Nonicoclolasos

Beteendeekonomisk forskning påvisar inslag av irrationalitet i människors beslutsfattande. Till skillnad från traditionell mikroekonomisk teori är en möjlig implikation av dessa resultat att människor kan nå högre nytta genom en mer begränsad valmängd. Mer att välja på är inte alltid bättre.

Scott Beaulier och Bryan Caplan tillämpar i ”Behavioral Economics and Perverse Effects of the Welfare State”, publicerad i Kyklos, denna insikt på en analys av välfärdsstaten och, framförallt, de fattiga som mottar särskilt mycket stöd. De påpekar att mottagare av bidrag tycks mer irrationella än andra. Vad ska man dra för slutsats av det? Bl.a. att:

1. Det kan vara bättre för bidragsmottagarna med lägre bidrag.
2. Det kan vara bättre för bidragsmottagarna med bidrag med motprestationer.
3. Det kan vara bättre för bidragsmottagarna med öronmärkta bidrag, som t.ex. bara kan användas till mat eller hyra, än med kontantbidrag.
4. Det kan vara bättre för låginkomsttagare med regressiv beskattning av vissa varor (t.ex. cigarretter).

Som forskarna konstaterar:

Most obviously, if government assistance to the disadvantaged amplifies the ill effects of their judgmental biases and self-control problems, it strengthens the case for reducing the size of welfare benefits, limiting their duration, restricting eligibility, and even abolition. The more ”generous” programs are, the more likely they are to harm their ostensible beneficiaries further down the road.

En tillämpning av beteendeekonomisk forskning på välfärdspolitik har lyst med sin frånvaro alltför länge. Har Beaulier och Caplan inte en viktig poäng?