Nonicoclolasos

Francis Bacon, Figure in a Landscape (1945), 144,8 x 128,3 cm:

Jag har tidigare presenterat Frisörparadoxen och Lögnarparadoxen. De är roliga att tänka på! Men vad är egentligen en paradox? William Lycan ger, i den korta och stimulerande essän ”The Other Ways of Paradox”, följande definition:

More generally, then, a Paradox … is an inconsistent set of propositions, each of which is very plausible. And to resolve a Paradox is to decide on some principled grounds which of the propositions to abandon.

Det finns alltså paradoxer som går att lösa, genom att det bland de inkonsistenta satserna går att identifiera vilken eller vilka som ska överges. Sedan finns det antinomier. De verkar särskilt spännande:

Finally (returning to Quine), an “antinomy” is an intractable paradox, one that we cannot see how to resolve in either of the foregoing two ways: The argument does not succeed in convincing us that its conclusion is true-despite-appearances (often because the conclusion is overtly contradictory or otherwise incoherent), yet we can find no fallacious move in the argument; nor is there a premise that is shown false-despite-appearances. Antinomies, Quine says, “bring on the crises in thought” (p. 5); they show the need of drastic revision in our customary ways of looking at things.

Det är tråkigt att tänka i enlighet med invanda tankemönster. Fram för mer paradoxer och, inte minst, tankekriser!

Avhandlingen Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige har väckt stor uppmärksamhet, då den diskuterar hur ett samhälle ska förhålla sig till invånare vars kultur och rättsuppfattning skiljer sig från den gängse. Särskilt intressant blir det om sådana invånare är medborgare i länder med radikalt annorlunda rättsregler än Sverige. Jag är inte kompetent att analysera den juridiska argumentationen, men debatten kring ”sharia-lagar i Sverige” får mig att tänka på två typer av liberalism. Terminologin blir oundvikligen godtycklig, men låt mig kalla den ena typen för substantiell liberalism och den andra för proceduriell liberalism. Den förra kan inte acceptera icke-liberala lagar någonstans; den senare kan acceptera icke-liberala lagar, om individer fritt väljer dem. Den förra står för något slags universella rättigheter; den senare för ett mer relativistiskt synsätt, där det viktiga inte är reglers innehåll utan hur reglerna har uppkommit och om de som lyder under dem kan anses ha gett sitt samtycke. Den förra kan ses som individualistisk, i det att den anser att varje individ ska åtnjuta substantiella rättigheter; den senare kan ses som gruppinriktad, i det att den anser att grupper av individer ska få utforma regler som de önskar.

Det är inte svårt att se att konflikter kan uppstå mellan dessa liberalismer, gällande såväl kulturella som juridiska spörsmål. I princip borde synsätten kunna enas, men svårigheten är olika synsätt i den empiriska frågan, i vilken mån val att tillhöra en grupp med icke-liberala regler kan ses som fritt eller autonomt. Medan den proceduriella liberalismen säger att det är icke-liberalt att inte tillåta icke-liberala personers preferenser att realiseras, säger den substantiella liberalismen att grundläggande principer (t.ex. ”mänskliga rättigheter”) inte är förhandlingsbara, bl.a. därför att preferenser inte kan ses som oberoende av kulturell kontext.

Nå, för den intresserade tänkte jag nämna några lästips från den partikularistiska liberala traditionen:

• Reiner Eichenberger och Bruno Freys ”Federalism with Overlapping Jurisdictions and Variable Levels of Integration” och ”Functional, Overlapping and Competing Jurisdictions (FOCJ)”: ”These functional, overlapping and competing jurisdictions form a federal system of government that is not dictated from above, but emerges from below in response to citizens” preferences.”
• Chandran Kukathas The Liberal Archipelago: ”The author argues that the free society should not be seen as a hierarchy of superior and subordinate authorities but an archipelago of competing and overlapping jurisdictions.”
• Niclas Berggrens ”Social Order through Constitutional Choice”: ”The proposal aims at the highest possible freedom of choice for individuals when it comes to defining the political system of their liking: a core (dealing with public goods and rights) is common for all, but everything else can vary between different sub-constitutions between which individuals choose.”

Idén är att inrätta institutionella system där medborgarna i hög grad kan välja mellan olika regelverk, antingen genom att flytta eller genom att, i ett och samma geografiska område, välja mellan olika ”konstitutionella kontrakt”.

Det finns alltså argument för att liberaler bör kunna acceptera icke-liberala kulturella och legala ordningar under vissa villkor. Dessa argument bör, anser jag, finnas med i dagens debatt, som tycks polariserad. Å ena sidan försvarar konservativa och reaktionärer icke-liberala ordningar därför att de förkastar liberalismen och omfattar helt andra värderingar. Å andra sidan förkastar substantiella liberaler icke-liberala ordningar därför att de inte anser det troligt att människor i ett genuint fritt val skulle välja dem. Men tänk om de i ett genuint fritt val faktiskt skulle välja dem? Bör liberalismen då inte respektera dem?

För säkerhets skull bör jag kanske klargöra att jag inte betecknar mig som proceduriell liberal och att jag inte önskar se sharia-lagar i Sverige. Jag är däremot för en fördjupad analys på området, och detta inlägg ska ses som ett försök att bidra till en sådan. Media: SvD.

När homoadoptioner debatterades för ett tiotal år sedan framfördes ofta som argument av motståndarna, att ett barn mår bäst av att växa upp med en förälder av vardera könet. Frågan är om de studier som åberopades, i den mån studier alls åberopades, ger vägledning i frågan — den metodologiska utmaningen är att särskilja effekten av kön från andra familjestrukturella faktorer.

I en ny översiktsartikel, ”How Does the Gender of Parents Matter?”, publicerad i Journal of Marriage and Family, granskar Judith Stacey och Timothy Biblarz forskningen på området, med särskilt tonvikt på att undersöka betydelsen av just föräldrars kön. Biblarz sammanfattar:

The bottom line is that the science shows that children raised by two same-gender parents do as well on average as children raised by two different-gender parents. This is obviously inconsistent with the widespread claim that children must be raised by a mother and a father to do well.

Stacey tillägger:

The family type that is best for children is one that has responsible, committed, stable parenting. Two parents are, on average, better than one, but one really good parent is better than two not-so-good ones. The gender of parents only matters in ways that don’t matter.

Frågan är om traditionalister på familjeområdet är mottagliga för resultat av detta slag.

Tips: Aqurette.

Artisten Oskar Linnros intervjuas i DN idag och får den existentiellt laddade frågan:

Men i förlängningen då, vad ska det leda till? Vad ska det stå på din Wikipediasida när du blir gammal?
— Jag vet inte, jag tycker egentligen inte att det här är kul. Jag är bra på det och gör det så länge som jag själv är nöjd. Men jag är som lyckligast när jag är på semester. Det är inte så jävla lätt att hålla på med musik.

Det händer att jag känner samma sak inför forskningen.

Är studenter i nationalekonomi mer egoistiska än andra? Vad beror det i så fall på? Tidigare studier kommer till olika svar på dessa frågor. En ny studie, ”Why Are Economics Students More Selfish than the Rest?”, hävdar att nationalekonomistudenter är mer egoistiska, och har följande att säga om hur det kommer sig:

A substantial body of research suggests that economists are less generous than other professionals and that economics students are less generous than other students. We address this question using administrative data on donations to social programs by students at the University of Washington. Our data set allows us to track student donations and economics training over time in order to distinguish selection effects from indoctrination effects. We find that economics majors are less likely to donate than other students and that there is an indoctrination effect for non-majors but not for majors.

Det verkar alltså som om de som studerar nationalekonomi som huvudämne är mindre generösa än andra men att de inte har blivit mindre generösa efter det att de började studera detta ämne. Detta skulle kunna förstås som att nationalekonomin traditionellt har ett rykte om att studera egoistiska aktörer, vilket kan få själviska studenter att söka sig till ett ämne där de kan förvänta sig att höra hemma. Studenter som inte studerar nationalekonomi som huvudämne men tar en del kurser tycks däremot bli mer själviska pga. ämnet.

Emellertid finner jag studiens slutsatser tveksamma, av två skäl:

1. De två sociala program det rörde sig om har båda en politisk och aktivistisk prägel åt vänsterhållet. Det är på intet sätt liktydigt med egoism att inte vilja donera till dem.
2. Studien kontrollerar inte för givande eller beteende i övrigt. Det kan mycket väl vara så att studenter i nationalekonomi ger på annat sätt, eller tar hand om en sjuk mamma, eller sparar pengar för att kunna starta projekt som kommer många till del.

Därmed inte sagt att studenter i nationalekonomi inte är mer själviska än andra, bara att jag inte övertygas av denna studie.

Man skulle kunna tro att svaret självklart är ja, men inte alltid. Studien ”Does Experience Make Better Doctors?” finner följande:

In this paper, we examine the “learning-by-doing” hypothesis in medicine using a longitudinal census of laser in situ keratomileusis (LASIK) eye surgeries collected directly from patient charts. … Our results do not support the hypothesis that the surgeon’s individual learning improves outcomes, but we find strong evidence that experience accumulated by surgeons as a group in a clinic significantly improves outcomes.

Detta kanske implicerar att det viktiga som patient är att komma till en sjukvårdsinrättning där kollektiva utbyten förekommer, där läkarna lär av varandra i institutionaliserade former.

Witold Gombrowicz, den absurda formuleringskonstens mästare, i Trans-Atlantic (s. 89):

Sålunda kom två stycken jyckar, varav den ena var en kuperad Pekines men med yvig svans …

Och på s. 90:

Jag frågade så, för just då hade en liten jycke, lik en varg, men också en tax, sprungit förbi …

Sir Elton John har skrivit ”Born to Boogie” till den fantastiska musikalen Billy Elliot, som jag såg i New York i somras:

För mer om min upplevelse av musikalen, se inläggen ”Hårda ord i politiken” och ”Det är Pride-vecka”.

Det finns en stark politisk tradition av enhetstänkande i Sverige: en likadan politisk lösning ska gälla alla. Ett sådant tänkande utgår i regel från att vi redan vet vilka metoder som mest framgångsrikt uppfyller givna mål, liksom från att målen är just givna. Men om det finns goda skäl att anta att målen varierar människor, stadsdelar, kommuner, landsting, regioner etc. emellan, och om det finns goda skäl att anta att det råder osäkerhet om vilka metoder som mest framgångsrikt uppfyller givna mål, då finns det också anledning att vara öppen för pluralism och experimenterande. Olika politiska beslut bör då kunna gälla på olika platser, för att lättare kunna utvärdera olika metoder och se vilka som fungerar bäst. Det kan handla om att staten tillämpar olika politik och regelverk eller om att t.ex. kommuner tillåts välja olika politik och regelverk.

En sådan ansats föreslås av Len Burman med avseende på stimulansåtgärder, eftersom vi faktiskt vet ganska lite om hur olika sådana åtgärder fungerar:

What do we do in the face of our ignorance? At the national level, we probably should try lots of different things — kind of a diversification strategy. We’re doing that. But we should also encourage the states to experiment so we can learn what works, rather than mandate a one-size-fits-all approach. The ideal ”experiment” would assign different ”treatments” to different states. States that begin with A-E: tax credits, F-K: infrastructure, and so on. We could even have a control group that would get nothing.

Den politiska debatten motverkar denna öppna och vetenskapsvänliga syn på politik. I debatten ska man vara självsäker och låtsas veta allt. Det torde leda till sämre resultat än om alla ödmjukt erkände sin okunnighet i många frågor och att vi bör ta fram bättre kunskap om konsekvenser genom differentierad, experimentell politik. Det jag tror många är rädda för är att behöva överge gamla käpphästar — och att skillnaderna i olika ekonomiska utfall riskerar att öka. Själv tror jag att skillnader bör ses i ett dynamiskt perspektiv: de kan bli en drivkraft till reformer, men för att veta vilka som fungerar bäst behöver som sagt olika metoder prövas.

För en analys av grunder för kommunalt självstyre, se Gissur Ó. Erlingsson och Jörgen Ödalens artikel ”Kommunalt självstyre, demokrati och individuell autonomi”, publicerad i Tidskrift för politisk filosofi.

Filipe Mota:

Arthur Schopenhauer har påverkat mig med sin analys av tillvaron. I The World as Will and Representation skriver han:

That which bestows on everything tragic its peculiar elevating force is the discovery that the world, that life, can never give real satisfaction and hence is not worthy of our affection: this constitutes the tragic spirit – it leads to resignation.

Frågan är om det är tragiskt att försöka bekämpa resignationen.

Jag är mer eller mindre ständigt sugen på choklad, men det visar sig att kvinnors chokladsug varierar. Enbart hälften av alla kvinnor tycks ha chokladsug, och av dem uppträder chokladsuget i hälften av fallen i början av menstruationen. Kan det vara så att kvinnors chokladsug är hormonbestämt? I studien ”Perimenstrual Chocolate Craving: What Happens after Menopause?”, publicerad i Appetite, rapporteras:

This study examines whether the primary cause of this ”perimenstrual” craving is a direct effect of hormonal changes around the perimenstrum, or rather if the craving is a general response in some individuals to stress or other notable events. Insofar as there is a direct hormonal effect, one would predict a substantial decrease of 38% in total chocolate craving in women post-menopause, corresponding to the proportion of women pre-menopause who report craving chocolate exclusively perimenstrually. Based on a survey of pre- and post-menopausal alumnae of the same University, we report a significant but small decrease in prevalence of chocolate cravings post-menopause. The decrease is only 13.4% and thereby much smaller than a 38% drop predicted by a purely hormonal explanation, suggesting that female reproductive hormones are not the principal cause of perimenstrual chocolate craving.

Bra, då vet vi det.

Är du en snooze-missbrukare? Då bör du köpa en Clocky.

När någon ställer frågan ”Vad är klockan?” när klockan är 15.08, blir svaret i regel: ”Tio över tre”. Detta svar är, strikt talat, falskt, men ändå ges det. Människor rundar av och är inte helt sanningsenliga i kommunikationen med andra. Detta beläggs i en ny fransk experimentell studie, ”Truthfulness and Relevance in Telling the Time”:

The present study shows that such a mindreading ability and attention to the point of view of the hearer is at work even in the simplest forms of everyday communication between strangers. Speakers tend to make the effort of inferring what information may be relevant, i.e. be both consequential and easy to process, for the hearer. In so doing, they go beyond facilitating comprehension, and attend to the interests that make comprehension desirable to the hearer in the first place. Helpful speakers aim at relevance in what they say. They spontaneously adjust the level of accuracy of their utterances – up or down as the context requires – so as to optimise relevance.

Ett resultat är att respondenterna inte rundade av tiden för att det var enklare för dem själva (inga skillnader återfanns t.ex. mellan respondenter med analog och respondenter med digital klocka). Är detta ett generellt inslag i kommunikation: att vi uttrycker oss för att optimera relevans för mottagaren? Vad får vi ut av det som talare? Finns det ett reciprokt inslag, så att vi förväntar oss att andra optimerar relevans för oss, om vi gör det för dem? Vad skulle Kant säga om detta avsteg från strikt sanningsenlighet? Upphör inte all grund för tillit genom detta relevansoptimering? Slutligen: Vore det inte kul att börja bestämma tid med människor på ett icke avrundat sätt: ”Vi kan väl ses och luncha kl. 12.03?”?

Ekonomipristagaren Vernon Smith:

What do you think is your main personal flaw?
I don’t like cocktail parties, and I get bored quickly. I’m not really a very social person.

Jag är likadan, men jag anser inte detta vara en negativ karaktärsegenskap (förutom i så måtto att andra kan se den som en negativ karaktäregenskap, vilket kan vara negativt för en själv).

*Ur Horn, Karen Ilse (2009). Roads to Wisdom: Conversations with Ten Nobel Laureates in Economics. Cheltenham: Edward Elgar: 95.

Ett nytt förslag från två italienska nationalekonomer om hur deltagandet i valen till Europaparlamentet skulle kunna fås att öka:

Our idea is that this number of seats should be fully allocated to the member country only if the turnout in the European elections in that country exceeds a certain threshold, for example 90%, which is the percentage historically reached in countries like Belgium or Luxembourg where a compulsory vote scheme is in place. In all cases in which turnout is lower than 90%, we suggest a mechanism that allocates the number of seats in proportion to the turnout. For instance, if in Italy only 45% of eligible voters had voted, only 36 seats, rather than the 72 potentially assignable, would have been allocated. Consequently, the European Parliament would have a total number of seats varying according to the turnout in the different European countries.

Italien skulle få en starkare ställning om detta förslag genomfördes (vilket möjligen kan förklara varför de båda ekonomerna framför förslaget); Sverige skulle få ungefär samma relativa position i Europaparlamentet som idag. Nå, det är ett innovativt förslag, som väl också skulle kunna tillämpas för riksdagsval, men jag ställer mig, påverkad som jag är av av nationalekonomerna Bryan Caplan och Greg Mankiw samt filosofen Jason Brennan, tveksam till det mål som förslaget syftar till att uppnå.

Ja, jag börjar luta åt den uppfattningen — bl.a. påverkad av Robert Bass uppsats ”Lives in the Balance: Utilitarianism and Animal Research”. Han granskar de utilitaristiska argumenten för och emot noga, bortom förenklade slagord och frågor (av typen ”Om du kunde rädda ett sjukt barn genom experiment på ett djur, skulle du inte göra det då?”). Hans slutsats:

The real question that faces the utilitarian is whether we can institutionalize animal research in a way that is prospectively justified. That is, can we authorize large quantities of animal research in a way that (a) has a high probability of supporting research that itself has a high probability of producing net benefits, and that (b) has a low probability of supporting research that does not have good prospects of producing net benefits?

On present evidence, the needed prospective justification seems unlikely. First, as we have seen, we do not have strong evidence for large human benefits of animal research in any case. At the very least, much better and more detailed accounting is needed to make the case for substantial human benefit. Second, since the evidence indicates that Institutional Animal Care and Use Committees do not reliably discriminate between promising and unpromising science, we would need to develop new and more rigorous evaluation procedures. It is difficult to know just how to proceed, however, if our best efforts so far, by way of designing and regulating IACUC procedure, have proven no more reliable than flipping a coin. Third, we still need to consider the magnitude of animal harm. It will not be enough to find a small human benefit attributable to animal research. There is a great deal of harm to animals at stake: imposition of fear, pain, distress, injury, confinement, suffering, disease and death upon many of the test subjects. Only enormous and very clear prospective benefits to humans could outweigh that. In the absence of that kind of evidence, it is hard to see any utilitarian justification for institutionalized animal research.

Om du vill tillåta djurförsök, på vilken punkt anser du att Bass har fel?

Gustav Klimt, The Park (1910 eller tidigare), 110,4 x 110,4 cm:

Thorstein Veblen är en man vars tänkande man bör stifta närmare bekantskap med. Mest känd är hans bok The Theory of the Leisure Class. Nu kan man ta del av centrala delar av hans analys i uppsatsen ”Thorstein Veblen and American Social Criticism”; t.ex. kan man läsa om statusjakten som fundamental mänsklig drivkraft och om de förmögnas oproportionerligt stora inflytande på den sociala utvecklingen, inte därför att de dominerar andra utan därför att andra imiterar dem.

En intressant del av uppsatsen tar upp hur de traditionellt förmögna trendsättarna reagerar på nyrika som tar plats i deras mitt:

One of the peculiar things about the rules governing status is that they must often remain tacit in order to be effective. This is why people react with such hostility to the arriviste. Newer members of a social class tend to be acting out, quite consciously, a script that older members of the class have long ago internalized … The arriviste or the nouveau riche are often accused of vulgarity. Yet often the problem is not that they are doing anything wrong, it’s that they are doing it all too consciously. This leaves more entrenched members of the class feeling exposed, because it reveals the artifice underlying what they prefer to regard as a purely natural form of behavior. … As a result, the conventions associated with any given status hierarchy often cannot survive explicit articulation, simply because this exposes the artificiality of the practice.

Statusjakten är alltså evig, den tar sig bara nya former. Det är bl.a. därför jag är skeptisk till förslag, från Robert Frank och andra, att genom beskattning av statusvaror försöka minska statusjaktens omfattning. Denna jakt är, misstänker jag, likt det där monstret med många huvuden: hugger man av ett kommer bara ett nytt. Exempel på det ges i uppsatsen.

Jag roades, slutligen, av en lista över saker Veblen ogillade:

He disapproved of duels (a “barbarian recrudescence”), sports (“serviceable evidence of an unproductive expenditure of time”), manners (“the voucher of a life of leisure”), dogs (“the filthiest of the domestic animals”), corsets (“crucifixion of the flesh”), churches (“the priestly vicarious leisure class”), captains of industry (“quasi-predatory careers of fraud”), cap and gown in academia (“atavistic conformity”), and so on.

Fast mest förtjust är jag i Veblens syn på vad som ska hända efter döden.

Direktbegravning blir allt vanligare, men naturligtvis ska en präst, med mumbo-jumbo-ordet ”människovärde”, försöka stoppa utvecklingen:

Sedan 2006 har antalet direktbegravningar i Göteborgsområdet ökat med drygt 20 procent.
– De läggs i en kista, den enklaste varianten och så körs de rakt in i krematoriet och ut i minneslunden. Inte ens en urna är det utan alltså raka vägen. Det är inte människovärdigt, säger Peter Bratthammar.

Jag tycker tvärtom att det låter som en utmärkt ordning, i synnerhet om de anhöriga föredrar den. Den som är död är död och bryr sig ändå inte. Direktbegravning får mig att tänka på kung Fahd och professor Veblen.

Ekonomipristagaren George Stigler, i ”The Economist and the State”, publicerad i American Economic Review:

Their competence consists in understanding how an economic system works under alternative institutional frameworks. If they have anything of their own to contribute to the popular discussion of economic policy, it is some special understanding of the relationship between policies and results of policies. The basic role of the scientist in public policy, therefore, is that of establishing the costs and benefits of alternative institutional arrangements.

Denna nationalekonom instämmer.

Witold Gombrowicz, den absurda formuleringskonstens mästare, i Trans-Atlantic (s. 12):

… än drack jag vodka, än drack jag återigen inte vodka …

Vissa menar att ateismen är ett slags religion. En märklig hållning, kan tyckas, vilket också påpekas av bibelexperten, professor emeritus Bertil Albrektson:

Min spontana reaktion är väl helt enkelt att ateism och religion inte går ihop, att de tvärtom utesluter varandra. Själva poängen med ateismen kan ju sägas vara att man förnekar gudstrons berättigande; sammanställningen förefaller då att vara självmotsägande, någonting i stil med en fyrkantig cirkel eller en långhårig flintskalle.

Någon kanske invänder att ateism som religion syftar på att vi aldrig kan veta något med full säkerhet och att ateism därför, i lika hög grad, som religion, bygger på obevisade teser. Albrektson låter sig inte imponeras av sådana kunskapsnihilistiska påståenden:

Den som hävdar existensen av något måste ju kunna ge hållbara skäl för att det verkligen förhåller sig så som påstås, medan den som ställer sig skeptisk kan nöja sig med att konstatera att sådana skäl saknas. Existens kan beläggas på ett annat sätt än icke-existens. Bevisbördan, plikten att styrka sin tes med belägg och argument, vilar rimligen främst på den som påstår att något finns.

Just så. Det är befängt att påstå att ateismen är en religion.

När man, som jag, dagligen läser DN Kultur (ett alster fullt av högstämd retorik men tomt på statistik och data), får man lätt intryck av att tillvaron för världens fattiga har försämrats kraftigt under de senaste decenniernas globalisering och liberalisering. Om man tar del av forskning på området får man revidera det intrycket. I en ny studie, ”Parametric Estimations of the World Distribution of Income”, finner Maxim Pinkovskiy och Xavier Sala-í-Martin följande:

Using the official $1/day line, we estimate that world poverty rates have fallen by 80% from 0.268 in 1970 to 0.054 in 2006. The corresponding total number of poor has fallen from 403 million in 1970 to 152 million in 2006. … We find that various measures of global inequality have declined substantially …

Andelen fattiga i världen illustreras i denna figur:

När det gäller inkomstfördelningen har ginikoefficienten i världen utvecklats så här:

Förvisso är det lätt att se att mycket nöd återstår i världen, men det är ändå glädjande att utvecklingen i stort inte bara har gynnat världens rika utan även stora delar av de fattiga.

Se även ”Fattigdomen minskar pga. ekonomisk tillväxt” och ”Är omfördelning viktig?”.

År 1982 lanserade James Wilson och George Kelling teorin om trasiga fönster. Den säger att om enkla förseelser inte åtgärdas och beivras, som när trasiga fönster inte byts ut och när fönsterkrossare inte bestraffas, signalerar det att man kan bete sig slarvigt eller t.o.m. kriminellt utan att det har några konsekvenser för en. Det leder till fler förseelser. En ny studie av João Ramos och Benno Torgler, ”Are Academics Messy? Testing the Broken Windows Theory with a Field Experiment in the Work Environment”, undersöker om teorin stämmer på en universitetsinstitution:

We explore academics” and postgraduate students” behaviour under an order condition (clean environment) and a disorder condition (messy environment). We find strong support that signs of disorderly behaviour triggers littering. In the disorder treatment 59% of the subjects litter compared to 18% in the order condition. The results remain robust when controlling compared to previous studies for a large set of factors in a multivariate analysis. When academic staff members and postgraduate students observe that others violated the social norm of keeping the common room clean the probability of littering increases ceteris paribus by around 40 percent.

Det gäller alltså att se till att förfallet inte börjar, för börjar det, eskalerar det. Frågan är hur man bäst undviker att förfallet börjar. Ska man utse någon ansvarig? Ska man hota med straff? Ska man ordna med höjd risk för upptäckt? Övervakningskamera? Vädja till omsorg om det allmänna bästa?

I novellen ”Med strömmen” av Hjalmar Söderberg konstaterar Gabriel Mortimer följande:

Då man säger, att livet är en fars, menar man, att det är utan allvar. Men det kräver ett allvarligare sinne än folket har mest för att lägga tillvaron under en så hög och sträng måttstock, att dess allvar faller igenom och blir till skämt. Det är således allvaret som gör livet till en fars, och villkoret för att kunna ta livet seriöst är alltså att vara utan allvar!

Jag är rädd för att jag inte är utan allvar.

Man skulle kunna tro att den ekonomiska krisen har eroderat tilliten till bankerna. Så tycks i vilket fall inte vara fallet i Österrike, enligt den nya studien ”Trust in Banks? Evidence from Normal Times and from Times of Crisis”:

Employing survey evidence from Austrian households, we show that trust in banks is mainly affected by ”subjective” variables like the individuals” assessment of the current economic and financial situation and by their future outlooks. After controlling for these variables we show that the financial crisis has caused a reduction in trust (around -7.5pp) which is sizable but not dramatic. Even at its lowest point (in the first quarter of 2009) 65% still report to have trust in the banking system, which is a higher percentage than for many other institutions.

Detta kan bero både på att många ser bankernas agerande som klokt och balanserat efter krisen och på att staten har agerat, med insättningsgaranti och penningpolitiska åtgärder, till stöd för banksystemet. Hursomhelst torde det vara positivt för en ekonomi med ett högt förtroende för banksystemet, eftersom det annars skulle kunna bli mindre resurser för utlåning till investeringsprojekt och eftersom en misstro skulle kunna kräva åtgärder som egentligen inte är ekonomiskt rationella.

Ekonomipristagaren Paul Samuelson får följande fråga:

What is the absolute limit to taxation (give a maximum percentage of GDP)?

Hans svar:

Above 50% marginal tax rates are self-defeating.

Lyssnar svenska politiker på nationalekonomins (nyss avlidne) nestor?

Ur Horn, Karen Ilse (2009). Roads to Wisdom: Conversations with Ten Nobel Laureates in Economics. Cheltenham: Edward Elgar: 266.

Hård och mjuk på samma gång:

Fascinerande ny forskning av Jennifer Pokorny och Frans de Waal, ”Monkeys Recognize the Faces of Group Mates in Photographs”, publicerad i PNAS, visar följande:

Can nonhuman primates recognize familiar individuals in photographs? Such facial identification was examined in brown or tufted capuchin monkeys (Cebus apella), a New World primate, by letting subjects categorize facial images of conspecifics as either belonging to the in-group or out-group. After training on an oddity task with four images on a touch screen, subjects correctly identified one in-group member as odd among three out-group members, and vice versa. They generalized this knowledge to both new images of the same individuals and images of juveniles never presented before, thus suggesting facial identification based on real-life experience with the depicted individuals. This ability was unexplained by potential color cues because the same results were obtained with grayscale images. These tests demonstrate that capuchin monkeys, like humans, recognize whom they see in a picture.

Detta med att känna igen personer i den egna gruppen är intressant, för jag upplever mig ha svårare att minnas och skilja mellan ansikten hos personer som tillhör andra grupper än den egna, t.ex. asiater och svarta.

Det är inte bara kristna företrädare, som Åke Green och Pat Robertson, som ser händelser som jordbävningen på Haiti som ett gudomligt straff. Den turkiske tidningskolumnisten Nuh Gönültaş för samma resonemang:

The Quran tells us that if collective sins are not met with collective repentance, that some disasters will occur in that region. The fundamental reality of [Haiti] is that the majority of its people are engaged in witchcraft.

Är det inte lite märkligt hur en allvetande och allsmäktig gud inte anses straffa de skyldiga utan även en stor mängd oskyldiga genom naturkatastrofer som slår blint? Han vet ju vilka som är skyldiga; han förmår ju straffa enbart de skyldiga. Ändå straffar han ett kollektiv, vari såväl skyldiga som oskyldiga förekommer. Mig tycks det klart att någon sådan gud inte existerar — eller att han är genuint ond. I ingetdera fallet bör man dyrka en sådan gud, varken i en islamsk eller i en kristen version.

Läser man DN Kultur kan man lätt få för sig att liberaliserande reformer av den ekonomiska politiken inte medför några fördelar. Som tur är finns mer högkvalitativ litteratur att tillgå. En ny studie, ”Structural Policies and Growth: Time Series Evidence from a Natural Experiment”, publicerad i Journal of Development Economics, undersöker effekten på ekonomisk tillväxt av sådana reformer (närmare bestämt ”price liberalization, foreign exchange/trade liberalization, small/large scale privatization, enterprise reform, competition policy reform, banking sector reform, and reform of non-banking financial institutions”) samt av en förstärkt rättsstat i före detta kommunistländer. Deras resultat:

In this paper we utilize an eleven year panel of 26 transition countries to identify short term effects of structural policies that are large and significant. A ten percent change in the quality of structural policies (or the Rule of Law) towards OECD standards is shown to raise annual growth by about 2.5%. To control for endogeneity, we develop an instrument using the hierarchy of institutions hypothesis and find that it holds a robust explanatory power. We also document that early reformers reap the greatest benefits, but that it is never too late to begin structural policy reforms.

Värderar man ökat ekonomiskt välstånd förefaller de vidtagna reformerna ha varit synnerligen bra.

Paul Samuelson, på frågan om vilken favoriträtt han har:

Skim milk.

Ur Horn, Karen Ilse (2009). Roads to Wisdom: Conversations with Ten Nobel Laureates in Economics. Cheltenham: Edward Elgar: 267.

Fyra teorier om varför man blir mindre benägen att ändra uppfattning ju äldre man blir:

1. Hjärnan rostar med åldern: ”[P]eople’s minds just start to get crusty and hard to move as time passes, like rusty machines in need of oil. They resist change because friction in the gears impedes free thinking and hence the acceptance of new ideas. Perceived this way, resistance to change is a form of irrationality that derives from inefficient mental processes.”
2. Gamla har redan tagit hänsyn till det mesta: ”Resistance to change is the outcome of rational information processing. …. A young person has a small data set, because he has had few experiences and less time to observe the world. Consequently, the marginal impact of any new observation is larger. An older person, on the other hand, has a large data set, and therefore the marginal impact of one additional data point is likely very small.”
3. Det kostar mer att lära sig nytt med åldern, och intäkterna blir lägre: ”[O]ften skills are specific to a certain task or way of doing things, and each new skill is costly to acquire. Most people have made a substantial investment learning to do things one way. If a better way comes along, it may be optimal to stick with the old not-quite-as-good way and not pay the cost of learning something new. A young person faces the same cost (learning to do it) either way, and so might as well pick the new way. Magnifying this effect is that the benefits of learning something new are lower the older you get.”
4. Gamla vet att de inte får höra något nytt: ”This one relies on the desire of rational people to conserve their limited mental space and time. If one has only a finite amount of mental resources to spend in thinking about stuff, it’s rational to allocate less time to those subjects on which new information or discussion is unlikely to generate change.”

Jag ser teori nr. 1 och teori nr. 3 som snarlika, och teori nr. 2 och teori nr. 4 som snarlika. Nå, vilken teori ser du som mest plausibel? Det ligger nog något i samtliga teorier, även om jag själv tror att teori nr. 1 förklarar mycket. Rigiditet i tänkandet utgör en av orsakerna till att jag i regel inte tilltalas av äldre personer på ett intellektuellt plan (heller).

Det finns gott om s.k. internettroll:

[A] troll is someone who posts inflammatory, extraneous, or off-topic messages in an online community, such as an online discussion forum, chat room or blog, with the primary intent of provoking other users into an emotional response or of otherwise disrupting normal on-topic discussion.

Jag läste just en såväl underhållande som insiktsfull analys av detta fenomen, ”Conversation Hackers”. Hur bör man hantera trollen?

People usually go for the easy and virtuous option: they moralize Trolls. Trolls are time-wasters, destroyers of the ethics of discussion, sociopaths of the Internet. We should look forward to banning them completely in the near future. That reaction is understandable, but, we think, counterproductive. Anti-Troll discourse is utopian. … We suggest, instead, that peace could be made between Trolls and other humans. Conversation hackers are useful. Like other hackers, they test the boundaries of a system, and they force users to devise better systems. They strain human argumentation to its limits. Dealing with Trolls forces you to sharpen your arguments and keep a cool head. Sometimes you might even learn something from a Troll. … There is another reason to make peace with Trolls: they are much less alien than we’d like to think. Everyone has their inner Troll; everyone has their urges to argue pointlessly with people they know they won’t convince.

Finns det internettroll bland kommentatorer på denna blogg? Jag vet inte riktigt, men i vilket fall har jag i stort samma synsätt som framförs ovan, att jag låter troll eller misstänkta troll hållas. Trollet i mig gillar dem nog lite, även om jag önskar att deras andel av kommentatorer på bloggar skulle gå ned.

Det tycks föra med sig vissa saker, enligt Hjalmar Söderberg i novellen ”Med strömmen”:

Mortimer blev familjefar, och en familjefar har viktigare saker att tänka på än livets mening och sin egen själsutveckling.

Det är populärt, numera, att framställa människor som irrationella. Experimentell forskning sägs visa att människor inte beter sig i enlighet med teorin om förväntad nytta, och som alternativ har bl.a. prospect theory utvecklats. Den sägs på ett bättre sätt kunna förklara människors val under osäkerhet. Nu går Krzysztof Kontek till teoretisk motattack, i ”The Illusion of Irrationality”:

Expected Utility Theory, based as it is on the assumption that wealth changes are perceived in absolute terms, can neither predict nor explain the preference reversals observed in the Common Ratio and Allais paradoxes. This leads to the conclusion that people are irrational. However, once it is assumed that wealth changes are perceived in relative terms, the preference reversals are fully predictable and there is no reason to regard people as irrational. As the perception of wealth changes in relative terms was stated even by Kahneman and Tversky, people’s behavior should be regarded as rational and the relative utility function should be used for its description. It follows that the stated irrationality is merely a result of using an improper model. This is what we call the illusion of irrationality.

Vad säger beteendeekonomerna om detta? (Man kan kanske fråga sig om detta är en substantiell eller semantisk diskussion.)

Michael Rodriguez, 0702 (2007), 147,3 x 127,0 cm:

Skilsmässolagarna har liberaliserats i många länder, vilket torde utgöra ett nödvändigt villkor för de ökningar i skilsmässofrekvens som kan konstateras. I studien ”The Effect of Divorce Laws on Divorce Rates in Europe”, publicerad i European Economic Review, bekräftas detta samband:

We estimate that the introduction of no-fault, unilateral divorce increased the divorce rate by about 0.6, a sizeable effect given the average rate of 2 divorces per 1000 people in 2002.

Men vad påverkar valet att skilja sig, givet att det är lagligt enkelt att göra det? En faktor skulle kunna vara att makar förr i tiden specialiserade sig — kvinnor på hushållet, män på arbetet — vilket gjorde det svårt att bryta upp. Männen behövde sina kvinnor; kvinnorna behövde sina män. Numera arbetar dock kvinnor, vilket har minskat specialiseringen och därmed också kostnaderna av att avsluta äktenskap. En ny tysk studie, ”Effect of Labor Division between Wife and Husband on the Risk of Divorce: Evidence from German Data”, finner inte direkt belägg för denna tes men konstaterar följande:

Couples with a female main earner and a husband doing most of the housework have a substantially higher probability of separation than couples with the traditional male breadwinner/housewife-pattern. Marital stability is also considerably reduced if the wife has to bear the double burden of market and housework which we cannot find if the husband bears it. In contrast, the equal division does not significantly alter the risk of divorce.

Det sista resultatet finner jag särskilt intressant. Om båda makarna arbetar och delar lika på hushållsarbetet påverkar inte det skilsmässofrekvensen jämfört med en situation av specialisering.

Ja, det är det i regel, menar Bryan Caplan, företrädesvis i dessa två fall:

1. If you reasonably expect that your baby will be better-off – for example because you’re on the edge of starvation – then selling your baby is a tragic but morally admirable sacrifice.

2. If you reasonably expect that your baby will be worse off, but still have a life worth living, and you desperately need the money (for example to feed your other kids), it might not be admirable to sell your baby, but it’s understandable and morally acceptable.

Svaret är inte lika självklart i det fall barnet kan förväntas få det sämre och om man inte desperat behöver pengar, men även om det inte är moraliskt acceptabelt menar Caplan att det ska vara lagligt. Två undringar: a) Hur ska adoptionsverksamhet utvärderas utifrån dessa bedömningar? och b) Varför reagerar många instinktivt negativt så fort pengar är inblandade? Om ett barn kan förväntas få det bättre av en försäljning, är då en emotionell aversion mot monetära transaktioner viktigare än barnets välmående?

Dansforskaren Peter Lovatt har undersökt hur kvinnor och män uppfattar varandra när de dansar:

Finding 1
When women rated the men’s dancing they rated the highest testosterone men as the most attractive and the lowest testosterone men as the least attractive.

Finding 2
When men rated the women’s dancing they rated the lowest testosterone women as the most attractive and the highest testosterone women as the least attractive.

Finding 3
High testosterone men dance differently to low testosterone men. High testosterone men make larger movements and their movements are more complexly coordinated than low testosterone men. High testosterone men express more energy in their movements and they take up more space on the dance floor.

Finding 4
Low testosterone women dance differently to high testosterone women. Low testosterone women make more subtle and isolated movements with their hips than high testosterone women. High testosterone women move more body parts while they are dancing and their movements are less controlled.

Conclusions
We interpret these findings to suggest that one function of social freestyle dance is to communicate genetic fitness as part of the sexual selection process.

Inte helt förvånande, detta attraktionsmönster, men intressant att det kunde beläggas på dansgolvet. Om dans är en del av den sexuella selektionsprocessen, förklarar det varför (särskilt religiösa) moralister ofta är fientliga mot dans?

OECD kom förra året med rapporten Sickness, Disability, and Work: Breaking the Barriers, i vilken regeringens reformer på sjukförsäkringsområdet granskades. Som bakgrund kan t.ex. denna figur över långstidssjukskrivningen i Sverige och i jämförbara länder studeras:

Denna statistik ger vid handen att det tycks ha förelegat något slags systemfel, i Sverige. Kanske är det frånvaron av en bestämd gräns vid vilken arbetsförmågan ska prövas som förklarar detta? Nå, i vilket fall har regeringens reformer på området börjat få stor effekt. Dr Lundbäck sammanfattar:

Antalet sjukskrivna har minskat från 200 000 till 100 000 (en halvering). Antalet personer med förtidspension har minskat med 50 000 under mandatperioden.

Konsekvensen för statsfinansernra är inte trivial:

Mellan 2006 och 2012 beräknas de strukturella utanförskapet inom sjukförsäkringen minska så mycket att staten varje år sparar 32 miljarder kronor som kan användas inom vård, skola och omsorg.

Som OECD påpekar är detta viktigt också för de enskilda individerna:

The driving force behind this important fundamental reform was evidence showing that the longer the period of inactivity, the less likely a person was of ever returning to the labour market.

Vad är det då som har gjorts? Se dr Lundbäcks sammanfattning i 20 punkter. Dem lär du inte få läsa i någon tidning eller höra om på tv. Desto viktigare att du tar del av dem själv.

I dessa kristider har jag hört anekdotiska bevis för att lönesänkningar faktiskt ibland accepteras av löntagarna. Om valet står mellan sänkta löner eller oförändrade löner och avskedanden, tycks det finnas viss öppenhet för det förra alternativet. En ny studie, ”Downward Nominal and Real Wage Rigidity: Survey Evidence from European Firms”, finner dock att detta inte är ett allmänt mönster i ett antal europeiska länder:

This paper examines the flexibility of wages across European firms. We look at the extent of rigidities in base wages by estimating the frequency of wage freezes (downward nominal wage rigidity) and the incidence of wage indexation (downward real wage rigidity). We address these issues using a unique survey with a large sample of firms and data from fourteen countries. A substantial proportion of firms who participated in the survey report that they have frozen wages or that there exists an automatic link between wages and inflation. Instead, less than 1% of the more than 47 million workers that the survey represents have experienced a wage cut during the five-year period prior to the survey. This leads us to the conclusion that wage rigidities, both nominal and real, are quite prevalent in Europe.

Det föreligger förvisso betydande skillnader mellan länder, vilket enligt forskarna bl.a. har med institutionerna på arbetsmarknaden att göra:

The regression results imply that high collective bargaining coverage increases real wage rigidity. Analysis of the union contracts negotiated at different levels … implies that firm-level contracts are a more likely source of real wage rigidity in centralised wage-setting environments. … Another institutional aspect that influences wage rigidity is related to how difficult it is for employers to lay off workers. We find that nominal wage rigidity is positively associated with the extent of permanent contracts. In addition, permanent contracts have a stronger effect on wage rigidity in countries with stricter labour regulations.

Rigida löner neråt är förstås tilltalande för dem som har jobb, men mindre tilltalande för dem som blir och är arbetslösa.

Miljöpartiet förespråkar höjd skatt på bensin med ca 2 kronor per liter. Vad skulle det få för effekter? Att döma av en ny amerikansk studie, ”Pain at the Pump: The Differential Effect of Gasoline Prices on New and Used Automobile Markets”, skulle effekterna på bilmarknaden bli stora:

We find that a $1 increase in gasoline price [motsvarande ca 2 kr per liter] changes the market shares of the most and least fuel-efficient quartiles of new cars by +20% and -24%, respectively. In contrast, the same gasoline price increase changes the market shares of the most and least fuel-efficient quartiles of used cars by only +3% and -7%, respectively.

För nya bilar ger en sådan prisförändring på bensin alltså upphov till en kraftigt ändrad efterfrågan, mot mer bränslesnåla fordon. Effekten för begagnade bilar är betydligt mindre, pga. en annorlunda utbudssida, men även där ser man en förändring mot mer bränsesnåla fordon. Det kan alltså vara så att ett högre bensinpris leder personer att köra mindre med de bilar de har eller till att byta fordon. Positivt för miljön, som det verkar. (Om inte de som köper mer bränslesnåla bilar känner att de nu har råd att köra längre sträckor.)

Vissa hävdar att det inte föreligger någon konflikt mellan ett vetenskapligt och ett religiöst förhållningssätt till världen. Så kommer pastor Pat Robertson och hävdar att naturkatastrofen i Haiti beror på landets pakt med djävulen:

En obehaglig religion, den kristna.

Tips: Oscar Swartz.

Vad bestämmer prostituerades priser? I en studie av topprostituerade, s.k. eskorter, ”The Wages of Sin”, finner Lena Edlund, Joseph Engelberg och Christopher Parsons att de beror på ålder men också på den kostnad som prostitution innebär i termer av försämrade möjligheter på äktenskapsmarknaden. För detta kräver de prostituterade kompensation. Forskarna skriver:

Both the level and the shape of the wage profile are strongly suggestive of the marriage market being an important factor driving opportunity cost for prostitutes.

I figuren nedan visas överst timlönen för eskorter i olika åldrar. Notera toppen vid den ålder då de flesta gifter sig. Eskorter som inte har sex och transsexuella eskorter, som inte är aktuella för äktenskap, uppvisar inte någon sådan ”kompensationstopp”.

Det är för övrigt intressant att notera den höga timlönen, som mest ungefär 2 000 kr i timman. Edlund et al. skriver:

On average, escorts who provide sex command some $280/hour, a wage rate that on a full time basis would place them in the top 0.5 percentile of the US earnings distribution, or roughly in the top 0.05 percentile of the female earnings distribution [Kopczuk et al., 2008, table 12B]. Most likely, escorts do not work 2,000 hours per year, but a mere 20% employment would suffice to secure a position in the top quintile of the U.S. household income distribution (an income roughly at par with that of the median household whose head holds a Master’s degree).

Det förefaller orimligt att se alla prostituerade som värnlösa offer.

Se även inläggen ”Gratis prostituerade”, ”Förenklad syn på prostitution”, ”Prostitution som rationellt val” och ”Marknaden för manlig prostitution fungerar väl”.

Många människor är så  behärskade. Skulle de inte må bra av lite spontan glädje av och till? Ungefär av det slag som Pet Shop Boys beskriver i I Wouldn’t Normally Do This Kind of Thing:

I feel like taking all my clothes off
Dancing to the Rite of Spring
And I wouldn’t normally do this kind of thing

På video:

Att vara lite onormalt lycklig ibland tror jag kan vara sunt.

Jag var för ett par år sedan på en av Philips anordnad produktdemonstration, och bl.a. förevisades LivingColors, med vilken man kan projicera olika färger i ett rum. Jag mindes den produkten när jag råkade på studien ”Ambient Lighting Modifies the Flavor of Wine”, publicerad i Journal of Sensory Studies:

It is well known that the color of a beverage can influence its flavor. We conducted three experiments to investigate the effect of the ambient room color on flavor, while leaving the color of the beverage unaltered. We chose white wine as the beverage and used several methods to fully explore the potential role of ambient light. … Ambient color influenced the subjective value of the wine. Wine tasted better in blue or red environments as compared with green and white.

Nu vet ni hur ni kan skapa en mer njutbar vinupplevelse nästa gång ni bjuder på middag, i alla fall om ni serverar vitt vin. En fråga är om upplevelsen av andra drycker också påverkas av färgerna runtom dem.

Se även inläggen ”Ska man satsa på dyra viner?”, ”Ska vinpriset avslöjas på middagen?”, ”Hur luktar vin?”, ”Hur ska man beställa vin?” och ”Vinetikettens betydelse”.

LO kräver löneökningar med motivationen att konsumtionen behöver öka. Sloped Curve kommenterar:

Detta är alltså enligt mig helt fel. Det som är och har varit problemet är verkligen inte konsumtionen, utan investeringarna och exporten. Konsumtionen kommer att utvecklas positivt även vid ett nollavtal (vilket vi dock förstås inte kommer att få). Detta på grund av två faktorer. För det första har konsumenterna fått mycket mer i plånboken tack vare lägre skatter och räntor. För det andra har man inte ännu fullt ut tagit ut detta i form av ökad konsumtion. Sparkvoten var preliminärt hela 9,9% under det tredje kvartalet 2009, exklusive sparande i tjänstepension och premiepension. Allteftersom varslen fallit har detaljhandeln tagit fart (se figur 1), vilket är en indikator på att även den totala konsumtionsutvecklingen kommer att vara positiv. Med en sparkvot som långsamt återgår till det normala kommer konsumtionsutvecklingen vara stark, alldeles oavsett om någon löneökning uppnås.

Bra ekonomisk analys.

I en insändare i DN idag framförs följande kritik:

Jag röstade på Moderaterna för första gången i mitt liv för jag trodde på deras teorier om att sänkt skatt på arbete skulle skapa jobb och välstånd. Jag blev grundlurad.

Ett problem med resonemanget är att skribenten enligt min mening inte tillämpar en rimlig standard för att bedöma en regering. Man kan skilja på två sådana kriterier:

1. En regering bedöms som bra om de variabler man bryr sig om har uppvisat en förbättring.
2. En regering bedöms som bra om de variabler man bryr sig om har utvecklats bättre (eller mindre dåligt) än om de åtgärder regeringen har vidtagit inte hade vidtagits.

Insändarskribenten tillämpar kriterium 1, medan jag anser att kriterium 2 är att föredra. Problemet med kriterium 1 är att de variabler man bryr sig om påverkas av en stor mängd faktorer, och den politik som genomförs (och kan genomföras) utgör bara en delmängd av dessa. Det är inte rimligt att klandra en regering för de faktorer som påverkar de variabler man bryr sig om och som regeringen inte kan påverka.

Det jag förespråkar är alltså att bedöma en regering utifrån ett ”allt annat lika”-perspektiv: om inget förutom det regeringen kan påverka hade ändrats, skulle då de variabler man bryr sig om ha uppvisat en förbättring?

Resonemanget kan illustreras med följande figur över arbetslöshetens utveckling:

När regeringen blir vald (vid Val 1) ligger arbetslösheten på en viss nivå. Den faktiska utvecklingen är sedan sådan, pga. faktorer regeringen inte kan påverka, att den fortsätter öka. Utan den förda politiken hade däremot arbetslösheten varit ännu högre vid mandatperiodens slut.* Detta bör föranleda beröm, inte klander.** Att man sedan kan önska en utveckling mot lägre arbetslöshet än då regeringen tillträdde är en annan sak, men eftersom regeringen inte kan styra över de faktorer som har ökat arbetslösheten är det inte tillräckligt skäl för kritik.

Det duger alltså inte att säga: ”Regeringen lovade att sänka arbetslösheten, men nu har den ökat, och därför bedömer jag regeringen negativt”. Istället bör man ställa frågan: ”Regeringen lovade att sänka arbetslösheten, men nu har den ökat — hade den varit högre eller lägre om regeringens politik inte hade genomförts?” Om svaret på frågan är ”högre”, då är en negativ reaktion befogad, men inte om svaret på frågan är ”lägre”, inte ens om arbetslösheten totalt sett har ökat. Det är, med andra ord, de två övre kurvorna i figuren som bör jämföras, inte de två undre.

Kanske bör dock politiker inte lova absoluta förbättringar i variabler folk bryr sig om utan bara att dessa variabler kommer att utvecklas bättre med den föreslagna politiken än den förutan.

________________________
*Det är förvisso mycket svårt att mäta den översta kurvan i praktiken, men konceptuellt är den viktig.
**Jag bortser för enkelhets skull från att det kan finnas möjliga åtgärder som hade varit ännu bättre för de variabler man bryr sig om än de åtgärder som faktiskt har genomförts. Om sådana kan konstateras förtjänar regeringen kritik, inte för att den totala arbetslösheten har ökat, utan för att den har ökat mer än den hade behövt göra. Fortfarande är det viktigt att utgå från kriterium 2 snarare än kriterium 1.

Pablo Picasso, The Studio (1927–1928), 149,9 x 131,2 cm:

Malcom Caldwell var en brittisk forskare som kraftfullt försvarade de röda khmerernas skräckvälde i Kambodja. Han var förstås inte ensam bland västerländska intellektuella att göra det: även i Sverige återfanns supportrar till Pol Pot. I en fascinerande artikel i The Guardian ställs frågan hur Caldwell, som akademiker, kunde stödja en massmördare. Kände han inte till vad som försiggick? Den bild som framträder är av en man med stark ideologisk övertygelse, som visste hur världen såg ut och fungerade. Det fanns inget kvar att utforska. Påståenden som gick emot den ideologiska övertygelsen avfärdades som illvilliga falsarier av kontrarevolutionärer och imperalistiska agenter. Caldwell var härvidlag starkt påverkad av Noam Chomsky, som betecknade vittnesmål från tortyroffer som opålitliga och överdrivna. Caldwells student och efterträdare, professor Ian Brown, beskriver honom så här:

Everyone else in the history department went off every summer to the archives in Rangoon, Baghdad, etc, and got deep inside the data. Malcolm didn’t. He was a man with very clear theoretical and ideological views and the empirical basis didn’t seem to worry him hugely.

En farlig och antivetenskaplig attityd, som skulle kunna tyda på ett slags naivitet och förblindning (”strävar någon efter ett gott mål måste denne vara god”). Men man kan tänka sig en annan tolkning: att det rör sig om medveten och explicit acceptans av vilka medel som helst för att nå ett ideologiskt mål (t.ex. revolution och samhällsomdaning). Dvs. Caldwell kan ha varit fullt medveten om tortyren och dödandet, inte bara i ytlig mening (för han visste att andra hävdade att sådant förekom), och ändå stött Pol Pot. Är inte en sådan hållning rentav naturlig för en kommunist? Från artikeln:

Somehow the link between Marxist-Leninist ideology and communist terror has never been firmly established in the way, for instance, that we understand Nazi ideology to have led inexorably to Auschwitz. As if to illustrate the point, earlier last year the ECCC announced that Helen Jarvis, its chief of public affairs, was to become head of the victims unit, responsible for dealing with the survivors, and relatives of the dead, of S-21. Jarvis is an Australian academic with a longterm interest in the region, who was recently awarded Cambodian citizenship. She is also a member of the Leninist Party Faction in Australia. In 2006 she signed a party letter that included this passage: ”We too are Marxists and believe that ”the ends justify the means’. But for the means to be justifiable, the ends must also be held to account. In time of revolution and civil war, the most extreme measures will sometimes become necessary and justified. Against the bourgeoisie and their state agencies we don’t respect their laws and their fake moral principles.”

Kanske delade Malcolm Caldwell den synen innerst inne? Ironiskt nog blev han, av allt att döma, mördad av den regim han hyllade. Läs mer i den fylliga artikeln!

Jag följer och uppskattar tv-serien Glee. I ett avsnitt försöker skolans fotbollslag skapa förvirring hos motståndarna genom att dansa till Beyoncés hit ”Single Ladies”:

Många män förefaller, till skillnad från dessa dansande machokillar, rädda att släppa fram och att visa sina ”kvinnliga” sidor. (Här kan man se originalvideon till låten.)

Se även inlägget ”Skäl för att döda rovdjur”.

Från Miljöpartiets hemsida:

Kärnkraften i Sverige ska avvecklas snabbt med början omedelbart. … Hälften av kärnkraften kan effektiviseras bort genom avveckling av elvärme och effektivisering av annan elanvändning. Den andra hälften kan ersättas med vindkraft och biobränslen.

Från Ekot:

När temperaturen går ner mot 30-gradersstrecket stängs vindkraftverken av av säkerhetsskäl.

Vi får hoppas på milda vintrar i framtiden.

Enligt teorin om förväntad nytta påverkas inte människors risktagande av storleken på deras tillgångar. Vissa studier har dock funnit att när människor plötsligt vinner, tenderar de att öka sitt risktagande (vilket brukar kallas the house-money effect, HME). Detta har tolkats som att spelare uppvisar irrationella drag. Men gör de verkligen det? En ny studie, ”A Reexamination of the House Money Effect: Rational Behavior or Irrational Exuberance?”, talar för att tidigare resultat inte är robusta:

We proceed to answer the question [whether the HME survives the choice of the particular bidding mechanism] by using the BDM bidding mechanism that has been shown in the literature to induce unconditionally truthful revelations among participants. In doing so, we find almost no evidence of the HME – only the presence of a short term HME related to the subjects’ initial endowments. We find no evidence of the prevalence of the HME through subsequent trading periods after the initial period. Put differently, subjects show evidence of bidding recklessly in the very short term, when endowed with larger sums of money. However, in the longer term, the same subjects clearly revert to rational behavior in their bidding strategies. In fact, their bids in subsequent periods (after the initial period) appear to be dominated by their rationality rather than behavior consistent with the HME.

Den klassiska nationalekonomiska teorin är inte så överspelad som man ibland får intryck av när man lyssnar till en del beteendeekonomer och deras beundrare.

Människor som är på väg att dö och som lider svårt erhåller i regel smärtlindring. I särskilt svåra fall kan palliativ sedering användas:

Palliative sedation is the use of sedative medications to relieve extreme suffering by making the patient unaware and unconscious (as in a deep sleep) while the disease takes its course, eventually leading to death.

Denna metod är allmänt accepterad i många västländer, däribland USA och Sverige (där den används i relativt begränsad omfattning). Den innefattar dock en del svåra beslut, för såväl läkare, patienter och anhöriga, vilket belyses i en artikel i New York Times:

Palliative care doctors generally agree that sedated patients do not feel pain from dehydration or starvation, and that food and water may only prolong agony by feeding the fatal disease. Mrs. Oltzik had done some research, and decided that nutrition and water would only burden her husband’s system. ”The idea is now not to make him work harder, but to be as peaceful and calm as he can,” she said. ”Common sense dictates that that would be the way to go.”

Ett i mina ögon tilltalande synsätt, och dessutom ett etiskt mindre kontroversiellt förfarande än dödshjälp (som jag förvisso också stöder). En arbetsgrupp inom Statens Medicinsk-Etiska Råd har föreslagit att samma möjlighet till palliativ sedering ska erbjudas i hela landet och att patientens möjlighet att få en efterfrågan på sådan sedering tillgodosedd ska stärkas:

Det är idag inte rutin att en patient i livets slutskede ges palliativ sedering på egen begäran. Här behöver man sålunda i högre grad respektera patientens självbestämmande. I analogi med den beslutkapabla patientens rätt att säga nej till livsuppehållande behandling borde man kunna erbjuda palliativ sedering till patienter som önskar avbryta fortsatt behandling, även närings- och vätsketillförsel. Vi anser att det ska finnas möjlighet att erbjuda patienter detta.

Klokt resonerat! Svenska Läkaresällskapet (och en del politiker) är inne på samma tankegångar.

Min grundinställning till att skjuta varg är negativ, men jag medger att den i viss mån är emotionellt färgad av min aversion mot jägarmentaliteten. I vilket fall funderade jag på om det finns något bra skäl för att människor ska skjuta rovdjur. Det slog mig att ett möjligt sådant skäl skulle kunna vara:

Människan bör skjuta rovdjur om det samlade lidandet hos medvetna varelser därigenom minskar.

Antag att det finns vargar och rådjur i en viss fauna. Vargen lever på att döda och äta rådjur, kanske 25 stycken per år och varg i genomsnitt. Varje sådant dödande är förknippat med stort lidande för rådjuren. Om människan skjuter en varg orsakar det stort lidande för vargen (och vargens familj). Men om det lidande som rådjuren (och deras familjer) annars skulle ha drabbats av är betydligt större än det lidande som åsamkas vargen, är det då inte rätt av människan att skjuta vargen? Om svaret är ja, bör människan försöka utrota alla rovdjur för vilka kalkylen liknar den nyss anförda? Argument emot välkomnas.

Man tänker sig lätt att det förlorande lagets supportrar blir mer våldsamma efter en match i sporter som fotboll och rugby, men ett par studier antyder att det tvärtom är det vinnande lagets supportrar som blir det:

• ”Winning, Losing, and Violence”, publicerad i Injury Prevention: ”Matches which the Wales team won (p = 0.03), match attendance (p<0.001), and weekend matches (p<0.001) were positively associated with ED assault related injury attendances. Assault frequency measured in this way was no different for home and away matches. … Assault injury resulting in ED treatment was more frequent when national teams won than when they lost.”
• ”The Effect of Rugby Match Outcome on Spectator Aggression and Intention to Drink Alcohol”, publicerad i Criminal Behaviour and Mental Health: ”Analyses were performed on 197 male spectators (mean age 42 years). Spectators in ”win” (z = 2.63, p < 0.01) and ”draw” (z = 2.76, p < 0.01) groups rated themselves as more aggressive than those in the pre-game group, but those in the losing group did not (z = -0.03, p > 0.05). … This study suggests that team success but not failure may increase aggression among supporters, and that aggression, not celebration, drives post-match alcohol consumption.”

Skulle en förklaring kunna vara att hormonellt baserad upphetsning i högre grad infinner sig när det lag man identifierar sig med vinner? I vilket fall kan polisinsatser dämpa våld i samband med sportevenemang.

Sveriges Radio rapporterar:

Fem föräldradjur har skjutits under vargjakten i Sverige. I reviret Amungen i Gävleborgs län sköts både hanen och honan och där är valparna nu helt ensamma.

O, du grymma värld.

Att invandrarbarn i genomsnitt lyckas sämre i skolan beror på många faktorer, bl.a. föräldrarnas lägre utbildningsnivå och språkproblem. En ny tysk studie, ”Discrimination in Grading? Experimental Evidence from Primary School”, finner att lärarnas inställning därutöver spelar roll:

In this paper, we randomly assign typical German or Turkish names to identical sets of essays to test the effect of teacher expectations regarding pupil background on grades. We find that essays bearing Turkish names receive significantly worse grades. Moreover, teachers recommend the highest track of secondary school with a 10% lower probability when an essay bears a Turkish name.

Forskaren bakom studien, Maresa Sprietsma, konstaterar att denna faktor trots allt förklarar en liten andel av skillnaderna i skolprestationer, men kanske är den lättare att påverka än andra faktorer. Att som en del av lärarutbildningen belysa (medveten och omedveten) särbehandling av elever på basis av olika slags grupptillhörighet tycks mig viktigt.

Djur på zoo är inte fria att göra vad de vill, men de får den mat och dryck och den vård de behöver. Vilket liv är det bästa: Det osäkra men fria livet i naturen – eller det trygga men ofria livet på zoo? Och hur ser de djur som kallas människor på detta val? Har James Buchanan rätt i att människor i allmänhet är parentalister – att de behöver och efterfrågar någon som tar hand om dem, likt föräldrar, under hela livet? Om detta inte kan ske utan att frihet offras, infinner sig åter frågan om vilket liv som är det bästa: Det osäkra men fria eller det trygga men ofria? Vill människor ha det som djuren på savannen eller som djuren på zoo, om valet står mellan dessa två alternativ?

Jarrett Moreland:

Se mer (NSFW).

Professorn i nationalekonomi William Easterly och professorn i filosofi Peter Singer möts i ett samtal om hur man kan förbättra för dem som har det sämst ställt i världen. Ta en titt! Deras budskap:

[T]he message does come through loud and clear from both Peter and me: give, and, equally important, make sure your gifts reach the poor. Sounds so simple, and yet you have to work hard at the details to get it right.

Vart rekommenderar du att man skänker pengar för att möjliggöra effektiv hjälp? Tips emottages tacksamt.

Se även det tidigare inlägget ”Ska vi rädda liv? Kan vi?”.

Antag att en asteroid överraskande träffar jorden imorgon och ögonblickligen utplånar denna planet och allt som finns i och på den. Skulle det vara något att beklaga? Jag anser inte det, eftersom existens endast kan ha ett värde för medvetna varelser. Om sådana varelser inte längre finns, kan icke-existens (för varelserna själva och allt annat) inte vara något negativt. Håller du med? Vad implicerar detta synsätt för försök att avstyra asteroider?

Forskningen om biståndets effekter har haft svårt att finna stöd för att bistånd förmår stimulera den ekonomiska tillväxten i mottagarländerna. En möjlig förklaring kan vara ”den holländska sjukan” – när inflöde av utländskt kapital apprecierar växelkursen och försvårar export. En ny studie av Raghuram Rajan och Arvind Subramanian, ”Aid, Dutch Disease, and Manufacturing Growth”, accepterad för publicering i Journal of Development Economics, finner visst stöd för en sådan mekanism:

We examine the effects of aid on the growth of manufacturing, using a methodology that exploits the variation within countries and across manufacturing sectors, and corrects for possible reverse causality. We find that aid inflows have systematic adverse effects on a country’s competitiveness, as reflected in the lower relative growth rate of exportable industries. We provide some evidence suggesting that the channel for these effects is the real exchange rate appreciation caused by aid inflows. We conjecture that this may explain, in part, why it is hard to find robust evidence that foreign aid helps countries grow.

En vilja att hjälpa implicerar inte alltid en förmåga att hjälpa.

Valery Gergiev ser ut som en yxmördare men dirigerar Wienerfilharmonikerna med den äran i Prokofievs Symfoni nr. 1 i D dur (Op. 25), fjärde satsen. Den ska spelas molto vivace, och den gode Gergiev lyckas onekligen med att få musikerna att göra det. Fart och fläkt — och ovanligt lättillgängliga melodier för att vara Prokofiev. Enjoy!

Påverkas människors personlighet av födselordning? Den nya experimentella studien ”Birth Order Affects Behaviour in the Investment Game: Firstborns Are Less Trustful and Reciprocate Less”, publicerad i Animal Behaviour, antyder att så är fallet:

We tested the hypothesis that birth order can shape adult cooperative behaviours towards nonkin. An anonymous investment game was played by 510 unrelated students. The results of the game show that firstborns were less trustful and reciprocated less than others. No significant differences in trust or reciprocity were found among laterborn and only children based on birth order. Firstborn status was a better predictor of cooperativeness than age, sex, income or religion.

En av studiens upphovsmän spekulerar om en möjlig orsak till att förstfödda kan vara mer egoistiska:

One possibility, the researchers say, is family dynamics. When new siblings arrive, they siphon off parental attention, and in response firstborns feel the need to compete more and cooperate less. The behavior of children without siblings fits that explanation: They behaved like middle and lastborns. ”That suggests that what influences cooperative behavior isn’t being born first … but instead a child changes his behavior when another sibling arrives,” Courtiol says.

Om föräldrar är medvetna om denna möjliga effekt, kan de genom medvetna strategier påverka sina förstfödda att bli mer tillitsfulla och omtänksamma? Hur kan sådana strategier i så fall se ut?

Michael Rodriguez, 0303 (2003), 40,6 x 57,8 cm:

Antag att beslutsfattare i Sverige funderar på att ta emot 100 000 invandrare och att samtliga, om de kommer hit, med hög sannolikhet beter sig på sätt som de flesta svenskar ser som negativa. De kan t.ex. förväntas ägna sig åt kvinnlig omskärelse, religiös indoktrinering samt diskriminering av kvinnor och homosexuella. Utgör det skäl för svenskar att motsätta sig denna invandring? Det beror på. Om svenskarna är gruppegoister och enbart bryr sig om sin egen grupps välmående är det måhända rimligt för dem att göra det. Men enbart om det är klart att beteenden av det här slaget faktiskt skulle drabba svenskarna, och den grad i vilken det skulle ske är i högsta grad oklar.

Nå, om svenskarna inte värderar svenskars välmående högre än andra människors är det i vilket fall knappast rimligt för dem att motsätta sig denna invandring. Varför då? Jo, om de 100 000 potentiella invandrarna bor kvar i sina hemländer är sannolikheten hög att de i ännu högre grad ägnar sig åt de beteenden som de flesta svenskar ser som negativa. Dvs. fler människor i världen som helhet drabbas av det negativa beteendet om invandringen inte sker. Detta eftersom såväl lagar som normer i hemländerna i högre grad bejakar och tillåter dessa beteenden. Om de 100 000 kommer till Sverige hindras vissa beteenden av svensk lagstiftning och andra beteenden, särskilt på sikt, av svenskars normer, som kan påverka invandringsfamiljerna, särskilt framtida generationer.

Två möjliga invändingar:

• ”Det är tvärtom svensk lagstiftning och svenskars normer som kommer att anpassa sig.” Ja, detta kan förstås inte helt uteslutas, men jag ser det som ytterst osannolikt att så sker i sådan grad att lagar och normer är lika bejakande som i hemländerna. Finns det något politiskt parti i Sverige som vill införa sharialag i Sverige t.ex.?
• ”Det kan hända att beteendena förekommer i ökad utsträckning efter invandring.”  Ja, det är inte omöjligt. T.ex. skulle invandrare kunna tänkas radikaliseras när de befinner sig i ett kulturellt annorlunda, främmande land, för att tydligare känna anknytning till ursprungskulturen. Förvisso är detta scenario möjligt, men jag tror att det är mycket ovanligt.

Följaktligen anser jag, som världsmedborgare, att det är ett dåligt argument mot invandring att den kan medföra beteenden som ”vi” ogillar. Notera att jag inte säger att invandrare i allmänhet ägnar sig åt beteenden som de flesta svenskar ogillar – jag säger bara att om de gjorde det skulle inte ens det utgöra ett avgörande skäl för att motsätta sig invandring för någon som inte är egoist-nationalist.

Se även inlägget ”Tänk om Sverigedemokraterna har rätt”.

DN Kulturs Dan Jönsson recenserar idag Stefan de Vylders nya bok om finanskrisen, Världens springnota. Jönsson konstaterar att mycket talar för att det globala marknadsekonomiska systemet kommer att bestå. Han gillar inte det men har en lösning:

Med tanke på finansmarknadernas destruktivitet och orättfärdighet; med tanke på de oerhörda skador de tillfogar offentliga resurser och hur de med sin kortsiktighet försvårar en lösning av långsiktiga globala miljö- och energiproblem är det icke desto mindre uppenbart att något måste göras. Låt mig komma med ett anspråkslöst förslag: revolution.

Själv avvisar jag revolutioner och skrider, trots dess återkommande kriser, till marknadsekonomins försvar.