Behövs en mamma och en pappa?
När homoadoptioner debatterades för ett tiotal år sedan framfördes ofta som argument av motståndarna, att ett barn mår bäst av att växa upp med en förälder av vardera könet. Frågan är om de studier som åberopades, i den mån studier alls åberopades, ger vägledning i frågan — den metodologiska utmaningen är att särskilja effekten av kön från andra familjestrukturella faktorer.
I en ny översiktsartikel, “How Does the Gender of Parents Matter?”, publicerad i Journal of Marriage and Family, granskar Judith Stacey och Timothy Biblarz forskningen på området, med särskilt tonvikt på att undersöka betydelsen av just föräldrars kön. Biblarz sammanfattar:
The bottom line is that the science shows that children raised by two same-gender parents do as well on average as children raised by two different-gender parents. This is obviously inconsistent with the widespread claim that children must be raised by a mother and a father to do well.
Stacey tillägger:
The family type that is best for children is one that has responsible, committed, stable parenting. Two parents are, on average, better than one, but one really good parent is better than two not-so-good ones. The gender of parents only matters in ways that don’t matter.
Frågan är om traditionalister på familjeområdet är mottagliga för resultat av detta slag.
Tips: Aqurette.
“The gender of parents only matters in ways that don’t matter.”
Vad kan det vara för några saker?
swingthatcat
30 januari 2010 vid 8:39
Intressant. Jag har misstänkt att eventuella skillnader främst skulle bero på interaktionseffekter med det omgivande samhället, så att barn till homo-föräldrar skulle missgynnas om det levde i en kultur med låg “homo-acceptans”, men inte om de levde i en kultur där man ser på homo eller hetero mer som vänster- eller högerhänt. Visar studien på att sådana interaktionseffekter spelar roll (eller att de inte spelar roll)?
Olof Johansson-Stenman
30 januari 2010 vid 8:56
Olof: Först ska sägas att det nog finns en selektionseffekt i studierna, i så måtto att familjer med två föräldrar av samma kön antagligen i hög grad återfinns i homovänliga områden. Vidare är studierna från relativt homovänliga länder (USA, UK, Belgien, framför allt), vilket gör att effekterna i ett mer traditionellt samhälle skulle kunna tänkas vara annorlunda, av det skäl du anger.
Nå, i vilket fall tror jag inte att detta har studerats systematiskt, men det finns viss antydningar som ger visst stöd för din tes. Från artikeln:
“The few negative findings for children with two mothers were equivocal. Teachers in a Belgian study (Vanfraussen et al., 2002) reported more attention and behavior problems for such children (about a half standard deviation difference), but this did not match teachers’ ratings of the children’s adjustment, and neither the children nor their mothers concurred. A second more plausible finding was that such children reported being teased about their families more, but this speaks to social disapproval of their parents’ sexual identity rather than their gender. Researchers consistently find that children with lesbian parents contend with homophobia among their peers, but disagree over whether these children suffer more teasing overall or if the teasing focuses on their parents’ sexual identity (Bos et al., 2008; Tasker & Golombok, 1997; Wainright & Patterson, 2008).”
I en tidigare artikel, “(How) Does the Sexual Orientation of Parents Matter?”, publicerad i American Sociological Review, för de ett liknande resonemang på s. 177.
nonicoclolasos
30 januari 2010 vid 9:12
Var tror Ni kausaliteten ligger i den här typen av spösmål. I intresset av hur det egentligen förhåller sig eller i den för tiden något vanligare förekomsten av homoförhållanden, där man ändå vill vara/bli förälder.
Vad jag har intellektuellt svårt att förstå är varför man vill bli förälder fast man lever i ett förhållande där man normalt sett inte kan bli förälder.
Det är ett spörsmål som jag tycker skulle vara intressant både ur biologiskt och socialt perspektiv och dessutom ett område som aldrig behandlas på “riktigt” i debatten.
Det talas bara om “rättigheten” att få barn, inte om den “biologiska möljigheten” eller om det “sociala ansvaret”. Med rädsla för att “kränka” andra människor, går man på i ullstrumporna och den relevanta frågan om den s.k.”rättigheten att få barn2 glöms bort i hanteringen.
Med hopp om att inte kränka någons individuella och ofelbara själ, så skulle jag vilja veta mer om detta sprängladdade ämne, och vilka faktorer i evolutionen vi försöker råda bot på.
Förstå mig rätt. Jag tycker alla har rätt att älska vem de vill, men varifrån kommer iden om barn överhuvudtaget?
Kristian Grönqvist
30 januari 2010 vid 10:59
Barnlängtan kommer sponant (och kompletterar sexualdriften) när vissa saker nått en tillfredsställande platå. Som en relation (oavsett könskonstellation), karriär, ekonomi.. Även homosexuella par visar genom sin barnlängtan att de är kapabla att lyckas ur ett darwinistiskt perspektiv, och att barn i deras uppväxtmiljö kommer bli optimalt lyckade och framgångsrikt föra släktet vidare på ett eller annat sätt. Människan är påhittig, men följer även i det här fallet ett naturligt förlopp, väl?
Tidigare var det synd om oäktingar och mörkhyade är fortfarande diskriminerade. Homosexuella par kan inte avstå från barn pga risker för mobbing, lika lite som fula och överviktiga människor. Kanske skulle man dock som homosexuell förälder överväga att flytta till storstaden, men liknande överväganden gör alla föräldrar. Vilken skola är bäst för mitt barn?
Camilla
30 januari 2010 vid 11:49
Tack, behövde lite bra hjälp för ett skolarbete om olika familjer! Har mest hittat från kristdemokraterna om att man ska vara kärnfamilj.
Jenny
30 januari 2010 vid 12:52
Alltså, det har väl traditionellt varit så att en stor del av de homosexuella har skaffat barn genom historien? Under lång tid var det ju så att uppväxt-utbildning-giftermål-familj gick i en slags obruten kedja tidigt i livet och först därefter upptäckte många de dragningar de eventuellt hade till samma kön.
“Officiella” homosexuella parbildningar är väl ett nyare fenomen i samhället, men att leva så kan ju knappast ändra på den längtan efter barn som många människor har? För det är ju en individuell önskan eller drift, trots allt. Impulser att skaffa barn är nog rätt hårt kodade i vårt undermedvetna, för många.
Gustav H
30 januari 2010 vid 13:04
Hypotes: Mäns och kvinnors könsegenskaper skiljer sig åt och är bra på olika sätt för barn när de växer upp. Men könsegenskaperna skiljer sig åt mellan heterosexuella och homosexuella så att ett heterosexuellt föräldrapar är lika maskulint/feminint I GENOMSNITT som ett homosexuellt föräldrapar. I ett heterosexuellt föräldrapar är mannen mer maskulin än en homosexuell man och kvinnan mer feminin än en homosexuell kvinna. TAR MAN GENOMSNITT av två homosexuella män eller två homosexuella kvinnor är de nog lika maskulina/feminina som ett heterosexuellt par, bara att spridningen ser annorlunda ut. Det skulle kunna förklara att det inte blir någon skillnad för barnen. Eller vad tror ni?
Räkneexempel. Om 1 är mest feminint och 10 mest maskulint på en skala är en heterosexuell kvinna 2 och en heterosexuell man 8. I genomsnitt 5. En homosexuell kvinna eller man är 5. Två stycken blir i genomsnitt också 5.
Robert
30 januari 2010 vid 13:10
Jag tror att det är av värde för barn att under uppväxten ha nära relationer med båda könen. Fast dessa måste inte bestå av mammor eller pappor.
Camilla
30 januari 2010 vid 13:32
“Two parents are, on average, better than one.”
Det väcker ju frågan om inte tre föräldrar möjligen är bättre än två, fyra bättre än tre o.s.v.
Jag väntar med spänning på forskningsrapporten “How Does the Number of Parents Matter?”.
Spillulle
30 januari 2010 vid 13:33
Robert
Jag väntar med intresse på rapporten om att två manliga homosexuella i snitt är lika feminina som två feminina homosexuella är manliga i snitt
alltså xy + xy = xx + xx
2 2
Vidunderlig matematik, men ganska rolig
Kristian Grönqvist
30 januari 2010 vid 15:48
Min dator klarade inte av bråket, sorry. Det skall vara genom två på vardera sidan om likhetstecknet naturligtvis
Kristian Grönqvist
30 januari 2010 vid 15:50