Nonicoclolasos

En hovrättsförhandling har inletts efter att en tingsrättsdom mot en bestialisk våldsman har överklagats. Hans försvarare påtalar följande:

21-åringen har under dagen suttit på sin plats, till synes oberörd, men enligt Leif Silbersky så är han ångerfull.
- Alla människor är olika. Han har det inom sig och han ångrar det han gjort, säger Silbersky.

Åtalade och deras försvarare tycks ofta anföra just detta, att ånger föreligger. På vilket sätt är det relevant?

Jag tilltalas av olika slags kärlek. Den vanligaste är attraktionskärleken (ofta riktad mot simpojkar). Den uttrycks väl i denna haiku:

He’s back – my heart leaps!
I admire him from afar.
Impossible dreams.
Nick

Att synen på kulturpolitik kan skilja sig åt mellan väljare på vänster- och högersidan visas i den nya studien ”Ideology and Cultural Policy” av Niklas Potrafke:

By examining voting behavior in a referendum on the construction of a concert hall in Germany, I show that political ideology influences cultural policy. The results suggest that resistance to the concert hall was particularly strong in electoral districts in which majorities of citizens vote for the social democrats. By contrast, constituents of rightwing parties voted more in favor of the project.

En svaghet i studien är att den inte kontrollerar för inkomst och utbildning. Om resultaten skulle visa sig hålla även efter en sådan kontroll, har jag några reflexioner:

• Är det inte intressant med en folkomröstning i vilken vänsterväljare motsätter sig en ny, stor offentlig utgift medan högerväljare välkomnar den?
• Skulle röstmönstret ha varit det omvända om det inte hade rört sig om ett konserthus utan om ett dansbandspalats eller en byggnad för graffitimålning?
• Var finns de högerväljare som principiellt motsätter sig offentliga kultursatsningar? Är högerväljare i Tyskland mer konservativa än libertarianska?

Jag nämnde nyligen att viljan att omfördela påverkas av hur människor uppfattar orsaken till inkomstskillnader. Nu visar en ny norsk studie, ”Fairness and the Development of Inequality Acceptance”, publicerad i Science, att detta sätt att tänka är mindre vanligt hos barn men att det blir vanligare i tonåren:

We found that as children enter adolescence, they increasingly view inequalities reflecting differences in individual achievements, but not luck, as fair, whereas efficiency considerations mainly play a role in late adolescence.

Dvs. när barn är små vill de dela lika, men när de blir större tycker de i allt högre grad att inkomstskillnader är acceptabla om de beror på att vissa har ansträngt sig mer än andra. Några frågor:

1. Är barnens uppfattning mer tilltalande än ungdomarnas, dvs. kan ungdomarnas syn ses som mer insiktsfull och välövervägd eller som mer korrumperad och kopplad till själviska impulser?
2. Anser de som accepterar inkomstskillnader att dessa är rättvisa eller att de är orättvisa, där orättvisa accepteras därför att konsekvenserna för någon annan målvariabel anses väga tyngre?
3. Varför förs aldrig eller sällan resonemang av det här slaget i den politiska debatten? Anser de som talar sig varma för distributiv rättvisa att några inkomstskillnader kan anses rättvisa? På vilken grund?
4. Vad blir slutsatsen om vi inser att ingen egentligen förtjänar mer än någon annan?

Här kan man läsa en populärvetenskaplig sammanfattning.

Ett av de allra starkaste operapartierna är Siegmunds ”Ein Schwert verhieß mir der Vater” i Richard Wagners mästerverk Die Walküre. Det finns hur många inspelningar som helst, men två framföranden som jag har fastnat för är dessa. Allra bäst är när de sjunger ”Wälse! Wälse!” Vilken dramatik! Vilka röster! Vilken ansiktsmimik! Glöm inte att skruva upp volymen rejält.

Först Nikolai Schukoff:

Sedan Clifton Forbis:

Lycka!

Inför en stundande New York-resa upptäckte jag att flera museer tillämpar en intressant prissättning vid vissa tidpunkter:

• Guggenheim Museum
  Pay what you wish on Saturdays from 5:15 – 7:45 p.m. (last ticket issued at 7:15)

• The Frick Collection
  On Sundays, pay what you wish from 11:00 a.m. to 1:00 p.m.

Några frågor infinner sig:

• Hur mycket skulle du betala? Motivera vänligen.
• Hur mycket tror du att andra betalar? Betalar t.ex. inte en övervägande del noll eller nästan noll?
• Varför tillämpar museerna denna typ av prissättning (istället för att ta ett visst inträde, samma för alla, vilket skulle kunna vara noll vid vissa tidpunkter)?

Från en intervju med Christopher Hitchens:

Hitchens was exuberantly bisexual in his younger days – until his looks ”declined to the point where only women would go to bed with me” …

Följande gäller i USA:

As crime rates have dropped for the past decade, the public belief in worsening crime has steadily grown.

Jag får intryck av att samma sak gäller i Sverige: de flesta verkar tro att brottsligheten tilltar hela tiden. Hur kan en sådan missuppfattning förklaras?

Part of the reason for this divergence is what sociologists call pessimistic bias: the unshakable conviction that things are not just worse than they are, but also worse than they used to be. Humans appear to have a hard-wired tendency to compare contemporary life with largely fictitious good old days, in which all schools were top-notch, politicians had integrity, children behaved, and crime was nil. … Researchers also argue that this pessimistic bias can be exacerbated by certain modern factors. The news media come in for a share of the blame, eagerly meeting a consumer demand for gore and tragedy, while spending nowhere near as much energy explaining the reassuring but dry facts in the background.

Kanske påverkas många av tv-program som fokuserar på brott (CSI, Efterlyst, Kojak), vilket förstärker deras inneboende pessimism. En motvikt borde kunna erbjudas av politiker, som skulle kunna berömma sig av fallande brottsfrekvens och framföra fakta härom offentligt. Varför hör vi så sällan politiker tala om fallande brottslighet och dem så ofta tala om hårdare straff? Kan det bero på att de bedömer det som hopplöst att attrahera väljare med positiva berättelser om färre brott? Är människors pessimism bias på detta område alltför stark?

Är du kvinna och vill attrahera män kanske du ska börja fundera på färgen på dina kläder. Enligt den nya studien ”Romantic Red: Red Enhances Men’s Attraction to Women”, publicerad i Journal of Personality and Social Psychology, gäller nämligen följande:

In many nonhuman primates, the color red enhances males” attraction to females. In 5 experiments, the authors demonstrate a parallel effect in humans: Red, relative to other achromatic and chromatic colors, leads men to view women as more attractive and more sexually desirable. Men seem unaware of this red effect, and red does not influence women’s perceptions of the attractiveness of other women, nor men’s perceptions of women’s overall likeability, kindness, or intelligence.

Å andra sidan ger detta resultat också kunskap för de kvinnor som inte vill attrahera män, såsom lesbiska och gifta kvinnor som enbart vill befinnas attraktiva av sina egen män. (De senare kan ha röda kläder i hemmiljö.) Frågan är om denna aspekt påverkade Margaret Thatcher, som alltid undvek röda kläder som premiärminister. Den officiella motiveringen var att rött är socialismens färg, men möjligen ville hon genom sina blåa klänningar hålla andra män än Dennis stångna.

Svenska riksdagsledamöter är sedan några år tillbaka skyldiga att redovisa ekonomiska intressen till riksdagen. Motivet är att olika typer av lojaliteter och bindningar ska klargöras, för att se om politiker kan tänkas styras av intressegrupper av olika slag. Jag anser en sådan öppenhet rimlig, inte minst mot bakgrund av resultaten i den nya studien ”Disclosure by Politicians”, publicerad i American Economic Journal: Applied Economics:

We collect data on the rules and practices of financial and conflict disclosure by members of Parliament in 175 countries. Although two-thirds of the countries have some disclosure laws, less than one-third make disclosures available to the public, and less than one-sixth of potentially useful information is publicly available in practice, on average. Countries that are richer, more democratic, and have free press have more disclosure. Public disclosure, but not internal disclosure to parliament, is positively related to government quality, including lower corruption.

Kanske kan tveksamheten hos vissa i Sverige inför införandet av reglerna om öppenhet ha att göra med att vårt land präglas av en hög grad av tillit och, såvitt man kan bedöma, en låg grad av korruption, vilket helt enkelt gör behovet av öppenhet mindre. Å andra sidan misstänker man att tveksamheten kan ha att göra med en oro för att vissa ekonomiska intressen ska uppfattas som graverande.

Igitur observerar och penetrerar tillvaron från sin balkong:

På gatan nedanför marscherar surdegsprettofascismen. Du förbittras av din bitterhet. De är bara lyckliga. Det är inte konstigare än så. De har läst både Råd&Rön och Vi Föräldrar, konsulterat Sverker likväl som hela armadan av konsultkollegorna, innan köpet av barnvagn. Det är inte konstigare än så. Det är så man gör.

Deirdre McCloskey hette en gång i tiden Donald. I denna video berättar hon, i ett samtal med studenter i Oxford, om sitt könsbyte och om sin syn på det psykiatriska och legala regelverk som omgärdar ett sådant:

Jag har tidigare recenserat McCloskeys mycket läsvärda självbiografi Crossing: A Memoir (University of Chicago Press), i vilken hon berättar sin historia i detalj. Där finns mycket att lära.

Ekonomipristagaren George Stigler:

If you never miss a plane, you’re spending too much time at the airport.

Själv brukar jag försöka vara på flygplatser ca 90 minuter före avgång. Jag har aldrig missat ett plan: borde jag anlända senare?

Tips: Bryan Caplan.

Frank Stella, Zambezi (1959), 230,5 x 200,0 cm:

Jag nämnde härförleden George Rekers, en känd homofob som hade avslöjats med en ung prostituerad man. Rekers har tidigare försökt ”bota” homosexuella, liksom vittna i rättegångar, där han har framställt homosexuella som mentalt störda. Här beskrivs hur han gick till väga med en ung pojke, två år yngre än mig:

In 1974, Rekers, a leading thinker in the so-called ex-gay movement, was presented with a 4-year-old ”effeminate boy” named Kraig, whose parents had enrolled him in the program. Rekers put Kraig in a ”play-observation room” with his mother, who was equipped with a listening device. When the boy played with girly toys, the doctors instructed her to avert her eyes from the child. According to a 2001 account in Brain, Child Magazine, ”On one such occasion, his distress was such that he began to scream, but his mother just looked away. His anxiety increased, and he did whatever he could to get her to respond to him… Kraig became so hysterical, and his mother so uncomfortable, that one of the clinicians had to enter and take Kraig, screaming, from the room.” Rekers’s research team continued the experiment in the family’s home. Kraig received red chips for feminine behavior and blue chips for masculine behavior. The blue chips could be cashed in for candy or television time. The red chips earned him a ”swat” or spanking from his father. Researchers periodically entered the family’s home to ensure proper implementation of the reward-punishment system. After two years, the boy supposedly manned up. Over the decades, Rekers, who ran countless similar experiments, held Kraig up as ”the poster boy for behavioral treatment of boyhood effeminacy.” At age 18, shamed by his childhood diagnosis and treatment, Rekers’s poster boy attempted suicide, according to Gender Shock, a book by journalist Phyllis Burke.

Man kan skratta åt pinsamma hycklare som Rekers. Man får dock inte glömma bort att han, och personer av hans typ, är mycket destruktiva och skadliga. Bisarrt nog har Rekers en blogg där han ger sexråd till tonåringar!

Deirdre McCloskey gästade Stockholm i förra veckan, och hon nämnde då att ekonomipristagaren George Stigler hade formulerat förslag på vad man ska säga när man kommenterar andras uppsatser på nationalekonomiska konferenser. Eftersom kommentarer tenderar att vara desamma föreslog Stigler att det borde räcka att ange bokstäver och siffror beroende på vad man har att säga. I ”The Conference Handbook”, publicerad i Journal of Political Economy, anger han dessa koder:

Introductory Remarks

A The paper is a splendid review of the literature, but unfortunately it does not break new ground.
B The paper admirably solves the problem which it sets for itself; unfortunately, this was the wrong problem.
C What a pity that the vast erudition and industry of the author were misdirected.
D I am an amateur in this field so my remarks must be diffident  and tentative. However, even a novice must find much to quarrel with in this piece.
E I can be very sympathetic with the author; until 2 years ago I was thinking along similar lines.
F It is good to have a nonspecialist looking at our problem. There is always a chance of a fresh viewpoint, although usually, as in this case, the advantages of the division of labor are reaffirmed.
G This paper contains much that is new and much that is good.
H Although the paper was promised 3 weeks ago, I received it as I entered this room.

Comments

1 Adam Smith said that.
2 Unfortunately, there is an identification problem which is not dealt with adequately in the paper.
3 The residuals are clearly non-normal, and the specification of the model is incorrect.
4 Theorizing is not fruitful at this stage; we need a series of case studies.
5 Case studies are a clue, but no real progress can be made until a model of the process is constructed.
6 The second-best consideration would, of course, vitiate the argument.
7 That is an index number problem (obs., except in Cambridge).
8 Have you tried two-stage least squares?
9 The conclusions change if you introduce uncertainty.
10 You didn’t use probit analysis?
11 I proved the main results in a paper published years ago.
12 The analysis is marred by a failure to distinguish transitory and permanent components.
13 The market cannot, of course, deal satisfactorily with that externality.
14 But what if transaction costs are not zero?
15 That follows from the Coase Theorem.
16 Of course, if you allow for the investment in human capital, the entire picture changes.
17 Of course, the demand function is quite inelastic.
18 Of course, the supply function is highly inelastic.
19 The author uses a sledgehammer to crack a peanut.
20 What empirical finding would contradict your theory?
21 The central argument is not only a tautology, it is false.
22 What happens when you extend the analysis to the later (or earlier) period?
23 The motivation of the agents in this theory is so narrowly egotistic that it cannot possibly explain the behavior of real people.
24 The flabby economic actor in this impressionistic model should be replaced by the utility-maximizing individual.
25 Did you have any trouble in inverting the singular matrix?
26 It is unfortunate that the wrong choice was made between M₁ and M₂.
27 That is alright in theory, but it doesn’t work out in practice (use sparingly).
28 The speaker apparently believes that there is still one free lunch.
29 The problem cannot be dealt with by partial equilibrium methods; it requires a general equilibrium formulation.
30 The paper is rigidly confined by the paradigm of neoclassical economics, so large parts of urgent reality are outside its comprehension.
31 The conclusion rests on the assumption of fixed tastes, but (of course) tastes have surely changed.
32 The trouble with the present situation is that the property rights have not been fully assigned.

Mina favoriter är F och H samt 1, 21 och 24. Vilka är dina? Nu gäller det bara att plugga in dem och hoppas att andra också gör det inför nästa konferens!

Under kommunisttiden var den religiösa aktiviteten ungefär lika låg i olika östeuropeiska länder. Sedan 1990 har den däremot tilltagit rejält i en del länder, medan den har legat mer eller mindre still i andra. Vad förklarar denna skillnad? Den nya studien ”After the Fall: The Impact of Government Regulation on Church Attendance in Eastern Europe, 1990–2004″, publicerad i Public Choice, rapporterar följande:

Using religion-related data as well as demographic and economic data from 22 Eastern European countries after the fall of Communism, the existence of any form of religious restrictions is found to reduce church attendance rates.

En viktig förklaringsfaktor tycks alltså vara olika grad av statliga regleringar, som håller den religiösa aktiviteten stången. Detta är i linje med tidigare forskning. Ska man som ateist (och anti-teist) välkomna sådana regleringar? Nej, jag anser att staten ska förhålla sig neutral i religiösa frågor. Den ska varken uppmuntra eller försvåra besök i religiösa lokaler. Låt kyrkan sköta sig själv (vilket förvisso implicerar vissa politiska reformer).

En ofta förbisedd politisk konsekvens av lägre tillväxt identifieras i den nya studien ”Economic Growth and the Rise of Political Extremism: Theory and Evidence”. Forskarna sammanfattar:

Our main finding is that higher per capita GDP growth is significantly negatively linked to the support for extreme political positions. While estimates vary between specifications, we find that roughly a one percentage point decline in growth translates into a one percentage point higher vote share of right-wing or nationalist parties.

Som forskarna konstaterar är denna effekt inte så stor att normala svängningar i BNP per capita  medför att nationalistiska partier tar över makten; men i tider av ekonomiska kriser kan sådana partier få ett större uppsving. Politik och ekonomi hör samman.

Hur ligger det till med britternas bibelkunskap? En undersökning förra året fann följande:

Knowledge of the Bible is in decline in Britain, with fewer than one in 20 people able to name all Ten Commandments and youngsters viewing the Christian holy book as ”old-fashioned”, a survey said.

Anledningen till att jag tycker att detta är en utveckling att hälsa med tillfredsställelse är att spridd bibelkunskap återspeglar en kulturell uppfattning att den kristna religionen bör tas på allvar och att den är värd att lära sig mer om. Okunskap reflekterar uppfattningen, inte att den kristna religionen är bra eller dålig, inte att den är sann eller falsk, utan att den är irrelevant.

Se även inlägget ”Jul utan religion”.

Jag menar förstås klockan på Victor Norlanders arm:

Vissa är högerhänta, andra är vänsterhänta och ytterligare andra är tvåhänta. Men ”hänthet” kan också mätas på en kontinuerlig skala. I den nya studien ”In Praise of Ambidexterity: How a Continuum of Handedness Predicts Social Adjustment” används ett kontinuerligt mått för att undersöka om hänthet spelar roll för social anpassning:

It is shown that continuous measures of handedness have a U shaped relationship with several behavioural measures such that those at or around the center, the more ambidextrous, can be considered to have more desirable behaviour. These behavioural variables have been found by others to be predictive of socio-economic outcomes later in life. The results are consistent with a number of studies in behavioural neuroscience discussed in the introduction in that higher cognitive abilities appear to be associated with ambidexterity. Why this association exists is unknown but one possible explanation lies in brain morphology.

Tänk om man vore ambidexter! Inte nog med att de sociala anpassningsproblemen skulle vara mindre; dessutom får man använda ett riktigt roligt ord om sig själv.

De rödgröna vill folkomrösta om Förbifart Stockholm. Det leder in på frågan när en folkomröstning är en bra respektive dålig metod för att avgöra offentliga beslut. I ”Cost Benefit Analyses versus Referenda”, publicerad i Journal of Political Economy, klargörs följande:

We consider a planner who chooses between two public policies and ask whether a referendum or a cost benefit analysis leads to higher welfare. We find that a referendum leads to higher welfare than a cost benefit analysis in a “common value” environment. Cost benefit analysis is better in a “private value” environment.

Dvs. när opinionen är splittrad är det bättre att avgöra en fråga med kostnadsintäktsanalys. Huvudskälet till denna slutsats är att folkomröstningar inte tar hänsyn till preferensers intensitet. De som inte bryr sig särskilt mycket räknas lika mycket som de som bryr sig väldigt mycket. Hur ofta genomförs folkomröstningar när opinionen är samstämmig? Inte särskilt ofta, skulle jag tro, eftersom folkomröstningar verkar användas för att lösa konflikter inom och mellan partier, alltså i en situation med splittring.

Talar för övrigt inte detta resultat för att fatta beslut om privata varor på marknader och (endast) kollektiva varor på politisk väg?

Ja, så kan det gå. Det är dags att förbjuda tjurfäktning. Francis Bacon fångar dess kärna.

Det finns de som oroar sig för globaliseringens effekter på nationella kulturer. (Inte minst i Frankrike.) Den oron verkar överdriven, i alla fall på populärmusikens område, enligt den nya studien ”Pop Internationalism: Has A Half Century of World Music Trade Displaced Local Culture?”:

Contrary to growing fears about large-country dominance, trade shares are roughly proportional to country GDP shares; and relative to GDP, the US music share is substantially below the shares of other smaller countries. We find a substantial bias toward domestic music which has, perhaps surprisingly, increased sharply in the past decade.

Här kan man se andelen inhemsk musik av den totala populärmusikkonsumtionen i olika länder:

Utvecklingen mot mer inhemsk musik tycks i vissa länder bero på olika typer av kvoter, t.ex. i radio. I vilket fall är jag långt ifrån övertygad om att det skulle vara negativt om utländsk musik dominerade mer i olika länder. Varför skulle det vara det?

Se även, på detta tema, Tyler Cowens bok Creative Destruction: How Globalization Is Changing the World’s Cultures (Princeton University Press).

Andrew Sullivan har mottagit mejl i vilka ateister berättar om sin syn på döden. Det här synsättet stämmer väl in på mitt eget:

I think that when I die I’ll cease to exist, and in some ways I’m happy about that. Life is hard work. Life is good, worthy work that I’m proud of and that makes me feel good, for the most part, but even though I’ll probably be sad to die (and I’d hate to think I was about to die any time soon), I’m still glad, in principle, that some day life will cease, and my burdens will dissolve with my joys. I don’t want to live forever.

A.J. Ayer intervjuas av Bryan Magee om vad logisk positivism handlar om. Jag hade glömt att tv kunde vara en intelligent företeelse.

(På den tiden kunde man visst röka i tv-soffan.)

Gianfranco Poggi skriver i sin bok The State (s. 6):

On the other hand, a command is a thoroughly intersubjective operation: by means of it, one subject seeks to initiate and control another subject’s activity. It is also thoroughly symbolic in nature, and presupposes the other subject’s ability to entertain and interpret the message addressed to him/her. On account of both its intersubjective and its symbolic nature, every command implicitly acknowledges that compliance with is is, when all is said and done, a contingent matter, requiring both that it be properly understood and that the person to whom it is addressed be willing to obey it. (As Roman jurists used to say, Etsi coactus tamen volui: I may have been compelled, but in the final analysis I committed my will.)

Det här synsättet får mig att ifrågasätta den vanliga förståelsen av tvång som ett inflytande som får någon att göra x trots att hon egentligen inte vill. Är det inte så att om någon gör x så vill hon göra x? Förvisso behöver x inte vara det personen skulle ha velat göra utan inflytandet i fråga, men givet inflytandet vill hon göra x. Hon får en belöning eller undviker ett straff om hon gör x som är sådant att utfallet bedöms bättre än utan x. Om situationer av detta slag, där någon ger en annan ett incitament som är tillräckligt starkt för att ändra dennas beteende, tvekar jag att använda begreppet tvång — snarare handlar det om maktutövning. Begreppet tvång tycker jag ska reserveras för en en annan typ av maktutövning, där en person rent fysiskt utsätts för en oönskad och ostoppbar handling av någon annan. Att en rånare i en park genom att vifta med en pistol får någon att lämna över sina byxor till honom handlar då inte om tvång; om rånaren däremot hoppar på och binder byxägaren och tar av byxorna, då rör det sig om tvång.

Se även inlägget ”Är människan alltid fri?”.

Jag fann två resultat särskilt intressanta i den nya studien ”An Empirical Analysis of the Gender Gap in Mathematics”, publicerad i American Economic Journal: Applied Economics:

1. Enligt amerikanska data: ”There are no mean differences between boys and girls upon entry to school, but girls lose one-fourth of a standard deviation relative to boys over the first six years of school. … We explore a wide range of possible explanations in the US data, including less investment by girls in math, low parental expectations, and biased tests, but find little support for any of these theories.”
2. Enligt internationella data: ”Although imprecisely estimated, it appears that girls are doing better in the single-sex countries, and that the boys are doing worse. While of course highly speculative, these cross-country data are consistent with the hypothesis that mixed-gender classrooms are a necessary component for gender inequality to translate into poor female math performance, although it is difficult to distinguish single-sex classrooms from Islamic religion in the data.”

Det första resultatet implicerar att könsskillnader i matematik i USA inte är medfödda, men det är alltså oklart vad de beror på. Det andra resultatet implicerar (om än mer osäkert) att könsskillnader i matematik är mindre i länder där könen undervisas åtskilda (att könsåtskilda skolklasser kan ha god effekt på flickors skolprestationer har visats i tidigare forskning) och i länder med låg jämställdhet (vilket motsäger resultat i tidigare forskning). Se denna figur:

Diskussionen om orsaker till könsskillnaderna lär fortsätta. Att de existerar är dock helt klart.

Jag glädjer mig ibland åt att jag inte är beroende av några starkt destruktiva produkter. I ”Carrot Addiction”, publicerad i Australia and New Zealand Journal of Psychiatry, rapporteras följande:

A case report of carrot addiction is presented with a review of the literature and comment on the role of beta carotene in addictive behaviour. … The addiction occurred in a 49-year-old woman under conditions of stress due to marital problems, leading to a depressive illness and increased smoking. The patient maintained that the sensations of carrot craving and withdrawal were quite distinct from those associated with smoking.

Robert Frank argumenterar i NYT för progressiv beskattning för att dämpa det problem han upplever finns med höga inkomster: de utgör (eller möjliggör) statussignaler som gör personer med lägre inkomster olyckliga. David Friedman påpekar bl.a. denna svaghet i argumentationen:

But there are also negative externalities from low incomes and positive externalities from high incomes. Consider again the case of medicine. The cost of drugs is in large part the fixed cost of developing them. The more rich people there are who can afford cutting edge drugs, the lower their per unit cost and the wider the range of drugs available. Similarly for cutting edge surgical procedures and any other good where a substantial part of what is being produced is information. There is no reason in economic theory, and you offer no reason, to think that the net externalities run in the direction your argument requires—that making one person richer on net lowers the welfare of others. For all we know it raises it—in which case the consistent application of your arguments would require you to support redistribution from poor to rich.

Detta är i linje med argument som att det kan vara bra med statusjakt om den får dem som driver den ekonomiska utvecklingen att anstränga sig mer och om den leder till lyxkonsumtion som utgör ett första steg i spridandet av förbättrade produkter till det stora flertalet. I vilket fall torde det vara svårt att ta bort statusjakt genom beskattning. Tar den sig inte uttryck på ett sätt, tar den sig sannolikt uttryck på ett annat sätt. Kanske går det inte att få bort statusjakt ens om man skulle vilja utan att ta bort möjligheten till social rörlighet. Slutligen finns det tecken på att de relativa konsumtionseffekter som Frank utgår ifrån inte är så entydigt förekommande som han vill göra gällande. Jag känner mig inte övertygad av Franks argumentation.

Jeremy Bentham brydde sig om djur:

[T]he question is not, Can they reason? nor, Can they talk? but, Can they suffer? Why should the law refuse its protection to any sensitive being?

Bentham var före sin tid. Liksom Darwin, som menade att smärta och lidande uttrycks genom ansiktsuttryck, inte bara hos människor utan också hos andra djur. En ny studie, ”Coding of Facial Expressions of Pain in the Laboratory Mouse”, publicerad i Nature Methods, finner följande:

Facial expression is widely used as a measure of pain in infants; whether nonhuman animals display such pain expressions has never been systematically assessed. We developed the mouse grimace scale (MGS), a standardized behavioral coding system with high accuracy and reliability; assays involving noxious stimuli of moderate duration are accompanied by facial expressions of pain. This measure of spontaneously emitted pain may provide insight into the subjective pain experience of mice.

Om djur synbart lider, vilket nu verkar kunna beläggas i fallet med möss, vad bör det få för implikationer? Att sluta med musfällor är rimligen bara en början.

Jackson Pollock, Number 7 (1951), 143,5 x 167,6 cm:

Om nu någon trodde att kristendomen hade övergivit den grymma läran om evigt straff i helvetet, får de tänka om. Påven klargör:

Hell is a place where sinners really do burn in an everlasting fire, and not just a religious symbol designed to galvanise the faithful, the pope has said.

Denna lära är förstås uttänkt som en kontrollmekanism, för att få människor rädda och att för att få dem att söka sig till kyrkan för frälsning. Människan ska göras psykologiskt beroende av prästerlig absolution. Ergo barndopet. Ergo sista smörjelsen. Osmakliga företeelser, mot bakgrund av helvetesläran.

Sannolikheten för att en enskild röst avgör vem som vinner i ett politiskt val är försvinnande liten. En enskild röst påverkar därför så gott som aldrig vilken politik som förs. Mot den bakgrunden undrar jag följande: Är det rimligt att kritisera någon som röstar på ett hemskt parti? Det kan t.ex. röra sig om ett revolutionärt kommunistparti, ett islamistiskt parti eller ett nazistparti. Eller kanske, i vissas ögon, Sverigedemokraterna. Jag ställer frågan därför att den individuella rösten nästan utan undantag inte spelar någon roll. Om någon gör något som inte medför någon konsekvens, förefaller det märkligt att kritisera beteendet i fråga.

Nästa fråga: Ska de som röstar på ett underbart parti berömmas?

Hegel förklarar varför många väljare inte bryr sig om att rösta:

Den intressanta frågan är varför det finns de som röstar. Om du röstar, varför gör du det, mot bakgrund av Hegels analys?

Föreställ dig dessa två situationer med två möjliga, lika sannolika tillstånd, med olika inkomstfördelningar:

River Viiperi visar det:

När man funderar på framtidens skattesystem är det lätt att fastna i gamla hjulspår. ”Sänk den och den skatten, höj den och den”. Det är därför extra stimulerande när nya idéer på skatternas område framförs. Så sker i uppsatsen ”Tax Buyouts”:

The paper studies a fiscal policy instrument that can reduce fiscal distortions without affecting revenues, in a politically viable way. The instrument is a private contract (tax buyout), offered by the government to each citizen, whereby the citizen can choose to pay a fixed price in exchange for a given reduction in her tax rate for a period of time. … Under simple pricing, the introduction of the buyout is revenue neutral but, by reducing distortions, it benefits a significant fraction of the population and leads to sizable increases in aggregate labor supply, income and consumption.

Tanken är alltså att jag kan välja att betala samma skattesumma till staten som under nuvarande skattesystem, med den skillnaden att jag efter klumpsummebetalningen kan arbeta hur mycket jag vill utan att det påverkar min totala skatt. Marginalskatten torde de facto bli noll. Arbetsutbudet kommer att öka, konsumtionen kommer att öka, andras inkomster kommer att öka och de totala skatteintäkterna kommer att öka. Detta låter som en Paretoförbättring. Ser du några svagheter med förslaget? Om inte, tror du att något politiskt parti kommer att nappa på det här förslaget? I så fall, vilket? Om inte, vilka är de politiska hindren?

Damon Linker beskriver en typ av ateism:

Let’s call it catastrophic atheism, in tribute to its first and greatest champion, Friedrich Nietzsche, who wrote in a head-spinning passage of the Genealogy of Morals that “unconditional, honest atheism is … the awe-inspiring catastrophe of two-thousand years of training in truthfulness that finally forbids itself the lie involved in belief in God.” For the catastrophic atheist, godlessness is both true and terrible.

Denna typ av ateist, som beklagar att ateismen är sann, påminner mig om det jag i en klassifikation kallar ”pro-teistiska ateister”, dvs. ateister som ser religion som något positivt. Som George Orwell också har påpekat kan ens inställning till en viss gud vara positiv eller negativ oberoende av om man tror att denne gud existerar eller ej. Själv är jag dock anti-teist.

På senare tid har religionsdebatterna avlöst varandra i Stockholm. Jag tänkte tipsa om två:

• ”Moral med och utan Gud”, en debatt mellan Jerker Karlsson och Mats Selander.
• ”Guds existens: Vartåt pekar de vetenskapliga bevisen?”, en debatt mellan John Lennox och Christer Sturmark.

Jag är inte säker på att debatter av detta slag övertygar någon som sedan tidigare har en viss uppfattning, men de kan möjligen påverka obeslutsamma åhörare och är hursomhelst underhållande.

Amerikanska studenter ägnar allt mindre tid åt sitt akademiska arbete, enligt den nya studien ”The Falling Time Cost of College”:

Full-time students allocated 40 hours per week toward class and studying in 1961, whereas by 2003 they were investing about 27 hours per week.

Detta kan ses som oroväckande med tanke på resultaten i en annan ny studie, ”The Causal Effect of Studying on Academic Performance”, publicerad i The B.E. Journal of Economic Analysis & Policy (preliminär gratisversion här):

In this paper, we examine the causal effect of studying on grade performance by taking advantage of unique, new data that has been collected specifically for this purpose. Important for understanding the potential impact of a wide array of education policies, the results suggest that human capital accumulation is far from predetermined at the time of college entrance. … For example, using results from our full sample, an increase in study-effort of one hour per day … is estimated to have the same effect on grades as a 5.21 point increase in ACT scores … In addition, the reduced form effect of being assigned a roommate with a video game is estimated to have the same effect on grades as a 3.88 point decrease in ACT scores …

Maxpoängen på ACT (ett antagningsprov) är 36, vilket antyder att den positiva effekten av att studera ytterligare en timma per dag är stor. (Dataspelande rumskamrater ska man dock se upp med.)

Vad bestämmer människors miljövänlighet? En ny studie, ”Environmental and Pro-Social Norms: Evidence on Littering”, publicerad i The B.E. Journal of Economic Analysis & Policy” (preliminär gratisversion här), finner att miljovänlighet inte bestäms i ett vakuum utan att den påverkas av förväntningar om andra människors beteende:

This paper investigates whether perceived environmental cooperation by the public is an important determinant of explaining environmental morale and environmental preferences of individuals. Our hypothesis is that an individual’s behavior is likely to be influenced by their perception of the behavior of other citizens. For example, if an individual believes that throwing litter in a public place is common, then the environmental morale or preference of the individual decreases. Alternatively, if an individual believes others to be compliant, then the environmental morale/preference increases. Using recent EVS data for Western and Eastern European countries, we find strong empirical support for the hypothesis. The results remain robust using 11 different specifications and after dealing with potential causality issues.

Dvs. om man tror att andra inte skräpar ner är man själv mindre benägen att skräpa ner och mer benägen att ge pengar till miljövänliga ändamål. Om man vill stimulera miljövänlighet kan det vara viktigt att satsa pengar på att sätta upp papperskorgar och att samla upp det skräp människor slänger, så att folk inte tror att andra skräpar ner.

När ett marknadsmisslyckande identifieras brukar den regelmässiga reaktionen vara att förespråka någon typ av politisk åtgärd för att rätta till situationen. Professor Bryan Caplan har ett annat förslag när det gäller ett marknadsmisslyckande på arbetsmarknaden:

Is labor market rigidity a market failure? I’m afraid so. But strangely enough, this market failure is largely caused by anti-market bias! The main reason workers hate wage cuts is that they imagine that wage-cutting employers are satanically ”unfair.” If workers saw wage cuts for what they are – a full-employment mechanism – they’d sing a different tune. While they wouldn’t be happy to see their wages cut, they’d grudgingly accept that a little wage variability is a fair price to pay for near-total employment security. Once this economically enlightened perspective took hold, employers would eagerly cater to it – and the market failure would largely go away.

Med andra ord är marknadsmisslyckandet ett resultat av okunskap, och botemedlet torde bestå av att sprida mer kunskap om hur marknadsekonomin fungerar (eller kan fungera). Detta låter bra, men jag är något mer pessimistisk, av två skäl.

För det första tror jag knappast att denna kunskap går att förmedla till breda lager av anställda (de präglas säkerligen av andra typer av bias, vilket gör dem ovilliga eller oförmögna att ta till sig nationalekonomisk kunskap). För det andra undrar jag om det enbart handlar om ett kunskapsproblem och om situationen inte har drag av ett socialt dilemma. I så fall räcker nog inte mer kunskap, ens om den kunde förmedlas. Ty är man insider på arbetsmarknaden hoppas man nog att man själv inte blir avskedad utan att det drabbar andra, varför man vill ha kvar sin höga lön.

Suicidfrekvensen har gått ner i många länder på senare år. En möjlig förklaring är de nya antidepressiva läkemedlen. Det förutsätter dock att de fungerar. En ny metastudie, ”Antidepressant Drug Effects and Depression Severity: A Patient-Level Meta-Analysis”, publicerad i Journal of the American Medical Association, finner följande:

The magnitude of benefit of antidepressant medication compared with placebo increases with severity of depression symptoms and may be minimal or nonexistent, on average, in patients with mild or moderate symptoms. For patients with very severe depression, the benefit of medications over placebo is substantial.

Så hjälper gör de, såvitt man kan bedöma, särskilt i allvarliga fall.

Tips: Andrew Sullivan.

Människor vill uppfatta sig själva, och vill att andra ska uppfatta dem, på ett visst sätt. Därför finns en tendens att försöka rättfärdiga beteenden som kan anses tvivelaktiga. Detta beläggs i den nya experimentella studien ””I Read Playboy for the Articles’: Justifying and Rationalizing Questionable Preferences”. Forskarna bad manliga studenter att välja mellan två sporttidningar. Mind Hacks sammanfattar resultaten:

One had more articles, but the other featured more sports. When a participant was asked to rate a magazine, one of two magazines happened to be a special swimsuit issue, featuring beautiful women in bikinis. When the swimsuit issue was the magazine with more articles, the guys said they valued having more articles to read and chose that one. When the bikini babes appeared in the publication with more sports, they said wider coverage was more important and chose that issue. This, as it turns out, is a common pattern in studies of this kind, and crucially, participants are usually completely unaware that they are post-justifying their choices.

Finns det fördelar med denna typ av (ofta omedveten) lögn? Forskarna skriver:

First, from a strictly utilitarian point of view, it enables an individual to engage in self-serving behavior without incurring psychological costs. Second, preserving a sense of one’s morality despite evidence to the contrary allows individuals not just to see themselves as good, but as better and more moral than others (Chambers & Windschitl, 2004; Codol, 1975; Epley & Dunning, 2000). Individuals who deceive themselves in these ways may be happier than others – normal psychology is characterized by people seeing themselves as “above-average,” while depression is linked to realism (Dunning & Storey, 1991). Thus rationalization and justification can involve a tradeoff between the truth – people admitting the real reasons for their questionable behavior – and their well-being – denying those reasons leads them to be happier. We would suggest that while the benefits may outweigh the costs for an individual, those costs are likely assumed by that person’s peers: We would likely not want to be the partner, roommate, or subordinate of a person comfortable sacrificing truth for personal happiness.

Håller du med forskarna på slutet? Är sanning viktigare än välmående? Man kan också ställa frågor till dessa peers: ”Om en person i din närhet känner behov av att ljuga om sina förehavanden för att framstå i god dager inför dig, säger det något om dina värderingar och hur du framför dem? Bör du kanske mjuka upp dem? Är det du som ska sluta fördöma någon som tittar på flickor i bikini?”

Roy Lichtenstein, Rouen Cathedral Set V (1969), 161,6 x 360,4 cm:

Nature News rapporterar:

An Italian court has cut the sentence given to a convicted murderer by a year because he has genes linked to violent behaviour.

Detta finner jag mycket intressant. Tanken är att mördaren inte kan anses fullt ansvarig för sin våldsamma handling, varför straffet lindras. Vad skulle hända om domaren studerade lite filosofi och fann att ingen någonsin är ansvarig för någon av sina handlingar?

Dessa nya forskningsrön förstår jag mig inte alls på:

A recent study in the Journal of Marketing Communications found that men with beards were deemed more credible than those who were clean-shaven. The study showed participants pictures of men endorsing certain products. In some photos, the men were clean-shaven. In others, the same men had beards. Participants thought the men with beards had greater expertise and were significantly more trustworthy when they were endorsing products like cell phones and toothpaste.

Själv blir jag rädd för män med skägg. Jag undrar: Vad försöker de dölja? Jag måste vara en atypisk konsument. Nå, denna studie studerade bara välansade och medelstora skägg. Det finns ju en rad olika ansiktsprydnader med, kan man gissa, lite olika effekter på tilliten. Ta en titt på detta schema, som ger lite prediktioner (klicka för större bild):

Det var synd att president Bush inte hette Laura i förnamn.

När man följer den politiska debatten får man ibland intryck av att vissa inte ser något samband mellan skatter och tillväxt. Det gör dock OECD, i den nya studien ”Tax and Economic Growth”:

This paper investigates the design of tax structures to promote economic growth. It suggests a “tax and growth” ranking of taxes, confirming results from earlier literature but providing a more detailed disaggregation of taxes. Corporate taxes are found to be most harmful for growth, followed by personal income taxes, and then consumption taxes. Recurrent taxes on immovable property appear to have the least impact. A revenue neutral growth-oriented tax reform would, therefore, be to shift part of the revenue base from income taxes to less distortive taxes such as recurrent taxes on immovable property or consumption.

Dags för en ny skattereform i Sverige?

Ja, det verkar så, enligt den nya studien ”Prospective Associations Between Early Childhood Television Exposure and Academic, Psychosocial, and Physical Well-being by Middle Childhood”, publicerad i Archives of Pediatrics and Adolescent Medicine. Den undersöker hur tv-tittande vid 29 (och 53) månaders ålder påverkar en serie utfall i fjärde klass och finner följande:

Adjusting for preexisting individual and family factors, every additional hour of television exposure at 29 months corresponded to 7% and 6% unit decreases in classroom engagement … and math achievement …; 10% unit increases in victimization by classmates …; 13% unit decreases in time spent doing weekend physical activity …; 9% unit decreases in activities involving physical effort …; higher consumption scores for soft drinks and snacks by 9% and 10% …; and 5% unit increases in body mass index …

Detta är i linje med tidigare forskning. Frågan är om tv-tittandet bland småbarn inte har gått ned på senare år. Jag har åtminstone en bestämd känsla av att det har gått ned bland vuxna, i takt med datorernas ankomst, vilket i den mån det stämmer kanske också gör färre föräldrar benägna att sätta sina barn framför tv-apparater.

En del undersökningar av hur människor ser på inkomstskillnader fokuserar enbart på inkomstskillnaderna som sådana, inte på hur de har uppkommit. Men det förefaller t.ex. rimligt att inkomstskillnader som beror på att någon har arbetat hårdare än någon annan ses som mindre problematiska än skillnader som är helt godtyckliga, även om skillnaderna är lika stora. En ny experimentell studie, ”Redistributive Justice – Entitlements and Inequality in a Third-Party Dictator Game”, finner följande:

Using a third-party redistributive task, the design examines how impartial decision makers redistribute the income of an advantaged stakeholder to a disadvantaged stakeholder. The results show that redistribution significantly decreases when entitlements to income are legitimized either by having an endowed stakeholder earn the right to his advantageous position or by having him earn his income. When both rights and income are earned, however, redistribution does not decrease further.

Resultat som dessa tycker jag talar för att se mått på inkomstskillnader, t.ex. Ginikoefficienten, som ”insatsfaktorer” i rättvisebedömningar, inte som mått på rättvisa per se. (Om fri vilja inte existerar blir dock frågan om någon någonsin är mer förtjänt av en högre inkomst än någon annan, men experimentet tog inte upp sådana filosofiska djupsinnigheter.)

En fascinerande artikel i National Geographic handlar om sömn. Varför sover vi?

The predominant theory of sleep is that the brain demands it.

Det kan ses som irriterande att så är fallet. Det kan också ses som irriterande att samhället är organiserat så att många människor störs i sin sömn:

The natural sleep rhythms of teenagers would call for a late morning wake-up—but there they are, starting high school at 8 a.m. The night shift worker sleeping in the morning is fighting ancient rhythms in his or her body that order him or her awake to hunt or forage when the sky is flooded with light. Yet he or she has no choice.

Detta till skillnad från en svunnen tid och i andra kulturer:

In premodern times people slept differently, going to bed at sunset and rising with the dawn. In winter months, with so long to rest, our ancestors may have broken sleep up into chunks. In developing countries people still often sleep this way. They bed down in groups and get up from time to time during the night. Some sleep outside, where it is cooler and the effect of sunlight on our circadian rhythm is more direct. In 2002, Carol Worthman and Melissa Melby of Emory University published a comparative survey of how people sleep in a variety of cultures. They found that among foraging groups such as the Kung and Efe, ”the boundaries of sleep and waking are very fluid.” There is no fixed bedtime, and no one tells anyone else to go to sleep. Sleepers get up when a conversation or musical performance intrudes on their rest and intrigues them. They might join in, then nod off again.

I takt med att ekonomin transformeras till ett högteknologiskt tjänstesamhälle, kommer det inte att bli möjligt att åter öka sömnflexibiliteten? Som forskare kan man normalt sett dyka upp kl 11 på jobbet om man vill, men man förväntas å andra sidan arbeta mer på kvällar, nätter eller helger då, efter egna preferenser. Kan en sådan arbetsmodell spridas? Kan inte skolundervisning börja senare och i ökad grad bygga på undervisning på nätet, som kan tillgodogöras vid olika tider? Ungefär som att man nu inte behöver sitta framför tv:n då ett visst program visas: man spelar in med ett klick eller man tittar på nätet.

För övrigt förespråkar jag även ökad flexibilitet vad gäller helgdagar.

Vilket verk!

Tips: Pål Ahrén.

Att det finns ett samband mellan att vara ful och att vara brottsling är sedan tidigare klarlagt. Nu visar en ny studie, ”Short Criminals: Stature and Crime in Early America”, att det även finns (eller, snarare, att det fanns) ett samband mellan att vara kort och att vara brottsling:

In this paper we consider the extent to which criminal activity in the nineteenth century was conditioned on an individual’s height. With data on convicts incarcerated in Pennyslvania penitentiaries between 1826 and 1876, we estimate the parameters of a Wiebull proportional hazard specifications of individual crime, in which the transition into criminal activity is a function of labor market disadvantage that is conditioned on height. Our results suggest early America criminals were short as crime appears to have been conditioned on height ― taller individuals had a lower probability of making a transition into criminal activity.

Den rimliga förklaringen är att långa gynnas på arbetsmarknaden, vilket kan skapa en högre sannolikhet för utanförskap i de kortas skara. Man väljer inte sin längd — är då inte skillnader i socioekonomiska utfall som har med längd att göra fundamentalt orättvisa? Dags för längdskatt? Eller, åtminstone, aktiva försök att motverka negativ särbehandling pga. avsaknad av längd?

Se även inläggen ”Varför tjänar långa mer?”, ”Längden spelar roll”, ”Längd som mått på levnadsstandard”, ”Längd och lön hänger ihop”, ”Längd ger dominans” och ”Lyckligare på toppen”.

En svensk professor i nationalekonomi, Johan Åkerman, om en annan:

Som lärare hade Heckscher ett fel: han kunde inte tåla andra åsikter än sina egna — man måste svära magisterns ord. Jag hade detta varnande exempel för ögonen då jag fick doktorander som gick rätt emot min egen uppfattning. I stället hyllade jag Fredrik II:s maxim: ”Var och en får bli salig på sin fason” — under förutsättning att vederbörande är kunnig och begåvad.*

För att ta ett exempel kom Bertil Ohlin (också han professor i nationalekonomi) i konflikt med Heckscher då han utvecklades i socialliberal riktning.

Jag har sympati för den Åkermanska synen. Jag avskyr servilitet och skulle besväras kraftigt om människor runtomkring mig skulle hålla med mig för sakens skull. Det implicerar preferensförfalskning och ett osunt intellektuellt klimat. Dessutom är det rent ut sagt trist och tråkigt att umgås med nickedockor.

*Ur Åkerman, Johan (1997). En samhällsforskares minnesbilder. Lund: Institutet för Ekonomisk Forskning: 69.

Det sekulära samhälle vi lever i kommer allt som oftast i konflikt med religiösa värderingar. Det har på senare tid gällt religiösa kläder och personliga smycken, där jag motsätter mig statliga förbud. Ett annat konfliktområde gäller hälsovård. Ett aktuellt fall exemplifierar problematiken:

Janine Deeley recently took a prescription for an oral contraceptive to her local pharmacy. The pharmacist refused to sell it. The pharmacist, with the support of the code of ethics supplied by the Royal Pharmaceutical Society of Great Britain, had decided not to distribute contraceptives on religious grounds. To get her prescription, (which was in fact to use the pill to control the symptoms of her endometriosis), Janine would have to return another day, when a different pharmacist would be on duty and submit her pain-reducing prescription to another pharmacist’s conscience for scrutiny.

Professor Julian Savulescu tycker att apotekaren begår tjänstefel och ska avskedas. Jag instämmer: i ett offentligt hälsosystem är det orimligt att enskilda apotekare får avgöra vilka recept som ska expedieras. Vad tycker du?

Min bild av alkoholkonsumtionen har varit att den har ökat kraftigt på senare år, inte minst under EU:s framväxt. Detta Economist-diagram över några europeiska länder antyder att denna bild inte riktigt stämmer:

Statistik för Sverige ger vid handen att konsumtionen 2001 låg på ca 7 liter, vilket är något lägre än 1970, och att den 2007 låg på ungefär samma nivå.

Daniel Björk tycker sig notera att allt vackrare människor återfinns i media; bl.a. gäller det fotomodeller:

Min känsla är nämligen att en större och större del av mode handlar om snygga människor. Hur ofta är inte en modebild bara en snygg människa-bild egentligen? Och hur tråkigt är inte det? Problemet med snygga människor är att de är som hägringar eller synvillor. Man ser inte modet för att det finns en sjukt attraktiv människa mellan dig och kläderna och som får dig att se dem som genom en opiumdimma.

Trots att jag inte håller med om att det är tråkigt med vackra människor i modesammanhang (eller i andra sammanhang) — jag hyllar tvärtom mänsklig skönhet och ser den som oerhört lyckobringande — förstår jag poängen. Om det är så att något annat är tänkt att hamna i fokus, då kan mänsklig skönhet förblinda och dölja det där andra. Trots allt finns det annat av värde, som ibland bör hamna i fokus. (Eftersom Daniel Björk själv är så snygg höll jag på att inte förstå poängen i hans text, men jag lyckades till slut tränga mig igenom opiumdimman.)

Det finns gott om oväntade smygisar: parlamentsledamoten Sir Norman Fry, som lade ut en bild av sig själv på en gaysajt, och senator Larry Craig, som arresterades vid ett försök att idka sex med en polis, är två exempel, liksom nu senast George Rekers, en antigayaktivist med tjusig mustasch som har varit på resa med en prostituerad ung man, som han påstår reste med för att bära hans väskor. Det är nog dags att tala om en ny gaystereotyp:

Beware!

Tips: Peter Santesson-Wilson.

Jag har inte sett Johan Norbergs nya film Överdos, men vad jag förstår predikterar den att de sätt på vilka den nuvarande krisen har bekämpats — särskilt den mycket expansiva penningpolitiken men även den expansiva finanspolitiken — kommer att resultera i en ny och troligen ännu större kris om några år. Jag har ingen anledning att ifrågasätta den prediktionen (även om jag inte brukar anse mig tillräckligt synsk för att alls uttala eller uttala mig om prediktioner). Den verkar rent allmänt vara baserad på resonemang hämtade från den österrikiska konjunkturcykelteorin. Det jag däremot vill ifrågasätta är att kraftiga, statliga kreditexpansioner av det slag vi nu har sett nödvändigtvis är negativa (netto). Det är å ena sidan sant att en sådan expansion riskerar att bygga upp obalanser och bubblor som förr eller senare briserar. I den delen är kreditexpansionen dålig. Men detta måste å andra sidan vägas mot den större uppgång i ekonomisk aktivitet som den expansiva politiken kan förväntas medföra. Över tid kanske alternativen ser ut så här (figuren är hämtad från ett tidigare inlägg):

Antingen väljer man en väg med en stabil och acyklisk penningpolitik, vilket stiliserat kan bidra till en utveckling som representeras av den raka linjen. Ekonomin växer över tid, lugnt och fint, utan några kriser. Eller så väljer man en aktiv och kontracyklisk penningpolitik, vilket bidrar till en utveckling som representeras av den svängande kurvan. Ekonomin växer snabbare i vissa perioder men kontrakterar i andra perioder (s.k. kriser), när anpassningar blir nödvändiga. Min poäng är att det inte bara går att säga att den senare typen av penningpolitik är dålig därför att den resulterar i kriser. Därutöver resulterar den i uppgångar som annars inte hade ägt rum, vars effekter måste vägas mot det som händer under nedgångarna. Jag är inte alls säker på att nettokalkylen utfallet till den raka linjens fördel, dvs. nyttan förknippad med områdena A1, A2 och A3 etc. kanske överstiger nyttan förknippad med områdena B1 och B2 etc. Detta skulle särskilt kunna vara fallet i ett dynamiskt perspektiv, där den ökade turbulens som den svängande kurvan representerar kan tänkas medföra mer av kreativ förstörelse som frigör resurser till satsningar på nya innovationer, vilka i sin tur bidrar till de på kriserna följande uppgångarna.

Jag säger inte att återkommande överdoser, för att använda det begreppet, nödvändigtvis är bra. Jag säger bara att det inte är a priori givet att de är dåliga. Min undran är, med andra ord, om ett system med återkommande kriser egentligen är så farligt, sett i ett dynamiskt perspektiv. Nu ser jag fram emot att dissas av överdosernas (och Lars E. O. Svenssons) fiender!

Filmen kan ses på TV4 Play. Se min kollega Andreas Berghs kommentar till filmen i SvD, där även Maria Eriksson ger ett tv-tips.

Vi utgår i regel från att språket är klart och tydligt. I vilken mån är det det och i vilken mån präglas det av vaghet? Den frågan analyseras i ”Vagueness”, skriven för The Routledge Companion to the Philosophy of Language. Ett exempel:

Taking away grains from a heap of rice, at what point is there no longer a heap? It seems small changes – removing a single grain – can’t make a difference to whether or not something is a heap; but big changes obviously do. How can this be, since the big changes are nothing but the small ones chained together? Call this the ”little by little” puzzle.

Förbryllande. En vidare fråga är om språkets vaghet kan analyseras på ett klart och tydligt sätt eller om språkets vaghet i sig gör en sådan analys vag. Ytterligare en fråga är om språkets vaghet talar för användandet av matematik i vetenskaplig analys.

Silvia Bächli, Lines 39 (2007), 198,8 x 149,9 cm:

Bör man dricka alkohol i socialt umgänge med viktiga personer, t.ex. potentiella arbetsgivare? Det förefaller oklokt, men enligt den nya uppsatsen ”In Vino Veritas: The Economics of Drinking” kan det vara klokt:

It is argued that drug consumption, most commonly alcohol drinking, can be a technology to give up some control over one’s actions and words. It can be employed by trustworthy players to reveal their type. Similarly alcohol can function as a “social lubricant” and faciliate type revelation in conversations. … There is a tradeoff between the efficiency gains due to the signaling effect and the loss of productivity associated with intoxication.

Dvs. om du vågar dricka med viktiga personer signalerar du en villighet att blotta ditt inre, vilket i regel ses som en god kvalitet av människor som försöker bilda sig en uppfattning om dig. Som forskaren uttrycker det: ”drinking reduces the standard deviation of the noisy signal [about personality type]”. Men det gäller att dricka med viss måtta och i rätt socialt sammanhang.

Marcel Proust, i The Guermantes Way:

At Balbec, once, when a widow who had jumped into the sea had been rescued against her will, my grandmother had told me … that she could think of nothing so cruel as to tear a poor wretch from the death that she had deliberately sought and restore her to her living martyrdom.

Se även det tidigare inlägget ”Ska suicid hindras?”.

Detta kände jag inte till:

96% av jordens alla djur och plantarter dog ut i slutet av Permian perioden (299-251 miljoner år sedan) och i början på Triassic perioden (251-200 miljoner år sedan). Detta skedde via en global kedjereaktion från gigantiska vulkanutbrott i Sibirien …

Tänk vad vulkaner kan ställa till med. Frågan är hur livet på jorden hade utvecklats om de här djuren och växterna inte hade dött ut. Skulle människan finnas då, till exempel? Är det nödvändigtvis dåligt att djur- och växtarter dör ut?

Se även inläggen ”Utrotningshotade djur?” och ”Vilken åsikt har du ändrat?”.

Paul Bloom beskriver, i ”The Moral Life of Babies”, ett experiment:

Not long ago, a team of researchers watched a 1-year-old boy take justice into his own hands. The boy had just seen a puppet show in which one puppet played with a ball while interacting with two other puppets. The center puppet would slide the ball to the puppet on the right, who would pass it back. And the center puppet would slide the ball to the puppet on the left . . . who would run away with it. Then the two puppets on the ends were brought down from the stage and set before the toddler. Each was placed next to a pile of treats. At this point, the toddler was asked to take a treat away from one puppet. Like most children in this situation, the boy took it from the pile of the “naughty” one. But this punishment wasn’t enough — he then leaned over and smacked the puppet in the head.

Det visar sig alltså, i ny experimentell forskning, att mycket små barn har något slags instinktiv känsla för vad de anser vara rätt och fel beteende i sociala situationer. Det har dessutom en tendens att vilja straffa dem som de anser beter sig fel, inte bara i det experiment som återges i citatet ovan, utan också i andra:

Despite their overall preference for good actors over bad, then, babies are drawn to bad actors when those actors are punishing bad behavior.

Fascinerande. Om sådana här grundläggande reaktioner finns med oss redan från början är frågan hur det går med mina försök, att få människor att hålla med om, att vedergällning är ett undermåligt motiv för att straffa.

Professor Axel Hägerström torgförde värdenihilismen i Sverige. Docent Martin Fries bemöter, i förordet till Socialfilosofiska uppsatser, en vanlig kritik mot denna metaetiska syn (s. 27):

Vad först Hägerströms värdeteoretiska nihilism beträffar, enligt vilken det icke är möjligt att iakttaga eller i ett omdöme konstatera verkligheten av våra värden, vill jag påpeka att denna nihilism icke själv innesluter en värdering. Den säger således icke, att eftersom våra moraliska värderingar varken äro sanna eller falska, den ena värderingen skulle vara lika så god som den andra, så att man därför, moraliskt sett, kunde få handla efter behag. En sådan tanke skulle nämligen innebära föreställningen om ett objektivt värde — det moraliska godtyckets värde. Därmed måste det omedelbart själv falla under den hägerströmska kritiken.

Hägerström själv skriver senare i denna bok (s. 163–164):

Man har sagt, att förnekelsen av objektivt giltig moral skulle leda till den konsekvensen, att var och en har friheten att handla, som han behagar. Vad menas med en sådan licens på de moraliska värdenas område? Jo, detta, att det icke skulle vara orätt att hänge sig åt stundens begär och lidelser, icke orätt att stjäla och mörda, om man tror sig vinna någon fördel därmed. Men den, som skulle proklamera en sådan rättsåskådning, han intager själv en värderingsposition. Det vill säga han utlåter sig icke alls om verkligheten utan ger uttryck åt sitt eget sätt att känna i moraliska ting och är därför varken konsekvent eller inkonsekvent. … Man misstager sig, om man påstår, att den orimliga tron på något i sig självt gott eller rätt skulle äga betydelse för den verkliga moralen.

Om värdenihilismen är sann är förvisso inget moraliskt förbjudet — men inte heller är något moraliskt tillåtet. Den senare insikten går många förbi, men den förmedlas alltså av Hägerström själv.

Se även inlägget ”Är allt tillåtet utan Gud?”.

Nils Butler visar några riktigt eleganta kläder:

En svensk professor i nationalekonomi, Johan Åkerman, om en annan:

Vid 30 års ålder blev Eli Heckscher Handelshögskolans förste professor i nationalekonomi. Hans föreläsningar började kl 8 f.m. och kallades därför ”nattföreläsningar”. Jag minns ännu hans tal om prisbildningen, som sades fungera på ett idealiskt sätt: när en vara är knapp blir priset högt, när tillgången är riklig blir priset lågt. ”Prisbildningen är alltså idealisk, men det finnes en svag punkt — (med lägre röst) prisbildningens svaga punkt — och den är att somliga människor inte har lika mycket pengar som andra människor. Men annars är prisbildningen fullkomligt idealisk.”*

I linje härmed förklarar F. A. Hayek prisbildningens centrala roll för att förmedla information i ”The Use of Knowledge in Society”, publicerad i American Economic Review. Om Heckscher läste artikeln tror jag att han gillade den.

*Ur Åkerman, Johan (1997). En samhällsforskares minnesbilder. Lund: Institutet för Ekonomisk Forskning: 68.

Att verka smart och att vara smart är två olika saker. Professor Eric Schwitzgebel har noterat följande:

Seeming smart is probably to a large extent about activating people’s associations with intelligence. This is probably especially true when one is overhearing a comment about a complex subject that isn’t exactly in one’s expertise, so that the quality of the comment is hard to evaluate. And what do people associate with intelligence? Some things that are good: Poise, confidence (but not defensiveness), giving a moderate amount of detail but not too much, providing some frame and jargon, etc. But also, unfortunately, I suspect: whiteness, maleness, a certain physical bearing, a certain dialect (one American type, one British type), certain patterns of prosody — all of which favor, I suspect, upper- to upper-middle class white men.

Några korta reflexioner:

• Jag undrar hur stark korrelationen mellan att verka och att vara smart är. Tänk om den är låg?
• Schwitzgebel tycker sig ha observerat att de som verkar smarta förväntas vara smarta, vilket gör att de förbättrar sina prestationer. Jag undrar om effekten på motsvarande sätt blir negativ för personer som verkar osmarta men som kanske är relativt smarta, att de fås att prestera sämre.
• Personer som talar ett språk jag kan dåligt får jag ofta för mig är relativt osmarta, trots att smarthet sannolikt har mycket lite med språkkunskaper att göra.
• Hur kan man avgöra vem som är verkligt smart? (Är det önskvärt att avgöra det?) Ska man be att få se resultatet på högskoleprovet?
• Jag ogillar att umgås med personer som verkar betydligt smartare än jag. Är man smart kan det vara klokt att dölja det till viss del i vissa fall.
• Jag försöker själv ständigt verka smartare än jag är. Om det är så smart är oklart (särskilt om andra förmår se igenom mina försök).

Hjalmar Söderberg, i Den allvarsamma leken:

Illusioner och villfarelser ha varit drivfjädern till allt stort som uträttats i världen och kärnan i allt vad människolycka heter.