Nonicoclolasos

Det talas numera ofta negativt om försök att locka fram goda beteenden med pengar. Det sägs tränga ut en inre motivation att göra gott. Så är det förvisso ibland, men inte alltid. Enligt den nya studien ”A Stitch in Time: The Effects of a Novel Incentive-Based High-School Intervention on College Outcomes” har ett program som erbjuder lärare och studenter pengar haft goda effekter:

I analyze the longer-run effects of a program that pays both 11th and 12th grade students and teachers for passing scores on Advanced Placement exams. Using a difference-in-differences strategy, I find that affected students attend college in greater numbers, have improved college GPAs, and are more likely to remain in college beyond their freshman year. Moreover, the program improves college outcomes even for those students who would have enrolled in college without the program.

I also find evidence of increased college graduation for black and Hispanic students ─ groups that tend to underperform in college. This evidence suggests that relatively late high-school interventions may confer lasting positive and large effects on student achievement in college, and may be effective at improving the educational outcomes of minority students. The finding of enduring benefits when extrinsic motivators are no longer provided is important in light of concerns that incentive-based-interventions may lead to undesirable practices such as ”teaching-to-the-test” and cheating.

Vore jag förälder skulle jag införa ett liknande system för mina barn. Ju bättre prestationer i skolan, desto mer pengar.

Se även de tidigare inläggen ”Belöning i skolan”, ”Bättre prestationer i skolan” och ”Pengar för studentexamen?”.

PJ Anders Linder, om en pågående debatt om konservatismen:

Meningsutbytet känns uppfriskande i ett läge när politiken prisar pragmatismen och skyr principerna som pesten.

Det förvånande här är att jag uppfattar konservatismen som den ideologi som hyllar pragmatismen och som skyr principerna som pesten. Kanske kan man invända att konservatismen inte är pragmatisk angående pragmatismen och att den inte skyr principen om att principer ska skys som pesten, men jag tror inte det är den tolkningen PJ avser. Att konservatismen ser med skepsis på de radikala ideologiska konkurrenter som utgår från teoretiskt uttänkta planer för samhällets omdaning, och istället värnar om status quo och små, praktiska och icke-dogmatiskt härledda förändringar från detta utgångsläge, framhålls tydligt i den analytiska konservatism som Geoffrey Brennan och Alan Hamlin har lanserat på senare år. Se till exempel dessa båda artiklar:

• ”Analytic Conservatism”, publicerad i British Journal of Political Science: ”We identify a bias in favour of the status quo as a key component of the conservative disposition and address the question of the justification of such a conservative disposition, and the circumstances in which the widespread adoption of such a disposition might be normatively desirable.”
• ”Conservatism, Idealism and Cardinality”, publicerad i Analysis (preliminär gratisversion här): ”The object of this paper is to draw attention to a distinction not often discussed in substantive ethical theory. It is though, we think, a distinction of some importance. The distinction is that between an ethical idealist and her opposite. The latter might go by a number of names (pragmatist, realist, expedient) but we shall use the term ‘conservative’, for reasons to be explained.”

Jag tolkar analytisk konservatism som ett slags normativ tillämpning av prospect theory på politiken. Människor skyr framförallt försämringar, och en politisk ideologi som inte beaktar denna asymmetri mellan utvärdering av förväntad vinst och förlust bör, menar de, betraktas med skepsis. Vill man finna principfasthet bör man alltså leta på annat håll än i den konservativa traditionen.

Jag har tidigare rapporterat om fördelar med att vara lång. Det finns dock också nackdelar. En sådan är att det ofta blir trångt att sitta i många sammanhang. En annan, från sportens värld, beläggs i den nya studien ”How Embodied Cognitions Affect Judgments: Height-Related Attribution Bias in Football Foul Calls”:

Many fouls committed in football (called soccer in some countries) are ambiguous, and there is no objective way of determining who is the “true” perpetrator or the “true” victim. Consequently, fans as well as referees often rely on a variety of decision cues when judging such foul situations. Based on embodiment research, which links perceptions of height to concepts of strength, power, and aggression, we argue that height is going to be one of the decision cues used. As a result, people are more likely to attribute a foul in an ambiguous tackle situation to the taller of two players. We find consistent support for our hypothesis …

Forskningsresultat av det här slaget bör integreras i domarutbildningar.

Vatikanen vet som alltid bäst:

The true cause of the crisis is the decline in the birth rate.

Vad borde då krispakten bestå av? Kondomförbud? Ytterligare subventioner av barnomsorg?

Blir man lycklig av pengar? Ja, enligt lyckoforskningen, men Arthur Schopenhauer höjer en varningens röst. I ”On the Sufferings of the World” skriver han:

The crowd of miserable wretches whose one aim in life is to fill their purses but never to put anything into their heads, offers a singular instance of this torment of boredom. Their wealth becomes a punishment by delivering them up to misery of having nothing to do; for, to escape it, they will rush about in all directions, traveling here, there and everywhere. No sooner do they arrive in a place than they are anxious to know what amusements it affords; just as though they were beggars asking where they could receive a dole!

Är det detta så många med höga inkomster håller på med när de (vi) reser? Att hitta distraktioner för att dämpa tristessen i livet? Få vill nog erkänna det, i vilket fall. Det trista är att tristessen, efter distraktionerna, framstår som än värre.

En del kritik har hörts denna vinter mot ”avregleringen” av elmarknaden. Priserna har gått upp och tycks göda stora kraftbolag. Talar inte detta för att en avreglerad elmarknad inte fungerar? Sloped Curve granskar detta argument närmare i ett viktigt inlägg:

Min poäng är inte bara att vi inte har någon avreglerad elmarknad, där vem som helst (med kapital) kan ge sig i kast med att konkurrera med Vattenfall, utan också att den omreglering som genomfördes var allt för naiv. Man verkar nästan ha trott att marknaden skulle hålla nere elpriserna, även om man inte möjliggjorde verklig konkurrens inom elproduktionen. Marknaden är inte någon magisk institution som trots förbud kan trolla fram ny produktion, utan endast en arena där säljare och köpare kan mötas på ett sätt som innebär att priset sätts så att varken brist eller ett utbudsöverskott uppstår. En marknad där utbudet inte kan ökas kan bara reagera på kraftigt stigande efterfrågan på ett sätt, nämligen med kraftigt höjda priser.

Detta bör has i åtanke innan ”marknaden” klandras. En sak att vara glad för, trots allt, är att priserna i Sverige inte är reglerade. Så var fallet i Californien, vilket orsakade en elkris där för snart tio år sedan, pga. hög efterfrågan och dåliga incitament för elproducenter att expandera utbudet och underhålla systemet.

En kvinna som säger sig kunna ”bota” homosexuella genom terapi ställer en mycket viktig fråga till en (wallraffande) ”patient”:

She moves on. ”Any Freemasonry in the family?” No, I say, again asking her to elaborate. ”Because that often encourages it as well. It has a spiritual effect on males and it often comes out as SSA [same-sex attraction].”

Om jag hade känt till denna koppling hade jag inte varit så snabb med att avfärda frimurarna.

Se även inläggen ”Terapi för att byta läggning”, ”Bota homosexualitet?” och ”Kan homosexuella bli strejta?”.

Jag är mycket glad över att mina vänner och medförfattare Mikael Elinder, Henrik Jordahl och Panu Poutvaara har tilldelats Myrdalspriset för bästa artikel i Ekonomisk Debatt under 2009. Deras artikel har titeln ”Själviska och framåtblickande väljare – hur många röster köpte maxtaxan i barnomsorgen?” och är obligatorisk läsning för den som intresserar sig för svensk politik. Artikeln baseras på forskning som jag har beskrivit tidigare och vars huvudresultat, i termer av hur de barnfamiljer som kunde åtnjuta maxtaxan reagerade på vallöftet jämfört med andra barnfamiljer, illustreras i denna figur:

Grattis Mikael, Henrik och Panu!

Willem de Kooning, Woman, I (1950–1952), 192,7 x 147,3 cm:

Blir man fet för att man är olycklig, eller blir man olycklig för att man är fet? En ny studie med data från Australien, Storbritannien och Tyskland, ”Obesity and Happiness”, finner stöd för det senare, genom att lägga särskilt tonvikt vid att studera kausalitetsfrågan. Resultat:

Results indicate that in all three countries obesity has a negative and significant effect on the subjective well being of individuals. For Germany, using a differences-in-differences methodology, I find that non-overweight/non-obese individuals are on average 0.5 units happier [på en skala som går från 0 till 10] than their overweight/obese counterparts.

Utgör detta skäl för att med politiska åtgärder motverka fetma? Jag är tveksam. Frestas man att förespråka sådana bör man i vilket fall beakta att en fettskatt kan vara kontraproduktiv, att varor som beskattas kan ersättas av andra och att information inte verkar vara särskilt effektiv.

Att människor i viss mån har sociala preferenser och bryr sig om andra än sig själva har visats i ett antal experiment, som emellertid har kritiserats för att vara just experiment. Tänk om det är så att personer som deltar i experiment anpassar sig och beter sig som de tror att forskaren vill att de ska bete sig? I så fall blir resultaten missvisande. Sådana farhågor har bl.a. uttrycks av John List och Steven Levitt. En ny studie, ”Can We Infer Social Preferences from the Lab? Evidence from the Trust Game”, antyder att deras oro kan stillas en smula:

In order to test whether individuals who are reciprocal in the real-world are also reciprocal in the lab, we compare the MBA students’ donation behavior to a measure of reciprocity obtained in the lab: their behavior as the responder in the Berg et al. (1995) trust game. In this game, the amount returned by the responder is a measure of her other-regarding preferences. To address any concern about a potential experimenter effect, we measure each subject’s sensitivity to social pressure via the Crowne-Marlowe (1960) social desirability scale. Social desirability is commonly thought of as an individual’s tendency to project favorable images of herself during social interaction, which allows us to control for the influence of social pressure or reputational concerns.

We find that responder behavior in the trust game predicts the amount donated to the university. A one standard deviation increase in the fraction of the amount returned to the sender by the responder increases the amount of donation by $31, equal to 31% of the average amount donated. This effect is robust to controlling for wealth and other demographic characteristics.

Interestingly, the amount returned by the responder in the trust game is not correlated with the social desirability scale, whereas the amount donated to the university is. This finding indicates that social pressure has a larger effect in the field than in the lab. As a result, this evidence suggests that, at least in our case, reciprocity is better measured in the lab than the field.

Fascinerande, på åtminstone två sätt:

1. Studien visar att laboratorieexperiment förmår generera bra mått på verkliga sociala preferenser — och att sådana preferenser är en realitet.
2. Deltagarna var MBAs från University of Chicago, en bastion för homo economicus-modellen. Även dessa beter sig alltså prosocialt, vilket inte minst är intressant mot bakgrund av diskussionen om huruvida nationalekonomin drar till sig eller skapar egoistiska människor.

Jim ser George för första gången: kärlek vid första ögonkastet

Jag såg häromdagen filmen A Single Man, modeskaparen Tom Fords regidebut. Estetiken i filmen var föga förvånande enastående. Men det som berörde mest var de intensiva känslor som porträtterades, såväl av kärlek som av lidande (och hur de två hänger ihop). En scen gjorde mig tårögd av upprördhet. (Varför berörs man känslomässigt av fiktion egentligen?) Scenen bestod av ett telefonsamtal till huvudpersonen George från en kusin till hans partner Jim. Kusinen ringde för att berätta att Jim hade dött i en bilolycka nära föräldrahemmet, där han var på besök. När George, chockad av plötslig sorg, frågade när begravningen skulle äga rum, så att han kunde köpa en flygbiljett, fick han svaret att begravningen endast var för familjen. Sexton år av kärlek tillsammans betydde inget för ”familjen”. Fascism i vardagen.

Här kan man se filmens trailer:

Filmen bygger på en bok av Christopher Isherwood, som precis som George var en engelsman i Californien som älskade och älskades av en yngre amerikansk man. (Jag har just beställt boken.) En annan berörande film, om man nu är sugen på sådana, är dokumentären om Isherwood och hans partner, Chris & Don: A Love Story. Den gjorde mig också tårögd, men mer av ömhet än av upprördhet.

Pontus Revinge analyserar sin omvärld, i Kerstin Ekmans roman Mordets praktik (s. 80):

Det var så här det blev. Jag tänker ofta dessa ord när jag går på gatorna. Människorna göra sitt bästa för att lyckas. De vilja ha framgång och ett fördelaktigt utseende. De önska vara bra klädda och bo i våning eller villa. Men när jag ser dem på gatorna har den ene en sned axel och den andre flåsar av fetma. Ansiktet på en kvinna som en gång var vacker har gulnat av sjukdom, hennes väninna nyper ihop munnen om sina dåliga tänder. En klutar ut sig, en annan knäpper en nött kappa med skallig skinnkrage om sin fattigdom. Hon är en pauvre honteuse som helst inte vill erkänna att det var så här det blev.

Livet gör något med oss. Det aktar inte på vår vilja. Vi kunna icke så noga säga när det gick annorlunda än vi ville, för oftast skedde det utan att vi riktigt märkte hur.

Ledan är det förblivande. Den kunna vi vara säkra på.

Endast när man handlar lever man.

Min undran är: Även om handlandet gör att man lever, lindrar det ledan? Eller tvingas man även efter ett liv av handlande konstatera, att det var så här det blev?

Författaren Jonathan Safran Foer har skrivit den nya boken Eating Animals. Ett utdrag har just publicerats av The Guardian, och jag fann tre saker däri tänkvärda:

1. Huvudfrågan: ”The question, for me, is this: given that eating animals is in absolutely no way necessary for my family – unlike some in the world, we have easy access to a wide variety of other foods – should we eat animals?”
2. Erkännandet: ”A vegetarian diet can be rich and fully enjoyable, but I couldn’t honestly argue, as many ­vegetarians try to, that it is as rich as a diet that includes meat. … I love sushi, I love fried chicken, I love a good steak. But there is a limit to my love.”
3. Påpekandet: ”The entire food industry (restaurants, airline and college food services, wedding cater­ing) is set up to accommodate vegetarians. There is no such infrastructure for the selective omnivore.”

Jag är inte vegetarian men har sympati för vegetarianismen och funderar vidare på huvudfrågan. Det som, ärligt talat, gör det svårt för mig är Foers erkännande, att vegetarisk mat inte är lika god som mat med kött. Jag har ännu inte erhållit emotionell kraft av argumenten kring att döda och äta djur för att motverka min preferens för kött. Slutligen påpekar han att det är märkligt med hörnlösningar på köttområdet: varför bara välja mellan att inte äta kött och att äta allt kött utan betänkligheter? För oss som har svårt att släppa köttätandet kan åtminstone en större omsorg i valet av vilket kött som köps i högsta grad vara rimligt, liksom krav på striktare regler för djuruppfödning.

Det finns fortfarande relativt få kvinnor på toppositioner i samhället. I en debattartikel i DI föreslogs den 5/2 att kvotering av valberedningar ska ske, så att kvinnor i ökad grad tar plats i de fora som utser vilka som får olika tjänster. Tanken är att det kommer att öka andelen kvinnliga chefer. En ny studie, ”Can Gender Parity Break the Glass Ceiling? Evidence from a Repeated Randomized Experiment”, accepterad för publicering i Review of Economic Studies, undersöker om den typen av åtgärd fungerar:

We make use of the unique evidence provided by Spanish public examinations, where the allocation of candidates to evaluating committees is random. We analyse how the chances of success of 150,000 female and male candidates for positions in the four main Corps of the Spanish Judiciary from 1987 to 2007 were affected by the gender composition of their evaluation committee. We find that a female (male) candidate is significantly less likely to be hired whenever she (he) is randomly assigned to a committee where the share of female (male) evaluators is relatively greater. Evidence from multiple choice tests suggests that this is due to the fact that female majority committees overestimate the quality of male candidates.

Detta verkar alltså inte vara en verksam åtgärd. Sannolikheten för en kvinna att få en tjänst minskade ju fler kvinnor som bestämde över tillsättningen.

Bruno Frey, känd bl.a. för sin forskning om vad som gör människor lyckliga, redovisar i den nya studien ”Genes, Economics and Happiness” belägg för att en viss gen är viktig för att bestämma en persons ”grundlyckonivå”:

This article presents evidence of a specific gene that predicts subjective well-being. Using data from the National Longitudinal Study of Adolescent Health, we show that individuals with a transcriptionally more efficient version of the serotonin transporter gene (5HTT) are significantly more likely to report higher levels of life satisfaction. Having one or two alleles of the more efficient type raises the average likelihood of being very satisfied with one’s life by 8.5% and 17.3%, respectively.

Att förstå lycka som ett av biologiska faktorer påverkat fenomen verkar med andra ord rimligt. Om effektiviteten hos den aktuella genen i framtiden kan påverkas genom enkla ingrepp eller piller, skulle åtminstone jag vara intresserad (i brist på soma).

Notera hur BNP per capita har utvecklats snarlikt i de nordiska länderna sedan 1980 — med två undantag på senare år: Norge och Island.

Siffrorna är PPP-justerade och anges i löpande USD. Från ”Eleven Lessons from Icleand” av Thorvaldur Gylfason. Tips: Sven-Olov Daunfeldt.

Ibland läser man riktiga goda nyheter:

Travelers were confined to a laboratory in either Toulouse or Rouffach with electrodes attached to their heads, testing whether a drug could keep their jet-lagged bodies awake. That drug, Nuvigil from Cephalon, could become the first medicine specifically approved by the Food and Drug Administration to combat jet lag.

Vi får innerligt hoppas att Läkemedelsverket hänger på.

Författaren Sir Terry Pratchett gav detta års Richard Dimbley-föreläsning på temat ”Shaking Hands with Death”. Sir Terry har sjukdomen PCA, en form av Alzheimers, och talar uppriktigt, allvarligt och humoristiskt om hur det är ytterst önskvärt att kunna få hjälp att dö, på ett lugnt och kontrollerat sätt, i ett läge när livet pga. svår sjukdom inte längre anses värt att leva. Jag tyckte mycket om denna del av föreläsningen, här återgiven från en nedkortad utskrift:

As a pallid and nervous young journalist I got to know about suicide. It was part of my regular tasks to sit in at the coroner’s court, where I learned all the manifold ways the disturbed human brain can devise to die. Newspapers were a little more kindly in those days, and we tended not to go into too much detail, but I had to listen to it. And I remember that coroners never used the word ”insanity”. They preferred the more compassionate verdict that the subject had ”taken his life while the balance of his mind was disturbed”. There was ambivalence to the phrase, a suggestion of the winds of fate and overwhelming circumstance.

In fact, by now, I have reached the conclusion that a person may make a decision to die because the balance of their mind is level, realistic, pragmatic, stoic and sharp. And that is why I dislike the term ”assisted suicide” applied to the carefully thought-out and weighed-up process of having one’s life ended by gentle medical means.

The people who thus far have made the harrowing trip to Dignitas in Switzerland to die seemed to me to be very firm and methodical of purpose, with a clear prima-face case for wanting their death to be on their own terms. In short, their minds may well be in better balance than the world around them.

Jag finner det mycket störande att psykiater och andra har fått för sig att definiera allt självvalt döende som ”ett misslyckande” och som ett tecken på att en person är ur balans. Sir Terry har helt rätt: det finns fullt rationella skäl att vilja dö, och de som upplever sådana ska kunna få hjälp att dö så skonsamt som möjligt.

På YouTube kan man se föreläsningen, som pga. sjukdomen läses av Sir Terrys vän Tony Robinson (Baldrick i Black Adder), i sex delar. Citatet ovan återfinns i del tre, vid 4.50. Här kan man se del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6. Lyssning rekommenderas varmt!
Se även inläggen ”Rationell syn på självmord” och ”Självvald död”.

Vad gör att ett barn utvecklas väl? Många faktorer spelar förstås in, men en icke oväsentlig faktor tycks vara mödrarnas livstillfredsställelse. Detta enligt den nya tyska studien ”Maternal Life Satisfaction and Child Outcomes: Are They Related?”:

Our results, based on data from the German Socio-Economics Panel Study, indicate that the more satisfied a mother, the better the verbal and motor skills of her two- to three-year-old child and the more “normal” the socio-emotional behavior of her five- to six-year-old child. The relationship is more pronounced for boys than for girls. Using mothers’ life satisfaction before the birth of her child as an instrument, we can exclude the problem of reverse causality. Addressing the issue of further individual heterogeneity, robustness tests indicate that neither mothers’ personalities nor their cognitive abilities are the main drivers of the results.

Måhända ett skäl för kvinnor som inte är särskilt nöjda med livet att ta det lugnt med barnalstrandet.

Kristdemokraterna hävdar:

Det är bara att slå upp almanackan för att inse vilken stor roll kristendomen spelar för vårt lands kultur, tradition och historia.

Låt oss då rensa bort kristendomen ur almanackan! Dessutom bör vi byta sätt att ange årtal, hylla okunskap om varför julen firas och arbeta för ett borttagande av biblar på hotellrum. Vi bör med andra ord aktivt verka för att kristendomen spelar en mindre roll och med all kraft motsätta oss försök att använda skolan i motsatt syfte. Om förekomst av kristna rester i vår kultur är ett argument för att kristendomen ska ha en särställning i skolundervisningen, måste frånvaro av sådana rester ses som ett argument mot att kristendomen ska ha en särställning i skolundervisningen. Implicerar ett vara ett böra i det ena fallet, gör det rimligen det även i det andra.

Se även 之乎者也:s inlägg ”Så kallade kristna värderingar” samt debattartikeln ”Myt att kristendomen byggt Sverige”.

Jag blir avundsjuk på Shakira!

Mitt svar är det andra. Jag skulle sluta lönearbeta men fortsätta, i den takt jag själv ville, med att skriva uppsatser i nationalekonomi då och då. Men mest skulle jag åka runt världen i första klass, bo på lyxhotell och se på balett. Frågan är: Hur kan man få en miljard kronor? Jag vill veta. Nu.

Nej, det verkar inte gå att låta bli att distraheras av ett vackert ansikte. Detta enligt studien ”Can Beauty Be Ignored? Effects of Facial Attractiveness on Covert Attention”, publicerad i Psychonomic Bulletin & Review:

The effect of facial attractiveness on covert attention was investigated in a spatial cuing task. Participants were asked to judge the orientation of a cued target presented to the left or right visual field while ignoring a task-irrelevant face image flashed in the opposite field. The presentation of attractive faces significantly lengthened task performance. The results suggest that facial beauty automatically competes with an ongoing cognitive task for spatial attention.

Kanske inte undra på att vackra politiker når större framgångar i val. Vad än väljarna sysslar med har de, som det verkar, svårt att värja sig från dessa kandidaters skönhet.

Då jag tog del av Freddie Mercurys hedonistiska manifest härförleden noterade jag att Lady Godiva omnämndes i texten. Det fick mig att undra vem det var. Döm om min förvåning då det visade sig att hon är känd för att ha gjort uppror mot höga skatter!

According to the popular story, Lady Godiva took pity on the people of Coventry, who were suffering grievously under her husband’s oppressive taxation. Lady Godiva appealed again and again to her husband, who obstinately refused to remit the tolls. At last, weary of her entreaties, he said he would grant her request if she would strip naked and ride through the streets of the town. Lady Godiva took him at his word and, after issuing a proclamation that all persons should stay indoors and shut their windows, she rode through the town, clothed only in her long hair. Only one person in the town, a tailor ever afterwards known as Peeping Tom, disobeyed her proclamation in one of the most famous instances of voyeurism. In the story, Tom bores a hole in his shutters so that he might see Godiva pass, and is struck blind. In the end, Godiva’s husband keeps his word and abolishes the onerous taxes.

Nu var det nog inte de höga skatterna som Freddie Mercury tog fasta på i låttexten utan mer den skandalösa form som protesten i fråga tog. I vilket fall undrar jag hur höga skatterna var i Coventry på 1000-talet. Högre än dagens svenska?

Jag talar om kristendomen, som har deformerat många människor med sin njutningshatande samlevnadsmoral. Hur väl beskrivs inte detta i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas! Här ett utdrag där prästfru Gregorius lättar sitt hjärta inför doktorn:

Jag har visst redan sagt er, att jag var mycket religiöst uppfostrad. … Så en dag fick jag veta av far, att pastor Gregorius hade begärt mig till hustru. Jag stod alldeles häpen, han hade aldrig närmat sig till mig på något sådant sätt att jag kunnat ana något. Han hade umgåtts länge hos oss, mor beundrade honom, och far var lite rädd för honom, tror jag. Jag gick in i mitt rum och grät. Det var alltid något hos honom som bjöd mig emot på ett särskilt sätt, och jag tror att det just var detta som gjorde att jag till sist bestämde mig för att säga ja. Ingen lade något tvång på mig, ingen övertalade mig. Men jag trodde att det var Guds vilja. Man hade ju lärt mig att tro, att Guds vilja alltid var det, som allra mest bjöd vår egen vilja emot. Ännu natten förut hade jag ju legat vaken och bett till Gud om befrielse och ro. Jag trodde nu, att han hade hört mina böner – på sitt sätt. Jag tyckte mig se hans vilja lysa alldeles klart för mina ögon. Jag trodde, att vid den mannens sida skulle min längtan slockna och mina begär dö bort, och att det var på det sättet Gud hade ordnat det för mig. Och att han var en god och bra man var jag ju säker på, eftersom han var präst.

Som tur är kom sedan viss klarsyn över fru Gregorius, både gällande prästen och den religion han förkunnade:

Det gick ju annorlunda. Han kunde icke döda mina drömmar, han kunde bara smutsa dem. I stället dödade han så småningom min tro. Det är det enda jag kan tacka honom för, ty jag längtar icke tillbaka till den. När jag nu tänker på den, förefaller den mig bara besynnerlig. Allt det som man längtade efter, allt som var ljuvt att tänka på, det var synd. En mans famntag var synd, om man längtade efter det och gärna ville det; men om man fann det oskönt och motbjudande, ett gissel, en plåga, ett äckel – då var det synd att icke vilja det! Säg, doktor Glas, är det inte besynnerligt?

Besynnerligt var ordet.

Marc Chagall, Bridges on the Seine (1954), 111,5 x 163,5 cm:

På politikens vänstersida finns en tendens att betrakta kapitalister som utsugare. Det kanske är dags att tänka om, åtminstone vad gäller en viss sort: riskkapitalister. Enligt den nya studien ”Venture Capital Availability and Labor Market Performance in Industrial Countries: Evidence Based on Survey Data”, publicerad i Kyklos, är tillgången på riskkapital relaterad till ett antal arbetsmarknadsvariabler:

This paper finds that more readily available venture capital is likely to have lowered unemployment rates and raised employment rates in industrial countries over the period 1982 to 2003. More readily available venture capital is also likely to have lowered the share of long-term unemployed in the total number of unemployed. The magnitude of the effects appears to have been substantial.

I artikeln sägs inte så mycket om hur riskkapital kan ha dessa effekter, men anlägger man ett experimentellt perspektiv på hur en ekonomi fungerar skapas jobb när entreprenörer lyckas introducera innovationer som tilltalar tillräckligt många konsumenter. Eftersom kunskapen om vilka nya produkter och tjänster som blir lönsamma är högst osäker, behöver många idéer testas, likt experiment, på marknaden. Det låter sig i regel inte göras utan någon typ av (osäker) finansiering. Min kollega Dan Johansson presenterar teorin om den experimentellt organiserade ekonomin i denna artikel, publicerad i Journal of Evolutionary Economics, och den utgör ett bra komplement till de nya, empiriska forskningsresultaten om riskkapital.

Arthur Schopenhauer i ”On the Vanity of Existence”:

Human life must be some kind of mistake. The truth of this will be sufficiently obvious if we only remember that man is a compound of needs and necessities hard to satisfy; and that even when they are satisfied, all he obtains is a state of painlessness, where nothing remains to him but abandonment to boredom. This is direct proof that existence has no real value in itself; for what is boredom but the feeling of the emptiness of life? If life—the craving for which is the very essence of our being—were possessed of any positive intrinsic value, there would be no such thing as boredom at all: mere existence would satisfy us in itself, and we should want for nothing. But as it is, we take no delight in existence except when we are struggling for something; and then distance and difficulties to be overcome make our goal look as though it would satisfy us—an illusion which vanishes when we reach it; or else when we are occupied with some purely intellectual interest—when in reality we have stepped forth from life to look upon it from the outside, much after the manner of spectators at a play.

Jag har svårt för att inte se livet på detta sätt. Men ska man verkligen sprida denna pessimism? Schopenhauer ger själv svaret i ”On the Suffering of the World”:

I shall be told, I suppose, that my philosophy is comfortless—because I speak the truth; and people prefer to be assured that everything the Lord has made is good. Go to the priests, then, and leave philosophers in peace!

Kanske ska man inte klandra dem som går till prästerna: illusioner kan ha en plats. Men för oss som har sett verkligheten som den är kan de inte längre fylla en funktion.

Sam Whitman är i kontemplation:

Normalt sett tänker man sig naturresurser som positiva tillgångar i ett land. Så enkelt är det dock inte: det finns gott om forskning som visar på negativa ekonomisk-politiska effekter av sådana resurser. Man brukar tala om en ”resursförbannelse”. I linje med den forskningen visar en ny studie, ”Oil and the Duration of Dictatorships”, att oljetillgångar kan påverka hur länge diktatorer stannar vid makten:

[A] higher level of oil production increases the log-time to failure for the considered dictators, and one may conclude that crude oil reserves strengthen the political power of dictators. The second variable of special concern is the average annual world oil price. This variable exhibits a highly significant negative impact on the log-time to failure for the dictators in our sample, indicating that an increase in the oil price increases the probability of a successful coup d’état, resulting in a regime change. In the internal logic of our model, kingmakers enhance their expectations concerning the future rents of being the king when observing a higher oil price and, therefore, more probably stage a coup d’état.

Att ha mycket olja behöver alltså inte vara en välsignelse för ett land; ett högre oljepris kan vara det, inte bara genom högre inkomster, utan också genom att öka sannolikheten för att en diktator faller.

Se även inlägget ”Olja påverkar syn på fattiga”.

• Italiensk kock rekommenderar stuvad katt.
• Obama vill bygga nya kärnkraftverk.
• Malawi beter sig vedervärdigt mot homosexuella.
• Läkare i Quebec är öppna för eutanasi.

I Hjalmar Söderbergs fantastiska novell ”Med strömmen” drabbas Gabriel Mortimer av feberdrömmar:

Särskilt förföljde honom en fantasi envisast av alla. Tidigt på morgonen hade han gått hemifrån i ett viktigt ärende, så viktigt att det gällde liv och död. På vägen blev han uppehållen av en mängd småsaker, obetydligheter, som slumpen drev i hans väg och som egentligen inte intresserade honom men som det skulle ha varit opassande att visa sig likgiltig för. Och nu led det mot kvällen, och det mörknade mer och mer, och ännu drev han gata upp och gata ner, och oupphörligt blev han uppehållen av nya oväsentligheter: av vänner, som ville återkalla för hans sinne en mängd glada äventyr, de hade upplevt gemensamt och som han icke kunde erinra sig, och av flyktiga bekantskaper, som tog honom i knapphålet för att anförtro honom någonting viktigt, som för honom var oviktigt. Och mörkret bredde sig tätare och tätare omkring honom, och han nådde aldrig fram, och för övrigt hade han glömt, vart han ämnade sig… Det var detta som gång på gång kom honom att stöna av ångest i drömmen: han hade glömt, vart han ämnade sig, och likväl måste han nå fram, ty det gällde liv och död!

Keep the trivialities away: just say no! Annars följer mörker och glömska rörande allt som är viktigt och allt är för sent.

Freddie Mercury i sitt esse:

Min gamla makrolärare Lars Jonung och Eoin Drea inleder sin granskning av amerikanska ekonomers inställning till euron, ”It Can’t Happen, It’s a Bad Idea, It Won’t Last: U.S. Economists on the EMU and the Euro, 1989-2002″, publicerad i Econ Journal Watch, med följande påstående:

On the whole, the euro has, thus far, gone much better than many U.S. economists had predicted.

Paul Krugman kommenterar:

Anyway, I’ve always been a mild euroskeptic — I’m one of the American economists that Jonung and Drea, in a spectacularly ill-timed piece, mock for their doubts about EMU. My concerns were always just what they are now: fears that the lack of fiscal and labor market integration would lead to very nasty adjustment problems. I just never dreamed how bad it would get.

Se även Roland Vaubels varning, i en kommentar till Jonung och Drea, att de institutionella villkor och den personuppsättning som EMU och ECB startade med har förändrats, vilket gör framtida instabilitet mer sannolik. Kommer de skeptiska amerikanska ekonomerna, som Jonung och Drea menar tog teorin om optimala valutaområden på för stort allvar, att få rätt?

Ett intressant fall beskrivs i British Medical Journal:

A builder aged 29 came to the accident and emergency department having jumped down on to a 15 cm nail. As the smallest movement of the nail was painful he was sedated with fentanyl and midazolam. The nail was then pulled out from below. When his boot was removed a miraculous cure appeared to have taken place. Despite entering proximal to the steel toecap the nail had penetrated between the toes: the foot was entirely uninjured.

Hur ofta är våra (fysiska och psykiska) smärtor inbillade?

I en intressant uppsats, ”Egalitarianism, Free Will, and Ultimate Injustice”, ifrågasätter professor Saul Smilansky många egalitarianers uppfattning, att ett visst mått av ojämlikhet är acceptabel. Med egalitarianism menar han följande:

A conception of distributive justice is egalitarian if (a) it applies to the central aspects determining a person’s economic condition; (b) within that sphere of application, any inequality among persons needs to be morally justified; (c) such moral justification ought not to be based upon factors that are ”morally arbitrary”.

Det är (c) som intresserar Smilansky. Han klargör att många egalitarianer godtar ojämlikhet som grundas på genuina val:

As G.A. Cohen writes ”a large part of the fundamental egalitarian aim is to extinguish the influence of brute luck on distribution” (1989: 931). Such justification can be found with people’s free choices: inequalities can be justified so that, for instance, those who decide to work harder can justly be compensated for their efforts and contributions. As Cohen says, ”since effects of genuine choices contrast with brute luck, genuine choice excuses otherwise unacceptable inequalities” (1989: 931). If, and only if, there are ”genuine choices” then, according to Cohen, can inequalities be justified.

Smilanskys huvudpoäng är dock att det inte finns några genuina val, då vi inte väljer våra grundförutsättningar i livet, däribland vår vilja. Därför råder slutgiltig orättvisa:

Ultimate Injustice is a form of injustice that follows because, in the light of the implications of the free will problem, ultimately no condition that a person is in can be justified as resulting from his or her free choice.

Kritiken mot ”val-egalitarianer” av Cohens snitt blir därför hård:

[A]rbitrariness, we recall, is just what the choice-egalitarians are out to eradicate. Hence my criticism that, by not acknowledging Ultimate Injustice, they do not meet their own criteria of adequacy for conceptions of justice. People who are poorer than others justly, according to choice-egalitarian compatibilist lights, are nevertheless in an important moral sense victims of arbitrary forces beyond their control, and their fate is in one deep sense an injustice. It seems to me that by and large we need to follow Compatibilist Justice, and mitigate it when we can. But in a world such as ours, i.e. one without libertarian free will, even the best social orders will be deeply and inevitably unjust.

Jag instämmer, men jag tycker att en viktig bit saknas i uppsatsen, nämligen att det finns ett skäl att acceptera ojämlikhet ändå: incitamentseffekter. Om vi inte låter någon ojämlikhet uppkomma som resultat av människors (icke-genuina) val hämmar vi den ekonomiska utvecklingen så att, gissar jag, nästan alla får det sämre, enligt deras eget sätt att se på saken. Sedan kan vi, på basis av forskning, diskutera hur mycket ojämlikhet som vi ska acceptera, men om den ger upphov till allmänna välfärdsförbättringar är den enligt mitt förmenande acceptabel. Att slutgiltig orättvisa ändå råder utgör, såvitt jag kan se, inget avgörande argument mot detta synsätt. Ojämlikhet ses alltså av mig som acceptabel i den mån den ger upphov till önskvärda konsekvenser (helt oavsett om konsekvenserna grundar sig på genuina val eller ej).

Witold Gombrowicz beskriver i Trans-Atlantic (s. 12–13) hur en hel del social verksamhet i själva verket kan vara tom:

De sista dagarna före krigsutbrottet var vi, jag och herr Czesław, senator Rembieliński och minister Mazurkiewicz, på åtskilliga Bjudningar, det var även H E Sändebudet Kosiubidzki och Konsuln och någon Markisinna på hotell Alvear och Gud vet vem och vilka och vad och var någonstans och av vilken anledning, och vadan och vad det skulle vara bra för …

Jag håller mig mest för mig själv.

Jeremy Bentham skulle ha fyllt 262 år idag. Ett av hans bidrag till mänskligheten består i specifikationen av den lyckokalkyl som han anser ska ligga till grund för såväl moral som lagar. I kapitel 4 av An Introduction to the Principles of Morals and Legislation formuleras vad värdet av en njutning (som är positiv i kalkylen) eller en plåga (som är negativ i kalkylen) beror på:

1. Its intensity.
2. Its duration.
3. Its certainty or uncertainty.
4. Its propinquity or remoteness. …
5. Its fecundity, or the chance it has of being followed by sensations of the same kind: that is, pleasures, if it be a pleasure: pains, if it be a pain.
6. Its purity, or the chance it has of not being followed by sensations of the opposite kind: that is, pains, if it be a pleasure: pleasures, if it be a pain. …
7. Its extent; that is, the number of persons to whom it extends; or (in other words) who are affected by it.

Den hedonistiska utilitarismen preciserad. Bentham uttrycker den även i versform, för att hjälpa minnet på traven:

Intense, long, certain, speedy, fruitful, pure—
Such marks in pleasures and in pains endure.
Such pleasures seek if private be thy end:
If it be public, wide let them extend.
Such pains avoid, whichever be thy view:
If pains must come, let them extend to few.

Man kan förstås acceptera eller förkasta lyckokalkylen som yttersta princip för moral och lagstiftning, men oavsett vilket, är inte detta ett utmärkt förtydligande av hur njutning och plåga ska behandlas i den? Versen förtjänar, i mitt tycke, spridning!

Efter att ha noterat vem som vann den första bronsmedaljen under OS i Vancouver — Gregor Schlirenzauer, i skidhopp — undrar jag om jag trots en föresats att helt ignorera OS ska ändra mig:

Se även de tidigare inläggen ”Sport och skönhet” samt ”Den primitiva OS-nationalismen”.

Om du är muslim kan du ha ägnat tid och kraft åt att fundera på denna fråga:

In my grandfather’s house there is a real live parrot, and when I pass by it, it greets me and says ”al-salaamu alaykum” [frid vare med dig]. In this case do I have to return the greeting of this bird?

Som tur är finns nu svar på frågan:

It seems that it is not prescribed to return the greeting of a parrot which has learnt how to say salaams, because saying salaam is an act of worship and a supplication which requires intention on the part of the one who said it, and there is no such intention on the part of this trained creature. So one should not return its greeting. The ruling is the same as that on a tape on which the greeting is recorded and can be heard. It is transmission of sound and does not come under the ruling on greeting when it is broadcast live, in which case returning the greeting is prescribed and is a communal obligation (fard kifaayah).

Skönt att veta!

Alice Neel, Ethel Ashton (1930), 61,0 x 55,9 cm:

Risken för olika länder att, likt Grekland, hamna i statsfinansiell kris har beräknats av SEB Merchant Banking. DI presenterar denna figur idag:

Sverige ligger bra till. Det var nog inte så dumt att hålla igen lite under den finansiella krisen. Det mest oroväckande är nog att Storbritannien ligger så dåligt till. En kris där skulle kunna få stora återverkningar på andra håll.

Ekonomisk tillväxt utgör nu ett mål för svensk biståndspolitik. Det kan tyckas utmärkt — men en fråga infinner sig. Eftersom de vetenskapliga utvärderingar av bistånd som har gjorts — se t.ex. här, här och här — inte lyckas påvisa någon effekt av bistånd på ekonomisk tillväxt, hur ska det här målet användas i praktiken?

Jag ser några alternativ framför mig:

• De vetenskapliga resultat som redan finns tas på allvar, men biståndet påverkas inte. ”Det har ju andra positiva effekter.” Det må så vara — men då kan det nya målet likaväl tas bort på direkten, om oförmåga till måluppfyllelse inte har någon påverkan på biståndet.
• De vetenskapliga resultat som redan finns tas på allvar och biståndet påverkas. Det kan låta bra, men frågan är hur det i så fall ska påverkas — ska det läggas om, minskas eller ökas? — när forskningen inte lyckas påvisa att bistånd påverkar tillväxten.
• Ovetenskapliga utvärderingar genomförs som sägs visa på en positiv effekt.

Som jag ser det är Gunilla Carlssons motiv lovvärt, men hur ska målet operationaliseras?

Se även inlägget ”Hur förbättras livet för världens fattiga?”. Media: SvD

Gordon Tullock (som fyller 88 år idag) påpekar i ”Adam Smith and the Prisoners” Dilemma”, publicerad i Quarterly Journal of Economics, att människor tenderar att inte fuska därför att fusk ger dåligt rykte, vilket försvårar framtida samarbete med andra. Han konstaterar också följande:

If an individual has lost reputation, there is little or no reason why he should play cooperative strategies in the future. If anyone agrees to play with him, which is not terribly likely, it would take a large number of plays before his reputation for reliability was as good as that of the person who had not already blotted his copy book even if he played cooperatively each time. Under the circumstances, he should attempt to con people into games, and when he gets them in, the decision to play noncooperatively may well be perfectly rational. All of this would provide one more explanation for the tendency of people who once slipped to continue on that course of action. Thus, the habitual criminal or the ”shady” businessman who continues to be ”shady” are both responding rationally to their situation. Once they have a bad reputation, the cost of building up a reputation for reliability is extremely high.

Utgör inte detta ett socialt dilemma? Å ena sidan är det bra att ett hot om straff föreligger — det torde göra de flesta mindre benägna att fuska. Å andra sidan kan straff, när de väl har utdelats, leda till ett förevigande av en fuskande tillvaro. Är man redan stämplad som opålitlig finns kanske ingen annan utväg än att fortsätta leva i opålitlighet. Denna senare aspekt tycks många, som talar sig varma för ”tuffa tag”, glömma bort. Det gör dock inte Gordon Tullock, och det gör inte Bruno Frey.

Då jag läste Karen Horns intervjubok Roads to Wisdom: Conversations with Ten Nobel Laureates in Economics fann jag det intressant att notera, att åtminstone fyra av de intervjuade uttalade sig om en annan ekonomipristagare, F. A. Hayek. Tre verkar positivt inställda, en är tydligt negativ:

Douglass North:

I mentioned Friedrich August von Hayek earlier. Did he leave a mark on you?
Oh yes. … He still seems to me the greatest economist of the twentieth century, and by a long way. If you look for people who really want to try to understand the world, Hayek came closer to that ideal than anybody who has ever lived.

Vernon Smith:

Who is your favorite economist today?
Friedrich Hayek is probably the person that I most admire, largely because late in life, I discovered how relevant his comments were to experimental economics. … And Reinhard Selten, a wonderful man with an intense curiosity. He ranks second after Hayek.

Edmund Phelps:

What was the most important theoretical breakthrough?
Of course, Adam Smith brought about a breakthrough. It is impossible to exaggerate his importance. Also, in the 20th century, the theories of John Maynard Keynes and Friedrich Hayek.

Kenneth Arrow:

In your mind, what has been the most misleading theoretical approach in economics?
The Austrian a priori dogmatism (von Mises especially; Hayek, to a lesser degree).

Jag kan aldrig riktigt bestämma mig hur jag ser på Hayek, men det faktum att jag relativt ofta funderar på saken gör att jag måste anse honom läsvärd.

Se även det tidigare inlägget ”Hayeks ekonomiska insikter”.

Hjalmar Söderberg beskriver i sin novell ”Med strömmen” den unge Gabriel Mortimers liv:

I sin ungdom hade han gjort sig känd för åtskilliga excentriciteter. Den märkligaste bland dessa och tillika den, som på sin tid väckte mest ovilja bland hans anhöriga, var hans tidigt fattade och länge envist fasthållna beslut att icke bli någonting. Han läste mycket men aldrig på någon examen. Han gjorde resor och förde, ehuru oregelbundet, dagböcker över sin själsutveckling, som intelligenta unga män den tiden emellanåt gjorde. Till allas förskräckelse förklarade han utan omsvep, att han ansåg sig ha nått en tillräckligt hög ståndpunkt för att kunna få tiden att gå utan att behöva ta sin tillflykt till något tidsfördriv av det slag, som kallas samvetsgrann och regelbunden pliktuppfyllelse. Var icke världen full av justitieråd, tidningsskrivare och bolagsdirektörer? Och vore det icke en svart otacksamhet mot försynen, som givit honom räntor, att genom en onödig konkurrens försvåra de övrigas kamp för tillvaron?

Jag drömmer om och längtar efter räntor.

Jag fick en lapp i brevlådan igår om att grannen ovanför mig ska bygga balkong, vilket kommer att försämra ljusflödet in i mitt kök och sänka värdet på min lägenhet. Efter att ha läst detta juridiska dokument stod det klart för mig, att om bostadsrättsföreningen på ett extra föreningsmöte godkänner balkongbygget, har jag ingen möjlighet att stoppa det, trots att det innefattar en kraftig negativ externalitet för mig. Grannen får en trevligare lägenhet och höjt värde på den; jag drabbas av motsatsen.

Jonas Vlachos föreslog att jag kan ägna mig åt Coaseanska förhandlingar och erbjuda min granne pengar för att inte bygga balkong. En tilltalande idé! Grannen kanske kan tänka sig att avstå att bygga för x kr, och om min nyttoförsämring av ett bygge överstiger x kr skulle transaktionen vara välfärdshöjande.

Problemet torde vara att avtalet inte blir bindande för framtida grannar. Min granne kanske tar mina pengar och säljer sin lägenhet, och nästa innehavare kanske vill bygga balkong han också. I dessa balkongbyggnadstider, borde inte avtal kunna slutas sådana att balkongbygge förbjuds i en viss lägenhet så länge grannen under bor kvar? Dags för effektivitetshöjande lagstiftning!

Tilläggas kan att jag även kan tänka mig en omvänd rättighetsfördelning, så att bostadsrättsinnehavare har rätt att inlägga veto mot balkongbyggande grannar och att de senare får betala de förra om de motsätter sig byggnation. En fördel med det, förutom fördelningsaspekten, är att problemet med bindande avtal inte uppkommer. Om en ny balkonghatande granne efterträder den förra är balkongen redan byggd.

Slutligen undrar jag hur ting som dessa hanteras i hus med ägarlägenheter.

Jag tackar smartisarna Jonas Vlachos och Anna Ekström för idéer och råd för detta inlägg.

I ett nytt bidrag till Stanford Encyclopedia of Philosophy, ”Feminist Perspectives on the Self”, går Diana Meyers till synnerligen hårt angrepp mot det vanliga sättet att modellera mänskliga aktörer i nationalekonomin (liksom mot kantianismen):

Feminist critique exposes the partiality of the ostensibly universal Kantian ethical subject and homo economicus. These conceptions of the self are: 1) androcentric because they replicate masculine stereotypes and ideals; 2) sexist because they demean anything that smacks of the feminine; and 3) masculinist because they help to perpetuate male dominance. I leave the heterosexist, racist, ethnocentric, ableist, and classist dimensions of these conceptions to other encyclopedia articles.

Det är inte utan att man blir nyfiken på de där andra artiklarna. Nå, det är en intressant kritik mot antagandet om en rationell beslutsfattare med givna preferenser, att det innefattar implicita genusantaganden. Enligt artikeln uttrycker homo economicus en idé om “The Man with the Plan”. Själv har jag aldrig tänkt på den aspekten (vilket säkert Meyers skulle se som en del av problemet). Det är förvisso sant att en hel del aspekter inte fångas i denna modellering, men det är också en viktig poäng med den. All teori innefattar med nödvändighet förenklingar. Frågan är om något väsentligt missas av att inte ta hänsyn till det specifikt kvinnliga. Jag känner mig inte helt övertygad om det.

När jag gick i skolan fanns ingen möjlighet att välja vilken offentlig skola man skulle gå i. Man placerades i en skola, beroende på var man bodde. Vilka blir effekterna av att tillåta val av offentlig skola? En israelisk studie, ”Effects of Choice Among Public Schools”, publicerad i Review of Economic Studies (preliminär gratisversion här), finner följande:

[T]he results consistently suggest that choice significantly reduces the drop-out rate and increases the cognitive achievements of high-school students. It also improves behavioural outcomes such as teacher–student relationships and students” social acclimation and satisfaction at school, and reduces the level of violence and classroom disruption.

Det låter som en bra reform, det där.

Läkaren Pontus Revinge filosoferar, i Kerstin Ekmans roman Mordets praktik (s. 111):

Lycka är ett problematiskt tillstånd. Det kommer inte att vara och det vet man. Men det måste vara, annars kan man inte leva. Det måste vara i evighet som flaskan med opiedroppar. Ingenting annat är möjligt. Ändå förstår man att man snart närmar sig botten på lyckan. Jag anar hur de stackars kvinnorna kände det när de sista dropparna i flaskan voro tagna och jag hade svikit dem genom att bli sjuk och fara bort.

Man anar att Revinge har läst sin Schopenhauer. Man kan dock ställa sig frågan om lycka genom opiedroppar (eller soma eller upplevelsemaskin) är bättre än ingen lycka alls.

Eian Scully:

Ekonomipristagaren James Buchanan är uttalat liberal och har bl.a. varit ordförande i Mont Pelerin Society. Intressant nog hade han en annorlunda politisk syn som ung, starkt påverkad av en favorisering i den amerikanska flottan av soldater som kom från de fina universiteten på östkusten:

It was overtly discriminatory towards those of us who were not members of the establishment. That made me into a flaming communist. I would have signed up immediately to the Communist Party had a recruiter come along. I had already had strong left-wing socialist leanings, but now it was stronger than ever. I think I felt this stronger than anybody else. Even today, there is a residue there. I don’t ever get rid of that… Anyway, no recruiter came along, and I didn’t sign my name on any communist manifest. But I would have!*

Jag anar att denna reaktion i viss mån förklarar varför Buchanan inte vill betraktas som konservativ utan som liberal. Liberalen torde i mångt och mycket dela socialistens aversion mot diskriminering, hierarkier och rangordning, särskilt när det är staten som ligger bakom.

*Ur Horn, Karen Ilse (2009). Roads to Wisdom: Conversations with Ten Nobel Laureates in Economics. Cheltenham: Edward Elgar: 95.

Om jag vore rik skulle jag, likt Elfas tidigare ägare, flyga i business class eller first class. Inte bara för att det är mer bekvämt och för att försöka erhålla status, utan även av detta skäl:

We calculate that H1N1, even during long flights, poses a low to moderate within-flight transmission risk if the source case travels First Class. Specifically, 0-1 infections could occur during a 5 hour flight, 1-3 during an 11 hour flight and 2-5 during a 17 hour flight. However, within-flight transmission could be significant, particularly during long flights, if the source case travels in Economy Class. Specifically, two to five infections could occur during a 5 hour flight, 5-10 during an 11 hour flight and 7-17 during a 17 hour flight.

Detta enligt ”Calculating the Potential for Within-Flight Transmission of Influenza A (H1N1)”, publicerad i BMC Medicine. Inte heller risken för sjukdom är jämnt fördelad över de socioekonomiska klasserna.

Från en intervju med professor Eugene Fama:

I spoke to Becker. His view is that what remains distinctive about Chicago is its degree of skepticism toward the government.

Right—that’s true even of Dick (Thaler). I think that is just rational behavior. (Laughs) It took people a long time to realize that government officials are self-interested individuals, and that government involvement in economic activity is especially pernicious because the government can’t fail. Revenues have to cover costs—the government is not subject to that constraint.

Jag delar denna skepticism (fastän jag befinner mig i Stockholm). Den innebär inte att jag ser marknader som perfekta, men jag anser inte att det av marknadsimperfektioner utan vidare kan antas följa, att statliga åtgärder kommer att förbättra situationen. Det finns även politikimperfektioner.

Se även, i intervjun, Famas försvar av den effektiva marknadshypotesen samt Scott Sumners försvar av Famas försvar.

I Hjalmar Söderbergs novell ”En grå väst eller Rättvisan i München” berättas det om en skriftställare som blir ställd inför rätta för att inte ha betalat en beställd grå väst. Han säger följande till domaren:

Och jag kommer naturligtvis att foga mig i ert avgörande, antingen jag vill eller inte. Illusionen att det finns en Rättvisa är en nödvändig illusion. På den vilar hela samhället.

Ett par frågor (och svar) infinner sig:

1. Om han fogar sig, vill han då inte foga sig? Jo, det vill han. Han kanske vill, ännu mer, att domaren skulle ha fattat ett annat beslut, men om han fogar sig, då vill han, i den uppkomna situationen, foga sig. Om han inte hade velat foga sig skulle han inte heller  ha gjort det, men istället fått ta konsekvenserna av att inte foga sig. Eftersom dessa tedde sig värre än att foga sig, fogade han sig. Han ville det.
2. Är Rättvisan en illusion? Ja, det anser jag. Däremot kanske inte rättvisan är det?

Vad fasansfullt! Tänk att i samband med en oförlöst passion se sig själv i spegeln och se följande:

Jag ser ju ut som en gammal präst, mumlande han till sist.

Ur Hjalmar Söderbergs novell ”Med strömmen”.

Amerikanska studier tyder på att akademiker är relativt vänsterinriktade, med amerikanska mått mätt, jämfört med befolkningen i stort. Det verkar inte stämma in på svenska samhällsvetare som helhet: tvärtom finns en viss borgerlig övervikt bland dem, även om det finns stora skillnader ämnena emellan. Detta visas i en ny studie av mig, Henrik Jordahl och Lotta Stern, ”The Political Opinions of Swedish Social Scientists”, som just har publicerats i Finnish Economic Papers. Denna fråga kan vara viktig att studera om man tror att det finns ett samband mellan akademikers politiska uppfattningar och hur de påverkar studenter, media och beslutsfattare.

Närmare bestämt genomförde vi för några år sedan en webbenkät av forskare och lärare vid svenska universitet och högskolor. För att karakterisera politiska uppfattningar frågade vi bl.a. om partisympatier och vänster-högeridentifikation. Här presenterar jag några av resultaten, men det finns betydligt mer i uppsatsen och i ett Online Supplement. Det går förstås också bra att kontakta någon av oss tre författare vid frågor.

Partisympatier

Den fråga som ställdes var:

Även om man inte håller med ett parti i alla frågor kanske man känner större sympati för ett visst parti än för andra. Vilket parti sympatiserar du mest med?

I figuren redovisas svaren fördelade på de två politiska blocken:

Man kan dela in ämnena i tre grupper: högerämnen (företagsekonomi, nationalekonomi, juridik), mittämnen med viss vänsterinriktning (ekonomisk historia och statsvetenskap) och vänsterämnen (genusvetenskap och sociologi). Det finns tre gånger så många företagsekonomer med sympatier för Alliansen som för de rödgröna, medan det finns fem gånger så många sociologer som stödjer de rödgröna jämfört med Alliansen. Folkpartiet är större än Moderaterna i alla ämnen. Socialdemokraterna är bara största parti för statsvetarna. Störst parti bland sociologer är Vänsterpartiet. (För mer detaljer om partifördelning, se Table C1 i Online Supplement.)

Vänster-högeridentifikation

Den fråga som ställdes var:

I politiken talar man ibland om vänster och höger. Var skulle du placera dig på en skala mellan 1 och 10, där 1 står för vänster och 10 för höger?

I tabellen redovisas svaren per ämne, med genomsnitt (och standardavvikelse):

Mönstret är, som synes, i stora drag detsamma som för partisympatierna ovan.

Inflytande

Vi undersökte också hur de politiska uppfattningarna såg ut hos dem med störst inflytande, genom läroboksförfattande, deltagande i etermedia samt deltagande i offentliga utredningar. När det gäller den sista aktiviteten finner vi följande:

There is however a connection between active participation in government commissions and sympathies for the Social Democratic Party, the party forming the government 1994−2006. The Social Democratic Party is the most sympathized-with party among the most active scholars, with sympathies being 13.3 percentage units higher than in the least active group.

Det är kanske inte helt förvånande att socialdemokratiska regeringar i relativt hög grad placerar socialdemokratiska akademiker i statliga utredningar, men det förtjänar ändå att påpekas.

Slutsats

Våra resultat sammanfattas på följande vis:

We find that Swedish social scientists in seven disciplines can generally be classified as leaning slightly right on the whole. It turns out that 51.5 percent support the right bloc compared to 41.0 percent for the left bloc (a right-left ratio of 1.3), to be compared with 1.1 in the electorate in general. Behind these aggregate shares, we find a left-right divide. The most left-leaning discipline is sociology, where the left bloc achieves more than 5 times more support than the right bloc and where the Left Party is also the biggest party. The second most left-leaning discipline is gender studies. The most right-leaning discipline is business administration, where the right bloc achieves more than three times more support than the left bloc and where the Liberal Party is the most preferred. Economics and law are the second- and third-most right-leaning disciplines. When it comes to policy issues, the general picture – confirming the one stemming from party sympathies – is that scholars in business administration, economics, and law tend to favor reforms of the right whereas especially scholars in gender studies and sociology tend to favor reforms of the left – but the desire to change the status quo is weak overall.

En vidare fråga är om dessa resultat är problematiska eller ej. Finns det t.ex. nackdelar med att studenter i företagsekonomi, nationalekonomi och juridik har lärare som i relativt hög grad har borgerliga sympatier och med att studenter i socologi och genusvetenskap har lärare som i relativt hög grad har vänstersympatier? Det beror förstås på en rad faktorer, bl.a. om föreläsare låter politiska värderingar prägla undervisningen, vilket inte är säkert, och om studenter, i de fall föreläsare blir politiska, låter sig påverkas därav.

Addendum: Se även vår artikel ”Var står svenska samhällsvetare politiskt?” i Ekonomisk Debatt, som sammanfattar en del av resultaten på svenska.

Forskning har visat att fängelse kan leda till ökad brottslighet och att hårdare fängelsevistelser kan leda till högre grad av återfall i brott. Fängelsemiljön kan alltså utgöra något av en skola i brottslighet, vilket motverkar syftet med att låsa in brottslingar. Nu visar en ny studie, ”Criminal Recidivism after Prison and Electronic Monitoring”, att fotboja förefaller vara ett attraktivt alternativ:

We study the re-arrest rates for two groups: individuals formerly in prison and individuals formerly under electronic monitoring (EM). We find that the recidivism rate of former prisoners is 22% while that for those ‘treated’ with electronic monitoring is 13% (40% lower). We convince ourselves that the estimates are causal using peculiarities of the Argentine setting.

Krav på ”tuffare tag” framförs ofta i kriminaldebatten. Det är inte alltid de kraven bygger på aktuell forskning.

I Sverige, och i många andra länder, möter förslag om sprutbytesprogram för narkomaner ofta hårt motstånd. Sådana program anses sända fel signaler från stat och landsting, som har förklarat krig mot knark. På senare tid har dock en viss uppmjukning i motståndet kunnat skönjas: fler och fler inser att principer som förhindrar minskat lidande måste överges. I linje med detta tänkande finns i Vancouver ett mottagningscentrum, Insite, dit heroinmissbrukare kan komma för att få hjälp att injicera på ett medicinskt säkert sätt. Slate rapporterar:

Addicts arrive with drugs scored on the streets and inject them in a supervised environment, 18 hours a day, 365 days a year. A counter was laden with clean needles, sterile water, cookers, filters, tourniquets, alcohol swabs, condoms. The database includes more than 2,000 users, identified only by code names, and an average day will see 645 injections. There are always two staffers and two nurses on duty, standing by with oxygen masks and syringes of the overdose drug naloxone. To date they have intervened in more than a thousand overdoses without a single death. …

The raw numbers are encouraging: In 2008 Vancouver’s overdose deaths were the lowest in 30 years, and the rate of new HIV infection among injection drug users was the lowest since recordkeeping began. … Since 2003, dozens of peer-reviewed articles have been published in scientific journals like the Lancet, the American Journal of Public Health, and the New England Journal of Medicine, demonstrating the injection site’s efficacy.

I andra länder, t.ex. Spanien och Schweiz, har man tagit ytterligare ett steg och har undersökt effekterna av att skriva ut heroin till missbrukare. Resultaten tycks goda. Att fler svenska politiker nu öppnar sig för sprutbyten är utmärkt; vågar man hoppas på fortsatta steg i riktning mot skadereducering?

Tips: Mind Hacks. Media: SvD1, SvD2., SvD3.

I en spännande artikel om ett nytt slags liberalism skriver Isobel Hadley-Kamptz:

Den innersta kärnan i liberalismen behöver ju inte alls ligga i marknaden. Autonomin är exempelvis ett frihetsbegrepp som är så likt jämlikhet att man knappt ser gränserna däremellan. I anslutning finns en misstro mot auktoriteter, mot dem som använder sin makt obekymrade av de maktlösas lidande. Där finns också insikten att vi bara är människor och att maktutövning av oss mot andra alltid kommer att innehålla mer eller mindre medvetna och ondskefulla felaktigheter. Det blir därför aldrig med lagbundenhet bättre. Denna skepsis måste prägla en ny liberalism. Här skiljer den sig från Pangloss-liberalismen, den bättre-och-bättre-dag-för-dag-anda som präglat intellektuell svensk borgerlighet, och kanske tydligast tidskriften Neo under 00-talet.

Det finns oerhört mycket att säga om detta resonemang, och om övriga resonemang i artikeln. Jag begränsar mig, pga. begränsad tid, kraft och intellektuell förmåga, till två korta reflexioner:

1. Både marknad och autonomi hör liberalismen till, men det uppmärksammas inte så ofta att det föreligger en spänning dem emellan. James Buchanan analyserar detta i Property as a Guarantor of Liberty och betonar särskilt ägandets betydelse för att kunna upprätthålla autonomi i en marknadsekonomi: ”[P]rivate property protects the liberties of persons by providing viable exit from, or avoidance of entry into, potentially exploitative economic relationships. … As we observe them to behave, therefore, individuals place a positive value on the liberty of the withdrawal from the market nexus that private ownership makes possible.” (s. 32, 34) Som jag ser det möjliggör marknaden en effektiv resursallokering i de flesta fall, vilket ger ett eftersträvansvärt välstånd, men mot detta får vägas att man som deltagare i marknadsekonomin i hög grad blir beroende av andras beslut. I de fall marknaden ger ett personligt välstånd av riktigt stort slag torde konflikten mellan marknad och autonomi försvinna, men det är få förunnat att uppleva detta.
2. Precis som Isobel känner jag mig främmande inför den överflödande optimism som vissa liberaler ger uttryck för. Som John Gray påpekar, och som Bryan Caplan exemplifierar, tenderar liberaler att tro människan om gott och att tillvaron mestadels går i riktning mot det som är bättre (eller, om den inte gör det, att den har all möjlighet att snart göra det). Själv är jag präglad av såväl Schopenhauer som Nietzsche och har inte alls en positiv syn på vare sig människor eller tillvaron i stort. Ändå är jag liberal, inte för att liberalism ger ett paradis på jorden, utan därför att jag bedömer att dess hörnstenar ger ett mindre olyckligt liv än tillgängliga alternativ. Isobel tar också upp de politiska implikationerna, nämligen att liberalismen alltid måste problematisera makt, och i synnerhet av våldsmonopol uppbackad politisk makt. Idealet om maktdelning, och frågan om den politiska maktens gränser, behöver återupplivas också i europeisk liberal diskurs.

Isobel ger näring åt den svenska ideologiska debatten. Det är det mycket få som gör.

Gabriel Orozco, Kytes Tree (2005), 200,0 x 200,0 cm:

Hjalmar Söderberg beskriver i Martin Bircks ungdom hur den unge Martin under sin konfirmationshögtid plötsligt ser klart vad det hela rör sig om:

Men då han … såg prästerna i sina kåpor röra sig av och an framför altaret, medan de sysslade med brödet och vinet och buro handdukar över armen liksom kypare, kände han svindel och äckel och kunde icke förstå, att han hade låtit narra sig med på detta.

Som tur är verkar dagens ungdom i hög grad dela Martin Bircks uppfattning.

En fråga för juristerna:

How would the law punish Siamese twins if one of the twins committed murder without the other being involved?

Det svar som ges är att ingen vet. Kan man sätta en morddömd siamesisk tvilling i fängelse när det innebär att en oskyldig siamesisk tvilling också hamnar där? Knappast. Den ”lösning” jag själv kom att tänka på var att utdela ett bötesstraff till mördaren, men som det påpekas i artikeln utdelas inte bötesstraff för våldsbrott, och dessutom skulle det straffet med största sannolikhet inverka negativt också på den oskyldiga tvillingen. Finns bättre förslag?

Personer som nyser utan att försöka hindra bakterierna eller virusen från att sprida sig till andra betraktar jag som ett slags bioterrorister. De är värda förakt och bör stigmatiseras. Hur bör man då nysa? I ”Excuse Me!”, publicerad i British Medical Journal, klargörs att munskydd hindrar sådan spridning. Jämför bilderna:

Dock vederläggs uppfattningen att det är bättre att nysa rakt fram med munskydd än att vända sig bort. Som framgår av den andra bilden sker en viss spridning nedåt med munskydd men inte, som vissar har påstått, åt sidorna. Så:

1. Bär helst munskydd när du är nysbenägen.
2. Med eller utan munskydd är det bra om du vänder dig bort när du nyser.

Se även det tidigare inlägget ”Munskydd för att skydda andra”.

Nietzsche diskuterar, i The Birth of Tragedy, tre illusoriska ansatser för att mildra konsekvenserna av insikten att tillvaron är tom, mörk och meningslös:

One man is fascinated by the Socratic desire for knowledge and the delusion that with it he will be able to heal the eternal wound of existence. Another is caught up by the seductive veil of artistic beauty fluttering before his eyes, still another by the metaphysical consolation that underneath the hurly-burly of appearances eternal life flows on indestructibly, to say nothing of the more common and almost even more powerful illusions which the will holds ready at all times. In general, these three stages of illusion are only for nobly endowed natures, those who especially feel with a more profound reluctance the weight and difficulty of existence and who have to be deceived out of this reluctance by these exquisite stimulants. Everything we call culture consists of these stimulants: depending on the proportions of the mixture we have a predominantly Socratic or artistic or tragic culture—or if you’ll permit historical examples—there is either an Alexandrian or a Hellenic or a Buddhist culture. Our entire modern world is trapped in the net of Alexandrian culture and recognizes as its ideal the theoretical man, equipped with the highest intellectual powers and working in the service of science, a man for whom Socrates is the prototype and progenitor.

Själv är jag präglad av de två första illusionerna: den rationalistiska kunskapsdyrkan kan, inbillar jag mig, bidra till ett högre mått av preferenstillfredsställelse; dyrkan av ungdom och skönhet ger en känning av element av en värld som man kan drömma om, där dessa ting inte bara utgör tillfälliga distraktioner utan tillvarons fundament. Den tredje illusionen, mytbildning och religion, förkastar jag för egen del: den är för grov för att mitt intellekt ska kunna fördra den. Frågan är: Är det bra att dissekera illusioner? Det är väl problemet för de ”nobly endowed natures” Nietzsche talar om, att illusionerna inte riktigt fullt ut accepteras som illusioner.

En oerhört snygg tango av Victor och Karen i So You Think You Can Dance:

En klarsynt man, Hjalmar Söderbergs gode doktor, i fråga om eutanasi:

Den dag skall och måste komma, då rätten att dö blir erkänd som en långt viktigare och mera oförytterlig människorätt än den att lägga en sedel i valurnan. Och när den tiden är mogen, skall varje obotligt sjuk – och varje ”brottsling” också – äga rätt till läkarens hjälp, om han vill befrielsen.

Även i fråga om abort:

Aktningen för människoliv – vad är det i min mun annat än ett gement hyckleri, och vad kan det vara annat för den, som då och då har tillbragt en ledig stund med att tänka. Det myllrar ju av människoliv. Och vid främmande, okända, osedda människoliv har aldrig någon på allvar fäst det ringaste avseende, kanske med undantag av några alltför påtagligt narraktiga filantroper.

En medicinsk etik vida överlägsen den kristna, som tyvärr fortfarande dominerar på många ställen.

Dåvarande chefredaktören för The Economist Walter Bagehot skrev 1876 en betraktelse över nationalekonomins fader Adam Smith. Detta fann jag intressant:

The founder of the science of business was one of the most unbusinesslike of mankind. He was an awkward Scotch professor, apparently choked with books and absorbed in abstractions. He was never engaged in any sort of trade, and would probably never have made sixpence by any if he had been.

En vanlig missuppfattning torde vara att personer med praktisk erfarenhet är de bästa att analysera och föreslå regelverk för en viss verksamhet. Det finns en risk att sådana personer inte förmår sätta in verksamheten i ett större sammanhang — för det krävs en teoretisk förmåga och ett systematiskt empiriskt kunnande.

Det tycks råda visst missnöje med skatterna. Vissa klagar på att jobbskatteavdraget enbart kommer dem med arbete till del, så att t.ex. pensionärer får betala mer i skatt på en given inkomst. Andra klagar på att personer över 65 som arbetar får ett högre jobbskatteavdrag än andra för en given inkomst. Utan att gå in i den diskussionen i sak undrar jag om de som klagar på detta också klagar på det faktum att ett progressivt skattesystem, likt det svenska, gör att vissa möter en högre skattesats än andra för en given inkomstförändring. En person som tjänar 30 000 kr i månaden och som får en löneökning på 1 000 kr betalar ca 300 kr i ökad skatt; en person som tjänar 32 000 kr i månaden och som får en lika stor löneökning betalar ca 500 kr i ökad skatt.

Med andra ord: Är den logiska implikationen av att klaga på jobbskatteavdragets utformning att förorda en proportionell inkomstskatt (kanske i form av en ”platt skatt”)? Om inte vore det intressant att höra varför olika skattesatser är principiellt upprörande i det ena fallet men inte i det andra.

Jacey Elthalion, närmare bestämt:

Människor och andra djur tenderar att hålla ordning på varandra och straffa fuskare. Frågan är varför någon är villig att straffa andra, då det medför en kostnad i form av energi och risk för vedergällning. Anledningen är rimligen att det finns en intäkt som mer än kompenserar för kostnaden. Tidigare har många sett denna intäkt som indirekt och relaterad till fördelen för möjligheten att reproducera av att ingå i en ordnad och stabil grupp. En ny studie av putsarfiskar, ”Punishers Benefit From Third-Party Punishment in Fish”, publicerad i Science, tyder dock på att straffandet har en mer direkt, positiv effekt för den straffande individen:

Male cleaner fish, Labroides dimidiatus, punish their female partner if she cheats while inspecting model clients. Punishment promotes female cooperation and thereby yields direct foraging benefits to the male. Thus, third-party punishment can evolve via self-serving tendencies in a nonhuman species, and this finding may shed light on the evolutionary dynamics of more complex behavior in other animal species, including humans.

Det finns åtminstone två skäl till varför en hane gynnas av att straffa den hona som tjuväter av värdfisken istället för att äta parasiter: värdfisken simmar iväg om honan börjar äta på den, vilket ger mindre mat, och honan kan genom att tjuväta växa till sig och förvandlas till hane, vilket skulle innebära en förlust av partner för hanen. Intressant nog tjuväter även hanar av värdfisken, men eftersom honorna är mycket mindre blir kostnaden av att straffa hanarna för hög, varför de avstår från det.

Filosofen David Brax påpekar något fundamentalt:

Pleasure is not only one of the things that we value, it is the basic means by which we value.