Nonicoclolasos

SvD:s argumentation om värnplikten, som jag tidigare har påpekat är missvisande vad gäller de ekonomiska effekterna, når nya höjder:

Till exempel har en allmän mönstringsplikt fördelen att skapa band till försvaret hos alla medborgare. Det som så vackert heter folkförankring och som riskerar att försvinna med yrkesförsvarets betoning av att det handlar om ett jobb nästan vilket som helst.

Benito Mussolini hade inte kunnat säga det bättre. Själv föredrar jag Witold Gombrowicz frihetsinriktade klarsyn (uttryckt i Dagboken):

En tjugoårig pojke som inte har gjort sig skyldig till något brott sätts i ett koncentrationsläger som är värre än ett fängelse. … Ett eller ett par av de vackraste åren måste de skänka Fanjunkaren. Med lite tur kommer de ur det hela utan värre skavanker (ersättning utgår inte för eventuella skador). Det oundvikliga i detta stålbad förpestar deras ungdomstid redan långt före det ödesdigra datumet. … Vad skulle hända om det stiftades en lag som sade att var och en som fyllt låt oss säga fyrtio måste sitta i fängelse i ett år? En proteststorm som omedelbart skulle leda till revolution.

Läs för övrigt gärna David Hendersons artikel om hur nationalekonomer, inte minst Milton Friedman, bidrog till att värnplikten avskaffades i USA 1973.

Jag har tidigare lyft fram Margaret Thatcher på denna blogg. Då kände jag inte till vad Thatcher-effekten var för något:

a phenomenon where it becomes difficult to detect local feature changes in an upside down face, despite identical changes being obvious in an upright face.

Namnet kommer sig av artikeln ”Margaret Thatcher: A New Illusion”, publicerad i Perception, i vilken denna effekt illustrerades med en bild av den brittiska premiärministern:

Våra hjärnor verkar kunna ”läsa” ansikten som är rättvända, och ändrade egenskaper i ansiktet blir svåra att upptäcka när vi ser ett uppochnedvänt ansikte. Även apor upplever Thatcher-effekten!

Hur ska man tilltala drottningen av Förenade Kungadömet? Tydligen först med ”Your Majesty”, sedan med ”Ma’am”. Hur ska man då uttala ”Ma’am”? Drottningmodern Elizabeth, som verkar ha haft en hel del otrevliga drag, hade inget tålamod med dem som inte visste det:

She mocked people who pronounced ”Ma’am” wrongly – it is supposed to rhyme with spam, not harm.

Nu vet du det, nästa gång du ska umgås med drottningmoderns dotter.

När Finlands nya statsminister igår besökte Sverige sade hon att skattesänkningar inte var aktuella i Finland. Det fick mig att undra hur skattekvoten ser ut där. Det visar sig då att den är fyra procentenheter lägre än i Sverige. Finnarna har alltså redan en betydligt lägre skattekvot.

Eurostat har nyligen släppt data på skattekvoter i EU för 2008:

Som synes ligger Sverige tvåa, efter Danmark, trots Alliansens skattesänkningar. Om de rödgröna vinner valet i september är min prediktion att Sverige inom några år kommer att återta förstaplatsen.

I detta diagram kan man se EU-27 under 2000-2008. Man kan här inte se enskilda länder särskilt tydligt; det intressanta tycker jag är att någon konvergens inte kan konstateras under perioden. Skattekvoterna ligger ungefärligen mellan 30 och 50 procent. (Sverige är den ljusgröna kurva som börjar högst upp till vänster.)

Ibland framställs homosexuella som kortsiktiga hedonister utan tanke på framtiden. Exempelvis skriver Murray Rothbard i ”Keynes, the Man” om The Apostles, den intellektuella elitgrupp i Cambridge som bl.a. Keynes ingick i:

The Apostolic confrontation with bourgeois values included praise for avant-garde aesthetics, holding homosexuality to be morally superior (with bisexuality a distant second), and hatred for such traditional family values as thrift or any emphasis on the future or long run, as compared to the present. (”In the long run,” as Keynes would later intone in his famous phrase, ”we are all dead.”)

Men stämmer det att homosexuella inte intar ett långsiktigt perspektiv? Den nya studien ”Sexual Orientation and Household Savings: Do Homosexual Couples Save More?” rapporterar följande:

We analyze how sexual orientation is related to household savings using 2000 US Census data, and find that gay and lesbian couples own significantly more retirement income than heterosexuals, while cohabiting heterosexuals save more than their married counterparts. In a household savings model, we interpret this homosexual-specific differential as due to the extremely low fertility of same-sex couples, in addition to the precautionary motives driving cohabiting households to save more than married ones.

Om man tolkar sparbeteende som en indikation på hur stor vikt man lägger vid framtiden verkar alltså homosexuella par nog så långsiktiga som andra.

Se även inlägget ”Sexraggande nationalekonom”.

Sarah Palin, om oljekatastrofen i Mexikanska golfen:

Gulf disaster needs divine intervention as man’s efforts have been futile. Gulf lawmakers designate today Day of Prayer for solution/miracle.

Den gode guden kommer säkert att gripa in, bara politikerna ägnar mer tid åt att prata med honom. Men det är villkoret! Gud är god.

Vad bestämmer tillitens omfattning i ett samhälle? Vad gör att över 60 procent av svenskarna litar på människor i allmänhet, medan bara 3 procent av invånarna på Kap Verde gör det? Frågan är intressant eftersom tillit verkar kunna ge upphov till en rad positiva effekter. Som klargörs i boken Generating Social Capital finns det en kulturell och en institutionell skola. Den förra ser tilliten som svårpåverkbar och bestämd av historia, traditioner och kultur; den senare ser tilliten som bestämd av moderna institutioner såsom välfärdsstatens regelverk och rättsstatens kvalitet. Nu indikerar en ny studie, ”A Genetic Basis for Social Trust”, publicerad i Political Behavior, att tilliten i hög grad kan vara genetiskt bestämd:

We use data collected from samples of monozygotic and dizygotic twins to estimate the additive genetic, shared environmental, and non-shared environmental components of trust. Our results show that the majority of the variance in a multi-item trust scale is accounted for by an additive genetic factor. On the other hand, the environmental influences experienced in common by sibling pairs have no discernable effect; the only environmental influences appear to be those that are unique to the individual. Our findings problematise the widely held view that the development of social trust occurs through a process of familial socialization at an early stage of the life course.

I den mån detta stämmer är det inte helt enkelt att påverka tillitsnivån i ett samhälle genom medvetna åtgärder (förutom kanske att uppmuntra invandring från länder med hög tillitsnivå). Vad gäller kausalitet kan då tidigare studier, som påvisar att tilliten påverkas på kort sikt av institutioner och annat, snarare tolkas som att effekten går från tillit till institutioner och inte tvärtom. Det är då tillit som ger välfärdsstat och inte välfärdsstat som ger tillit, vilket bl.a. Bo Rothstein hävdar.

Bevis från Sixtinska kapellet:

Jag kände inte till att buddhismen lär att det finns en rad olika platser där livet fortsätter efter döden:

A consideration that has motivated many Buddhists to vow to follow rules of moral discipline is a wish to avoid the karmic consequences of actions that harm others. These consequences have traditionally been understood largely in terms of rebirth in the various realms of cyclic existence. In the earliest texts, there are five such realms: the hells, the worlds of hungry ghosts, animals, and humans, and the heavenly worlds of the gods (Skt. deva). Later texts add a sixth realm, that of the titans (Skt. asura).

The hells are terrible places of torture and suffering, in which beings who are dominated by anger and hatred are cut to pieces, burned, frozen, and tormented by demonic apparitions that are in fact projections of their own distorted minds. Hungry ghosts are depicted with large bellies and tiny mouths; driven by greed, they seek endlessly for something to eat or drink, but even when they find a morsel they can swallow, it turns into filth or fire in their mouths. Animals are seen as dominated by stupidity, limited to a fixed set of possible behaviors and primarily trying simply to survive. In this system, the human world is primarily characterized by the instrumental pursuit of objects of desire. The titans are powerful beings who live in relatively pleasant circumstances, but are driven by competitiveness and obsessively envious of the splendor of the gods. They continually plot to invade the heavens. Unfortunately for the titans, when they actually do battle with the gods, they always lose. The gods of the lower heavens, the heavens of desire, live in palaces of astonishing beauty and exquisite sensual pleasure. Blinded by pride, they disregard the suffering of those below them and ignore the fact that their high status is impermanent: they, too, will die. At the top of cyclic existence, in the heavens of form and the formless heavens, other gods rest in a state of peaceful, quiet bliss, with almost no manifest suffering and for vast, but finite, periods of time.

Actions motivated by greed, hatred and delusion have a tendency to drive those who do them into the three lower realms of suffering: the hells, the hungry ghost realm, and the animal realm. Actions carried out with better motivations, but still infused with a sense of self, tend to produce rebirth in the three higher realms of titans, humans, and gods. Vast numbers of sentient beings are trapped in this cycle, continually wandering from one realm to another, unable to escape and forced to experience the forms of suffering that exist in each realm. The human realm is particularly fortunate, because it is only in this realm that one can attain Awakening, which liberates one from the whole cycle.

Titaner! Detta är ju rafflande. Läs mer om buddhistisk etik (och de olika former den tar) här. För en mer skeptisk inställning till påståenden att det finns liv efter döden (rafflande idéer om titaner till trots) kan man hänvisa till David Hume och Bertrand Russell samt till Karl Lagerfeld och Robert Nozick.

Det finns de som förespråkar en ekonomi utan tillväxt eller med negativ tillväxt. Adam Smith gör i The Wealth of Nations följande observation:

It deserves to be remarked, perhaps, that it is in the progressive state, while the society is advancing to the further acquisition, rather than when it has acquired its full complement of riches, that the condition of the labouring poor, of the great body of the people, seems to be the happiest and the most comfortable. It is hard in the stationary, and miserable in the declining state. The progressive state is in reality the cheerful and the hearty state to all the different orders of the society. The stationary is dull; the declining melancholy.

Eftersträvar man lycka tycks tillväxt alltså vara bra; förespråkar man nolltillväxt eller negativ tillväxt väntar tristess respektive melankoli. En modern efterföljare till Adam Smith, professor Benjamin Friedman, framför liknande tankar i boken The Moral Consequences of Economic Growth.

Jag kände inte till Cotards syndrom: ett neuropsykiatriskt tillstånd då man tror att man är död. Bl.a. detta fall beskrivs i ”Cotard’s Syndrome: A Review”, publicerad i Current Psychiatry Reports:

An 88-year-old man with mild cognitive impairment was admitted to our hospital for treatment of a severe depressive episode. He was convinced that he was dead and felt very anxious that he was not yet buried. This delusion caused extreme suffering and made outpatient treatment impossible.

En invertering av Descartes cogito, ergo sum? I bokkapitlet ”Betwixt Life and Death: Case Studies of the Cotard Delusion” kan man läsa om fler fall. Fascinerande!

Eminem:

You’ve been accused of writing gay-bashing lyrics in the past. Would you like to see gay marriage approved in Michigan, where you live?
I think if two people love each other, then what the hell? I think that everyone should have the chance to be equally miserable, if they want.

Ronaldo:

Cristiano Ronaldo has signalled his support for the impending introduction of gay marriage in his native Portugual. … ”We must respect the choices of each other, because, after all, all citizens should have the same rights and responsibilities.”

Karl Haendel, Double Ampersand #2 (negative) (2009), 56,0 x 76,0 cm:

Professorn i moralfilosofi vid Oxford University Julian Savulescu:

[E]quality has no intrinsic value and panders to our vicious nature to be envious of others. Levelling down is absurd. And why level up if we can raise everyone, improving all of their lives instead of just some? To reduce people’s envy of others, when their own lives are good and better? That is no reason.

Så där vill jag också hänga.

Ungdomsarbetslösheten är tre gånger så hög som arbetslösheten för övriga. Hur kommer det sig? Två viktiga förklaringar:

• Lagen om anställningsskydd (enligt docent Per Skedinger): ”[E]n av de starkaste slutsatserna från den samlade forskningen att ett starkt anställningsskydd missgynnar ungdomar.”
• Höga ungdomslöner (enligt professor Mats Persson och professor Claes-Henric Siven): ”Genom att dra alla låglönejobb över en kam, och höja ungdomslönerna till en sådan nivå att de traditionella ungdomsjobben slogs ut, drev man fram en fördubbling av ungdomarnas relativa arbetslöshetstal under en tioårsperiod.”

Båda resultaten är intuitiva. Om det är svårt att avskeda och dyrt att anställa oprövad och ännu-inte-så-produktiv arbetskraft väljer man som arbetsgivare annan arbetskraft istället. Nå, varken regering eller opposition har varit pigga på att föreslå reformer som kan tänkas påverka dessa båda faktorer, med undantag för Centerpartiet. Om nu reformer hjälper…

Många tycker om den svenska välfärdsstaten. Så har säger t.ex. Assar Lindbeck:

[I]ndeed, it is largely because of various positive long-term consequences of welfare-state arrangements that I have often described the modern welfare state as ”a triumph of modern civilisation.”

Som Andreas Bergh argumenterar för i sin bok Den kapitalistiska välfärdsstaten har dessutom Sverige kunnat växa och fungera väl ekonomiskt i närvaro av en stor välfärdsstat. Om nu välfärdsstaten medför fördelar av diverse slag, ska andra länder kopiera den svenska modellen? Det är inte säkert. Se Andreas Bergh och docenten i sociologi vid Stockholms universitet Lotta Stern kommentera saken i denna färska video:

Om den svenska modellen exporteras till USA bör den nog, i den mån Bergh och Stern har rätt, begränsas till delstater med hög tillitsnivå (t.ex. i New England).

Hur ska man bestämma priser för museibesök? Vissa förespråkar en enhetlig entréavgift; andra gratis inträde; ytterligare andra att man betalar vad man vill. Problemet med enhetliga entréavgifter är dock att de kan få många osäkra besökare att inte besöka museer; och problemet med gratis inträde och frivilliga avgifter är att de kan förväntas leda till överutnyttjande av museerna och för låga intäkter. I den nya uppsatsen ”Pay as You Go: A New Proposal for Museum Pricing” föreslår Bruno Frey och Lasse Steiner istället följande:

Considering the significant negative aspects of free entry and efficiency pricing, we want to propose a new pricing mechanism for museums: the application of exit prices. Instead of charging visitors when they enter the museum, they are charged when they leave it. The longer time is spent in the museum, the higher is the exit price. … Exit prices have a number of notable advantages. The most important is the increased choice available to visitors, which raises their satisfaction. Since a museum is an experience good it is difficult for consumers to make accurate consumption choices in advance. Efficiency is raised because the visitors pay depending on their use of the facility. Exit prices may also be considered as more fair compared to efficiency pricing because people can adjust their payment according to their needs.

Denna typ av nytänkande blir jag uppiggad av. Blir några museichefer det?

Ekonomipristagaren Kenneth Arrow:

[T]he notion that through the workings of an entire system effects may be very different from, and even opposed to, intentions is surely the most important intellectual contribution that economic thought has made to the general understanding of social processes.

Dvs. goda avsikter garanterar inte goda utfall, och icke-goda avsikter resulterar inte nödvändigtvis i icke-goda utfall. Det finns en tendens att se goda motiv som berömvärda. Det kan man göra — men det riktigt berömvärda är beteende som genererar goda utfall, oavsett motiv. Detta insåg även den store moralfilosofen Henry Sidgwick.

Antag att hela världen, oavsett vilket, kommer att styras av en diktator de kommande tio åren och att du får möjlighet att utse vem det blir. Vem skulle du välja?

Mitt svar anges här.

När akademiska tjänster ska tillsättas används allt som oftast rekommendationsbrev. Professor Deirdre McCloskey ogillar starkt denna praxis, enligt ”The Insanity of Letters of Recommendation”, publicerad i Eastern Economic Journal:

Scientifically speaking The Letters are meaningless, and should be disregarded. … The Letters have a hopeless selection bias. No responsible person, for examples, writes a Letter if she dislikes the person. So The Letters are a sample with shockingly bad statistical properties.

Vad ska man göra istället, menar McCloskey?

The only correct procedure for assessing scholarship in hiring or promotion is for the responsible body to read the candidate’s work and discuss its intellectual quality with immediate colleagues, in a context of believably disinterested assessments from the outside such as referee reports for publishers or book reviews in journals or cash offers to move to another college — or ad hoc recommendations of an outsider paid a considerable sum to set aside her interests and passions and alternative paid work to provide a genuinely disinterested letter. Colleges should make their own decisions about tenure and promotion, doing the homework required, and using gingerly the outside world’s information — actual information, not ”information” valid only in a world of saints.

Kloka ord. En sak som bekymrar mig är den på vissa ställen ensidiga fokuseringen på vilka tidskrifter en forskare har publicerat sig i. Förvisso är det viktig information, men om en självständig läsning och bedömning av en sökandes vetenskapliga arbeten dessutom inte görs riskerar man, som jag ser det, att fatta undermåliga beslut. En del som är publicerat i högrankade tidskrifter är ointressant och trist; en del som är publicerat i lägre rankade tidskrifter kan vara riktigt intressant och spännande.

Ástor Piazzolla har komponerat fyra underbara små verk, Cuatro estaciones porteñas, som härmed varmt rekommenderas. Min favorit är nog våren.

Verken får mig att vilja åka till Buenos Aires, där jag hittills inte har varit.

Robin Söderling är på plats för att spela Wimbledon-tennis. I en intervju i DN idag uttalar han sig om ett annat pågående sportevenemang, fotbolls-VM:

Har du hunnit titta på fotbolls-VM?
—Ja, lite strötittande har det blivit. Men det är inte samma sak när Sverige inte är med.

Vem håller du på.
—Ingen. Jag unnar ingen annan framgång, säger han med ett skratt.

Ett skratt? Är sportnationalism rolig? Jag tycker faktiskt inte det.

För övrigt hejar jag på Rafael Nadal i Wimbledon.

Att ens ställa frågan verkar egoistiskt: Ska vi, trots att människor svälter just nu, låta bli att hjälpa dem? Ja, Don Moller menar att det är rimligt att göra det om det innebär att man kan hjälpa fler människor som annars skulle svälta i framtiden. Han anger i ”Should We Let People Starve — For Now?”, publicerad i Analysis (preliminär gratisversion här), bl.a. dessa fyra antaganden:

(1) Future lives count just as much as present lives; preventing future deaths is just as important as preventing present-time deaths.
(2) There will continue to be at-risk people in developing countries whose lives we could save by contributing to aid organizations in the foreseeable future.
(3) The real cost of providing life-saving aid will decrease over time.
(4) There are methods of increasing our wealth (in real terms) over time.

Han presenterar sedan följande argument:

Now, when (1) and (2) are combined with either (3) or (4) we arrive at a case for delaying giving aid. For in that case we will be able to save more people in the future with the money we are now contemplating giving away than we can save right now. Whether the reason is that the same money will go further in the future (assumption 3) or whether I will simply have more money available (assumption 4), either way, my $100 may save X people today, but it will save more in the future. All I need do is place my money in an interest-bearing account and will all proceeds to an aid organization. But of course both (3) and (4) seem fairly plausible, and if both are true, then this argument becomes that much stronger: if only we delay giving money today, we can save more people later by giving more aid that will go further in the future. Giving now thus involves a large (and lethal) opportunity cost. Hence we should let people starve now in order to save more people later, runs the argument.

Argumentet är enkelt och, för mig, övertygande; trots dess enkelhet och rimlighet hade jag inte tänkt på det tidigare. Så när Peter Singer rätteligen uppmanar oss att rädda liv blir frågan inte bara hur utan också när. Kanske om 30 år snarare än idag.

Vad förklarar hur omfattande omfördelningen av inkomster är i ett land? En faktor kan vara hur varma känslor människor i ett land har för varandra. Om människor är lika varandra är de kanske i regel mer altruistiska. Nu visar studien ”Linguistic Diversity and Redistribution”, publicerad i Journal of the European Economic Association (preliminär gratisversion här), att en sådan effekt kan konstateras:

This paper investigates the effect of linguistic diversity on redistribution in a broad cross-section of countries. We use the notion of “linguistic distances” and show that the commonly used fractionalization index, which ignores linguistic distances, yields insignificant results. However, once distances between languages are accounted for, linguistic diversity has both a statistically and economically significant effect on redistribution. With an average level of redistribution of 9.5% of GDP in our data set, an increase by one standard deviation in the degree of diversity lowers redistribution by approximately one percentage point.

Dvs. språkklyftor, som ett mått på olikhet inom ett land, leder till lägre grad av omfördelning (mätt som statliga transfereringar som andel av BNP). Detta resultat är inte minst intressant med tanke på välfärdsstatens framtid. I den mån befolkningar blir mer heterogena kan stödet för omfördelning försvagas.

Stämmer den stereotypa bilden av homosexuella män som relativt smala och av homosexuella kvinnor som relativt tjocka? Ja, enligt den nya studien ”A Population-Based Study of Sexual Orientation Identity and Gender Differences in Adult Health”, publicerad i American Journal of Public Health. Resultaten visar bl.a. följande:

Boston researchers determined that gay women were more than twice as likely as straight women to be obese, while gay men were 50 percent less likely to be obese compared to their heterosexual counterparts … After scrutinizing a health survey of more than 67,000 Massachusetts residents between the ages of 18 and 64, the researchers found that 14 percent of gay men were obese versus 21 percent of straight men. The opposite was true of gay women: 26 percent were found to be obese, as compared with 17 percent of the straight women.

Kan dessa skillnader bero på olika skönhetsideal i olika subkulturer? För manlig attraktion kan det visuella intrycket vara viktigare, vilket gör att homosexuella män håller sig i bättre form; för kvinnlig attraktion kanske inre egenskaper är relativt viktigare, vilket i helt kvinnliga miljöer leder till ett mindre fokus på kroppsform.

Fetman i USA varierar också mellan delstater och är betydligt högre än i Sverige.

Jag har tidigare framhållit vindkraft som en estetiskt tilltalande energiform. Den är dock inte utan sina nackdelar:

En orsak till att jag har en skeptisk grundinställning till paternalism är att jag tror att människor har förmåga att lära av sina misstag. I ett dynamiskt perspektiv kan det ha sina fördelar att låta människor försöka lösa olika uppgifter och ibland göra fel, även om vi genom välmenande ingripanden direkt kan minska risken att göra fel. En ny studie, ”Unsuccessful Retrieval Attempts Enhance Subsequent Learning”, publicerad i Journal of Experimental Psychology, kanske kan sägas ge visst stöd för denna hållning. Resultaten kan sammanfattas så här:

People remember things better, longer, if they are given very challenging tests on the material, tests at which they are bound to fail. In a series of experiments, they showed that if students make an unsuccessful attempt to retrieve information before receiving an answer, they remember the information better than in a control condition in which they simply study the information. Trying and failing to retrieve the answer is actually helpful to learning.

Cristiano Ronaldo, här i reklam för Emporio Armani:

I The Crisis of Global Capitalism attackerar George Soros såväl den globala marknadsekonomin som nationalekonomin som vetenskap. Intressant nog finns en insikt i boken som inte uppmärksammas så ofta. Jeffrey Frankel lyfter fram den i sin recension:

Soros laments that enlightened thinking is no more likely to predominate in the political process than it does within the market process. Policy-making is afflicted by problems of unintended consequences, self-interest, voter disaffection, money-dominated politics, and candidates promising what voters want to hear. As a result, politics regularly carries the policy-making process far away from the sensible path, on bandwagons analogous to those afflicting the financial community. Indeed, ultimately, “the political process is less effective than the market process in correcting its own excesses (p.207).” A picture that is accurate, but that is not likely to inspire a clarion call to public action.

Dvs. även om marknadsekonomin har sina brister, har politiken det också. De som tror att politiken enkelt och effektivt kan åtgärda marknadsekonomins brister (genom skatter, regleringar och andra ingrepp) är därför troligen överoptimistiska. Ett område där jag tror att många inser detta är klimatfrågan.

Detta kände jag inte till:

The Swedes are actually a bit less coffee-mad than the Finns, Norwegians, Danes, or Icelanders but as you can see here all the Nordic peoples drink a ton of coffee, in the Swedish case a bit less than twice as much per capita as Americans do.

Jag trodde amerikaner drack nog så mycket kaffe som svenskar — Starbucks är så synliga i amerikanska städer, vilket ger ett sådant intryck. Svenskar dricker t.o.m. 42 procent mer kaffe  per år än italienare.

Varför dricker människor i Norden så mycket kaffe? Har det med klimatet att göra? Eller med en mer utbredd tro på kaffets välgörande effekt på den kognitiva förmågan? Eller med att svenskar arbetar relativt få timmar och har många helgdagar, vilket ger tid för ”fika”? Jag står dock emot — pga. Mill och Schopenhauer!

Det är inte särskilt lätt att skattefuska i en modern ekonomi, eftersom inkomster i regel inrapporteras av en tredje part. Förklarar det att skattefusket är relativt begränsat — eller beror det snarare på en moralisk uppfattning att det är fel att skattefuska? En ny dansk studie, ”Unwilling or Unable to Cheat? Evidence from a Randomized Tax Audit Experiment in Denmark”, finner följande:

Using comprehensive administrative tax data, we present four main findings. First, we find that the tax evasion rate is very small (0.3%) for income subject to third-party reporting, but substantial (37%) for self-reported income. Since 95% of all income is third-party reported, the overall evasion rate is very modest. Second, using bunching evidence around large and salient kink points of the nonlinear income tax schedule, we find that marginal tax rates have a positive impact on tax evasion, but that this effect is small in comparison to avoidance responses. Third, we find that prior audits substantially increase self-reported income, implying that individuals update their beliefs about detection probability based on experiencing an audit. Fourth, threat-of-audit letters also have a significant effect on self-reported income, and the size of this effect depends positively on the audit probability expressed in the letter. All these empirical results can be explained by extending the standard model of (rational) tax evasion to allow for the key distinction between self-reported and third-party reported incomes.

Det tycks alltså inte vara så att moraluppfattningar hindrar skattefusk: när människor tror sig kunna komma undan med skattefusk är fusket relativt omfattande. Genom ett ändrat regelverk, med inrapportering av inkomster från en tredje part och med en tydlig risk för granskning, påverkas beteendet tydligt. Jag tillhör dem som finner den svenska skattekvoten för hög, men jag anser inte att skattefusk är rätt metod att ”åtgärda” det problemet. Det bör istället hanteras på politisk väg. För varje givet regelverk anser jag att medborgarna ska betala de skatter de är ålagda att betala.

Jesse Bering presenterar två studier om rädsla för att tala inför andra:

• ”Ethanol Administration Dampens the Prolactin Response to Psychosocial Stress Exposure in Sons of Alcohol-Dependent Fathers”, publicerad i Psychoneuroendocrinology, om hur alkohol kan dämpa stressen inför offentliga tal för personer med en alkoholistrelaterad historia på faderns sida.
• ”Don’t Look at Me in Anger! Enhanced Processing of Angry Faces in Anticipation of Public Speaking”, publicerad i Psychophysiology, om hur en rädsla för att tala inför andra kan ha evolutionära rötter, genom att den medför en ökad förmåga att notera arga och fientliga ansikten i en folkmassa.

Kan en leende publik dämpa den stress många erfar inför ett offentligt tal? Kan övningar i tidig ålder göra det? Att ta till alkohol har ju sina risker, såväl på kort och lång sikt, och kan man hitta andra metoder för att komma åt problemet torde det vara att välkomna.

Kazimir Malevich, Plane in Rotation, called Black Circle (1915), 80,0 x 80,0 cm:

Mina vänner och kollegor Andreas Bergh och Henrik Jordahl har genomfört en granskning av de rödgrönas ekonomiska politik. Den utgör viktig läsning, då den visar att skuggbudgeten är underfinansierad, saknar stöd för de jobbskapande effekter som utlovas, är inkonsistent i sin argumentation (miljöskatter ger bättre miljö men ger skatteintäkter från konstanta skattebaser) och undermålig (för att inte säga direkt vilseledande) i den fördelningspolitiska analysen. Det jag särskilt fastnade för var varningarna för att de föreslagna reformerna på arbetsmarknaden kan komma att leda till kvarblivande sysselsättningproblem. Författarna skriver:

Ersättningsnivån i a-kassan är i viss mån en avvägningsfråga. En hög ersättning ger ett bättre försäkringsskydd och kan främja rörlighet på arbetsmarknaden. Det finns emellertid även andra aspekter, såväl beteendemässiga som statsfinansiella. Forskningen visar relativt tydligt att en hög ersättningsnivå är förknippad med en högre arbetslöshet, i synnerhet i de fall ersättningen inte trappas av eller görs tydligt tidsbegränsad. Oppositionen skulle naturligtvis kunna vara villig att betala kostnaden för en höjd a-kassa i termer av ökad arbetslöshet, men diskuterar överhuvudtaget inte någon sådan avvägning i sin gemensamma motion. Detta är allvarligt eftersom oppositionens beräkningar av de statsfinansiella kostnaderna för reformen därmed kan vara felaktiga. I klartext: Forskningen visar att fler kommer att nyttja a-kassan om den görs mer generös, och detta innebär att de positiva sysselsättningseffekterna av oppositions övriga förslag motverkas av den sysselsättningsminskning som den höjda a-kassan sannolikt kommer att föra med sig. Detta innebär dessutom att oppositionen sannolikt underskattar kostnaden för höjningen

Det jag tycker om med granskningen är att den utgår från vetenskapliga resultat och resonemang. Mer sådant, och mindre tom och vilseledande retorik, i svensk politik!

Här kan man bl.a. se en video från gårdagens presentation av granskningen, med kommentarer av Socialdemokraternas Sven-Erik Österberg, samt författarnas PowerPoint-presentation.

Läs sedan vad Dan Ariely har att säga om ditt val.

Idag för 94 år sedan föddes ekonomipristagaren Herbert Simon. Inte minst förebådade han beteendeekonomin genom att lansera begreppet bounded rationality, för att klargöra att ekonomiska aktörer inte är perfekt rationella. Lite lästips:

• ”A Behavioral Model of Rational Choice”, publicerad i Quarterly Journal of Economics: ”Broadly stated, the task is to replace the global rationality of economic man with a kind of rational behavior that is compatible with the access to information and the computational capacities that are actually possessed by organisms, including man, in the kinds of environments in which such organisms exist.”
• ”Theories of Decision-Making in Economics and Behavioral Science”, publicerad i American Economic Review: ”In simple, slow-moving situations, where the actor has a single, operational goal, the assumption of maximization relieves us of any need to construct a detailed picture of economic man or his processes of adaptation. As the complexity of the environment increases, or its speed of change, we need to know more and more about the mechanisms and processes that economic man uses to relate himself to that environment and achieve his goals.”
• ”Rational Decision-Making in Business Organizations”, Simons prisföreläsning 1978.
• Models of Bounded Rationality: Economic Analysis and Public Policy, Models of Bounded Rationality and Other Topics in Economics och Models of Bounded Rationality: Empirically Grounded Economic Reason, tre antologier från MIT Press med Simons texter.

Simon är väl värd att läsa även idag (även om jag är mindre övertygad än han om vikten av realistiska antaganden i ekonomisk teoretiserande). Han har stimulerat forskare som Ariel Rubinstein och Reinhard Selten att modellera begränsad rationalitet.

Efter 90-talskrisen hade Sverige en ekonomi i kraftig obalans. Finansministrarna Anne Wibble och Göran Persson förde därefter en medveten politik för att stärka statsfinanserna, och liknande åtgärder vidtogs i de andra nordiska länderna. Om detta rapporteras det i Nordiska rådets Budgetkonsolidering i de nordiska länderna. (Jag var med och skrev om Sverige.) På detta tema skriver idag både Gunnar Jonsson i DN och Johan Norberg i DI. De refererar bl.a. till två färska studier:

• ”Large Changes in Fiscal Policy: Taxes versus Spending” (av Alberto Alesina och Silvia Ardagna): ”As for fiscal adjustments those based upon spending cuts and no tax increases are more likely to reduce deficits and debt over GDP ratios than those based upon tax increases. In addition, adjustments on the spending side rather than on the tax side are less likely to create recessions.”
• ”Fiscal Adjustments: Lessons from Recent History” (av Alberto Alesina): ”First of all, not all fiscal adjustments cause recessions. Many even sharp reductions of budget deficits have been accompanied and immediately followed by sustained growth rather than recessions even in the very short run. These are the adjustments which have occurred on the spending side and have been large, credible and decisive. Second and this is most likely a consequence of the first point, it is far from automatic that governments which have reduced deficits have been routinely not reappointed.”

Jag delar i stort denna syn på möjligheten för budgetförstärkningar, särskilt genom minskade utgifter, att genom stärkt förtroende stimulera ekonomin. Paul Krugman är, inte helt oväntat, inte lika övertygad.

Att dricka alkohol kan medföra obehagliga konsekvenser, såsom kräkningar, sex man ångrar, baksmälla och avtuppning. För att undvika dem krävs att man håller koll på antalet drinkar — samt att man förmår bedöma hur många man maximalt kan dricka för att slippa hemskheterna. En ny studie, ”Do We Learn from Our Mistakes? An Examination of the Impact of Negative Alcohol-Related Consequences on College Students” Drinking Patterns and Perceptions”, publicerad i Journal of Studies on Alcohol, finner att studenter inte är så bra på bedömningar av det här slaget:

Paired-samples t tests indicated that students significantly overestimated the number of drinks it would take to vomit, have unwanted sexual experiences, experience hangovers, and black out in comparison with the actual self-reported number of drinks consumed the last time identical consequences were experienced. In addition, a series of multiple-regression analyses revealed that greater misperceptions between the perceived and actual number of drinks associated with each type of consequence were consistently associated with heavier drinking.

Resultaten illustreras i detta diagram:

De svarta staplarna visar studenternas uppskattning av hur många drinkar de skulle behöva dricka för att de olika konsekvenserna skulle inträda; de vita staplarna visar hur många drinkar som faktiskt krävs (enligt studenternas egna, tidigare erfarenheter). Låt mig gissa att skillnaderna mellan staplarna minskar med åren; bland åldringar kan jag t.o.m. tänka mig att de vita staplarna är högre än de svarta.

Mina nationalekonomiska bloggarkollegor på Ekonomistas gillas inte av alla. I DI idag visas denna bild från Portugal:

Översättning: ”Dessa ekonomistas?! Vad ska de vara bra för?!” :-)

Glöm allt du fick lära dig när du läste statsvetenskap. Pastor Ulf Ekman förklarar vad socialismen egentligen är:

Socialism är inte en ideologi. Det är en andemakt. Jag ska ta det igen. Det är inte en ideologi, det är en andemakt! Det är en Gudlös, ateistisk, stolt, dominant andemakt och dess inflytande måste brytas i andevärlden.

Detta citat ur en predikan återges i Per Kornhalls nyutkomna och mycket läsvärda bok Livets Ord: kontroll och manipulation i Jesu namn (s. 142). Som du förstår har du mycket att lära av och om Ulf Ekman.

Tekniska innovationer har potential att ge ekonomisk utveckling. Taggtråd är ett exempel, enligt den nya studien ”Barbed Wire: Property Rights and Agricultural Development”, publicerad i Quarterly Journal of Economics:

There is growing evidence from current developing countries that insecure property rights may limit economic development. Complementing that literature, the historical development of American agriculture appears to have been limited when farmers were unable to protect frontier lands from encroachment by others’ cattle. In the United States, this institutional failure was resolved not by legal reform but by technological change: the introduction of barbed wire fencing. Following the introduction of barbed wire, low-woodland areas that had been especially costly to fence experienced substantial relative increases in agricultural development. Increases along intensive margins were particularly rapid and substantial: land improvement, crop production, and crop productivity. Land values increased substantially, indicating a large increase in total economic production.

Dels är det intressant att äganderätt de jure inte alltid räcker för äganderätt de facto; dels är det intressant att det än en gång fastslås att skydd av privat ägande ger incitament till ekonomisk utveckling.

Ja, i vissa fall, enligt studien ”Do Enlargements Make the European Union Less Cohesive? An Analysis of Trust between EU Nationalities”, publicerad i Journal of Common Market Studies:

This article analyses the impact enlargements have had on the social cohesion of the European Union (EU), measured as generalized interpersonal trust between EU nationalities. Based on a quantitative-dyadic approach, Eurobarometer surveys from 1976 to 1997 are utilized. The key result is that enlargements do not necessarily weaken cohesion, but southern enlargement and the recent eastern enlargement did.

Minskad sammanhållning är i vissa avseenden en negativ konsekvens av utvidgning: det EU gör bra blir därmed svårare att upprätthålla på sikt. Själv ser jag dock i huvudsak en minskad sammanhållning i EU som positiv, eftersom det torde försvåra harmonisering av regelverk och införandet av en gemensam finanspolitik. Minskad sammanhållning är i själva verket mitt främsta skäl för att vilja välkomna Turkiet som medlem.

Peter Singer har läst samma bok som jag och ställer en fråga:

So why don’t we make ourselves the Last Generation on Earth? If we would all agree to have ourselves sterilized then no sacrifices would be required — we could party our way into extinction!

Nu vill Singer trots allt inte uppmana alla att sluta skaffa barn, men han menar att frågan om det ligger i något barns intresse att födas är väl värd att analysera. Det gör jag också, men jag betvivlar att särskilt många andra gör det.

Tips: Bengt Kriström.
Se även inläggen ”Bör nya människor skapas?”, ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Ja till livet eller ja till döden?” och ”Friheten att skaffa barn”.

På Stockholms filmfestival för några år sedan visades filmen Zoo, om en man som dog efter att ha haft sex med en häst. Den var omskakande och motbjudande. På basis av sådana känslor, kan man gissa, vill nu jordbruksministern kriminalisera allt sexuellt umgänge mellan människor och andra djur. Vågar jag kungöra att jag i denna fråga istället håller med docent Schultz och professor Singer om att enbart sådana sexuella aktiviteter som medför lidande ska vara förbjudna? Dvs. jag är nöjd med dagens lagstiftning. Om du är inne på jordbruksministerns förbudslinje, vilket är ditt främsta skäl? Om det är att icke-mänskliga djur inte är förmögna att ge sitt explicita medgivande, se Stefan Andreas Kiralys uppsats ”The Philosophical Implications of Zoophilia” för en problematisering. Om man anser att en oförmåga att ge ett explicit medgivande utgör ett tillräckligt skäl för ett förbud när det gäller sexuella aktiviteter, blir frågan varför en sådan oförmåga inte utgör ett tillräckligt skäl för en rad andra tänkbara förbud när det gäller människans beteende med avseende på andra djur. Har t.ex. en hund givit sitt explicita medgivande till att hållas fången av en människa?

NYT visar årets badmode:

Ibland ses nära döden-upplevelser som indikationer på att något slags liv finns efter döden. Nya rön verkar kunna förklara sådana upplevelser på annat sätt:

“We think the near-death experiences could be caused by a surge of electrical energy released as the brain runs out of oxygen,” said Lakhmir Chawla, an intensive care doctor at George Washington University medical centre in Washington. “As blood flow slows down and oxygen levels fall, the brain cells fire one last electrical impulse. It starts in one part of the brain and spreads in a cascade and this may give people vivid mental sensations.”

Även om detta är preliminära resultat som inte på något avgörande sätt fastslår om det finns liv efter döden, så kan nog budskapet ses som trösterikt av dem som har nära döden-upplevelser men som inte vill fortsätta leva. Filosofen A.J. Ayer är ett sådant exempel; se hans ”What I Saw When I Was Dead”.

Antag att du ska köpa en bil och bryr dig om miljön. Ska du köpa en ny hybridbil eller en begagnad bil? Fördelen med en ny hybridbil är att den är mer bränslesnål. Nackdelen är att det går åt mycket energi att tillverka den. Slutsats:

This would mean that it would take about 129,230 miles [20 793 svenska mil] of driving before the 2008 Prius [ny hybridbil] surpasses the 1998 Tercel [begagnad bil] in eco-friendliness.

Denna trade-off hör jag få biltillverkare (och kylskåpstillverkare, för den delen) tala om. Kanske därför att nästan alla bilar körs i mer än 20 793 mil?

Tips: Marginal Revolution.

Fredrik Cappelen, styrelseproffs som härom veckan börsintroducerade Byggmax, intervjuas i DI Weekend (11/6, s. 38):

I vilka situationer ljuger du?
Jag ljuger inte. Ärlighet är en grundförutsättning i alla relationer, i alla sammanhang.

Likt Agneta Dreber är direktör Cappelen en kantiansk förebild.

I dessa tider av arbetslöshet lovas och genomförs det arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Ett skäl till sådana satsningar kan vara en tro att de hjälper arbetslösa in på arbetsmarknaden; ett annat kan vara en vilja att vinna fler röster. En ny tysk studie, ”Political Cycles in Active Labor Market Policies”, finner stöd för det senare:

In accordance with our theoretical model, politicians increased the growth rate of the number of individuals in job-creation schemes in election years. The coefficient of the election variable tells us that before elections in the German states, the growth rate of the job-creation schemes increased by about 0.4% per month. … In contrast, the post-election variable does not turn out to be statistically significant … Thus, politicians behaved opportunistically.

Studien finner inte stöd för hypotesen att vänsterregeringar är mer benägna till arbetsmarknadspolitiska satsningar än högerregeringar. Nå, att arbetsmarknadspolitik kan ha till syfte att dölja den sanna arbetslösheten i syfte att vinna fler röster kan vara bra att ha i åtanke som väljare.

Vissa ateister menar att religionen trots allt har sin plats och fyller en funktion i samhället. Adolf Hitler verkar ha varit av samma uppfattning. I Mein Kampf skriver han:

This human world of ours would be inconceivable without the practical existence of a religious belief. The great masses of a nation are not composed of philosophers. For the masses of the people, especially faith is absolutely the only basis of a moral outlook on life. The various substitutes that have been offered have not shown any results that might warrant us in thinking that they might usefully replace the existing denominations. … There may be a few hundreds of thousands of superior men who can live wisely and intelligently without depending on the general standards that prevail in everyday life, but the millions of others cannot do so.

Då får jag anse mig tillhöra den överlägsna grupp människor som kan leva vist och intelligent utan religiös grund. Frågan är om Hitler hade rätt i att denna grupp verkligen är en minoritet och om ”vanligt folk” inte också är förmögna att leva så.

George Soros har startat Institute for New Economic Thinking (INET), vars mål är att förnya nationalekonomin. Hur ska man se på det försöket? Professor Mats Persson uttrycker i en intervju i DI Dimension (5/2010, s. 33) viss skepsis:

George Soros är en uppblåst miljardär som tror att han är smart bara för att han är rik. Han inser inte sin begränsning. Han tror att han sitter inne med svaren på alla svåra frågor bara för att han har haft tur.

Låt mig säga att jag är helt enig med professor Persson: INET lär inte tillföra så mycket av värde.

Se även Mats Perssons försvar av nationalekonomin i ”Geologi är ingen vetenskap”.

Jag har tidigare frågat hur det kommer sig att människor gråter eller blir rädda av något de vet är påhittat, t.ex. av en bok eller en film. Psykologiprofessor Paul Bloom ger en förklaring:

In an important pair of papers, Gendler introduces a novel term to describe the mental state that underlies these reactions: She calls it ”alief.” Beliefs are attitudes that we hold in response to how things are. Aliefs are more primitive. They are responses to how things seem. In the above example, people have beliefs that tell them they are safe, but they have aliefs that tell them they are in danger. Or consider the findings of Paul Rozin, a professor of psychology at the University of Pennsylvania, that people often refuse to drink soup from a brand-new bedpan, eat fudge shaped like feces, or put an empty gun to their head and pull the trigger. Gendler notes that the belief here is: The bedpan is clean, the fudge is fudge, the gun is empty. But the alief is stupid, screaming, ”Filthy object! Dangerous object! Stay away!” The point of alief is to capture the fact that our minds are partially indifferent to the contrast between events that we believe to be real versus those that seem to be real, or that are imagined to be real. This extends naturally to the pleasures of the imagination.

Är detta något att sträva efter att ta bort? Om vi vet att något inte är gripande eller rörande eller farligt, vore det då inte bra att slippa känslor som säger motsatsen? Eller behöver vi denna tillflykt till fantasins verklighet? I så fall, varför då? (Slutligen: hur ska ”alief” översättas till svenska?)

Bryan Caplan menar, i The Myth of the Rational Voter, att väljare har en tendens att göra felbedömningar i ekonomiska sakfrågor. En ny studie, ”Who Is Left-Wing. and Who Just Thinks They Are?”, antyder att de också tenderar att göra felbedömningar av sin egen ideologiska hemvist:

Using data from a large-scale cross-country survey on individuals’ views and personal characteristics it compares who reports themselves as being left(right) wing and who on an objective measure are actually left(right) wing. It finds, for example, the more educated on average believe themselves to be more left wing than their actual beliefs on a substantive issue might suggest.

Den objektiva fråga som användes rörde synen på inkomstfördelning. En implikation av detta resultat är måhända att svar på frågan om hur man placerar sig på vänster-höger-skalan bör tas med en nypa salt. Delvis kan det ha att göra med att begreppen är svårtolkade. Ska t.ex. en liberal och en fascist båda placera sig till höger? Rymmer begreppen såväl ekonomiska som sociala frågor?

Har temperaturförändringar några ekonomiska effekter? Ja, enligt studien ”Climate Change and Economic Growth: Evidence from the Last Half Century” har de det i fattiga länder:

First, higher temperatures substantially reduce economic growth in poor countries but have little effect in rich countries. Second, higher temperatures appear to reduce growth rates in poor countries, rather than just the level of output. Third, higher temperatures have wide-ranging effects in poor nations, reducing agricultural output, industrial output, and aggregate investment, and increasing political instability.

Även en analys av OECD pekar på en asymmetrisk effekt, där särskilt Afrika kan förväntas drabbas hårt av ett varmare klimat framöver. Regnbrist tycks kunna förklara mycket av Afrikas ekonomiska problem. Frågan är om de rika länderna kommer att vilja bekämpa den globala uppvärmningen om dess negativa effekter främst drabbar ”de andra”.

Vissa motsätter sig att homosexuella skaffar barn, särskilt om det sker genom adoption eller insemination, eftersom de tror att barn till homosexuella mår sämre än andra. En ny studie, ”US National Longitudinal Lesbian Family Study: Psychological Adjustment of 17-Year-Old Adolescents”, publicerad i Pediatrics, ger dem inget stöd i denna tro:

According to their mothers” reports, the 17-year-old daughters and sons of lesbian mothers were rated significantly higher in social, school/academic, and total competence and significantly lower in social problems, rule-breaking, aggressive, and externalizing problem behavior than their age-matched counterparts in Achenbach’s normative sample of American youth.

Detta, att barn till lesbiska kan må bättre än andra barn, är i linje med tidigare forskning. Översiktsartikeln ”(How) Does the Sexual Orientation of Parents Matter?”, publicerad i American Sociological Review, rapporterar:

Most of the differences in the findings discussed above cannot be considered deficits from any legitimate public policy perspective. They either favor the children with lesbigay parents, are secondary effects of social prejudice, or represent ”just a difference” of the sort democratic societies should respect and protect.

Likaså finner en svensk studie, ”Barn med homosexuella föräldrar”, som ingick i SOU:n Barn i homosexuella familjer, en fördel av att ha vuxit upp med homosexuella föräldrar:

Resultatet visar att barnen i den undersökta gruppen i genomsnitt har ett bättre självförtroende än normgruppen. Grupperna följer samma mönster vad gäller totalengagemanget i sina familjemedlemmar, men den undersökta gruppen visar ett starkare engagemang i kategorin ”syskon”. Kategorin ”extraförälder” finns enbart i den undersökta gruppen. Barnens engagemang i den kategorin är jämförbar med engagemanget i ”pappa”. Den undersökta gruppen har goda kamratrelationer samt god social förmåga, även om det finns tecken på en viss reservation inför omgivningen.

Man ska förstås ta dessa forskningsresultat med en nypa salt — det finns metodologiska problem med dessa studier som kan göra det svårt att generalisera utifrån dem — men de ger åtminstone en samlad indikation på att tvärsäkra uttalanden som ifrågasätter homosexuellt föräldraskap ”för barnens bästa” bör avvisas.

Fetstilen är tillagd av mig.

Martin Kippenberger, Untitled (Copa II) (1985), 32,4 x 22,9 cm:

Ska man som företagsägare sträva efter att anställa en företagsledare med starkt självförtroende? Den nya studien ”Are Overconfident CEOs Better Innovators?” finner följande:

[W]e find that over the 1993-2003 period, firms with overconfident CEOs have greater return volatility, invest more in innovation, obtain more patents and patent citations, and achieve greater innovative success for given research and development (R&D) expenditure. Overconfident managers only achieve greater innovation than non-overconfident managers in innovative industries.

Att våga tro på sig själv och sin gärning och våga satsa kan, som det verkar, ses som en tillgång hos en VD, i alla fall i innovativa branscher. Den försiktiga kamrerstypen ska nog inte leda företag där. (Eller är det så att VD:ar för företag som lyckas med innovationer får starkt självförtroende? De kanske var kamrerstyper från början.)

Min gode vän Karl rapporterar från Berlin:

We ended up in a club which was very German in the sense that one of the drinks on offer wasn’t called Orgasm nor Sex on the Beach, but simply: SPERMA. I just had to order that one:
- Sperma bitte.
- Bitte?
- Sperma.
- Jawohl.
The Sperma tasted really good. It was a mixture of sweet and salt and i wasn’t really able to pinpoint the ingredients. I brought my Sperma to the dancefloor and someone bumped into me so I got Sperma all over my hands. The Sperma was really sticky, so I went with my friend to the bathroom to wash my hands.
- Diese Sperma klebt wirklich, I said.
- Er hat das Getränk gemeint, my friend said.

Dit vågar jag nog inte åka igen.

Inom Sverige och inom andra länder skiljer sig sådant som sjukfrånvaro och arbetslöshet åt. Hur kan det komma sig? En potentiell förklaring skulle kunna vara kulturella skillnader i synen på arbete. En sådan delförklaring får stöd i den nya studien ”Does Culture Affect Unemployment? Evidence from the Röstigraben”:

This paper studies the role of culture in shaping unemployment outcomes. The empirical analysis is based on local comparisons across a language barrier in Switzerland. This Röstigraben seperates cultural groups, but neither labor markets nor political jurisdictions. Local contrasts across the language border identify the role of culture for unemployment. Our findings indicate that differences in culture explain differences in unemployment duration on the order of 20 %. Moreover, we find that horizontal transmission of culture is more important than vertical transmission of culture and that culture is about as important as strong changes to the benefit duration.

Nu är det förstås svårt att ändra kulturella skillnader av det här slaget, men resultaten kanske kan inskärpa betydelsen av att inte ha mycket generösa ersättningsnivåer och -perioder för arbetslösa. I en kultur där arbetssökande inte prioriteras så hårt kan det leda till onödigt höga kostnader, såväl för arbetslösa individer som för de som betalar för a-kassan.

Kan man få en känsla för om någon är våldsam bara genom att titta på ansiktet? Ja, en ny studie, ”A Thin Slice of Violence: Distinguishing Violent from Nonviolent Sex Offenders at a Glance”, publicerad i Evolution and Human Behavior, antyder att så ofta är fallet:

The current investigation tested the hypothesis that people would be able to detect a propensity for violence in other people, based only on a brief glance at their face. Participants estimated the propensity for violence in 87 registered sex offenders after seeing photos of them for 2 s each. Estimated likelihood of violence was significantly related to actual violent history, suggesting that violent tendencies can be accurately inferred from a brief look at a person’s face. Cues indicative of high masculinity and high levels of male sex hormones (heavy brow, general facial masculinity, high physical strength, younger age) were related to accurate judgments.

Det påminner mig om forskning som visar att brottslingar i genomsnitt är fulare än andra.

Vad förklarar att vissa länder har en starkare produktivitetstillväxt än andra? I studien ”Cognitive Ability and Technology Diffusion: An Empirical Test” befinns IQ vara en viktig förklaringsfaktor:

I use the database of IQ tests assembled by Lynn and Vanhanen (2002, 2006) and find a robust relationship between national average IQ and the conditional rate of total factor productivity growth over the 1960-1995 period. In a horse race between IQ and education, national average IQ performs better as a predictor of TFP growth.

Sambandet illustreras i denna figur:

Man kan fundera på hur vad sambandet beror på. Kanske innebär en genomsnittlig hög IQ en högre förmåga att inse vilken ekonomisk politik som ger tillväxt? Kanske innebär högre IQ en större förmåga till samarbete?

Svensk Uppslagsbok, 1949 års upplaga, uppslagsordet homosexualitet:

Utom den abnorma sexualdriften framträda hos homosexuella i många fall också andra avvikelser från det för könet normala. På själslivets område finner man ofta smådrag i smak och intresse, uppträdande och vanor, som överensstämma med det motsatta könets. En homosexuell man t.ex. har ofta något mjukt och feminimt i sitt uppträdande, och han intresserar sig gärna för kvinnliga handaslöjden, hemsysslor o.d. Icke sällan föreligga rent kroppsliga likheter med det motsatta könet: hos homosexuella män kvinnliga, rundade former, dålig skäggväxt, falsettartad röst, hos homosexuella kvinnor kraftig och kantig kroppsbyggnad, antydan till skäggväxt, grov stämma etc. Själva de yttre sexualorganen äro därvid i flertalet fall fullkomligt normala. Homosexualitet synes i flertalet fall vara medfött, och man torde få räkna med att orsaken är någon rubbning i könskörtlarna, vilket medför en ändring i den normala avsöndringen till kroppen av s.k. sexualhormoner, i den riktning att den motsatta könets sexualhormon blir dominerande. Även en senare under livet inträffad skada å könsorganen kan någon gång giva upphov till homosexuella tendenser.

Vissa kritiker av liberalismen påstår att den implicerar atomism: isolerade individer utan gemenskapsband till andra. Medan jag anser kritiken felaktig i sak — liberalismen är förenlig med och kan stimulera rika sociala gemenskaper — har jag alltid ställt mig frågande till den normativa premiss som säger att atomismen inte är önskvärd. Det är bl.a. det som gör liberalismen tilltalande i mina ögon: den är också förenlig, för de som så önskar, med atomism.

Jag befinner mig i New York och kom idag att fundera på hur ett liv utan några sociala band skulle te sig. När man vistas ensam i en storstad kan man  för ett tag prova på ett sådant liv, präglat av att alla verbala kontakter med andra människor är icke-personliga och rör transaktioner för att komma i åtnjutande av varor och tjänster. Dvs. det finns inga bekanta, ingen familj, inga vänner, inga kollegor och inga potentiella partner som vill knyta en till sig och skapa emotionella band. Skulle ett sådant liv på permanent basis vara tilltalande? Det är svårt att säga, eftersom man vid tillfälliga atomistiska utflykter trots allt har bekanta, familj, vänner, kollegor och partner på annat håll som inte helt går att tänka bort, men jag måste erkänna att jag lockas av en sådan, relativt strikt atomism. Den vore att ta idén om atomistisk sammanhållning ett steg längre och ta bort all personlig sammanhållning. (Ett nödvändigt villkor för att ett sådant liv skulle vara tilltalande är dock ekonomiskt oberoende: annars är man ofrivilligt fjättrad vid andra.) Men vore inte ett alternativ att flytta ut ensam i urskogen, där inga andra människor finns? Inte för mig: det är inte förekomsten av andra människor jag vänder mig emot — tvärtom ger visuell, viss fysisk och opersonlig verbal kontakt, liksom det stora samhällets varor och tjänster, stor glädje — utan ett emotionellt beroende.

Visst är detta teoretiska funderingar: man befinner sig där man befinner sig, med de band man har, och därför är mitt resonemang mer att se som ett möjligt sätt att under vissa, i mitt fall inte helt uppfyllda, omständigheter organisera ett liv. Att inte ha band till att börja med och att bryta existerande band är två olika saker; det man i närvaro av band, som man inte kan eller trots allt inte vill bryta, kan göra är att inte utveckla nya band.

Jag finner i vilket fall något slags ro i att bara tänka på saken — och att prova på detta slags liv under korta stunder på platser som New York. ”Reser du ensam?” frågar en del förvånat. Oh yes, I do!

Francisco Lachowski visar:

En ny artikel i Stanford Encyclopedia of Philosophy handlar om enkelhet som en önskvärd egenskap hos vetenskapliga förklaringsmodeller. Detta är vad några stora tänkare har haft att säga om saken:

• Aristoteles: ”We may assume the superiority ceteris paribus of the demonstration which derives from fewer postulates or hypotheses.”
• Kant: ”[R]udiments or principles must not be unnecessarily multiplied (entia praeter necessitatem non esse multiplicanda).”
• Newton: ”Rule I: We are to admit no more causes of natural things than such as are both true and sufficient to explain their appearances. … Nature is pleased with simplicity, and affects not the pomp of superfluous causes.”
• Galileo: ”Nature does not multiply things unnecessarily; that she makes use of the easiest and simplest means for producing her effects; that she does nothing in vain, and the like.”
• Lavoisier: ”It is, after all, a principle of logic not to multiply entities unnecessarily.”
• Einstein: ”[T]he grand aim of all science…is to cover the greatest possible number of empirical facts by logical deductions from the smallest possible number of hypotheses or axioms.”

Detta låter mycket tilltalande; det har dock visat sig allt annat än enkelt att motivera varför enkelhet är att föredra i vetenskaplig teoribildning. Varför är enkelhet att föredra? Går det att ge ett vetenskapligt svar?

Som vanligt infinner sig frågan vilket lag man ska heja på. Jag tycker att Slovenien ser ut att ligga bra till.

Filosoferna Walter Sinnott-Armstrong och Julian Savulescu drabbar samman i en intervju om beroende. Jag tror att läsare av denna blogg vet hos vilken filosof mina sympatier ligger.

Se även det tidigare inlägget ”Kan knarkare ses som rationella?”.

Den sociala rörligheten tycks högre i Sverige än i USA. Detta framhävs ofta som en positiv effekt av den svenska modellen. Men varför anses effekten positiv? Antagligen därför att den antas leda till lyckligare människor. Då blir det en viktig fråga att försöka klargöra om människor faktiskt blir lyckligare av social rörlighet. Den nya studien ”The Welfare Effects of Social Mobility: An Analysis for OECD Countries” finner följande:

[P]eople bear income inequality more easily when they perceive their society as mobile, but also – surprisingly – when their society is actually rather immobile.

Dvs. i studien görs en åtskillnad mellan uppfattad och faktiskt social rörlighet, och dessa båda mått interageras med inkomstjämlikhet. Det visar sig alltså att det är det förra måttet som dämpar den negativa effekt på lycka som inkomstojämlikhet medför, medan faktisk social rörlighet snarast har motsatt effekt. Detta är inte minst intressant mot bakgrund av att USA ofta uppfattas som socialt rörligare än Sverige, medan det faktiskt förhåller sig tvärtom. En implikation kan vara att inte berätta för låginkomsttagare i USA att den amerikanska drömmen inte är så realistisk som många av dem tror.

Jag har de senaste dagarna sett två filmer med unga män som levde i celibat. Först var det Valentin Bulgakov, sekreterare till Leo Tolstoj, som enligt filmen The Last Station hade anslutit sig till den store författarens livsfilosofi, vilken inbegrep sexuell avhållsamhet. Men han föll för en flicka och kopulerade efter ett tag med henne. Sedan var det Sam Gold i filmen Holy Rollers, en ortodox jude som inte ens ville vidröra kvinnor men som till slut intensivt kysste en kvinna han inte var gift med.

Filmerna fick mig att undra över en påförd regel att leva i celibat. Har man det som egen, genuin preferens ser jag inget problematiskt med det: var och en får bli salig på sin fason. Men när ett extern regelverk ålägger en att inte ha sex uppstår nästan oundvikligen spänningar, och (skulle jag tro) osunda sådana. Filmerna illustrerar det (även om detta inte är någon huvudpoäng i någon av dem). Jag kan inte undgå att finna det märkligt och motbjudande att formulera och sprida livsfilosofier med celibat som inslag.

Jag rekommenderar Hans Küngs artikel om celibat för präster i Katolska kyrkan.

Människan är inte så speciell: mycket har hon gemensamt med andra djur. Såsom beskattning:

The more closely knit an animal society is, and the more interdependent its members, the higher the rate of taxation. … Among another Australian species of cooperatively breeding birds, the superb fairy-wren, dominant males notice when their helpers are less than superb about paying their taxes. Should a helper fail to feed and groom the dominant’s nestlings, or to give an alarm call on seeing intruders enter the territory, the dominant male will angrily chase, harass and peck at the helper, for up to 26 hours at a time.

Vill man tillhöra gruppen får man alltså betala priset för det, oavsett om man är människa eller fågel. Däremot torde det kunna gå att rationellt utvärdera vilken nivå och typ av beskattning som är mest ändamålsenlig om man är människa: se här och här. Jag är inte säker på att fåglarna har den förmågan.

På senare år har kontroll- och övervakningssamhället stärkts, inte minst sedan 9/11. Konflikten mellan säkerhet och frihet är ingalunda ny. I Federalist 8, stycke 4, skriver Alexander Hamilton år 1787:

Safety from external danger is the most powerful director of national conduct. Even the ardent love of liberty will, after a time, give way to its dictates. The violent destruction of life and property incident to war, the continual effort and alarm attendant on a state of continual danger, will compel nations the most attached to liberty to resort for repose and security to institutions which have a tendency to destroy their civil and political rights. To be more safe, they at length become willing to run the risk of being less free.

Så sant, även idag.

Dags att sluta?

Tips: Andrew Sullivan.

Willem de Kooning, The Springs (1955), 55,6 x 61,9 cm: