Nonicoclolasos

Det finns en tanke hos Witold Gombrowicz, denna mästerliga analytiker av människans tillstånd, som jag förstod till fullo först denna sommar, då jag i London såg den fantastiska musikalen Billy Elliot. Däri finns en scen där den unge Billy dansar till musik från Svansjön, samtidigt som den vuxne Billy dansar bredvid. Den unge Billy dansar rent tekniskt sämre: han är ung, ny, oskolad, otränad, ofullbordad, imperfekt. Han är den lägre. Det tänkande som dominerar vårt samhälle är att den stora, den starka, den fullvuxna, den fullbordade, den perfekta är beundransvärd, medan den lägre förvisso kan uppskattas och beredas plats — men främst därför att han är den stora, den starka, den fullvuxna, den fullbordade, den perfekta i vardande. Han kommer en dag bli det som ger fullt värde, det högre, och det är denna potential som beundras, snarare än det unga, det nya, det oskolade, det otränade, det ofullbordade, det imperfekta i sig. Detta trots att det senare innefattar genuinitet och frihet från band som binder; däri ryms livslust, lekfullhet, skapande — däri finns tillväxt: kurvan är uppåtgående, mot mer liv. På den perfekta toppen bjuds inte längre på överraskningar; därifrån kan bara nedgång följa.

Gombrowicz i Testamente (s. 15, 45, 107–110):

Det lägre blev mitt ideal för alltid. … Jag var nästan säker på att en revision av den europeiska formen bara kunde göras från en utomeuropeisk position, från en punkt där den är lösare och inte så fullkomlig. Den inre övertygelsen att det ofullkomliga är överlägset det fullkomliga (eftersom det är mer skapande) var en av de mest grundläggande aningarna i Ferdydurke. … Den här sanningen att ”ungdomen är det lägre” gav jag mycket tidigt efter för, och det skedde i ett enda slag, som inför något obestridligt. Ja, att vara ung innebär att vara svagare, lägre, otillräcklig, omogen… alltså att stå under varje värde… och (märk väl) under sig själv (i framtiden!). Det unga varat måste alltså underkastas den Vuxne, och den Vuxnes herravälde över den Unge är riktigt. Och det var naturligtvis ungdomen och ingenting annat som förde mig till alla de andra underlägsenheterna, sociala och till och med andliga. … Men hur kan det då komma sig att ungdomen, som är ofullkomlig och lägre, ändå är skönare? Det är ju mycket förståeligt ur biologisk synvinkel att den som är svag, lägre, behöver skydd och är oskicklig kan finna nåd hos den starkare. Den mogna människan behöver inte förföra, han är mäktig, han dominerar och styr. Charmen och skönheten är kvinnans, ynglingens och barnets vapen. Man då måste man dra slutsatsen att… skönheten är något lägre, underlägsenhet. … [M]änniskan har två ideal, det gudomliga och ungdomen. Hon vill vara fullkomlig, odödlig, allsmäktig, hon vill vara Gud. Och hon vill vara blomstrande, ny och alltid vara kvar i livets uppåtgående stadium — hon vill vara ung! Hon strävar mot fullkomlighet men är rädd för fullkomligheten, ty hon vet att den betyder döden. Hon förkastar det ofullkomliga men attraheras av det, ty det betyder liv och skönhet.

Ja, det (som anses vara) lägre är i själva verket det högre. Det är ungdomen, inte ”åldringen” med sina belastande, formbundna, repetitiva — och kanske perfekta — erfarenheter, som bör dyrkas. Att så inte sker i särskilt hög grad följer av vilka som har makten. Som Gombrowicz skriver i Dagboken (s. 229):

Men just de redan döende människorna hade övertaget, de förfogade över den styrka som ackumulerades under deras liv, och det var de som skapade kulturen och tvingade den på de andra. Kulturen var de äldres verk — de döendes verk.

Se även de tidigare inläggen ”Ungdom och skönhet”, ”Ungdomen framför allt”, ”Ungdomen framför allt 2″, ”Ungdomen framför allt 3″, ”Gammal och ung”, ”Åldrandets tragik preciserad”, ”Ungdom och skönhet hör ihop”, ”Den gudomliga ungdomen”, ”Den moderna flickans insikt”, ”Tvist om ungdom” och ”Att bli gammal fort”.

Robert Conquest:

Seven Ages: first puking and mewling
Then very pissed-off with your schooling
Then fucks, and then fights
Next judging chaps’ rights
Then sitting in slippers: then drooling.

Ur: Hitch 22 (s. 174).

Irland tog bort avgifterna för högre studier 1996 med syfte att öka den socioekonomiska jämlikheten bland studenterna. Vad blev resultatet? I den nya studien ”What Did Abolishing University Fees in Ireland Do?” rapporteras:

It finds that the reform clearly did not have that effect. It is also shown that the university/SES [socioeconomic] gradient can be explained by differential performance at second level which also explains the gap between the sexes. Students from white collar backgrounds do significantly better in their final second level exams than the children of blue-collar workers.

Två kommentarer:

1. Om man vill upppnå socioekonomisk jämlikhet bland studenter på universitetsnivå, förefaller åtgärder för utjämning av socioekonomiska skillnader tidigare i livet väsentliga.
2. Man kan kanske förvänta sig att införandet av sådana här avgifter på motsvarande sätt inte påverkar den socioekonomiska profilen hos universitetsstuderande, vilket i mångas ögon nog kan förstärka önskvärdheten med avgifter.

Se även Andreas Berghs inlägg ”Universitetsavgifter, social snedrekrytering och hur många som läser vidare”.

Naturligtvis utförs skärskådningen av vår guide till den verklighet som inte är godtycklig men potentiellt utbytbar, självaste Igitur:

Född till brist, och bristen är Gud. Här går det bra att vara svartklädd och svår, anamma avfärdande och missnöje. Här går det bra att dricka rosé och vara solbränd och kåt. Här går det bra att äta middag på tu man hand på en balkong som vetter mot en gemensamt väl underhållen innegård, kooperationens ironiska seger. Här går det bra att vara sur och trött, ensam och helgalkad. Vi har alla möjliga vägar – den ena utbytbar med den andra.

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv, ens om jag hade haft Igiturs språkliga och filosofiska talang.

I de flesta kulturer finns ett tabu mot incest. Orsaken till det är omdebatterad: Edvard Westermarck ansåg orsaken vara biologisk (en anpassning med syfte att öka genetisk diversifiering), medan Sigmund Freud ansåg den vara kulturell (ett sätt för att motverka de incestuösa tendenser som han menade finns hos de flesta). En ny studie, ”Westermarck, Freud, and the Incest Taboo: Does Familial Resemblance Activate Sexual Attraction?”, publicerad i Personality and Social Psychology Bulletin, tycks ge Freud rätt:

Evolutionary psychological theories assume that sexual aversions toward kin are triggered by a nonconscious mechanism that estimates the genetic relatedness between self and other. This article presents an alternative perspective that assumes that incest avoidance arises from consciously acknowledged taboos and that when awareness of the relationship between self and other is bypassed, people find individuals who resemble their kin more sexually appealing. Three experiments demonstrate that people find others more sexually attractive if they have just been subliminally exposed to an image of their opposite-sex parent (Experiment 1) or if the face being rated is a composite image based on the self (Experiment 2). This finding is reversed when people are aware of the implied genetic relationship (Experiment 3).

Dvs. kännedom om genetiskt släktskap minskar graden av sexuell upphetsning, medan genetiskt släktskap som är dolt ökar graden av sådan upphetsning. Detta är skrämmande forskningsresultat för de av oss som omfattas av ett tabu mot incest.

Som alltid förespråkar jag emellertid rationell analys, vilket ger upphov till tre frågor:

1. När någon förfasas över incest anförs ofta synbart rationella skäl, som ”det ökar sannolikheten för genetiska skador på avkomman”. Antag att två närbesläktade personer båda är sterila. Är då sexuell aktivitet dem emellan moraliskt fel? De som svarar ”ja” kan, mot bakgrund av de nya forskningsresultaten, tänkas resonera i enlighet med känslomässigt inlärda reaktioner utan saklig grund.
2. Antag att två icke-besläktade personer försöker skaffa barn med kännedom om förhöjd risk för skador på det eventuella barnet (t.ex. Downs syndrom eller hjärtproblem). Är detta moraliskt fel? De som förkastar incestuösa förhållanden med argumentet att de innefattar förhöjd risk för skador på eventuell avkomma men som svarar ”nej”på denna fråga tycks mig inkonsekventa.
3. Bör incestuösa förhållanden vara olagliga? Det anser jag inte. Däremot kan man fundera på om det inte är rimligt att stigmatisera försök att skaffa barn inom ramen för sådana förhållanden (precis som i alla förhållanden där förhöjd risk för skador på eventuella barn kan konstateras). I den mån en villighet att testa fostret och att abortera vid förekomst av skador finns, kan grunden för stigmatiseringen dock falla.

Av de inlägg jag har skrivit på denna blogg är dessa de tio mest besökta. Antalet besök anges av siffran efter länkarna.

Jag har noterat en negativ effekt av att bo på femstjärninga hotell, äta på gourmetrestauranger och att flyga i business class: jag blir lätt missnöjd med tjänster av lägre kvalitet. En ny studie, ”Money Giveth, Money Taketh Away: The Dual Effect of Wealth on Happiness”, publicerad i Psychological Science, finner apropå det följande:

This study provides the first evidence that money impairs people’s ability to savor everyday positive emotions and experiences. In a sample of working adults, wealthier individuals reported lower savoring ability (the ability to enhance and prolong positive emotional experience). … [W]e found that participants exposed to a reminder of wealth spent less time savoring a piece of chocolate and exhibited reduced enjoyment of it compared with participants not exposed to wealth. This article presents evidence supporting the widely held but previously untested belief that having access to the best things in life may actually undercut people’s ability to reap enjoyment from life’s small pleasures.

Är det då inte bättre att nöja sig med det enkla livet? Kanske det. John Stuart Mill var inne på en sådan linje:

I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.

En annan möjlig väg framåt är att uppleva tillväxt i den mängd pengar man har. Adam Smith ansåg att det gav möjlighet till lycka — genom att ständigt få det bättre kan allt högre förväntningar tillfredsställas, gång på gång på gång. Eftersom jag har svårt för att se mig som buddhistisk munk — har man väl smakat det goda livet är det svårt att släppa taget om det — får jag hoppas på tillväxt för egen del.

Addendum. En allmän fördel av ett samhälle där människor inte nöjer sig med det enkla livet är innovationer som gynnar mänskligheten i stort. Om alla hela tiden är nöjda med vad de har skulle ekonomisk utveckling stanna av: se de tidigare inläggen ”Att få det bättre än andra” och ”Ett samhälle utan social rörlighet”. I så måtto tror jag att det enkla livet är en ”lyx” man kan unna sig så länge de flesta andra inte gör det.

Det är en ovanlig upplevelse för en forskare att uppvaktas av media, men igår och idag har jag ”störts” under min semester i anledning av min forskning, bedriven tillsammans med Henrik Jordahl och Panu Poutvaara, om utseendets betydelse för politisk framgång. Jag misstänker att det stundande valet gör ämnet intressant för många.

Närmare bestämt har vi i dagsläget två publikationer på detta tema:

• ”The Looks of a Winner: Beauty and Electoral Success”, publicerad i Journal of Public Economics.
• ”Faces of Politicians: Babyfacedness Predicts Inferred Competence But Not Electoral Success”, publicerad i Journal of Experimental Social Psychology.

Vi håller på med ytterligare forskning på området.

Nå, om någon vill ta del av mediarapporteringen (och höra min röst) kan jag hänvisa till följande:

• Vetenskapsradion i P1
• Brunchrapporten i P3
• TV4:s Nyhetsmorgon
• Aftonbladet

En del medier är mer seriösa än andra. Nu återgår jag till semestern: idag har jag besökt Sveriges bästa theme park, Astrid Lindgrens Värld!

I början av sina memoarer Hitch 22 återger Christopher Hitchens dessa fantastiska rader ur ”Death’s Echo” av W. H. Auden:

The desires of the heart are as crooked as corkscrews,
Not to be born is the best for man;
The second-best is a formal order,
The dance’s pattern; dance while you can.
Dance, dance for the figure is easy,
The tune is catching and will not stop;
Dance till the stars come down from the rafters;
Dance, dance, dance till you drop.

Entreprenörskap är i ropet, och politiker tycks fundera mycket på hur det ska kunna stimuleras. Vissa tror att utbildning är en väg framåt. Det tror inte Ludwig von Mises. I Human Action skriver han:

In order to succeed in business a man does not need a degree from a school of business administration. These schools train the subalterns for routine jobs. They certainly do not train entrepreneurs. An entrepreneur cannot be trained. A man becomes an entrepreneur in seizing an opportunity and filling the gap. No special education is required for such a display of keen judgment, foresight, and energy. The most successful businessmen were often uneducated when measured by the scholastic standards of the teaching profession. But they were equal to their social function of adjusting production to the most urgent demand. Because of these merits the consumers chose them for business leadership.

Jag tror att det ofta föreligger ett missförstånd: många har fått för sig att småföretagare och entreprenör är samma sak, men så är inte fallet. Entreprenören utför en funktion i ekonomin — han kommer på och genomför nya kombinationer. De egenskaper som krävs för det torde inte kunna odlas fram i en skola.

Tips: Peter Klein. Se även inläggen ”Thatcher mer insiktsfull än många ekonomer”, ”Förmögenhet som grund för entreprenörskap” samt ”Hur får vi fler entreprenörer?”.

Otto Dix, The Felixmüller Family (1919), 75,9 x 91,4 cm:

Jag har tidigare lyft fram den poetiska nationalekonomen Jean-Paul Carvalho. Nu är det befogat att göra det igen, då han analyserar bärandet av slöja, liksom förbud mot sådant bärande på offentlig plats, i den nya uppsatsen ”Veiling”:

Veiling among Muslim women is modelled as a form of cultural resistance which inhibits the transmission of secular values. Individuals care about opinions of their community members and use veiling to influence these opinions. Our theory predicts that veiling is highest when individuals from highly religious communities interact in highly secular environments. This accounts for puzzling features of the new veiling movement since the 1970s. Though veiling helps retain religious values, we show that bans on veiling aimed at assimilation can be counterproductive. By inducing religious types to segregate in local communities, bans on veiling can lead to increased religiosity.

Jag ser denna möjliga effekt — att ett slöjförbud i själva verket leder till ökad religiositet och ökad sammanhållning i den religiösa gemenskapen — som plausibel och som en orsak för personer som ogillar konservativa religioner att motsätta sig förbud mot bärande av slöja på offentlig plats. Ett sådant förbud kommer inte åt det grundläggande problemet och kan alltså förvärra det. (Även om ett slöjförbud skulle minska konservativ religiositet, är ett slöjförbud i mitt liberala tycke förkastligt, men om det dessutom ökar sådan religiositet är det ännu värre.) Som Mårten Schultz påpekar finns andra legala metoder för att komma åt förtryck av kvinnor i konservativt religiösa sammanhang.

Sidney Wolf:

Vad säger forskningen om alkoholens påverkan på brottslighet och om vilka metoder som är mest effektiva för att reducera en sådan eventuell inverkan? Detta klargörs i den nya översiktsartikeln ”Alcohol Regulation and Crime”:

Our final assessment is that there is ample evidence to conclude that at least some of the extensively documented correlations between alcohol availability, alcohol consumption, crime, and violence do, in fact, represent ”true” causal effects of alcohol use on crime commission. … We focus our review on four main types of alcohol regulations: price/tax restrictions, age-based availability restrictions, spatial availability restrictions, and temporal availability restrictions. We conclude that there is strong evidence that tax- and age-based restrictions on alcohol availability reduce crime.

Medan punktskatter och åldersbegränsningar alltså har en distinkt negativ effekt på alkoholrelaterad brottslighet, tycks inte begränsningar på försäljning i tid och rum ha det. Fler Systembolagsbutiker, gårdsförsäljning och mer generösa öppettider förefaller alltså inte leda till högre kriminalitet.

Forskning visar att vackra människor uppfattas och behandlas annorlunda än fula människor. Detta gäller såväl på det ekonomiska som på det politiska området. I regel gynnas man av skönhet. En ny studie, ”Don’t Hate Me Because I’m Beautiful”, accepterad för publicering i Journal of Experimental Social Psychology, visar emellertid att man får se upp, som vacker, när man möter personer av samma kön:

The current research demonstrates that the nature of this bias depends on whether one is evaluating a member of the same sex or the opposite sex. Experiment 1 (N = 2639) investigated selection of scholarship applicants and demonstrated that a pro-attractiveness bias held only for selection of opposite-sex scholarship applicants; no such bias was observed for highly attractive same-sex applicants. Experiment 2 (N = 622) investigated evaluations of prospective job candidates and demonstrated again that pro-attractiveness bias was observed only for opposite-sex candidates; participants discriminated against highly attractive same-sex candidates.

Forskarna menar att mindre vackra kan känna sig hotade av vackra personer av samma kön och därför behandlar dem negativt. Om de vackra vill dra fördel av sitt utseende i ansökningssituationer får de försöka hitta utvärderare av motsatt kön — eller homosexuella av samma kön.

Se även inlägget ”Diskrimineras fula?”.

Heminredaren Pontus Nilvander får en fråga och ger ett svar (s. 40):

Har du något tips till den som behöver pigga upp sitt hem och sin inredning?
—Döda djur är alltid trevligt, då menar jag uppstoppade förstås. De väcker känslor och diskussion. Själv har jag några stycken och de första jag kommer att tänka på är en gråsparv, isbjörn, hjort, bäver, råtta, orre och ett vårtsvinshuvud jag köpte på nätet i våras.

Många känner till att ekonomipristagaren Milton Friedman lanserade idén om skolpeng 1955. Han är emellertid inte den enda ekonomipristagare som är positiv till ett sådant system: i The Constitution of Liberty, som i år fyller 50 år, skriver F. A. Hayek (s. 329):

As has been shown by Professor Milton Friedman, it would now be entirely practicable to defray the costs of general education out of the public purse without maintaining government schools, by giving the parents vouchers covering the cost of education of each child which they would hand over to schools of their choice. It may still be desirable that government directly provide schools in a few isolated communities where the number of children is too small (and the average cost of education therefore too high) for privately run schools. But with respect to the great majority of the population, it would undoubtedly be possible to leave the organization and management of education entirely to private efforts, with the government providing merely the basic finance and ensuring a minimum standard for all schools where the vouchers could be spent.

Hayeks tveksamhet inför offentliga skolor har främst att göra med det skäl som John Stuart Mill tar upp i On Liberty:

A general State education is a mere contrivance for moulding people to be exactly like one another: and as the mould in which it casts them is that which pleases the predominant power in the government, whether this be a monarch, a priesthood, an aristocracy, or the majority of the existing generation, in proportion as it is efficient and successful, it establishes a despotism over the mind, leading by natural tendency to one over the body.

Ett argument mot abort är att foster upplever smärta av att termineras. En högintressant forskningsöversikt från Royal College of Obstetricians and Gynaecologists, ”Fetal Awareness — Review of Research and Recommendations for Practice”, rapporterar nu följande:

In reviewing the neuroanatomical and physiological evidence in the fetus, it was apparent that connections from the periphery to the cortex are not intact before 24 weeks of gestation and, as most neuroscientists believe that the cortex is necessary for pain perception, it can be concluded that the fetus cannot experience pain in any sense prior to this gestation. After 24 weeks there is continuing development and elaboration of intracortical networks such that noxious stimuli in newborn preterm infants produce cortical responses. Such connections to the cortex are necessary for pain experience but not sufficient, as experience of external stimuli requires consciousness. Furthermore, there is increasing evidence that the fetus never experiences a state of true wakefulness in utero and is kept, by the presence of its chemical environment, in a continuous sleep-like unconsciousness or sedation.

Åtminstone fram till 24 veckors ålder finns det alltså goda skäl att utgå från att foster inte upplever smärta; troligen gör de inte det därefter heller. Är det dags att öka tidsgränsen, så att abort kan utföras utan särskilt tillstånd också efter den 18:e veckan?

Se även inlägget ”Annorlunda argument för abort”.

De flesta människor jag känner tycker om musik. Hur kommer det sig? En ny studie, ”Joint Music Making Promotes Prosocial Behavior in 4-Year-Old Children”, publicerad i Evolution and Human Behavior, anför en evolutionär teori som rör musikens förmåga att binda samman:

Humans are the only primates that make music. But the evolutionary origins and functions of music are unclear. Given that in traditional cultures music making and dancing are often integral parts of important group ceremonies such as initiation rites, weddings or preparations for battle, one hypothesis is that music evolved into a tool that fosters social bonding and group cohesion, ultimately increasing prosocial in-group behavior and cooperation. Here we provide support for this hypothesis by showing that joint music making among 4-year-old children increases subsequent spontaneous cooperative and helpful behavior, relative to a carefully matched control condition with the same level of social and linguistic interaction but no music. Among other functional mechanisms, we propose that music making, including joint singing and dancing, encourages the participants to keep a constant audiovisual representation of the collective intention and shared goal of vocalizing and moving together in time — thereby effectively satisfying the intrinsic human desire to share emotions, experiences and activities with others.

Jag finner resultaten och tesen rimliga. Det är nog ingen slump att organisationer — alltifrån staten till kyrkor och revolutionära kampgrupper — använder sig av musik för att försöka skapa enhet och glöd. Vad sägs om ”Rule Britannia” som exempel?

Själv blir jag, som individualist-atomist-autonomist, nervös av musikens förmåga att verka i riktning mot gemenskap och närhet. Det kanske kan förklara varför musiken inte spelar en så stor roll i mitt liv och varför jag, särskilt teoretiskt, kan tilltalas av udda, dissonant musik som snarast skrämmer iväg andra. (Måhända indikerar det att jag är hjärnskadad. Eller neurotisk.) Det normala verkar hursomhelst vara att söka gruppgemenskap genom musik — eller åtminstone att uppleva sådan gemenskap av musik.

När variationen i fattigdom (eller välstånd) mellan världen diskuteras, brukar både kort- och långsiktiga förklaringar anges: kvaliteten på institutionerna, kolonialismen och vädret är tre exempel. I en ny studie, ”Was the Wealth of Nations Determined in 1000 BC?”, publicerad i American Economic Journal: Macroeconomics, presenteras resultat som tyder på en mycket långsiktig bestämningsfaktor av dagens välståndsnivåer:

The main finding of this paper is a simple one. Technology in 1500 AD is associated with the wealth of nations today. This is robust to including continent dummies and geographic controls, so it is not just driven by “Europe versus Africa” or “tropical versus temperate zones.” There are two notable parts of the finding. The first is that technology as old as 1500 AD is a historical correlate of development when we consider that most historical discussions of developing countries start with post-1500 European contact and colonization. The second notable aspect of our finding is that the magnitude of the association between historical technology adoption and current development is nontrivial. In our baseline specification for migration-adjusted technology, going from having none to having adopted all the technologies available in 1500 AD is associated with an increase in current per capita GDP by a factor of 26. More realistically, after including a battery of controls, this multiple is still between 5.9 and 13.3.

Sambandet illustreras i denna plott:

Ett fascinerande resultat, som pekar på att det finns faktorer som påverkar välstånd som inte så lätt ändras. Kvarvarande skillnader kan alltså, tycks det, i hög grad förklaras av historiska teknologinivåer. Icke desto mindre tycker jag det är viktigt att betona att det finns faktorer som går att påverka — och mycket riktigt har en hel del fattigdom försvunnit i världen de senaste decennierna, vilket har påpekats av bl.a. Xavier Sala-í-Martin, Robert Lucas och Jagdish Bhagwati. En vidare fråga är: Vad bestämde teknologinivåerna år 1500 (förutom tidigare teknologinivåer)?

Tips: William Easterly. Se, för övrigt, min kritik av användandet av förkortningarna ”BC” och ”AD”.

Hur reagerar människor när de får höra att vetenskapliga resultat motsäger deras uppfattningar? Tyvärr verkar många ovilliga till omprövning: snarare försöker man bortförklara resultaten än att tänka om. Detta bekräftas i en ny studie, ”The Scientific Impotence Excuse: Discounting Belief-Threatening Scientific Abstracts”, publicerad i Journal of Applied Social Psychology:

The scientific impotence discounting hypothesis predicts that people resist belief-disconfirming scientific evidence by concluding that the topic of study is not amenable to scientific investigation. In 2 studies, participants read a series of brief abstracts that either confirmed or disconfirmed their existing beliefs about a stereotype associated with homosexuality. Relative to those reading belief-confirming evidence, participants reading belief-disconfirming evidence indicated more belief that the topic could not be studied scientifically and more belief that a series of other unrelated topics could not be studied scientifically. Thus, being presented with belief-disconfirming scientific evidence may lead to an erosion of belief in the efficacy of scientific methods.

Detta är ett intressant sätt att motsätta sig en revidering av etablerade uppfattningar: att anse de studerade frågorna olämpliga för vetenskaplig analys. Finns det sådana frågor? Den aktuella studien studerade homosexualitet; en annan fråga som jag kommer att tänka på där jag tror att psykologiska försvarsmekanismer av det här slaget lätt sätter in är klimatfrågan. I vilket fall är det särskilt olyckligt om en reaktion av det här slaget leder till allmän misstro mot vetenskapen.

David Hume gör i An Enquiry into the Principles of Morals en distinktion mellan nära och flyktiga relationer:

Constancy in friendships, attachments, and familiarities, is commendable, and is requisite to support trust and good correspondence in society. But in places of general, though casual concourse, where the pursuit of health and pleasure brings people promiscuously together, public conveniency has dispensed with this maxim; and custom there promotes an unreserved conversation for the time, by indulging the privilege of dropping afterwards every indifferent acquaintance, without breach of civility or good manners.

Jag ser vänskap som en kontinuerlig variabel; jag har råkat på andra som ser den som binär. Sådana är svåra att förbli vänner med. Det gäller att kunna acceptera att man blir ”dropped” efter lite lättsam konversation.

Jag tar människors tro på astrologi på allvar. Hur kan den förklaras? Ett resultat från den psykologiska forskningen är relevant:

The tendency to believe vague statements designed to appeal to just about anyone is called the Forer Effect, and psychologists point to this phenomenon to explain why people fall for pseudoscience like biorhythms, iridology and phrenology or mysticism like astrology, numerology and tarot cards. The Forer Effect is part of larger phenomenon psychologists refer to as subjective validation, which is a fancy way of saying you are far more vulnerable to suggestion when the subject of the conversation is you.

Stjärnorna och deras uttydare bryr sig inte om dig, vad du än (fåfängt) tror. Se vad Richard Dawkins har att säga om astrologi i ett videoklipp från The Enemies of Reason. Han har även skrivit följande:

Scientific truth is too beautiful to be sacrificed for the sake of light entertainment or money. Astrology is an aesthetic affront. It cheapens astronomy, like using Beethoven for commercial jingles. By existing law neither Beethoven nor nature can sue, but perhaps existing law could be changed. If the methods of Astrologers were really shown to be valid it would be a fact of signal importance for science. Under such circumstances astrology should be taken seriously indeed. But if – as all indications agree – there is not a smidgen of validity in any of the things that astrologers so profitably do, this, too, should be taken seriously and not indulgently trivialised.

Fråga inte mig vilket stjärntecken jag är född i — och bojkotta Året Runt.

Dolce & Gabbana deltog i Milanos modevecka (och Annie Lennox sjunger i bakgrunden):

Ja, enligt Andrew Sullivan finns starka skäl för det:

[I]t is conservative not to eject people from the fabric and tradition of their own families; it is conservative to support emotional and financial stability which the daily discipline of marriage fosters; it is conservative not to balkanize citizens into groups based on identity; it is conservative to discourage gay men and women from marrying straight men and women on false pretenses and then ending up in divorce; it is conservative to include everyone into the social institutions that stabilize society; it is conservative to promote mutual responsibility and care-giving to avoid too much dependence on government; it is conservative not to trample states rights and amend the federal constitution when such things are grotesquely unnecessary; it is conservative to adjust to social change by adapting existing institutions, like civil marriage, than inventing totally new and untested ones, like civil unions.

Själv är jag inte konservativ men undrar om inte de som endast värnar om ”det traditionella äktenskapet mellan en kvinna och en man” tar intryck av denna argumentation.

I ”Cranial Trauma in Ancient Greece: From Homer to Classical Authors”, publicerad i Journal of Cranio-Maxillofacial Surgery, rapporteras bl.a. om hur en stor grekisk poet dog:

The death of the father of tragedy, Aeschylos (524–455 B.C.) is a very unusual case of accidental head trauma. At the age of seventy Aeschylos was mortally injured by a turtle thrown by an eagle on his head (Aelian, 1971).

Se upp för fallande sköldpaddor!

Det är välkänt att vissa ungdomar piratkopierar musik. Vad är det för faktorer som påverkar ett sådant beteende? I den nya studien ”The Determinants of Music Piracy in a Sample of College Students” rapporteras följande:

Our empirical results show that WTP [willingness to pay] for music only has a significant negative effect on music piracy insofar as controls for parental income are omitted. In other words, one’s WTP for music is driven largely by one’s full income, which includes parental income for the college students considered in this paper. More importantly, we find that transactions costs significantly affect the decision to pirate music. For a 1 percent increase in a respondent’s subjective assessment of the likelihood that she will get caught pirating music, the likelihood that her last song was pirated decreases by almost 0.5 percent. For a 10 percent increase in a respondent’s morality proxy, the likelihood that her last song was pirated decreases by 0.2 percent. Finally, respondents who had recently received an iTunes gift card were 15 percent less likely to have pirated their last song, and the lower the annual income of a respondent’s parents, the more likely she was to have pirated her last song.

Det jag fann mest intressant var att sannolikheten för att bli åtalad utövar en starkt återhållande effekt (där mitt intryck är att fallen med åtal är mycket få; en avskräckande effekt skulle kunna uppnås om risken att ”åka fast” ökades). Likaså var det intressant att notera ett samband mellan moralsyn i vidare mening och beteende. Den som anser det fel att fuska, bryta mot lagen och utsätta andra för risker mer allmänt är också mindre benägen att piratkopiera. Frågan är om en vilja att piratkopiera därmed är förknippad med en öppenhet för fusk och lagbrott på andra områden.

Det är dock inte självklart att piratkopiering på det hela taget är en dålig företeelse: se ”Splittring om fildelning”, ”Behövs upphovsrätt för musik?”, ”Gynnas kreativiteten av långt upphovsrättsskydd?” och ”Fildelningens välfärdseffekter”.

Jan Stenmark levererar denna fina språkberättelse:

Antag att ett antal kandidater tävlar om att vinna ett val. Då finns det många tänkbara röstregler, enligt vilka röster i ett val leder till ett visst vinstutfall. Man kan tänka sig att den kandidat som får flest röster vinner; man kan också tänka sig att den kandidat som får en majoritet av rösterna vinner; och det finns många andra alternativa regler. En central fråga är: Vilken röstregel är bäst?

Ett sätt att besvara den formulerades av ekonomipristagaren Kenneth Arrow, som i Arrows omöjlighetsteorem ställde upp ett antal axiom som en röstregel bör tillfredsställa. I ”The Arrow Impossibility Theorem: Where Do We Go from Here?” presenterar Arrows tidigare doktorand, ekonomipristagaren Eric Maskin, axiomen:

The first is the requirement that an election be decisive, i.e., that there always be a winner and that there shouldn’t be more than one winner. The second is what an economist would call the Pareto principle and what a political theorist might call the consensus principle: the idea that if all voters rank candidate X above candidate Y and X is on the ballot (so that X is actually available), then we oughtn’t elect Y. The third axiom is the requirement of nondictatorship—no voter should have the power to always get his way. … The final Arrow axiom is called independence of irrelevant alternatives, which in our election context could be renamed “independence of irrelevant candidates.” Suppose that, given the voting rule and voters’ rankings, candidate X ends up the winner of an election. Now look at another situation that is exactly the same except that some other candidate Y—who didn’t win—is no longer on the ballot. Well, candidate Y is, in a sense, “irrelevant;” he didn’t win the election in the first place, and so leaving him off the ballot shouldn’t make any difference. And so, the independence axiom requires that X should still win in this other situation.

Det nedslående resultat av Arrows analys var att ingen röstregel tillfredsställde samtliga axiom. Maskin ställer dock en relevant fråga:

Given that no voting rule satisfies the five axioms all the time, which rule satisfies them most often? In other words, if we can’t achieve the ideal, which voting rule gets us closest to that ideal and maximizes the chance that the properties we want are satisfied?

Svaret:

It turns out that there is a sharp answer to this problem, provided by a “domination theorem.” The theorem can be expressed as follows. Take any voting rule that differs from majority rule, and suppose that it works well for a particular class of rankings. Then, majority rule must also work well for that class. Furthermore, there must be some other class of rankings for which majority rule works well and the voting method we started with does not. In other words, majority rule dominates every other voter rule: whenever another voting rule works well, majority rule must work well too, and there will be cases where majority rule works well and the other voting rule does not.

Ett intressant resultat, och något mer uppiggande än Arrows omöjlighetsresultat.

Se även inläggen ”Teorem och konst” och ”Nationalekonomins intellektuella bidrag”.

Aristoteles:

It is absurd to hold that a man ought to be ashamed of being unable to defend himself with his limbs but not of being unable to defend himself with speech and reason, when the use of reason is more distinctive of a human being than the use of his limbs.

I kapitel IV av On Liberty argumenterar John Stuart Mill kraftfullt för att beteenden som inte skadar andra på annat sätt än att någon blir personligt förnärmad eller upprörd inte ska förbjudas. Ett av de exempel han tar upp rör regleringen av vilket sorts mat som ska tillåtas. Han noterar att muslimer kan vilja förbjuda icke-muslimer i de territorier där de utgör en majoritet från att äta griskött, vilket han finner oacceptabelt.

I samband med sin argumentation berättar han, i en fotnot, om ett intressant fall:

The case of the Bombay Parsees is a curious instance in point. When this industrious and enterprising tribe, the descendants of the Persian fire-worshippers, flying from their native country before the Caliphs, arrived in Western India, they were admitted to toleration by the Hindoo sovereigns, on condition of not eating beef. When those regions afterwards fell under the dominion of Mahomedan conquerors, the Parsees obtained from them a continuance of indulgence, on condition of refraining from pork. What was at first obedience to authority became a second nature, and the Parsees to this day abstain both from beef and pork. Though not required by their religion, the double abstinence has had time to grow into a custom of their tribe; and custom, in the East, is a religion.

Fascinerande. Det är inte bara så, tydligen, att lagar kan ha förmåga att påverka beteende direkt utan även ha en kvardröjande effekt på och genom sociala normer. Det gör det extra viktigt att fundera på vilka lagar som införs.

Kazimir Malevich, Painterly Realism of a Football Player (1915), 70,0 x 44,0 cm:

Göran Persson i DI idag:

Jag tror det blir ett maktskifte i höst. Det är arbetslösheten som blir avgörande. Den sittande regeringen kan inte hävda att ekonomin är så välskött när arbetslösheten biter sig kvar.

Som jag har försökt hävda tidigare är emellertid den politiskt relevanta frågan om arbetslösheten inte om den har ökat under sittande regering utan om arbetslösheten hade ökat mer eller mindre utan sittande regering. Detta eftersom arbetslösheten påverkas av annat än den politik som förs, t.ex. av exogena finanskriser. Även om arbetslösheten har ökat under Reinfeldt hade den kunnat vara ännu högre utan hans politik. I så fall ska han berömmas, inte klandras, trots högre arbetslöshet än vid hans tillträde.* Elementär logik, kan tyckas, men tydligen svår att ta till sig för många.

*Även om regeringens politik har medfört mindre hög arbetslöshet, vilket implicerar en bättre arbetslöshetssituation jämfört med om regeringens politik inte hade genomförts, kan det tänkas att en annorlunda politik hade medfört en ännu mindre hög arbetslöshet. I så fall kan regeringen fortfarande  klandras för att inte ha genomfört den politiken. Men återigen bör sådant klander inte grundas endast på det faktum att arbetslösheten är högre nu än vid regeringens tillträde.

Nils Butler med handskarna på:

Om man jämfört 1970 och 2000 finner man en ökad genomsnittlig livslängd i världen utan att spridningen ökat. Det illustreras i detta diagram (givet överlevnad till tio års ålder):

En annan fråga är den normativa: är det nödvändigtvis bra att människor lever längre?

Sommaren bjuder på mycket att titta på när man rör sig på gator och torg. Det har fått mig att fundera på följande. Antag att du kan och måste välja mellan en av två regler:

1. Den som så önskar får gå med bar överkropp på offentlig plats. Du får då negativa externaliteter (av att beskåda fula överkroppar) och positiva externaliteter (av att beskåda vackra överkroppar). Antag att antalet fula och antalet vackra överkroppar är lika.
2. Ingen får gå med bar överkropp på offentlig plats. Du får då inga externaliteter av att beskåda bara överkroppar.

Se även inlägget ”Oanständighet på offentlig plats”.

De svenska nationalekonomerna Andreas Bergh och Magnus Henrekson skriver i Wall Street Journal:

We surveyed the existing literature looking at the trade-offs between government size and economic growth throughout the world. While results vary, the most recent research, by Diego Romero-Avila in the European Journal of Political Economy (2008) and by Andreas Bergh and Martin Karlsson in Public Choice (2010) find a negative correlation between government size and economic growth in rich countries. The weight of the evidence demonstrates that when government spending increases by 10 percentage points of GDP, the annual growth rate drops by 0.5 to 1 percentage point.

Deras budskap är att politiker bör beakta denna negativa effekt på välståndsutvecklingen av högre statliga utgifter.

Andreas Berghs artikel, som nämns ovan, har jag bloggat om tidigare. Även Magnus Henrekson har forskat på detta område: se här och här. Diego Romero-Ávilas artikel, som också nämns ovan, återfinns här.

När irrationellt beteende konstateras på det ekonomiska området drar många slutsatsen att politiska ingrepp krävs för att ställa saker till rätta. Men tänk om även politikens deltagare uppvisar irrationellt beteende? En ny studie, ”When Corrections Fail: The Persistence of Political Misperceptions”, publicerad i Political Behavior, rapporterar om resultatet av experiment i vilket deltagarna fick läsa påhittade nyheter som var och en innehöll en falsk men ändå spridd uppfattning: att det fanns massförstörelsevapen i Irak, att Bushs skattesänkningar ökade statens intäkter och att Bush-regeringen införde ett totalförbud för stamcellsforskning. Efter varje nyhet stod, i vissa fall, en tydlig korrigering. Resultat:

We conducted four experiments in which subjects read mock news articles that included either a misleading claim from a politician, or a misleading claim and a correction. Results indicate that corrections frequently fail to reduce misperceptions among the targeted ideological group. We also document several instances of a “backfire effect” in which corrections actually increase misperceptions among the group in question.

Det verkar som om människor inte bara som konsumenter utan också som medborgare och väljare är långtifrån perfekta beslutsfattare.

Professor Martha Nussbaum argumenterar väl för det kosmopolitiska idealet i ”Patriotism and Cosmopolitanism”, publicerad i Boston Review, men påpekar också att världsmedborgaren kan erfara ensamhet:

Becoming a citizen of the world is often a lonely business. It is, in effect, as Diogenes said, a kind of exile—from the comfort of local truths, from the warm nestling feeling of patriotism, from the absorbing drama of pride in oneself and one’s own. In the writings of Marcus Aurelius (as in those of his American followers Emerson and Thoreau) one sometimes feels a boundless loneliness, as if the removal of the props of habit and local boundaries had left life bereft of a certain sort of warmth and security. If one begins life as a child who loves and trusts its parents, it is tempting to want to reconstruct citizenship along the same lines, finding in an idealized image of a nation a surrogate parent who will do one’s thinking for one. Cosmopolitanism offers no such refuge; it offers only reason and the love of humanity, which may seem at times less colorful than other sources of belonging.

Mig passar dock detta ideal väl, pga. min psykologiska inriktning mot atomism och autonomism. Jag hyllar och välkomnar det oberoende och lite ensamma livet, bortom starka band. I prefer the edge, som Tony Judt uttrycker det. Det är en viktig anledning till min aversion mot nationalism, detta försök att få människor att tindra med ögonen inför en godtycklig grupptillhörighet, detta försök till upphöjande av ett kollektiv över andra kollektiv. Att välja den lite ensamma vägen (som dock inte behöver vara helt ensam) ser en del som resultatet av en psykologisk defekt: en oförmåga att knyta an, att underordna sig, att uppgå i något större. Själv ser jag tvärtom detta behov av att ingå i ett fixt sammanhang som en svaghet, som tecken på en oförmåga att själv ta sig an världen utan indelning och avgränsning.

Bertrand Russell:

I’ve made an odd discovery. Every time I talk to a savant I feel quite sure that happiness is no longer a possibility. Yet when I talk with my gardener, I’m convinced of the opposite.

Ja, enkla människor kan vara mycket tilltalande.

Tips: Thomas Eklund.

Jag är kritisk till islam av de två skäl Bertrand Russell specificerar:

The objections to religion are of two sorts – intellectual and moral. The intellectual objection is that there is no reason to suppose any religion true; the moral objection is that religious precepts date from a time when men were more cruel than they are and therefore tend to perpetuate inhumanities which the moral conscience of the age would otherwise outgrow.

Den förra typen av invändning drabbar alla religioner lika. Den senare typen av invändning, som är den jag uppehåller mig vid i detta inlägg, drabbar islam hårdare än andra religioner, i den mån mer grymheter förespråkas i islams namn.

Framför man uppfattningen att islam bör kritiseras pga. grymhet möts man dock ofta av protester (inte minst från vänsterintellektuella). En sådan kritik påstås gälla kulturella synsätt som inte har med islam att göra. Riktig islam sägs vara en god och föredömlig religion på det etiska och legala-politiska planet; de grymma uppfattningarna och beteendena har inte med riktig islam att göra. Denna typ av resonemang avvisar jag.

Jag anser nämligen att det inte finns någon objektiv definition av vad riktig islam är. Alla människor tycker olika i denna fråga, vilket för övrigt också gäller andra religioner. Om någon säger att riktig islam förespråkar avrättning med stening vid otrohet, är det lika rätt som om någon påstår motsatsen. Islams etik, liksom all etik, uttolkas alltid av människor, dvs. den är i praktiken alltid subjektiv (helt oavsett om vi tror att det bortom oss människor finns en objektiv etik eller ej). Om muslimer i religionens namn försvarar en viss, i mitt tycke grym uppfattning och tillämpar den, finner jag det rätt och riktigt att kritisera islam som det praktiska och subjektiva lärosystem islam med nödvändighet är. Man kan således inte på något tydligt sätt separera kultur och religion: religionen uttolkas och praktiseras alltid i en kulturell kontext och bidrar själv i hög grad till att forma kulturen. (Givetvis kan en viss kultur interagera med flera religioner.)

”Men,” invänder någon, ”det står inget i koranen om x. Du kan därför inte kritisera islam för att muslimer gör x i religionens namn.” Jo, det kan jag. Dels tolkas alltid nedskriven text — det finns inget facit mot vilken faktiska hållningar kan prövas utan ett subjektivt filter. Dels innefattar religion alltid mer än skriven text. Religion är en praktik, inte blott en teori, och det människor anser vara en del av deras religion är de facto en del av deras religion.

Mot mitt resonemang kan anföras att de som i islams namn förespråkar grymheter av olika slag kan utgöra en delmängd av muslimerna. Är det då rätt att dra alla över en kam och kritisera islam, tout court? Det beror på.

• Det som talar emot att kritisera islam qua islam är att det finns muslimer som i religionens namn företräder en i mina ögon tilltalande etisk syn. Den etik de företräder, och som är lika mycket islam som andra synsätt, bör inte kritiseras. Därför bör, enligt detta resonemang, endast vissa uttolkningar av islam kritiseras, inte islam. Inte därför att vissa uttolkningar är mer i linje med riktig islam än andra — riktig islam är, som påtalats ovan, ett meningslöst begrepp — utan därför att islam är en mångfasetterad religion. De som i religionens namn förespråkar grymheter är uttolkare av islam lika mycket som de som i religionens namn förespråkar annat.
• Det som (ändå) skulle kunna tala för att kritisera islam qua islam: i) om korrelationen mellan islam och förespråkande av grymheter är hög; och/eller ii) om en (stor) majoritet av personer som identifierar sig med islam förespråkar grymheter; och/eller iii) om en (stor) majoritet av de som professionellt uttolkar islam (präster, imamer, ayatollor) förespråkar grymheter; och/eller iv) om islam ger särskild inspiration till en minoritet, även om den inte påverkar majoriteten, att agera grymt mot andra.

Det är förstås en empirisk fråga i vilken mån personer förespråkar grymheter (enligt någon given definition) i islams namn. Min tentativa uppfattning är att de kulturer i vilka islam är den dominerande religionen innefattar många sociala, politiska, legala och religiösa grymheter och mer grymheter än de flesta andra kulturer. Därför anser jag det mer befogat att motverka islam, som faktisk och praktisk kulturell yttring, än andra religioner. Men det är samtidigt viktigt att inse att det bland muslimer finns stora skillnader i synsätt, vilket talar för en nyansering och precisering av kritiken i möjligaste mån.

Låt mig klargöra att jag välkomnar muslimer till Sverige, även sådana med värderingar som skiljer sig från mina, och att jag enbart talar om fredlig argumentation mot (delar av) islam, inte om stängda gränser, om några begränsningar av legalt slag eller om social stigmatisering. Sådant tar jag tvärtom avstånd ifrån.

I DI återfanns i förrgår följande mycket intressanta diagram över Sveriges BNP- och sysselsättningsutveckling. Det mest iögonenfallande är att nedgången i sysselsättningen är betydligt mindre under nuvarande kris än under 90-talskrisen:

Man kan också notera att sysselsättningen efter den förra krisen sakta men säkert ökade, fram till nuvarande kris, vilket kan inge visst hopp, samt att nedgångarna i välstånd under kriser i det längre perspektivet mer än väl övervägs av marknadsekonomins förmåga att skapa välstånd. Krisen kanske, trots allt, inte utgör skäl att byta ekonomiskt system?

Vad sägs om den radikala idén att inte dra in barn i religiösa sammanhang utan att låta dem ta ställning i en ålder då de förmår utvärdera religioner på ett självständigt sätt? Framför man den uppfattningen möts man ofta av motargumentet att föräldrar påverkar sina barn på en rad områden (med nödvändighet), varför det inte går att kritisera de föräldrar som uppfostrar barnen till kristna, muslimer, judar eller buddhister. Detta motargument bygger dock på ett tankefel: man kan vara emot vissa typer av påverkan (som man bedömer skadliga) och för andra (som man bedömer gynnsamma). Richard Dawkins klargör en sådan grund för att differentiera mellan olika typer av påverkan på barn:

There are many ways in which people differ from one another by virtue of traditions handed down through the generations, and these are often admirable and worthy of respect. But there is a qualitative difference between a cultural tradition and factual evidence, and we should not feel obliged to respect, or encourage the perpetuation of, beliefs about reality which we know to be untrue, simply because they form part of a tradition, even an ancient tradition.

Jag håller (förstås) med. En annan tung orsak: religiös etik är ofta otidsenlig och grym. Ytterligare en: vissa typer av religiös påverkan, såsom omskärelse, går inte att återkalla. Så: lämna barnen ifred!

Manuel Traxler:

Thomas Bodström (S) i SvD idag:

Fredrik Reinfeldt i sin tur har kallat ungdomsarbetslösheten för en synvilla och försöker bortförklara att den närmar sig 30 procent.

SCB:s statistikexperter i DN idag:

Det ställer emellertid krav på användarna att rätt förstå utvecklingen av ungdomsarbetslösheten. Denna var enligt AKU i april 2010 cirka 30 procent. Det betyder inte att 30 procent av ungdomarna i gruppen 15–24 år gick arbetslösa. I denna åldersgrupp är en mycket stor del av ungdomarna i olika typer av utbildning (gymnasieskola, högskoleutbildning med mera). I den mån dessa inte söker arbete – och de flesta gör inte det – ingår de inte i arbetskraften. Det betyder att ett arbetslöshetstal på 30 procent i själva verket kan halveras när man avser hur många i hela åldersgruppen 15–24 år som är arbetslösa. Av de cirka 15 procent som är arbetslösa i denna åldersgrupp är det mer än 60 procent som är heltidsstuderande. Vi vet att de allra flesta ser sig primärt som studerande. … Bland ungdomar 15–24 år är det cirka 6 procent som befinner sig utanför både arbete och utbildning.

Se även inlägget ”Varför hög ungdomsarbetslöshet?”.

Ibland genomförs kampanjer mot multinationella företag för att få dem att höja lönerna i fabriker i tredje världen. Vad har sådana kampanjer för effekter? I ”Multinationals and Sweatshop Activism”, publicerad i American Economic Review, undersöks denna fråga:

[W]e exploit geographic variation in the anti-sweatshop movement within the TFA [textile, footwear, and apparel] sector in Indonesia. The anti-sweatshop campaign targeted contractors for Nike, Reebok, and Adidas. Consequently, we compare the real wage growth of TFA plants in districts with contractors working for these firms relative to TFA plants in other districts. … Comparing wage growth in districts targeted by activists relative to other districts, the effects are even larger. Real wages increased as much as 30 percent in large foreignowned and exporting TFA plants relative to other TFA plants.

Kampanjerna verkar alltså ha haft en stor, positiv effekt på lönerna — utan att sänka sysselsättningen:

One question that naturally arises is how such large real wage increases could be sustained without adverse consequences for employment. We examine whether these higher wages led firms to cut employment or shut down operations. Our results suggest that the minimum wage increases led to employment losses for production workers across all sectors in manufacturing. While anti-sweatshop activism did not have additional adverse effects on employment within the TFA sector, it did lead to falling profits, reduced productivity growth, and plant closures for smaller exporters.

Det finns en avvägning här: risken är att företag slås ut i konkurrensen med andra och lägger ner när lönerna ökar kraftigt. Sådana tendenser har börjat skönjas i Indonesien: mycket produktion flyttar t.ex. till Vietnam. Det kan också vara så att löneökningarna är tillfälliga. Men kampanjerna gav, som det verkar, resultat, vilket förvånade mig.

Oli Sihvonen, Four Plus Two (1969), 61,0 x 91,4 cm:

På DN Debatt idag rapporterar de rödgröna partiledarna följande:

Eftersom vi i regeringsställning sätter upp ett jämlikt samhälle som ledstjärna har vi låtit Riksdagens utredningstjänst analysera fördelningseffekterna av våra egna förslag. Resultatet är att 9 av 10 inkomstgrupper tjänar på en rödgrön politik.

Förtjänstfullt nog har nationalekonomerna Andreas Bergh och Henrik Jordahl synat detta påstående i sömmarna (s. 34 ff.). De börjar med att återge följande diagram från RUT:s analys:

De fortsätter med att påpeka tre problem:

1. ”För det första är den fördelningspolitiska analysen i figuren ovan uppenbart inte budgetbalanserad. … Eftersom oppositionen valt att lägga stora delar av finansieringen i form av skattehöjningar från och med 2012 kommer dessa inte med i den fördelningspolitiska analysen.”
2. ”För det andra: Det faktum att jämförelsen görs med 2010 betyder att staplarna i figuren till stor del innehåller sådant som redan beslutats i Riksdagen … Detta sätt att utforma jämförelsen på är naturligtvis korrekt om syftet är att jämföra hushållens disponibla inkomster 2011 med 2010, men missvisande som en jämförelse mellan de två regeringsalternativen.”
3. ”För det tredje har Riksdagens utredningstjänst på grund av ‘analystekniska svårigheter’ inte analyserat förslaget om höjd alkohol‐ och tobaksskatt med 12,5 procent.”

Till dess dessa ting har beaktats får min rekommendation bli att ta de rödgrönas påstående med en stor nypa salt. Regeringens fördelningspolitiska analys återfinns förresten här.

Media: SvD, Svt.

Som läsare av denna blogg vet är jag måttligt förtjust i libertariansk paternalism.* Richard Thaler och Cass Sunstein exemplifierar ansatsen på följande vis:

Would many object to putting the fruit before the desserts at an elementary school cafeteria if the outcome were to increase the consumption ratio of apples to Twinkies? Is this question fundamentally different if the customers are adults? If no coercion is involved, we think that some types of paternalism should be acceptable to even the most ardent libertarian.

I samma anda är Dan Ariely bekymrad över att vi äter för lite grönsaker, och pekar på en svaghet i kylskåpens konstruktion:

Most refrigerators have a special drawer designed to hold produce, usually located at the bottom of the fridge.  The drawer is often just barely opaque and for some reason difficult to open. Because of these “features,” when you open the fridge door, you look straight ahead, to the leftover lasagna or apple pie (and their convenient position) come to mind, leaving the carrots and nectarines hidden and forgotten in the vegetable drawer.  If the design of the produce drawer is one of the barriers for eating the fruit and vegetables we have already purchased, what can we do about it?  For one, instead of using the crisper to store fruit and vegetables, we could put them on a higher shelf so that they are more inviting when that door is opened. We’ll smile and say to ourselves: “oh, right, I now remember I have blueberries and I want to eat some of them.”

Varför inte föreslå att Electrolux och andra kylskåpsproducenter installerar grönsakslådan i mitten av kylskåpet? Jag tror inte att blott ett råd till konsumenterna om att lägga grönsakerna i mitten kommer att räcka, när den särskilda grönsakslådan lockar längst ned i kylskåpet.

___________________
*Se t.ex. ”Den nya paternalismen problematiserad”, ”Är de som vill styra och ställa verkligen att lita på?” , ”Paternalism eller marknad?”, ”Det paternalistiska felslutet”, ”Kan libertariansk paternalism öka friheten?”, ”Paternalism kan minska välfärden”, ”Ska irrationella väljare styras?” och ”Leder mjuk paternalism till hård?”.

Idag är det 150 år sedan komponisten Gustav Mahler föddes. Mitt favoritverk av honom är hans 8:e symfoni. Ett utdrag:

Jonas Vlachos har förtjänstfullt lyft fram problemet med betygsinflation. Denna utveckling har potentiellt skadliga konsekvenser. Utvecklingen illustreras i detta av Vlachos framtagna diagram över andelen avgångselever i gymnasiet med högsta betyg:

I en ny studie, ”Optimal Grading”, förklarar Robertas Zubrickas bl.a. hur en sådan här utveckling kan komma till stånd. Grundproblemet är lärarnas incitament: det medför ingen kostnad för dem att dela ut höga betyg. En möjlig lösning är att påtvinga betygsättande lärare en viss fördelning eller ett visst medelbetyg, dvs. att införa relativa betyg (som Sverige hade tidigare):

[W]hen the job market does not observe grading rules, the teacher faces a commitment problem of not overusing good grades, as we discussed before. In this event, grading on a curve would actually bind and could possibly fix the commitment problem of the teacher.

En annan möjlig lösning skulle kunna vara att offentliggöra lärares betygssättning och göra den tillgänglig för potentiella arbetsgivare och andra skolor; en annan metod kan vara att använda sig av standardiserade prov i högre grad. Att något bör göras åt det nuvarande betygsystemet tycks helt klart (vilket är en fråga som har kommit i skymundan av frågan när betyg ska börja ges).

Media: SvD, DN, AB, Expr, Svt.

Om du ska köpa en ny bil kan det vara värt att ta till sig resultaten från en ny nederländsk studie. Den visar att stöldrisken varierar med färg:

Färgen påverkar dock inte pga. tjuvarnas estetiska preferenser eller pga. risken att bli tagen av polisen. Forskarna konstaterar:

Differences in theft rates between cars in common and uncommon colour suggest that resale value is on the mind of car thieves. We find evidence that it is indeed the resale value rather than the fear of getting caught that is driving this difference. If the aversion to driving a car in an offbeat colour is not too high – or if someone actually enjoys it – then buying deterrence through an uncommon car colour may be at least as good a deal as buying deterrence through an expensive car security device.

(Själv skulle jag nog hellre utsätta mig för hög stöldrisk än att köra runt i en gul bil.)

John Stuart Mill skrev i sin självbiografi (enligt Bertrand Russell i ”Why I Am Not a Christian”):

My father taught me that the question ”Who made me?” cannot be answered, since it immediately suggests the further question ”Who made god?”

Chaospet uttrycker det så här:

Se även inläggen ”Bevisar Big Bang att Gud finns?” och ”Universums tillkomst”.

Här är en intressant tes som rimmar väl med min egen kärlekssyn:

Biologists distinguish sexual monogamy from social monogamy. As DNA testing has grown cheaper in recent years, we’ve learned that most species formerly classified as “monogamous” (primarily birds) are socially monogamous, but not sexually so. In other words, they form pairs that cooperatively care for that season’s brood of young, but the male may well not be the biological father. Applied to humans, we argue that a more flexible approach to sexual fidelity can increase marital stability and thus lead to greater social and family stability.

Ja, är det inte naivt att tro att man kan få alla sina behov tillfredsställda på ett bra sätt av en och samma person hela livet? Läs mer om den nya boken Sex at Dawn: The Prehistoric Origins of Modern Sexuality, i vilken detta budskap presenteras.

Två debattörer anser att Sverige inte ska sträva efter ekonomisk tillväxt utan efter högre lycka. Låt mig komma med två invändningar.

För det första: Debattörerna hävdar bl.a. följande:

Lagen om avtagande marginalnytta gäller i allra högsta grad mellan pengar och lycka, vilket gör att lyckan i ett rikt land som Sverige inte ökar nämnvärt vid en BNP-ökning.

Detta är inte helt korrekt. Lyckan ökar visst när BNP ökar i ett rikt land som Sverige. Förvisso ökar lyckan inte lika mycket som i ett land med lägre BNP-nivå, men den ökar. Detta klargörs i ”Subjective Growth and Subjective Well-Being: Reassessing the Easterlin Paradox”, publicerad i Brookings Papers on Economic Activity:

Across the world’s population, variation in income explains a sizeable proportion of the variation in subjective well-being. There appears to be a very strong relationship between subjective well-being and income, which holds for both rich and poor countries, falsifying earlier claims of a satiation point at which higher GDP is not associated with greater wellbeing.

Resultatet illustreras i följande diagram:

Samma mönster framkommer i regel om man studerar utvecklingen inom länder över tid. Man kan också notera den höga korrelationen mellan BNP och FN:s indexmått på välbefinnande, HDI, samt att uppfattningen att tillväxt medför lycka framfördes redan av Adam Smith.

För det andra: Lyckoforskarna Bruno Frey och Alois Stutzer varnar i ”Should National Happiness Be Maximized?” för att länder ska börja maximera lyckan, av åtminstone fyra skäl:

1. Invändningar från välfärdsekonomin: a) Svårigheten att mäta kardinal nytta och att jämföra den människor emellan och b) Arrows omöjlighetssats.
2. Invändning från lyckoforskningen: Många förändringar i livsomständigheter har bara en kortlivad effekt på subjektivt välmående eftersom människor anpassar sig till nya situationer.
3. Invändningar från public choice: a) Människor förvandlas från demokratiskt aktiva medborgare till ”mätstationer”, b) det finns ingen klar gräns för ingrepp i privatlivet och c) det är inte självklart att lycka är allas mål.
4. Invändningar från incitament: a) Politiker, byråkrater och intressegrupper kommer att ha incitament att uttolka vad lycka är och manipulera beslutsprocessen och b) respondenter kommer att ha incitament att inte vara sanningsenliga när de uppger sin lyckonivå — de kan ”play the system”.

Jag är sammantaget inte förtjust i uppfattningen att BNP-tillväxt ska nedtonas som mål för den ekonomiska politiken — just därför att jag delar debattörernas mål om högre lycka.

Här är ett spännande problem att fundera på i sommarvärmen:

Suppose a Man born blind, and now adult, and taught by his touch to distinguish between a Cube, and a Sphere of the same metal, and nighly of the same bigness, so as to tell, when he felt one and t’other; which is the Cube, which the Sphere. Suppose then the Cube and Sphere placed on a Table, and the Blind Man to be made to see. Qaere, Whether by his sight, before he touch’d them, he could now distinguish, and tell, which is the Globe, which the Cube.

Upphovsmannen var irländaren William Molyneux; denna formulering är från John Lockes An Essay Concerning Human Understanding (1694), efter att Molyneux hade bett Locke redogöra för sin uppfattning. Båda dessa besvarade frågan nekande; det gör även Shaun Gallagher i How the Body Shapes the Mind (kap. 7), med bas i modern forskning i utvecklingspsykologi och neurofysiologi. (Själv hade jag gissat på ett jakande svar.)

Jag fann detta diagram från World Values Survey över värderingar i olika länder mycket intressant. På den lodräta axeln anges hur traditionella-religiösa eller sekulära-rationalistiska värderingarna i ett land är; på den vågräta hur kollektivistisk eller individualistisk ett lands kultur är. Ta en titt:

Som ateist-rationalist och atomist-autonomist vill jag hamna så långt upp i det övre högra hörnet som möjligt — och skyr det nedre vänstra hörnet som pesten. Mitt favoritland att bo i är därför Sverige! Det värsta tänkbara landet är Zimbabwe. Frågan är hur jag skulle välja mellan det övre vänstra och det nedre högre hörnet. Här tror jag att ekonomin kan fälla avgörandet. Ett individualistiskt land med traditionella värderingar torde vara att föredra framför ett kollektivistiskt land med sekulära-rationalistiska värderingar om det förra är betydligt rikare än det senare, och vice versa.

Det finns en grupp kvinnor som går under beteckningen ”fag hags”, därför att de har många och kanske främst homosexuella män som vänner. Varför umgås dessa kvinnor i så hög grad med bögar? Känner de sig fula och räds umgänget med heterosexuella män? Nej, snarare tvärtom, enligt studien ”The Relation Between Women’s Body Esteem and Friendships with Gay Men”, publicerad i Body Image:

We tested two hypotheses: (a) women with gay male friends have poor body esteem and are rejected by heterosexual men, and (b) more contact with gay men is positively related to body esteem. Participants were 154 heterosexual women, who completed measures of their friendships with gay men, straight men and women, body esteem, relationship involvement and break-ups. Results supported the hypothesis that women’s body esteem, specifically feelings of sexual attractiveness, is positively associated with friendships with gay men.

Det kanske är så att dessa kvinnor anser sig och anses vara attraktiva och att homosexuella män trots det kan och vill umgås med dem utan sexuella avsikter, vilket kan uppfattas som tilltalande för kvinnorna i fråga. Det kanske också finns gemensamma intressen mellan kvinnor som uppfattar sig som attraktiva och homosexuella män, t.ex. av ett estetiskt slag (mode, heminredning, diskussioner om snygga män).

W.H. Auden har i vilket fall utfärdat en varning till dessa kvinnor (som dock tycks utgå från ett romantiskt intresse som inte nödvändigtvis finns där).

Nästa vecka äger den s.k. Almedalsveckan rum. Jag kan inte tänka mig att delta i den, då jag avskyr mingel, umgänge och mänsklig närhet. Däremot deltar en del sociala kollegor till mig. Om du har tänkt att åka dit kan jag rekommendera:

• Två seminarier om de två blocken i svensk politik anordnas av min gode vän, statsvetaren Gissur Ó. Erlingsson: ”Ideologiska och strategiska förändringar inom det borgerliga blocket?” och ”Ideologiska och strategiska förändringar inom de rödgröna partierna?”.
• Ett seminarium om religion och politik anordnas av den läskiga organisationen Claphaminstitutet (men med Humanister närvarande): ”Gud i politiken — bra eller dåligt?”.
• Sist men inte minst anordnar mina Ratio-kollegor fyra seminarier på temat ”Kreativ förstörelse — eller förstörd kreativitet?”.

Valrörelsen har dragit igång, och två besked från de rödgröna idag finner jag intressanta:

1. ”Hur mycket än alliansen kommer att lägga på välfärden – de rödgröna kommer att lägga 12 miljarder mer.” Min undran: Vad händer om Alliansen lovar att toppa alla de rödgrönas satsningar på välfärden med 12 miljarder kronor? Det här är ju spelteori!
2. ”Pengarna ska satsas på kommunerna under två år.” Min undran: Är det seriöst att hävda att ökade statsbidrag till kommunerna leder till högre välfärd? Andreas Bergh och Henrik Jordahl rapporterar: ”En studie av Dahlberg, Lundqvist och Mörk (2008) vid Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) ger skäl att vara tveksam till effekten av ökade statsbidrag till kommunerna. Forskarna studerar tidsperioden 1996 … till 2004, och finner att ökade statsbidrag till kommunerna endast har haft en signifikant positiv sysselsättningseffekt på en grupp: antalet anställda i den centrala kommunala administrationen. Någon effekt på antalet anställda i barnomsorg, äldreomsorg eller skola tycks inte finnas.”

Som sagt, valrörelsen är igång, vilket gör det viktigt att granska och analysera ekonomisk-politiska utspel.

Media: SvD, DN, Expr.

Tre män har dömts till fängelse för att ha tänt eld på en kanin. Förutom att det är fasansfullt att orsaka djur lidande finns, enligt artikeln ”The Animal-Cruelty Syndrome” i New York Times, ett annat skäl att bry sig om denna typ av handling:

In addition to a growing sensitivity to the rights of animals, another significant reason for the increased attention to animal cruelty is a mounting body of evidence about the link between such acts and serious crimes of more narrowly human concern, including illegal firearms possession, drug trafficking, gambling, spousal and child abuse, rape and homicide.

Människor som är grymma mot djur bör man med andra ord noga se upp för. Sannolikheten för att de också har låg empati gentemot andra människor är hög.

Det går bra för Miljöpartiet, enligt opinionsmätningarna. De för mig två tyngsta skälen att inta en fortsatt negativ hållning är:

1. Skolpolitiken: där betyg och traditionellt undervisande lärare ifrågasätts. Nya rön visar att tidiga betyg gynnar elever från studiesvaga miljöer och att frånvaron av traditionellt undervisande lärare troligen förklarar sämre svenska skolresultat.
2. Arbetspolitiken: där höjda ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen, skattehöjningar för arbetande, skattesänkningar för pensionärer och friår kommer att ge starkare incitament att inte arbeta (lika mycket). Peter Norman på Sjunde AP-fonden klargör att politik av detta slag äventyrar framtidens pensioner: ”Men svenskarna kan inte kosta på sig ett sjunkande eller stillastående arbetsutbud. Det kommer morgondagens pensionärer oundvikligen att få äta upp.”

Se även den forskningsbaserade granskning av de rödgrönas ekonomiska politik som nationalekonomerna Andreas Bergh och Henrik Jordahl har genomfört.

Thomas Östros igår:

Sverige är ett bra land. Men klyftorna mellan människor ökar. Den borgerliga regeringens politik sliter isär vårt land.

LO-rapport idag:

För första gången på många år ökade inte inkomstspridningen.

LO-rapportens resultat predikterades i början av 2009 av nationalekonomerna Jesper Roine och Daniel Waldenström. Se även inläggen ”Borde inte vänstern gilla kriser?”, ”Hur påverkar ökad ojämlikhet tillväxten?” och ”Ökade klyftor”.

Vilket lag ska man heja på? Jo, laget från det land för vilket följande kalkyl ger högst summa:

num_native_fans * (joy_of_native_fans_upon_winning -
misery_upon_losing) + num_foreign_fans * (joy – misery)

Eller som jag skrev i Svensk Linje 2004:

Det tycks alltså som om sportnationalismen dras med vissa problem som åtminstone bör stämma till eftertanke. Men kan man tänka sig något bra alternativ? Kanske erbjuder utilitarismen ett sådant. Frågan blir då vilket lags vinst som ger upphov till störst aggregerad lycka, vilket är det lag man bör heja på. Denna målvariabel torde vara en funktion bland annat av antalet invånare (ju fler, desto större aggregerad lycka vid vinst), inställningen till landet i andra länder (ju mer positiv, desto större aggregerad lycka vid vinst), graden av överraskning (ju mer oväntad en vinst är, desto större aggregerad lycka) och spelarnas utseende (ju snyggare, desto större aggregerad lycka).

Vi människor påverkas av både det ena och det andra, däribland musik. Den nya studien ”‘Love Is In the Air’: Effects of Songs with Romantic Lyrics on Compliance with a Courtship Request”, publicerad i Psychology of Music, finner följande:

An experiment was carried out where 18—20-year-old single female participants were exposed to romantic lyrics or to neutral ones while waiting for the experiment to start. Five minutes later, the participant interacted with a young male confederate in a marketing survey. During a break, the male confederate asked the participant for her phone number. It was found that women previously exposed to romantic lyrics complied with the request more readily than women exposed to the neutral ones.

Se där! Det gäller att sätta på rätt musik när man vill få romantisk respons hos andra (i studien användes den mycket romantiska sången ”Je l’aime à mourir”). Tidigare forskning visar att musik med prosocial text ökar dricksbeloppen på restauranger och empatin för andra. Musikvalet är alltså inte helt oviktigt.

James Kelly, Deep Blue I (1952), 60,5 x 37,5 cm:

När privatiseringar och avregleringar diskuteras brukar effekter på konsumenter och producenter stå i fokus. (Hur påverkas priser och utbud? Ökar vinsterna?) Ganska sällan tas frågan om hur de anställda påverkas upp. En ny studie av Lena Hensvik, ”Competition, Wages and Teacher Sorting: Four Lessons Learned from a Voucher Reform”, gör emellertid det, genom att studera hur svenska lärarlöner har påverkats av friskolor:

The results suggest that competition translates into higher wages, also for teachers in public schools. While the average increases are modest new teachers gain 2 percent and high ability teachers in math and science receive 4 percent higher wages in the most competitive areas compared to areas without any competition from private schools.

Jag har tidigare rapporterat att svenska lärarlöner är låga. Högre och mer differentierade löner kan nog påverka vilka som väljer att bli lärare, vilket kan ha effekter på kompetensen och kvaliteten på undervisningen. Det är inte minst intressant att även kommunalt anställda lärare berörs (liksom elever i kommunala skolor tycks beröras av förekomsten av friskolor).

Det ska bli intressant att se om farmaceuter får uppleva en liknande löneeffekt i det nya, omreglerade apotekssystemet.

Jag fick häromdagen lära mig att Preussen tillämpade ett system där rösterna i val till den lägre kammaren i parlamentet hade olika vikt beroende på hur mycket skatt de röstande betalade. Det fick mig att fundera på för- och nackdelar med ett sådant system. Ett par möjliga fördelar:

• Det kan anses mer rättvist att de som bidrar mer till det offentliga också ska ha en större möjlighet att påverka hur medlen används.
• Det skulle ge incitament för människor att inte skattefuska.

Två möjliga nackdelar:

• En person, en röst uppfyller ett grundläggande krav på politisk jämlikhet i enlighet med proceduriell rättvisa.
• Det kan leda till ett högre skattetryck än vad som anses önskvärt.

Ser du ytterligare för- eller nackdelar? Om man finner att fördelarna överväger uppkommer två andra frågor. För det första: Hur ska vikterna bestämmas? Man kan tänka sig Preussens system med tre kategorier men också ett kontinuerligt system: ju fler kronor man betalar i skatt, desto tyngre väger ens röst. Man måste här bestämma vilka skatter som ska ingå i kalkylen — vissa, som moms, är t.ex. svåra att mäta på individnivå — samt exakt formel. Om någon betalar 50 000 kr i skatt och en annan 150 000 kr, ska den förra få en röst och den senare tre? För det andra: Skulle ett förslag av detta slag ha någon chans att godkännas i en omröstning i riksdagen eller i en folkomröstning (med tanke på att en minoritet av stora skattebetalare skulle gynnas)?

Se även det tidigare inlägget ”Dags att överge ‘en man, en röst’?”.