Nonicoclolasos

Arkiv för april 2011

Ska akademiker bekänna ideologisk färg?

Det finns ganska stora skillnader i politiska uppfattningar mellan olika samhällsvetenskapliga ämnen. En student som studerar sociologi möter sannolikt fler föreläsare med vänstersympatier än en student som studerar nationalekonomi. Detta skulle kunna påverka undervisningen och göra den ideologiskt skev. Kan ett botemedel vara att föreläsare (och forskare mer allmänt) gör en ideologisk varudeklaration? Gunnar Myrdal menade i Objektivitetsproblemet i samhällsforskningen att det fanns skäl för det, så att mottagarna av forskning och undervisning själva lättare kan bedöma i vilken mån presentationen av resultat i olika studier är ideologiskt färgade. En modern förespråkare för denna syn är Daniel Klein:

Two professors can each teach a course in labor economics and make all of their statements reasonably true, by our lights. But the two courses may nonetheless be very different in ideological flavor. We may object strongly to one of the courses, not for its errors of commission, but its errors of omission. Moreover, truth itself is embedded in interpretation. Two alternative ways of interpreting are not always neatly ranked in “truth” value. Different professors will appeal to different authorities, such as those published in the “top” journals or by Harvard University Press. But is HUP an unbiased authority? (One study finds the press tilting left.) In the background the professor makes judgments about the authorities, the evidence, and the materials. And in satisfying truthfulness, statements are malleable. A statement made categorically might be untrue, but when qualified with “often” or “sometimes” it becomes true, or at least arguably so. There is courtesy in telling your students your ideological views. It alerts them to watch out for whether you give counter-arguments short shrift. It invites them to think critically about how your ideological sensibilities affect the lesson.

Jag är osäker på om jag håller med. Den starkaste invändningen tycker jag är att ideologiska deklarationer kan skapa låsningar. Om jag får veta att en forskare eller föreläsare är aktiv kommunist kommer jag kanske ha svårt att lita på honom och ta till mig det han säger, även det som håller vetenskaplig nivå, om jag som läsare eller åhörare är aktiv liberal. Vad tycker ni? Vad talar för och emot?

Written by Niclas Berggren

30 april 2011 at 6:09

Publicerat i ideologi, politik, vetenskap

När du dör

Wittgenstein:

Ask yourself: when you die who will mourn for you, and HOW DEEP will their mourning be?

Written by Niclas Berggren

29 april 2011 at 15:06

Publicerat i barn, sorg

Nazismens medeltida rötter

Det är svårt att förstå hur så många tyskar kunde stödja nazismen under 1920- och 30-talet. Kanske beror det på att en viktig förklaringsfaktor tycks ligga mycket långt tillbaka i tiden, enligt den nya studien ”Persecution Perpetuated: The Medieval Origins of Anti-Semitic Violence in Nazi Germany”:

How persistent are cultural traits? This paper uses data on anti-Semitism in Germany and finds continuity at the local level over more than half a millennium. When the Black Death hit Europe in 1348-50, killing between one third and one half of the population, its cause was unknown. Many contemporaries blamed the Jews. Cities all over Germany witnessed mass killings of their Jewish population. At the same time, numerous Jewish communities were spared these horrors. We use plague pogroms as an indicator for medieval anti-Semitism. Pogroms during the Black Death are a strong and robust predictor of violence against Jews in the 1920s, and of votes for the Nazi Party. In addition, cities that saw medieval anti-Semitic violence also had higher deportation rates for Jews after 1933, were more likely to see synagogues damaged or destroyed in the Night of Broken Glass in 1938, and their inhabitants wrote more anti-Jewish letters to the editor of the Nazi newspaper Der Stürmer.

Ett fascinerande resultat. Man undrar hur uppfattningar av det här slaget slår rot och blir så beständiga — och vad det finns för hemska tendenser i olika länders kultur och historia som kan dyka upp under vissa omständigheter samt vilka dessa omständigheter som kan aktivera dessa tendenser är.

Tips: William Easterly. Se även Christian Bjørnskovs inlägg om denna studie.

Written by Niclas Berggren

29 april 2011 at 5:50

Sann och falsk tro

Bertrand Russell om möjligheten att tro på något enbart av praktiska skäl, för att detta något är nyttigt:

Jag håller med Russell: det är svårt att tänka sig att någon genuint kan tro på x enbart därför att x anses medföra goda konsekvenser. Vi tror istället på det vi bedömer som sant — vilket vi i sin tur inte kan råda över. Som Thomas Jefferson uttryckte det:

[T]he opinions and beliefs of men . . . follow involuntarily the evidence proposed to their minds.

Däremot kan man tänka sig att man utvärderar någon annans tro på något enligt ett konsekvenskriterium. Man kan t.ex. tycka att det är bra om andra tror att något är sant trots att man själv anser det falskt, därför att denna tro ger upphov till bra konsekvenser. Själv har jag i grunden svårt för att anse det, kanske därför att jag misstänker att sådan falsk tro till slut kommer att leda till sämre konsekvenser än om utgångspunkten är sanning.

Se gärna min lilla essä i denna fråga ”A note on the concept of belief”.

Written by Niclas Berggren

28 april 2011 at 14:55

Intelligens och laglydnad

Tidigare forskning har visat att den kultur människor har vuxit upp i sätter prägel på deras beteende:

We find that the number of diplomatic parking violations is strongly correlated with existing measures of home country corruption. This finding suggests that cultural or social norms related to corruption are quite persistent: even when stationed thousands of miles away, diplomats behave in a manner highly reminiscent of government officials in the home country. Norms related to corruption are apparently deeply ingrained, and factors other than legal enforcement are important determinants of corruption behavior.

Samtidigt visar den experimentella litteraturen att intelligens är positivt relaterad till prosocialt beteende. Den nya studien ”Human Capital in the Creation of Social Capital: Evidence from Diplomatic Parking Tickets” undersöker mot denna bakgrund om genomsnittlig intelligens och utbildning är relaterad till omfattningen av korruption i olika länder och till diplometernas laglydnad utomlands:

We demonstrate two facts in this paper: First, that national average IQ and education levels predict home country corruption, consistent with the view that human capital creates social capital, and second, that national average IQ and education predict unpaid diplomatic parking tickets even when we control for the diplomat’s home-country corruption and GDP per capita. … It appears that intelligence is a form of social intelligence, and that education helps create social capital. Contrary to what one might expect from simple versions of the Machiavellian intelligence hypothesis (inter alia, Byrne (1996)), diplomats from more intelligent, better educated nations do not attempt to exploit the rules to the maximum extent possible. Instead, they are more likely to cooperate with the local norms, to ”go along to get along.” The negative relationship between human capital and diplomatic parking tickets fits in better with hypothesis that human capital is typically used for cooperation, not exploitation (inter alia, Moll and Tomasello (2007). For those familiar with the experimental literature on intelligence and prosocial cooperation, our results should be unsurprising.

Forskarna tror att genomsnittlig IQ och utbildningsnivå kan bidra till att förklara hur företrädare för olika länder beter sig i internationella förhandlingar och i vilken mån de följer ingångna avtal. Det vore en intressant sak att utforska vidare. I vilket fall finner jag det fascinerande att kognitiv förmåga och samarbetsvilja är relaterade.

Written by Niclas Berggren

28 april 2011 at 5:15

Rutor

Written by Niclas Berggren

27 april 2011 at 15:05

Publicerat i skönhet

Varför betalar inte Obama mer i skatt?

President Obama har klagat på att Kongressen inte beskattar rika tillräckligt mycket. Steven Landsburg ställer en fråga:

If the President believes that people like him ought to be paying more, then why didn’t he pay more? There is absolutely no rule against sending in more money than you owe.

Detta påminner mig om den fråga jag har ställt till de socialdemokrater som klagar på regeringens skattesänkningar: varför betalar ni inte frivilligt mer, antingen till staten eller till ett socialdemokratiskt välfärdskontor (SOVÄK)?

Ett möjligt svar: om en eller några personer betalar in mer gör det ingen vidare skillnad: alla rika måste betala mer. Landsburg menar att det är ett märkligt argument:

If the Obamas are one of, say, a million families in their financial position, and if the Obamas, and only the Obamas, send in some extra money, that’s only (by Mr Obama’s reckoning) one one-millionth as good as repealing the Bush tax cuts — but at the same time it’s costly to only one one-millionth as many taxpayers. Surely these things should scale. In fact, since you’d expect the first hundred thousand to go to the most urgent use, the president’s contribution should be worth more than one one-millionth of a million contributions, while still imposing costs on only one one-millionth as many people. If repealing the Bush tax cuts is a good deal, the Obamas’ extra voluntary contribution would be an even better one.

Jag håller med, särskilt om detta frivilliga handlande koordineras av samtliga partier på vänsterkanten. Så varför görs inte detta? Två möjliga förklaringar som jag kommer att tänka på: (i) klagandet är inte ärligt menat utan snarast att betrakta som ett slags cheap talk och (ii) det anses föreligga en risk med att förstärka välfärden i en situation när de politiska motståndarna har makten, då det kan ge dessa hela äran av tillståndet i landet (särskilt om väljarna är begränsat rationella). Fler förslag?

Se även inläggen ”Hycklar Göran Persson?” och ”Är rika socialister inkonsekventa?”.

Written by Niclas Berggren

27 april 2011 at 5:30

Publicerat i ekonomi, politik, rättvisa, skatt

Linne

Natalya Goncharova, Linnen (1913), 95,6 x 83,8 cm:

Written by Niclas Berggren

26 april 2011 at 15:44

Publicerat i konst

Försvagar utbildning religionens ställning?

Det finns skäl att se utbildning som viktig för ekonomisk utveckling. Inte nog med det. Den nya studien ”The Effect of Education on Religion: Evidence from Compulsory Schooling Laws” innehåller bl.a. följande figur över sambandet mellan utbildning och icke-religiositet:

Studien använder sig sedan av ekonometri för att undersöka om det här sambandet gäller för hela Canada, när man kontrollerar för andra variablers inflytande och när man försöker identifiera kausalitet:

For over a century, social scientists have debated how educational attainment impacts religious belief. In this paper, I use Canadian compulsory schooling laws to identify the relationship between completed schooling and later religiosity. I find that higher levels of education lead to lower levels of religious participation later in life. An additional year of education leads to a 4-percentage-point decline in the likelihood that an individual identifies with any religious tradition; the estimates suggest that increases in schooling can explain most of the large rise in non-affiliation in Canada in recent decades.

 Jag gillar (och förstår varför vissa prelater räds) utbildning.

Written by Niclas Berggren

26 april 2011 at 5:18

Humor för nationalekonomer

SvD rapporterar om en ny liten, liten kaka. Min undran: Ska det inte stå ”Mikron”?

Written by Niclas Berggren

25 april 2011 at 15:53

Publicerat i humor, nationalekonomi

Är konservativa mindre smarta?

En ny studie, ”Conservatism and Cognitive Ability”, publicerad i Intelligence, undersöker sambandet mellan att vara konservativ och IQ. Vad menas med ”konservativ” här?

… a person who attaches particular importance to the respect of tradition, humility, devoutness and moderation (i.e., Traditional values) as well as to obedience, self-discipline and politeness (i.e., Conformist values), social order, family, and national security (Security values) and has a sense of belonging to and a pride in a group with which he or she identifies (In-group Collectivism). A Conservative person also subscribes to conventional religious beliefs (Alphaism) and accepts the mystical, including paranormal, experiences (Deltaism). The same person is likely to be less open to intellectual challenges (Openness) and will be seen as a responsible “good citizen” at work and in the society (Conscientiousness) while expressing
rather harsh views toward those outside his or her group (Harshness Towards Outsiders).

Man bör notera att detta rör sig om ett slags psykologisk konservatism, som troligen ligger nära politisk konservatism men som inte med nödvändighet gör det. Nå, studien finner följande:

Conservatism and cognitive ability are negatively correlated. The evidence is based on 1254 community college students and 1600 foreign students seeking entry to United States’ universities. At the individual level of analysis, conservatism scores correlate negatively with SAT, Vocabulary, and Analogy test scores. At the national level of analysis, conservatism scores correlate negatively with measures of education (e.g., gross enrollment at primary, secondary, and tertiary levels) and performance on mathematics and reading assessments from the PISA (Programme for International Student Assessment) project.

Det behöver nog inte sägas att kausaliteten är oklar, även om jag finner det rimligare att tro på en effekt från kognitiv förmåga till konservatism än tvärtom.

Written by Niclas Berggren

25 april 2011 at 5:59

Statens stötande stöd

Idag är det påskdagen, en högtid i den kristna religionen, men inte bara det. Det är också allmän flaggdag i Sverige! Jag finner det stötande att staten, som enligt min uppfattning bör vara neutral i religiösa frågor, på detta sätt ger sitt stöd till en religion. Inte för att jag bryr mig om svenska flaggan i sig, men allmänna flaggdagar fungerar som symbol för vad staten anser ska högtidlighållas, varför dagens påbjudna flaggning bör kritiseras. Nu är det dags att verkligen skilja stat och religion åt (där förvisso betydligt mer behöver göras än att ta bort vissa allmänna flaggdagar).

För övrigt förespråkar jag ett nytt system för helgdagar och en nygammal kalender.

Written by Niclas Berggren

24 april 2011 at 15:10

Ska stater ses som klubbar?

I den intensiva debatt om hur en liberal bör se på invandring som nyligen ägde rum på denna blogg, framförde Tino Sanandaji uppfattningen, att staten i centrala avseenden bör ses som en klubb: precis som en klubb bör ha rätt att exkludera personer den inte vill se som medlemmar, bör staten ha en sådan rätt. Christopher Heath Wellman formulerar, i ”Immigration and Freedom of Association”, publicerad i Ethics, en snarlik uppfattning på följande sätt:

[J]ust as an individual has a right to determine whom (if anyone) he or she would like to marry, a group of fellow-citizens has a right to determine whom (if anyone) it would like to invite into its political community. And just as an individual’s freedom of association entitles one to remain single, a state’s freedom of association entitles it to exclude all foreigners from its political community.

Den intressanta frågan är enligt min uppfattning inte om stater bör eller inte bör ha rätt att bestämma sin invandringspolitik — det är ett faktum att de har en sådan rätt — utan den intressanta frågan är hur stater bör använda sin rätt att bestämma sin invandringspolitik. Wellman har inga problem att acceptera en mycket restriktiv invandringspolitik; jag har däremot problem med det, utan att förneka att stater har en faktisk rätt att införa en sådan politik. (Man kan erkänna att en stat har faktisk rätt att göra x utan att vilja att denna stat faktiskt gör x. Som exempel kan dödsstraff och 95-procentiga marginalskatter nämnas.)

Frågan är hur jag kan vilja att stater ska låta vem som så önskar bli medborgare när jag samtidigt inte vill att klubbar inom stater ska låta vem som så önskar bli medlem. Mitt svar består av tre (relaterade) punkter, och jag inspirerades inte minst till dem av Sarah Fines svar till Wellman, ”Freedom of Association Is Not the Answer”, också det publicerat i Ethics.

  1. En viktig skillnad mellan staten och en klubb inom staten är att den senare går att lämna utan problem. Vill man inte vara medlem i golfklubben meddelar man den det och är ipso facto inte längre medlem, varefter livet går vidare. I en värld av stater kan krävs två villkor för att ett utträde, varefter livet går vidare, ska kunna äga rum: dels en faktisk rätt att avsäga sig ett medborgarskap och lämna ett land, dels en faktisk rätt att få tillträde till ett nytt land och en möjlighet att där erhålla ett medborgarskap. I en värld där stater är mycket restriktiva med att släppa ut och in nya medborgare bryter analogin mellan stat och klubb samman, genom att det i fallet med stater, genom deras mycket restriktiva invandringspolitik. saknas en faktisk möjlighet till exit. I en värld med fri rörlighet, å andra sidan, kan människor, precis som de kan lämna en klubb inom en stat, lämna en stat. Men också här ser man skillnaden mellan klubbar och stater. Att lämna en klubb innebär inte att man måste gå med i en ny klubb, men att lämna en stat innebär att man måste gå med i en ny stat. Just det talar för att en mycket restriktiv invandringspolitik har helt andra, och betydligt värre, konsekvenser för människors välfärd än en mycket restriktiv medlemspolicy i klubbar. När det gäller stater krävs right of entry för att right of exit praktiskt ska kunna utövas. Jag ser det som en grundläggande liberal princip att man ska kunna lämna ett sammanhang man inte önskar tillhöra: det kan man med restriktiva regler för medlemskap i klubbar men inte med restriktiva regler för medlemskap i stater.
  2. Nyss nämnda princip gäller särskilt, men förstås inte bara, i fall av allvarliga förtryck och lidanden — för dem som i sina hemländer inte lever vad Fine kallar ”a minimally decent life”. Här ser vi återigen en skillnad mellan en stat och en klubb: att inom en stat inte få tillhöra en viss klubb påverkar i regel inte möjligheten att undkomma ett miserabelt liv, men att inte få tillhöra en annan stat än den i vilken man lider och plågas påverkar i allra högsta grad möjligheten att undkomma ett sådant liv. (Skulle konsekvensen av klubbars exkludering vara lika grav skulle också deras exkludering på samma sätt kunna ifrågasättas.) Vissa hävdar att stater bör utöva sin rätt att exkludera om exkluderingen räddar de befintliga medborgarna från negativa externa effekter, hur små de än må vara. Argumentet här säger att externa effekter förvisso är relevanta, men att externa effekter också drabbar dem som exkluderas och att de i fallet med stater (till skillnad från fallet med klubbar) kan förväntas vara betydligt högre per capita för många grupper av potentiella nya medborgare än för befintliga medborgare, om de potentiella medborgarna välkomnas. Om man för ett moraliskt resonemang är frågan varför bara externa effekter av handlingar på vissa människors välfärd ska beaktas. (Man skulle kanske kunna se denna punkt som en omtolkning av det Lockeanska förbehållet.)
  3. Detta påpekande förstärker de två föregående punkterna: Potentiella invandrare till andra länder kan inte skapa en ny stat, men det går lätt att skapa en ny klubb inom en stat.

Sammantaget anser jag att dessa punkter gör det svårt att hävda att man, om man försvarar klubbars mycket restriktiva medlemspolicy inom stater, därför bör försvara en mycket restriktiv invandringspolitik för stater. Det finns avgörande skillnader mellan klubbar och stater. Låt mig avslutningsvis varmt rekommendera läsning av Wellman och Fine!

Written by Niclas Berggren

24 april 2011 at 5:46

Fördomar bland apor

Människor tycks ha en tendens att identifiera sig med ”sin grupp”. Frågan är var denna tendens kommer ifrån. En ny studie av apor, ”The Evolution of Intergroup Bias: Perceptions and Attitudes in Rhesus Macaques”, publicerad i Journal of Personality and Social Psychology, finner följande:

We examined intergroup preferences in a nonhuman species, the rhesus macaque (Macaca mulatta). We found the first evidence that a nonhuman species automatically distinguishes the faces of members of its own social group from those in other groups and displays greater vigilance toward outgroup members (Experiments 1–3). In addition, we observed that macaques spontaneously associate novel objects with specific social groups and display greater vigilance to objects associated with outgroup members (Experiments 4–5). Finally, we developed a looking time procedure … and we discovered that macaques, like humans, automatically evaluate ingroup members positively and outgroup members negatively (Experiments 6–7). These field studies represent the first controlled experiments to examine the presence of intergroup attitudes in a nonhuman species. As such, these studies suggest that the architecture of the mind that enables the formation of these biases may be rooted in phylogenetically ancient mechanisms.

Denna tendens till kollektivism har förstås sina fördelar, genom att skapa sammanhållning, omsorg och, kanske, möjlighet att skapa och upprätthålla kollektiva nyttigheter. Men den har också sina nackdelar, genom att skapa likformighet och fientlighet mot utomstånde. Man kan tänka sig att många krig och andra konflikter människogrupper emellan genom historien har haft sin grund i grupptänkande. Här kan man knyta an till distinktionen mellan bonding and bridging social capital, dvs. sådant socialt kapital som bygger på gruppsammanhållning och inåtvändhet och sådant socialt kapital som innefattar tillit mer allmänt och en vilja och förmåga att öppna sig mot andra än bara den egna gruppen.

Written by Niclas Berggren

23 april 2011 at 5:42

Kan ett lägre valdeltagande vara bättre än ett högt?

Svenska statsvetare verkar anse det vara ytterst önskvärt med ett så högt valdeltagande som möjligt. Ilya Somin påpekar följande:

It might be disastrous if everyone chose not to vote or if only a tiny, unrepresentative minority goes to the polls. But society is not necessarily worse off if turnout falls to, say, 40% rather than 50%. If the smaller electorate is better-informed than the larger one, we might even be better off.

Han gör det i en kommentar till Jason Brennans nya bok The Ethics of Voting, som av Princeton University Press beskrivs så här:

Bad choices at the polls can result in unjust laws, needless wars, and calamitous economic policies. Brennan shows why voters have duties to make informed decisions in the voting booth, to base their decisions on sound evidence for what will create the best possible policies, and to promote the common good rather than their own self-interest. They must vote well—or not vote at all. Brennan explains why voting is not necessarily the best way for citizens to exercise their civic duty, and why some citizens need to stay away from the polls to protect the democratic process from their uninformed, irrational, or immoral votes.

Detta tänkande är i linje med nationalekonomerna Bryan Caplans och Greg Mankiws tänkande — och, i viss mån, med mitt eget. Jag har för övrigt skrivit om en artikel av Jason Brennan på detta tema tidigare. En kritisk fråga som Ilya Somin tar upp är om någon kan anses besitta den kunskap och rationalitet som krävs för en välinformerad röst. Ingen kan nog greppa allt i politikens värld. Nå, den fråga jag får lust att ställa till dem som vurmar för ett så högt valdeltagande som möjligt är om de inte håller med om att kvaliteten på röstandet spelar roll, utöver kvantiteten.

Written by Niclas Berggren

22 april 2011 at 5:39

Publicerat i etik, filosofi, kunskap, politik, val

Däckmannen

Written by Niclas Berggren

21 april 2011 at 15:53

Publicerat i skönhet

Diskriminering pga. brytning

Att det förekommer diskriminering är klarlagt i tidigare forskning. Men vad baseras den på? I den nya svenska studien ”Is It How You Look or Speak That Matters? An Experimental Study Exploring the Mechanisms of Ethnic Discrimination” undersöks om människors bedömning av utländska personer är annorlunda än den av svenskar och om det i så fall beror på att de ser annorlunda ut eller på att de talar svenska med brytning:

The experiment is conducted in Sweden and the results show that candidates not perceived as stereotypically Swedish are considered to be worse performers. These beliefs are found in within-gender but not in cross-gender evaluations and are not eliminated when additional performance-related information about the candidates is provided. When candidates are presented by both looks and speech, differential evaluations based on looks disappear. Instead, we find strong negative beliefs about performance for candidates that speak Swedish with a foreign accent implying that ethnic stereotypes associated with speech override stereotypes associated with appearance. The negative beliefs associated with foreign-accented speech are not supported by corresponding mean differences in the candidates’ actual test performance.

Det är alltså utländsk brytning som får svenskar att tro att någon presterar sämre än dem utan brytning — trots att de faktiskt inte presterar sämre. Jag tycker om forskarnas konstaterande, i synnerhet dess andra del:

Our findings, on the one hand, stress the importance of language proficiency for subsequent labor market outcomes but, on the other hand, also the importance of an increasing tolerance for foreign-accented speech among the majority population.

Written by Niclas Berggren

21 april 2011 at 5:52

Skatornas vän

Jag har länge förundrats över hur fientliga många är mot skator. ”Schas, bort, den här fågelmaten ska småfåglarna äta” — som om skatornas väl och ve är ointressant. Låt dem svälta. Nå, jag blev därför glad över att läsa följande, av Frank Skinner:

I salute magpies. If I see a magpie on its own, even if there are loads of people around, I salute. Often a subtle salute, which looks like I’m checking my hair, but I know and the magpie knows, so that’s all right.

Written by Niclas Berggren

20 april 2011 at 15:13

Publicerat i djur, känslor, kärlek

Ändras den offentliga sysselsättningen för att vinna val?

Fattar politiker beslut för att försöka påverka väljarna att rösta på dem? Det verkar på ett plan självklart, men frågan är om de just inför val försöker att ”ratta” de instrument de har till sitt förfogande med detta syfte. I en ny studie av Matz Dahlberg och Eva Mörk, ”Is There an Election Cycle in Public Employment? Separating Time Effects from Election Year Effects”, finner de följande:

Do governments increase public employment in election years? This paper answers this question by using data from Sweden and Finland, two countries that are similar in many respects but in which local elections are held at different points in time. These facts make it possible for us to separate an election effect from other time effects. Our results indicate that there is a statistically significant election year effect in local public employment, a production factor that is highly visible in the welfare services provided by the local governments in the Scandinavian countries. The effect also seems to be economically significant; the municipalities employ 0.6 more full-time employees per 1,000 capita in election years than in other years (which correspond to an increase by approximately 1 percent).

Forskarna menar att en plausibel tolkning av resultatet är att antingen lokala politiker eller politiker på nationell nivå försöker använda sig av mängden kommunalt anställda för att påverka väljarna. Vidare forskning får klargöra om väljarna låter sig påverkas i sina röstbeslut av åtgärder av detta slag.

Se gärna Allan Drazens ”The Political Business Cycle After 25 Years” för en utmärkt introduktion till forskningsfältet.

Written by Niclas Berggren

20 april 2011 at 5:16

Att se en död kropp

Anthony Horowtiz:

The nurse asked us if we would like to see the body. We all went in. I wish I hadn’t. I have written dozens of murders for shows such as Midsomer Murders and Poirot. I have seen plenty of actors with their eyes closed, stretched out on the floors of libraries and sitting rooms. But real death is nothing like that. I will never forget the waxy, utterly lifeless thing that was lying on the bed. It wasn’t my father at all. Every cell, every pore of his skin, even his hair was dead. And now, 35 years later, it is hard to get past that memory to the man who lived behind it. I don’t want anyone to see me when I’m dead.

Jag delar helt hans syn: jag vill inte se någon död kropp (helst inte halvdöda heller), och jag föredrar, om jag får ha något att säga till om i den frågan, att ingen som kände mig ska behöva se ”min” döda kropp. (Jag tror mig ha något udda syn på vad som ska hända efter min död.)

Written by Niclas Berggren

19 april 2011 at 15:28

Publicerat i död

Intervjuer med Chicago-ekonomer

Vem är inte fascinerad av Chicago-skolan? Men vad innebär begreppet och hur har den senaste krisen påverkat uppfattningen om den? Genom en serie intervjuer i The New Yorker med ledande Chicago-forskare tecknar John Cassidy en intressant bild. Läs mer:

Själv fastnade jag särskilt för detta, i intervjun med Murphy:

What about skepticism toward the government: Isn’t that also a key part of the Chicago tradition?

Sure. You have to ask why would the government get it right. You can’t just say, here’s a market failure and the government needs to step in and address it. You have to look in detail at what the government might do, and compare the relative effectiveness of the two.

Och för detta, i intervjun med Fama:

In the past, I think you have been quoted as saying that you don’t even believe in the possibility of bubbles.

I never said that. I want people to use the term in a consistent way. For example, I didn’t renew my subscription to The Economist because they use the world bubble three times on every page. Any time prices went up and down—I guess that is what they call a bubble. People have become entirely sloppy. People have jumped on the bandwagon of blaming financial markets. I can tell a story very easily in which the financial markets were a casualty of the recession, not a cause of it.

Det finns mycket mer spännande att läsa i dessa intervjuer!

Tips: Fredrik Hansen.

Written by Niclas Berggren

19 april 2011 at 5:34

Publicerat i nationalekonomi

Krav för genuinitet

Arthur Schopenhauer:

A man can be himself only so long as he is alone.

Emellertid kan det, enligt Schopenhauer, vara tråkigt att vara ensam.

Written by Niclas Berggren

18 april 2011 at 15:18

Publicerat i ensamhet, filosofi

Vacker som ung, välbetald som vuxen

Forskningen om skönhetens ekonomiska effekter inleddes med ”Beauty and the Labor Market”, publicerad i American Economic Review 1994. Resultat:

Plain people earn less than average-looking people, who earn less than the good-looking. The plainness penalty is 5-10 percent, slightly larger than the beauty premium.

Ny forskning, i form av studien ”Facial Attractiveness and Lifetime Earnings: Evidence from a Cohort Study”, bekräftar dessa tidigare resultat genom att visa att skönhet under skoltiden är associerad med högre inkomst långt senare i livet:

We use unique data from the Wisconsin Longitudinal Study to document an economically and statistically significant positive correlation between the facial attractiveness of men in their senior year in high school and their labor market earnings when they are in their mid-30s and early-50s. … [E]ven after including a lengthy set of characteristics, including IQ, high school experiences, proxy measures for confidence and personality, and family background and additional respondent characteristics in an empirical model of earnings, the attractiveness premium is present in the respondents’ early-50s. Our findings are consistent with attractiveness being an enduringly valuable labor market characteristic.

Beror detta på att de vackra lyckas charma dem som sätter löner eller på att de bidrar till företagens vinstutveckling på ett starkare sätt? Forskarna bakom den nya studien gör följande bedömning:

We think the evidence is most consistent with attractiveness being an intrinsically productive labor market characteristic.

Resultaten innebär alltså inte med automatik att fula diskrimineras.

Tips: Henrik Jordahl.

Written by Niclas Berggren

18 april 2011 at 5:24

Feltänkt om abort

Två filosofer skriver på DN Debatt:

Den första tesen är att även personer med liberala värderingar har skäl att ifrågasätta abortlagen. Bara för att vi erkänner kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp behöver man som liberal inte betrakta abort som en rättighet överordnad andra. Abortproblematiken är en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda. Låt oss illustrera denna tes i en jämförelse med klimatdiskussionen. På samma sätt som nu levande generationers intressen är viktiga och bör ges hänsyn, råder det bred enighet om att kommande generationers intressen också har någon vikt. Bara det faktum att våra barnbarns barn ännu inte är födda visar inte att vi har rätt att helt bortse från deras intressen i klimatfrågor. Den nu levande generationen har ansvar för kommande generationer och måste ibland göra uppoffringar för att gynna framtida individer. Slutsatsen blir därför att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs moralisk vikt i klimatdiskussioner bör de även tillskrivas vikt i abortdiskussioner. Gör vi avvägningar mellan nuvarande och framtida generationer för klimatets skull bör vi göra en avvägning mellan den gravida kvinnans intressen och fostrets. Kvinnans intressen blir då inte alltid, under alla omständigheter, överordnade fostrets.

Detta synes mig feltänkt: att vi tillmäter potentiella individers intressen vikt i klimatfrågan implicerar inte att vi bör tillmäta potentiella individers intressen vikt i abortfrågan. Skälet är att i klimatfrågan handlar det om att tillmäta potentiella individer intresse därför att potentiella individer faktiskt kommer att existera i framtiden, oavsett hur många eller vilka individer det rör sig om. Detta handlar alltså inte om att tillmäta potentiella individer intresse qua potentiella individer utan om att tillmäta potentiella individer intresse därför att de kommer att utgöra en grupp faktiskt existerande individer (vars antal och sammansättning är irrelevant).* Abortfrågan däremot handlar om potentiella individer som fortfarande är potentiella individer och som aldrig blir faktiska individer om de aborteras. Sådana individer bör inte tillmätas intresse därför att det inte kan vara en förlust för en potentiell individ att inte bli en faktiskt individ (däremot finns det de som menar att det kan det vara en förlust för en potentiell individ att bli en faktisk individ, vilket om något talar för abort). Grunden för mitt resonemang, och varför jag ogillar filosofernas, är alltså att jag inte tillmäter potentiella individer ett intresse per se utan enbart ett intresse i den mån de faktiskt blir faktiska individer.

______________

*Notera att jag här använder begreppet ”faktiska individer” som Peter Singer använder begreppet ”personer”, dvs. i betydelsen rationella och självmedvetna människor, vilket utesluter foster.
Se även inläggen ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?””Bör nya människor skapas?” och ”Bättre att inte existera”.

Written by Niclas Berggren

17 april 2011 at 7:41

Publicerat i abort, död, debatt, etik, filosofi, klimat, moral

Ger EU-stöd ökat stöd för EU?

EU kämpar i motvind: det finns relativt stora EU-kritiska opinioner i många av medlemsländerna. Ett sätt att förbättra situationen kan vara att dela ut pengar. I ”Can Regional Transfers Buy Public Support? Evidence from EU Structural Policy” undersöks om synen på EU kan relateras till mängden regionalstöd som erhålls:

The effects of these targeted transfers on the public support for the EU are studied by combining a rich dataset on the regional allocation of structural funds payments with opinion survey data. In the empirical section, it is shown that the regional transfers show a positive impact on the public opinion that turns out to be sizeable. An increase of per capita transfers by 100 Euro increases the probability of being supportive of the EU to the extent of approximately 5 to 15%. … First, it is found that the awareness of being a beneficiary of transfers is conditional on a number of further socio-economic characteristics. Education plays an important role, since higher educated peoples’ awareness reacts stronger to regional transfers than lower educated people. Second, the awareness of being supported is generally reflected in higher public support for the EU. Informed people have a 4% higher probability of having a positive opinion of the EU. However, this effect is also heterogeneous and depends on the channel of information. A sizeable effect is mainly detected for those citizens who are direct recipients of EU funds. Other information sources (TV, information signs) also have a positive but much smaller effect, whereas a negative effect is found in those cases where the respondent is acquainted with other people who are direct recipients of funds.

Man kan här tänka sig att EU utnyttjar att de som betalar regionalstöden har betydligt svårare att notera deras existens än mottagarna, delvis därför att betalningen sker genom ländernas betalningar till EU (dvs. i flera steg), delvis därför att nettobetalarna är betydligt fler än nettomottagarna, vilket gör betalningarna mindre per capita i det förra jämfört med i det senare fallet.

Written by Niclas Berggren

17 april 2011 at 5:36

Publicerat i bidrag, EU

Tino om invandring

Jag välkomnar Tino Sanandajis inlägg i debatten om hur liberaler ser och bör se på invandring. Det finns mycket att säga om hans argumentation — här vill jag begränsa mig till en del av den, nämligen hans huvudargument, att liberaler bör motsätta sig invandring från utvecklingsländer eftersom den kommer att leda till en större välfärdsstat med stora kostnader för svenskar. Jag gör det genom att först modifiera tre citat från hans artikel, där jag har bytt ut ”invandring” mot ”kvinnlig rösträtt” och där jag markerar mina förändringar med fetstil:

Jag menar tvärtom att liberaler inte av rent principiella skäl ska känna sig tvingade att försvara kvinnlig rösträtt.

Viktigast av allt är dock att välfärdstaten troligen kommer att stärkas av kvinnlig rösträtt

Kvinnlig rösträtt i den verklighet vi lever i gynnar förstås kvinnor, men minskar både levnadsstandard och frihet i Sverige. Klassisk liberalism skiljer sig från socialism genom att det ger manliga medborgare moralisk rätt att i en sådan intressekonflikt agera efter sitt egenintresse.

Varför har jag modifierat citaten på detta sätt? Av följande skäl: Precis som invandrare från utvecklingsländer medför en större välfärdsstat, medför kvinnlig rösträtt en större välfärdsstat. Precis som det finns ett vänstergap hos invandrare, finns det ett vänstergap hos kvinnor. De utgångspunkter som Tino använder för att argumentera mot invandring från utvecklingsländer gäller alltså även för kvinnlig rösträtt. Min fråga till Tino blir därför: Hade det varit bättre om kvinnlig rösträtt inte hade införts i Sverige? Bör kvinnlig rösträtt avskaffas? Om inte, varför är argumentet att ”x medför ökade kostnader genom expanderad välfärdsstat” giltigt som argument mot invandring men inte mot kvinnlig rösträtt?

Se även mina inlägg ”Egoistiskt invandringsmotstånd”, ”Invandring och offentlig sektors storlek””Bör libertarianer välkomna fri invandring till välfärdsstaten?” och ”Ska stater ses som klubbar?”. Tino har även skrivit om sin argumentation på sin blogg.

Written by Niclas Berggren

16 april 2011 at 6:31

Försvar av moralisk relativism

Professorn i filosofi Jesse Prinz försvarar i ”Morality Is a Culturally Conditioned Response” moralisk relativism. Bl.a. bemöter han några vanliga invändningar:

Allegation: Relativism entails that anything goes.
Response: Relativists concede that if you were to inculcate any given set of values, those values would be true for those who possessed them. But we have little incentive to inculcate values arbitrarily. If we trained our children to be ruthless killers, they might kill us or get killed. Values that are completely self-destructive can’t last.

Allegation: Relativism entails that we have no way to criticize Hitler.
Response: First of all, Hitler’s actions were partially based on false beliefs, rather than values (‘scientific’ racism, moral absolutism, the likelihood of world domination). Second, the problem with Hitler was not that his values were false, but that they were pernicious. Relativism does not entail that we should tolerate murderous tyranny. When someone threatens us or our way of life, we are strongly motivated to protect ourselves.

Allegation: Relativism entails that moral debates are senseless, since everyone is right.
Response: This is a major misconception. Many people have overlapping moral values, and one can settle debates by appeal to moral common ground. We can also have substantive debates about how to apply and extend our basic values. Some debates are senseless, however. Committed liberals and conservatives rarely persuade each other, but public debates over policy can rally the base and sway the undecided.

Allegation: Relativism doesn’t allow moral progress.
Response: In one sense this is correct; moral values do not become more true. But they can become better by other criteria. For example, some sets of values are more consistent and more conducive to social stability. If moral relativism is true, morality can be regarded as a tool, and we can think about what we’d like that tool to do for us and revise morality accordingly.

One might summarize these points by saying that relativism does not undermine the capacity to criticize others or to improve one’s own values. Relativism does tell us, however, that we are mistaken when we think we are in possession of the one true morality.

Jag finner denna argumentation helt korrekt, och den stämmer även väl överens med Axel Hägerströms sätt att resonera om och utifrån sin värdenihilism. Att förkasta ”objektiv moral” innebär inte att man inte är moraliskt engagerad.

Se även inlägget ”Känslor som grund för estetik”.

Written by Niclas Berggren

15 april 2011 at 5:23

Publicerat i etik, filosofi, moral

Ungt par

Emil Nolde, Young Couple (1913), 62,2 x 50,3 cm:

Written by Niclas Berggren

14 april 2011 at 15:25

Publicerat i konst

Okunniga väljare och naturkatastrofer

Jag fann dessa forskningsbaserade konstateranden från Ilya Somin intressanta:

  1. Demokratier hanterar katastrofer bättre än diktaturer:
    Recent research shows that democratic governments handle natural disasters much better than dictatorships do, even after controlling for differences in wealth. The reason is not hard to figure out. If a natural disaster kills thousands of people, even the most ignorant voters are likely to notice and blame incumbent political leaders, whom they can punish at the next election. As a result, democratic leaders have incentives to try to reduce the death and destruction as much as they can, given other political constraints. Dictators don’t have any comparable electoral incentives.”
  2. Okunniga väljare gör att demokratier hanterar katastrofer värre än de skulle kunna göra:
    ”Economists Andrew Healy and Neil Malhotra provide evidence that voters reward politicians much more for disaster relief spending than disaster prevention spending, even though the latter is far more effective. Why this bias? Probably because disaster relief spending is far more visible to poorly informed voters than is prevention spending. … Another problem caused by political ignorance is that voters also tend to blame politicians even for those disasters they can’t control, such as droughts and shark attacks. When the electorate focuses on such bogus issues, they lose the opportunity to judge incumbents by their performance in areas where they can make a real difference — including natural disasters that politicians can genuinely mitigate.”

Det finns nu ett stort fokus i nationalekonomisk forskning att belägga okunskap och oförmåga att fatta rationella beslut bland ekonomiska beslutsfattare. Det är spännande, i Anthony Downs anda, att fler nu också studerar liknande tillkortakommanden hos politikers uppdragsgivare: se t.ex. vidare härhär och här.

Written by Niclas Berggren

14 april 2011 at 5:05

Är straff moraliskt motiverade?

Mårten Schultz skriver i DN:

Brott bestraffas eftersom det är rättvist. Ett straff är rättvist eftersom den som har begått brottet har ådragit sig en moralisk skuld. Om jag mördar någon förtjänar jag ett straff av moraliska skäl. … I Sverige har vi präglats av andra förklaringar till varför vi har straff. Förklaringar som är instrumentella, inte moraliska: Straff rättfärdigas för att det vårdar eller avskräcker. … Eller så sägs det att straffet är legitimt för att det avskräcker, trots att de flesta av oss anser att en våldtäkt bör bestraffas även om straffet inte avskräcker.

Det finns mycket — oerhört mycket — att säga om detta. Låt mig begränsa mig till fyra kommentarer:

  1. Schultz resonemang bygger på en outtalad men helt central premiss, nämligen fri vilja. Utan fri vilja går det inte att tala om ”moralisk skuld” eller att någon ”förtjänar ett straff av moraliska skäl”. Eftersom jag (liksom bl.a. EinsteinSchopenhauerBergströmStrawsonRussellDilbertO’HearHonderichSmilanskyPosner,
    Dendrophilian, Foucault och Nietzsche*) förkastar uppfattningen att människors vilja är fri, måste jag också förkasta Schultz uppfattning om straff som ”rättvisa”. Som Dawkins uttrycker det: ”Retribution as a moral principle is incompatible with a scientific view of human behaviour.” Debatten måste alltså skifta upp en nivå, till filosofins och vetenskapens område, för att kunna benas ut och förstås (i alla fall om uppfattningar om fri vilja har rationella grunder, vilket förvisso inte är säkert).
  2. Däremot tror jag att Shultz och jag är relativt eniga på ett praktiskt plan om att en rad handlingar bör bestraffas, låt vara att vi har olika grund för att anse det. I mitt fall är utgångspunkten empiriska forskningsresultat som antyder att straff innefattar lägre grad av brottslighet — se härhär och här — vilket jag finner önskvärt. Ungefär som jag anser åtgärder som motverkar sjukdomar påkallade, trots att jag inte, på ett grundläggande plan, klandrar bakterier och virus för den skada de ger upphov till.
  3. Det är något missvisande att hävda att ”instrumentella skäl” för straff inte är moraliska till sin karaktär — eftersom de i regel ingår i ett konsekvensetiskt argument där uppnåendet av ett visst mål i högsta grad anses vara moraliskt grundat.
  4. Till sist har jag en fråga till Schultz. Antag att straff skulle öka brottsligheten. Antag att straff av våldtäktsmän leder till att antalet våldtäkter tiodubblas. Är då straff ändå önskvärda? Schultz anser det uppenbarligen. Jag gör det absolut inte.

__________________________
*Jag kände att jag måste nejmdroppa lite, eftersom Schultz nämner Aristoteles och Kant i sin krönika.

Written by Niclas Berggren

13 april 2011 at 9:24

Är det bättre att vänta på ett bättre jobb?

Ett vanligt argument för en generös a-kassa är att den möjliggör för arbetssökande att under längre tid söka efter ett jobb som verkligen passar. Om a-kassan är låg eller kortvarig kan människor känna sig tvingade att ta första bästa jobb, oavsett om det utgör en bra matchning eller ej. Om detta argument stämmer kan produktiviteten i ekonomin på sikt tänkas öka med en generös a-kassa: den arbetslöse läkaren har råd att söka tills han hittar ett läkarjobb, istället för att tvingas börja jobba på McDonald’s (för att hårddra det lite). I alla fall kan detta gälla upp till en viss gräns.

Nå, ny forskning, presenterad i ”Is Longer Unemployment Rewarded with Longer Job Tenure?”, finner tecken på att det snarare är så att längre tid i arbetslöshet innebär en sämre matchning:

Our empirical investigations first show that longer unemployment duration decreases job duration after unemployment. We further show that this negative effect becomes greater if we examine the cases where job seekers lowered their reservation wages and changed their intensity of job searching (based on job application) in the final 59 days before expiration of unemployment insurance. That is, longer unemployment duration does lower job stability more seriously, if a job seeker once set a high reservation wage and gave it up later when benefits of unemployment insurance came to lapse. If we consider that job duration is one of the indicators of a high quality job match, longer unemployment duration owing to a high reservation wage does not lead to a better job match.

Något att beakta, måhända, även i den hetsiga svenska debatten om nivåerna i a-kassan.

Written by Niclas Berggren

13 april 2011 at 5:44

Politiker med integritet

Margaret Thatcher sätter Stina Lundberg/Dabrowski på plats:

Written by Niclas Berggren

12 april 2011 at 15:05

Publicerat i politik, tv

Två typer av konversation

Uskali Mäki och Deirdre McCloskey har under många år varit involverade i en offentlig debatt om nationalekonomins metodologi; se t.ex. Mäkis ”Diagnosing McCloskey” i Journal of Economic Literature och McCloskeys svar. Nå, här vill jag inte fokusera på den debatten i sak utan på ett försök till utvärdering av den av Mäki, ”Performance Against Dialogue, or Answering and Really Answering: A Participant Observer’s Reflections on the McCloskey Conversation”, publicerad i Journal of Economic Issues. Närmare bestämt fann jag intressant hans kontrastering av två typer av konversation: conversation as dialogue och conversation as performance.

En konversation som dialog innefattar minst två personer som är experter på ett visst område och som deltar aktivt i ett respektfullt meningsutbyte vari framförda argument tas på allvar och där såväl påståenden som svar är detaljerade och generösa. En konversation som föreställning innefattar minst två personer som är experter på ett visst område och som deltar i ett meningsutbyte inför en publik av icke-experter. Man kan tänka sig att det som sägs i båda typerna av konversationer är detsamma, men det finns, menar Mäki, en risk för att den senare typen av konversation blir ytlig, polariserad, retorisk — därför att en eller flera av experterna inte är ute efter att analysera en fråga, ärligt och uppriktigt, utan efter att påverka de mindre insatta genom påståenden som inte formar en del av den typ av respektfulla och djupa konversation som präglar dialogen.  Det finns en risk för att debattörerna svarar varandra istället för att verkligen svara varandra:

Answering is a matter of evading, ignoring, or missing an argument or suggestion made by another participant. … Whenever evasive or apparent answering dominates the type of response in a conversation, the conversation often also takes on the form of performance, provided there is a certain kind of non-expert, third-party audience present. … Really answering is a matter of engaging in a detailed argument with an understanding of the points made by other participants or with a genuine and sincere attempt to acquire such an understanding. It is a matter of ”testing one’s notions of mutual criticism, listening, really listening, to other remarks” [McCloskey 1994, 100] and then answering, really answering. Really answering is characteristic of a genuine dialogue, of open-ended mutual scrutiny of the concepts and conceptions held by the participants. Such dialogue leads to a learning from one another and from the confrontation itself. We may conjecture that if the participants of a conversation are experts and there is no third-party, non-expert audience whose persuasion would be highly valued by any of the participants, then the conversation tends to take on the form of a dialogue.

Mäki menar att McCloskey har svarat honom — och att hon inte verkligen har svarat honom. Istället försöker hon övertyga de läsande icke-experterna med svepande omdömen och oprecisa uttalanden. Nå, Mäki är part i målet och hans uppfattning kan förvisso diskuteras, men jag tycker hans sätt att karakterisera sätt att konversera är fruktbart. Hur ofta ägnar vi oss inte åt föreställning istället för dialog? Dags för självkritik? Varierar graden av föreställning mellan olika samhällsområden? I politikens värld förefaller föreställning snarare än dialog vara standard. I vetenskapens värld hoppas jag att förhållandet är det omvända, men jag är inte säker på det. En undran jag har är om bloggar uppmuntrar mer till föreställning än till dialog. Jag har en känsla av att bloggande i inte obetydlig utsträckning handlar om att signalera vem man är snarare än att, mer nobelt, sprida och söka förståelse och sanning.

Addendum: Jag tackar Fredrik Hansen för att ha uppmärksammat mig på Mäkis spännande arbete.

Written by Niclas Berggren

12 april 2011 at 5:45

Dags att sluta med ateism?

Sam Harris är inte förtjust i att kalla sig eller i att kallas ateist (trots att han är det). Han citerar Wittgenstein:

Imagine a language in which, instead of saying ”I found nobody in the room” one said, ”I found Mr. Nobody in the room.” Imagine the philosophical problems that would arise out of such a convention. (The Blue Book, p. 69).

Han ger sedan denna egna kommentar:

“Atheism” is another version of Wittgenstein’s Mr. Nobody. When in the presence of Christianity, it’s Mr. Sorry-but-I-won’t-be-in-church-on-Sunday. There are an uncountable number of erroneous and unfounded doctrines that we all reject. Why must we name their absence from our lives?

Dvs. genom att använda ordet ateist erkänner man behovet av att positionera sig mot ett fenomen man inte tror existerar, och varför behöver man göra det? Lars Norén verkar tänka på liknande sätt. Själv ser jag nog ändå behovet av begreppet ateism, fastän jag önskar att så inte vore fallet. Eftersom teismen är en uttalad uppfattning som tränger sig på uppkommer ett behov av att markera avstånd. När den slutar tränga sig på välkomnar jag Harris synsätt.

Se även inlägget ”Ger ingenting något?”.

Written by Niclas Berggren

11 april 2011 at 15:05

Publicerat i ateism, filosofi, religion

Ger skönhet lycka?

Blir man lycklig av att vara vacker? Den frågan besvaras i den nya studien ”Beauty Is the Promise of Happiness?”:

We measure the impact of individuals’ looks on their life satisfaction or happiness using various sets of data from the U.S., Canada, the U.K., and Germany. The results show that: 1. Personal beauty raises happiness. 2. The majority of this positive effect comes about because personal beauty improves economic outcomes – incomes, marriage prospects, and others – that increase happiness. Thus much of the positive effect of beauty on happiness is indirect – through its effects on aspects of economic life that increase happiness. 3. The total effects of beauty on happiness are about the same for men and women. But the direct effect is larger among women – beauty affects their happiness independent of its impact on their incomes, marriage prospects, and other outcomes. Because the beauty measures are collected in a variety of ways, and because happiness is also measured in various ways, we can be quite confident in the general validity of the conclusions.

Resultaten är inte helt förvånande, givet tidigare forskning, som visar att vackra personer behandlas bättre i alla möjliga sammanhang, från barnsben och uppåt.

Written by Niclas Berggren

11 april 2011 at 5:29

Hädelselag här men inte där?

Jag noterar att tre personer knutna till en kristen tankesmedja kritiserar hädelselagar, bl.a. den i Pakistan:

Hädelselagen hindrar en öppen debatt och sprider samma sorts skräck som i andra totalitära system. Varje människa – muslim, kristen, sekulärhumanist, eller vilken grundsyn man än har – har en självklar rätt att fritt försvara sin övertygelse. Varje människa har också rätt att tydligt kritisera andras livsåskådning utan att hotas eller utsättas för våld. Pakistans hädelselagstiftning är ett oacceptabelt ingrepp mot mänskliga rättigheter i vår värld idag.

Så bra! Ett litet problem bara. Chefen för den tankesmedja de tillhör, kd-riksdagsmannen Tuve Skånberg, har i Sveriges riksdag motionerat för införande av en hädelselag i Sverige, med straff på upp till sex månaders fängelse, och har även senare talat sig varm för denna sin uppfattning (i linje med den kristna traditionen, förvisso). Denna tankesmedja talar således, tycks det, med kluven tunga.

Written by Niclas Berggren

10 april 2011 at 20:35

Tro eller vetande om löner?

Katrine Kielos skriver följande om finansministerns uppfattning, att ingångslönernas höjd i vissa branscher orsakar arbetslöshet:

Sänker man lönen kan fler lågutbildade få jobb tror Borg, kurvan i den ekonomiska modellen skiftar neråt.

Hon får det att låta som om finansministerns uppfattning är helt tagen ur luften, eller i alla fall enbart från abstrakta och teoretiska modeller. Det finns dock försök att studera frågan empiriskt:

  • Docent Per Skedinger: ”Analysen går ut på att utnyttja ett naturligt experiment, baserat på individernas position i lönefördelningen. Enligt resultaten är framför allt reala minimilöneökningar förbundna med att fler personer blir uppsagda eller av andra skäl separeras från sina anställningar. I viss mån leder även reala minimilöneminskningar till fler nyanställningar. Den skattade effekten är relativt stor. Arbetskraftsefterfrågans elasticitet med avseende på minimilöneökningar är ungefär –0,5 för dem som påverkades av ökningarna.”
  • Professor Nils Gottfries: ”Ett förvånansvärt resultat är att vi nästan inte ser någon skillnad i lön mellan de som har enbart grundskola och de som har gymnasieutbildning. De som enbart har grundskola är rimligen mindre produktiva i genomsnitt  än  de  som  har fullföljt en gymnasieutbildning. Ändå är lönerna i stort sett desamma för dessa två grupper.  De som enbart har grundskola konkurrerar inte med lägre lön. I stället har de mycket lägre sysselsättning.” (Professor Eva Mörk har skrivit mer om detta.)
  • Konjunkturinstitutet: ”Höga minimilöner kan utgöra ett hinder för anställning för individer som uppfattas ha låg förväntad produktivitet. En tentativ kalkyl, med utgångspunkt i individdata, visar att andelen som skulle kunna beröras av minimilöner är större bland dem som har erfarenhet av arbetslöshet än bland anställda utan frånvaro. Denna överrepresentation ökar om minimilönerna stiger. … Resultaten i kalkylen är förenliga med hypotesen att minimilöner kan påverka sannolikheten att bli anställd för grupper med låg förväntad produktivitet. … Resultaten motiverar också en försiktighet i höjningar av minimilöner.”

Det finns alltid osäkerhet i empirisk forskning, så det går förstås inte att veta med säkerhet vilka sysselsättningseffekterna av lägre ingångslöner (som är relativt höga i Sverige) är. Men det verkar inte helt orimligt, givet de skattningar som finns, att förvänta sig en positiv sysselsättningseffekt. I så fall är det också rimligt, enligt min uppfattning, att erkänna att det här finns behov av en avvägning, mellan fortsatt höga ingångslöner i kombination med låg sysselsättning och lägre ingångslöner i kombination med hög sysselsättning. Det finns för- och nackdelar med båda kombinationerna, men det går knappast att hävda att behovet av en avvägning inte alls finns där. Vad är i så fall mest feministiskt? Att förespråka höga löner för dem som får anställning i en bransch med hög andel kvinnor, samtidigt som de kvinnor som inte får jobb får låg a-kassa, eller att förespråka lägre ingångslöner och fler kvinnor i sysselsättning?

Kielos missar för övrigt också att en plädering för sänkta ingångslöner inte med nödvändighet (och inte i allmänhet) är en plädering för sänkta genomsnittslöner. Det är därför minst sagt märkligt att göra det till en huvudpoäng i en artikel, att sänkta ingångslöner i branscher med hög andel kvinnor skulle försämra kvinnors löner i allmänhet och i genomsnitt.

Written by Niclas Berggren

10 april 2011 at 10:20

Mindre partitrogna väljare röstar efter ekonomin

Det klassbaserade röstandet har minskat: arbetare väljer t.ex. i mindre grad med automatik Socialdemokraterna, jämfört med förr. En intressant effekt av detta identifieras i den nya studien ”Performance Pressure: Patterns of Partisanship and the Economic Vote”, publicerad i European Journal of Political Research:

Numerous studies have demonstrated a weakening identification of voters with political parties in Western Europe over the last three decades. It is argued here that the growing proportion of voters with weak or no party affinities has strong implications for economic voting. When the proportion of voters with partisan affinities is low, the effect of economic performance on election outcomes is strong; when partisans proliferate, economic conditions matter less. Employing Eurobarometer data for eight European countries from 1976 to 1992, this inverse association between partisanship and the economic vote is demonstrated. This finding implies a growing effect for the objective economy on the vote in Europe.

Att s.k. plånboksröstning äger rum har t.ex. visats i en svensk studie. Mot bakgrund av denna utveckling, är det konstigt att politiker blir mindre ideologiska (i alla fall i sin retorik) och mer inriktade på att leverera förslag som förbättrar människors ekonomi på olika sätt?

Written by Niclas Berggren

10 april 2011 at 7:09

Tagen av en kung

Jag har just ägnat fyra timmar åt att se Luchino Viscontis film Ludwig, om kung Ludwig II av Bayern. Jag är tagen. Jag förmår inte förmedla ett helhetsintryck av denna konstfilm utan förmedlar några spontana tankar och reaktioner:

  1. De liv jag blir mest fascinerad av är de udda, extrema, excentriska, plågade liven; dvs. jag fascineras av de människor som vågar ta ut svängarna och leva, bortom plikter, bortom det tillrättalagda, bortom det vardagsgråa. Som Alfred uttrycker det i Döden i Venedig (också en film av Visconti): ”When Aschenbach insists on being a model of strength and balance, seeking his achievement in a pure Apollonian order, Alfred attacks his ‘rigid morality,’ his refusal to be ‘contaminated’ with life, and threatens him with ‘mediocrity.’”
  2. När hans rådgivare och ministrar ville att Ludwig skulle ägna sig åt politik, ville han hellre ägna sig åt kultur. Utan Ludwig hade Wagner sannolikt inte kunnat fullfölja sitt komponerande och nå sina stora framgångar; och utan Ludwig skulle flera fantastiska slott inte ha existerat. Jag finner det inspirerande med en ledare som är fångad av estetik.
  3. Ludwig var högst sannolikt homosexuell och formade nära band till i synnerhet tre yngre vackra män (däribland sin anställde Richard Hornig, som han också kysser i filmen). Mänsklig skönhet verkar ha varit en primär drivkraft hos honom. Emellertid hölls han tillbaka och skuldbelagdes av den Katolska kyrka han tillhörde — ständigt dessa läskiga präster! — vilket orsakade plågsamma och onödiga trauman. Han förlovade sig av plikt med sin kusin Sophie men bröt den i tid.
  4. Ludwig skydde sociala plikter och umgicks primärt med dem han ville eller höll sig, i ökande grad, ensam. Jag finner detta tilltalande.
  5. Hans kusin Elisabeth, kejsarinnan av Österrike, verkar nästan lika fascinerande. Hon och Ludwig var mycket nära vänner under hela livet och förstod inte bara varandra väl utan delade också sin avståndstagande syn på kvävande regler och plikter. Från Wikipedia: ”On one occasion, she shocked an aristocrat seated near her at a formal dinner by removing her gloves. When the older woman asked why she did so, Elisabeth replied, ‘Why not?’ to which the woman answered, ‘Because it is a deviation from the rules.’ At that, cognizant of her power as Empress, Elisabeth retorted, ‘Then let the deviation henceforth be the rule.’” Som Ludwig fick Elisabeth erfara mycket lidande, bl.a. att hennes äldsta dotter dog i en sjukdom, att hennes man var otrogen, att hennes ende son tog livet av sig och att själv bli knivmördad av en anarkist.
  6. Det hävdas att Ludwig var mentalsjuk, vilket också användes som motiv för att få honom avsatt, efter 22 år på tronen. Hans yngre bror Otto var verkligen mentalsjuk, men jag undrar om Ludwig var det. Min misstanke är att han enbart uppvisade udda och gåtfulla preferenser i hans omgivnings ögon. Ludwig dog dagen efter avsättandet, 40 år gammal. Troligen blev han mördad, men det kan också ha varit fråga om suicid.

Jag är tagen — trots att språket i filmen var italienska.

Written by Niclas Berggren

9 april 2011 at 22:21

Publicerat i film, genier, idoler

Klarar sig aktiva PPM-sparare bättre?

I ett utbyte mellan Richard Thaler och Mario Rizzo om paternalism skrev den förre följande:

Another example comes from Sweden, which launched a partial privatization of their social security system in 2000. The plan was open to any fund, which meant that participants faced 456 options. There was also a very well-designed default fund — using private managers selected by the government — that offered global diversification at very low fees (16 basis points). By any standard, both ex ante and ex post, the participants who selected their own portfolio of funds did worse than those who took the default plan. The main mistake the government made in designing this plan was to discourage .participants from choosing the default fund, perhaps thinking, as Mario does, that choosing for oneself is always the best approach. (Fetstil tilltagd.)

Thaler menar alltså att staten ska styra (men inte tvinga) pensionssparare att välja det statliga förvalsalternativet i PPM-systemet, eftersom det påstås ge bättre avkastning. Nu visar dock ny forskning av Magnus Dahlquist preliminärt att denna uppgift inte är helt korrekt. Han sammanfattar:

Den genomsnittliga avkastningen för sparare i det statliga förvalsalternativet har under den studerade perioden varit 1,7 % per år. Aktiva sparare tenderar att ha haft högre avkastning på sitt sparande än passiva sparare, t.ex. så har den genomsnittliga avkastningen för sparare med 2‐5 fondbyten varit 2,2 % per år medan den har varit 6,2 % för sparare med 6‐20 byten. Sparare som en gång varit aktiva men sedan aldrig gjort något nytt byte har haft den avsevärt lägre avkastningen om 0,4 % per år. Det är med andra ord de som en gång varit aktiva för att sedan blivit passiva som haft sämst avkastning i systemet. Det är en sämre avkastning än för de som aldrig varit aktiva. Dessa resultat håller även när vi justerar för den risk som tagits. Vi hittar inga väsentliga skillnader för unga och gamla sparare, kvinnor och män, eller för sparare med mindre eller större pensionskapital.

Dvs. det sämsta har varit att göra ett initialt val som sedan inte har justerats, men att göra 2-20 val har gett bättre avkastning än det statliga förvalsalternativet. Rätt ska vara rätt. Detta talar inte nödvändigtvis emot ett statligt förvalsalternativ: de som har gjort ett enda, initialt val skulle trots allt ha klarat sig bättre med detta alternativ, och det är inte säkert att de skulle ha klarat sig lika bra med flera aktiva val som de som nu har visat sig slå det statliga förvalsalternativet. Dahlquist själv är inne på att man ska tvinga alla att göra minst ett aktivt val per år, eftersom hans forskning tyder på att ”[s]parare verkar … ha en förmåga att välja en bättre avkastande fond vid byten”.

Written by Niclas Berggren

9 april 2011 at 5:26

Attack på kristendomen

Mårten Schultz skriver:

Vi växer upp med tanken att skulden ligger på den som gjort sig skyldig till en otillåten eller otillbörlig handling och inte på någon annan. Tanken återkommer under hela våra liv. Vi föds inte med skuld om våra föräldrar gjort något fel tidigare. Tidigt i skolan får vi med oss att kollektiva bestraffningar är djupt orättvisa. Vi tar avstånd från blodsskuld och svepande gruppansvar. Denna individualiserade syn på ansvar och skuld präglar oss moraliskt och utgör fundamentet för vår rättsliga reglering.

Fastän ämnet för artikeln är ett annat utgör detta de facto en skarp attack på kristendomens kärna: dess lära om arvsynd. Så här säger Catechism of the Catholic Church:

Following St. Paul, the Church has always taught that the overwhelming misery which oppresses men and their inclination towards evil and death cannot be understood apart from their connection with Adam’s sin and the fact that he has transmitted to us a sin with which we are all born afflicted, a sin which is the ‘death of the soul’. Because of this certainty of faith, the Church baptizes for the remission of sins even tiny infants who have not committed personal sin.

Dvs. denna kyrka lär att alla människor föds syndiga, trots att de inte har gjort något fel själva, och att detta gör dem förtjänta av evigt straff. Schultz skriver att ”[v]i tar avstånd från blodsskuld och svepande gruppansvar”. Det gör vi verkligen — och därför tar vi avstånd från kristendomen.

Written by Niclas Berggren

8 april 2011 at 15:00

Vad händer vid arv?

Det finns tecken på att arvens omfattning har ökat i väst de senaste decennierna. I den nya studien ”Carnegie Visits Nobel: Do Inheritances Affect Labor and Capital Income?” undersöker Mikael Elinder, Oscar Erixson och Henry Ohlsson hur människors ekonomi påverkas av att få ett arv. De börjar med att relatera till de förmögna herrarna Alfred Nobel och Andrew Carnegie, som båda ställde sig frågande till om arv är bra för barn eller om arv istället kan underminera arbetsetik och en vilja att anstränga sig. I uppsatsen citeras bl.a. Nobel:

Experience has taught me that great fortunes acquired by inheritance never bring happiness, they only dull the faculties. Any man possessing a large fortune ought not to leave more than a small part of it to his heirs not even his direct heirs – just enough to make their way in the world.

Stämmer detta? Vad händer med arvtagares arbets- och kapitalinkomster efter ett arv? Resultaten i studien, som tittar på arv från dem som dog i Stockholm 2004 och som i genomsnitt efterlämnade 300 000 kr, kan sammanfattas så här:

Våra resultat visar att större arvsbelopp leder till lägre arbetsinkomster under varje år av de fyra åren efter att arven mottagits. Effekterna är både statistiskt säkerställda och ekonomiskt betydelsefulla. Den genomsnittlige arvingen minskar sin arbetsinkomst med cirka 70 procent av arvsbeloppet under åren fram till pensionering. Vi finner även tecken på förväntningseffekter som påverkar arbetsutbudet redan före överföringen. Till skillnad från tidigare studier finner vi att effekterna är bestående över tiden och att effekterna är avsevärda. Våra resultat tyder på att arven delvis är förväntade, delvis inte förväntade.

Vad gäller kapitalinkomster finner vi positiva effekter för samtliga år efter arvet. Dessa effekter är dock tydligt avtagande över tiden till skillnad från effekterna på arbetsinkomst. På kort sikt är dock ökningen av kapitalinkomst större än minskningen i arbetsinkomst.

Det verkar alltså som Carnegie och Nobel hade rätt om effekten på arbetsinsatserna, även när det gäller arv som inte är jättestora. Tre reflexioner:

  • Studien antyder att arv i genomsnitt ger upphov både till mindre arbete och högre disponibel inkomst. Från mitt perspektiv ter sig arv mot denna bakgrund mycket tilltalande. Från givarens sida kan man dock fråga sig om det är barnens ökade välmående som bör eftersträvas — det har en alternativkostnad. Carnegie och Nobel donerade t.ex. istället sina förmögenheter till välgörande ändamål, med förmåga att öka andras välmående.
  • Emellertid betonar många arbetets vikt för ett gott liv. Som jag ser det behöver dock ökade ekonomiska resurser inte leda till att man helt lämnar arbetslivet utan bara att man arbetar mindre eller med roligare, möjligen mindre välbetalda saker. Jag tror att Russell och Keynes hade en poäng när de betonade möjligheten till mindre arbete vid ökat välstånd. Som Schur påpekar kan det, för ökat välmående, räcka med vetskapen om en möjlighet att minska arbetsinsatsen, även om man arbetar på som vanligt.
  • Ofta när arv diskuteras uppkommer rättvisefrågor. Är det verkligen etiskt försvarbart att personer som inte själva har gjort något för att få en stor summa pengar får den, bara så där? Även liberala ekonomer, som ekonomipristagaren James Buchanan, ställer sig tveksamma till det och är öppna för arvsskatt, även om det förstås också finns argument emot.

Written by Niclas Berggren

8 april 2011 at 5:56

Med och utan rock

Francisco Lachowski:

Written by Niclas Berggren

7 april 2011 at 17:10

Publicerat i skönhet

Är vodkan särskilt farlig?

Hur ser sambandet mellan olika typer av alkohol och mordfrekvens ut? En rysk studie, ”The Effects of Beverage Type on Homicide Rates in Russia, 1970–2005″, publicerad i Drug and Alcohol Review, ger följande svar:

Total alcohol consumption and vodka consumption as measured by sales were significantly associated with both male and female homicide rates: a 1 L increase in overall alcohol sales would result in a 5.9% increase in the male homicide rate and a 5.1% increase in the female homicide rate. The respective figures for vodka were 16.4% and 14.3%. The consumption of beer and wine was not associated with changes in homicide rates.

Ska man av detta dra slutsatsen att vodkan är särskilt farlig? Kanske, men man kan förstås tänka sig andra förklaringar till sambandet än att just vodka orsakar fler mord än andra rusdrycker. Det kan t.ex. vara så att människor tröstar sig med vodka i högre grad när mordfrekvensen går upp. Eller så går mordfrekvens och vodkadrickande upp samtidigt av helt andra orsaker, såsom sämre tider.

Written by Niclas Berggren

7 april 2011 at 5:10

Publicerat i alkohol, brottslighet, död

Skuggbild

Gerhard Richter, Shadow Picture II (1968), 59,0 x 64,4 cm:

Written by Niclas Berggren

6 april 2011 at 15:07

Publicerat i konst

Är det dåligt att tjäna mindre än andra?

Det är relativt välbelagt sedan tidigare att människors lycka påverkas negativt av att personer de jämför sig med tjänar mer än dem. En ny nederländsk studie, ”Keeping Up with the Joneses by Finding a Better-Paid Job – The Effect of Relative Income on Job Mobility”, finner ytterligare stöd för detta — men dokumenterar också en effekt på jobbrörligheten:

Our findings suggest that workers compare their own income to that of their neighbors, and low relative income is associated with higher job mobility. We conclude that low relative income (compared to the neighbors) reduces workers’ happiness, and workers react to this by finding a new job which may offer the prospect of higher pay.

Detta får mig att fundera på om det är så dåligt med relativa inkomstskillnader. Om de utgör en starkt motiverande faktor för människor att röra på sig på arbetsmarknaden och hitta jobb som betalar dem bättre, kan det då inte vara så att dessa inkomstskillnader också är förknippade med dynamik, ambition och ett bättre utnyttjande av produktiva resurser i ekonomin? Visst, i ett statiskt perspektiv ger skillnaderna olycka, men denna effekt kan få människor att söka och få bättre betalda jobb, vilket ger positiva lyckoeffekter i ett dynamiskt perspektiv.

Detta resonemang förutsätter förvisso att det finns mer välbetalda jobb att få — man kan härvidlag tänka sig att lågproduktiva individer, som tenderar att stå utanför eller ha en mycket svag position på arbetsmarknaden knappast lär kunna utplåna sin olycka genom att hitta bättre betalda jobb.

Men ligger det inte något i att se denna process som ett slags kapprustning som alla skulle vinna på att stanna upp? Kanske, men återigen tror jag att det synsättet är för statiskt. Det tycks utgå från att antalet och typen av jobb är mer eller mindre konstant, och att det inte finns vinster med rörlighet i termer av bättre matchning och högre produktivitet — antaganden som åtminstone behöver beläggas innan de kan accepteras.

Ett snarlikt argument som det jag framför här är att entreprenörer kan motiveras av att få det bättre än andra, vilket ger ekonomisk utveckling som annars inte skulle ha kommit till stånd. Beaktar man inte dynamiska effekter som dessa kan försök att utplåna relativa inkomstskillnader medföra betydande ekonomiska kostnader.

Written by Niclas Berggren

6 april 2011 at 5:38

Fallande skattekvot

DI:s ledarsida idag konstaterar att få idag vill höja skattekvoten och presenterar följande figur:

Bra att känna till. En intressant fråga är om regeringen föreslår nya skattesänkningar i vårpropositionen nästa vecka; en annan vilken skattekvoten är vid nästa val, 2014. Vill någon prediktera?

Se även inlägget ”Gäller Wagners lag?”.

Written by Niclas Berggren

5 april 2011 at 15:01

Publicerat i ekonomi, politik, skatt

Bör inkomst eller konsumtion beskattas?

Adam Smith noterar, i The Wealth of Nations, att konsumtionsskatter tenderar att användas istället för inkomstskatter när det är svårt att beskatta inkomster. Men det kanske är att föredra att beskatta konsumtion inställer för inkomster, även när det går att beskatta de senare (som i vårt moderna samhälle)? I nästan alla någorlunda rika länder används idag båda typerna av beskattning; Greg Mankiw presenterar pedagogiskt det nationalekonomiska huvudargumentet för att övergå till konsumtionsbeskattning:

Let W be the real wage, r be the interest rate, and t be the tax rate. Suppose I work today in order to save and consume in T years. Under an income tax, the amount of consumption I get for one hour of work is:

(1-t)W*[1+(1-t)r]^T

Under a consumption tax, the amount of consumption I get is:

(1-t)W*[1+r]^T

Now compare these after-tax relative prices to the before-tax relative price, which is

W*[1+r]^T

You can see that the consumption tax creates a constant wedge: the after-tax relative price is 1-t times the before-tax relative price, regardless of T. However, an income tax creates a growing wedge. The larger is T, the greater is the gap between the before-tax and after-tax relative price. In other words, a consumption tax taxes current and future consumption at the same rate, whereas an income tax in effect taxes future consumption at a higher rate than current consumption.

The bottom line: Both consumption taxes and income taxes discourage work, but income taxes discourage saving as well.

Någon kanske invänder att det blir svårt att införa konsumtionsbeskattning som är progressiv (om nu detta är ett önskat kännetecken hos ett skattesystem). Svaret blir att det inte alls är svårt att göra det: se t.ex. förslag här och här.

Något att tänka på när nästa stora skattereform börjar diskuteras så småningom.

Written by Niclas Berggren

5 april 2011 at 5:41

Varför övertidsersättning?

Varför är lönen per tidsenhet högre vid övertidsarbete? En möjlig förklaring är att arbetsgivare måste erbjuda mer betalt för att få anställda att vilja arbeta mer vid behov (men detta förklarar knappast lagstiftning). En annan möjlig förklaring är att lagstiftaren tror att övertidsersättning gör det mer sannolikt att arbetsutrymmet i ekonomin delas mellan fler. Nå, Robert Frank menar i Luxury Fever (s. 169) att den mest sannolika förklaringen är en annan:

The overtime provisions of the Fair Labor Standards Act in the United States serve a similar purpose [limiting the extent to which people can trade leisure time for additional income]. These provisions, which require employers to pay a 50 percent wage premium when workers exceed 8 hours on any given day or 40 hours in any given week, provide a strong incentive to limit the amount people work. Similar legislation exists in many other Western countries. To the extent that conspicuous consumption — and hence the longer hours required to finance it — is more attractive to individuals than to society as a whole, these provisions help narrow the incentive gap.

Syftet är alltså att förhindra människor att jobba mer än de egentligen vill och mår bra av, genom att göra det dyrt för arbetsgivaren att låta dem jobba övertid. Känner någon till om det argumentet har använts i Sverige?

Se mina tidigare inlägg om Robert Franks tankar här.

Written by Niclas Berggren

4 april 2011 at 13:31

Är privat- och offentliganställda annorlunda?

Att människor förmår relatera emotionellt till och bry sig om andra accepteras numera även av de flesta nationalekonomer, som talar om ”prosociala preferenser”. Men styrkan i sådana preferenser varierar människor emellan, vilket tas som utgångspunkt för den nya studien ”Pro-Social Preferences and Self-Selection into the Public Health Sector: Evidence from Economic Experiments”:

In this paper we study the extent to which these differences are related to career choices, by testing whether preferences vary systematically between Tanzanian health worker students who prefer to work in the private health sector and those who prefer to work in the public health sector. Despite its important policy implications, this issue has received hardly any attention to date. By combining data from a questionnaire and two economic experiments, we find that students who prefer to work in the public health sector have stronger pro-social preferences than those who prefer to work in the private sector.

Är slutsatsen att enbart offentlig hälsovård ska erbjudas, så att de med svagare prosociala tendenser söker sig till andra sysselsättningar? Inte nödvändigtvis. Forskarna skriver:

A systematic self-selection of pro-socially motivated health workers into the public sector suggests that it is a good idea to have two sectors providing health services: this can ensure efficient matching of individuals and sectors by allowing employers in the two sectors to use different payment mechanisms tailored to attract and promote good performance from different types of health workers.

Om man utgår från att alla har samma typer av preferens och organiserar och ersätter hälsovårdsarbetet utifrån ett sådant homogenitetsantagande kan det alltså fungera sämre i närvaro av faktisk heterogenitet.

Written by Niclas Berggren

4 april 2011 at 5:11

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 138 andra följare

%d bloggers like this: