Fyra timmars arbetsdag
Bertrand Russell föreslår i “In Praise of Idleness” fyra timmars arbetsdag. Men skulle den moderna människan klara av så mycket fritid utan att bli uttråkad? Russell är inte helt säker på det:
The modern man thinks that everything ought to be done for the sake of something else, and never for its own sake. … The individual, in our society, works for profit; but the social purpose of his work lies in the consumption of what he produces. It is this divorce between the individual and the social purpose of production that makes it so difficult for men to think clearly in a world in which profit-making is the incentive to industry. We think too much of production, and too little of consumption. One result is that we attach too little importance to enjoyment and simple happiness, and that we do not judge production by the pleasure that it gives to the consumer.
Jag är splittrad inför detta budskap. Å ena sidan tror jag att det ligger något i att många har svårt att njuta av livets goda utan dåligt samvete. Alltid ska något viktigt göras. Det kan inte vara sunt att tänka så. Att söka upplevelser av enkel lycka, för dess egen skull, borde bli en målsättning för fler. Å andra sidan betvivlar jag att den enkla lyckan uppnås av fyra timmars arbetsdag. Inte bara för att människor är ovana att hantera mer fritid utan främst för att det materiella välståndet troligen kommer att minska om alla arbetar mindre. (Vissa menar att det faktum att västeuropeiska länder i genomsnitt har lägre BNP per capita än USA beror just på valet att arbeta mindre.) Personligen vill jag arbeta mindre än fyra timmar per dag, men endast om jag dessförinnan har blivit ekonomiskt oberoende.
Keynes formulerade en vision liknande Russells i “Economic Possibilities for Our Grandchildren”. Se vad Russell hade att säga om Keynes.
Bertrand Russel var väl knappast någon hedonist. Men vårt samhälle i hög grad hedonistiskt, eller åtminstone utilitaristiskt, vill jag mena. (en kompis på Handels hävdar att syftet med ekonomi som ämne är att skapa så mycket lycka som möjligt- verkar rimligt, om ej troligt).
Med det i åtanke tycker jag att den gode BR har en viktig poäng- om vi producerar för att konsumera, men spenderar så mycket tid att producera att vi inte hinner konsumera (i den utsträckning vi skulle vilja) så råder helt klart en obalans.
Det skulle vara intressant att veta hur han kom fram till just fyra timmar. Själv skulle jag vilja jobba 75-80%. Om jag inte hade en båt, en bris och evigt solsken. Då skulle jag inte vilja jobba alls.
Alex
5 mars 2010 vid 11:48
Ibland slås man av hur “bortskämda” vi är. Som när man ser kinesiska arbetare med arbetstid 12 timmar per dag, 7 dagar i veckan, och med husrum och matbespisning på arbetsplatsen.
Själv delar jag ständigt upp mitt liv i arbete och inte, oavsett om det är avlönat eller ej.
Men egentligen tror jag att detta gör mig mer stressad och olycklig. Genom att acceptera att livet är arbete, skulle jag kunna fokusera på att få det bättre överhuvudtaget och samtidigt slappna av och bara vara. Nu är även fritiden pressad, man måste ju nyttja den fritid man har..
Camilla
5 mars 2010 vid 12:58
Det är troligen både på gott och ont Camilla. Själv är jag ständigt ledig och gör egentligen mindre än tidigare.
Kristian Grönqvist
5 mars 2010 vid 13:22
” It is this divorce between the individual and the social purpose of production that makes it so difficult for men to think clearly in a world in which profit-making is the incentive to industry”
Hmm… alienation, Karl Marx.
suzy Q
5 mars 2010 vid 21:24