Nonicoclolasos

Fetma och lycka

Blir man fet för att man är olycklig, eller blir man olycklig för att man är fet? En ny studie med data från Australien, Storbritannien och Tyskland, ”Obesity and Happiness”, finner stöd för det senare, genom att lägga särskilt tonvikt vid att studera kausalitetsfrågan. Resultat:

Results indicate that in all three countries obesity has a negative and significant effect on the subjective well being of individuals. For Germany, using a differences-in-differences methodology, I find that non-overweight/non-obese individuals are on average 0.5 units happier [på en skala som går från 0 till 10] than their overweight/obese counterparts.

Utgör detta skäl för att med politiska åtgärder motverka fetma? Jag är tveksam. Frestas man att förespråka sådana bör man i vilket fall beakta att en fettskatt kan vara kontraproduktiv, att varor som beskattas kan ersättas av andra och att information inte verkar vara särskilt effektiv.

About these ads

Written by Niclas Berggren

25 februari 2010 at 6:03

Publicerat i fetma, forskning, lycka

29 svar

Subscribe to comments with RSS.

  1. En fettskatt skulle också drabba dem som är fet ännu mer, det skulle nog inte gör dem lyckligare att få betala mer för den mat de vill ha. Istället tycker jag samhället ska erbjuda mer behandlingar. Typ operationer som gör att det är svårt att äta mycket.

    Emma

    25 februari 2010 at 7:01

  2. Jag är snarare ganska övertygad om att både olyckan och fetman är effekter av en bristande självdisciplin.

    Johan

    25 februari 2010 at 7:46

  3. Operation är enligt mig ingen hälsosam lösning utan vi borde istället försöka åtgärda problemen redan från början genom utbildning om kost redan i grundskolan.

    I dagsläget spenderas det miljarder kronor världen över på bantningsprodukter vilket är ett exempel på att väldigt få är insatta i den enkla matematiken bakom kcal in / kcal ut för att behålla sin vikt.

    Kost finns med på skolverkets krav på vad som ska ingå i gymnastiken på högstadiet men ytterst få om någon skola följer dessa.

    Genom att utöka gymnastiken i grundskolan till två pass i veckan och samtidigt utbilda eleverna om kost så är jag säker på att vi skulle få en hälsosammare befolkning.

    Stefan

    25 februari 2010 at 7:48

  4. Stefan: Utöka gymnastiken? Det hade jag inte gillat.

    nonicoclolasos

    25 februari 2010 at 8:19

  5. Det kan vara bra att påpeka att feta kan vara lyckliga men att de kan bli ännu lyckligare om de blir smalare.

    Bob

    25 februari 2010 at 9:44

  6. Eller så slutar vi att fördömma fetma i så hög grad, så kanske de överviktiga inte blir lika olyckliga?

    Ifall någon ska spendera dina och mina pengar på något för att öka den allmänna lyckonivån så kanske information rörande att feta människor också kan vara bra, lyckliga, smarta, disciplinerade människor vore något…

    Marcus Linder

    25 februari 2010 at 9:52

  7. Niclas: Nu kan jag enbart spekulera och eftersom jag alltid har älskat idrott, trots att jag var överviktig i barndomen, så är det svårt för mig att sätta fingret på det. Däremot så tror jag att anledningen till att många inte gillar gymnastik är helt enkelt rädslan för att känna sig dåliga eller helt enkelt bli valda sist.

    Däremot så tror jag att där alltid finns någon område inom motion som intresserar. När jag själv gick på gymnasiet så lärde min lärare några skolkare hur man styrketränar och genast var dessa på samtliga lektioner. Ett annat exempel var två killar som hävdade att man hatade gymnastiken och hade aldrig kläder med sig. Dessa tog läraren ut på en långrunda med skidor och efteråt så dök man upp på samtliga lektioner.

    Det är uppenbart att den västerländska befolkningen blir allt fetare vilket resulterar i att allt fler sjukdomar blir vanligare (diabetes, hjärt & kärl-sjukdomar, mm) och där finns endast en lösning. Mer motion och kunskap om kost.

    Stefan

    25 februari 2010 at 10:23

  8. Glömde nämna det på tal om att känna sig dåliga. Det viktiga för idrottsläraren är att forma löpövningar och liknande så att det blir individuellt för eleven. Istället för att säga ”du blev 8:a” så tar man tiden när man springer/går och ser sedan hur mycket man har förbättrat sig sedan förra gången.

    Dvs, individuella mätningar och fokus på att ha kul.

    Stefan

    25 februari 2010 at 10:26

  9. Obesity är engelskans bästa ord.

    Peter

    25 februari 2010 at 11:03

  10. Stefan: Jag finner dina tankar sympatiska. Om fler gymnastiklärare kunde tänka som du vore mycket vunnet.

    nonicoclolasos

    25 februari 2010 at 12:51

  11. Marcus Linder

    Sluta fördöma feta! Vad menar Du? Vi fördömer ju redan rökare, alkoholister, knarkare; vill inte operera dem och nästa steg inom sjukvården är självfallet de feta. Såg en dokumentär från USA häromdagen. Fler av de drabbade ville inte gå bantningsprogrammet innan operationen, men opereras ville de. De ville nog kanske bli magrare, men att röra på sig ville de inte.

    De kostar multum i sjukvård och försäkringar, de borde betala dubbel avgift på flyget eller så borde jag få ta med mig 100 kg i bagage gratis.
    Big is beautiful är bara en undanflykt uppfunnen av de feta själva och bara för att man inte klarar av en enkel debet och krediträkning. Var det någon som påstod att feta var intelligenta? Hur kunde de då hamna där?

    Kristian Grönqvist

    25 februari 2010 at 13:05

  12. nonicoclolasos

    25 februari 2010 at 13:08

  13. hultkrantz

    25 februari 2010 at 13:09

  14. N

    Du menar att de konsumerar större kläder, mer mat och fiser dubbelt så mycket metan.?
    Så att länder i tredje världen verkligen får lyxen att vara hungriga?
    Räknar man in kostnaden på logistiksidan så vete tusan.
    Räknar man in all sjukvårdstid de upptar från normalt funtade människor, samt för tidigt insjuknande i välfärdssjukdomar, så kunde man hävda samma sak om knarkare. Vi gör en vinst på dem också.
    Det beror på vem som räknar…

    Kristian Grönqvist

    25 februari 2010 at 13:17

  15. Marcus Linder, jag förstår dig men jag tänker i ett miljöperspektiv. Om feta konsumerar mer resurser och mat, som är en av de största miljöbovarna, är det inte bra. Vi bör ha en negativ syn på livsstilar som är sämre för miljön än andra, inte sant?

    David

    25 februari 2010 at 13:20

  16. David: Jag tycker inte ”vi” bör ha en negativ syn på livsstilar som är sämre för miljön, utan det enda ”vi” bör göra är att se till att de som lever dessa livsstilar får bära alla kostnader för dem. Så om problemet är att feta människor äter mycket mat, så bör man höja priset på mat. Notera dock att marknadsekonomin fungerar just på detta vis, så det krävs t ex ingen speciell politisk åtgärd.

    David Bergkvist

    25 februari 2010 at 13:41

  17. David Bergkvist, du glömmer externa effekter på miljön som inte prissätts av marknaden. Därför skulle vi behöva beskatta mat mycket mer än vi gör. Det komiska är att politikerna beskattar mat MINDRE än andra varor. Var och en fattar nog vad det har för effekter på miljön, särskilt med tanke på alla dem som äter mer och mer och blir fetare och fetare. Det tycker jag vi inte ska vara neutrala mot, för miljöns skull. Du tror visst att marknaden är perfekt. Nej, det är den inte! Vi måste hjälpa den på traven, då kan den bli hyfsat bra.

    David

    25 februari 2010 at 13:55

  18. David: Om marknaden misslyckas att prissätta vissa miljöeffekter så håller jag med om att den bör ”få hjälp” med detta. Dock är det i det läget inte slutprodukten (mat) som ska beskattas, utan just den aktivitet som direkt orsakade miljöpåverkan.

    David Bergkvist

    25 februari 2010 at 14:06

  19. Davidarna: Jag instämmer i ert resonemang helt. Den totala verkliga kostnaden för matkonsumption och eventuell fetma bör internaliseras till den som får nyttan av den (producent/konsument). Det gäller såväl flygplansstolar som skatter/borttagna subventioner på kött m.m. Å andra sidan *kanske* priserna ändå skulle sjunka i den bästa av världar, eftersom en sådan värld inte heller skulle ha så höga tullar på import av mat till EU.

    Kristian: Jag tycker att det är precis lika fel hur vi som samhälle trakasserar rökare m.fl. Det var faktiskt det moderna förtrycket mot rökare som öppnade mina ögon rörande hur intolerant jag själv tidigare varit mot feta.

    Marcus Linder

    25 februari 2010 at 14:13

  20. När blir man en ”knarkare” eller ”alkoholist” förresten? Jag tänkte på att det finns ju givna kriterier för när man är fet.

    Förtjänar man epitetet först när man blir uteliggare eller redan vid sporadiskt bruk?

    Nicke

    25 februari 2010 at 16:50

  21. Kanske är det när man på någon viktig front i livet misslyckas som man får ett sådant. Man ser ju enkelt och bekvämt på långt håll att en fet människa misslyckats med självdisciplin, kosthållning och motionsvanor. Ett instrument som BMI (BodyMassIndex) är mer till för sjukvården, inte för att gemene man ska kunna peka ut losers på en skala.

    Camilla

    25 februari 2010 at 20:06

  22. Själv använder jag sällan den typen av etiketter på människor – min kommentar pekar på den orimliga och generaliserande innebörden i ett sånt språkbruk . Lika orimligt som att bunta ihop alla överviktiga som misslyckade.

    Jag använder begrepp som bruk och missbruk – som beskrivning av handlingar, inte individer.

    Nicke

    25 februari 2010 at 21:54

  23. Men skillnaden är liten mellan att vara (miss)lyckad eller lyckas (eller ej) med vad vi i samhället eftersträvar. Jag retar upp mig på sådana här inlägg:) I grund och botten spelar det ingen roll om de misslyckade får betala för vad de kostar oss lyckade. Det är kanske som ett liberalt sidospår, där man strävar efter den toleranta relationen, där all missanpassning (som ju ändå finns kvar med tanke på vår utforskning av det perfekta) löses och blir anpassningsbart genom en slags pengamässig utslätning. Allt för att alla ska hamna på samma nivå. Fast de inte är det mer än pengamässigt, eftersom vi ändå tycker att feta är misslyckade. (Fast personligen ser jag många undantag, men det hjälps inte – jag bär idealet inom mig, vad det nu kommer ifrån. Kanske från varje vetenskaplig rapport om fetmans farlighet, hur kan man säga emot det? Förresten handlade ju Niclas’ inlägg om lyckoidealet. Vetenskapligt belägg finns där med.)

    Camilla

    25 februari 2010 at 22:55

  24. Jag tror vi pratar förbi varandra på ett par punkter här, Camilla.

    Jag ser inte heller övervikt som ett eftersträvansvärt eller ens acceptabelt tillstånd. Det ÄR bättre på alla sätt och vis att hålla en sansad vikt och sköta sin hälsa – det ger definitivt fördelar i konkurrens med andra människor på alla möjliga tänkbara områden.

    Min poäng är att det finns en gradient i begreppen. Jag ställde frågan om när man blir ”knarkare” eller ”alkoholist” för att Kristian nämnde företeelserna ovan. De flesta har ju en klar bild av knarkaren, när det i verkligheten finns ett omfattande avstånd mellan ytterlägena – nykterist och död om man så vill :-)

    Nicke

    25 februari 2010 at 23:47

  25. Japp, vi pratar förbi varandra, eller; vi tar avstamp i varann för att prata om de olika saker vi önskar prata om:) (Lite kvinnlig(?) parallellkommunikation kanske?)

    Camilla

    26 februari 2010 at 9:05

  26. Dilemmat är att det är ffa i i-länderna som vi har problem med övervikt. Det betyder också att de ”får” gratis pengar till mat, när de är tillräckligt ”sjuka”, vilket faktiskt gör att huvudincitamentet ”försämrad ekonomi” helt bortskaffas.
    En fet har alltså ingen direkt anledning att bli magrare.
    Skulle den sk marknaden fungera, så skulle den fete få mindre pengar till mat, när den åt för mycket och inte längre orkade arbeta och därför magra pga brist på mat, som i sin tur skulle ge incitament för att arbeta. Den naturliga marknaden fungerar inte på en subventionerad marknad, det borde väl i alla fall en ekonom förstå.

    Kristian Grönqvist

    26 februari 2010 at 11:46

  27. Nicke
    Visst är väl alkoholism och missbruk rätt väldefinierade begrepp? Tror att det i DSM (Diagnostic & Statistical Manual of Mental Disorders) finns omfattande, om än inte perfekta, verktyg för att ställa dessa diagnoser. Ungefär lika precisa som BMI.

    Kristian
    Jag håller med dig i princip, men faktum är att övervikt och fetma är ett ganska omfattande, och ökande, problem även i u-länder.
    Visst är det du som ofta hänvisar till evolutionen? Jag är ganska övertygad om att problemet med fetma beror på vår inneboende drift att spara och buffra energi, vilket är lika svårt att ändra på som vår sexualdrift.

    Camilla

    26 februari 2010 at 13:16

  28. Camilla

    Du har på sätt och vis rätt. Vi har en lathetsreflex som slår till då vi egentligen inte behöver arbeta (jaga mat). Mao just för att vi skall kunna lagra energi. Men när vi kan får energin från ICA nästan problemfritt, så bli lathetsreflexen obsolet eller skadlig om man får säga så. Vi lagrar gränslöst med tanke på de sju magra åren.
    Därför behövs nu den sk intelligensen för att hantera lathetsreflexen. Den intelligensen påstås feta människor ha, men jag tvivlar…

    Kristian Grönqvist

    26 februari 2010 at 15:09

  29. Camilla

    Ofullständigt svar, f-låt mig.

    Bland naturfolk anses fetma vara statusskapande, eftersom fetma är ett resultat för att man inte behöver arbeta. Andra tar hand om en och andra jagar ihop maten. Själv behöver man inte. Som en existens i Schlaraffenland. Begärlig.
    För dem är fetma Nirvana eftersom de inte vet bättre. Och ger i deras fall större överlevnadsmöjligheter visavi tex Malaria och diarresjukdomar.
    Om man har en genomsnittslivslängd på 37-40 år så är obesitet livslängdsförlängande, om man har en genomsnittslivslängd på 75-80 så är obesitet oerhört livslängdsförkortande samt livskvalitetsförsämrande..

    Kristian Grönqvist

    26 februari 2010 at 15:20


Kommentarer inaktiverade.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 142 andra följare

%d bloggare gillar detta: