Anställningsskyddets effekter på frånvaron
I Sverige, som i många andra länder, finns anställningsskydd, som bl.a. reglerar hur avskedanden får gå till. Forskning tyder på att detta skydd har effekter på arbetslöshetens fördelning, så att ett strikt skydd gör arbetsgivare relativt obenägna att anställa ungdomar och invandrare. Men har anställningsskyddet någon effekt på beteendet hos dem som jobbar? Följande tre studier finner att det har det:
- “The Effect of Employment Protection on Worker Effort: Absenteeism During and After Probation”, publicerad i Journal of the European Economic Association, studerar effekterna i italienska banker: “We show that—particularly for men—the number of days of absence per week increases significantly once employment protection is granted at the end of probation. This suggests that the provision of employment protection causes the increase in absenteeism.”
- “The Effect of Employment Protection on Worker Effort: Evidence from Public Schooling” studerar effekterna av ett försvagat anställningsskydd i offentliga skolor i Chicago: “Results suggest that the policy reduced annual teacher absences by roughly 10 percent and reduced the prevalence of teachers with 15 or more annual absences by 20 percent.”
- “Employment Protection and Effort among German Employees”, publicerad i Economics Letters, studerar tyska anställda: “Using a difference-in-difference approach and cross-sectional data from the German Socioeconomic Panel, it is shown that high levels of employment protection increase absenteeism by up to 35 percent or about 3 days/year.”
Beaktas denna kostsamma effekt på ett fullödigt sätt i diskussionerna om det svenska anställningsskyddets utformning och existens? Jag har en känsla av att så inte är fallet.
Ja, vem tror att nationalekonomin är objektiv? Det här är ju inget annat än ren kapitalistpropaganda. Har du tagit del av TCO-rapporten som visar att det är utbildning som krävs för arbete åt alla, inte raserat anställningsskydd? Vad har du för agenda?
Peder
3 mars 2010 vid 8:12
Det här är ideologi inte vetenskap. Jag blir rikttigt arg!
Peder
3 mars 2010 vid 8:14
Du ser nCOC, det kommer aldrig att beaktas. Nu vet du också varför :-)
swingthatcat
3 mars 2010 vid 8:36
Peder: Jag har svårt att förstå din häftiga reaktion. Jag har t.ex. inte sagt att anställningsskyddet ska avskaffas eller ens ändras. Det jag däremot anser är att lagar och regler bör utvärderas utifrån samtliga de intäkter och kostnader de ger upphov till och att den kostnad som identifieras i studierna jag nämner ovan bör inkluderas i en sådan kalkyl. Den kanske till slut ändå hamnar på plus, det har jag inte underlag för att uttala mig om.
nonicoclolasos
3 mars 2010 vid 9:45
Människor är i största allmänhet styrda av lathetsreflexen (vila när Du absolut inte behöver arbeta)det kan man inte bara se på N:s funderingar, det kan man se i gemensamma tvättstugor, gemensam sophantering. andra gemensamma projekt att en viss mängd människor alltid kommer att avstå av ren lathet.
Trots gemensam fördel. Heder åt Peder att han vill försvara de ovilliga. Det skulle inte jag göra.
Kristian Grönqvist
3 mars 2010 vid 9:55
Är det inte konstigt att du ser på frånvaro som en kostnad? Varför ska man göra det? Jag tror att hetsen att arbeta som Alliansen står för får människor att må dåligt. Att gå till arbetet fast man är trött av rädsla för att bli avskedad gynnar ingen i längden. Om någon känner att de behöver vara hemma ska de få vara det. Miljöpartiet är det parti som förstår det bäst tycker jag.
Emma
3 mars 2010 vid 10:03
Emma tillhör de här postmodernisterna som numera tror att välstånd uppkommer fast man inte gör något konkret, lönen är en statlig veckopeng och den finns i ett hål i väggen.
Att någon annan måste arbeta dubbelt mer för att hon inte har lust, det har aldrig fallit henne in och det visar på ett tydligt sätt att exemplet om tvättstugor. kontorskök, hundskit. sophanterig inte är lustigt.
Faktum är, att det finns massor av människor idag, som tycker att de inte behöver städa efter sig, att de inte ens behöver jobba, det är på något vis en mänsklig rätt att låta bli. Det är “dom andra” som får städa upp…
Utan att egentligen lägga någon politisk värdering i det.
Kristian Grönqvist
3 mars 2010 vid 10:19
Kristian Grönqvist lever kvar i industrisamhällets tänkande. Det är faktiskt så att människor som drivs för hårt inte blir produktiva. Det slår tillbaka på företagen också om man med piskan ska se till att alla går till jobbet även när man inte orkar eller mår dåligt. Glada och utvilade anställda ger högre vinster. Det trodde jag var självklart att man förstod det.
Emma
3 mars 2010 vid 10:26
Emma
Tänk att det gick så bra i industrisamhället…Var människorna annorlunda funtade då?
Kristian Grönqvist
3 mars 2010 vid 12:40
Friskare, mer moraliska. ståndaktigare och ständigt ledsna kanske? Menar Du att man jobbar mer idag? och därför drabbas av “må dåligt”? Det ligger nog mer på det privata planet, om Du frågar mig.
Lycka handlar väldigt lite om att jobba eller inte jobba. det handlar mycket mer om vad man förväntar sig av livet…
Kristian Grönqvist
3 mars 2010 vid 12:55
Kristian Grönqvist: Ju mer som automatiseras, desto mer rätt får Emma i att “välstånd uppkommer fast man inte gör något konkret”. För närvarande är jag böjd att hålla med dig, dvs att välstånd kommer från arbete, men jag är tveksam till att detta kommer att gälla om t ex hundra år.
David Bergkvist
3 mars 2010 vid 13:09
Vi får väl se, David, vi får väl se. Det är som med guldmyntfoten, frångår man den reella grunden till värderingen, så kommer så småningom luften att gå ur systemet.
Vi blir allt fler på planeten, produktionen av kapitalvaror går till låglöneländerna, som förr eller senare kommer att bli trötta på att betala för ingenting från de länderna som producerar ingenting. Jag är pessimist nog för att inse att det finns ett tak för denna ständigt obegränsade tro på jordens trots allt begränsade resurser.
Det låglöneländerna betalar för med sin omänskliga arbetsbörda är, att Emma kan gå omkring och ha sina postmoderna lyxfunderingar…
Svenskar är redan den moderna tidens slavägare, bara att slavarna befinner sig på moraliskt bekvämt avstånd från svenskarna.
Kristian Grönqvist
3 mars 2010 vid 13:32
Det är just de begränsade resurserna som gör att jag tror att Emma kommer att få rätt: välstånd skapas ju av att man blandar resurser med arbete, och när de bästa arbetarna är datorer och/eller robotar, som kan massproduceras efter behov, så blir det inga resurser över till att blanda med människors arbete.
Din uppfattning att Sveriges välstånd kommer av att vi förslavat folk i låglöneländer ställer jag mig tveksam till — vilka tvångsåtgärder har Sverige gentemot folk boende i låglöneländer? Papperslappar som det står lite siffror på?
David Bergkvist
3 mars 2010 vid 14:11
Emma – du menar alltsa att foretagen sjalva borde lata sina anstallda vara hemma lite nar de “kanner for det”, for att pa sa satt oka vinsten?
Men du tror samtidigt att foretagen inte ar tillrackligt begavade att inse detta sjalva.
Sa darfor maste vi tvinga dem lite?
Det ar ju faktiskt oerhort obegavat!
pontus
3 mars 2010 vid 14:26
David Bergkvist har fattat ett och annat. Kristian Grönqvist lever kvar i en gammal tid och i ett gammalt tänkande. Det Lutherska arvet?
Till pontus vill jag säga att man inte kan lita på att företag fattar kloka beslut alla gånger. De tror att om alla är på plats och jobbar så är det bra. Nej säger jag, folk som är på plats och blir utslitna och ledsna och brutna, de arbetar inte produktivt. Tror du själv att man arbetar bättre med hot om avsked över sig? Skulle inte tro det killen.
Emma
3 mars 2010 vid 14:57
Men Emma, varför jobbar du egentligen (eller om du inte jobbar, varför betalar du räkningar eller gör andra saker som inte är jätteroliga)? Visst finns det saker som man gör trots att manhelst skulle slippa, helt enkelt för att man vet att alternativet vore ännu obehagligare? Även om man gillar sitt jobb så finns det säkert saker som man hellre skulle göra med sin tid. Incitament krävs alltså ibland och jag skulle tro att det är det som denna fråga handlar om. => Sköt dig på jobbet om du vill behålla det!
Camilla
3 mars 2010 vid 15:09
Camilla jag är långtidssjukskriven.
Emma
3 mars 2010 vid 15:54
Jag beklagar, men jag undrar fortfarande om det inte finns saker som du gör för att slippa något annat, ännu obehagligare. Tror du inte alls på incitament?
Camilla
3 mars 2010 vid 15:58
Emma – Det finns en anledning att tro att foretag kan det dar med att gora vinst. Det ar sa att saga deras leverbrod.
Men du anser att du kan det battre?
Tillat mig tvivla, och le lite at din hybris. Vad var din profession innan sjukskrivningen? Management konsult?
pontus
3 mars 2010 vid 16:26
Emma
Måhända är jag gammal, men inte luthersk, i min familj har vi varit ateister länge. Måhända är jag antikverad men stammar från en släkt industriidkare sedan länge.
Några saker kommer alltid att vara lika.
En del vill inte jobba eller tycker att de inte vill jobba och andra inser att de måste jobba och det har sedan historiens gryning lett till att samhällen, både stora och små går under. När tillräckligt många inte vill jobba, blir de återstående “jobbarna” sura på parasiterna och vill inte längre betala för deras “dröneri”. Det är förbluffande hur dåligt historiskt minne folk har. Och David, det kommer även att gälla i Din framtidsvision. Lite Hari Seldon för Dig till hemläxa… Alltså Isaak Asimovs: Stiftelsen och Imperiet.
Kristian Grönqvist
3 mars 2010 vid 17:09
Att företag i huvudsak behandlar sin personal på ett sätt de “tror” kommer att öka vinsten är naturligtvis korrekt. Frågan är tror jag, lite en fråga om kortsiktighet kontra långsiktighet. Utan några som helst underlag, tror jag att personal vars enda motivation att jobba är att inte få sparken presterar sämre än personal som man lyckas motivera på andra sätt. Vidare tror jag att ett *visst* mått av frånvaro kan vara långsiktigt bra för prestationen (varför har vi annars semester och lediga helger t.ex.) Sjuknärvaro under en vecka tror jag kan leda till sämre produktion än om personen går hem och kurerar sig under måndag-tisdag för att sedan jobba för fullt on-fre.
Om det finns ett obegränsat antal villiga arbetare så är ju i och för sig utbränd personal inte ett problem för arbetsgivaren, det är bara att ta in en ny medarbetare. Staten som betalar för den utbrändes uppehälle kan dock ha intresse av att folk inte blir utbrända för att det blir dyrt för samhället på lång sikt.
Sammanfattningsvis misstänker jag att kopplingen mellan närvaro och arbetsprestation, framför allt ju mer komplexa arbetsuppgifterna blir, är svagare än många arbetsgivare inser.
Vid
3 mars 2010 vid 21:38
För det första undrar jag vem som har motivationen att gå till jobbet för att inte få sparken. Jag trodde man jobbade för att åtminstone få pengar till mat och hyra. Eventuellt något man vill ha. Kanske i bästa fall med något man gillade.
För det andra handlar diskussionen tydligen bara om manchettarbetare, som tydligen kan jobba ikapp på onsdag till fredag. Pröva det på en industri, sjukvård, barnomsorg, äldreomsorg, inom handeln, skolan, järnvägen, bilbesiktningen, skogen, som ensamföretagare, etc. så får Du se vad lätt det är att jobba ikapp
Om det verkligen är så enkelt för manscettarbetare att jobba ikapp några dagar, så skulle jag nog rekommendera en tredagarsvecka för Er, med tredagarslön, eftersom det är så j-la enkelt. Jag tror verkligen att den här debatten har hamnat i diket…
Kristian Grönqvist
3 mars 2010 vid 22:01
Sen undrar jag faktiskt om folk som har såå komplexa arbetsuppgifter, kan anse sig vara umbärliga ett par dagar i veckan? Antingen har de missförstått sitt jobb, eller så är de arbetsskygga… En stilla undran av en som sett livet utanför tullarna…
Kristian Grönqvist
3 mars 2010 vid 22:10
Något att fundera på för Dig Niclas. Det verkar som om det i manschettbranscen finns utrymme för minst en 30%-tig rationalisering redan i det första skedet. Regeringen kanske är ute och sparkar på fel hund??
Kristian Grönqvist
3 mars 2010 vid 22:23
Kristian: Jo, men jag behöver mindre, inte mer, att fundera på.
nonicoclolasos
3 mars 2010 vid 22:39
Motivationen att inte få sparken beror ju naturligtvis på att man, om man får sparken, inte får lön. Beklagar om jag uttryckde mig oprecist.
Diskussionen handlar såklart inte bara om “manschettarbetare” även om jag nu råkar vara en sådan själv och därför har större insikter i den sortens arbete. Naturligtvis finns det många yrken där arbetsuppgifterna inte kan skjutas upp. I en del av de yrkena kan man dock fundera på säkerhetsaspekter. Om busschauffören går till jobbet fast han/hon har feber och därför orsakar en olycka, är det bra ekonomi eller hade det varit bättre att vara hemma och ta in en vikarie?
Vad gäller 30 % rationalisering utgick jag från siffrorna i den tredje citerade undersökningen, dvs en ökning av frånvaron med 35 % motsvarade 3 dagar/år. Får man då 1 % prestationsökning de andra 200+ dagarna man faktiskt arbetar eftersom man inte oroar sig för att bli sjuk/få sparken så borde det gå på plus även från arbetsgivarhåll.
D
et är naturligtvis inte så att jag kan sitta och sova på mitt jobb 2 dagar i veckan men om jag kan prestera max i 3 dagar ger det förmodligen bättre resultat än om jag går på halvfart i 5 för att jag är sjuk men ändå släpar mig till jobbet.
Sen är det ju inte så att jag tror på ett 100%-igt anställningsskydd tills-döden-skiljer-oss-åt heller. Mina resonemang bygger ju på de tillfällen när folk är friska nog att faktiskt släpa sig till jobbet men sjuka nog att prestera långt under sitt max. Folk som bara skiter i att gå till jobbet förtjänar att få sparken.
Vid
4 mars 2010 vid 8:21
Jag håller med Vid i princip, men jag tror faktiskt inte att anställningsskyddet påverkar om folk stannar hemma eller inte när de är sjuka. Som Pontus skriver är arbetsgivarna knappast dumma. Vilka vill ha sjuka personer på jobbet? Den rimliga tolkningen handlar det om att människor tar ut svängarna där det går (och stannar hemma för att de känner för det, som i fallet med sport på tv – http://www3.interscience.wiley.com/journal/109799106/abstract) och att sådant beteende ogillas av arbetsgivarna. När arbetsgivarna får en lite starkare ställning förstår slackers att det är dags att skärpa till sig.
Robert
4 mars 2010 vid 8:33
Men Niclas då…
Som nationalekonom måste Du väl inse att här finns massor av pengar att tjäna, Nu är regeringen ute och snor pengar från legitimt sjuka cancerpatienter, med sällsynt dålig press som resultat, när de istället kunde avskeda en tredjedel av alla tjänstemän i Sverige, ge dem ersättning i tre månader och sedan låta bli överhuvudtaget. De skulle förmodligen bli populära på kuppen.
Resten av tjänstemännen skulle av rädsla för att få sparken jobba häcken av sig.
Jag tror jag skall skriva till regeringen…:-)
Kristian Grönqvist
4 mars 2010 vid 8:56
Nu kommer naturligtvis nästa fråga att handla om de arbetslösa tjänstemännen som kommer att kosta. Det gör de inte. De kan vi sätta som bärplockare, istället för thailändare, skogsplanterare istället för polacker. dikesrengörare istället för idrottsföreningar, diskare och taxichaufförer istället för invandrade läkare från Chile… det finns gott om jobb i Sverige som inte svenskar vill ha.
Jag borde egentligen få bli diktator…inser jag.
Kristian Grönqvist
4 mars 2010 vid 9:09
Robert: Det beror väl på vilken nivå av anställningsskydd du har. Om arbetsgivaren har rätt att sparka dig om du är frånvarande 1 dag oavsett orsaken till frånvaron så tror jag nog att sjuka skulle pallra sig till jobbet. Men med dagens svenska nivåer kan du mycket väl ha rätt att problemet med slackers är större än problemet med sjuknärvaro. Jag tror inte att nationalekonomiskt mest fördelaktig anställningstrygghet ligger i någon av ändarna 0 eller 100 % anställningsskydd helt enkelt.
Vid
4 mars 2010 vid 9:14
Jag håller helt med dig om din sista mening.
Robert
4 mars 2010 vid 9:25
Camilla undrar om jag tror på incitament. Ja du Camilla, “incitament” är ett ord jag är allergisk mot. Det används av folk som vill plåga andra på olika sätt, för att få folk att göra saker de inte vill. Det är inte hållbart i längden. Ekonomin mår bäst av att människor mår bra och är harmoniska och gör saker för att de vill. Det missar alla dom som nu vill ta bort LAS och annat skydd för svaga och utsatta på arbetsmarknaden.
Emma
4 mars 2010 vid 12:54
Emma, jag håller med dig! Om hundra eller två hundra år hoppas jag att vi ser tillbaka på lönearbetet på samma sätt som vi idag ser tillbaka på slaveriet. Det bör gå att organisera samhällets produktion på mer frihetliga grunder efter hand som den teknologiska utvecklingen fortskrider. Men man vet ju aldrig vad som kan inträffa.
Martin
4 mars 2010 vid 13:46
Uppfinningsrikedomen har inga gränser för hur man kan pressa ur produktivitet ur arbetaren, vilket vi ser världen runt. Där vi tvingar människor att arbeta under hemska förhållanden för oss – bara en liberal kan tro något annat. Men även vi arbetar under, vad jag förstår från inläggen ovan, under relativt dåliga förhållanden. Ingen vill arbeta, men alla är tvingade och det tycker vi är naturligt. Skillnaden är bara hur hemskt det ska vara, och naturligtvis kan vi med rätt incitament låta markandsekonomin pressa oss alla till vansinne, tills nästa arbetare kan ta vid. Den som har tid över till att skriva inlägg här borde sannerligen kunna arbeta istället, brist på incitament för arbete kanske? Och när lönen är tillräckligt hög borde andra taktiker ta vid, kanske kunde man införa 6-dagarsvecka åtminstone för att få igång det hela? Sålla ut de lataste bland oss, tvinga oss till mer arbete. För varför inte? Varför klaga över några dagars frånvaro per år, varför inte istället öka arbetstiden. Ty arbetstiden begränsas enbart av mat- och sömnbehov. Om det nu är maximal lönsamhet som är målet.
Det är svinigt att sparka nedåt.
Camilla
4 mars 2010 vid 13:46
Martin: Din vision ligger mycket nära den Keynes formulerade år 1930 i “Economic Possibilities for Our Grandchildren”. Så här sammanfattas essäns huvudbudskap i en recension av en antologi om Keynes:
‘John Maynard Keynes’ short essay, “Economic Possibilities for Our Grandchildren,” provides the focal point for this book. In that essay, published in 1931, Keynes looks past the “economic pessimism” of the day and confirms his optimism regarding the long-term prospects of capitalism (p. 17). Despite the economic conditions surrounding him in the midst of a deep recession, he forecasted substantial increases in living standards by 2030 and provided an insightful, modern account of the determinants of the economic growth that was to occur in the interim. Keynes went on to predict that these increases in living standards would herald the end of the economic problem, that his grandchildren would live in a state of abundance, and that the future generations — once free from the necessity to work and save — would spend most of their time in leisure, finding ways to “pluck the hour and the day virtuously and well” (p. 25).’
nonicoclolasos
4 mars 2010 vid 14:15
Emma: Jag tror knappast att det finns någon som ville bygga den bostad du bor i, eller som ville odla den mat du äter, utan anledningen till att de gör dessa saker åt dig, är för att de i utbyte för sin ansträngning får något de värderar högre än att slippa sagda ansträngning. Men du anser alltså att det hade varit bättre om de inte ansträngt sig mot betalning, och du istället hade frusit eller svultit ihjäl? Det tycker inte jag hade varit bättre.
David Bergkvist
4 mars 2010 vid 14:35
Men David, här handlade det inte om att få betalt för utfört arbete, utan att arbeta under hot om förlust av arbetet och allt det ger.
Alltihop med avlönat arbete är en gråskala, med olika grader av standard, välbefinnande och effekter på rörelse av pengar och människor.
Men visst kan man väl förvänta sig att en annan lösning kommer till slut m tanke på teknikens framsteg och medelklassens tillväxt globalt?
Men det är naturligtvis bakvänt att drömma om positiva följder av ett nytt system, innan det ens finns. Finns det överhuvudtaget tecken på att ngt nytt är på väg? Nätet har väl t.ex. bara gett nya skitjobb som virtuellt guldgrävande i Second life? Kan inte ett dataprogram ta över de jobben, förresten?
Camilla
4 mars 2010 vid 15:51
Camilla: Emmas invände mot hela principen att medelst incitament få folk att göra saker som de egentligen inte vill, inte mot att använda “du får behålla jobbet om du gör X” som incitament.
Vad gäller framtiden så förutspår jag följande: i framtiden så kommer det i princip att finnas tre samhällsklasser: den arbetande överklassen (som tar jättemycket betalt timme eftersom de besitter unik kunskap som är jättevärdefull), den kapitalägande medelklassen (som får sina inkomster av ägande av kapital, som de investerar i verksamheter som sköts av de robotar och datorer och liknande som överklassen utvecklar), och den kapitallösa underklassen (som på grund av diverse tillfälligheter inte råkar äga något kapital, och därför tvingas leva på allmosor från medel- och överklassen). Självklart hoppas jag att den sistnämnda gruppen kommer att vara så liten som möjligt, men jag är pessimistisk på den punkten.
David Bergkvist
4 mars 2010 vid 16:24
Det är just där jag invänder mot resonemanget David. När de som är kapitallösa blir fler än de kapitalhavande så börjar de kapitalhavandes huvuden att ryka. (dekapitering) Människan är fortfarande likadan, det är bara samhället som förändras. Och människor tål inte orättvisor.
Det är praktikerna som gör revolt när teoretikerna blir för många.
Och då börjar man om från ruta 1 med samhällsbygget och lovar att det aldrig skall hända igen…
Vilka dårfinkar…
Kristian Grönqvist
4 mars 2010 vid 17:19