Rädsla för döden förklarar religiositet
Min mormor dog den 8 september i år. Under begravningsceremonin på Frälsningsarmén framhölls det att hon levde vidare i himlen, vilket verkade ge tröst och glädje åt många av de närvarande. Det slog mig då att religion antagligen i hög grad kan förklaras av människors olust och rädsla inför döden. Vad skönt om man kan få för sig att döden faktiskt inte är slutgiltig, att vi inte upphör att existera, att vi ska få träffa dem vi älskar igen och umgås med dem i all evighet!
Det finns forskning som ger stöd åt en sådan motivationsgrund för religiös tro, t.ex. dessa två experimentella studier:
- “Belief in Supernatural Agents in the Face of Death”, publicerad i Personality and Social Psychology Bulletin: “We found that the awareness of mortality reliably increased the tendency to believe in supernatural agency. Mortality awareness increased religious identification, belief in God, and belief in the efficacy of divine intervention.”
- “No Atheists in Foxholes: Motivated Reasoning and Religious Belief”: “Two experimental studies showed that making thoughts of their own death salient to participants increased reported belief in an afterlife. Participants in Study 2 also reported greater belief in God as a result of writing essays about their own death.”
Om religion i hög grad motiveras av en längtan efter tröst och trygghet i en hård och kall värld där vi alla dör, och om den förmår ge det, bör religion då bekämpas? Är det bra om religionen kan utgöra en lyckobringande fiktion – eller är det ömkansvärt, att människor inte förmår se och hantera tillvaron som den faktiskt är?
“Det slog mig då att religion antagligen i hög grad kan förklaras av människors olust och rädsla inför döden.”
Herregud (pun intended), var det forst da!? Det ar den enda anledningen till att jag onskar jag kunde tro pa sagorna som berattas i de religiosa bockerna. Inte helt olikt “rational addiction”, alltsa.
pontus
31 december 2009 vid 9:07
Pontus: Tanken hade slagit mig innan, men det hela blev osedvanligt konkret under min mormors begravning.
nonicoclolasos
31 december 2009 vid 9:22
Det är inte rädsla för döden, men rädsla för det okända, och rädsla för framtiden rent generellt. Religiositet uppstår när man märker att man inte kan kontrollera framtiden och naturen. Man uppfinner då diverse övernaturliga väsen som man kan samtala med och offra till i ett försök att kontrollera naturen och framtiden.
Det största och mest effektiva övernaturliga väsendet är en allsmäktig Gud. Om man inbillars sig att denna allsmäktiga Gud älskar en, då är ju saken biff. Oavsett vad skit som händer så komemr ju Gud att fixa det, om man bara gör som han säger.
Det skapar en inbillad rättning och trygghet i ett liv man inte kan kontrollera.
Lennart Regebro
31 december 2009 vid 9:22
Lennart
Ja, det ligger en hel del i det du skriver. När det åskade så trodde de primitiva människorna att det var en Gud som hamrade på sitt städ. När det regnade trodde de att en Regngud låg bakom. När de ville ha mer regn dansade de regndans.
Wille
31 december 2009 vid 9:42
Lennart och Wille: Ni påminner mig om boken Faces in the Clouds: A New Theory of Religion av antropologen Stewart Elliott Guthrie.
nonicoclolasos
31 december 2009 vid 9:46
“Many writers see anthropomorphism as common or even universal in religion, but few think it is central. To Guthrie, however, it is fundamental. Religion, he writes, consists of seeing the world as humanlike.”
Ja, det låter som en mycket bra formulering och konkretisering av dom luddiga misstankar jag hade i frågan. Boken läggs till på Amazons önskelista. :)
(Gah, jag har redan en hel hyllrad av olästa böcker)
Lennart Regebro
31 december 2009 vid 10:09
Själv misstänker jag att en rädsla för livet är grogrunden för många ateisters “kunskap”.
Daniel
31 december 2009 vid 10:26
Niclas
Du uppfattar religion som en flykt från verkligheten. Tänk om det är tvärtom? Är det inte en flykt från verkligheten att skjuta tankar om döden framför sig?
Ps 90:12
Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet.
Roland
31 december 2009 vid 10:42
“Du uppfattar religion som en flykt från verkligheten. Tänk om det är tvärtom? Är det inte en flykt från verkligheten att skjuta tankar om döden framför sig?”
Jo. Och det är ju just det religion gör.
Lennart Regebro
31 december 2009 vid 10:50
Varför skulle det vara ömkansvärt att inte se och hantera tillvaron som den är? Så länge strategin fungerar och kanske även ger högre lycka och välstånd? Optimism och risktagande är en annan del av saken. Kärlek en annan. Att gråta av opera en annan. Den sträva realismvurmen är svår att förstå. Ens med förnuftet.
Camilla
31 december 2009 vid 12:04
Jag är tydligen en misfit.
1) Jag är icke religiös
2) Jag är rädd för döden eller åtminstone rädd att förlora kontakten och närheten till min fru och mina barn.
Men denna rädsla kan aldrig få min hjärna att tänka religiösa tankar. Det går bara inte.
Anders B Westin
31 december 2009 vid 13:27
ABW: Den förlusten kan aldrig upplevas.
Tim
31 december 2009 vid 13:33
Eller rättare sagt: rädslan implicerar en föreställning om att medvetandet överskrider döden.
Tim
31 december 2009 vid 13:40
Tim, du tror visst att rädsla alltid är en övertänkt sak. Så är icke fallet. Rädsla har ofta ett biologiskt ursprung och har just med överlevnad att skaffa. Vi är programmerade att leva vidare, det är oss människor främmande att tänka oss något annat.
Rolf
31 december 2009 vid 13:59
Niclas
Rubriken är fel – studierna visar att medvetenhet om dödlighet (mortality awareness) ökar religiositet, inte rädsla för döden. Med andra ord är ateism associerat med omedvetenhet om dödlighet.
Jag måste säga att det är en flykt från verkligheten att inte vara medveten om sin dödlighet.
Roland
31 december 2009 vid 15:40
Tim
Det är ju just förlusten som skapar sorg och rädsla.
Att inte få vara med.
Anders B Westin
31 december 2009 vid 15:47
Roland: “Med andra ord är ateism associerat med omedvetenhet om dödlighet.” Den slutsatsen kan du inte dra. Vad som studierna indikerar är att när folk blir påminda om döden tenderar dom att öka sin övernaturliga tro. Studierna studerar inte ateister specifikt, därför kan du inte dra några slutsatser där. Det förefaller naturligt att dom som har övernaturlig tro är mer benägna att påverkas av den effekten än dom som har ingen.
Lennart Regebro
31 december 2009 vid 15:58
Och för den delen, Roland: “Jag måste säga att det är en flykt från verkligheten att inte vara medveten om sin dödlighet.”
Ja. Och det är ju det religion ser till händer: Att man INTE är medveten om sin egen dödlighet. Folk tar alltså till en tro på ett liv efter döden för att slippa hantera tanken på att dom kommer dö. Om du tror att du kommer leva vidare efter döden, då är du ju egentligen inte medveten om att du skall dö.
Lennart Regebro
31 december 2009 vid 16:00
Lennart
Jag tänker att medvetenheten om döden ökar förståelsen av att det finns ngt hinsides, inte pga rädslan utan pga att frågan kommer närmare.
På samma sätt som när man blir förälder för första gången, ngt som en icke förälder inte kan helt förstå. Jag kan fascineras av detta barn. Är det bara kemiska reaktioner eller finns det ngt mer?
Har barnet en själ? Varifrån kommer i så fall denna själ och vart tar den vägen när vi dör? Det finns inga vetenskapliga svar på dessa frågor.
Det är meningslöst att försöka närma sig dem med rationellt tänkande. Du måste ta till andra instrument helt enkelt.
Här kommer tro och andlighet in. Du kan välja att begränsa din världsbild till det rationella. Men varför är det bara det som du kan ta på, mäta och förstå med din rationella hjärna som är det enda verkliga? Hur kan du påstå att det irrationella och mystiska bara är påhittade dumheter?
Roland
31 december 2009 vid 16:27
Roland, menar du på allvar att vi ateister inte är medvetna om döden??
Thomas
31 december 2009 vid 17:05
Thomas
Båda studierna visar att om man tänker på sin död, vilket antas öka medvetenheten om dödlighet, leder det till ökad religiositet. Dvs ateister blir religiösa när deras medvetenhet om döden ökar. Historien är full av exempel på att detta händer.
Då borde även det omvända gälla – om man undviker att tänka på sin död, är omedveten om sin dödlighet, leder det till lägre religiositet och ateism. Dvs flykt från livets verklighet är associerat med ateism.
Därmed inte sagt att alla ateister är omedvetna om sin dödlighet. Vi talar här bara om statistiska samband.
Roland
31 december 2009 vid 17:34
För det första är det så, att de människor som huvudsakligen ägnade sig åt “spiritism” på 50-talet var huvudsakligen religiösa i övermått, vilket i mina ögon bara verifierar tanken på att vidskepliga människor överhuvudtaget är intresserade av allt möjligt övernaturligt: Häxor, UFOn, Småfolket, älvor, änglar, etc. etc.
Allt är i deras ögon fullt möjligt.
Sen att religiösa människor typ Roland är i våldsamt behov av att se ateister som mentalt handikappade, är bara ett enkelt projicerande försvar av saken, eftersom han själv annars skulle framstå i en verkligt korkad dager.
Och N:
Om människor blir lyckligare av att deras valda politiker framställs som redliga och hyvens människor, tror Du det vore att föredra som strategi?
Kristian Grönqvist
31 december 2009 vid 17:45
Roland: Du kan inte kalla tron på livet efter detta för “förståelse”. Det är inte en förståelse, det är en tro. Och det är en tro som används för att man skall slippa hantera det obegripliga i att man faktiskt slutar existera.
“Dvs ateister blir religiösa när deras medvetenhet om döden ökar. Historien är full av exempel på att detta händer.”
Jasådu.
“Båda studierna visar att om man tänker på sin död, vilket antas öka medvetenheten om dödlighet, leder det till ökad religiositet. Dvs ateister blir religiösa”
Nej, det är fortfarande en felaktig slutsats. Det finns inget data för ateister separat i dom undersökningarna. Det enda vi vet är att amerikaner i allmänhet ( och dom är i allmänhet religiösa) blir *mer* religiösa. Vi vet alltså att religiösa blir mer religiösa när dom tänker på döden. Det är det rapporterna säger. Rapporterna säger ingenting om ateister. Nada.
Lennart Regebro
31 december 2009 vid 18:14
Jag missade denna frågan:
“Men varför är det bara det som du kan ta på, mäta och förstå med din rationella hjärna som är det enda verkliga?”
Därför att verkligheten är det man kan ta på och mäta.
Lennart Regebro
31 december 2009 vid 18:15
Roland: Människan är vad hon är.. men det förändrar inte det som inte beror “av” henne. Tomtar o troll, religioner handlar “om” människan. Kan du inte tala om för mig vad det _är_ annat än att trigga en känsla hos mig, är det kanske ett stort mirakel, ett känslomässigt förhållningssätt till “något”, du har förmedlat – MEN ingen annat. Visst man kan försöka att välja att dö med ett leende på läpparna, men jag kom skrikandes o sparkandes in i den och kommer lämna den så.. för jag nöjer mig inte med en “livslögn” för de känns bra.
ccima
31 december 2009 vid 18:28
Ccima
Innan du föddes visste du inte mycket om denna världen. Du var trygg i din mammas mage. Det var jobbigt att födas, men oundvikligt. Kanske det är samma sak med döden?
Varför vill du lämna detta livet skrikande o sparkande? Jag har sett människor som skrikit o sparkat in i det sista, och andra som försonats med tanken på att dö och som gjort det fridfullt och lugnt. Kan jag välja föredrar jag det senare. Då tror jag det ger mig styrka att tro att allt inte tar slut för att jag dör – att det finns ngt efter. Att jag går vidare till en annan värld.
Men detta är egentligen inget skäl till att jag är kristen. jag funderar inte på döden. Min tro ger mig styrka redan i detta livet.
Roland
31 december 2009 vid 18:47
Lennart
Vi har uppenbarligen mycket olika världsbilder. Min innefattar även mysteriet att en individ inte bara är en samling kemikalier utan en unik person med en själ som finns till för ett syfte och som inte bara upplöses i intet i döden. Mina känslor av glädje och sorg och förundran över skapelsen och livet är inte bara meningslösa elektriska reaktioner i mitt nervsystem, utan finns för ett syfte.
Jag kan välja att bejaka min känsla av detta syfte och söka att förstå vad det är. Men det kanske är för skrämmande att tänka så? Eller varför vill man begränsa sig till att enbart tro på det mätbara och det som jag kan förstå med min begränsade hjärna? är det inte ganska svårt att tro att allt uppkommit ur intet av en slump utan någon mening? Känns det inte fattigt?
Roland
31 december 2009 vid 19:00
Roland: “Varför vill du lämna detta livet skrikande o sparkande?” Men Roland det framgår ju. Av ärlighet inför mig själv. Jag tycker att du säger att frånvaron av lidande är viktigare, men man kanske kan vara ärlig o ta ett par piller istället, och möta döden för vad den är. Den ärligheten är inte förhandlingsbar för mig.
Meningsfullhet är vad man fyller livet med. Inte vad en godtycklig historia får en att känna, det är _din_ egna historia det handlar om.
Sluta knarka historier o börja lev. Visst det är kanske lite mer plågsamt, men.. respekt, för det goda du gjort i ett ärlig förhållningssätt.
Men det kanske är skrämmande tänka så? ;-)
ccima
31 december 2009 vid 19:43
@Roland
Det är tydligt att din religiösa sida baseras på önskedrömmar, att du tycker det vore hemskt om det inte fanns någon Gud. Men det gör inte att det faktiskt finns någon Gud, utom i din hjärna.
Och om personer blir mer religiösa när de tänker på döden beror det troligen på att de ser religionen som ett hopp om att allt inte försvinner och tar slut i och med döden, en rädsla som vi har, som Wille skrev, av evolutionära skäl. Våra gener är programmerade att vilja leva vidare. Religionen harmonierar då med den drivkraften. Men kom inte och säg att det gör religionen sann!!
Henrik
31 december 2009 vid 21:56
Ett problem bara: det finns inga mentalsjukdomar.
http://en.wikipedia.org/wiki/Thomas_Szasz#Szasz.27s_main_arguments
Ari
31 december 2009 vid 22:23
Äsch, skulle ha lagt in detta under Suicidnedgång!
Ari
31 december 2009 vid 22:26
ABW: “Det är ju just förlusten som skapar sorg och rädsla.
Att inte få vara med.” Men förlusten kommer man ju inte uppleva som död. Sorgen och rädslan kommer ju inte att infrias om döden är total utslocknande.
Lennart: Ditt resonemang utgår en metafysisk idé om människans själ och livet efter detta. Men att det inte existerar är inte
möjligt verifiera.
Henrik: Ditt resonemang påminner om en religiös människas, lösa antaganden som inte går att bevisa. Typ, frånvaron av Gud finns bara i din hjärna. Att tala om gener som “programmerade” är djupt problematiskt. Jag tror du förstår.
Tim
31 december 2009 vid 22:28
@Tim
Ha ha, du var en rolig typ. Har du läst The Selfish Gene? http://books.google.se/books?id=WkHO9HI7koEC&dq=the+selfish+gene&printsec=frontcover&source=bn&hl=sv&ei=6Bg9S9PLAofC-QaIo5GvCg&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=4&ved=0CCkQ6AEwAw#v=onepage&q=&f=false
Henrik
31 december 2009 vid 22:40
Henrik: Dawkins har många problem, kritiken är hård både bland ateistiska och troende filosofer. Nåväl, problemet med att förse en biologisk enhet med moraliska egenskaper (“selfishness”) är förvisso poetisk, men inte mindre knasig.
Tim
31 december 2009 vid 23:02
Tim
Rädsla och ångest föregår nästa tillstånd oavsett om man finns eller inte.
Anders B Westin
1 januari 2010 vid 13:43
Tim
Själviska gener är ju en medvetet vald pedagogisk metafor. (Det har Dawkins förklarat vid väldigt många tillfällen.)
Man studerar tidsaxeln baklänges och ser orsak och verkan som en konsekvens av val. Val utförda av en enhet utan medvetande.
Anders B Westin
1 januari 2010 vid 13:49
“Rädsla och ångest föregår nästa tillstånd oavsett om man finns eller inte.”
Ja, mycket ångest hade jag innan jag fanns. Ojoj.
Lennart Regebro
1 januari 2010 vid 14:45
Henrik
Det är ju mycket enkelt att svepande förklara allt med evolutionen men svårt att förstå på vad sätt. Visst finns inbyggda mekanismer som gör att vi undviker skadliga saker, och det går illa om dessa slås ut, genom ex lepra eller alkohol.
Men det finns ju t o m arter där fortplantningen hänger intimt samman med döden, dvs om dessa arter skulle undvika döden skulle de gå under. Genom historien har det också gällt för människan. Fortfarande är mödradödligheten hög i fattiga länder, där befolkningstillväxten är högst. Döden är ju också som vanligast i de åldrar där människan snarast är till belastning för samhället. På vad sätt leder det till en överlevnadsfördel att dessa åldringar vill hålla sig kvar i livet? Förklara närmare på vilket sätt rädsla för döden är en följd av evolutionen.
Förklara också vad du menar med programmerade gener. Om det finns ett program undrar man vem som skrev det? Vad är syftet med programmet?
Roland
1 januari 2010 vid 18:30
Jag håller med Niclas ursprungliga inlägg och vill tillägga att jag nog tror religionen är bra för svaga människor som inte på annat sätt klarar av att hantera tankar på (och rädsla för) döden. Det är nog en förklaring på religioners uppkomst.
En annan förklaring blev starkt tydliggjord för mig för en kort tid sedan under jakten. Gör följande experiment: Gå långt ut i skogen strax före skymning. Sitt där tyst och stilla i minst tre timmar och försök observera vad som händer. Jag garanterar att du kommer att “se” och “höra” troll och divere andra väsen. De som är mer kristet skolade kommer nog att både “se” och “höra” Jesus eller Gud. Om man gör det omvända och går ut strax före gryningen kan man avslöja en del av trollen när det blivit helt ljust. Garanterat bra experiment för alla storstadsbor.
pontus
1 januari 2010 vid 18:49
Roland, du undrar “Har barnet en själ? Varifrån kommer i så fall denna själ och vart tar den vägen när vi dör?”
Tror du att apor också har en själ? (apungars ögon tycks mig reflektera samma djup och intelligens som en bebis) Lever deras själ i så fall också vidare efter döden? Om inte apor har en själ, har du spekulerat i något rimligt tidsintervall då människan begåvats med en sådan?
Martin
1 januari 2010 vid 19:10
Martin
Jag tror att människan är speciell från första början och att varje människa är unik och har samma värde. Grunden till detta är förstås att jag ser människan som skapad till Guds avbild. Jag ser därför en avgörande skillnad mellan människor och djur. Detta till skillnad från t ex hinduismen som ser daliter (de kastlösa) som lägre stående än hundar, eller de naturtroende i Afrika som betraktar pygmeer jämställda med djuren.
Huruvida apor har en själ vill jag inte spekulera om. Håller inte med om att en människas ögon reflekterar samma “intelligens” som en människas. Jag tror inte att intelligens kan värderas från ögonens utseende eller att begreppet själ har med intelligens att göra.
Roland
1 januari 2010 vid 19:39
@Roland
Har du läst The Selfish Gene? I så fall har du inte läst så noga med tanke på dina ignoranta frågor. Det är förstås inte individen som är programmerad, genom evolutionen, att leva vidare, utan generna. Det kan ske genom att mamman offrar sig för att avkomman ska leva vidare. I normalfallet är det bra för genernas spridning om mamman lever vidare så därför strävar mamman efter det. Då vill hon förstås inte dö. Döden skrämmer henne, hon vill undvika den, för den hotar genernas överlevnad i normalfallet. Att gamla kan känna så är för att generna är programmerade så.
Henrik
1 januari 2010 vid 23:51
Roland
Du ber folk titt och tätt att läsa saker, med Du har inte ens förstått det basala med evolutionen. Har Du överhuvudtaget läst om den?
Hur kan Du ställa så korkade frågor om vem som har programmerat, om Du inte ens vet att det är döden som tar bort de dåliga programmen och låter de bättre fortpanta sig?
Personligen uppfattar jag Dig som en person, så fastlåst vid Din ide, att Du inte ens kan tänka Dig att läsa andra alternativ.
Är det så illa?
Kristian Grönqvist
2 januari 2010 vid 17:16
kärnan i min tro är att vi hör samman, att jag finns därför att vi finns. vi behöver därför bygga ett rättvist samhälle som inte förtrycker någon. som jag förstår det så har de flesta någon slags tro/värderingar. en del tror att de har rätt att leva bättre än andra, av olika skäl. det tror inte jag.
Klas Corbelius
3 januari 2010 vid 22:37