Finns bisexuella?

En ung man förklarar saker och ting:

Se även inläggen ”Bäst att vara bi” och ”Var befinner du dig på Kinseyskalan?”.

Undervisning på nätet

I takt med att antalet studenter på universiteten ökar kanske undervisning på nätet kommer att öka i popularitet. Det kan vara ett billigt sätt att förmedla undervisning. Frågan är om kvaliteten på undervisningen är lika bra. I en ny experimentell studie, ”Is It Live or Is It Internet? Experimental Estimates of the Effects of Online Instruction on Student Learning”, undersöks detta:

Students in a large introductory microeconomics course at a major research university were randomly assigned to live lectures versus watching these same lectures in an internet setting, where all other factors (e.g., instruction, supplemental materials) were the same. … [W]e find modest evidence that live-only instruction dominates internet instruction. These results are particularly strong for Hispanic students, male students, and lower-achieving students.

Det högre mått av struktur och den högre grad av interaktivitet som schemalagda liveföreläsningar innebär tycks alltså kunna resultera i bättre studieresultat, i alla fall för vissa studentgrupper. (Detta påminner mig om resultat som antyder att betyg kan vara särskilt viktiga för pojkar med lågutbildade föräldrar.) Även om effekterna inte är jättestora, även om de pengar som sparas skulle kunna användas för studiestödjande åtgärder av annat slag och även om man skulle kunna variera det sätt på vilket nätföreläsningarna ges, tycks det ändå påkallat med viss försiktighet innan nätföreläsningar tas i bruk.

En av de få som passar i linne

Är det rationellt att stödrösta?

På SvD:s ledarsida står idag följande att läsa:

Av de moderata sympatisörerna är det hela 20 procent som absolut kan tänka sig att stödrösta på något av de mindre partierna i syfte att försöka säkra en seger för Alliansen. Det kan tyckas krasst men det är helt rationellt.

Jag har tre kommentarer till detta:

1. Eftersom en enskild röst inte kommer att avgöra om något av riksdagspartierna kommer in i riksdagen eller ej är det, strikt talat, inte rationellt för någon enskild väljare att stödrösta, om målet med handlingen är att ”försöka säkra en seger för Alliansen”. (Faktum är att det inte är rationellt att rösta alls i riksdagsvalet, givet ett mål om valvinst.)
2. Om målet är att uttrycka att man är en stödröstande typ av person, som i det här fallet vill Alliansens väl, kan det dock vara rationellt att stödrösta (eller i alla fall att säga att man gör det). Stödröstandet utgår då inte från ett mål om valvinst utan från ett expressivt motiv, att vilja framställa sig och uppfattas på ett visst sätt. För egen del har jag ett expressivt motiv för att rösta, men då för det parti jag faktiskt tycker är bäst.
3. Det kan vara rationellt att försöka påverka många andra att stödrösta, eftersom många röster kan avgöra om det blir valvinst eller valförlust. Därför kan det möjligen ses som rationellt av SvD:s ledarsida att säga att det är ”helt rationellt” att stödrösta, trots att det, givet ett mål om valvinst, faktiskt inte är det. (Här torgför jag en fiktionalistisk syn på politisk retorik: att det kan vara att rekommendera att ibland säga saker som inte är sanna om de kan förväntas leda till goda konsekvenser.)

Se även inläggen ”Är miljöpartister ute efter status?”, ”Varför rösta?” och ”Ska någon som röstar på ett hemskt parti kritiseras?”.

Högre och lägre lycka

John Stuart Mill är känd för att skilja mellan högre och lägre lycka, där den förra har företräde framför den senare. Lycka genom filosofisk analys är bättre än lycka genom att titta på dokusåpor. Richard Chappell ställer en intressant fråga: hur ska det här med företräde egentligen förstås? Två möjliga svar:

(1) Weak (global) lexical priority: No amount of lower pleasures can compensate for the total lack of higher pleasures. (Better to be a human dissatisfied than a pig satisfied, and all that.)
(2) Strong (local) lexical priority: Whenever one has a choice between additional higher or lower pleasures, one should always prefer the higher pleasure, no matter the relative quantities on offer. (That is: choose quality over quantity, without exception.)

Han menar att (1) är en mer plausibel uttolkning än (2). Det håller jag med om — men jag ifrågasätter premissen att lycka kan och bör kategoriseras som hög och låg. Jag ser lycka som en enhetlig företeelse: är man lycklig så är man, helt oavsett hur lyckan har uppkommit. Däremot kan förstås en aktivitet som ger lycka ha konsekvenser som i sig kan utvärderas i termer av lycka (över tid och och över andra lyckoupplevande varelser). Då kan det vara så att en aktivitet A som ger upphov till samma lycka för den som utför den som aktivitet B är att föredra om A ger upphov till högre lycka i en senare tidsperiod för den handlande personen och om den ger upphov till högre lycka för andra. Men då handlar det inte om att en viss grund för lycka i sig värderas annorlunda än en annan grund för lycka.

Se de tidigare inläggen ”Är lycka eller verkliga livet att föredra?”, ”Sugen på soma?” och ”Den problematiska lyckan”.

Tre effekter av låtsasmedicin

Effekterna av medicinering är inte alltid en ren fråga om fysisk påverkan utan har också med psykologi att göra. Jag kände bara till det första av dessa tre fenomen:

You may be aware of the placebo effect, where an inert pill has an effect because of what the patient thinks it does. You may even be aware of the nocebo effect, where an inert pill causes ”side-effects”. But a fascinating 1970 study reported evidence for the anti-placebo effect, where an inert pill has the opposite effect of what it is expected to do.

I vilken mån beaktar läkare, i sin praktiska yrkesutövning, effekter av detta slag? Hur de uttrycker sig om de mediciner de skriver ut torde kunna påverka deras effekter. Vidare undrar jag hur många bieffekter av ”riktiga mediciner” som i själva verket är ett slags noceboeffekter. Även om den medicin som ges i sig är en verksam medicin mot någon viss sjukdom behöver antagligen inte bieffekter vara resultatet av en ren fysisk påverkan.

Varför förbättrar inte socialdemokrater välfärden?

Socialdemokraterna attackerar regeringen för att ha sänkt skatterna med 100 miljarder kr. Antag att socialdemokrater har fått 25 procent av dessa sänkningar, dvs. 25 miljarder kr eller 6,25 miljarder kr per år. Vad hindrar dessa från att koordinera ett givande av denna summa till vad socialdemokrater kallar välfärdssatsningar? Om samhället har blivit hemskt pga. skattesänkningar istället för välfärdssatsningar, varför gör inte de som tycker så något åt saken själva? För den delen kan de ge ännu mer, om de föredrar en riktigt hög skattekvot.

Socialdemokraterna kan inrätta ett välfärdskontor (SOVÄK) som räknar ut vad var och en som så önskar ska betala, sedan kan de erbjuda autogiro för en månatlig penningöverföring (kanske motsvarande jobbskatteavdraget). Därefter kan välfärdsexperterna Thomas Östros och Ylva Johansson bestämma hur pengarna ska användas. Skulle inte samhället, givet socialdemokratisk retorik, bli mycket bättre av ett sådant här frivilligt omfördelningssystem?

Varför gör de inte detta? Som professor Saul Smilansky anför i ”On Practicing What We Preach”, publicerad i American Philosophical Quarterly:

But one cannot, as a rule, avoid living according to one’s principles, when one is preaching their implementation, just because others do not join.

Om det gäller på individnivå torde det gälla i ännu högre grad för en stor grupp i samhället, såsom alla socialdemokrater. Det de väljer att göra med sina skattesänkningar får stor effekt på hela samhället.

Se även inläggen ”Hycklar Göran Persson?” och ”Är rika socialister inkonsekventa?”.

Helvitt

Robert Ryman, An all white painting measuring 9 1/2 ” x 10″ and signed twice on the left… (1961), 34,9 x 34,9 cm:

Nozick-testet

Jag hade tillfälle att konversera med min gode vän Ralf Bader (filosof på New York University) häromdagen, och han berättade då om ”Nozick-testet”. I en intervju för några år sedan angav Robert Nozick ett kriterium för att avgöra om ett problem är värt att ägna tid åt att analysera. Som forskare finns det mycket man kan studera och tänka på, och det gäller att fokusera på det viktiga. Men hur ska ”det viktiga” förstås? Nozick föreslog följande test. Antag att du har börjat fundera på ett spännande problem x men att du en dag blir påkörd av en buss och hamnar i koma i två år. När du vaknar upp och återvänder till din arbetsplats får du höra nyheten: problem x har lösts under din tid i koma. Du får även veta att det skulle ta ett år för dig att sätta dig in i och förstå lösningen. Om du då skulle välja att göra det, är det ett bevis för att det är ett problem värt att arbeta med.

I en tid när många forskare primärt verkar välja problem att analysera utifrån publiceringschanser i bra tidskrifter, fann jag detta test mycket tänkvärt. Vilka är motiven bakom att ta sig an vissa problem? Prioriterar vi rätt?

Ralf har nyligen skrivit boken Robert Nozick — en introduktion till Nozicks filosofiska tänkande. Ralf är nykterist, kosmopolit och ställer frågor till vegatarianer. Jag har nämnt Nozick i ett antal inlägg.

Jobbskatteavdragets effekter

Den mest framträdande delen av regeringens skattepolitik är jobbskatteavdraget. Vad har det haft för effekter? Professor Lennart Flood och docent Anders Vredin skriver på DI Debatt idag:

Jobbskatteavdraget höjer sysselsättningen med uppemot 70 000 nya jobb och en stor del av finansieringen sker via dynamiska effekter. Inkomstfördelningen blir samtidigt något jämnare vilket förklaras av att reformen gör det mer lönsamt för låginkomsttagare att arbeta.

Det kanske är av dessa skäl även de rödgröna vill behålla huvudparten av jobbskatteavdraget? Här kan du läsa Lennart Floods hela analys, och här kan du se hur mycket mer pengar per månad du får behålla pga. avdraget.

En ateistisk doktor, tack

För ett tag sedan publicerades Döden är förhandlingsbar av professor Torbjörn Tännsjö. I denna genomgång av vård i livets slutskede i Sverige konstateras bl.a. följande:

[I] dag varierar praxis och läkarens personliga moral är många gånger avgörande. Men inom gällande lagstiftning finns trots allt ett förhandlingsutrymme för ett anständigt döende …

Intressant nog visar en ny brittisk studie, ”The Role of Doctors’ Religious Faith and Ethnicity in Taking Ethically Controversial Decisions During End-of-Life Care”, publicerad i Journal of Medical Ethics, att läkares religiösa synsätt påverkar hur de talar med och beter sig mot svårt sjuka, döende patienter:

Independently of speciality, doctors who described themselves as non-religious were more likely than others to report having given continuous deep sedation until death, having taken decisions they expected or partly intended to end life, and to have discussed these decisions with patients judged to have the capacity to participate in discussions.

Detta förvånar inte: som Peter Singer påpekar i Rethinking Life and Death: The Collapse of Our Traditional Ethics står en humanitär idé om livskvalitet och en religiös idé om livskvantitet mot varandra i den praktiska medicinska etiken. När jag drabbas av sjukdom, plågor, åldrande — måtte jag få en ateistisk doktor! (En fördel med att ha flyttat till Stockholm från Jönköpings län är att sannolikheten att min önskan blir uppfylld är betydligt högre här.)

Se även ”När palliativ vård inte räcker till”, ”Nedsövning för att minska lidande”, ”Är dödshjälpsmotståndarna inkonsekventa?”, ”Doktor Glas om dödshjälp och abort”, ”Balanserad önskan att dö”, ”När livet är hemskt”, ”Svaga argument mot dödshjälp”, ”Friheten att dö”, ”Ja till eutanasti”, ”Liv och död”, ”Legalisera aktiv dödshjälp”, ”Dödshjälp och Göran Persson”, ”Att dö utan smärta”, ”Döden kan befria”, ”Dödshjälp när så önskas”, ”Hjälp att dö bör tillåtas”, ”Liv till varje pris”, ”Dödshjälp i Nederländerna”, ”Obefogad religiös alarmism”, ”Att dö för andras skull”, ”JK om dödshjälp”, ”Det rör på sig i dödshjälpsfrågan”, ”Dödshjälp skadar men kan föredras ändå”, ”Den irrationella döden”, ”Rationell syn på självmord”.

Hur har inkomstklyftorna förändrats?

Socialdemokraterna hävdar i denna valrörelse att regeringen har ”ökat klyftorna”. Detta ogillar de och varnar för att länder med höga klyftor drabbas av allsköns sociala problem. Jag beslöt mig för att jämföra hur klyftorna har förändrats, dels under det socialdemokratiska maktinnehavet 1994-2006 och dels under den nuvarande regeringen 2006-2010. Jag tittar på den procentuella förändringen i Gini-koefficienten för justerad disponibel inkomst, ett etablerat mått på klyftornas storlek. Resultat:

Källa: Diagram 1.10, s. 13

Som synes ökade klyftorna mer med tre olika sätt att mäta under det långa socialdemokratiska maktinnehavet 1994-2006 än under den nuvarande regeringen. Under den nuvarande regeringen anar man t.o.m. något minskade klyftor med ett av måtten. Jag kan ha missat något, men när nämnde Thomas Östros det här senast?

Brasklapp 1: Ett lands inkomstfördelning påverkas dels av mycket annat än förd politik och dels, i den mån den påverkas av politik, med fördröjning. Därför ska siffrorna här tolkas med stor försiktighet som en indikation på hur förd politik under en viss tidsperiod har påverkat inkomstfördelningen. Nu hävdar dock Socialdemokraterna att ”klyftorna har ökat” under innevarande mandatperiod, och då förefaller det rimligt att anföra siffrorna ovan för att något bredda perspektivet.
Brasklapp 2: Siffrorna är inte helt exakta, då jag har läst av dem från ett diagram.

Om allt nytt liv är bra

Antag att en man och en kvinna skaffar ett handikappat barn, fullt medvetna om handikappet från första början. Antag vidare att handikappet är allvarligt och sådant att barnet kommer att ha en betydligt lägre livskvalitet och livslycka än andra barn. Antag slutligen att alla barn detta par skaffar kommer att få samma handikapp. Är denna typ av barnalstring ändå att välkomna? Eller hade det varit bättre om detta barn inte hade kommit till?

Vissa skulle säga att det är bra att detta barn kommer till världen, eftersom allt nytt liv är bra. Om valet står mellan inget barn och ett barn med låg livskvalitet är det alltid bättre med det senare, eftersom möjligheten att leva med låg livskvalitet är bättre än att inte leva alls. (Det är möjligt att personer av detta slag anser att det kan finnas fall där det hade varit bättre att inte komma till livet än att faktiskt börja existera, men låt oss anta att det rör så extrema fall av plåga och lidande att de inte täcks av det vi här diskuterar.)

Om man har denna hållning, och om man (troligen felaktigt — se här och här) ser två föräldrar av samma kön som negativa för ett barns livskvalitet och livslycka (ungefär som om barnet får ett handikapp), borde man då inte aktiva stödja en möjlighet till surrogatmödraskap för homosexuella par (också)? Detta fenomen har kommit att bli allt vanligare i USA men är förbjudet i Sverige. Personer som anser att allt nytt liv är bra borde rimligen, även om de ogillar homosexualitet och även om de tror att det är sämre för ett barn att växa upp med två homosexuella föräldrar än med två heterosexuella, aktivt verka för att den svenska lagstiftningen ändras.

Notera att argumentationen här är fundamentalt annorlunda än för adoption: där är situationen i regel sådan att ett barn redan existerar och att det antingen kan placeras hos ett heterosexuellt eller ett homosexuellt par. Valet står då inte mellan att inte börja existera och att börja existera med en relativt låg livskvalitet: existensen är ett faktum, och barnet bör placeras där det utvecklas och mår bäst. Om man (troligen felaktigt) tror att barn alltid mår bättre av att växa upp hos heterosexuella par, är det följdriktigt att motsätta sig homoadoption. Den logiken håller dock inte här.

De som anser att allt nytt liv är bra är, enligt min bedömning, ofta religiösa homofober, och det kan vara emotionellt svårt för dem att aktivt stödja surrogatmödraskap för homosexuella par. Baserat på ovanstående resonemang vore det emellertid inkonsekvent av dem att inte göra det, eftersom den grundläggande hållningen är att allt nytt liv är bra jämfört med att inte börja existera alls. Precis som sådana personer aktivt stödjer barnalstring även där barnet blir handikappat, bör de rimligen aktivt stödja tillkomsten av nytt liv där föräldrarna är homosexuella.

Notera att man kan anse att det är bättre att inte börja existera, men den hållningen diskuterar vi inte här utan utgår från hållningen att det är bättre att börja existera än att inte existera alls och ser vad den implicerar. Om det förra synsättet, se t.ex. inläggen ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Bör nya människor skapas?”, ”Bättre att inte existera” och ”Friheten att föda barn”.

Råd från Gore

Christopher Hitchens rapporterar i Hitch 22 (s. 343) om ett viktigt råd han fick en gång:

Gore Vidal, for instance, once languidly told me that one should never miss a chance either to have sex or to appear on television.

Se även de tidigare inläggen ”Vidal om Reagan”, ”Credo” och ”Ingen kärlek för Gore”.

Påverkar könet straffets längd?

Något som upprör många är när kvinnor och män behandlas olika. En ny studie, ”Sex, Sexual Orientation, and Sexism: What Influence Do These Factors Have on Verdicts in a Crime-of-Passion Case?”, publicerad i Journal of Social Psychology, rapporteras resultaten från ett experiment. Fyra grupper fick ta del av en fallbeskrivning, som byggde på ett verkligt fall i Texas, där en person skjuter och dödar en ex-partner dagen efter att ha dumpats. Det som skiljde sig i fallbeskrivningarna var könet och den sexuella läggningen på förövaren. Bl.a. ombads deltagarna att ange hur hårt straff som skulle utdelas för dådet. Resultat:

Heterosexual female defendants were given significantly shorter sentence lengths than either heterosexual male defendants or homosexual defendants.

Upprörande? Ja, det tycker jag. Resultatet tycker jag kan tolkas som en varning för lekmannadeltagande i domstolars dömande. Bör inte uteslutande tränade jurister ägna sig åt att döma?

Se även ”Optimala straff efterlyses” samt Mårten Shultz inlägg ”Varför jag är emot lekmannadomare”.

Odödlighet som drivkraft

Varför anstränga sig? Martin Amis:

The desire for immortality … explains all the extraordinary achievements, both good and bad.

Se även inlägget ”Ingen gravsten, tack”.

Hur ska en nyttofunktion förstås?

Ett tongivande inslag i nationalekonomisk teori är nyttofunktionen. Hur ska den förstås? Ekonomipristagaren James Buchanan pekar i ”What Should Economists Do?”, publicerad i Southern Economic Journal, på ett möjligt tolkningsproblem:

In one sense, the theory of choice presents a paradox. If the utility function of the choosing agent is fully defined in advance, choice becomes purely mechanical. No ”decision,” as such, is required; there is no weighing of alternatives. On the other hand, if the utility function is not wholly defined, choice becomes real, and decisions become unpredictable mental events. If I know what I want, a computer can make all of my choices for me. If I do not know what I want, no possible computer can derive my utility function since it does not really exist.

Hur användbar är nyttofunktionen som instrument för att förstå faktiskt mänskligt beslutsfattande? Ibland är det nyttigt att ta ett steg tillbaka och fundera på grundläggande frågor av detta slag.

Vad utmärker en dadaist?

Jag minns att jag reagerade med såväl förvirring som förtjusning då jag i gymnasieundervisningen i svenska stötte på dadaismen. Denna konstriktning tycktes mig fräsch och uppiggande, om än svårgreppbar, och som en viktig föregångare för senare, mer konstruktiva konstriktningar. Ingemar Johansson berättar i ”Hehe, unge man …” om rörelsens framväxt. Jag fastnade bl.a. för denna beskrivning:

Dadaisten i gemen kan betecknas som en människa som tog livet på ett sådant allvar att hon inte kunde ta det på allvar, i vart fall inte så som det såg ut runt omkring henne och så som hon hade uppfostrats till att se det.

Jag vill på allvar veta hur man tar livet på mindre allvar. Tell me more. Dada?

Invandrare tar risker

De två Harvard-professorerna Alberto Alesina och Ed Glaeser frågar i ”Why Doesn’t the United States Have a European-Style Welfare State?”, publicerad i Brookings Papers on Economic Activity, hur det kommer sig att USA har en mindre omfattande välfärdsstat än de flesta europeiska länder. De anger bl.a. denna möjliga delförklaring:

The open frontier in a country of immigrants strengthened individualistic feelings and beliefs in equality of opportunities rather than equality of outcomes. In fact, one may argue that self-selection led to a systematic difference between those Europeans who migrated to the United States and those who did not. The former might have been those that, ceteris paribus, were more responsive to individual incentives and less risk averse. This, of course, contributed to cementing an anti-statist feeling that still pervades American culture.

Tesen om invandrares riskattityd får visst stöd i en ny studie, ”Direct Evidence on Risk Attitudes and Migration”, publicerad i Review of Economics and Statistics (preliminär gratisversion här):

We use newly available data from the German Socio-Economic Panel to measure directly the relationship between migration and risk attitudes. We find that individuals who are more willing to take risks are more likely to migrate. Our estimates are substantial compared to unconditional migration probabilities, as well the effects of conventional determinants of migration, and are robust to controlling for a variety of demographic characteristics. We find no evidence that our results are the result of reverse causality.

Måhända drar ett land långsiktigt stor nytta av att välkomna risktagande människor från andra länder.

Se även inläggen ”Kulturell grund för välfärdsstaten” och ”Invandring och offentlig sektors storlek”.

17 sorters push-up

Davey Wavey visar hur man kan få en fin kropp:

(Min favorit: Dive bomb push-ups! Att titta på, alltså: jag orkar inte utföra någon typ av push-up.)

Tidig utbildning ger resultat

Hur ska man se på utbildning av små barn? I vissa länder är det vanligt med s.k. preschool-undervisning, där barn i åldrarna 3-5 år får lära sig att läsa och räkna. I Sverige har jag en känsla av att många istället primärt vill låta barnen leka under dessa år, även om daghem nog försöker utbilda barnen en del. Om målet är att förbättra barnens kognitiva förmåga inför kommande skolstart förefaller utbildning av små barn utmärkt, enligt den nya studien ”Cognitive and Noncognitive Peer Effects in Early Education”, publicerad i Review of Economics and Statistics (preliminär gratisversion här):

We find statistically significant and robust spillover effects from preschool on math and reading outcomes, but statistically insignificant effects on various behavioral and social outcomes. We also find that peer externalizing problems, which most likely capture classroom disturbance, hinder cognitive outcomes. Our estimates imply that ignoring spillover effects significantly understates the social returns to preschool.

En fråga är om detta resultat talar mot vårdnadsbidrag och, mer allmänt, mot att låta barn primärt växa upp med hemmavarande föräldrar. Visst kan föräldrar lära barn att räkna och läsa, men i vilken mån görs det? Och med vilken grad av skicklighet? Annars kan man tänka sig preschool-utbildning även för hemmavarande barn, om föräldrar får kännedom om hur berikande de kan vara. En annan fråga är om mer regelrätt undervisning inte bör införas på daghem. Finns det kanske privata daghem som har gjort det redan? Vore jag förälder skulle jag i så fall välja ett sådant.

Se även denna artikel i New York Times om hur viktiga förskolelärare verkar vara.

Stående, naken kvinna

Joan Miró, Standing Nude (1918), 152,4 x 120,3 cm:

En utmaning för Mona och Fredrik

Den levereras av den politiske expertkommentatorn Igitur:

Ge Mona och Fredrik en halvtimme var på Sergels Torg. Låt dem prata om bristerna i sitt eget program och fördelarna med den Andres. Det är det enda som skulle ge någon form av värdemätning på vilken insikt de faktiskt besitter. Det gräver samma grop, lägger det borttagna i den Andres halva istället för vid sidan. Invertera utgångspunkten.

Att få

Maud Olofsson kritiserade i en radiointervju härförleden ett vanligt språkbruk: att säga att man ”får” ett jobb. Maud:

Och ofta hör man ju så här: ”Jag måste ‘få’ ett jobb!” Vad då ”få” ett jobb? Jag måste ju anstränga mig själv också.

Jag har själv tidigare reagerat på ett liknande språkbruk: att säga att man ”får” en lägenhet. Detta språkbruk reflekterar ett, tenderar jag att tycka, osunt synsätt på individens roll och ansvar i samhället.

En implicit modell, där någon överherre har förmåga och vilja att distribuera jobb, lägenheter och annat vi vill ha här i livet, verkar förutsättas. Individen söker sig till denna överherre — det må vara en stat, en kommun eller en feodalherre — och ställer sig i kö. En vacker dag blir drömmen sann! Ett jobb i vård, skola, omsorg är ditt; en standardiserad lägenhet på 42 kvadratmeter är din. Å, vilken godhet och lycka! Eller ska vi följa Mauds uppmaning att ta ansvar för våra egna liv, att anstränga oss, att kunna och vilja välja mellan arbetsgivare och fastighetsägare som konkurrerar om vår gunst? Ett mentalt skifte behövs här, bort från den socialdemokratiska modellen — som har trängt sig in i mångas sätt att tänka även om vardagliga och personliga ting. Det handlar inte om att ”få” ett jobb eller en bostad: det handlar om att skaffa sig det man behöver här i livet.

Skuggekonomins storlek

Ny statistik från professor Friedrich Schneider indikerar att skuggekonomin, eller den svarta sektorn, i olika länder har ökat under finanskrisen:

Kan ökningen tänkas bero på en ökad desperation hos många med knapp ekonomi? Dock är Sveriges skuggekonomi mindre idag än 2006, enligt Schneiders skattningar (som dock inte accepteras av alla).

Källa: The Economist.

Den fria viljans psykologi

Hur kommer det sig att vissa tror, och att andra inte tror, att människor har en fri vilja? Kan det i viss mån bero på psykologiska, i kontrast mot filosofiska, orsaker? En ny experimentell studie, ”Distance, Anger, Freedom: An Account of the Role of Abstraction in Compatibilist and Incompatibilist Intuitions”, accepterad för publicering i Philosophical Psychology, finner att människors intuitioner på detta område påverkas av hur abstrakt en viss frågeställning är.

I ett av experimenten fick deltagarna först läsa en text som sades vara från en föreläsning — där vissa fick veta att de skulle få höra den ”om några dagar” och där andra fick veta att de skulle få höra den ”om några år”. I föreläsningen angavs först att det är fastslaget av vetenskapsmän att universum är deterministiskt; sedan berättades om Bill:

Bill became attracted to his secretary, and he decided that the only way to be with her would be to kill his wife and 3 children. Knowing that it would be impossible to escape from his house in the event of a fire, he set up a device in his basement that burned down the house and killed his family.

De fick därefter ange hur de skulle besvara denna fråga ”om några dagar” (vissa deltagare) eller ”om några år” (övriga deltagare):

Assuming these scientists are right, when Bill decided to set the fire, was that a decision he made freely?

Svaren angavs på en skala från 1 (helt ofri) till 7 (helt fri). Det visar sig att resultaten skiljer sig åt mellan dem som ska besvara frågan i närtid och dem som ska besvara frågan långt in i framtiden:

As hypothesized, participants in the distant condition attributed lower levels of free will to Bill (M=4.90 (SD=2.43) for distant and M=5.89 (SD=1.94) for near; t(113)=-2.41, p=.02, all tests two-tailed). … A judgment made in the near future is based more on anger, whereas a judgment made in the distant future is based more on cognitive considerations.

En implikation av denna studie är att våra uppfattningar i filosofiska frågor nog inte enbart bör ses som bestämda av förnuftsmässig analys: vi påverkas av subtila faktorer av olika slag. (Är detta resultat om hur våra uppfattningar bestäms i sig ett argument för att vi inte har fri vilja?)

Hur skulle du själv besvara frågan förresten? (Nu.)

Se även inläggen ”Tron på den fria viljan är universell”, ”Varför tror vissa på fri vilja?” och ”Dilbert om fri vilja”.

Religion vid svår sjukdom

Jag har länge förundrats övar en tendens hos många att vända sig till religiös tro vid svåra sjukdomar. Gissningsvis erbjuder sådan tro något slags (för mig obegriplig) tröst. Nå, jag fann detta vittnesbörd från en svårt sjuk person helt i linje med mitt eget tänkande:

My torture from this illness only makes sense, is *only* meaningful to me if there is no God, or if the God which exists does not really care about my welfare at all. Because I have done nothing terribly wrong, immoral, in my life, let alone anything wrong that makes this punishment seem necessary or proportionate or just under any conception of ethics or justice. Strangely, it is only by denying God in these moments that my life makes enough sense for me to push forward.

På dessa grunder finner jag det även ytterst märkligt hur många söker sig till präster i svåra livssituationer. Det är de sista jag skulle vilja ha kontakt med. Bort dem! Det allra värsta anser jag vara katolska präster som tränger sig på döende människor på det mest fräcka sätt, när de är svaga och utan kraft och rationalitet att motstå prästernas vidskepelse.

Väljare lockas av utgiftssatsningar

Det finns belägg för att väljare påverkas av löften som påverkar deras ekonomi. En ny studie, ”Electoral Manipulation via Voter-Friendly Spending: Theory and Evidence”, publicerad i Journal of Development Economics (preliminär grativersion här), ger belägg för att väljare påverkas av hur den ekonomiska politiken utformas:

We present a model of the political budget cycle in which incumbents try to influence voters by changing the composition of government spending, rather than overall spending or revenue. … Classifying expenditures into those which are likely targeted to voters and those that are not, we provide evidence supporting our model in data on local public finances for all Colombian municipalities. Our findings indicate both a pre-electoral increase in targeted expenditures, combined with a contraction of other types of expenditure, and a voter response to targeting.

Ser vi inte liknande försök att påverka olika väljargrupper i den pågående svenska valrörelsen? Inte minst pensionärer verkar uppvaktas särskilt mycket av de politiska partierna; regeringen har redan börjat sänka deras skatter. Inte så konstigt, eftersom sådana försök tycks kunna ge god utdelning i valet.

Drömmande blick

Bruno Peixoto:

Den upprörande löntagarskatten

Nationalekonomerna Helena Svaleryd och Daniel Waldenström:

I själva verket beskattas löntagare hårdare än pensionärer i Sverige. Någon ”straffskatt” för pensionärer existerar inte.

Oj då. De som talar om ”pensionärsskatt” har försummat att beakta arbetsgivaravgifter. När detta nu är utrett undrar jag: Vilket parti blir först med att lova att ”löntagarskatten” tas bort? Det kan väl inte vara acceptabelt att en grupp beskattas hårdare än en annan?

Se även det tidigare inlägget ”Betalar pensionärer mer i skatt?”.

Matnationalism

Jag har svårt för nationalism i olika former. Jag fann därför denna analys, från ”Gastronationalism: Food Traditions and Authenticity Politics in the European Union ”, publicerad i American Sociological Review, intressant:

I first analyze the macro-level dimensions of market protections by examining the European Union’s program for origin-designation labels that delineates particular foods as nationally owned. The micro-level, empirical case—the politics surrounding foie gras in France—demonstrates how gastronationalism functions as a protectionist mechanism within lived experience.

Denna del i EU:s politiska program tycks alltså i hög grad handla om att upprätta nationella ”monopol” av olika slag.

Se även Bryan Caplans påpekande att ursprungsmärkning av mat underlättar diskriminering.

Recension av Jämlikhetsanden

Den i vänsterkretsar så hyllade boken Jämlikhetsanden recenseras i juninumret av Population and Development Review, intressant nog av en ekonometriskt bevandrad nationalekonom, Christian Bjørnskov. Hans omdöme:

However, to readers with a background in economics or political science, the evidence in the book is wanting. When seeing strong conclusions drawn from scatter plots and other simple figures, for example, one has to ask three questions: 1) are the relations driven by outlier observations; 2) are the findings robust to controlling for other relevant factors; and 3) are the relations likely to be causal? Surprisingly often, Wilkinson and Pickett’s claims fail to address one or more of these questions. …

The bottom line is that this is a well-written, stimulating polemic. It nevertheless suffers from the same problems as one-trick ponies: if the one trick does not impress you, the show is a failure. Wilkinson and Pickett’s trick simply does not hold up to empirical scrutiny. When assessing this book as a contribution to the debate on the “right” level of income differences in modern society, it is a highly interesting, sympathetic attempt at addressing some of the important problems of Western societies. Yet, when assessing this book from a scientific point of view, one is forced to conclude that it is a failure.

Du kan läsa hela recensionen här.

Se även Andreas Berghs inlägg ”Om jämlikhetsanden och jämlikhetsbluffen: från skatterplots till forskningsfronten”.

Gudstjänstbesök i Europa

Jag är förvånad och besviken över att Sverige hamnar så långt ned på listan — t.o.m. efter Israel. (I och för sig tror jag att bland de som besöker gudstjänster i Sverige är graden av fanatism relativt låg, vilket är ett plus.)

Källa: The Economist.

Att ljuga om moral

Moralisk fiktionalism handlar om att tala som om en objektiv moral existerar samtidigt som man, på ett filosofiskt plan, inser och förfäktar att den inte gör det. Bör man klandra moraliska fiktionalister? Är det inte, trots allt, fult att ljuga? (Objektivt moraliskt fult, alltså.) Professor Richard Joyce tycker inte att det är allmänt klandervärt att framföra denna typ av fiktioner. I ”Moral Fictionalism: When Falsehoods Are Too Useful to Throw Out”, skriven för Philosophy Now, skriver han följande om den moraliske fiktionalisten David:

David doesn’t believe that punching babies is morally wrong, but we can imagine various situations in which he’ll have good reason to utter the sentence “Punching babies is morally wrong.” Imagine that David is surrounded by a population who do believe in moral wrongness and believe that baby- punching has it. We should remind ourselves that David is no fan of baby-punching; in fact, the thought of it sickens him. He believes that baby-punching ought to be prevented and perpetrators punished. He thinks all this on non-moral grounds. So when a moral believer asks him for his opinion of baby-punching, David could embark on a long and likely-to-be- horribly-misunderstood explanation of his non-moral grounds for opposing the action, but would we really accuse him of any great transgression if he simply says “Baby-punching?! Oh, that’s just morally wrong!”?

Mitt svar är nej. (Men finns här ett problem? Tänk om vår utvärdering av huruvida lögn är acceptabel i sig är fiktionalistisk?)

Läs mer om moralisk fiktionalism i Joyce bok The Myth of Morality (Cambridge University Press, 2001) och mer om moralens evolutionära grund i Joyce bok The Evolution of Morality (MIT Press, 2006).

Hume på dödsbädden

En god vän rapporterar från David Humes dödsbädd:

I asked him if it was not possible that there might be a future state. He answered it was possible that a piece of coal put upon the fire would not burn; and he added that it was a most unreasonable fancy that we should exist for ever.

Se även inläggen ”Karl Lagerfeld” och ”Att veta utan att veta”.

Långsiktig avkastning på aktier

I en kartläggning av avkastningen på aktier och kort- och långsiktiga obligationer de senaste 110 åren presenteras följande diagram för Sverige:

Siffrorna rör real avkastning. Om man investerade 1 krona år 1900 i en portfölj motsvarande den svenska börsen, skulle man alltså ha haft 731 kr nu. Motsvarande siffror för det land vars börs har gått bäst, Australien, är 2844; för världen som helhet är den 331; för Europa 168. Den svenska utvecklingen de senaste 110 åren motsvarar en årlig real avkastning för aktier på 6,2%, att jämföra med 2,5% för långsiktiga och 1,9% för kortsiktiga obligationer. Jämför man standardavvikelser har aktier varit mer riskfyllda: 22,9 mot 12,5 för långsiktiga och 6,8 för kortsiktiga obligationer. Själv sparar jag det mesta till min pension i aktiefonder. En varning dock (till mig själv och er andra): drabbas inte av irrationell optimism.

Tips: Marginal Revolution.

Hur länge sover djur?

Jag har lärt mig lite nya saker om djurs sömnvanor:

• Åsnor sover 3 timmar per dygn.
• Fruktflugor sover 8-10 timmar per dygn.
• Vitkronade sparvar sover 3-8 timmar per dygn.
• Näbbdjur sover 14 timmar per dygn.
• Bältdjur sover 17-20 timmar per dygn.
• Labbråttor sover 11-14 timmar per dygn.
• Tretåiga sengångare sover 9,6 timmar per dygn.
• Giraffer sover 4-5 timmar per dygn.
• Delfiner sover 4 timmar per dygn.

Jag undrar om djuren också irriteras över att behöva sova. Så här sover människor i olika åldrar; jag undrar om även djur har olika sömnmönster beroende på var i livscykeln de befinner sig.

Homosexuella dansare

Ett av mina största intressen är dans, särskilt balett. Då och då funderar jag på om de manliga dansare jag ser och beundrar är hetero- eller homosexuella — inte minst därför att frågan om varför det skulle kunna finnas en koppling mellan ett (konstnärligt) yrkesval och sexuell läggning ter sig intressant. En studie, ”Sexual Orientation and Professional Dance”, publicerad i Archives of Sexual Behavior, bringar lite mer klarhet i frågan:

We interviewed 136 professional dancers about the prevalence of homosexuality among dancers, the dancers’ own sexual development, and relationships between dancers of different sexual orientations. Dancers estimated that over half of male dancers are gay, but that only a small minority of female dancers are lesbian. Gay men recalled more intense early interest in dance compared to heterosexual men and women, and were more feminine as boys than were heterosexual men. Gay men’s homosexual feelings typically preceded their dance experience, and only one gay man felt that his dance experiences may have influenced his sexual orientation. Heterosexual men voiced some mild complaints about gay male dancers, but these were balanced by positive sentiments.

I enlighet med den stereotypa uppfattning som ser manliga dansare som homosexuella tycks det alltså vara så att de är kraftigt överrepresenterade.* Icke desto mindre är många av dem heterosexuella, och jag kan förstå att det är lite besvärande för dem att betraktas som homosexuella i andras ögon. Inte för att det skulle vara fel, i deras ögon, att vara homosexuell, men därför att de faktiskt inte är det. Jag har läst två intervjuer på senare år (en dansk och en svensk) med manliga balettdansare och noterat att de heterosexuella har velat betona det maskulina inslaget i professionell dans: att den bygger på stenhård träning, att jämföra med en elitidrottares, och att sådan dans också ger gott om tillfällen att komma nära kvinnliga dansare.

Nu torde inte dansarnas sexuella läggning spela någon roll för den estetiska upplevelsen (som kan röra såväl kroppar som själva dansen); snarare rör mina funderingar hur en koppling kan förklaras. Är homosexuella mer (naturligt) intresserade av estetisk verksamhet? Är atletiska homosexuella mer benägna att satsa på dans än på sport pga. större öppenhet för homosexuella inom dansen? Eller finns andra möjliga förklaringar?

Läs gärna är en intervju med min favoritdansare Marcelo Gomes (homosexuell), som bl.a. rör dessa frågor.

_____________________

*Jag utgår förenklat från att resultaten är generaliserbara, vilket förstås inte är säkert.

Näsan

Luc Tuymans, The Nose (2002), 30,5 x 34,3 cm:

Kvinnor i naturvetenskap

Hur kommer det sig att det finns relativt få kvinnliga naturvetare? Ett kontroversiellt förslag till förklaring rör förmåga: att andelen män bland de duktigaste på matematik helt enkelt är högre. En ny studie, ”Seeking Congruity Between Goals and Roles: A New Look at Why Women Opt Out of Science, Technology, Engineering, and Mathematics Careers”, publicerad i Psychological Science, föreslår en annan förklaring: skilda värderingar mellan kvinnor och män:

Although women have nearly attained equality with men in several formerly male-dominated fields, they remain underrepresented in the fields of science, technology, engineering, and mathematics (STEM). We argue that one important reason for this discrepancy is that STEM careers are perceived as less likely than careers in other fields to fulfill communal goals (e.g., working with or helping other people). Such perceptions might disproportionately affect women’s career decisions, because women tend to endorse communal goals more than men. As predicted, we found that STEM careers, relative to other careers, were perceived to impede communal goals. Moreover, communal-goal endorsement negatively predicted interest in STEM careers, even when controlling for past experience and self-efficacy in science and mathematics.

Ingen av dessa båda förklaringar innefattar, såvitt jag kan se, med nödvändighet diskriminering, men det är värt att notera att könsskillnader i matematisk förmåga inte behöver vara medfödda. Huruvida intresse av att hjälpa andra är medfött vet jag mindre om. I vilket fall, är det mot bakgrund av dessa resultat att betrakta som ett problem att andelen kvinnor bland naturvetare och matematiker på hög akademisk nivå är relativt låg? I så fall, hur kan man göra något åt saken?

Chockerande bilder

Vad gör Yogi och Boo-Boo?!

Vad gör Tintin och Kapten Haddock?!

Aggressiva schackspelare

Den kylighet som man lätt föreställer sig utmärker schackspelare tycks inte total. En ny studie av Christer Gerdes och Patrik Gränsmark, ”Strategic Behavior across Gender: A Comparison of Female and Male Expert Chess Players”, finner bl.a. följande:

In line with previous research, we find that women are more risk-averse than men. A novel finding is that males choose more aggressive strategies when playing against female opponents even though such strategies reduce their winning probability.

Männen beter sig alltså irrationellt när de möter lika duktiga kvinnor. Forskarna spekulerar om att detta kan bero på överdrivet självförtroende när de möter kvinnor, eller på en stereotyp uppfattning om kvinnor som mindre duktiga. Kanske kan det även ha med en vilja att visa sig manlig och stark att göra? Jag undrar om män som har uppfostrats av genuscertifierade dagisfröknar beter sig så här i lika hög grad som andra.

Tips: Gustav Bonds.

Smutsig på ytan

Felix Schopgens:

En fara med deliberativ demokrati

För några år sedan var deliberativ demokrati en populär normativ teori (och förespråkades t.ex. på flera ställen i Demokratiutredningens betänkande). Grundidén är att en demokrati, för att vara levande, kräver ett deltagarinslag, där medborgarna gemensamt diskuterar politikens innehåll. En ny studie, ”Participatory Decision Making: A Field Experiment on Manipulating the Votes”, visar på en fara med en sådan typ av demokrati:

Many believe that deliberative democracy, where individuals discuss alternatives before voting on them, should result in collectively superior outcomes because voters become better informed and decisions are justified using reason. These deliberations typically involve a moderator, however, whose role has been under-examined. We conduct a field experiment to test the effects moderators may have. Participants in a class of 107 students voted on options over their writing and exam requirements. Before voting, they participated in group discussions of about five people each with one moderator. Some (randomly assigned) moderators remained neutral throughout, while others made limited interventions, supporting a specific option. We find a substantial moderator effect. Our experiment is structured like deliberations used world-wide to make community decisions and thus should have some external validity. The results indicate that if organized interest groups had influence over moderators, they might be able to hijack a deliberative decision-making process.

Mitt intryck av litteraturen om deliberativ demokrati är att den tenderar att lite naivt tro att de gemensamma diskussionerna med nödvändighet leder till bättre politiska beslut, och jag ser denna studie som en förtjänstfull påminnelse om att så inte behöver vara fallet. Den institutionella inramningen behöver analyseras noga för att klargöra effekterna av medborgardeltagande av olika slag.

Jag rekommenderar även artiklarna ”Hayekian Political Economy and the Limits of Deliberative Democracy” (av min gode vän Mark Pennington) och ”The Communicative Character of Capitalistic Competition: A Hayekian Response to the Habermasian Challenge” (av min gode vän Michael Wohlgemuth), som utgör två ytterligare kritiska röster med bas i Hayeks förståelse av hur marknad respektive politik fungerar, samt böckerna Deliberative Democracy och Why Deliberative Democracy?, som presenterar argument för deliberativ demokrati.

Måste heterosexuella visa upp sin heterosexualitet hela tiden?

Davey Wavey ställer den viktiga frågan:

Nationalekonomen som politisk ekonom

I den mycket läsvärda artikeln ”Positive Economics, Welfare Economics, and Political Economy”, publicerad i Journal of Law and Economics, gör ekonomipristagaren James Buchanan skillnad på tre typer av nationalekonomi: positiv nationalekonomi (som handlar om att ta fram kunskap om världen), välfärdsekonomi (som handlar om att anföra åtgärder som ökar den sociala välfärden) och politisk ekonomi (som handlar om att presentera förslag som ekonomen tror kan vara Paretoeffektiva, vilket dock endast kan avgöras genom att berörda människor enhälligt stöder förslagen). Han har störst sympati för den tredje typen av nationalekonomi, vilken han illustrerar med ett exempel:

Jag har själv stor sympati för den politiska ekonomins ödmjuka inställning till vad nationalekonomen qua nationalekonom kan och bör säga när det gäller politiska reformförslag, även om jag inser det praktiskt svåra med att erhålla enhällighet (ens med kompensationsförslag inbakade).

Jag ser den här artikeln som väsentlig läsning, inte minst för alla doktorander, när de funderar på sin framtida yrkesroll.

Ska barn lära sig att dyka?

Medan jag sprang på löpbandet häromdagen noterade jag en pappa som lärde sin lille son att dyka ner i vattnet (med huvudet före). Det fick mig att fundera på om det är att rekommendera att lära barn detta. Vad talar för och emot?

För:

1. Det är snyggare att förflytta sig från land till vatten på det viset.
2. Det går snabbare att ta sig ned i vattnet och simma iväg.
3. Det underlättar senare satsningar på simhopp som sport.

Emot:

1. Risken att skada huvudet mot botten eller en sten ökar. (Den här studien dokumenterar en del dykskador i Canada; den här gör detsamma för Brasilien.)

Trots att fördelarna är fler än nackdelarna (jag kommer bara på en nackdel), anser jag att mer talar emot än för att lära barn att dyka i vatten med huvudet före. En huvudskada är en mycket hemsk sak, och de tre fördelarna väger, enligt mitt tycke, lätt i jämförelse. Min uppmaning till föräldrar blir därför att istället uppmana sina barn att lugnt ta sig ner i vattnet genom att hoppa med benen före eller att sakta ta sig i genom att promenera ut (i sjöar och hav) eller genom att sänka sig ned vid kanten eller gå ner på trappstegen (i simbassänger).

VD:s utseende och vinst

Vad förklarar företagsvinster? En icke-traditionell faktor, uppfattningar om VD:ars ansikten, föreslås i studien ”The Face of Success: Inferences from Chief Executive Officers’ Appearance Predict Company Profits”, publicerad i Psychological Science. Forskarna bad studenter att bedöma ansiktsbilder på ett antal amerikansk börsföretags-VD:ar, dels i termer av en del egenskaper som signalerar makt respektive värme och dels i termer av ledaregenskaper. Resultat:

Ratings of power-related traits from CEOs’ faces, after controlling for age, affect, and attractiveness, were significantly related to company profits, r(41) = .36, p < .025. Thus, some element of financial success seems to be communicated through facial appearance. Further, ratings of CEO leadership were also strongly related to company profits, r(41) = .30, p < .05; however, power and leadership were not significantly related to one another, r(41) = –.08, p = .60.

Som forskarna påpekar är kausaliteten oklar: det kan vara så att vinstrika företag väljer VD:ar vars ansikten uppfattas som mäktiga och ledardugliga, snarare än att det är VD:arnas utseende som ger högre vinster. I vilket fall ska inte utseendets betydelse för framgång i näringslivet underskattas.

Vad kan politiker göra?

När man lyssnar på politisk retorik får man lätt för sig att många, inte minst politiker själva, tror att de kan lösa alla ekonomiska problem. Det tror inte jag — och det gör inte professor Paul Seabright heller. I The Company of Strangers: A Natural History of Economic Life skriver han (s. 25):

Politicians are in charge of the modern economy in much the same way as a sailor is in charge of a small boat in a storm. The consequences of their losing control completely may be catastrophic (as civil war and hyperinflation in parts of the former Soviet empire have recently reminded us), but even while they keep afloat, their influence over the course of events is tiny in comparison with that of the storm around them. We who are their passengers may focus our hopes and fears upon them, and express profound gratitude toward them if we reach harbor safely, but that is chiefly because it seems pointless to thank the storm.

Om politiker inte kan göra särskilt mycket, trots att de talar som om de kan det, förefaller det mindre påkallat att klandra dem för att inte ha gjort särskilt mycket — eller, för den delen, att berömma dem för det de har gjort. ”Passivitet” borde kunna betraktas som en realistiskt underbyggd politisk hållning! Det man skulle kunna klandra politiker för är åtgärder som är politiskt införda och som försvårar uppnåendet av ett visst, av dem själva omhuldat mål. Sådana hinder kan rimligen politiker ta bort. Nå, jag tror inte att Seabrights perspektiv kommer att anammas av särskilt många, av psykologiska skäl. Vi vill tro att politiker kan styra skutan. Allt annat känns osäkert och skrämmande.

Tips: Peter Gordon.

Dödande drycker

Koffein är beroendeframkallande:

Consuming as little as a cup a day of coffee can make you dependent on coffee, which means when you stop drinking it, you’ll experience withdrawal symptoms like headaches, irritability, and drowsiness. In other words, you’ll be just like me, before my first cup of coffee in the morning.

Den studie som länkas till fann att beroende infinner sig vid en koffeinkonsumtion på 100 mg per dag. Inte nog med det. Koffein är, i stora mängder, dessutom en dödlig substans. Här kan du se hur mycket konsumtion av olika drycker innehållande koffein som krävs för att dö. För säkerhets skull fortsätter jag avstå från att börja dricka kaffe.