Status, nyrika och korsetter
Thorstein Veblen är en man vars tänkande man bör stifta närmare bekantskap med. Mest känd är hans bok The Theory of the Leisure Class. Nu kan man ta del av centrala delar av hans analys i uppsatsen ”Thorstein Veblen and American Social Criticism”; t.ex. kan man läsa om statusjakten som fundamental mänsklig drivkraft och om de förmögnas oproportionerligt stora inflytande på den sociala utvecklingen, inte därför att de dominerar andra utan därför att andra imiterar dem.
En intressant del av uppsatsen tar upp hur de traditionellt förmögna trendsättarna reagerar på nyrika som tar plats i deras mitt:
One of the peculiar things about the rules governing status is that they must often remain tacit in order to be effective. This is why people react with such hostility to the arriviste. Newer members of a social class tend to be acting out, quite consciously, a script that older members of the class have long ago internalized … The arriviste or the nouveau riche are often accused of vulgarity. Yet often the problem is not that they are doing anything wrong, it’s that they are doing it all too consciously. This leaves more entrenched members of the class feeling exposed, because it reveals the artifice underlying what they prefer to regard as a purely natural form of behavior. … As a result, the conventions associated with any given status hierarchy often cannot survive explicit articulation, simply because this exposes the artificiality of the practice.
Statusjakten är alltså evig, den tar sig bara nya former. Det är bl.a. därför jag är skeptisk till förslag, från Robert Frank och andra, att genom beskattning av statusvaror försöka minska statusjaktens omfattning. Denna jakt är, misstänker jag, likt det där monstret med många huvuden: hugger man av ett kommer bara ett nytt. Exempel på det ges i uppsatsen.
Jag roades, slutligen, av en lista över saker Veblen ogillade:
He disapproved of duels (a “barbarian recrudescence”), sports (“serviceable evidence of an unproductive expenditure of time”), manners (“the voucher of a life of leisure”), dogs (“the filthiest of the domestic animals”), corsets (“crucifixion of the flesh”), churches (“the priestly vicarious leisure class”), captains of industry (“quasi-predatory careers of fraud”), cap and gown in academia (“atavistic conformity”), and so on.
Fast mest förtjust är jag i Veblens syn på vad som ska hända efter döden.
Förträffligt inlägg och ett mycket lovande lästips!
Jag tycker dock, ånyå, att du kritiserar ”Robert Frank och andra” (rimligen inkl mig) lite lättvindigt. Den primära poängen med att modifiera skattesystemet för att ta hänsyn till effekter av sociala jämförelsr är knappast att ”försöka minska statusjaktens omfattning” utan snarare att ändra denna så att den bättre sammanfaller med vad som är bäst för samhället som helhet, lite som miljöskatter inte nödvändigtvis minskar de totala utsläppen men där de utsläpp som gör mest skada minskas och andra utsläpp ökas.
Huruvida detta är möjligt, och huruvida de positiva effekterna av sådana försök är större eller mindre än oönskade negativa biefekter, är en fråga som naturligtvis måste utredas vidare genom rigorösa teoretiska såväl som empiriska studier.
Olof Johansson-Stenman
24 januari 2010 vid 8:43
Jag tror snarare att det som Veblen kallar conspicuous consumption leder till att beskattning av statusprylar gör att konsumtionen av dem ökar. Nyrika vill visa att de har råd. Eftersom lyxprylar så småningom blir standardprylar, måste kontinuerlig omprövning göras av vad som ska beskattas och det är ofta svårare att avskaffa en skatt än att införa den. Det var inte så länge sedan glass beskattades. Skattelagstiftningen blir snart oöverskådlig och produkter kommer att anpassas för att undgå skatt.
Niclas Virin
24 januari 2010 vid 19:14
Niclas, du gör två poänger: Problemet med oöverskådlighet och anpassningar, t ex i form av namnbyte av varor, för att undgå skatt håller jag med om.
Att varor ibland får ännu högre status om de kostar mer, så att efterfrågan då tom kan öka, vilket ibland benämns ”diamond goods” innebär dock inte alls att argumenten för att beskatta sådana varor minskar. Tvärtom kan det ju vara ett utmärkt sätt att finansiera skol, vård och omsorg och annat som den offentliga sektorn finansierar.
Olof Johansson-Stenman
24 januari 2010 vid 19:24
Personer som saknar egen utstrålning måste alltid skaffa saker som sköter utstrålningen åt dem.
Kristian Grönqvist
25 januari 2010 vid 12:18
Niclas Virin: För att avgöra vad som ska beskattas och vad som inte ska det föreslår jag följande: de företag som anser sig tillverka en lyxprodukt går frivilligt till staten och föreslår följande överrenskommelse: företaget betalar en massa pengar till staten i utbyte mot att staten förhindrar andra företag att sälja utseendemässigt identiska produkter. Företaget kan sedan närhelst de känner för det dra sig ur överrenskommelsen.
David Bergkvist
26 januari 2010 vid 2:30