Den ständiga orättvisan
I en intressant uppsats, ”Egalitarianism, Free Will, and Ultimate Injustice”, ifrågasätter professor Saul Smilansky många egalitarianers uppfattning, att ett visst mått av ojämlikhet är acceptabel. Med egalitarianism menar han följande:
A conception of distributive justice is egalitarian if (a) it applies to the central aspects determining a person’s economic condition; (b) within that sphere of application, any inequality among persons needs to be morally justified; (c) such moral justification ought not to be based upon factors that are ”morally arbitrary”.
Det är (c) som intresserar Smilansky. Han klargör att många egalitarianer godtar ojämlikhet som grundas på genuina val:
As G.A. Cohen writes ”a large part of the fundamental egalitarian aim is to extinguish the influence of brute luck on distribution” (1989: 931). Such justification can be found with people’s free choices: inequalities can be justified so that, for instance, those who decide to work harder can justly be compensated for their efforts and contributions. As Cohen says, ”since effects of genuine choices contrast with brute luck, genuine choice excuses otherwise unacceptable inequalities” (1989: 931). If, and only if, there are ”genuine choices” then, according to Cohen, can inequalities be justified.
Smilanskys huvudpoäng är dock att det inte finns några genuina val, då vi inte väljer våra grundförutsättningar i livet, däribland vår vilja. Därför råder slutgiltig orättvisa:
Ultimate Injustice is a form of injustice that follows because, in the light of the implications of the free will problem, ultimately no condition that a person is in can be justified as resulting from his or her free choice.
Kritiken mot ”val-egalitarianer” av Cohens snitt blir därför hård:
[A]rbitrariness, we recall, is just what the choice-egalitarians are out to eradicate. Hence my criticism that, by not acknowledging Ultimate Injustice, they do not meet their own criteria of adequacy for conceptions of justice. People who are poorer than others justly, according to choice-egalitarian compatibilist lights, are nevertheless in an important moral sense victims of arbitrary forces beyond their control, and their fate is in one deep sense an injustice. It seems to me that by and large we need to follow Compatibilist Justice, and mitigate it when we can. But in a world such as ours, i.e. one without libertarian free will, even the best social orders will be deeply and inevitably unjust.
Jag instämmer, men jag tycker att en viktig bit saknas i uppsatsen, nämligen att det finns ett skäl att acceptera ojämlikhet ändå: incitamentseffekter. Om vi inte låter någon ojämlikhet uppkomma som resultat av människors (icke-genuina) val hämmar vi den ekonomiska utvecklingen så att, gissar jag, nästan alla får det sämre, enligt deras eget sätt att se på saken. Sedan kan vi, på basis av forskning, diskutera hur mycket ojämlikhet som vi ska acceptera, men om den ger upphov till allmänna välfärdsförbättringar är den enligt mitt förmenande acceptabel. Att slutgiltig orättvisa ändå råder utgör, såvitt jag kan se, inget avgörande argument mot detta synsätt. Ojämlikhet ses alltså av mig som acceptabel i den mån den ger upphov till önskvärda konsekvenser (helt oavsett om konsekvenserna grundar sig på genuina val eller ej).
Ähum, så om någon arbetar hårt och pluggar hårt och tjänar pengar, så tycker inte du att han har rätt till de pengarna? Är du allvarlig? Kallar du dig verkligen liberal i så fall?
Vilhelm
15 februari 2010 vid 19:19
Vilhelm: Som jag ser det har ingen överhuvudtaget Rätt till några pengar; däremot anser jag att den som arbetar och studerar ska få behålla en relativt stor andel av de pengar han eller hon tjänar.
Ja, jag är allvarlig [jag är alltid allvarlig], och ja, jag kallar mig liberal [möjligen är jag det också]. För mig definieras ”liberal” inte av underliggande filosofiska uppfattningar utan (i alla fall främst) av uppfattningar om vad staten bör och inte bör göra.
nonicoclolasos
15 februari 2010 vid 19:26
Ser du det som att ett tillstånd med ojämlikhet kan vara rättvist eller som att det alltid är orättvist men att orättvisa är OK om man får högre inkomster?
Micke
15 februari 2010 vid 19:39
Micke: En bra fråga. Jag brukar aldrig tänka i termer av eller använda mig (när jag uttrycker mina egna uppfattningar) av begreppet rättvisa, så jag kan inte riktigt svara på din fråga i nuläget.
nonicoclolasos
15 februari 2010 vid 19:49
[...] kommentera gärna …det finns ett skäl att acceptera ojämlikhet ändå: incitamentseffekter. Om vi inte låter någon ojämlikhet uppkomma som resultat av människors (icke-genuina) val hämmar vi den ekonomiska utvecklingen så att, gissar jag, nästan alla får det sämre, enligt deras eget sätt att se på saken. Sedan kan vi, på basis av forskning, diskutera hur mycket ojämlikhet som vi ska acceptera, men om den ger upphov till allmänna välfärdsförbättringar är den enligt mitt förmenande acceptabel. [Nonicoclolasos] [...]
Lite ojämlikt är bra | Langkilde 2.0
15 februari 2010 vid 20:46
Jag instämmer, av nyttoskäl, i att allmänna välfärdsförbättringar bör prioriteras framför utjämning av inkomster. Visst har Smilansky en poäng i, att om fri vilja inte existerar, så kan inte en riktig distinktion göras mellan rikedom skapad av hårt arbete eller ”oförtjänt” lycka. Dock är det skönt att veta att determinismen inte gäller i seminarierummen.
Pierre
15 februari 2010 vid 21:50
Kokar det inte lite ner till den vanliga frågan mellan kompabatilister och icke-kompabatalister? Om man, vilket jag lutar mot, anser att moraliskt ansvar är förenligt med frånvaron av fri vilja så borde ju även belöningar vara förenliga med ofria val. Alltså, det är förvisso så att anledningen till att jag har eller inte har pengar beror på saker som jag inte i någon direkt mening har ”valt” själv, så kanske vi ändå kan anse mig såsom rättmätigt förtjänande av mina inkomster eller brist därav.
Anders Gustafsson
15 februari 2010 vid 23:27
Att vi är socialt determinerade är en sak, men vi är rationella och kan vi inse följden av våra handlingar. Samvetet – det kollektiva vetandet – om vad som anses rätt och fel, kan vi lyssna till, men är inte tvungen att följa. Om man hävdar motsatsen förlorar begreppet tvång sin mening. Likaså vad som är äkta incitament.
Franz
16 februari 2010 vid 4:51
Anders: Smilansky för resonemang om det i uppsatsen (se sektion 3) och föreslår en (komplicerad) dualism mellan kompatibilism och determinism, som dock inte medför att det identifierade problemet på något fundamentalt sätt försvinner.
Franz: Vad menar du med ”äkta” incitament?
nonicoclolasos
16 februari 2010 vid 6:52
N.
Morötter som smakar gott.
Kristian Grönqvist
16 februari 2010 vid 11:08
Jag håller med i allt väsentligt Niclas. Det är svårt att säga vilka val som är riktigt genuina och som samhället helt bör lämna därhän, men det är samtidigt klart, tror jag, från empirisk rättviseforskning att folk anser att val egna val, t ex att röka, innebär att samhällets ansvar för utjämning av t ex hälsa minskar.
Jag håller även med helt om att vad som är gott inte kan enbart bero på hur rättvist det är. Om graden av rättvisa beror på graden av omotiverad ojämlikhet, så kan man ju uppnå en förbättring, i meningen ökande rättvisa, genom att kontruera och låta detonera en tillräckligt kraftig bomb så att alla människor omedelbart avlider. Förhoppningsvis tycker ändå få att detta vore önskvärt.
Olof Johansson-Stenman
17 februari 2010 vid 9:55
Håller med Anders Gustafsson en del. Hög och låg belöning kan vara följden av lika ofria val i grunden, man väljer t.ex. inte sin uppväxtmiljö vare sig den är bra eller dålig. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det bra om rätt lämpad person har rätt yrke, att varje persons potential tas tillvara. Det kan betyda att en mindre lämpad person med ”bättre” föräldrar, borde lämna sin höginkomstplats till förmån för någon från förorten som kan göra ett bättre arbete. Det är underligt att inte fler än avundsjuka vänsterfolk knorrar över att rika barn leka bäst?
Kritiken av frihetsbegreppet är basal i varje diskussion mellan höger och vänster, så det är intressant om den även sker inom grupper som sätter friheten högst. Och Niclas slutsats låter som ett enda steg till höger om ren kommunism!?
Camilla
17 februari 2010 vid 10:05
Olof: Jag kommer att tänka på Phelps tolkning av Rawls, om att den senare finner ökad ojämlikhet acceptabel om den medför att de sämst ställdas situation förbättras. (Dock menar väl Rawls att en sådan förändring ökar rättvisan.)
nonicoclolasos
17 februari 2010 vid 10:18
Niclas, jo men Rawls hållning är ändå svår att försvara och det finns inget empiriskt stöd för att människor under simulerade slöjor under osäkerhet skulle bete sig så som Rawls predikterade.
I teoretiska studier kan man ibland få fram intressanta, oc icke-extrema, resultat, men dessa studier bygger i sin tur på stiliserade antaganden.
Om man tar Rawls strikt (och bortser från diverse element av intern inkonsistens, såsom att han antar att dt finns flera olika typer av s k ”primary goods” där han inte diskuterar avvägningar) så innebär en förändring globalt så att den person som har det allra sämst ekonomiskt får en dollar till per månad och alla med en inkomst större än en dollar per dag får den halverad. Kan någon verkligen säga att detta vore bra?
Olof Johansson-Stenman
17 februari 2010 vid 11:20
Olof: Jag håller personligen med om din kritik och är ingen rawlsian.
nonicoclolasos
17 februari 2010 vid 12:00
Vi verkar vara eniga om överraskande mycket (i alla fall för mig) vad gäller grundläggande principer Niclas.
Olof Johansson-Stenman
17 februari 2010 vid 14:45
Olof, skulle det vara konstigt att två nationalekonomer tänker lika? Group-think teori visar ju att människor som ingår i samma grupp i regel tycket lika.
Bo
17 februari 2010 vid 16:58
Bo, du har helt rätt i att det inte i sig är överraskande att två nationalekonomer tänker lika, speciellt inte om ekonomiska frågor.
Varför det överraskat mig i detta fall är främst att jag tror att vi har ett visst, icke-försumbart avstånd mellan oss på vänster-höger-skalan, även om det är möjligt att jag överskattat avståndet baserat på mina fördomar om Ratio-anställda…
Olof Johansson-Stenman
17 februari 2010 vid 18:21
Bo (och Olof): Jag tror också att det ligger mycket i det du skriver, men trots allt föreligger skillnader också nationalekonomer emellan, såväl när det gäller värderingar, teoretiska ansatser och i uppfattningar om hur världen fungerar. Det har väl, om inte annat, illustrerats i diskussioner om hur finanskrisen ska förstås och hanteras. Ekonomipristagarna Lucas och Krugman har t.ex. haft väldigt annorlunda tolkningar härvidlag. När det gäller Olof och mig uppfattar jag det som att vi delar många filosofiska utgångspunkter (och kanske mer än många andra nationalekonomer gör), men jag tror ändå att det föreligger stora skillnader i vissa policyfrågor. Jag är, mycket riktigt, mycket socialt och ekonomiskt liberal, för att använda en förenklande men inte helt oäven beteckning. Intressant nog konstaterar jag ofta att jag har ganska lite gemensamt vad gäller filosofiska utgångspunkter med många andra marknadsliberaler. Man kan alltså ligga nära varandra i filosofiska grundfrågor och/eller policyuppfattningar, och min erfarenhet är att jag sällan ligger nära andra i båda dessa dimensioner. Sedan kan man fundera på varför två personer med snarlika filosofiska grunduppfattningar tycker olika i vissa policyfrågor. Det kan bero på olika värderingar, trots allt, eller på olika uppfattningar om hur verkligheten ser ut.
nonicoclolasos
17 februari 2010 vid 20:13
Din argumentation för ojämlikheter är intressant, och sammanfaller inte helt oväntat, med Alliansregeringens argumentation för ojämlikheter. I andra vetenskaper måste man ju ge någon sorts betraktelse av verkligheten när man lanserar sina hypoteser, men så är ju inte fallet med ekonomi.
Hur som helst, ett utfall hypotes skulle då innebära att om man har större inkomstskillnader inom ett samhälle, då skulle det motivera flera arbeta och det skulle göra det bättre för alla? Är det så du resonerar?
Lyckligtvis finns det en viss återväxt av ekonomer som har tänkt lite längre, anammat den vetenskapliga metoden och är villiga att testa dylika hypoteser mot verkligheten.
http://erikbengtsson.blogspot.com/2010/02/gor-mer-ojamlikhet-att-fler-jobbar.html
Det verkar inte som om ojämlikhet innebär att fler skulle motiveras att arbeta. Men din hypotes om ojämlikhet kanske inte motsägs av andra data? Eller Bengtsson kanske har fel och i så fall hur?
Där jag kommer ifrån, där testar vi hypoteser, och vi förkastar hypoteser som inte stämmer med verkligheten.
Nymnchen
18 februari 2010 vid 9:32
Jag kan bara konstatera att Nymnchen inte alls är insatt i hur akademisk nationalekonomi fungerar. Det finns självklart en vetenskaplig process med publicering i tidskrifter med peer review som garant för kvalitet. Att insinuant avfärda en hel samhällsvetenskap och att framhålla en blogg med några enkla plotter som exempel på vetenskap, det är faktiskt skrattretande. Om stället ”där Nymnchen kommer ifrån” bedriver vetenskap på det viset, då står det illa till med vetenskapen där. Som tur är ligger det inte till så på de nationalekonomiska institutionerna.
Nek:are
18 februari 2010 vid 9:56
Jag uppfattar av inlägget att Niclas önskar allmän välfärdsförbättring, och att han är villig att låta måttet av ojämlikhet styras av detta. Låter som något vi alla (som uppskattar allmän välfärd) kan hålla med om. Även de av oss som inte tror på någon ojämlikhet alls!
Camilla
18 februari 2010 vid 10:05
Nymchen, det är lätt att hamna i resonemang för eller emot ojämlikhet, när det viktigaste i praktiken är om det finns goda skäl för att genomföra åtgärder som kan minska eller öka ojämlikheten, tillsammans med en massa andra implikationer.
Själv anser jag att fördelningsfrågor är mycket viktiga, men detta innebär ju inte att det endast är rättvisa och jämlikhet som spelar roll. Tänk dig t ex ett fullständigt utjämnande skattesystem, d v s där skatesatsen är 100% och där det som blir kvar av intäkterna efter regeringens utgifter delas ut jämnt till alla. Ett sådant system skulle givetvis ha många fördelar, men nackdelarna i form av att incitamenten för att arbeta skulle bli extremt svaga tror jag skulle dominera, varför systemet ändå inte skulle vara att föredra. Därför finns det en avvägning mellan fördelnings och incitamentsfrågor som man inte kan undgå.
Observera att detta inte innebär att det alltid finns en motsättning mellan mer rättvisa och incitamentseffekter, ibland leder, som du påpekar, mer rättvisa och jämlikhet även till positiva s k effektivitetseffekter.
Jag vet inte heller säkert varför jag och Niclas kommer till olika ståndpunkter när det t ex gäller inkomstskatter (där jag alltså tycker bättre om högre skatter :-)), men min gissning är att det främst beror på olika uppfattningar om hur verkligheten fungerar.
Vad jag framförallt uppskattar med denna blogg är att den tar de filosofiska värderingsfrågorna på allvar, vilket möjliggör att man kan separera värderingsfrågor från uppfattningar om hur verkligheten fungerar.
Alltför mycket i den offentliga debatten uppfattar antingen inte denna distinktion eller låtsas som om den inte finns. Inte sällan argumenteras för att andra med ”fel” uppfattning antingen uppenbarligen inte förstått eller att de är uppenbart själviska och/eller har andra tveksamma motiv för sin ståndpunkt.
Olof Johansson-Stenman
18 februari 2010 vid 10:10
Nek:are
Jag hade stor respekt för nationalekonomi innan jag började läsa artiklarna. Men nu förstår jag att det för en nationalekonom kan förefalla chockerande att komma och kräva att innan man driver en hypotes så undersöker man befintlig data för att se om det finns någonting som motsäger denne hypotes.
En forskare med integritet ägnar sig inte åt personangrepp, utan ger sig på data som framläggs. Kanske värt att prova inom nationalekonomin också? Seså, se över Bengtssons data och använd hans kommentarsfält för att berätta varför denna data är felaktig/irrelevant/missvisande eller på annat sätt ogiltig. Eller varför hyppotesen överlever denna motsägelse. Seså, off you go.
Olof;
denna förkärlek för det hypotetiska 100%-skatt-scenariot som avskräckande exempel. Jag menar att man kan ha ett 100%-scenario och sedan ge återbäring baserat på värdeskapande, produktivitet och samhällsnytta. Jag anser att skillnader i resurser är fullt acceptabla om den demokratiska majoriteten förespråkar dessa. Och på de grunder som den demokratiska majoriteten förespråkar dessa. Jag är helt övertygad om att det ekonomiska incitamentet är ett funktionellt verktyg, men idag är resurser snarare slumpmässigt fördelat än ett resultat av hårt arbete. Väldigt många människor arbetar väldigt hårt och får ut relativt lite pengar. Av de som tjänar mest arbetas det troligen inte alls eller tämligen lite på frivillig basis. Så som incitament för arbeta fungerar idag tyvärr inte inkomstskillnader. Det är så jag ser resultatet av Bengtssons lilla undersökning.
Jag uppskattar diskussionen, men om den ska vara relevant så måste den verklighetsförankras. Man kan inte komma med en massa uttalanden om hur det ligger till och aldrig undersöka hur de relaterar till den faktiska observerade verkligheten. Eller hur?
Nymnchen
18 februari 2010 vid 10:34
Den här Erik Bengtsson som framhålls som vetenskapligt föredöme, är det han som är utredare på LO i Göteborg och känd socialistisk aktivist?
Björn
18 februari 2010 vid 10:45
Björn, prova en gång till, prova att kritisera DATA och inte person. Hur svårt kan det vara? Eller lägg fram egna data med källhänvisningar som motsäger Bengtssons data.
Data – inte person/ideologi, data – inte person/ideoloi. Känns det ovant?
Nymnchen
18 februari 2010 vid 10:51
Nymchen, du skriver: ”Jag menar att man kan ha ett 100%-scenario och sedan ge återbäring baserat på värdeskapande, produktivitet och samhällsnytta.” Men detta är ju ekvivalent med ett skattesystem med mindre än 100% marginalskatt så att de med högre inkomst före skatt också får något mer efter skatt, i alla fall om ”värdeskapande, produktivitet och samhällsnytta” är positivt korrelerat med inkomst före skatt.
Om du menar att vi borde ha någon slags offentlig kommitté som skulle försöka klura ut vilken ”värdeskapande, produktivitet och samhällsnytta” varje person åstadkommer med sitt arbete, så tror jag att de praktiska problemen med att få ett sådant system att fungera är svåra att överskatta.
Detta motsäger naturligtvis inte alls att väldigt mycket av befintliga inkomstskillnader, och i ännu mycket högre grad förmögenhetsskillnader, baseras på annat än skillnader i hur hårt man arbetar.
Olof Johansson-Stenman
18 februari 2010 vid 10:53
Som du påpekar så är det inte ett 100%-skattscenario OM återbäringen korrelerar med den lönen. (hur nu lönebildning skulle se ut i ett sådant scenario). Nu tror jag ju tyvärr att i många fall så korrelerar lönen inte alls med det som för det demokratiska samhället ÄR värdeskapande och produktivt. Som forskare antar jag att du förstår det. Som förälder ser man det också.
Men, som du påpekar, mitt 100%-skatt-scnario är praktisk ogenomförbart. Så detta var ett lika hypotetiskt resonemang som ditt 100%-skatt scenario som du ansåg skulle sakna ekonomiska incitament. Jag ville bara påpeka att ett hypotetiskt 100%-skatt-scenario inte alls behöver utesluta ekonomiska incitament.
Nymnchen
18 februari 2010 vid 11:02
Jaha, så det var alltså han.
Tror man att det han gör har med vetenskap att göra har man en skruv lös. Några problem jag kan nämna:
- Han tar inte hänsyn till tidslaggar.
- Han tar inte upp frågan om kausalitet eller försöker visa att det ena följer av det andra. Det är rätt självklart att högre arbetslöshet ökar ojämlikheten till exempel, en tolkning han och du inte nämner.
- Han kontrollerar inte för andra bestämningsfaktorer av arbetslöshet och sysselsättning som är standard i litteraturen och som troligen skulle göra ojämlikhet statistiskt insignifikant (du kanske har hört talas om omitted variable bias?).
- Han tar inte upp bakomliggande faktorer som skulle kunna förklara både arbetslöshet, sysselsättning och ojämlikhet.
- Samplet är för litet för att kunna dra generella slutsatser.
- Det finns många andra ojämlikhetsmått som han inte testar.
- Han anger inte något om statistisk signifikans.
- Han tittar inte på dynamik – om ökad arbetslöshet har föregåtts av ökad ojämlikhet och så vidare – vilket är ett fatalt misstag om man ska etablera ett samband.
Hans plottar säger därför inget trovärdigt alls om någonting.
Tycker du fortfarande att LO-aktivist Bengtsson är ett vetenskapligt föredöme? I så fall vet vi vad du har för ”vetenskapliga” kriterier att gå efter – du drivs av socialistisk ideologi och inte vetenskaplig metod.
Björn
18 februari 2010 vid 11:02
Nymnchen, där är du inne på en annan diskussion, om rätt lön för rätt arbete. Kanske är det egentligen dumt att blanda samman den frågan med skatterna, det är två frågor som alltid borde diskuteras separat. Tankar om rätt lönesättning är något vi alla ha gemensamt, och säkert skulle kunna hitta vidare inom. Inte ska vi ändå skatta bort galet höga inkomster, det är att inte alls nå till grundproblemet. (Kanske ska jag som kvinna beskattas lägre för att kompensera lönediskrimineringen också;))
Camilla
18 februari 2010 vid 11:03
Kausaliteten, Roligt att du skulle ta upp den. Du behöver nämligen INTE visa kausalitet vid avsaknande av samband, som Bengtsson visar. Du är nationalekonom, eller hur? Kan det vara så att du kopierade in en liten kritisk lista som ni nationalekonomer har för att hindra all sorts verklig data för att slinka in?
Du ser själv inget problem med att ogrundade politisk korrekta hypoteser tas på allvar, medan data avfärdas kategoriskt med fraser som kan appliceras på i princip all data? Nu börjar jag förstå varför nationalekonomer har sådana problem med att relatera till verkligheten, för att det finns universella argument för att avfärda de mest uppenbara observationerna man väljer att inte tro på?
Jag har ingen aning om den Bengtsson som har bloggen jag refererade är den Bengtsson du talar om. Känns det väldigt viktigt för dig? Tag diskussionen med Bengtsson.
Nymnchen
18 februari 2010 vid 11:14
Camilla
Nja, vi diskuterar hurvida det finns ekonomiska incitament inbyggda i ojämlikhet, och hurvida dessa ekonomiska incitament fungerar. Jag menar på att det kan finnas ekonomiska incitament i en teoretisk fördelningsmodell, där man belönar produktivitet, tex. Men min poäng är att i dagsläget så har jag inte sett någon verklig data som talar för att det finns sådana incitament i stort. (Tror Björn jobbar på det dock)
Det kan finnas fler förklaringar till det. Min gissning är att sambandet mellan hårt arbete och ökade inkomster är för svag.
Nymnchen
18 februari 2010 vid 11:20
Ibland blir man något förbluffad över att det finns folk som fortfarande har fjällen kvar på ögonen. Hur kan någon överhuvudtaget tro att det finns ett samband mellan att arbeta hårt och hög inkomst? Snarare ett samband mellan hårt arbete och låg inkomst, forska på det istället och Ni hittar samband.
Wake up och studera realiteter. Det är så över hela jorden. Det är ju själva grundmekanismen.
Att nationalekonomer kan missa det?
Troligen beroende på att man förväxlar hårt arbete med timmar av lågintensiv närvaro på arbetsområdet samt tre timmar om dagen degande på pendeln och tunnelbanan.
Kristian Grönqvist
18 februari 2010 vid 11:36
Oj, här hamnade många bollar i luften…
Angående hårt arbete och hög inkomst, så finns många effekter inblandade, t ex substitutionseffekter som innebär att om man får betalt i proportion till hur mycket man producerar så tenderar det att innebära att man jobbar hårdare. Det finns även en inkomsteffekt som teoretiskt kan gå åt båda hållen, men som normalt nog går åt det motsatta hållet så att en högre inkomst ceteris paribus innebär att man inte behöver jobba så hårt för att ändå ha det bra. Denna inkomsteffekt uppkommer f ö både som ett resultat av eget arbete (och egen förmåga, medfödd såväl som införskaffad) och annan inkomst, t ex via ens föräldrars förmögenhet.
Det är inte uppenbart att korrelationen totalt sett är positiv, men från ett incitamentsperspektiv är det viktigaste huruvida det för individen finns en effekt så att om man jobbar hårdare så får man även en högre inkomst. Inte heller detta är alltid sant, t ex via s k fattigdomsfäller som kan innebära marginaleffekter på 100% eller mer, eller via extremt inflexibla lönestrukturer, men i allmänhet tror jag att det är sant.
Och Nymnchen, jag håller helt med om att man måste titta noga på datan utan ideologiska skygglappar. Du verkar anse att de flesta empiriska studier i nationalekonomi inte uppfyller detta. Jag håller med om att det finns en del sådana studier (även i Sverige), inte sällan kopplade till ekonomiska särintressen, men jag anser nog att de ändå tillhör undantagen. Finns det några särskilda studier du retat dig på?
Olof Johansson-Stenman
18 februari 2010 vid 11:52
Ja, inte retat mig på, men det finns en studie som visar på hur mycket av ekonomers retorik de senaste decenniet varit fullständigt grundlöst. Som medborgare och väljare har jag sedan barnsben blivit matad med att ett lägre skattetryck skulle ge ökad ekonomisk tillväxt och det skulle leda till att världen blev bättre för oss alla. Vi kan alltså hålla med om att det varit en spridd föreställning att den ekonomiska kostnaden för ett högt nationellt skatteläge är en lägre tillväxt än vad man annars skulle haft. Den uppfattningen kan vi vara överens om? I diskussioner så har jag efterfrågat någon sorts data som stödjer denhär uppfattningen, men med reaktioner som liknar Björns och Nek:are här ovan.
Så efter att själv ha letat i OECDs statistik ser jag detta. Först 2009, efter att ha dristar man sig att undersöka om detta stämmer. OECD ger en Gareth D. Myles vid University of Exeter and Institute for Fiscal Studies i uppdrag att reda ut hur beskattning påverkar tillväxt i rapporten ECONOMIC GROWTH AND THE ROLE OF TAXATION (http://www.olis.oecd.org/olis/2009doc.nsf/LinkTo/NT00004A66/$FILE/JT03267986.PDF)
I inledningen paragraf 2-3 skriver han:
2. Viewed from an endogenous growth perspective the link between taxation and growth seems self-evident. Corporate taxation affects the return to innovation and hence must affect the optimal amount of research and development. Personal income taxation reduces the returns to education so must reduce the accumulation of human capital. In simulations of economic growth models the effect of taxation on growth has frequently been demonstrated to be considerable. A clear presumption exists that data on economic activity must reveal a strong correlation between taxation and growth.
3. It is therefore surprising to discover that aggregate data provides no convincing explanation of this correlation. There are numerous explanations for this finding, including the difficulty of disentangling the positive effect of government expenditure from the negative effect of the taxes used for financing. Whatever the explanation may be, the implication is that the tax effect must be sought in the micro data on individual decisions. This is the subject of the third paper in the series.
Det finns en del saker i rapporten som jag tycker är oklara, och jag ska se om han svarar på e-mail. Annars kanske jag ta det med någon annan nationalekonom. Men så vet jag ser finns det inte mycket att invända än faktorer som påverka resultatet ännu mer i den riktningen han drar slutsatsen.
Men säg mig, Olof, hur ska man kunna lita på de teoretiska utfallen om de under lång tid inte ställs mot verkliga utfall av verkliga åtgärder?
Jag vet att jag låter harmsen, men upptäckten är färsk och jag är minst irriterad.
Nymnchen
18 februari 2010 vid 13:00
Nymnchen, det finns faktiskt ganska många empiriska studier genom åren som försökt undrsöka om och i så fall hur skattetryckets storlek (t ex mätt som andel av BNP) påverkar tillväxttakten, och resultaten från dessa studier är långt ifrån enhetliga.
Jag är därför inte alls överraskad av Myles resultat i studien du refererar (och som jag inte läst). Även i Sverige har det funnits en (ganska infekterad) debatt om dessa frågor mellan, om jag minns rätt, Stefan Fölster och Magnus Henrekson å ena sidan (som hävdade att högre skatter ger lägre tillväxt) och Uppsalaekonomer som Jonas Agell och Henry Ohlsson å den andra (som hävdade att den data som Fölster och Henrekson använde inte alls ger underlag för att hävda att högre skatter ger lägre tillväxt). Jag är inte alls någon expert på detta område, men min minnesbild är att jag tyckte att Uppsalaekonomernas arguument var mer övertygande (om detta i sin tur i så fall berodde på en ideologi-bias från min sida kan läsarna få bedöma själva).
Avslutningsvis, min bild är att ekonomer som figurerar ofta i media inte är särskilt representativa för forskare i nationalekonomi. I synnerhet kanske det beror på att media vill ha personer som ”talar om hur det är” och inte krånglar till det hela med påståenden som ”vi vet inte effekten av X, men om den är större än Y, vilket kan förefalla rimligt, så borde detta leda till Z, men det finns samtidigt empiriska studier som visar att Y faktiskt kan vara större än X, särskilt under villkoret att Å är uppfyllt, vilket visar att man inte alls kan vara säker på att Z inträffar i detta fall, särskilt eftersom Ä tyder på att Å kan vara uppfyllt”.
Olof Johansson-Stenman
18 februari 2010 vid 13:50
I frågan om statens storlek och tillväxt har två svenska nationalekonomer, Andreas Bergh och Martin Karlsson, undersökt den saken, i studien ”Government Size and Growth”, nyligen publicerad i Public Choice (preliminär gratisversion här).
nonicoclolasos
18 februari 2010 vid 13:59
Jag inser ju också att detta är ett fält där det forskats en del. Det är ju inte så att det saknas folk som funderar över hur vårt skattesystem borde se ut. Men det som är avslöjande här användandet av ordet ”surprising” i paragraf 2. Hur kan detta vara ”surprising” med all den tid och energi som lagts ner? Som utomstående lockas man att tro att den tiden och den energin lagts ner på ”simulations of economic growth models” snarare än att ta reda på faktiska förhållanden.
Sen är ju problemet kanske inte framför allt ekonomer som figurerar i media, utan politiker som figurerar i media. Dessa kommer i ännu större utsträckning undan med fullständigt ogundade påståenden. Det enda man kan göra är att om och om igen kräva belägg.
Sedan, i sina konklusioner konstaterar Myles:
”The initial promise that growth regressions would reveal the causes of growth has not been realised. Very few variables are robustly correlated with economic growth and those variables that are offer little guidance for the design of a growth-increasing tax policy. This points to the fact that individual country studies should be more informative about the causes of growth than cross-country aggregate analysis.”
Kort och gott, det är väldigt osäkert hur man politiskt stimulerar tillväxt (även om Myles rapport tämligen starkt pekar ut utbildning tycker jag), och man måste göra studier i de enskilda länderna. Är det någon som på allvar gör detta? Är det förberett för studier av hur jobbavdraget ska utvärderas, tex? Påståenden om att ”sänkt skatt på arbete ger fler jobb”, som folk kategoriskt kastar ut sig, ett postulat som tas för givet i uppsatser av Handelsstuderande. Vet vi hur starkt det sambandet är och om det även gäller för sänkt skatt för höginkomsttagare under arbetsbrist? Jag har letat efter underlag, kan jag säga. Jag börjar starkt misstänka att det är ännu mera mumbo-jumbo.
Nymnchen
18 februari 2010 vid 14:08
Jag vill inte blanda mig i den här infekterade debatten med rallarsvingar men tänkte tipsa om en skrift från Riksrevisionen om jobbskatteavdraget.
http://www.riksrevisionen.se/templib/pages/OpenDocument____556.aspx?documentid=7127
Hans
18 februari 2010 vid 14:15
IFAU gör faktiskt många och jämförelsevis noggranna utvärderingar av många arbetsmarknadspolitiska åtgärder i Sverige.
Att ”sänkt skatt på arbete ger fler jobb” tror jag inte det finns mycket stöd för (i alla fall inte för någon större effekt) vare sig empiriskt eller teoretiskt (via en någorlunda rimligt specificerad allmän-jämvikts-modell).
Olof Johansson-Stenman
18 februari 2010 vid 14:16
Niclas,
jag har sett den studien. Nu måste jag säga att mitt förtroende för Bergh som annat än uttolkare av rena siffror, det är inte på topp. Jag har sett den mannen argumentera med en låg intellektuell integritet förut. När man pepprar rapporten med uttryck som ”surprisingly good growth record of a high-tax country such as Sweden” så ser man ju lätt utgångspunkten. Jag har inte tid att lägga på sådant jag misstänker är propaganda. I rapporten tackar förresten Bergh Fölster så mycket för data som ligger till grund för hela rapporten.
Sen är ju inte sambandet mellan storlek på statsapparaten och ekonomisk tillväxt helt uppenbart, det måste man korrigera fram med andra variabler :
”Notably, we have also demonstrated that without the inclusion of proper control variables, one might erroneously conclude that the negative relationship between government size and growth is not robust when adding data for the years 1996– 2005. (sid 21)”
Slutligen, det är oklart för mig om man har korrigerat för effekten att små ekonomier med mycket outnyttjade resurser och därmed högre tillväxtpotential också har en tendens att ha mindre statsapparater, helt enkelt för att de ännu inte haft tillväxt att finansiera den med. Jag tycker att ordet är missbrukat, men kausalitet kan ju vara bra att fundera över.
Slutligen finns det ytterligare samma invändning som jag tagit upp med Myles rörande hans arbete, men jag skulle vilja ha klart svar på den frågan först. Det gäller hur man värderar statens produktion i dessa tillväxtanalyser. Här verkar det ju onekligen som att man bara räknar med statens konsumtion och inte den värdeökningen som statlig produktion innebär.
Nymnchen
18 februari 2010 vid 14:33
Nymnchen: Jag är kollega till Andreas Bergh och kan gå i god för hans hederlighet och integritet. Därför uppmanar jag dig att läsa uppsatsen med öppna ögon. Notera att den är publicerad i en vetenskaplig tidskrift.
Jag förstår för övrigt inte din kritik av att inkludera kontrollvariabler i regressioner. Varför skulle man inte göra det?
nonicoclolasos
18 februari 2010 vid 14:38
”Jag har inte tid att lägga på sådant jag misstänker är propaganda. I rapporten tackar förresten Bergh Fölster så mycket för data som ligger till grund för hela rapporten.”
då hade du alltså tid att läsa den potentiella propaganden trots allt? ;-)
Ärligt talar, jag vet inte vad du menar med låg intellektuell integritet. Ang att vi tackar för data är det standard, men vi samlade även in egna och nya data och körde om rubbet.
Surprisingly-formuleringen syftar på en lång rad tidigare studier som hittat ett negativt samband, varför det förvånat många att Sverige växt snabbt trots höga skatter.
Om du läser pappret finner du en diskussion om kausalitet och korrelation. Det är en panel med country fixed effects, så det mesta landsspecifikt är m a o bortrensat.
Bergh
18 februari 2010 vid 14:47
Niclas
Det är klart att man ska ha kontrollvariabler, det var formuleringen som kändes olycksbådande. Sättet de skrev det på fick mig att fundera på hur djupt de var tvungna att gräva innan de fick fram önskat resultat ;-) Men vi kan ju inte välja hur som helst vilka variabler vi ska korrigera för, eller hur?
Men du kanske kan svara på frågan hurvida man korrigerat för effekten med små statsapparater i tillväxtekonomierna? För om det var så att den ”goda effekten” av liten statsapparat samtidigt förutsätter att man har stora outnyttjade resurser, då är den ju ganska irrelevant.
Jag tror säkert att du kan gå i god för Bergh, ni resonerar ju inte helt olika, som jag förstår det.
Hans,
det är alldeles för tidigt att utvärdera jobbskatteavdraget, så vad du gav mig var en länk till ännu mer av det jag inte behöver; ekonomiska slutsatser baserade på modeller.
”Syftet med denna granskning har varit att undersöka om jobbskatteavdraget har förutsättningar att vara en effektiv reform för att öka arbetskraftsutbudet. Ett ytterligare syfte med granskningen har varit att granska regeringens underlag för bedömningar av jobbskatteavdragets förväntade effekter på arbetsutbudet.”
Men visst, det svarade på frågan om det finns förberett för att studera effekterna. Det som blir intressant är hur regeringens beräkning av effekterna relaterar till uppmätta effekter. Som jag förstår av rapporten har det inte helt tydligt framgått från regeringens sida så här långt.
Nymnchen
18 februari 2010 vid 15:01
Bergh, du menar alltså att du, till skillnad från Olof, faktisk är överraskad av Myles rapport, i så fall? Den går emot den samlade kunskapen, alltså? I alla fall går den emot din slutsats.
Nu när du är här kanske du kan svara på hur man inkluderar den produktion som utförs inom statsapparaten i tillväxten. Statens konsumtion eller skatteupptaget inkluderar ju faktiskt inte den värdeökningen som produktion av sjukvård tex innebär? Hur influerar det resultatet?
Nymnchen
18 februari 2010 vid 15:32
Andreas (och övriga): Jag har tittat snabbt på ert papper och i alla fall när jag läser det snabbt får jag inte alls bilden av att ni robust visat att höga skatter är dåliga för tillväxten.
Om man använder hela den tillgängliga dataperioden 1970-2005, och jag ser inget skäl till att man inte skulle göra det, så verkar det ju i ljuset av bl a tabell 5 (och den motsvarande icke-visade tabellen med fixed effects) som om resultatet i själva verket är mycket starkt beroende på vilka kontrollvariabler som ni inkluderar, men jag kanske har missat något?
Olof Johansson-Stenman
18 februari 2010 vid 17:22
Olof, eftersom Andreas inte svarar på den frågan och jag inte hittar någonting; har det korrigerats för att låg-skatte länder som inkluderats (tex Grekland, Spanien, Irland mfl) upplevde en kraftig expansion av andelen arbetsföra av befolkningen (pga att kvinnorna under perioden tog sig in på arbetsmarknaden samt pga rationaliseringar inom jordbruket). I de nordiska högskatteländerna påbörjades denna utveckling tidigare. vad händer om man korrigerar för andelen sysselsatta av befolkningen? (man skulle ju kunna argumentera att de sysselsattes pga låga skatter, men om man tittar på högskatteländernas höga sysselsättningsgrad hos kvinnor håller inte det argumentet)
Nymnchen
18 februari 2010 vid 17:58
Jag är inte det minsta förvånad över Myles resultat. De varierande resultaten i tidigare studier beror till stor deöl på vilka länder som inkluderas och på vilka andra kontrolvariabler som inkluderas.
Därför använder vi en metod som tar bort detta val från forskaren, s k BACE, som innebär att alla tänkbara kombinationer av X-variabler körs. Det blir många regressioner. Estimaten viktas map på förklaringsvärde i de regressioner som innehåller variabeln. De variabler som anses robusta är de som höjer sin inclusion probability. Det blir ett antal väntade, såsom initial BNP, förändring i arbetskraftens storlek, inflation men även skatter och utgifter.
Jag kan lägga till att min minnesbild av debatten mellan fölster och uppsalaforskarna var densamma som Olof, så har faktiskt ändrat mig en smula i denna fråga genom att själv bedriva forskning kring den.
En annan snarlik studie som är bra gjord är
Romero-Avila, D., & Strauch, R. (2008). Public finances and long-term growth in Europe: Evidence from a panel data analysis. European Journal of Political Economy, 24(1), 172-191.
Slutligen: Jag håller inte med om att en rimligt specificerad allmänjämviktsmodell borde visa att skatter inte spelar roll för sysselsättning.
En bra empirisk studie for OECD-länder är hursomhelst
Oxford Review of Economic Policy, Volume 25, Number 1, 2009, pp.40–59
Unemployment, institutions, and reform complementarities: re-assessing the aggregate evidence for OECD countries
Den visar i korthet att skattekil och ersättningsnivåer spelar roll för arbetslöshet i OECD, men inte employment protection laws
Andreas Bergh
21 februari 2010 vid 22:13
… och som jag förklarat för nymnchen här
http://nymnchen.blogspot.com/2010/02/angaende-kritiken-mot-spirit-level.html?showComment=1266573463909#comment-c4383619814229933052
har vi självfallet med arbetskraftens storlek bland våra variabler, och det är en av dem som klarar sig bra, med robust positiv effekt på tillväxten.
Andreas Bergh
21 februari 2010 vid 22:18
Andreas, jag har inga problem med BACE som sådant, men man kan inte generellt lämna över valet av kontrollvariabler och år till en slags algoritm; det finns variabler som bör vara med trots att de inte faller ut signifikant och motsatsen.
Min poäng var helt enkelt att om ni använder de variabler som kan anses rimliga och som, tror jag, använts av andra, på ert dataset när ni använder alla åren så får ni fram att skattenivån inte spelar någon roll för tillväxten.
Detta betyder inte att just detta är den ”sanna” eller bästa modellen, men det visar att resultatet att lägre skatt ger högre tillväxt inte är robust. (Det finns ju som du vet även s k robusta metoder, som t ex tar bort alla förklarinsvariabler vars parametrar inte har ett t-värde som konsekvent är större än två.)
Olof Johansson-Stenman
21 februari 2010 vid 23:13
Det finns såklart för- och nackdelar med BACE-metoden, men jag tycker den är ganska sympatisk när det råder osäkerhet/delade meningar om hur den ”riktiga” modellen ser ut.
Folk är ju inte helt eniga om vilka variabler som ”kan anses rimliga”…
tills slut: samplet är fixt vad avser både länder och år, detta påverkas inte av BACE-metoden. jag håller med dig om att resultaten i den längre tidsperioden med nya data 1970-2005 är de man ska lita mest på.
Bergh
22 februari 2010 vid 9:16
Andreas, jag håller med om allt du skriver ovan, men inte om slutsatsen av studien, där ni skriver: ”Government size robustly correlates negatively with growth”.
Huvudslutsatsen tycker jag är att det inte finns något robust samband mellan dessa variabler, eftersom det beror starkt på vilka övriga förklaringsvariabler som inkluderas.
Olof Johansson-Stenman
22 februari 2010 vid 10:02
Jag (dvs en av artikelförfattarna) måste ge Olof rätt på flera punkter. Naturligtvis har det inte varit ambitionen att visa att ”höga skatter är dåliga för tillväxten” och det är viktigt att understryka detta. Dock var korrelationen — ffa i BACE-specifikationerna — förvånansvärt robust och förvånansvärt negativ; framför allt efter att vi rensat datamaterialet från en del konstigheter (från indexmakarna, inte från oss) som finns med i WP-versionen.
För övrigt uppskattar jag citatet ”Notera att den är publicerad i en vetenskaplig tidskrift” — en akademisk variant av ”det har stått i tidningen, så det är sant”. Som kuriosum kan nämnas att PC:s referees inte imponerade särskilt.
Martin
22 februari 2010 vid 10:46
Martin: Det glädjer mig att detta citat uppskattades av dig. Bakgrunden är att en av kommentatorerna som primär grund för sina inlägg åberopade ett par plottar på en blogg. Även om den vetenskapliga processen har sina imperfektioner, tror jag att få förnekar att resultat som publiceras i hyfsat rankade vetenskapliga tidskrifter är mer trovärdiga.
nonicoclolasos
22 februari 2010 vid 10:52
Okej, den delen av diskussionen missade jag. Dock måste påpekas att det bland alla artiklar i ”hyfsat rankade vetenskapliga tidskrifter” förmodligen går att hitta stöd för precis vilken käpphäst som helst. Då estimat tenderar att vara normalfördelade kring det sanna värdet behöver man bara generera ett tillräckligt stort antal stickprov för att hitta precis det resultat man vill ha.
Men lyckligtvis finns det metastudier och litteraturöversikter att tillgå för den som vill bilda sig en rättvisande bild av forskningsläget. Och i detta fall är det solklart: vi vet ingenting, och vi kan heller inte från teoretiska utgångspunkter uttala oss om vad skattetrycket borde ha för effekter på tillväxten.
Martin
22 februari 2010 vid 18:35
Martin, först ett tack för er intressanta artikel, som jag nu har läst. Jag håller med om att sambandet mellan skattekvot (som jag föredrar som begrepp) och tillväxt är teoretiskt oklart och empiriskt omtvistat. Däremot undrar jag om du inte håller med mig om att det finns både teoretiska och empiriska skäl för att tro att vissa specifika typer av skatter påverkar tillväxt negativt.
Jag tänker till exempel på bolagsskatt, i alla fall läste jag nyligen en artikel om den: http://www.sciencedirect.com/science?_ob=ArticleURL&_udi=B6V76-4DD9DC4-1&_user=10&_coverDate=06/01/2005&_rdoc=14&_fmt=high&_orig=browse&_srch=doc-info(%23toc%235834%232005%23999109994%23581904%23FLA%23display%23Volume)&_cdi=5834&_sort=d&_docanchor=&_ct=19&_acct=C000050221&_version=1&_urlVersion=0&_userid=10&md5=3c0582e4da96b2df30b488cafac8bcbb
Oj, lång länk! Hoppas att den fungerar.
Likaså hög marginalskatt. Jag läste just detta: http://www.nber.org/papers/w15369
Kortare länk. :)
Nek:are
22 februari 2010 vid 19:41
Den långa länken var tydligen för lång.
Referensen är:
Journal of Public Economics
Volume 89, Issues 5-6, June 2005, Pages 1027-1043
doi:10.1016/j.jpubeco.2004.07.002
Tax structure and economic growth
Young Lee and Roger H. Gordon
Nek:are
22 februari 2010 vid 19:43
Feldstein om marginalskatter: http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=902561
Nek:are
22 februari 2010 vid 19:51
Nu kommer jag inte lite sent i den här debatten men det finns ett papper som visar att ojämlikhet ökar tillväxten efter 1960:
http://econrsss.anu.edu.au/~aleigh/pdf/TopIncomesGrowth.pdf
Johan K
4 mars 2010 vid 21:14