Thomas Gür skriver om olika principer för att fastslå vilken skola ens barn ska gå i:
Även när närhetsprincipen rådde röstade föräldrar med fötterna för att få sina barn i bättre skolor, men trösklarna för sådana ”skolval” var mycket högre: Familjer såg till att barnen fick gå i en attraktivare skola genom att köpa hus eller bostadsrätt i skolans upptagningsområde, ifall man hade råd.
Detta fick mig att tänka på ett resonemang Robert Frank för i Luxury Fever. Han noterar att föräldrar ofta vill möjliggöra för sina barn att få en så bra utbildning som möjligt, vilket gör att de köper hus i de skoldistrikt där de bästa skolorna finns. Denna process innebär dock ett slags kapprustning som är ineffektiv: eftersom alla (mer eller mindre) vill köpa detta begränsade antal hus drivs priserna upp och mer resurser läggs på boendet än vad som är kollektivt rationellt. Om alla dessa familjer istället hade spenderat mindre på boende hade samma elever fortfarande kunnat gå i samma skolor, och familjerna hade haft sparmedel över till annat. Problemet är att det är individuellt rationellt att bjuda mer än andra på dessa hus, och det krävs någon typ av samordning för att komma överens om att det vore bättre om alla höll igen med sin budgivning. Samordning är dock mycket svår när många aktörer är inblandade.
Nå, det som slog mig är att det fria skolvalet i viss mån utgör en effektiv lösning på det här problemet. Om elever kan välja de bästa skolorna oavsett var de bor, har föräldrarna inte incitament att köpa dyra (och allt dyrare) hus i vissa specifika geografiska områden. Man kan bo i en billig hyreslägenhet två mil bort och få plats på skolan intill miljonvillorna, i ett system med fritt skolval. En möjligen förbisedd positiv effekt av denna typ av valfrihet.
Se även Mattias Lundbäcks kommentar. Media: AB.
Nonicoclolasos 