Pengar i skolan ger bättre prestationer
Det talas numera ofta negativt om försök att locka fram goda beteenden med pengar. Det sägs tränga ut en inre motivation att göra gott. Så är det förvisso ibland, men inte alltid. Enligt den nya studien “A Stitch in Time: The Effects of a Novel Incentive-Based High-School Intervention on College Outcomes” har ett program som erbjuder lärare och studenter pengar haft goda effekter:
I analyze the longer-run effects of a program that pays both 11th and 12th grade students and teachers for passing scores on Advanced Placement exams. Using a difference-in-differences strategy, I find that affected students attend college in greater numbers, have improved college GPAs, and are more likely to remain in college beyond their freshman year. Moreover, the program improves college outcomes even for those students who would have enrolled in college without the program.
I also find evidence of increased college graduation for black and Hispanic students ─ groups that tend to underperform in college. This evidence suggests that relatively late high-school interventions may confer lasting positive and large effects on student achievement in college, and may be effective at improving the educational outcomes of minority students. The finding of enduring benefits when extrinsic motivators are no longer provided is important in light of concerns that incentive-based-interventions may lead to undesirable practices such as “teaching-to-the-test” and cheating.
Vore jag förälder skulle jag införa ett liknande system för mina barn. Ju bättre prestationer i skolan, desto mer pengar.
Se även de tidigare inläggen “Belöning i skolan”, “Bättre prestationer i skolan” och “Pengar för studentexamen?”.
Jag belönar min son med 100 kronor varje gång han får alla rätt på ett prov. Matteprov ger ibland 200 kronor. Han sparar till en Iphone. Det har medfört att han studerar mer än tidigare. Den enda bieffekten är att han har satt igång att överklaga rättningen och i bland krävt att få göra om ett tal som han inte har redovisat fullständigt, trots rätt slutresultat. Han har också kommit med läxförhör som anser vara av samma dignitet som ett prov.
Jag anser att han befinner sig i en ålder där viktiga grunder läggs och att kunskap bygger på kunskap. Man får ta det onda med det goda och betala. Jag hoppas att han med tiden finner det han verkligen gillar att studera.
Gother
28 februari 2010 vid 22:44
Gother
Jag håller helt med Dig. Men Du tillhör de förÄldrarna som inser detta och har råd med detta. I detta fallet tror jag på systemet.
Men det är en helt annan femma vid ensamstående föräldraskap och ett par barn.
Kristian Grönqvist
1 mars 2010 vid 11:56
Problemet med detta är att det dels kan döda det “roliga” i att plugga. Det finns forskning som stödjer detta synsätt också precis som artikelförfattaren också skriver. Man brukar prata om external och internal justification. Googla, har inte lust att dra hela den harangen här.
I övrigt kan man också fråga sig vad förälderns roll är? Jag är inte emot enklare belöningsmodeller, men vad viktigare är att lära barnet att det är relationen som är viktig, inte prestationen. Med ett för snävt tänkande är det lätt att barnet lär sig att det bara är när det presterar det har något egenvärde. Jag saknar en sådan diskussion i såväl artikel som i kommentarerna. Kanske har en docent aldrig lärt sig att uppskatta sitt värde som människa? Ett ständigt strävande efter akademisk (eller annan) framgång kan aldrig bli ett substitut för vår självkänsla.
Claue
1 mars 2010 vid 17:44
Claue har en något romantisk syn på människan. Varför inte skrota betyg på en gång.
Ted
1 mars 2010 vid 18:30
Claue: Anser du även att allt arbete borde vara oavlönat, eftersom lön dödar det “roliga” i att arbeta?
David Bergkvist
1 mars 2010 vid 18:43
Ekonomisk belöning för varje skolprestation är långt ifrån ett ideal. Men i skolan florerar en ganska utbredd antipluggkultur i synnerhet bland pojkar. Det är inte coolt att vara plugghäst. Grupptrycket kan vara svårt att stå emot. Däremot är det coolt att ha en Iphone.
En annan insikt är att vissa ämnen har en slags “tröskeleffekt” som vissa teoretiska ämnen (gäller även musik i någon mån). Inledningsvis kan ett ämne vara tråkigt, men efter en viss uppförsbacke kommer belöningen i form av spännande insikter. Som förälder kan man ibland behöva trycka på lite när en viss trötthet uppstår.
Gother
1 mars 2010 vid 22:22
@ Ted och David
Om jag då har ett romantiskt sett att se på människan vad har ni då? Cyniskt? Om ni bemödat er med att läsa det jag skriver så är jag på intet sätt emot att belöna beteenden, men att använda pengar som främsta motivationen för ett barn (!) tror jag är fel väg att gå. Jag håller, till viss del, med Gother. Det finns ingen skam i att belöna ett barns prestationer. Men jag vet av egen erfarenhet att barn lär sig snabbt vad som efterfrågas och det blir inget kul liv om man förväxlar prestation med självkänsla. Det blir en berg-och-dal-bana känslomässigt. Som förälder måste man också fråga sig om man vill skapa en “lyckad” individ eller en lycklig. Som ni förstår kan man vara både och, dvs. både “lyckad” och lycklig, men observerbar framgång är inte nödvändigtvis vägen till lycka.
Jag säger inte att vi ska ta bort betyg eller lön. Men vi måste lyfta blicken och se saker i en vidare kontext. Det finns fördelar med extern belöning, men också nackdelar. Vi tenderar då att prestera för att få belöningen och inte kunskapen. Här föreligger en risk att vi lär barnen att prestera om det finns belöningar. När belöningen försvinner så försvinner också intresset (då det ju i egentlig mening aldrig existerat). Det är en balansgång som förälder, men jag tror att den största gåvan man kan ge sitt barn är villkorslös kärlek, en kärlek som ligger till grunden för självkänslan. Om jag var förälder skulle jag hellre se mitt barn som ett lyckligt hembiträde än en plågad revisor. Men det är bara mina tankar.
Claue
1 mars 2010 vid 22:34
Men Claue, du är ju så idealistisk. Bättre studieresultat kan ge utbildning som i sin tur kan ge ett rikare liv. Jag tror inte studenter som lyckas tack vare pengabelöning slutar känna kärlek, varför skulle de det? Människor är lata och behöver en spark i baken. Det kan skapa ett bättre liv i längden.
Ted
1 mars 2010 vid 22:59
@ Ted
Åh, kan du inte ens försöka läsa det jag skriver? Bara bemöda dig att faktiskt försöka läsa något mer än det du tror dig se.
Jag säger inte att de utesluter varandra. Självklart finns det oräkneligt med lyckliga företagsledare. De tjänar pengar som gräs och är oerhört lyckliga. Men de är det inte primärt (och detta är jag säker på i min romantiska syn på livet, men också baserat på forskning som säger att pengar inte är detsamma som lycka).
Återigen säger jag det här: att belöna sina barn behöver inte vara något negativt. Men där finns en risk och det krävs en enorm lyhördhet som förälder. För här finns en risk att barnet börjar värdera sig själv utifrån sina prestationer. Tankemönstret skulle kunna tänkas gå såhär: “Jaha, nu visade pappa sin uppskattning igen när jag fått MVG på matteprovet. Men han visar inte kärlek och uppskattning annars. Hm… Ja, det är väl som Ted säger att jag är en lat jävel som behöver en spark i baken. Men rycker jag upp mig av den sparken så äger jag plötsligt ett värde.”
Sen vänder jag mig emot att vi skapar bättre liv genom att prestera. Det handlar inte om det primärt, tror jag. Livskvaliteten ligger i det mellanmänskliga, i mötet med andra. Du borde läsa Suveränitetens pris av Aspelin. Bra bok för dig.
Jag ser mig inte som idealist. Jag ser mig som någon som försöker se värdet i såväl mjuka som hårda värderingar. Jag vänder mig inte emot betyg eller belöningssystem, men jag tycker vi ska använda dem med försiktighet och medvetenhet. Vi vill inte förstärka fel saker. Kanske innebär förstärkningen en försvagning för individen. Jag tycker du har en väldigt elitistisk människosyn. Du reducerar andras argumentation genom att etikettera den som romantisk, idealistisk. På så sätt gör du den oviktig och larvig. Du gör anspråk på någon slags universell sanning och sätter dig själv över andra genom att beskriva människor som lata och viljelösa. Eller som i mitt fall, beskriva mig som naiv och romantisk. Min världsbild är varken mer eller mindre sann än din.
Claue
1 mars 2010 vid 23:12
Claue, du är väldigt känslig. Du får förstå att andra kan tycka annorlunda än dig. Visst är kärlek bra men det skapar sällan ansträngningar. Barn mår bra av att kämpa. Särskilt dem som inte kommer från studiebakgrund. Jag anar att du är från överklass där allt serveras utan ansträngning.
Ted
1 mars 2010 vid 23:20
Känslig? Måttligt. Ledsen och irriterad nu? Nej. På väg att bli? Kanske. I alla fall irriterad.
Du vet inte ett skit om min bakgrund. Och du har fel.
Det går inte att föra en bra dialog med någon som inte läser vad jag skriver och ägnar sig åt rena spekulationer. Dina antaganden baserar du på vad?
Jag har en skön analys av dig också. Du är en rädd människa. Säkert omger du dig med en massa vänner, men innerst inne känner du dig ensam och övergiven. Du är inte medveten om ditt självförakt eller den känsla av otillräcklighet som du när inom dig, istället projicerar du den på de svaga i samhället – i det här fallet barnen. Barnen får bära dina krav. Deras utsatthet aktualiserar dina egna känslor av otillräcklighet, men du tillskriver barnen dina känslor och undviker på så sätt en inre konflikt. Samma sak sker när någon (i det här fallet jag) ifrågasätter dina värderingar och tankar. Du reagerar omoget och slår ifrån dig, förlöjligar, förminskar. Det är därför du raljerar om min uppväxt med silversked i munnen, det är därför du nu försöker beskriva mig som känslig (dvs. omogen på ditt språk – precis som det lilla barnet). Din analys av mig är säkert att jag också behöver “en spark i baken”, “sluta upp att idealisera och se världen för vad den är – hård, omänsklig och likgiltig. Här är alla sin egen lyckas smed. Människan är ensam.” Visst är det roligt när människor gissar om varandra såhär över internet? Så mycket lättare att argumentera då, när man inte behöver hålla sig till saken utan bara kan svamla loss om varandra istället.
Claue
1 mars 2010 vid 23:34
Måste säga att jag tyckte att Claues två första kommentarer var mycket insiktsfulla. Och precis som Claue så ser jag inte risken hon påtalar som ett skäl att låta bli att skapa incitament (ekonomiska eller andra) för hårt pluggande för barn, utan snarare som en viktig aspekt att ta i beaktande när man gör så. Helt enkelt för att undvika att långsiktigt skada människan man manipulerar. Enkelt uttryckt: att vara lyhörd för barnets behov att känna sig ovillkorligt älskad.
Marcus Linder
2 mars 2010 vid 8:13
Claue, jag känner faktiskt en viss skam över att betala för ett skolresultat, men som du själv skriver så ser jag ingen motsättning mellan att älska ett barn kompromisslöst och samtidigt belöna ett visst beteende. Barn växer med beröm och åter beröm.
Gother
2 mars 2010 vid 20:41
@ Marcus
Tack för att du läser vad jag skriver och för att du förstår. Skönt!
@ Gother
Du ska inte känna någon skam alls tycker jag. Det enda jag vill ha fram är att vi också måste bemöda oss med att förstärka även annat än prestationer. Barn får sina prestationer bedömda från alla håll och kanter ändå (inte minst med betyg från tidig ålder numer i skolan). Självklart har man som förälder rätten att sporra sina barn, uppmuntra dem att söka kunskap och utvecklas. Det är en del av ett bra föräldraskap, men det är en balansgång. Det är än viktigare (tycker jag) att bara förstärka dem för att de är dem själva. Det var allt jag ville säga. Det faktum att du är öppen här Gother med dina tankar tycker jag tyder på att du är en reflekterande, kännande människa och säkert en bra förälder. Jag menade aldrig att kritisera dig i din föräldraroll, vill bara förtydliga mig på den punkten.
Claue
2 mars 2010 vid 21:44
Aaagh, ni är så blödiga.
Ted
2 mars 2010 vid 22:13
Suck…
claue
4 mars 2010 vid 17:56