Nonicoclolasos

Film om social kontroll

Den tyska filmen Det vita bandet handlar om människorna i en liten by för knappt 100 år sedan. Byn präglas av rigida hierarkier, social kontroll och en nästan pervers straffmentalitet. På toppen står en exploaterande baron, en fascistisk präst (som påminner starkt om biskopen i Fanny och Alexander) samt en elak läkare. Från tidiga år tuktas barnen att lyda. Minsta avsteg straffas hårt, såväl psykiskt som fysiskt. Religionen är en central del i detta: indoktrinering om synd och skam är en integrerad del av uppfostran, även i skolan, där konfirmationsundervisning bedrivs. Denna tortyrkammare lyckas inte med sina uttalade föresatser: att få fram oklanderliga nya medborgare. Barnen skadas, förvrids och blir kopior av sina föräldrar. Förtryckets komplicerade psykologi och dynamik illustreras väl. Istället för kärlek och värme skapas grymhet.

Filmen påminde mig åter om hur oerhört glad jag är över att leva i det moderna samhället, präglat av respekt för barn, av social frihet, individualism och autonomi samt av valmöjligheter i fråga om alla typer av relationer, intressen och yrkesval. Den påminde mig därvidlag också om varför jag starkt ogillar konservatismen som ideologi, med dess betoning just av hierarki, ordning och kollektivets primat, gärna med vidskeplig grund (religion, fördomar, tabun), om så anses krävas. Mot allt detta står den liberala idén om atomistisk sammanhållning och den av nationalekonomer ofta framhållna idén om frivillig interaktion människor emellan.

Här finns en trailer. Filmen visas just nu på biografen Zita i Stockholm. A must-see.

Se även inläggen ”Frihet kontra familj och småstad”, ”Trånga små själar” och ”Kom inte för nära”.

About these ads

2 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. Jag hållker med till en viss gräns. Atomismen är som den konservativa barnens reaktion mot hippieföräldrarna. En avsky mot allt det föregående innehöll.
    Atomismen har sina avigsidor. Vi är inte enskilda kroppar i tillfälligt utbyte av åsikter.
    Vi har också gemensamma ansvarstaganden.
    föräldrar, efterföljande, familjeföretag, mark, miljö, you name it, vilka, i enlighet med årets nobelpris i ekonomi, förutsätter ansvarsområden som egentligen inte alls fungerar i atomistisk miljö.
    Men att förstärka de reflexerna med medeltida vidskepelse tycker jag också är anstötligt.
    Det räcker med de redskap för flockdjur vi redan hade med oss från tidigare.

    Kristian Grönqvist

    2 januari 2010 at 16:34

  2. Vi har förlorat auktoriteter i Sverige. Vem lyssnar på prästen? På baronen? På läkaren? Alla vet bäst själva. Det är en farlig utveckling. Och vem tar hand om de gamla? Barnen har vi lämnat bort på dagis där genuspedagogerna låter oreda råda. Jag menar att vi faktiskt har en hel del att lära av gamla tiders byar.

    Hannelore

    2 januari 2010 at 18:00


Kommentarer inaktiverade.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 141 andra följare

%d bloggers like this: