Har moraliska uppmaningar effekt?
Moralister finns det gott om i denna värld. Men har uppmaningar om att “göra det rätta” någon effekt på faktiskt beteende? En ny experimentell studie, “‘Do the Right Thing:’ The Effects of Moral Suasion on Cooperation”, rapporterar att sådana uppmaningar faktiskt kan ha effekt. Utgångspunkten var ett spel där en summa kunde gå till individen själv eller till hela gruppen. I det senare fallet ökade totalsumman med 40 procent men individen fick själv mindre. Den unika Nashjämvikten är att behålla hela summan för sig själv. Några resultat:
- När man uppmanade deltagarna att ge till hela gruppen med två moraliska budskap (den gyllene regeln respektive utilitarism) ökade givandet till gruppen.
- Effekten blev bara tillfällig – såvida inte det fanns en möjlighet att straffa individer som började behålla summan för sig själva. I närvaro av en straffmöjlighet fortsatte det moraliska budskapet att ha effekt på givandet.
- Effekten beror både på en förväntan om att andra kommer att ge till gruppen och påverkade egna preferenser.
Uppenbarligen kan moraliska uppmaningar påverka beteende och därmed fylla en funktion – under vissa omständigheter:
[O]ur results also indicate that the potential for persistent positive effects depends on the richness of the strategic environment in which moral suasion is used. In our experiment, the interaction of a moral frame and the presence of punishments appears important to sustain cooperation when moral messages or punishments alone could not do so.
Det måste ju vara ett oerhört slag i ansiktet på nCOC.
;-)
swingthatcat
30 december 2009 vid 10:26
Undrar om det omvända också gäller – att uppmaningar till omoraliska handlingar har effekt? Kanske spetsat med ett löfte om belöning av ngt slag.
Roland
30 december 2009 vid 12:12
Om motivet att handla gott är att bli belönad, eller av rädsla att bli bestraffad, vad är det för känslostyrt trams? Goda handlingar utförs av plikt, därför kan man uppmana varandra att ‘älska sina fiender’.
Pierre
30 december 2009 vid 16:26
Pavlovs hundar.
Kristian Grönqvist
30 december 2009 vid 21:56
Straff behövs förstås, det har religionerna förstått, därför hotas man av HELVETET om man beter sig fel.
Tom
30 december 2009 vid 22:21
Tom: Din tolkning knyter an till forskningsfältet “the economics of religion”, där just (läror om) straff i religiösa sammanhang tolkas som metoder för att styra människor på olika sätt. Jag har skrivit kort om detta fält tidigare. Bl.a. har Ekelund och Tollison skrivit om påfundet skärselden i detta perspektiv.
nonicoclolasos
31 december 2009 vid 9:28
Niclas
Jag har vänner som i ungdomen gick med i kyrkan och som i efterskott i all fall uppger att rädslan för helvetet var orsaken. Men det är ingen kristen tanke:
Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.
Vi älskar därför att han först älskade oss.
1 Joh 4:16-19
Som förälder kan jag välja att hota mina barn att lyda mig, eller att i kärlek vägleda dem. Jag tror på den senare metoden.
Roland
31 december 2009 vid 10:31
Vad förklarar dödsångest hos ateister? Det finns ju ingenting att vara rädd för.
Tim
31 december 2009 vid 12:09
Tim
Rädsla för att inte få vara med längre…
Kristian Grönqvist
31 december 2009 vid 17:53