Nonicoclolasos

Ett liv utan barn kan vara bra

bagginiFilosofen Julian Baggini ifrågasätter normen att skaffa barn:

And here’s where I think the problem really lies. It’s not that I think family life is so awful no one in their right mind would want it; it’s that child-free life can be so good that I’m annoyed it is almost always presented as second-best, cold and empty. … The goods of the childless life reflect something very important about the good life for everyone. Humans have the capacity to rise above the biological imperative to reproduce.

Precis som Baggini ser jag det som viktigt att ifrågasätta denna norm. Vi kan och bör ofta trotsa naturen.

Se även ”Paglia om att trotsa naturen”, ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Bör nya människor skapas?””Bättre att inte existera” och ”Friheten att skaffa barn”.

About these ads

Written by Niclas Berggren

10 oktober 2009 at 17:33

Publicerat i barn, biologi, filosofi, lycka, moral, normer

43 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Niclas

    Men nu svamlar du. Har du helt plötsligt blivit socialkonstruktivist. Nu får du sluta och läsa Foucault.

    Att vilja skaffa barn är ingen norm.

    Det är en normalfördelad drift som i marginalen naturligtvis påverkas av sociotopens tillfälliga tillstånd.

    Anders B Westin

    10 oktober 2009 at 18:14

  2. I och för sig håller jag med Anders, det kan Du ju räkna ut, men rent tekniskt skulle det vara mumma om fler omfattade den ideologin, eller vad det nu skall kallas. Ett frivilligt 0-barnsprogram måste vara bättre än ett ofrivilligt 1-barnsprogram om vi nu skall tänka på våra barnbarn…:-)

    Kristian Grönqvist

    10 oktober 2009 at 19:02

  3. Det här väcker konspirativa tankar i mig. Det gick ju så lätt att övertyga folk om att kolesterol var farligt, fet mat olämpligt och att H1N1-influensan extemt dödlig…

    Kanske skulle man skjuta påven, gå ut med kampanjer om att barn är skrikiga, betungande, kostsamma, på egna ben gående bakteriehärdar, som gör föräldrarnas liv till ett helvete tills man på gamla dagar aldrig ser dem på hemmet eller sinnessjukhuset.

    Kanske kunde man då intala de lättlurade jävlarna att inte yngla av sig så förbannat och se till att jorden hade en verklig framtid.

    Kunde man kanske rentav få Nobels fredpris för en sådan tanke, för det är ju tankar och ord man får Nobelpris för nuförtiden…

    Kristian Grönqvist

    10 oktober 2009 at 19:21

  4. ABW: Nog är det en norm alltid. Kärnfamiljen är normativ, man förväntas leva ungefär som Svensson i någon utsträckning och samhället är i stort anpassat efter den. Samtidigt är barnalstrande en evolutionär drift — men det ena utesluter givetvis inte det andra. Det finns ingen motsättning mellan biologi och (moral)filosofi i det här fallet och alldeles särskilt särskilt behöver inte socialkonstruktivism — detta missförstådda, relativistiska gissel — ha något med saken att göra.

    Skymning

    10 oktober 2009 at 20:03

  5. Om man slipper känna av driften att sätta barn till världen, så kan man ju skita i normen att göra detsamma. Jag har för min del synnerligen svårt att tänka mig att så många idag sätter barn till världen på grund av någon ”norm”.
    Som ofrivilligt barnlös under flera år hade jag verkligen tillfälle att fundera över det här. Aldrig i livet att jag hade gått igenom mina nio IVF-behandlingar bara för att leva upp till en norm. Tvärtom. Det handlade om drift i sin renaste och råaste form.

    Camilla Grepe

    10 oktober 2009 at 20:31

  6. Normer är ju sällan vidare attraktiva.

    Skymning

    10 oktober 2009 at 21:42

  7. Skymmning
    Jag retar mig på ordet norm. Föreställningen om norm är virtuell och en illusion.

    Normer skapas som biprodukter av evolutionära egenskaper placerade i en socioptop.

    Människan är ett flockdjur. Självklart upplever vi norm som en konsekvens av denna egenskap. Det de flesta gör upplever den utanförvarande som ett börvärde. Samtidigt är vi fångade av vår unicitet. Därav känslan av utanförskap relativt flertalets val.

    Homograbbar har om någon ett alibi mot ”normen” ”skaffa barn”.
    Värre är det för heterograbbar som ingen kvinna godkänner.

    Ett ofrånkomligt dilemma i en verklighet som styrs av ”de själviska generna”.

    Anders B Westin

    10 oktober 2009 at 21:51

  8. Med nutidens separering av sex och barn och äktenskap, ska man nog inte alltid hänvisa till flockdjursbeteenden et.c.. Barn har ju tidigare kommit i stora skaror, men inte främst pga normer eller barnalängtan.
    När det gäller försöken att få ”de som inte vill ha barn” att byta sida, är det väl som med andra basala saker som t.ex. sex. Om en person ignorerade orgasm, skulle det göra mig frustrerad och med tiden skulle nog mina argument bli alltmer vidsträckta och underliga.
    Men attacken mot de utan barn handlar nog öven om att föräldrar känner viss avund. För visst finns det annat i livet än barn.

    Camilla

    10 oktober 2009 at 22:23

  9. Camilla

    Det sista du skriver är nog centralt. Upplevelsen av norm har nog en hel del att göra med uttrycket ”gräset är grönare på andra sidan” kombinerat med insikten om våra ständigt konkurrerade personliga behov.

    Konturerade personliga behov är också en konsekvens av av de jäkla ”de själviska generna”.

    Dom använder oss som en ”testbädd”. Vilket behov skall vinna?????

    Segraren får guldmedalj.

    Men även Björn Borg hade antagligen velat vara rockstjärna.

    Anders B Westin

    10 oktober 2009 at 22:30

  10. NORM????
    Kan ingen berätta för dom här stollarna hur fan det ligger till. Jag är inte vältalig nog.

    swingthatcat

    10 oktober 2009 at 22:32

  11. Uden at ville gå ind i norm-diskussionen vil jeg lige pege på ét resultat fra den seriøse lykkeforskning: Børn, der bor hjemme, er forbundet med klart_lavere_lykke for deres forældre. Set over en persons livstid er det ret klart, at børn fører til mindre lykke.

    Christian Bjørnskov

    10 oktober 2009 at 22:35

  12. ABW: Normer är varken virtuella eller illusoriska. De är premierade konventioner, oftast moraliska sådana, och har ytterst lite med biologi eller vetenskap öht att göra. Vad du menar med ”biprodukter av evolutionära egenskaper placerade i en sociotop” förstår jag inte alls.

    Skymning

    10 oktober 2009 at 22:38

  13. STC

    Jag har ju försökt att förklara. Norm är en efterhandskonstruktion som försöker beskriva ett upplevt tillstånd som skapas av våra biologiska egenskaper i ett kollektivt flocksystem placerade i en dynamiskt utvecklad sociotop.

    Vissa tror att de har egenskapen Gud och därför kallade att skapa nya normer.

    Svettigt arbete.

    Anders B Westin

    10 oktober 2009 at 22:41

  14. Jag följde i alla fall normen. Först förlovning, så giftemål och 9 månader senare kom den förstfödde. Att skaffa barn är det dummaste jag har gjort. Tänk om jag hade varit lite mer självständig och ifrågasatt barn som något självklart? Eller om jag inte hade varit så jäkla pryd i ungdommen, så kanske jag hade fått clamydia och blivit steril. Men, jag har ett helt liv att ångra mig på. Och det gör jag, nästan varje dag….
    Själv till straff, androm till varnagel.

    Mina

    10 oktober 2009 at 22:43

  15. Skymning

    Vad är det du inte förstår? är det det klassiska ”hönan och ägget”.

    jag skriver: Upplevelse av norm är en upplevelse. Det är en konsekvens av verkliga egenskaper som grundas i våra biologiske egenskaper och konkurrensen mellan våra egenskaper.

    Helt omedvetet finns vi i kraftfältet individ-divid-kollektiv.

    I varje kollektivt tillstånd så kommer varje människa att uppleva att något är en norm som styrs av kollektivet.
    Byter vi ”kollektiv norm” (sociotop) så skapas nya föreställningar av normer och någon ny del av vår hjärna upplever sig begränsad.

    Månghövdad hydra och aldrig blir det riktigt bra.

    Ett behov krigar mot ett annat.

    Men oavsett detta:

    Behovet att skaffa avkomma är en normalfördelad drift.

    Hur i tusan hade vi annars blivit 6.7 miljarder individer på denna trånga planet. Fråga Indierna som bor i hyddor och plåtskjul. Tror du att dom har tid att fundera över begreppet ”norm”.

    Anders B Westin

    10 oktober 2009 at 23:15

  16. Christian: Att barn reducerar lyckan kanske är en av förklaringarna till att en norm om barnalstring är etablerad.

    nonicoclolasos

    10 oktober 2009 at 23:26

  17. Niclas
    Detta kan också förklara det ofullständiga i att betrakta upplevd lycka som något primärt.

    Anders B Westin

    10 oktober 2009 at 23:32

  18. ABW: Problemet med det resonemanget är att det inte täcker in alla typer av normer utan bara särfall (typ kärnfamiljen) som måste skiljas ut från övriga normer eller normativa instanser, osv. Möjligen kan resonemanget — om du ville definiera ”biprodukter av evolutionära egenskaper” — tjäna som förklaringsmodell för just kärnfamiljen o.dyl, med följden att detta skulle motsvara något slags objektiv moral.

    Prova själv med att förklara på vad sätt rättsväsendet kan vara en normativ instans om den är en ”biprodukt … i en sociotop”, eller vad den evolutionära motsvarigheten till en stilistisk norm är (ex. den gängse modellen för en akademisk uppsats), eller på vad sätt böra kan härledas från vara.

    Vidare har du använt den, åtminstone för mig, något förvirrande triaden ”individ-divid-kollektiv” flera gånger i kommentartrådarna. Gissningsvis är det ditt eget påfund då jag aldrig stött på den någon annanstans. Skulle du kunna definiera detta ”kraftfält”?

    Skymning

    11 oktober 2009 at 12:00

  19. Norm är precis som tråden ”moral” ett koncensus mellan två eller fler individer. Om man är ensam på jorden finns ingen norm. Norm är egentligen bara detsamma som uttrycket ”vi har alltid gjort så”, eller möjligen”vi har kommit överens om att göra så”.

    Parbildning och barnalstring har överhuvudtaget inte med norm att göra, Majoriteten skaffar inte barn för att det är ”comme il faut” eller för att grannen just har gjort det. Har Ni fullständigt tappat verkligheten i resonemanget?
    Tror Ni djur får ungar, för att de har kommit överens om att det är så djur brukar göra
    Eller att hjärtat slår, för att det är vad hjärtan har kommit överens om att göra

    Kristian Grönqvist

    11 oktober 2009 at 12:28

  20. Kristian, norm kan också vara detsamma som grupptryck. Om något skiljer oss från övriga djur är det ytterst vår samhällsform. Jag tror därför att du har tappat resonemanget i verkligheten.

    Skymning

    11 oktober 2009 at 12:34

  21. Kristian: Du för ett, enligt min uppfattning, simplifierat resonemang på flera punkter.

    i) En norm är en uppfattning om beteende som är förknippad med ett straff för den som avviker. Följaktligen måste man lämna det ”vi” du talar om och istället medge att det kan finnas olika uppfattningar om beteende (och om avvikare ska straffas eller ej).

    ii) När det gäller barnalstring är det för mig uppenbart att den har med normer att göra (och dessa normer ser ofta olika ut i olika samhällen vid en viss tidpunkt och i samma samhälle vid olika tidpunkter). Bland mormoner är normen att skaffa många barn: gör du inte det ses du som märklig och misslyckad, kanske rentav suspekt. Bland kinesiska politiker är normen att skaffa maximalt ett barn. Osv. Det finns, i Sverige idag, mer subtila signaler än i dessa två, mer extrema fall, men de finns där.

    iii) Att biologin ger impulser, t.ex. att föröka sig, innebär inte att de impulserna, i synnerhet inte för människan, som (i de flesta fall) har större kognitiv förmåga än övriga djur, nödvändigtvis slaviskt följs. Man kan reflektera över och ta avstånd från impulser; alla har dem inte ens; och att inte medge detta är verkligen en simplistisk form av biologism.

    nonicoclolasos

    11 oktober 2009 at 12:37

  22. @Nonicoclolasos
    Min kommentar till dina uppräknade punkter:

    i) ”Straff” är ett starkt ord, men du är inte helt fel ute ändå. Den som är ofrivilligt barnlös, men inte har valt att vara öppen med det, kan ta oerhört illa vid sig av omgivningens nyfikenhet och antydningar om ”trampet av små skor”.

    ii) Normen här handlar om kvantitet snarare än kvalitet. Visst finns det normer för hur många barn man ska ha. Du ger några uppenbara exempel, men det finns fler betydligt subtilare uttryck för detta: Redan mina föräldrar möttes med förvåning när de fick sitt tredje barn, med argumentet att de ju redan hade fått ”en av varje sort”. Underförstått att du kan hålla på hur länge du vill, alla har förståelse för detta när den efterlängtade dottern/sonen äntligen anländer sist i raden.

    iii) Om impulsen att föröka sig är så svag att man utan större lidande kan sätta sig över den så ser jag ingen anledning att sätta barn till världen. Jag respekterar alla som faktiskt inte vill ha barn. Många gånger kompliceras det hela dock av att det finns en ofrivillig barnlöshet i bakgrunden. Det är helt enkelt lättare för vissa att säga att de inte vill ha barn än att de inte kan få barn. Det är en svår situation där man väljer mellan omgivningens ”irritation” över att man inte får barn och omgivningens ”medlidande”.

    Camilla Grepe

    11 oktober 2009 at 13:11

  23. Camilla G: Jag förstår dilemmat som du beskriver i punkt iii). Det där är något jag har noterat när jag säger att jag har förkastat den romantiska kärleken eller att jag inte vill skaffa barn. Många accepterar inte dessa yttranden och de skäl jag anger för dem utan att psykologisera: de kan inte frigöra sig från tanken att jag egentligen vill det jag säger att jag inte vill och att det finns specifika upplevelser (av abnormt slag) som kan förklara mina uppenbart orimliga hållningar.

    nonicoclolasos

    11 oktober 2009 at 13:27

  24. Skymning

    Du gillar inte triaden individ-divid-kollektiv.

    För mig är det fundamentet för hela vår mänskliga tillvaro. Kanske är det därför som jag skriver det lite då och då.

    jag har inte hittat på dessa begrepp. Om divid kan du tex läsa här:

    http://www.su.se/pub/jsp/polopoly.jsp?d=426&a=20100

    Angående kraftfält som du också hakar upp dig på så är det ett ord som jag jag tycker bättre beskriver det ordet norm är en delmängd av.

    Vi lever i konkurrerande kraftfält. Vissa kraftfält blir så kollektivt dominanta att folk har behov av att använda ordet norm.

    Konstigare behöver det inte vara.

    Anders B Westin

    11 oktober 2009 at 13:48

  25. ABW: Nu drar du förhastade slutsatser i vanlig ordning. Jag har inte sagt någonting om huruvida jag gillar triaden eller inte, utan undrade bara vad som menas med den. Nog förstår jag vad triaden torde stå för, men den ter sig alltså oerhört platt och intetsägande.

    Sen finns det uppenbara problem med definitionen som ges i den artikeln också: antingen är alla ”divider”, eller så är ingen det. Begreppet är oerhört vagt framställt och torde snarare beteckna ett temporärt förhållningssätt än fungera som något slags bestämning av en persons varamodus — som om detta modus ”i sig” vore statiskt, alltså. Vidare låter följande som något slags substansdualistiskt missförstånd:

    ”Medan individer är självständiga och slutna som personer, är en divid helt beroende av sin delbarhet och sina relationer med andra människor, ting och substanser för att kunna fortsätta att vara en person”

    Finns det någon bättre framställning? Jag hittar då ingen, men kanske har du bättre koll.

    En definition bör avgränsa (”att definiera är att negera”) och förtydliga, inte leda till ytterligare oklarheter. På vad sätt ska ”kraftfält” förstås? Menar du något särskilt med det, använder du din triad på något tekniskt sätt, eller är det upp till läsaren att tolka det helt efter eget skön?

    Skymning

    11 oktober 2009 at 14:16

  26. Divid står för vårt beroende av gruppen.

    Det bäste exemplet är kanske den lilla bebisen som inte kan skilja på sitt jag från sin moder. Som vuxen har vi inte fullt ut detta problem, men mycket tala för att vi ständigt underskattar våra ständiga beroenden av grupp.

    Du tycker att triaden är tunn. Det kan ju bero på att jag lägger in hela evolutionslärans konsekvens i triaden.

    Vårt liv handlar om selektion. Arenorna består av individer divider och kollektiv.

    Allt vad vi sysslar med kan placeras in i denna flerdimension.

    Anders B Westin

    11 oktober 2009 at 15:51

  27. Ett litet klargörande

    Med ”vi” menar jag alltid den kontext personen befinner sig i , inte alla människor, inte alla nordbor, men inte heller bara familjen. Vilket i princip innebär tex grupptryck, eftersom det bara sker i den kontext personen befinner sig i.

    I kontexten ”vad vi har kommit överens om”, innefattas naturligtvis alltid en påföljd av något slag om man avviker från överenskommelsen, det förefaller ganska självklart för mig, varför skulle man annars ha en överenskommelse?

    Vad beträffar barnalstrande som norm, upplever jag Er känslighet beträffande frågorna om barn, inte som att följning av överenskommelse krävs, utan som en form av ganska normal nyfikenhet över frånvaron av barn.

    Där har i mitt tycke skett en devalvering av språket, ungefär som med ordet kränkning, vilket idag alla blir.

    Annars är vi överens…

    Kristian Grönqvist

    11 oktober 2009 at 15:59

  28. Suck.

    Skymning

    11 oktober 2009 at 16:08

  29. Kristian: De som utsätts för normtryck eller straff har i regel icke ingått någon överenskommelse.

    nonicoclolasos

    11 oktober 2009 at 16:18

  30. Niclas
    När jag åker till fjällen kan jag uppleva mig som avvikande och en diffus känsla av utanförskap.
    Detta blir i korta ögonblick omformat till en tydlig irritation.
    Den sk ”normen” är nämligen att man skall åka lift och upp och nerför en backe med tunga skidor och pjäxor. Man skall stå i kö och trängas och sedan på slutet av dagen skall man tränga in sig i en bullrig lokal med kass högljud musik och hinka bärs.

    Själv är jag så knepig att jag åker ut på fjället i tystnade och känner naturens omfamnade värme.

    Tror du på fullt allvar att flertalets förkärlek till att trängas i en slalombacke baseras på någon form av inlärd norm.
    Det tror inte jag. Flertalet har istället personligheter som leder till att detta tillstånd passar deras själar.

    Hur tycker du att jag skall göra. Skall jag kräva att deras norm skall upphöra eftersom jag under korta ögonblick upplever mig som avvikare och en udda person.

    Exakt samma känsla uppkommer varje vår. ”Normen” är Melodifestivalen och min själ skriker ut en känsla av annorlundaskap.

    Men inte tror jag att detta är en sk norm. Folk får sina behov uppfyllda av att se på Melodifestivalen och dessutom får de gruppgemenskapen uppfylld.

    Skall jag kräva att Melodifestivalen skall upphöra bara därför att det kan benämnas vara en norm eller skall jag helt enkelt skriva en kritisk artikel där jag ondgör mig över folkets ofattbart kassa musiksmak.

    Vad jag än gör så kvarstår faktumet. Upplevelse av norm är nog oftast en omformning av känslan av utanförskap.

    Anders B Westin

    11 oktober 2009 at 18:28

  31. Anders: Konceptuellt kan man skilja på normer, som innefattar meddlesome preferences och något slags formell eller informell sanktionsmekanism för dem som bryter mot dem, och preferenser som enbart grundar sig i en positiv utvärdering av den egna upplevelsen. Du menar att det inte finns några normer utan att allt handlar om att människor har olika preferenser och att de som befinner sig i minoritet känner sig utanför. I detta håller jag inte alls med dig. Normer finns, och de upprätthålls genom (medvetna eller omedvetna) straff av dem som avviker. För att ta ett tydligt exempel på att det inte enbart handlar om att känna sig utanför: hederskulturer. En flicka som har jeans och sminkar sig på Irans landsbygd bryter mot en norm och straffas också för detta. Förvisso känner hon sig utanför, men det finns mer än det i det hela.

    Det finns förstås olika typer av normer. En del anser jag vara bra, en del dåliga. En del är hårda (som normer som upprätthåller hederskulturer), andra är mjuka (som hur man bör bete sig i fjällen – och där vet jag inte ens om de existerar, då jag inte har varit där, naturavert som jag är).

    nonicoclolasos

    11 oktober 2009 at 18:38

  32. Niclas
    Jag vet att det finns normer. Kjol, sjal, slips, kavaj, burka mm är väl tydliga exempel. Jag trivs inte i något!
    Min norm är säckiga jeans. Hälsa med höger hand, niga och bocka är väl andra bra exempel.

    Men här handlar det om att du och många andra är inne på en diskurs att utvidga normbegreppet så att jag måste få protestera.

    Jag gav dig två exempel som oförsiktigt kan upplevas som normer.

    Men om vi utgår från denna inlagas grundfråga.

    Vad har vi sanktioner mot personer som inte skaffar barn. Min 90 åriga moster har inga barn. Vi har aldrig straffat eller betraktat henne som ”olämplig”. Snarare tvärtom. Vi har ständigt betraktat henne som en naturlig del av familjen.

    Som jag skrev tidigare så borde väl homosexuella män dessutom vara de första som inte antas följa det du upplever som norm.

    Jag tror säkert att kvinnor och män som är solo och barnlösa kan bli ett samtalsämne i vissa grupper.

    Undrar om de är homosexuella.

    Men denna fundering/samtal är väl ändå inte ett tecken på norm.

    Parbildningen skall ju generera ca 2.3 st avkomma för att flocken/arten skall överleva i ett sk välfärdssamhälle.

    Men du menar väl inte att artens överlevnad också är en norm som kan ifrågasättas.

    Anders B Westin

    11 oktober 2009 at 19:12

  33. Anders: Min poäng är att det finns normer, vilket du tidigare verkade förneka men nu håller med om. Då är vi inte oeniga på det konceptuella planet. På det praktiska planet kan man förstås analysera olika fenomen och diskutera huruvida de utgör normer, i den mening jag angav i mitt förra inlägg, eller inte; hur de fungerar och upprätthålls; vilka deras konsekvenser är; och hur de ska utvärderas normativt. Det handlar för mig på intet sätt om att ”utvidga normbegreppet” utan att tillämpa en konsekvent definition i analysen av sociala attityder. Det duger t.ex. inte att säga att en norm inte existerar bara för att man råkar tycka att den (enligt nyss angivna definition) är bra.

    När det gäller barnalstring ser jag det som en norm i vår kultur att skaffa barn. Jag anser dock att det är en svag norm, i den meningen att sanktionerna mot dem som avviker är relativt svaga. Man blir inte, som om man bryter mot en hederskultur, mordhotad, förstås, men en mängd sociala och ekonomiska pikar gör det klart att många anser det icke önskvärt att man inte skaffar barn. Jag är i och för sig inte särskilt intresserad av att fastslå att en norm föreligger här: skillnaden mellan en svag norm och preferensskillnader (av den typ som alltså är non-meddlesome) är inte så stor. Mitt syfte med inlägget är i den meningen inte terminologiskt utan snarare att ge dem råg i ryggen som väljer att inte skaffa barn.

    Om du klickar på länkarna ovan, i slutet av inlägget, framgår att jag inte är främmande för att presentera ifrågasättanden av barnalstring på ett mer grundläggande plan.

    nonicoclolasos

    11 oktober 2009 at 19:27

  34. Jag har aldrig ifrågasatt normbegreppet. Min synpunkt är att vissa egenskaper är driftstyrda och därför inte kan betecknas som norm.

    Jag ifrågasätter begreppet norm i samband som rör barnalstring, sexualdrift, behovet av mat, behovet av bekräftelse, behov av kärlek mmmmmm

    Det finns mängder med tillstånd som i första hand existerar pga av summan av våra drifter.

    Detta är inte normer, om du nu inte har ett projekt att ifrågasätta normen om hur via använder begreppet norm.

    För mig är norm en slags fernissa ovanpå drifterna. En fernissa som kan slipas bort men när vi når ner till drifterna är det som att slipa diamant med toapapper.

    Vissa normer har dessutom egenskapen att vara funktionella i bemärkelsen i att vara nyttiga i välfärdsprojektet.
    Andra normer är kontraproduktiva och bevarar eller fördjupar tillståndet ”icke välstånd”.

    Jag känner mig ganska övertygad att den sk normen ”kärnfamiljen” är en mycket väsentlig del i väst- världens välfärdskultur.
    Ett stearin till veken.

    Anders B Westin

    11 oktober 2009 at 19:56

  35. Niclas instämmer här med de kristna kyrkofädernas stränga syn på äktenskap och barnalstring.

    Baphomet

    11 oktober 2009 at 20:17

  36. Niclas
    Baphomet får mig att tänka. Du gillar inte Gud.
    Men jag kan inte komma ifrån att du har en längtan efter att själv få vara Gud.

    Men hur tusan har du kunnat ge dig in i detta projekt.

    Du har inte en chans mot de själviska generna.

    Det är väl i stort sett bara ett objekt som klarar denna tävling.

    Solen.

    Där i detta ögonblick om ca 4,5 miljarder år så får du din vilja igenom. Men då helt utan din egen förtjänst.

    Du bör därför börja ett nytt livsprojekt: Soldyrkan.

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Soldyrkan

    Anders B Westin

    11 oktober 2009 at 20:51

  37. En liten fråga till Anders B. Westin. Hur förklarar du att nativiteten har gått ner riktigt mycket i de flesta länder? Hur var det möjligt när de själviska generna styr?

    Jenny

    11 oktober 2009 at 21:06

  38. Jenny
    Vad skulle styra förutom dessa.

    Detta finns det väl noggrann forskning om.

    Som jag förstått det så är barnafödandet i hög grad kopplat till kvinnors utbildningsnivå. Med hög utbildning får kvinnor större möjlighet att få utlopp för andra behov något högre upp på behovstrappan.

    Men det finns naturligtvis en balanspunkt. Går barnafödandet ner under en kritisk nivå så uppkommer fattigdom och nya brister. Då tuggar de primala drifterna igång igen. Barnen blir återigen den enda ljuspunkten i tillvaron. Dagens outfit, handväskor och lattekultur är då bara ett grumligt minne från en forntida kultur. Sådant som arkeologer förvånat gräver upp under jordmassorna.

    Anders B Westin

    11 oktober 2009 at 21:16

  39. Vad är det för noggrann forskning som kommer fram till att generna förklarar lägre nativitet? Källor?

    Jenny

    11 oktober 2009 at 21:59

  40. Så skrev jag inte även om jag förstår att du tolkade på detta sätt. Jag menar att det finns forskning om barnafödande kopplat till utbildningsnivå och välstånd. Det ingår väl i ämnet sociologi och etnologi.

    Inget är enkelt. Människan är ju utsatt för konkurrerande behov. Att barnafödandet växlar även i vår kultur är väl känt.Det beror på yttre faktorer som vi delvis skapat med vårt eget beteende. Hög o lågkonjunktur, krig och fred och likande.

    Men om du nu orkar tänka i långa tidsprocesser så ser de själviska generna till att arter överlever och dör ut. Det pågår en konkurrens mellan olika ”genfodral”.

    Vårt genfodral Homo Sapiens ”vill” naturligtvis överleva. Kan du föreställa dig den tillvaro där barnafödandet upphör.
    Jag vill inte tänka på detta samhälle. Jag blir så dyster över det mentala tillståndet.
    Även i krigslägren föds barn så det krävs något ännu värre.

    Förresten så är nog våldtäkt ett verktyg ”skapat” av de själviska generna för att säkerställa avkomma även under de mest vidriga krigssituationerna.

    Jenny. Vad vill du att jag skall skriva. Att lusten till avkomma inte är en biologisk drift.
    Det går inte. Då skulle jag förneka evolutionsläran.

    Och det varken vill eller kan jag göra.

    Anders B Westin

    11 oktober 2009 at 22:23

  41. ‘Själviska gener’ – Dawkins disneyfiering.

    Suzy Q

    11 oktober 2009 at 23:41

  42. I vanlig ordning håller jag med ABW.

    Att nativiteten minskar är nog troligen ett utslag av betingning. (För de av läsarna, troligen många, slå upp Pavlov någonstans).

    Minskat antal barn ger större förmögenhet, större njutning, mer bränsle till att ”förverkliga sig själv”, resa, uppleva saker, göra karriär. etc etc. Jag vill nu inte på något sätt värdera detta, utan peka på en eventuell förklaring…

    Det finns en risk till att det leder till mer egoistiska människor, men också till att jorden inte överbefolkas i framtiden.

    Inget ont som inte har nåt gott med sig.

    Kristian Grönqvist

    12 oktober 2009 at 11:47

  43. Ett liv utan barn kan vara bra .Thanks for nice post.I added to my twitter.

    noactive

    11 januari 2010 at 9:47


Kommentarer inaktiverade.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 141 andra följare

%d bloggers like this: