Nonicoclolasos

Sportnationalist i Wimbledon

Robin Söderling är på plats för att spela Wimbledon-tennis. I en intervju i DN idag uttalar han sig om ett annat pågående sportevenemang, fotbolls-VM:

Har du hunnit titta på fotbolls-VM?
—Ja, lite strötittande har det blivit. Men det är inte samma sak när Sverige inte är med.

Vem håller du på.
—Ingen. Jag unnar ingen annan framgång, säger han med ett skratt.

Ett skratt? Är sportnationalism rolig? Jag tycker faktiskt inte det.

För övrigt hejar jag på Rafael Nadal i Wimbledon.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

About these ads

Written by Niclas Berggren

21 juni 2010 den 13:53

Publicerat i nationalism, skratt, sport, tennis

5 svar

Prenumerera på kommentarer via RSS.

  1. Men du tittar ju på sportevenemang av samma skäl och på samma sätt som vi andrar tittar på porr. Jag hejar inte heller på någon när jag tittar på porr. I alla fall inte av nationalistiska skäl.

    Peter

    21 juni 2010 at 14:53

  2. Niclas, du föreslår som alternativ till att hålla på det egna landet ”en hedonistisk kalkyl (det lag som har snyggast spelare bör stödjas)”. Men varför följer att det är mer hedonistiskt att hålla på de snyggaste spelarna jämfört med att hålla på de från det egna landet? Jag är övertygad om att nationalism föds delvis ur just hedonism via gruppsykologiska mekanismer.

    Frågan är väl snarare hur problematiska de indirekta effekterna av idrottsnationalsim är? Själv är jag inte övertygad om att det är ett stort problem, och spontant tycker jag inte att det framstår som mer sympatiskt att konsekvent hålla på de snyggaste och estetiskt mest perfekta spelarna, vilket, synes det mig, har en lätt brunaktig anstrykning.

    Olof Johansson-Stenman

    21 juni 2010 at 17:27

  3. ”Lätt brunaktig”, :-) understatement of the year

    swingthatcat

    21 juni 2010 at 19:57

  4. För den intresserade utvecklar jag grunderna för min aversion mot sportnationalism och alternativ därtill i denna artikel i Svensk Linje.

    Niclas Berggren

    21 juni 2010 at 20:00

  5. Egentligen fattar jag inte NONICOCLOLASOS resonemang. Hela idén med att dela spelarna efter medborgarskap baseras ju på att publiken ska delas upp efter samma sak. Annars kan man ju bara dela in spelarna i nollor och ettor och låta dessa möta varandra med olika färg på axelbanden.
    Eller att spela varumärkesfotboll som i Champions League, och hur kul är det (på en skala)?

    swingthatcat

    22 juni 2010 at 23:10


Kommentarer inaktiverade.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 138 andra följare

%d bloggers like this: