Nonicoclolasos

Sökresultat

Professorernas favoriter

Vilka ekonomiska tänkare i olika tidsepoker, vilka ekonomiska tidskrifter och vilka ekonomiska bloggar har amerikanska professorer i nationalekonomi som favoriter? Ett försök att klargöra det görs i den nya studien ”Economics Professors’ Favorite Thinkers, Journals, and Blogs (Along with Party and Policy Views)”, publicerad i Econ Journal Watch:

A sample of 299 U.S. economics professors, presumably random, responded to our survey which asked favorites in the following areas: Economic thinkers (pre-twentieth century, twentieth century now deceased, living age 60 or older, living under age 60), economics journals, and economics blogs. First-place positions as favorite economist in their respective categories are Adam Smith (by far), John Maynard Keynes followed closely by Milton Friedman, Gary Becker, and Paul Krugman. For journals, the leaders are American Economic Review and Journal of Economic Perspectives. For blogs, the leaders are Greg Mankiw followed closely by Marginal Revolution (Tyler Cowen and Alex Tabarrok).

Jag fann det inte minst intressant att studien också undersöker hur professorernas politiska uppfattningar är relaterade till deras svar. Här kan man se de tio mest valda favoritekonomerna under 60 och hur vänster-höger-fördelningen bland respondenterna ser ut, enligt två mått. ”Party ratio” avser kvoten mellan vänster- och högersympatisörer (baserat på partiidentifikation), medan ””Ave. lib. score” avser hur klassiskt liberala (”höger”) respondenterna är på en fyrgradig skala, utifrån svar på policyfrågor, där fyra är mest klassiskt liberalt.

De som har Krugman som favorit är alltså relativt vänsterinriktade (för att inte tala om Galbraiths fans!); endast för Levitt och Easterly är högersympatisörerna fler än vänstersympatisörerna. Förvisso ska här beaktas att vänster i en amerikansk kontext mycket väl kan motsvara en person i mitten av den politiska skalan, ibland kanske t.o.m. höger, i Sverige.

Mina egna favoriter skulle nog vara:

Vilka är dina favoriter i respektive kategori?

Written by Niclas Berggren

15 maj 2011 at 5:45

Publicerat i nationalekonomi, politik

Nazismens medeltida rötter

Det är svårt att förstå hur så många tyskar kunde stödja nazismen under 1920- och 30-talet. Kanske beror det på att en viktig förklaringsfaktor tycks ligga mycket långt tillbaka i tiden, enligt den nya studien ”Persecution Perpetuated: The Medieval Origins of Anti-Semitic Violence in Nazi Germany”:

How persistent are cultural traits? This paper uses data on anti-Semitism in Germany and finds continuity at the local level over more than half a millennium. When the Black Death hit Europe in 1348-50, killing between one third and one half of the population, its cause was unknown. Many contemporaries blamed the Jews. Cities all over Germany witnessed mass killings of their Jewish population. At the same time, numerous Jewish communities were spared these horrors. We use plague pogroms as an indicator for medieval anti-Semitism. Pogroms during the Black Death are a strong and robust predictor of violence against Jews in the 1920s, and of votes for the Nazi Party. In addition, cities that saw medieval anti-Semitic violence also had higher deportation rates for Jews after 1933, were more likely to see synagogues damaged or destroyed in the Night of Broken Glass in 1938, and their inhabitants wrote more anti-Jewish letters to the editor of the Nazi newspaper Der Stürmer.

Ett fascinerande resultat. Man undrar hur uppfattningar av det här slaget slår rot och blir så beständiga — och vad det finns för hemska tendenser i olika länders kultur och historia som kan dyka upp under vissa omständigheter samt vilka dessa omständigheter som kan aktivera dessa tendenser är.

Tips: William Easterly. Se även Christian Bjørnskovs inlägg om denna studie.

Written by Niclas Berggren

29 april 2011 at 5:50

Ljus som tecken på tillväxt

William Easterly presenterar uppsatsen ”Measuring Economic Growth from Outer Space”, som har följande ansats:

GDP growth is often measured poorly for countries and rarely measured at all for cities or subnational regions. We propose a readily available proxy: satellite data on lights at night.

Följande bild visar hur användande av ljusanvändning kan användas som ett sätt att mätta välstånd och tillväxt, i detta fall för Nord- och Sydkorea. Man anar tillväxt i det ena fallet.

Om förklaringen till skillnaden i ekonomisk utveckling i dessa båda länder, se sektion 3 i bokkapitlet ”Institutions as a Fundamental Cause of Long-Run Growth”:

Korea was split into two, with the two halves organized in radically different ways, and with geography, culture and many other potential determinants of economic prosperity held fixed. Thus any differences in economic performance can plausibly be attributed to differences in institutions.

Written by Niclas Berggren

10 februari 2011 at 5:03

Publicerat i tillväxt, välstånd

Hur allvarlig var krisen?

Den gångna krisen har inte undgått någon. Sedd i ett historiskt perspektiv, hur djup och allvarlig var den? I en ny studie, ”The Global Financial Crisis of 2007–08: Is It Unprecedented?”, undersöks den saken:

This paper compares the recent global crisis and recession to earlier international financial crises and recessions. Based on existing chronologies of banking, currency and debt crises we identify clusters of crises. We use an identification of extreme events and a weighting scheme based on real GDP relative to the U.S. to identify global financial crises since 1880. For banking crises we identify five global ones since 1880: 1890-91, 1907-08, 1913-14, 1931-32, 2007-2008. In terms of global incidence the recent crisis is fourth in ranking and comparable to 1907-08. We also calculate output losses during the recessions associated with global financial crises and again the recent crisis is similar in severity to 1907-08 and is fourth in ranking. On both dimensions the recent crisis is a pale shadow of the Great depression. The relatively mild experience of the recent crisis may reflect institutional and policy learning.

Den samlade BNP-förlusten av den senaste bankkrisen beräkas till 1%; motsvarande siffra för 30-talskrisen är nästan 7%. Att krisen i historiskt perspektiv inte var så farlig förvånade åtminstone mig en smula. I vilket fall är det viktigt att fråga sig om det marknadsekonomiska systemet, trots återkommande kriser, inte är ganska bra ändå, såsom det fungerar i praktiken, i samspel med politiken. Ser man inte bara till kostnadssidan av kriser utan även till intäktssidan i form av många år av tillväxt förefaller kalkylen tala till marknadsekonomins fördel. Detta är, som jag tolkar det, nationalekonomerna Gary Beckers och William Easterlys uppfattning i alla fall. Liksom alltså min.

Written by Niclas Berggren

25 december 2010 at 5:35

Ökad ojämlikhet bland artister

William Easterly rapporterar att de 1 procent mest framgångsrika rockartisterna får en allt större andel av rockartistinkomsterna: upp från 26 procent 1982 till 56 procent 2003. Hans tes är att detta i huvudsak beror på teknologisk utveckling: musik har blivit allt mer lättillgänglig och människor i allmänhet har bra musikanläggningar pga. fallande priser.

Jag tror det ligger en hel del i detta. För egen del köper jag inte gärna musik med andra artister än de bästa; dessutom går jag relativt sällan på liveföreställningar i Stockholm, eftersom jag har märkt att jag lätt blir missnöjd med de sångare som framträder här. Har man vant sig vid Joan Sutherland på sin musikanläggning därhemma blir, tyvärr, Kungliga Operans sångare ofta något av en besvikelse.

En ytterligare fråga är om den ökade ojämlikheten bland artister är upprörande. Det tycker inte jag, i sig, men en möjlig negativ effekt skulle kunna bli att försämra genomsnittskvaliteten på sikt, om en artistkarriär blir mer ekonomiskt riskabel. Om bara de allra bästa tjänar riktigt bra kanske det kan avskräcka många riskaverta talanger, som har potential att bli toppartister.

Written by Niclas Berggren

29 november 2010 at 4:43

Publicerat i ekonomi, elitism, idoler, musik, opera

Framgång bestäms tidigt

Jag fastnade för detta diagram över sambandet mellan provresultat i förskoleåldern och lön i 25-27-årsåldern från den nya studien ”How Does Your Kindergarten Classroom Affect Your Earnings?”, återgivet av William Easterly:

Är man duktig som litet barn är sannolikheten, som det verkar, hög att det går bra för en i livet, i alla fall på det utbildningsmässiga och materiella planet.

Se även inlägget ”Tidig utbildning ger resultat”.

Written by Niclas Berggren

4 november 2010 at 14:16

Bestämdes fattigdomen i världen för 500 år sedan?

När variationen i fattigdom (eller välstånd) mellan världen diskuteras, brukar både kort- och långsiktiga förklaringar anges: kvaliteten på institutionerna, kolonialismen och vädret är tre exempel. I en ny studie, ”Was the Wealth of Nations Determined in 1000 BC?”, publicerad i American Economic Journal: Macroeconomics, presenteras resultat som tyder på en mycket långsiktig bestämningsfaktor av dagens välståndsnivåer:

The main finding of this paper is a simple one. Technology in 1500 AD is associated with the wealth of nations today. This is robust to including continent dummies and geographic controls, so it is not just driven by “Europe versus Africa” or “tropical versus temperate zones.” There are two notable parts of the finding. The first is that technology as old as 1500 AD is a historical correlate of development when we consider that most historical discussions of developing countries start with post-1500 European contact and colonization. The second notable aspect of our finding is that the magnitude of the association between historical technology adoption and current development is nontrivial. In our baseline specification for migration-adjusted technology, going from having none to having adopted all the technologies available in 1500 AD is associated with an increase in current per capita GDP by a factor of 26. More realistically, after including a battery of controls, this multiple is still between 5.9 and 13.3.

Sambandet illustreras i denna plott:

Ett fascinerande resultat, som pekar på att det finns faktorer som påverkar välstånd som inte så lätt ändras. Kvarvarande skillnader kan alltså, tycks det, i hög grad förklaras av historiska teknologinivåer. Icke desto mindre tycker jag det är viktigt att betona att det finns faktorer som går att påverka — och mycket riktigt har en hel del fattigdom försvunnit i världen de senaste decennierna, vilket har påpekats av bl.a. Xavier Sala-í-Martin, Robert Lucas och Jagdish Bhagwati. En vidare fråga är: Vad bestämde teknologinivåerna år 1500 (förutom tidigare teknologinivåer)?

Tips: William Easterly. Se, för övrigt, min kritik av användandet av förkortningarna ”BC” och ”AD”.

Written by Niclas Berggren

21 juli 2010 at 15:22

Behåll inte alla dina pengar själv

Professorn i nationalekonomi William Easterly och professorn i filosofi Peter Singer möts i ett samtal om hur man kan förbättra för dem som har det sämst ställt i världen. Ta en titt! Deras budskap:

[T]he message does come through loud and clear from both Peter and me: give, and, equally important, make sure your gifts reach the poor. Sounds so simple, and yet you have to work hard at the details to get it right.

Vart rekommenderar du att man skänker pengar för att möjliggöra effektiv hjälp? Tips emottages tacksamt.

Se även det tidigare inlägget ”Ska vi rädda liv? Kan vi?”.

Written by Niclas Berggren

6 januari 2010 at 7:00

Publicerat i ekonomi, fattigdom, moral, pengar

Är budgetunderskott oproblematiska?

budgetunderskott

Nu ökar budgetunderskotten i nästan alla länder, dels som en automatisk effekt av den ekonomiska nedgången (pga. minskade skatteinkomster och ökade transfereringsutgifter) och dels som ett resultat av diskretionära stimulanspaket.

Låt oss anta att den ökning av budgetunderskotten som följer av stimulanspaketen blir stora och bestående, dvs. att de inte åtföljs av beslut att höja skatter eller minska utgifter i kommande högkonjunktur. Detta antagande är inte orealistiskt, enligt James Buchanans och Richard Wagners analys i Democracy in Deficit: The Political Legacy of Lord Keynes. Som Robert Rubin, Peter Orszag och Allen Sinai formulerar det i ”Sustained Budget Deficits”:

The most attractive policy combination to spurring demand in a weak economy with excess capacity of capital and labor would thus combine long-term fiscal discipline with shortterm fiscal stimulus. The short-term fiscal stimulus provides a direct spur to aggregate demand, while the long-term fiscal discipline provides an indirect one through forward-looking financial markets. The problem is how to combine the two in a credible manner—too much fiscal stimulus extended over too long a period raises questions about whether long-term fiscal discipline will occur, thereby undermining the efficacy of such a joint package. [Min kursivering.]

Den fråga jag tycker man bör ställa sig är vilka effekter ett stort, långvarigt budgetunderskott kan tänkas ha på ekonomin. Den frågan negligeras nästan helt i den akuta krisdebatten, där de flesta verkar tro att stora och långvariga budgetunderskott är otänkbara eller i alla fall helt oproblematiska. Så är inte fallet. Vilka kostnader medför sådana underskott? Det kan det vara värt att påminna sig om och väga in när stimulanspaket diskuteras.

Laurence Ball och Greg Mankiw konstaterar bl.a. följande i ”What Do Budget Deficits Do?”:

To sum up: government budget deficits reduce national saving, reduce investment, reduce net exports, and create a corresponding flow of assets overseas. These effects occur because deficits also raise interest rates and the value of the currency in the market for foreign exchange. … Over a year or two, this crowding out of investment has a negligible effect on the capital stock. But if deficits continue for a decade or more, they can substantially reduce the economy’s capacity to produce goods and services. … [G]overnment debt reduces the growth of GDP because it crowds out capital. … [T]he winners from budget deficits are current taxpayers and future owners of capital, while the losers are future taxpayers and future workers. … But as countries increase their debt, they wander into unfamiliar territory in which hard landings may lurk. If policymakers are prudent, they will not take the chance of learning what hard landings in G-7 countries are really like.

Stanley Fischer och William Easterly kommer fram till denna slutsats i ”The Economics of the Government Budget Constraint”:

Consideration of the macroeconomics of the government budget constraint points to the dangers that arise from excessive budget deficits: inflation, exchange crises, external debt crises, and high real interest rates, with implications for the real exchange rate and the trade account and for investment. … The fact that a fiscal policy is sustainable does not mean that it is optimal. A fiscal deficit may crowd out private investment, and it might well be desirable to reduce the debt to GNP ratio to crowd in private investment. Similarly, it may not be optimal to collect the maximum possible amount of revenue from seignorage but rather a smaller amount corresponding to a lower inflation rate. Both theory and evidence tell us-and warn us-that large budget deficits pose real threats to macroeconomic stability and, therefore, to economic growth and development.

Slutligen påpekar William Gale and Peter Orszag följande i ”Economic Effects of Sustained Budget Deficits”:

The more fundamental point is that the preponderance of evidence shows that long-term budget deficits reduce national saving and impose substantial long-run costs on the economy, regardless of whether interest rates are affected. As long as an increase in the budget deficit is not fully offset by an increase in private saving, an expanded deficit will manifest itself in some combination of reduced domestic investment and an expanded current account deficit. Either way, and regardless of the effect of deficits on interest rates, increased budget deficits reduce future income. That reduction in future income is the true cost of sustained budget deficits.

Även om stimulanspaket fungerar på kort sikt, vilket jag förvisso ställer mig frågande till, blir frågan vilka de medel- och långsiktiga konsekvenserna av de politiskt beslutade, höga budgetunderskotten kommer att bli. Det finns skäl att känna viss oro på den punkten — inte minst eftersom de demografiska förändringarna framöver dessutom med hög sannolikhet kommer att öka underskotten — och att börja beakta budgetunderskottens kostnader när dagens ekonomisk-politiska beslut fattas. ”In the long run we’re all dead”, sa Keynes. Det må så vara, men budetunderskottens kostnader kommer nog att göra sig påminda långt före vår död.

Se tidigare inlägg: ”De som tror att de vet”, ”Är ökade offentliga utgifter en lösning på krisen?”, ”Är alla keynesianer nu?”, ”Mona och Wanja visar vägen”, ”En icke-keynesiansk professor”, ”Kris-haiku”, ”Skattesänkningar förordas på Harvard”, ”En motsträvig regering”, ”Sverige stimulerar redan ekonomin” och ”Tror alla på statlig stimulans?”.
Bloggkommentarer: ”Den tickande bomben: USAs budgetunderskott” (Peter Santesson-Wilson) samt ”Obalans och balans i USA” (Sloped Curve).
Media: WSJSvt, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4DN1, DN2, DN3, DN4, DN5AB1, AB2, AB3, DagenSydsv.

Written by Niclas Berggren

11 april 2009 at 8:06

Ovetenskap i politiken

Antag att politiska uppfattningar kan beskrivas med en vänster-högerskala. Antag vidare att man i politiska sakfrågor kan resonera på ett av två sätt: vetenskapligt och ovetenskapligt. Med det senare menar jag det professor Olle Häggström beskriver på följande sätt i Riktig vetenskap och dåliga imitationer (s. 139):

Motsatsen till vetenskapligt kritiskt tänkande är att i förväg ha bestämt sig för vilka slutsatser som skall uppnås, varefter man om en undersökning ger resultat som pekar i oönskad riktning helt enkelt ignorerar dessa för att istället jaga vidare efter ny evidens och då enbart ta fasta på sådant som stödjer önskad slutsats.

Min fråga är om graden av ovetenskapligt tänkande är större längs vänster-högerskalans ytterkanter än i dess mitt. Är politiskt mer extrema personer också mer ovetenskapliga? Många tycks utgå från det, men jag undrar om det stämmer. Kan man inte lika väl befinna sig i den politiska mitten på ovetenskapliga grunder? Någon kanske håller med om att man kan göra det men att det är mindre sannolikt att man gör det. Kanske därför att vetenskapen ofta inte kommer fram till entydiga resultat och att en mittenposition därför verkar mest i linje med ett oklart forskningsläge. Eller kanske därför att vetenskapen ofta kommer fram till entydiga resultat som visar att en mittenposition är mest korrekt. Visst är båda dessa förklaringar möjliga och kanske t.o.m. rimliga, men det är viktigt att inse att de inte är sanna i alla fall.

Professor William Easterly diskuterar, mot bakgrund av resonemang av detta slag, om hans försvar av relativt fria marknader är ”ideologi” och inte vetenskapligt grundat:

If you are a free market ideologue, then you will defend free markets. However, it does not follow that If you defend free markets, then you are an ideologue. My posts presented evidence for markets as a development strategy. Feel free to disagree with the evidence, but don’t jump to the “ideologue” conclusion.

Det är lätt att anklaga andra för att vara ovetenskapliga, men det duger inte att enbart titta på uppfattningar i sak (och deras placering på vänster-högerskalan) för att avgöra om någon resonerar ovetenskapligt. Man måste granska argument på deras meriter i sann vetenskaplig anda, och då kan ibland ”extrema” politiska uppfattningar befinnas vara vetenskapligt underbyggda. Tror jag.

Uppdatering: Se professor Mario Rizzos försvar av ideologi.

Written by Niclas Berggren

13 mars 2009 at 8:46

Publicerat i debatt, ideologi, politik

Ska vi rädda liv? Kan vi?

singerPeter Singer är professor i moralfilosofi vid Princeton University. I en ny bok, The Life You Can Save (utdrag), talar han sig varm för att vi som rika individer och länder bör göra mycket mer för att hjälpa världens fattiga. Han inleder med att beskriva en situation där ett litet barn håller på att drunkna och där du kan rädda det till låg kostnad. Bör du inte hoppa i och rädda barnet? De flesta svarar ja. Men Singer frågar vidare:

Now think about your own situation. By donating a relatively small amount of money, you could save a child’s life. Maybe it takes more than the amount needed to buy a pair of shoes—but we all spend money on things we don’t really need, whether on drinks, meals out, clothing, movies, concerts, vacations, new cars, or house renovation. Is it possible that by choosing to spend your money on such things rather than contributing to an aid agency, you are leaving a child to die, a child you could have saved?

Det är svårt att inte känna sympati för Singers hållning. Men även om man delar målet är det inte säkert att donation av pengar är ett särskilt effektivt medel. Professor William Easterly tar i en recension fasta på just det:

Unfortunately, there are several differences between these two situations. The most important is that you know exactly what to do to save the child, whereas it is not at all clear that you (or anyone else) knows exactly what to do to save the lives of poor children or how to get them out of extreme poverty.

Är en sådan invändning ett skäl att inte donera (rejält) med pengar? Kanske, kanske inte. Det beror i hög grad på om det kan göras trovärdigt att det finns hjälpkanaler som verkligen gör skillnad. Är inte Läkare utan gränser en sådan? Finns andra?

I vilket fall tycker jag om att Singer utmanar oss i vår bekvämlighet och i vårt närsynta krisbeklagande. Vi har det trots allt bra; många andra har det sämre; kan vi göra något för dem? Förutom, förstås, att peka på behovet av institutionella reformer som ger tillväxt och reducerar fattigdom (ett påpekande som på intet sätt står i principiell konflikt med ett personligt givande).

Boken kommer i svensk översättning, Det liv du kan rädda, i april.
Se Peter Singer tala med Tyler Cowen om boken på Bloggingheads.
Se tidigare inlägg om Peter Singer här och om William Easterly här. Se även inläggen ”Fattigdomen minskar pga. ekonomisk tillväxt” och ”Hur förbättras livet för världens fattiga?”.

Written by Niclas Berggren

7 mars 2009 at 8:18

Ska vi klandra marknadsekonomin för krisen?

Professor William Easterly, New York University, svarar på frågor:

Q. But hasn’t the current crisis discredited “free markets”?
easterlyThe history of markets is one of periodic crises (especially financial crises) and recoveries, including major episodes of creative destruction, but with steady positive long run growth despite severe fluctuations around the trend. The huge fallibility of human actors makes the case for markets stronger, not weaker. The market itself triggers the corrective actions by both public and private actors when these actors do stupid things, like give too many mortgages to people who were not creditworthy and then try to cover it up with fancy securitization. The collapse of financial markets was a severe wake up call to change this stupid behavior; creative destruction is wiping out firms that made huge mistakes (despite some well-publicized cases of individual CEOs getting bonuses despite their stupid actions). New firms or restructured firms will not make the same mistakes (even if they find new mistakes to cause some new crisis). Since we recovered from all the previous crises of capitalism, it seems likely we will recover from this one. A knee-jerk rejection of markets (especially in poor countries) will likely postpone rather than accelerate the recovery.

Jag har tidigare gett uttryck för en liknande syn. Liksom Gary Becker. Och Casey Mulligan.

Written by Niclas Berggren

2 mars 2009 at 20:15

Framgångsrikt bistånd

malaria5

Professor William Easterly, känd som biståndskritiker, betonar i ”Can the West Save Africa?” att bistånd faktiskt kan fungera riktigt bra:

There are well known and striking donor success stories, like the elimination of smallpox, the near-eradication of river blindness and Guinea worm, the spread of oral rehydration therapy for treating infant diarrheal diseases, DDT campaigns against malarial mosquitoes (although later halted for environmental reasons), and the success of WHO vaccination programs against measles and other childhood diseases. The aid campaign against diseases in Africa … is likely the single biggest success story in the history of aid to Africa …

Uppmaningen är att biståndsmyndigheter och -organisationer lär sig av de satsningar som har fungerat bra. Det är sällan de storslagna resursöverföringarna, utan oftare de småskaliga, marginella försöken att förbättra tillvaron för människor, som har fungerat.

Uppdatering: Uppsatsen är nu publiceradJournal of Economic Literature.

Written by Niclas Berggren

22 februari 2009 at 11:03

Fungerar skuldavskrivning?

Regeringen ägnar sig åt skuldavskrivning: fattiga länder med hög skuldsättning får hjälp att minska denna. Men historiskt sett har inte det varit ett särskilt effektivt sätt att använda resurser, enligt studien ”How Did Heavily Indebted Poor Countries Become Heavily Indebted? Reviewing Two Decades of Debt Relief” av William Easterly:

The paradox of debt is that heavily indebted poor countries (HIPCs) became heavily indebted after two decades of debt relief efforts. Average policies in HIPCs 1980–97 were worse than other less-developed countries (LDCs), controlling for income. Terms of trade and wars do not show a different trend in HIPCs than in non-HIPC LDCs. Financing HIPCs shifted away from private and bilateral nonconcessional sources toward International Development Assistance and other multilateral concessional financing––but this implicit form of debt relief also failed to reduce net present value debt. The record is not encouraging for the success of current debt relief efforts.

Regeringen inser förvisso att man inte bara kan skriva av skulder utan att ta hänsyn till den institutionella kvaliteten i länderna i fråga, och det är i linje med en internationell omläggning av skuldavskrivningar sedan början av 2000-talet. Det visar Andreas Freytag och Gernot Pehnelt i studien ”Debt Relief and Governance Quality in Developing Countries”:

In this paper we empirically discuss whether or not debt relief has been economically rational in the past 15 years. From analyzing the determinants of debt relief, our results suggest that governance quality did not play a role in the decision of creditor countries to forgive debt in the 1990s. Furthermore, even the actual debt burden of highly indebted poor countries was not crucial in deciding whether or not debt forgiveness was granted. Rather, debt relief followed a strong path dependence: those countries whose debt had been forgiven in the first half of the 1990s were also granted debt forgiveness in the second half of the decade. However, this allocation pattern changed at the beginning of the 21st century, when path dependence diminished and some dimensions of governance quality were taken into account by donor countries.

I en populärsammanfattning presenteras denna tabell som illustrerar faktorer som har varit viktiga vid skuldavskrivningar:

skuldavskrivning

Även om det inte finns några garantier för att de nyare kriterierna för skuldavskrivning leder till goda resultat, ser chanserna ändå bättre ut än tidigare. Framförallt är det hoppingivande att det finns ett lärande i den politiska processen. Det kanske även kan leda till en ytterligare förnyelse av den vidare biståndspolitiken.

Se tidigare inlägg om bistånd: ”Bistånd och tillväxt”, ”Mindre bistånd är bättre bistånd”, ”Vad bestämmer attityderna till bistånd?”, ”Förbättrar bistånd människors hälsa?”, ”Vad säger forskningen om bistånd?”, ”Ska bistånd kanaliseras via kristna organisationer?” (av Mikael Elinder)

Written by Niclas Berggren

15 februari 2009 at 13:56

Ekonomisk politik gör skillnad

Vad förklarar att länder utvecklas olika ekonomiskt? En grundläggande och väl belagd förklaring är att de formella institutionerna — främst lagstiftning om ägande och rättssystemet — skiljer sig åt.* Länder som skyddar privat ägande och som har icke-korrumperade, förutsägbara och effektiva rättssystem växer mer än andra länder. Nu visar en ny studie, ”Institutions vs. Policies: A Tale of Two Islands”, att skillnader i institutioners utformning  inte förklarar allt:

Recent work emphasizes the primacy of differences in countries’ colonially-bequeathed property rights and legal systems for explaining differences in their subsequent economic development. Barbados and Jamaica provide a striking counter example to this long-run view of income determination.  Both countries inherited property rights and legal institutions from their English colonial masters yet experienced starkly different growth trajectories in the aftermath of independence.  From 1960 to 2002, Barbados’ GDP per capita grew roughly three times as fast as Jamaica’s.  Consequently, the income gap between Barbados and Jamaica is now almost five times larger than at the time of independence.  Since their property rights and legal systems are virtually identical, recent theories of development cannot explain the divergence between Barbados and Jamaica.  Differences in macroeconomic policy choices, not differences in institutions, account for the heterogeneous growth experiences of these two Caribbean nations.

Så här olika har real BNP per capita utvecklats sedan 1960:

barbadosjamaica

Vad är det då för ekonomisk politik som har gett Barbados så mycket större ekonomisk framgång än Jamaica? Den huvudsakliga skillnaden är att Jamaica, till skillnad från sin granne, nationaliserade företag, ökade de statliga utgifterna kraftigt (med stora budgetunderskott som följd), reducerade ekonomisk interaktion med omvärlden och bedrev en expansiv penningpolitik (med hög inflation som följd). Ekonomisk framgång torde gynnas både av vissa institutioner och en viss ekonomisk politik.**

____________________

*Se t.ex.
Acemoglu, Daron, Johnson, Simon och Robinson, James A. (2005). ”Institutions as a Fundamental Cause of Long-Run Growth.” I Aghion, Philippe och Durlauf, Steven N. (red), Handbook of Economic Growth, Volume 1A. Amsterdam: Elsevier.
North, Douglass C. (1993). ”Economic Performance through Time.” Nobelföreläsning.
Waldenström, Daniel (2005). ”Privat äganderätt och ekonomisk tillväxt.” I Berggren, Niclas och Karlson, Nils (red), Äganderättens konsekvenser och grunder. Stockholm: Ratio.
**För en avvikande uppfattning om betydelsen av ekonomisk politik för tillväxt, se
Easterly, William (2005). ”National Policies and Economic Growth: A Reappraisal.
I Aghion, Philippe och Durlauf, Steven N. (red), Handbook of Economic Growth, Volume 1A. Amsterdam: Elsevier.

Written by Niclas Berggren

2 januari 2009 at 7:14

Vad säger forskningen om bistånd?

biståndModeraterna föreslår en förändrad biståndspolitik:

Vår omprövning av den gamla biståndspolitiken bottnar i tre insikter: För det första kan inte en modern politik för global utveckling stanna vid att ge bistånd. … För det andra måste biståndet användas så effektivt och resultatinriktat som möjligt. … För det tredje måste biståndets legitimitet säkras.

Vad säger då forskningen om effekterna av bistånd? I metastudien ”The Aid Effectiveness Literature: The Sad Results of 40 Years of Research” (med tabeller och figurer här), baserad på 97 olika studier och accepterad för publicering i Journal of Economic Surveys, finner Hristos Doucouliagosa and Martin Paldam följande:

Our three meta-analyses of the AEL [Aid Effectiveness Literature] have failed to find evidence of a significantly positive effect of aid. Consequently, if there is an effect, it must be small. Development aid is an activity that has proved difficult to do right. Even though such a negative conclusion may cost some support for aid in the short run, it may ultimately prevent aid fatigue in the longer run. Our findings underscore the need to find more effective ways to employ development aid.

Denna slutsats är i linje med vad William Easterly kommer fram till i ”Can Foreign Aid Buy Growth?”, publicerad i Journal of Economic Perspectives:

In any case, improving quality of aid should come before increasing quantity. This step is difficult but not impossible.

Det verkar inte helt fel att fundera på en ny, mindre storleksfixerad biståndspolitik.

Media: DN1, DN2, SvD, Sydsvenskan, Dagen1, Dagen2, Dagen3

Written by Niclas Berggren

27 november 2008 at 9:57

USA har minskat demokratin i världen

Supermakter har en tendens att lägga sig i andra länders angelägenheter, t.ex. genom att intervenera med militärmakt. En ny studie* finner att sådana interventioner i regel inte har gynnat demokrati i de länder som har invaderats, och det spelar ingen roll om supermakten i fråga själv var demokrati eller diktatur:

We find that superpower interventions are followed by significant declines in democracy, and that the substantive effects are large. Perhaps surprisingly, once endogeneity is addressed, US and Soviet interventions have equally detrimental effects on the subsequent level of democracy; both decrease democracy by about 33%. Our findings thus suggest that one should not expect significant differences in the adverse institutional consequences of superpower interventions based on whether the intervening superpower is a democracy or a dictatorship.”

Ytterligare något som talar för försiktighet med amerikanska militära ingripanden framöver. Pågående experiment i Afghanistan och Irak får utvisa om utifrån införda demokratiseringar i nutid kan bli beständiga. Och, därmed, om John McCains demokratiseringsplaner har framtiden för sig.

_____________________________

*Easterly, William, Satyanath, Shanker och Berger, Daniel (2008). ”Superpower Interventions and their Consequences for Democracy: An Empirical Investigation.” Brookings Global Economy & Development Working Paper nr. 17.

Written by Niclas Berggren

27 maj 2008 at 8:30

Bistånd och tillväxt

Från Dagens Industri:

Att bistånd saknar effekt på ekonomisk tillväxt i fattiga länder må vara ett kontroversiellt påstående, men saknar inte stöd i vetenskapliga studier. Danske ekonomiprofessorn Martin Paldam vid Århus universitet har granskat hundratals forskarrapporter om biståndets effekt och fördelning i världen.

‘Det finns inget samband mellan bistånd och ekonomisk tillväxt. Varje studie eller teoretisk modell som hävdar detta kollapsar när resultaten ska reproduceras. Detta vet alla som jobbar med bistånd, men det är mycket pinsamt, så alla försöker hela tiden förklara bort det. Och det mest pinsamma är att fattigdomsminskningen kommer ur globalisering och kapitalism. Kina och Indien får inget bistånd’, säger Paldam.”

Se också ”Can Foreign Aid Buy Growth?” av professor William Easterly.

Nationalekonomerna Berg, Bjørnskov och Holm finner dock i en ny studie att medan bistånd i allmänhet inte har en positiv tillväxteffekt kan en sådan effekt skönjas i länder där skuldsättningen till utlandet är hög.

Written by Niclas Berggren

2 december 2007 at 7:17

Publicerat i ekonomi, politik

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 138 andra följare

%d bloggers like this: