Nobelpristagare om den kristna guden
Nobelpristagaren i litteratur José Saramago skräder inte orden:
This time his target is the Bible itself, which he describes as ”a manual of bad morals,” and a ”catalogue of cruelties and of the worst of human nature.” … It took ”a thousand years and dozens of generations” to write the Bible, which depicts a ”cruel, spiteful, vengeful, jealous and unbearable God,” said the writer, who recommended people not to trust ”the God depicted in the Bible.” He said he would not have to settle accounts with God, because ”the human brain is a great creator of absurd notions, and God is the most absurd one of all.”
Så klartänkt, så uppfriskande!
Jag laste Saramagos bok ”blindheten” for ett par ar sedan. Mycket bra!
pontus
9 november 2009 vid 19:36
Ja, jag läste någongång någonstans i bibeln om inför ett krig mellan Israels stam och någon annan stam, att herren sa till ledaren från de förstnämnda att uppmana sitt folk att … döda alla barn och döda alla kvinnor som haft med mansfolk att skaffa, men kvinnor som inte haft med mansfolk att skaffa, de kan användas för eget gottfinnande …
Barnamord, mansslakt, våldtäkt och allt som hör till är inga moderna uppfinningar i krig.
Här ser man en moral från nomadkultur klädd sagodräkt av en politisk härskare … fascinerande ur historisk synpunkt.
Rokeidel
9 november 2009 vid 23:48
Vad bra han har blivit på engelska, dom José! När han besökte iberoromanska fakulteten vid Stockholms universitet i samband med nobelpriset talade han bara portugisiska, såvitt jag kan minnas…
Spillulle
10 november 2009 vid 22:24
Då ska man ju iofs betänka att Saramago är kommunist och att han knappast har finare värderingar än de flesta kristna eller troende judar.
Knasboll
10 november 2009 vid 23:50
Rokeidel:
Du syftar på stamkriget i Domarboken. Faktum är att det inte är Gud som gör någonting här. Detta är en historisk text (bara Moseböckerna är ”Guds ord”) som beskriver ett inbördeskrig som utbröt efter att en av Israels stammar inte infann sig när man skulle fira en högtid. Det är en grym berättelse som naturligtvis måste läsas i sin historiska kontext och inte tolkas som exempel på moralisk förebild.
Christopher Aqurette
11 november 2009 vid 12:44
Christopher:
Är det inte ganska vanskligt att försöka dra en gräns mellan Moseböckerna som ”Guds ord” och de andra böckerna som människors ”påhitt”.
När det gäller grymheter och stamkrig så är väl Jahves instruktioner i femte mosebok ganska tydliga. Slakta allt och alla är det som gäller…
Deut. 20.16:
16. Men i de städer som tillhöra dessa folk, och som HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel, skall du icke låta något som anda har bliva vid liv,
17. utan du skall giva dem alla till spillo: hetiterna och amoréerna, kananéerna och perisséerna, hivéerna och jebuséerna, såsom HERREN din Gud, har bjudit dig.
guggebonds
11 november 2009 vid 14:00
Guggebonds:
Den judiska traditionen säger att det bara är Moseböckerna som är Guds ord. De övriga delarna av den hebreiska bibeln (Gamla testamentet för kristna) består av historiska skildringar och profetior som visserligen är viktiga men inte gudomliga.
Men visst är Moseböckernas gud en grym gud. Men det är en stamgud som egentligen bara bryr sig om israeliterna. Det är så man måste läsa böckerna. Varför de kristna valt att behålla Moseböckerna i sin kanon är lite märkligt eftersom den gud som beskrivs inte har ett dugg med de kristna folken att göra.
Christopher Aqurette
13 november 2009 vid 0:59