation of the historical constitution of these objects is not a matter of showing them to be ”wicked illusions or ideological products to be dispelled in the light of reason.” However, although they are not illusions, Foucault will not want to say that they ”exist,” although he will claim that they are ”something” which is ”marked out in reality.” Foucault writes regarding his previous investigations, ”it was a matter of showing by what conjunctions [interférences] a whole set of practices—from the moment they became coordinated with a regime of truth—was able to make what does not exist (madness, disease, delinquency, sexuality, etcetera), nonetheless become something [devienne cependant quelque chose], something however that continues not to exist”. The question of the constitution of such objects as established by the relation of objectifying practices and a regime of truth necessitates that we distinguish between ”existence” and being ”marked out in reality.” Studying the constitution of such an object is not the demonstration of an ”error” or an ”illusion” but entails asking ourselves ”how a particular regime of truth, and therefore not an error, makes something that does not exist able to become something. It is not an illusion since it is precisely a set of practices, real practices, which established it and thus imperiously marks it out in reality [le marque ainsi impérieusement dans le réel]”.
Kan det här synsättet också informera nationalekonomisk analys? För metaforer som ”den osynliga handen” och begrepp som ”alternativkostnad” och ”jämvikt” är frågan: Vilken är deras egentliga ontologiska karaktär? Finns de eller har de tagit plats i verkligheten?
I denna anda, se Daniel Kleins ”Unfolding the Allegory behind Market Communication and Social Error and Correction”.
Jag brukar kalla det för funktionella abstraktioner. Dom föreställningar om världen och förhållanden som vi är kapabla att skapa oss genom våra funktionella interaktioner/studier med dom, eller får genom socialisering. Dom är inte sanna i någon strikt mening, av olika skäl, men dom beskriver ofta ändå något relevant och funktionellt. Tex, moral, det existerar inte i något objektivt perspektiv, men har likväl en stor funktionell betydelse. Ett samhälle där individerna interagerar enligt någon konstruktiv moral kommer tendera att fungera betydligt bättre(fitness) än ett som saknar det. (Hade det inte varit det så hade vi inte haft moral)
Karl
5 juli 2009 vid 20:55
Ett annat skäl kan vara tekniskt: på sin dödsbädd, eller åtminstone i något slags anslutning till den, ska han visst ha erkänt sig vara övertygad heideggerian (filosofisk faux pas i det generellt cartesianska Frankrike). Den gode tysken gjorde som Kierkegaard och använde termen bara om en viss typ av varande, nämligen vårt eller alltså ”varanden som kretsar kring sitt vara”.
Funktionella abstraktioner går nog bra. Brukar själv återföra det på olika verklighetsbegrepp, vilket ger en lite större frihet när det handlar om fiktiva personer och hur ett påstående om Mr. Bloom kan vara sant eller falskt.
Skymning
5 juli 2009 vid 21:28
Intressant fråga. Kan en teori orsaka någonting? I så fall bör man nog anta att den existerar. Om en teori inte orsakar någonting så är det meningslöst att säga att den existerar.
Jag tycker att en teori kan orsaka något i mitt eget medvetande så teorin har i så fall en subjektiv existens, men att därmed påstå att teorin existerar objektivt känns lite magstarkt.
Om jag skriver ner en teori och skickar iväg den så blir teorin ettor och nollor. Det är först när den tolkas av ett annat subjekt som den återigen finns på ett subjektivt vis.
Men när ett annat subjekt tolkar teorin så kan förståelsen bli lite annorlunda. Kan man då säga att det är samma teori?
Jag kan därmed tänka att teorier finns subjektivt men att de saknar objektiv existens.
Daniel
6 juli 2009 vid 0:48
Daniel: Problemen med den analysen är, såvitt jag kan se, fem.
i. Identitetsproblem 1: Om vi förutsätter att det inte finns något som ”objektiv mening” — vilket skulle innebära att de som verkligen förstår någonting, förstår det exakt likadant — innebär det att allt som läses, läses annorlunda i någon utsträckning beroende på tid, omständigheter och läsarens förståelsehorisont. Är det då någonsin samma text, eftersom den som skrev en tid senare kommer uppfatta sitt verk annorlunda på ett eller annat vis?
ii. Identitetsproblem 2: Antag att personer förändras över tid dels genom upplevelser och erfarenheter, och dels uppfattas personer olika av andra och även av sig själva enligt samma princip som ovan. Förutsätter man alltså att en person existerar, dvs ifrågasätter sitt eget vara (är en människa, för enkelhetens skull) — kan man då säga att det rör sig om samma människa?
iii. Kausalitet: Om kravet för existens är att det ska kunna orsaka något, vad innebär då orsaka? Synbarligen eller som konsekvens av subatomära rörelser över dessas historia, eller något annat?
iv. En soritesparadox: Vilka är kriterierna för att subjektiv existens ska övergå i objektiv sådan? Räcker det med att en annan persons tankevärld påverkas, om så bara för en stund, eller krävs det minst 17? Subjektiviteten tycks vara sanningen.
v. Godtycklighet: Om subjektivitet och objektivitet flyter samman enligt ovan, vad är det då för mening med att särskilja dem?
Skymning
6 juli 2009 vid 10:53
Spelar detta någon roll ur ett praktiskt perspektiv om man bara strävar efter att förutse ett framtida skeende? Vill man veta vad som verkligen händer så blir ju frågan relevant. Vad gäller ideologier kan man ju tänka på dem som en modell som förklarar hur folk kommer agera/tänka och bortse från frågan om de existerar.
cj
6 juli 2009 vid 12:48
Skymning, bra invändningar. Min världsbild är väldigt provisorisk och konstig. Den är inget jag kan försvara på ett korrekt vis men jag berättar gärna hur jag tänker.
Kort och gott så betraktar jag alla mekaniska element i naturen som något som kan reduceras till dess beståndsdelar. Det är så fysikerna alltid har tänkt och det är jag influerad av.
Våran teknologi är i praktiken mekanisk. En text på ett papper kan reduceras till atomer. En text i en dator kan reduceras till ettor och nollor.
Att då säga att texten har en objektiv existens har jag svårt för, det är ju bara ettor och nollor, rent ontologiskt finns det inget som skiljer ettorna och nollorna från andra ettor och nollor. Texten blir ett objekt först när vi medvetet tolkar den som det.
Så jag menar att med den teknik vi använder så finns ingenting av våra idéer, teorier och texter i någon speciell ontologisk form.
Så din punkt iv. och v. inträffar aldrig eftersom i praktiken inget av de texter, teorier och idéer som finns i våra medvetanden har en objektiv existens.
Vad gäller din punkt i. så är det möjligt att ett textobjekt i ditt medvetande kan ha ett identiskt eller mycket snarlikt innehåll med ett motsvarande textobjekt i mitt medvetande. Därmed finns inte textobjektet objektivt, men det finns som kopior i din och min subjektiva ”värld”.
Ang. punkt iii. om kausalitet så vet jag inte hur orsaker funkar, men för mig tycks det som att det finns både mentala och fysiska orsaker. Att en teori kan orsaka något utanför ett medvetande har jag svårt att tro på, även om jag inte kan säga något definitivt om detta eftersom jag egentligen inte förstår orsaker.
Punkt ii. gör det hela väldigt komplicerat. Jag kan inte tänka mig att jag själv kan reduceras till atomer, jag verkar alltså vara ett ickereducerbart objekt och jag anser att jag har en objektiv existens.
Jag tänker alltså att det rent ontologiskt finns något som skiljer oss människor, och förmodligen djur, från mer mekaniska processer i naturen.
Jag erkänner att det skulle vara enklare att tänka sig en slags mänskligt konstruerad idévärld där våra teorier finns objektivt (det är så Popper tänker). Men såna tankar kan jag helt enkelt inte förstå.
Att kalla en teori för en funktionell abstraktion gör inte att dessa funktionella abstraktioner har en objektiv existens. Det låter bra, men jag tvivlar på att det har med den ontologiska sanningen att göra.
Den här diskussionen liknar frågan om det finns matematiska objekt. Vad jag minns av det jag läste om det så finns det en del som inte tror att matematiska objekt finns men de tror ändå att matematiken kan vara sann. Det är väl den positionen jag har rent generellt, men jag kommer inte ihåg vad den kallas.
Daniel
6 juli 2009 vid 18:26
Det är intressant att fundera över skillnader i existens, eller kanske söka efter olika ord för att finnas. Detta borde egentligen läras ut redan i grunskolan, vad av allt som finns som mejslats ut ur verkligheten och fått ett existensberättigande utan att egentligen finnas mer än t.ex. Gud. Ett större medvetande (till följd av en större vokabulär) om verbet finnas skulle nog vara av nytta i en framtid med minskad värdering av det äkta/verkliga.
Camilla
6 juli 2009 vid 21:26
Se där vad olika man kan tänka, tack för förklaringen. Är också intresserad av fysik — däremot bör inte filosofi förväxlas med en nära nog exakt vetenskap (de estimerar ju en del, fysikerna …). Fil. är på sin höjd metavetenskap. Hur som helst. Problem kvarstår, bl a ett som kan illustreras med det följande:
”Att då säga att texten har en objektiv existens har jag svårt för, det är ju bara ettor och nollor, rent ontologiskt finns det inget som skiljer ettorna och nollorna från andra ettor och nollor. Texten blir ett objekt först när vi medvetet tolkar den som det.”
Detta liknar väldigt mycket Dennetts överdrivet naturalistiska representationalism, där humunculi av gradvis mindre sofistikerat slag tolkar diskreta intryck. Den minst sofistikerade av dem kan bara ge binära svar på frågor, mycket i stil med ett datorprogram. Det han har missat är följande:
i. Även om han sätter en gräns med en binär liten människa i slutet av regressen finns det mängder av anledningar att tillbakavisa humunculi. Bland annat för att de är absurda och lätt går att raka bort med Occams berömda rakkniv: Gestaltpsykologer gör det på ett bra sätt, exempelvis, eller varför inte Heidegger eller Merleau-Ponty.
i’. Hur hänger dessa diskreta intryck samman? Inbillar vi oss bara att vi upplever helheter som betyder någonting för oss, och i så fall varför?
ii. Han tycks inte kunna förklara vad mening är på något bra sätt. Och om han kunde det, hur skulle dessa homunculi veta vad saker betyder? Varför skulle ”yes” i slutet av regressen inte vara ”no”? Det hela verkar ytterligt godtyckligt.
Vidare verkar det underligt att en viss ontologisk status nödvändigtvis skulle innebära kausal agens. Orsakar en sten någonting, och i så fall hur?
Om det är skillnad på en texts subjektiva existens* och en människas objektiva dito måste det finnas någonting som kan förklara detta. En text är knappast en text om den reduceras till atomer eller ettor och nollor; istället verkar det rimligt att anta att den är vad den är för att den säger någonting, eller alltså har något slags mening.
Om vi kan vara överens om att människor, eller personer, också kan sägas ha något slags mening (vi nöjer oss med ”varanden med samma ontologiska status som jag”) tycks texter och människor ha någonting gemensamt, eller vi får ha flera meningsbegrepp. Om så, vad skiljer dem åt, och varför?
Säg till om jag gjort mig skyldig till begreppsförvirring där. Min poäng är hur som helst att man får vara försiktig med naturalism och reduktionism, eftersom så mycket faller bort och inte kan förklaras.
Kom på att jag inte frågade om detta förut:
”Om jag skriver ner en teori och skickar iväg den så blir teorin ettor och nollor. Det är först när den tolkas av ett annat subjekt som den återigen finns på ett subjektivt vis.”
Låt oss säga att det är så. På vad sätt är då ettor och nollor till? Om de varken existerar** subjektivt eller objektivt, existerar de då alls eller får de någon annan ontologisk status? Varför, och vilken i så fall? På vad sätt relaterar de till varandra?
Vad menar du förresten med att vår teknologi är i praktiken mekanisk? Är den inte i regel mekanisk även i teorin? (Nu bortser vi från självlärande programspråk o.dyl., kan så lite om sånt.)
Har förövrigt ingen aning om vad den ståndpunkten kallas, men jag vet vad du menar.
* otekniskt använt, även om det bär mig emot.
** you know the drill.
Skymning
6 juli 2009 vid 21:56
Camilla: Nja. Det är alldeles för avancerat för grundskolan och skulle förvirra de stackars barnen i onödan. ”Överkurs” räcker inte ens.
Skymning
6 juli 2009 vid 21:59
Mitt intryck är att när Foucault talar om sanning (ex. ‘the regime of truth of liberalism’) så avser det ofta värdesystem, inte explicit överensstämmelse mellan språk och materia. Frågan är i vilken mening Foucaults analys kan anses vara ’sann’. Den tycks uttryckas från ett metaplan, utanför den socialt konstruerade världen, men är samtidigt en del av denna. Påståendet att det sanning är en social produkt, helt beroende av vad vi lägger i begreppet, gör det öppet för att i viss utsträckningen jämställas med åsikter. T.ex. om alla anser att Cindy Crawford är snygg är hon faktiskt det.
PIerre
7 juli 2009 vid 10:47
Pierre
Nej inte ens det. Det kan faktiskt vara ”inne” att tycka så, och då tycker man så, för att inte framstå som en idiot…
Kristian Grönqvist
7 juli 2009 vid 10:55
Religion är ett mer tydligt exempel…
Kristian Grönqvist
7 juli 2009 vid 10:57
Skymning, jag gillar dina dikter men du borde skriva om filosofiska grejer, det skulle uppskattas.
Nu har vi hamnat i flera parallela frågeställningar som var och en är värda att fundera mycket på.
1. Fysik. Det är inte smart att göra ontologi av vår fysiska förståelse, men det är ändå lätt att det blir så. Så på denna punkt känner jag mig inte alls bekväm.
2. Ontologisk existens. Du frågar om stenar orsakar något och det är en bra fråga, men först vill jag bara hävda att jag inte heller anser att stenar har en ontologisk existens.
Det finns förstås något som konstituerar det jag kallar för en sten men jag tror inte på några ontologiska stenobjekt.
Den minsta beståndsdelen är det som existerar ontologiskt. Det som problematiserar denna världsbild är förstås kvantfysiken som tyder på att materian kan forma ickereducerbara konstellationer. Så det finns undantag, kanske är människan ett sånt undantag (det är ett förslag på svar på vad som skiljer människor från texter).
3. Representationalism. På denna punkt är jag möjligtvis lite okreativ i mitt tänkande, men jag har inte stött på några vettiga alternativ. Det lilla jag läst av Heidegger förstår jag inte.
Representationalism är ju en ganska dyster världsbild, världen utanför homunculi är ju död och vi är alla sepererade från varandra. Men så verkar det vara för mig, men om en mer positiv världsbild är sann så vore ju det bra.
Homunculi kan kanske i en annan världsbild skäras bort men om man tänker som en representationalist så måste det förstås finnas en homunculi. Det är ett sjukt problem. Men jag kan inte tänka mig att en annan världsbild gör världen mer förståelig.
Dennets problem är det stora behovet av en homunculi, men det problemet försöker han avfärda. Det är mycket provocerande. Själv tror jag också till skillnad från Dennet att homunculi inte är mekanisk. Så mitt tänk skiljer sig ganska mycket från Dennets.
Hur tolkar vi intrycken? Jag vet inte, men jag tror inte att det behöver vara ett enormt problem. Intrycket kan ju vara kaotiskt, men våra hjärnor verkar vara duktiga på att finna mönster (mönsterigenkänning har jag programmerat, det är svårt, men möjligt).
4. Orsaker. Som sagt förstår jag inte orsaker och alltså har jag ingen vidare grund för att säga att om något finns så måste det orsaka någonting. Men jag tänker ändå att allt som är en del av världen borde orsaka något.
Stenen orsakar att partiklar och fotoner som träffar den studsar tillbaka. Stenen orsakar en utsträckning i rummet som vi kan upptäcka.
Men ontologiskt är det ju alltså inte stenen som orsakar detta utan dess beståndsdelar. Textens beståndsdelar orsakar förstås också saker och ting, men texten, i sig, orsakar inget.
Detta låter konstigt och dumt och inget som känns helt bra, men om vi talar ontologi så vet jag inte om det finns något ontologiskt sunt förnuft.
5. Mening. Dina frågor om mening kan jag inte svara på. Det är väl ganska populärt att påstå att det inte finns någon objektiv mening. Jag är nog ganska påverkad av det.
Detta behöver jag tänka mer på. Det finns subjektiva meningar och de kan möjligtvis vara objektivt sanna, utan att själva meningen finns objektivt. Men denna fråga är än så länge överkurs för mig.
Bra att du ifrågasätter, nu när jag tvingas redogöra för det jag tänker så känns det som att jag är ganska så indoktrinerad. Det vill jag inte vara, jag är egentligen öppen för olika världsbilder, så det jag tänker är ju inget jag egentligen ”tror” på.
Själv önskar jag att det fanns en mer spridning av olika idéer för hur världen funkar men jag tror att filosofer och vetenskapsmän blir väldigt indoktrinerade av varandra så det är svårt att tänka sig en världsbild som skiljer sig alltför mycket från ”konsensus”.
Daniel
7 juli 2009 vid 11:30
En sten på the Salt Flats i Utah kan orsaka en punktering av ett däck på en höghastighetsbil, som träffar den, döda föraren, som därmed inte skulle ge upphov till nästa Einstein och därmed hindra en tidig förståelse av kvantmekaniken.
Stenen befinner sig där, för att en sexårig son till en av mekanikerna hade släpat med den hemifrån och slängt den ifrån sig…
Stenen kan ändå inte sägas ha deterministisk karaktär, men den har betydelse och kan göra någonting.
Dessutom har den vilande rörelseenergi, vilket ger den potentiell kraft.
Atomerna i den är också i ständig rörelse. Den är alltså ”långsamt levande”…
Kristian Grönqvist
7 juli 2009 vid 23:43
Kristian: Bra poäng. Dock är det bara semantiskt sett stenen som orsakar dödsfallet, men inte etiologiskt. Egentligen är det väl punkteringen, orsakad av träffen, orsakad av hastigheten och de relativa positionerna i rummet, orsakade av föraren respektive pojken, orsakade av … etc, och då rör det sig ändå om oerhörda förenklingar. Enda anledningen till att jag gör den här invändningen är att kausal agens är orimligt som ontologiskt kriterium, och att denna orimlighet ökar exponentiellt så snart orsaksbegreppet analyseras.
Egentligen säger vi nog nästan samma sak, även om jag inte förstår vad du menar med ”deterministisk karaktär.” Tolkar jag det rätt om det är synonymt med ”kausal agens” (eller agent causality på utrikiska), dvs det att vara ”den första röraren” i en orsakskedja?
Daniel (och hugade spekulanter): Antagligen kommer jag inte ägna bloggen åt något annat än fiktion. Är du intresserad av mina filosofiska ståndpunkter, kan du kontakta mig via blogspot-profilen så mejlar jag en uppsats.
Skymning
8 juli 2009 vid 1:50
Första förutsägbara röraren
Kristian Grönqvist
8 juli 2009 vid 13:40