Nonicoclolasos

Sökresultat

Foucault ville inte prata jobb

Edmund White skriver en del om Michel Foucault i My Lives. Ett par saker jag gillar med den senares sätt att leva är hans tilltagande betoning av vänskap som central för ett lyckligt liv samt hans ovilja att diskutera sin professionella verksamhet utanför arbetstid. Då ville han istället omge sig med en skara unga, smala skönheter och bjuda dem på exklusiv (och av cateringfirma lagad) mat. Han blev riktigt ond på en ung man som började tala filosofi med honom i samband med en sådan tillställning! (Kvinnor ingick inte i hans värld, och det gör de nästan inte i min heller, utanför familjen.)

Här kan han förresten ses diskutera begreppet ”den mänskliga naturen” med Noam Chomsky:

Jag tycker om Foucaults ifrågasättande attityd: vad är ”den mänskliga naturen”, närmare bestämt? Chomsky verkar inte kunna besvara den frågan.

(Tack till Patrik för tipset om videon. Man undrar: vilken av de intellektuella giganterna M. Foucault och Ali G. föredrar Chomsky att samtala med?)

Written by Niclas Berggren

2 februari 2008 at 19:10

Publicerat i filosofi, vänskap

Är straff moraliskt motiverade?

Mårten Schultz skriver i DN:

Brott bestraffas eftersom det är rättvist. Ett straff är rättvist eftersom den som har begått brottet har ådragit sig en moralisk skuld. Om jag mördar någon förtjänar jag ett straff av moraliska skäl. … I Sverige har vi präglats av andra förklaringar till varför vi har straff. Förklaringar som är instrumentella, inte moraliska: Straff rättfärdigas för att det vårdar eller avskräcker. … Eller så sägs det att straffet är legitimt för att det avskräcker, trots att de flesta av oss anser att en våldtäkt bör bestraffas även om straffet inte avskräcker.

Det finns mycket — oerhört mycket — att säga om detta. Låt mig begränsa mig till fyra kommentarer:

  1. Schultz resonemang bygger på en outtalad men helt central premiss, nämligen fri vilja. Utan fri vilja går det inte att tala om ”moralisk skuld” eller att någon ”förtjänar ett straff av moraliska skäl”. Eftersom jag (liksom bl.a. EinsteinSchopenhauerBergströmStrawsonRussellDilbertO’HearHonderichSmilanskyPosner,
    Dendrophilian, Foucault och Nietzsche*) förkastar uppfattningen att människors vilja är fri, måste jag också förkasta Schultz uppfattning om straff som ”rättvisa”. Som Dawkins uttrycker det: ”Retribution as a moral principle is incompatible with a scientific view of human behaviour.” Debatten måste alltså skifta upp en nivå, till filosofins och vetenskapens område, för att kunna benas ut och förstås (i alla fall om uppfattningar om fri vilja har rationella grunder, vilket förvisso inte är säkert).
  2. Däremot tror jag att Shultz och jag är relativt eniga på ett praktiskt plan om att en rad handlingar bör bestraffas, låt vara att vi har olika grund för att anse det. I mitt fall är utgångspunkten empiriska forskningsresultat som antyder att straff innefattar lägre grad av brottslighet — se härhär och här — vilket jag finner önskvärt. Ungefär som jag anser åtgärder som motverkar sjukdomar påkallade, trots att jag inte, på ett grundläggande plan, klandrar bakterier och virus för den skada de ger upphov till.
  3. Det är något missvisande att hävda att ”instrumentella skäl” för straff inte är moraliska till sin karaktär — eftersom de i regel ingår i ett konsekvensetiskt argument där uppnåendet av ett visst mål i högsta grad anses vara moraliskt grundat.
  4. Till sist har jag en fråga till Schultz. Antag att straff skulle öka brottsligheten. Antag att straff av våldtäktsmän leder till att antalet våldtäkter tiodubblas. Är då straff ändå önskvärda? Schultz anser det uppenbarligen. Jag gör det absolut inte.

__________________________
*Jag kände att jag måste nejmdroppa lite, eftersom Schultz nämner Aristoteles och Kant i sin krönika.

Written by Niclas Berggren

13 april 2011 at 9:24

Varför hårdare straff?

Moderaterna profilerar sig gärna som ett parti som är tufft mot brottsligheten. I linje härmed skriver en av partiets företrädare:

Därtill har regeringen också lagt förslag om skärpta straff för grov våldtäkt. Och nej, det är ingenting som minskar brotten på sikt.

Så märkligt! Jag kan förstå när någon argumenterar för skärpta straff därför att detta förväntas leda till sänkt brottslighet. (Det finns rent allmänt stöd i forskning för en sådan effekt: se här och här.) Jag kan också förstå när någon argumenterar för att använda sig av andra metoder än straff för att minska brottsligheten. Men jag har mycket svårt att förstå hur man kan argumentera för skärpta straff samtidigt som man förväntar sig att detta inte har någon effekt på brottsligheten. Styrs man inte då av det (enligt min uppfattning primitiva) hämndbegär som bl.a. Richard Dawkins, Michel Foucault och Edward Glaeser och Bruce Sacerdote pekar på — och som svårligen kan försvaras filosofiskt?

Se även Isobel Hadley-Kamptz kommentar.

Written by Niclas Berggren

26 mars 2010 at 15:06

Bra och dåliga droger

michelfoucaultMichel Foucault ville nyansera tänkandet kring droger:

I think that drugs must become part of our culture. … As a pleasure. We have to study drugs. We have to experience drugs. We have to do good drugs that can produce very intense pleasure. I think this puritanism about drugs, which implies that you can either be for drugs or against drugs, is mistaken. Drugs have now become a part of our culture. Just as there is bad music and good music, there are bad drugs and good drugs. So we can’t say we are ”against” drugs any more than we can say we’re ”against” music.*

En intressant tankegång, att inte förkasta alla droger tout court, utan att ta ställning till dem, en och en, efter en ”kostnads-intäktsanalys” som beaktar njutning som en intäkt. Frågan är om vår puritanska politiska kultur är mogen för ett sådant förhållningssätt – och för en öppen diskussion om alternativ till kriminalisering när det gäller att motverka de dåliga drogerna. Troligen inte.

Själv är jag sugen på soma.

*Ur Ethics: Subjectivity and Truth (s. 165–166).

Written by Niclas Berggren

22 september 2009 at 6:40

Publicerat i etik, kultur, lycka, moral, narkotika, njutning

Öppen för förändring

foucault i arbeteFilosofen Michel Foucault beskriver sitt sätt att förhålla sig till och påverkas av sitt arbete:

I am not interested in the academic status of what I am doing because my problem is my own transformation. That’s the reason also why, when people say, ”Well you thought this a few years ago and now you say something else,” my answer is … [Laughs] ”Well, do you think I have worked like that all those years to say the same thing and not be changed?” This transformation of one’s self by one’s own knowledge is, I think, something rather close to the aesthetic experience. Why should a painter work if he is not transformed by his own painting?*

Jag imponeras av detta förhållningssätt till det akademiska arbetet. Jag tror att den stora majoriteten forskare trälar på i gamla hjulspår utan särskilt stor förnyelse och utan tillstymmelse till att transformeras av ny kunskap. Att vilja och förmå uppnå detta är få förunnat. Det som gör Foucaults förhållningsätt än mer imponerande i mina ögon är att det inte var ett introvert projekt; tvärtom var han en varm förespråkare av att sprida den nya kunskapen.

*Ur Ethics: Subjectivity and Truth (s. 131).

Written by Niclas Berggren

17 september 2009 at 12:14

Prata inte jobb

Tillhör du, liksom jag, dem som helst inte vill tala om sitt arbete på fritiden? I detta är vi i så fall lika Michel Foucault. Edmund White skriver följande i My Lives (s. 194):

During the dinner I regretted that I couldn’t discuss his theories with him [Foucault]. Only later did I learn that he disliked such discussions outside the classroom.

Så träffar du mig, tala helst om något annat än nationalekonomi, t.ex. om sötisar, politik eller opera.

Written by Niclas Berggren

24 juli 2009 at 18:14

Publicerat i fritid, nationalekonomi

Sociala fenomens existens

foucaultMichel Foucault använde sig med yttersta tvekan av begreppet existens, särskilt när han analyserade sociala fenomen. Jag finner detta fascinerande: Vad finns egentligen? Hur vet vi att något finns? Är det mer fruktbart för att förstå ett socialt fenomen, att använda något annat begrepp?

John Protavi beskriver i ”What Does Foucault Think Is New about Neoliberalism?” hur Foucault istället använde sig av begreppet marked out in reality (vilket kanske kan översättas med ha tagit plats i verkligheten):

Let us conclude this section with a look at two fascinating passages that display Foucault’s nuance regarding his ontological commitments. The first concerns the claim that posing the question of the regime of truth of liberalism amounts to the ”same problem” Foucault dealt with concerning madness, disease, delinquency, and sexuality. Foucault’s investigation of the historical constitution of these objects is not a matter of showing them to be ”wicked illusions or ideological products to be dispelled in the light of reason.” However, although they are not illusions, Foucault will not want to say that they ”exist,” although he will claim that they are ”something” which is ”marked out in reality.” Foucault writes regarding his previous investigations, ”it was a matter of showing by what conjunctions [interférences] a whole set of practices—from the moment they became coordinated with a regime of truth—was able to make what does not exist (madness, disease, delinquency, sexuality, etcetera), nonetheless become something [devienne cependant quelque chose], something however that continues not to exist”. The question of the constitution of such objects as established by the relation of objectifying practices and a regime of truth necessitates that we distinguish between ”existence” and being ”marked out in reality.” Studying the constitution of such an object is not the demonstration of an ”error” or an ”illusion” but entails asking ourselves ”how a particular regime of truth, and therefore not an error, makes something that does not exist able to become something. It is not an illusion since it is precisely a set of practices, real practices, which established it and thus imperiously marks it out in reality [le marque ainsi impérieusement dans le réel]”.

Kan det här synsättet också informera nationalekonomisk analys? För metaforer som ”den osynliga handen” och begrepp som ”alternativkostnad” och ”jämvikt” är frågan: Vilken är deras egentliga ontologiska karaktär? Finns de eller har de tagit plats i verkligheten?

I denna anda, se Daniel Kleins ”Unfolding the Allegory behind Market Communication and Social Error and Correction”.

Written by Niclas Berggren

5 juli 2009 at 15:58

Publicerat i filosofi, nationalekonomi

Neoliberalismens attraktionskraft

Michel Foucault var fascinerad av en av efterkrigstidens liberalismer, den han kallade neoliberalism. Särskilt fann han det intressant att denna liberalism, även om den bejakade marknadsekonomin, fann staten viktig som fastställare av ett regelverk. Marknadens sätt att fungera ses alltså här inte som ”naturligt” utan som artificiellt och som ett resultat av socialt konstruerade institutioner. I ”What Does Foucault Think Is New about Neo-Liberalism?” skriver John Protevi:

Classical liberals want the market to be a free natural zone where government can’t interfere, precisely to let the invisible hand provide for social benefits from individual self-interest. There’s a whole anthropology here of the natural homo economicus as only an abstraction from concrete man living in civil society, of which the juridical subject is another abstraction. But the important thing for classical liberals, ignored by the neoliberals, is the Smithian analysis of moral sentiments and the need for government to provide the moral framework that the market erodes. So the classical liberal formula is ”protect the market from government in order to allow social benefits from natural exchange.” The neoliberals say we must proceed on two paths: (1) we must have government intervention at level of conditions of market in order (2) to spread the enterprise form throughout the social fabric. So the neoliberal formula here is ”use government to change society to constitute an artificial and fragile mark.”

Själv anser jag att Foucault (och Protevi) överdriver skillnaden mellan den klassiska och den nya liberalismen. Även i den gamla finns ett institutionellt perspektiv, även om det blir mer uttalat i den nya. Det man kan lägga till är att det finns olika uppfattningar om hur regelverk som befrämjar ekonomisk utveckling bäst etableras. Foucaults konstruktivistiska perspektiv, som t.ex. återspeglas hos de tyska ordoliberalerna, kritiseras av Hayek, som istället i Law, Legislation, and Liberty betonar ”spontana ordningar”, dvs. evolutionärt framvuxna regelverk, som överlägsna mänskliga konstruktioner.

Se även de tidigare inläggen ”Vad är liberalism?”, ”Vad menas med nyliberalism?” och ”Är liberalismen en attityd?”.

Written by Niclas Berggren

28 juni 2009 at 16:01

På jakt efter extrem njutning

Om målet med tillvaron är att vara lycklig förefaller det viktigt att kunna njuta av livet på ett enkelt sätt. En som hade svårt för det var filosofen Michel Foucault:

Actually, I think I have real difficulty in experiencing pleasure. I think that pleasure is a very difficult behavior. It’s not as simple as that to enjoy one’s self. [Laughs] And I must say that’s my dream. I would like and I hope I’ll die of an overdose of pleasure of any kind. [Laughs] Because I think it’s really difficult, and I always have the feeling that I do not feel the pleasure, the complete total pleasure, and for me, it’s related to death.

Han hade dock vissa hjälpmedel:

michel foucault

There is also the fact that some drugs are really important for me because they are the mediation to those incredibly intense joys that I am looking for, and that I am not able to experience, to afford by myself. It’s true that a glass of wine, of good wine, old and so on, may be enjoyable, but it’s not for me. A pleasure must be something incredibly intense. But I think that I am not the only one like that. I’m not able to give myself and others those middle-range pleasures that make up everyday life. Such pleasures are nothing for me, and I am not able to organize my life in order to make place for them. That’s the reason why I’m not a social being, why I’m not really a cultural being, why I’m so boring in my everyday life. [Laughs] It’s a bore to live with me.

Man kanske ska vara lycklig över en förmåga att känna lycka över små saker i vardagen? Eller missar man de där härliga men farliga njutningsexplosionerna då? 

Citaten är från Ethics: Subjectivity and Truth, s. 129.

Written by Niclas Berggren

22 maj 2009 at 16:32

Publicerat i filosofi, lycka, njutning, vin

Frihet att forma relationer

I dessa tider verkar alla vilja ingå äktenskap. Michel Foucault har ett annat perspektiv:

m_foucaultThe question of gay culture … I mean culture in the large sense, a culture that invents ways of relating, types of existence, types of values, types of exchanges between individuals which are really new and are neither the same as, nor superimposed on, existing cultural forms. If that’s possible, then gay culture will be not only a choice of homosexuals for homosexuals—it would create relations that are, at certain points, transferable to heterosexuals. We have to reverse things a bit. Rather than saying what we said at one time, ”Let’s try to re-introduce homosexuality into the general norm of social relations,” let’s say the reverse—”No! Let’s escape as much as possible from the type of relations that society proposes for us and try to create in the empty space where we are new relational possibilities.” By proposing a new relational right, we will see that nonhomo-
sexual people can enrich their lives by changing their own schema of relations.*

Livets väg är alltså i en viss mening inte nödvändigtvis utstakad. Man behöver inte leva som andra alltid har levt och som andra förväntar sig att man ska leva. Social frihet, utöver legal frihet, är en mycket viktig ingrediens för ett gott samhälle, som jag ser det. Givetvis innefattar det en möjlighet att leva traditionellt, t.ex. i äktenskap, men det är på intet sätt något krav. Jag tolkar det som att Foucault uppmanar oss alla att tänka kreativt och fritt när det gäller hur vi ska leva våra liv. (Är det egentligen detta som homofientliga moralister innerst inne finner skrämmande? Att ”vanliga” människor börjar se det som en rätt att definiera sina egna relationer utanför det postulerade kristna sättet att leva?)

Se de tidigare inläggen ”Vi är alla sodomiter”, ”Fem typer av kärlek” och ”Ingen kärlek för Gore”.
_________________
*Från ”The Social Triumph of the Sexual Will”, i Ethics: Subjectivity and Truth, s. 159—160. 

Written by Niclas Berggren

23 april 2009 at 11:59

Hupomnemata berikar livet

Michel Foucault beskriver en mycket fascinerande företeelse från antikens Grekland: hupomnemata [gr. υπομνηματα]! Med detta avses förandet av anteckningar i syfte att utveckla och styra sig själv. Foucault förklarar:

michelf

In this period, there was a cultivation of what might be called ”personal writing”: taking notes on the reading, conversations, and reflections that one hears or has or does; keeping notebooks of one sort or another (what the Greeks called hupomnemata), which must be reread from time to time in order to reactualize what they contain.*

Och han utvecklar:

One wrote down quotes in them, extracts from books, examples, and actions that one had witnessed or read about, reflections or reasonings that one had heard or that had come to mind. They constituted a material record of things read, heard, or thought, thus offering them up as a kind of accumulated treasure for subsequent rereading and meditation. … [T]he intent is not to pursue the unspeakable, nor to reveal the hidden, nor to say the unsaid, but on the contrary to capture the already-said, to collect what one has managed to hear or read, and for a purpose that is nothing less than the shaping of oneself.**

Jag tilltalas mycket av tanken att man inte är färdigtänkt, att det man har tagit del av behöver analyseras vidare, att man aktivit kan forma sig själv — och att det finns praktiska metoder för detta. För egen del köpte jag för ett tag sedan en Moleskine-bok i vilken jag kontinuerligt skriver ned tankar, idéer, reflektioner och citat, för att kunna återvända till dem och fundera vidare på dem. Jag finner detta intellektuellt stärkande. Men jag ser även bloggandet som en modern form av hupomnemata. Det är ett sätt för mig att teckna ned forskningsresultat, tankar, insikter och estetiska upplevelser som jag tror har möjlighet att utveckla mitt eget (och förhoppningsvis andras) mentala liv. Att ta del av andras tänkande och stöd var för övrigt något Seneca rekommenderade:

[I]t is necessary to train oneself all one’s life, and one always need the help of others in the soul’s labor upon itself.***

___________________
*I ”The Hermeneutics of the Subject”, i Ethics: Subjectivity and Truth, s. 101.
**I ”Self Writing”, i Ethics: Subjectivity and Truth, s. 210—211.
***Citerad i  ”Self Writing”, i Ethics: Subjectivity and Truth, s. 214—215.

Written by Niclas Berggren

15 april 2009 at 18:15

Publicerat i filosofi, idoler, vishet

Den maskerade filosofen

Den franska tidningen Le Monde publicerade mellan 1979 och 1984 intervjuer med ledande intellektuella. I april 1980 var turen kommen till Michel Foucault, men intressant nog valde han att vara anonym. I intervjun utvecklar han varför:

mfoucaultWhy did I suggest that we use anonymity? Out of nostalgia for a time when, being quite unknown, what I said had some chance of being heard. With the potential reader, the surface of contact was unrippled. The effects of the book might land in unexpected places and form shapes that I had never thought of. A name makes reading too easy. I shall propose a game: that of the ”year without a name.” For a year, books would be published without their authors’ names. The critics would have to cope with a mass of entirely anonymous books. But, now that I come to think of it, it’s possible they would have nothing to do: all the authors would wait until the following year before publishing their books… If I have chosen anonymity, it is not, therefore, to criticize this or that individual, which I never do. It’s a way of addressing the potential reader, the only individual here who is of interest to me, more directly: ”Since you don’t know who I am, you will be more inclined to find out why I say what you read; just allow yourself to say, quite simply, it’s true, it’s false. I like it or I don’t like it. Period.”*

Denna plädering för att fokusera på idéer, tankar och argument istället för att lägga tonvikt vid de personer, namn och ansikten som framför dem, tilltalar mig mycket. Jag har själv lätt att påverkas av namn — och att ta till mig eller avfärda det som sägs och skrivs på basis av min känsla för personerna bakom. Inte helt tillfredsställande.

Men det finns förstås också tänkbara nackdelar med anonymitet, t.ex. en svårighet för åhörare och läsare att skilja experter från lekmän (om nu expertis ska vägas in när argument beaktas), en minskad lockelse i att utveckla argument om man inte får personligt cred för dem samt en risk för att skribenter beter sig socialt destruktivt. På det hela taget är jag dock för mer anonymitet, för en renare och fräschare analys av idéer och forskningsresultat.

Det finns förresten bra anonyma bloggar. Den bästa: Sloped Curve.

___________________

*Från Ethics: Subjectivity and Truth, s. 321—323. Borde jag förresten ha presenterat dessa tankar utan att ange deras upphovsman?

Written by Niclas Berggren

8 april 2009 at 16:20

Den hotfulla kärleken

bosie1

Lord Alfred Douglas

Lord Alfred Douglas skrev om ”the love that dare not speak its name”. Men hur kan kärlek mellan två personer av samma kön upplevas som hotfull? Michel Foucault resonerar på följande sätt:

One of the concessions one makes to others is not to present homosexuality as anything but a kind of immediate pleasure, of two young men meeting in the street, seducing each other with a look, grabbing each other’s asses and getting each other off in a quarter of an hour. There you have a kind of neat image of homosexuality without any possibility of generating unease, and for two reasons: it responds to a reassuring canon of beauty, and it cancels everything that can be troubling in affection, tenderness, friendship, fidelity, camaraderie, and companionship, things that our rather sanitized society can’t allow a place for without fearing the formation of new alliances and the tying together of unforeseen lines of force. I think that’s what makes homosexuality ”disturbing”: the homosexual mode of life, much more than the sexual act itself. To imagine a sexual act that doesn’t conform to law or nature is not what disturbs people. But that individuals are beginning to love one another — there’s the problem.*

Kanske är dessa tankegångar den verkliga förklaringen till att vissa motsätter sig en könsneutral äktenskapsbalk. Att tillåta homosexuella handlingar är en sak; att på vilka villkor släppa in homosexuella i det sociala livet, i familjer och vänkretsar, i kyrkor och rådhus, en helt annan. Som sagt:

But that individuals are beginning to love one another — there’s the problem.

_________________

* Från ”Friendship as a Way of Life”, i Ethics: Subjectivity and Truth (s. 136—137).

Written by Niclas Berggren

28 mars 2009 at 8:22

Konsten att lyssna

Michel Foucault berättar om en praktik i antikens Grekland:

In Pythagorean cultivation, disciples kept silent for five years as a pedagogical rule. They did not ask questions or speak up during the lesson, but they developed the art of listening.

Jag har en känsla av att vår kultur är högljudd och interaktiv, att lyssnandet som ideal är som bortblåst. T.o.m. på konserter och andra kulturella evenamang får man numera stå ut med att människor pratar under föreställningens gång. Tystnaden tycks för många outhärdlig. Är det tecken på oförmåga eller kanske ovilja att kontemplera? Förstår många inte att andra och annat kan ha mer att säga än man själv? Är man rädd för att tystnad ska avslöja tomhet?

Eller kan det vara så att tystnaden och lyssnandet har nackdelar? Såsom auktoritetstro och underordnande, om bara vissa är är tysta och lyssnar medan andra talar. Är reciprokt lyssnande ett möjligt modernt — demokratiskt? — ideal? Sekventiell tystnad?

Ur Ethics: Subjectivity and Truth (s. 236). Se även det tidigare inlägget ”Tystnaden som umgängesform”.

Written by Niclas Berggren

14 mars 2009 at 11:59

Publicerat i filosofi, tystnad

Något särskilt viktigt

Michel Foucault fick denna fråga i en intervju:

Does beauty have special meaning for you?

Hans svar:

I think it does for everyone.

Definitivt för mig!

Ur Ethics: Subjectivity and Truth (s. 128).

Written by Niclas Berggren

25 februari 2009 at 19:36

Publicerat i skönhet

Svag för club sandwich

club-sandwichTänka sig, inte bara jag utan även en fransk filosof uppskattar amerikansk mat:

S.R. Also, you are the only French person I know who has told me he prefers American food.

M.F. Yes. Sure. [Laughs] A good club sandwich with a Coke. That’s my pleasure, it’s true. With ice cream. That’s true.*

_______________

*Michel Foucault i Ethics: Subjectivity and Truth (s. 129).

Written by Niclas Berggren

19 februari 2009 at 15:07

Publicerat i filosofi, gastronomi, mat, USA

Akademiker i allmänhetens tjänst

Enligt Högskolelagen 2§ ska högskolorna inte bara ägna sig åt forskning och utbildning utan även åt den s.k. tredje uppgiften:

Högskolorna skall också samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet.

foucault1En akademiker som tog denna uppgift på stort allvar var Michel Foucault, vilket framkommer i denna intervju:

S.R. For a philosopher to have made the pages of Time magazine, as you did in November 1981, is an indication of a certain kind of popular status. How do you feel about that?

M.F. When newsmen ask me for information about my work, I consider that I have to accept. You see, we are paid by society, by the taxpayers to work. [Laughs] And really I think that most of us try to do our work the best we can. I think it is quite normal that this work, as far at it is possible, is presented and made accessible to everybody. Naturally, a part of our work cannot be accessible to anybody because it is too difficult. The institution I belong to in France (I don’t belong to the university but the Collège de France) obliges its members to make public lectures, open to anyone who wants to attend, in which we have to explain our work. We are at once researchers and people who have to explain publicly our research. I think there is in this very old institution — it dates from the sixteenth century — something very interesting. The deep meaning is, I believe, very important. When a newsman comes and asks for information about my work, I try to provide it in the clearest way I can.*

Ett modernt sätt att sprida kunskap om forskning är att blogga (även om det finns skeptiker). Jag tror att det når fler än öppna föreläsningar, även om sådana också fyller en viktig funktion. Vad gäller deltagande i samhällsdebatten är frågan hur svenska forskare ser på den saken. Det finns skäl att tro att vissa är mindre engagerade i den än Foucault. De verkar t.ex. inte ha varit särskilt aktiva i globaliseringsdebatten, enligt en kartläggning av Dan Johansson och Per Skedinger, trots att ökad kännedom om nationalekonomisk forskning i sanning behövs där.

_____________________

*Ur Ethics: Subjectivity and Truth (s. 132).

Written by Niclas Berggren

9 februari 2009 at 11:53

Att tänka på olycka

Seneca d.y.

Seneca d.y.

Jag blev fascinerad av stoikernas praemeditatio malorum, meditation över framtida olyckor, då jag läste Michel Foucaults förklaring av detta sätt att tänka:

In the first place, it is a matter not of visualizing the future as it is likely to be but, rather, very systematically imagining the worst that might happen, even if it is not at all likely to happen. Seneca says concerning a fire that had destroyed the town of Lyon: this example ought to teach us to regard the worst as always certain.

  • Further, these things should not be considered as a possibility in the relatively distant future, but envisioned as already present, already occuring. Let us imagine, for example, that we are already exiled, already subjected to torture.
  • Finally, if one pictures them in their actuality, this is not in order to experience beforehand the pain or suffering they would cause us but to persuade ourselves that they are not in any sense real troubles, and that only the opinion we have of them lets them be taken for true misfortunes.

Clearly then, this exercise consists not in contemplating a possible future of real evils, as a way of getting used to it, but in neutralizing both the future and evil. The future, since one envisions it as already given in an extreme actuality; the evil, since one practices no longer thinking of it as such.*

Epikureanerna motsatte sig dock denna typ av meditation och såg inte poängen med att lida i förväg och i onödan; istället borde man tänka på forna glädjeämnen. För egen del strävar jag efter att tänka på och uppleva glädjeämnen, men jag tänka också ibland på olycka och olycksbringande företeelser i ett deterministiskt perspektiv, som ger tröst både i förväg och när hemskheter inträffar. Det som händer kunde inte ha hänt. Det är ingen idé att gräma sig eller fråga ”varför?”; det enda rationella man kan göra är att gå vidare. Detta är ett sätt att tänka som neutraliserar eller dämpar effekterna av framtida olycka. Jag ska tänka på om tänkande i enlighet med praemeditatio malorum kan utgöra ett bra komplement.

___________________

*S. 102—103 i ”The Hermeneutic of the Subject”, från Ethics: Subjectivity and Truth.

Written by Niclas Berggren

7 februari 2009 at 6:56

Mot polemik

Michel Foucault fick i en intervju 1984, strax före sin död, denna fråga:

Why is it that you don’t engage in polemics?

Hans svar — som vore det formulerat av en upplysningsfilosof av ovanligt upplyst slag — är värt att läsa i sin helhet:

I like discussions, and when I am asked questions, I try to answer them. It’s true that I don’t like to get involved in polemics. If I open a book and see that the author is accusing an adversary of ”infantile leftism”, I shut it up again right away. That’s not my way of doing things, I don’t belong to the world of people who do things that way. I insist on this difference as something essential: a whole morality is at stake, the morality that concerns the search for the truth and the relation to the other.

Läs fortsättningen på Foucaults svar och min kommentar här

Written by Niclas Berggren

3 februari 2009 at 15:19

En moralisk maxim

Vad innebär det att leva ett moraliskt liv? I den mån man nu skulle vara intresserad av att leva ett sådant, alltså. Michel Foucault skriver följande i Ethics: Subjectivity and Truth (s. 217):

Seneca … recalls the moral maxim that ”we should live as if we lived in plain sight of all men” …

Att leva på ett sätt som kan visas upp för alla andra skulle alltså utgöra ett moraliskt liv. Detta får mig att tänka på två saker:

  1. Hur ska man se på maximen när ”alla andra” är begränsade, inskränkta, konformistiska, småsinta, avundsjuka, vardagsfascistiska etc? Jag kanske anser att mitt liv levs moraliskt medan andra inte anser det. Varför skulle deras syn utgöra ett moraliskt test? Varför skulle jag bry mig om dem? Att välja att inte visa upp sitt liv för andra behöver inte vara ett tecken på omoral.
  2. Ett experiment visade att människor i ett fikarum var bättre på att betala pengar för mjölken om det på pengaburken fanns ett par ögon påklistrade. När vi känner oss observerade beter vi oss ofta annorlunda (i det här fallet mer pro-socialt).

Att leva som om alla andra observerade en kan rymma sociala fördelar, men också individuella nackdelar. Jag förhåller mig personligen skeptisk till maximen, men man kanske kan modifiera den så att ”… in plain sight of all men” byts ut till ”… in plain sight of our closest friends”. Beter man sig på ett sätt som man inte vill att ens närmaste vänner ska se bör man nog begrunda om det är så klokt.

Written by Niclas Berggren

29 januari 2009 at 19:00

Publicerat i ego, etik, moral

Tystnaden som umgängesform

foucault

Michel Foucault, tyst

Som introvert är det lätt att känna sig besvärad av det sociala trycket att prata i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Särskilt när pratet är trivialt, intetsägande och ointressant. Det var därför jag reagerade med glädje då jag stötte på Michel Foucaults plädering för tystnad (i Ethics: Subjectivity and Truth, s. 122):

I often wondered why people had to speak. Silence may be a much more interesting way of having a relationship with a person. … I’m in favor of developing silence as a cultural ethos.

Han beskriver hur han blev vän med filmskaparen Daniel Schmidt (s. 121):

[W]e discovered after a few minutes that we really had nothing to say to each other. So we stayed together from about three o’clock in the afternoon to midnight. We drank, we smoked hasch, we had dinner. And I don’t think we spoke more than twenty minutes during those ten hours. From that moment a rather long friendship started. It was for me the first time that a friendship originated in strictly silent behavior.

Tystnaden ska bli mitt nya ideal! Om jag bara kunde hitta fler att dela den umgängesformen med…

Written by Niclas Berggren

21 januari 2009 at 19:34

Publicerat i tystnad, vänskap

Bokläsning som primär semestersyssla

Vad har jag gjort under mina två veckor vid ”The Shores of Serenity”? En av de främsta sysslorna har varit läsning av böcker, något jag oftast inte orkar eller hinner med under normala arbetsveckor. Så här såg jag ut när jag tog en paus från läsandet:

anders3-256

Annars ägnade jag mig alltså i hög grad åt att läsa dessa åtta böcker (i nämnd ordning):

  1. Ethics: Subjectivity and Truth av Michel Foucault. Djupa tankar om makt, vetenskap och sanning.
  2. Ers Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per E. Samuelsson. Homodrama i kungahuset.
  3. Ferdydurke av Witold Gombrowicz. Absurditetens mästare i skolmiljö.
  4. The Myth of Sisyphus and Other Essays av Albert Camus. Om mening i en meningslös tillvaro.
  5. A Prisoner of Birth av Jeffrey Archer. Rafflande spänning: kriminalromanen när den är som bäst.
  6. Riktig vetenskap och dåliga imitationer av Olle Häggström. Rationalitetens främste försvarare i Sverige idag?
  7. De besatta av Witold Gombrowicz. En skräckroman för köksor (utmärkt översättning av Stefan Ingvarsson).
  8. Statsrådets verk av Bo Balderson. Adjunkt Vilhelm Persson tvingas lösa brott — humor på hög nivå.

Så här låter jag när jag rekommenderar en av böckerna på en några sekunder lång film:

Written by Niclas Berggren

19 januari 2009 at 15:19

Publicerat i litteratur, semester

Frigjort tänkande

Vi är alla präglade av andra människor. Att inse det och att analysera andras inflytande över en kan ses som ett tecken på mognad.* Michel Foucault beskriver hur den grekiska idén om omsorg om det egna jaget implicerar ett kritiskt förhållningssätt till invanda sätt att tänka:

The practice of the self must enable one to get rid of all the bad habits, all the false opinions that one can get from the crowd or from bad teachers, but also from parents and associates. To ”unlearn” (de-discere) is one of the important tasks of self-cultivation.**

Nej, bara för att pappa eller magistern sa det är det inte nödvändigtvis sant eller bra. Att lära sig av med något, det behöver nog fler än jag lära sig. Är det något du inser att du behöver lära dig av med?

_________________

*Att få en sådan insikt är förstås i regel i sin tur ett resultat av andras inflytande, som när jag läste Foucaults text och när du läser det här. Men alla inflytanden är inte negativa. Det gäller att kunna sålla bra inflytande från dåligt.
**S. 97 i ”The Hermeneutic of the Subject”, från Ethics: Subjectivity and Truth

Written by Niclas Berggren

1 januari 2009 at 14:36

Lögnens logik

Ta en titt på denna bild. Utgör texten på den — ”detta är inte en pipa” — en lögn?

pipa

Bilden upphovsman, René Magritte, ansåg inte det:

Den berömda pipan, som jag har fått utstå kritik för den! Men det går inte att fylla den med tobak, eller hur? Nej, för det är bara en bild. Så om jag under bilden hade skrivit ”detta är en pipa” skulle jag ha ljugit!*

Jag återfann denna bild i en högintressant uppsats, ”On the Logic of Lying”, som inte ägnar sig åt en moralfilosofisk utan åt en logisk och spelteoretisk analys av vad det innebär att ljuga. Författarna definierar en lögn på följande sätt:

We look at lying as an act of communication, where (i) the proposition that is communicated is not true, (ii) the utterer of the lie knows that what she communicates is not true, and (iii) the utterer of the lie intends the lie to be taken as truth.

Läs hela uppsatsen. Missa inte Proposition 9 på s. 14! Den är fundamental.

*S. 71 i Torczyner, Harry (1977). Magritte: Ideas and Images. New York: Harry N. Abrams. Egen översättning.
Tidigare inlägg: ”Lögner kräver hjärnförmåga”
Se även Foucault, Michel (1983). This Is Not a Pipe. Berkeley: University of California Press.

Written by Niclas Berggren

31 december 2008 at 9:08

Brott att bryta mot könsnormer

Häromdagen väckte påven uppmärksamhet när han varnade för överträdelser av den ”naturliga” könsordningen. Han bekräftade därigenom välkänd katolsk fientlighet, såväl i retorik och lära som i försök att påverka lagstfitning, mot homo- och transsexuella. Michel Foucault berättar att sådan fientlighet har förekommit förr:

This concerns the case of Marie Le Marcis. Born in 1581 and baptized as a girl, she eventually adopted men’s dress, took the first name of Marin, and undertook to marry a widow, Jeanne Le Febvre. Arrested, she was given a death sentence on May 4, 1601, for ”the crime of sodomy.” The report by the doctor Jacques Duval saved her from being burned at the stake. She was sentenced to remain a girl.*

och

Anne Grandjean, born in 1732 at Grenoble, dressed as a man and married Françoise Lambert at Chambéry, on June 24, 1761. Informed against and accused, she was summoned before the court of Lyon, where she was first sentenced to the iron collor and banishment for desecrating the marriage tie. A judgment from the Tournelle, on January 10, 1765, cleared her of  the accusation but ordered her to change back to women’s dress.*

Glädjande nog är respekt och förståelse för personer som Marin och Anne större nuförtiden, i alla fall utanför kyrkans väggar.

*S. 56 i ”The Abnormals”, från Ethics: Subjectivity and Truth.
Se Lag (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall
Tidigare inlägg: ”Respekt för transsexuella”, ”Gen för transsexualism”, ”Facisten i Rom”

Written by Niclas Berggren

30 december 2008 at 11:59

Är liberalismen en attityd?

Jag finner Michel Foucaults förståelse av vad liberalismen är tänkvärd. Han ser liberalismen, inte som ett specifikt politiskt program eller en ideologi, utan som en praktik och en attityd. Attityden rör synen på statens roll i samhället:

For its part, liberalism resonates with the principle: ”One always governs too much” — or, at any rate, one always must suspect that one governs too much.*

Den grundläggande utgångspunkten för denna attityd är en annan än den som präglar icke-liberala diskurser:

Liberal thought starts not from the existence of the state, seeing in the government the means for attaining that end it would be for itself, but rather from society, which is in a complex relation of exteriority and interiority with respect to the state. Society, as both a precondition and a final end, is what enables one to no longer ask the question: How can one govern as much as possible and at the least possible cost? Instead, the question becomes: Why must one govern?**

Liberalen säger alltså inte säkert att staten inte ska finnas eller staten inte ska göra x och y utan innefattar ett ifrågasättande av staten, en ständig prövning av staten, en insikt om statens begränsningar och möjlighet att åsamka skada. Analysen börjar där, men var den slutar är mindre klart. Därav, kanske, alla olika typer av liberalism.

Se tidigare inlägg: ”Vad är liberalism?” och ”Vad menas med nyliberalism?”

_______________

*S. 74 i ”The Birth of Biopolitics”, från Ethics: Subjectivity and Truth.
**S. 75, ibid.

Written by Niclas Berggren

29 december 2008 at 18:02

Övervakningssamhällets rötter

Benthams panopticon-fängelse

Benthams panopticon-fängelse

Det har varit mycket tal om övervakningssamhället under 2008, pga. FRA- och IPRED-lagar. Jag har inte engagerat mig så mycket i den debatten, inte därför att jag inte finner lagarna djupt problematiska utan därför att jag på detta område är defaitistisk.

När jag läser Michel Foucaults analys av det straffande samhällets idéhistoria befästs jag i min syn, att övervakningssamhällets rötter är djupa, och det finns inga tecken på att de inte kommer att fortsätta att växa samtidigt som övervakningsträdets grenar sträcker sig allt längre. Så här beskriver Foucault en central aspekt av det straffande samhället:

A new optics, first of all: an organ of generalized and constant oversight; everything must be observed, seen, transmitted: organization of a police force; instituting of a system of records (with individual files), establishment of a panopticism.*

En utmärkt term: den nya optiken! Allt ska ses av staten.

______________

*S. 55 i “The Punitive Society”, från Ethics: Subjectivity and Truth.
Bloggreferens: Mårten Schultz

Written by Niclas Berggren

26 december 2008 at 12:43

Fransk insikt om brott och straff

Michel Foucault:

Logically, a crime that one knew for certain to be the last would not need to be punished.*

*S. 28 i ”The Punitive Society”, från Ethics: Subjectivity and Truth.
Se även det tidigare inlägget
”Hur kan straff motiveras?”

Written by Niclas Berggren

24 december 2008 at 7:43

Faran med en identitet

foucaultJag läser just nu en bok med texter av filosofen Michel Foucault, och i inledningen står något som jag inte har kunnat sluta att tänka på:

”The demand [exigence] for an identity,” he insisted, ”and the injunction to break that identity, both feel, in the same way, abusive.” Such demands are abusive because they assume in advance what one is, what one must do, what one always must be closed to, what side one must be on. He sought not so much to resist as to evade this installed dichotomy. One might say he refused the blackmail of having to choose between a unified, unchanging identity and a stance of perpetual and obligatory transgression. ”One’s way [façon] of no longer remaining the same,” he wrote, ”is, by definition, the most singular part of who I am.”

Jag har själv av och till funderat i liknande banor. Svarar inte människors tendens att konstruera en identitet, att kategorisera sig själva och andra, att dela in och att torgföra sig som varandes si och , mot ett puerilt psykologiskt behov av klarhet och enkelhet? Det är så enkelt att se på sig själv som socialist, teist, bisexuell, dansk, kvinna, bibliofil etc. Det blir tydligt vem man är, och man finner gemenskap med andra som definierar sig på samma sätt. Men är inte allt detta kvävande, tvingande, förminskande? En levande människa rör väl på sig och tänker nytt och fritt?

Två problematiserande frågor bara:

  • Är det möjligen en identitet att inte ha en identitet?
  • Skulle människor bli förvirrade och mindre lyckliga utan en identitet? De kanske, som James Buchanan hävdar, är rädda för att bli fria?

Written by Niclas Berggren

22 december 2008 at 12:57

Expert som vet sina gränser

Jag läste nu på morgonen en intervju med Michel Foucault.* Han fick en fråga, varpå följande yttrades:

M.F. On this question I have absolutely nothing to say. ‘No comment.’

J.O’H. Does this mean that you think the question is unanswerable, or bogus, or does it simply not interest you?

M.F. No, none of these. I just don’t believe in talking about things that go beyond my expertise. It’s not my problem, and I don’t like talking about things that are not really the object of my work. On this question I have only an opinion; since it is only an opinion, it is without interest.

J.O’H. But opinions can be interesting, don’t you agree?

M.F. Sure, I could offer my opinion, but this would only make sense if everybody and anybody’s opinions were also being consulted. I don’t want to make use of a position of authority while I’m being interviewed to traffic in opinions.”

Jag imponerades mycket av denna återhållsamhet och demonstration av vishet — att vara medveten om sin egen begränsning och att låta denna medvetenhet styra ens yttranden.

______________________________

*Intervjun utfördes av James O’Higgins, och citatet är från s. 142 i Foucault, Michel (1994). Ethics: Subjectivity and Truth. New York: The New Press.

Written by Niclas Berggren

8 juni 2008 at 8:17

Mot de intellektuella

Professor Rick Hills kallar sig antiintellektuell, med följande motivering:

In my experience, intellectuals (as a class) are ideologically intolerant, easily offended by ordinary humor, and pretentious in their prejudices, which they disguise as universal truths. … Moreover, I find a direct relationship between the academic obscurity of self-consciously ‘intellectual’ writer’s prose and the willingness of that writer to justify the unjustifiable. It takes the convoluted abstractions of a Carl Schmitt or a Heidegger to offer apologetics for Hitler; a Sartre, to temporize about Stalin; a Foucault, to defend Khomeini.

Dvs. intellektuella tenderar att använda sig av obskyr prosa, tänkt att vara obegriplig, tänkt att därigenom imponera, som i sin tur, genom att imponera och genom att vara vag, kan användas för att rättfärdiga groteska politiska praktiker. Den kan alternativt leda till frånvaro av politisk handling, till ett slags passivitet. Ordmassan blir det viktiga, inte engagemanget i det verkliga livet.

Detta knyter an till Gombrowicz syn, att man inte bör ta ”stora tänkare” på fullt allvar — och att de kanske inte alltid tar sig själva på fullt allvar. Distans och dekonstruktion av det dekonstruerande rekommenderas!

Hills tar upp en viktig aspekt:

Intellectuals spray polysyllables like squid ink, to evade the democratic decencies of conversation.

Detta ser jag som ett allvarligt problem. När offentliga diskurser präglas av satir, av ironi, av icke-penetrerbara stömmar av ord, kan argument inte riktigt stötas och blötas mot varandra. Det blir mer en uppvisning, ett försök att med fyndigheter kväsa dem som tycker annorlunda. Jag förespråkar en mer popperiansk syn på offentlig debatt, präglad av respekt, klarhet och rationalitet.

Uppdatering: Eric Posner ger en läsvärd kommentar.

Written by Niclas Berggren

4 juni 2008 at 9:14

My Personal Story: Growing Up Gay

with 10 comments

By Niclas Berggren (1997)

When I think back of my early childhood, I can remember moving with my parents and little sister to a city in southern Sweden called Tranås. I started in a new school, and I was fascinated, in a rather special way, by a particular boy in my class. While my thoughts at that time were not particularly sexual (I was nine at the time), I often thought about whether or not I thought this boy beautiful. I had problems settling the issue in my mind, but nevertheless, I looked at him ever so often, and I felt pleasure while doing so.

As time went on, as I entered puberty, I began to take a more active, albeit still very discrete, interest in other boys. While in the locker room after physical education, I detected that I was sexually attracted to several of the other boys, and I also saw many boys walking around the school corridors who caught my attention. Sometimes I looked them up in the school’s photo catalog to see what their names were, and in my free time, I often dreamt about being physically close to them.

But during this period of adolescence, I never really thought about what I was. All the things that took place in the emotional-sexual realm were, admittedly, real and concrete to me: I experienced real feelings for other boys (love, infatuation, sexual attraction). But at the same time, on an ”intellectual” level, I never confronted these feelings, and so I continued having them without worrying about them or trying to transform them in any way. They just were, and that was fine with me. While some opponents of homosexuality often claim that it is ”unnatural” (a claim which is thoroughly refuted in the essay ”Homosexuality and the ‘Unnaturalness Argument’”), for me, my homosexual feelings were very natural indeed.

When I was 16, I became a Christian, which complicated matters quite a bit. After a conversion in the summer of 1984, during which I confessed Jesus Christ as my lord and savior, I joined the Pentecostal Church by being baptized on December 9. While I felt great satisfaction about being a part of the Christian church, I gradually encountered attitudes among fellow Christians and in the Bible which were rather hostile towards homosexuality in any form. I adopted that negative attitude, and I became quite a vocal homophobe. During my years in the upper secondary school Holavedskolan, I was well-known for being a devout Fundamentalist Christian, with a very strict view of morality.

Looking back at this period, my feelings for other boys were at least as strong as before, while my lack of an emotional-sexual interest in girls continued. I was very attracted to quite a few boys which I only knew from having observed them around the school, and I also experienced two strong infatuations, involving two boys in my class. Of course, as before, all of this was kept very secret! So how can it be explained that I, who really was gay, so strongly attacked homosexuality in different contexts? The explanation is, I think, psychological in nature. That is to say, I now think I was homophobic, not primarily to have people believe that I was straight (because I never thought anybody doubted that anyway), but to keep myself in check. I was ”preaching” to my inner self, in a way.

And I now gradually began to realize, on an intellectual level, what I was. Why did that take so long? I think because when one grows up and hears words like ”gay” or ”homosexual”, one thinks of rather horrid people, who are disgusting, ugly, and immoral. I used to have a picture in my mind of two old, ugly men with mustaches (which I happen to find quite unattractive) kissing – and I found that revolting. I thought: I cannot be one of them! And yet I was, in a way. What I began to understand was that the term ”homosexual” really did not denote anything but a description of towards whom a person was emotionally and sexually attracted. It did not denote anything, in itself, regarding the looks, behavior, or values of anyone. When I realized that gay people are like everyone else – some are nice, some are rude, some are beautiful, some are ugly, some are young, some are old, etc. – I had an easier time using the term for myself.

But at this time, while I knew what I was, nobody else knew. And it would take some more years before I told anyone. The period that started about this time was, in a way, a fairly unhappy one. While outwards a success – in 1988 (after a year doing my unarmed military service at a children’s day-care center in Gnosjö), I was enrolled as a student at the Stockholm School of Economics – on the inside, the conflict grew stronger. I now lived by myself in a student room in Stockholm, and I had even more time to ponder upon my life: How could I reconcile my faith in God and the Bible with being attracted to other men?

For a long time, I thought the conflict impossible to solve. In 1989, I began dating a girl at the School, and she became my girlfriend in March of that year (after I asked her at a visit to a fancy restaurant). I liked her a lot: she was smart, nice-looking, stylish, and very kind. But I was not sexually attracted to her. I had one primary wish: to become a heterosexual – that would make my life perfect, I thought. And so I prayed a lot, asking God to change me and to help me feel lust towards my girlfriend. None of that happened, not in the least. We remained a couple and even got engaged in 1990, planning to get married.

But as things got more serious, I felt that I could not go through with this. I did not say anything for a long time; rather, I just wanted to meet her less often, and when we met, I was cold and distant. Eventually, in the summer of 1991, we both felt that this could not go on any longer, and we terminated the engagement and stopped seeing each other. That was painful, considering my motives for having dated her in the first place, but it was also a great relief for me.

On August 7, 1998, I finally got a chance to tell her the real reason why things did not work out between us. We had not spoken for over five years, but I found her via the Internet (listed at her job), so we met for lunch here in Stockholm. After about thirty minutes, I decided that I had to tell her – something I had wanted to do for several years. So I said: ”There’s something I need to tell you which may surprise you. To make a long story short: I am gay.” She reacted with silence at first, so I told her that I was sorry that things had turned out the way they turned out, but that I did what I thought best at the time. She admitted that she had considered the idea that I could be gay, but she also said that she was a little shocked, since we were engaged and all. We both agreed that it was a lucky thing that we did not get married. At the end of the conversation, she put her hand on top of mine, and we went our own ways, in my case feeling contented and, I hope, in her case feeling pleased to have been informed, at last.

After the experience with my girlfriend, I was determined to go on living single, in celibacy, and in that way, I could still be accepted by God. However, I had casual sex a few times, and I felt very guilty about that. I prayed to God for forgiveness, and felt better after that. This was not a sustainable path for me – I think no one feels well with such an internal conflict raging on the inside.

My ”release” came during a year in the U.S. In 1992, I began my graduate studies in economics at the Stockholm School of Economics, and during 1993-94 I was visiting The Center for Study of Public Choice at George Mason University in Fairfax, Virginia. While there, I lived with four conservative Christians, but once a week, I drove into Washington, D.C. to be by myself. There, I saw movies and found a gay bookstore called Lambda Rising. Some of the books which I bought there were to revolutionize my life. (I was careful to hide them from my roommates.)

Most important was a book by John Boswell (actually, his Ph.D. dissertation in history) entitled Christianity, Social Tolerance, and Homosexuality (University of Chicago Press, 1980) in which he showed that the conservative interpretation of the passages in the Bible dealing with homosexuality was probably incorrect. This formed the basis for a new phase in my life, where I thought homosexuality and Christianity compatible. I still adhere to that view, although I am no longer a Christian. This intellectual conviction made life easier for me, and I was finally at ease – around the age of 25 – with being gay. I still am, by the way.

Before going to the U.S., I had gotten a few close friends who were also gay, and I kept in touch with them during my year abroad. They were – and are – very supportive, and we have inspired each other to lead good, fulfilling lives as young gay men. They are good examples of people who are altogether decent, and talking to them also helped me develop. They kept telling me that it was destructive to cling to Fundamentalist Christianity, and although I rejected their objections for a long time, I gradually came to see that they were right. Generally in my life, my friends and the books I have read have influenced me the most, in all areas.

Anyway, when I came home from the U.S., I had decided to tell my parents. I had planned to tell them on a Friday in May of 1994, but during that evening, I did not have the courage to tell them. I remember sitting in a couch at their house, watching some nonsense on TV, while thinking all the time: ”I must say it now, or else it will never be said!” But nothing happened. The same thing on Saturday. But on Sunday, the day before I was going to go to Stockholm, I thought to myself, ”Now or never!” And so, while I and my parents were sitting in the living room, I said: ”I have something I must tell you. I am a homosexual.”

They looked at me and were quite silent. I had planned what to say, so I told them a little about homosexuality: that it is not a choice, that I am happy being gay, that I am not therefore immoral, that I have many gay friends of high quality, that this changes nothing in our relationship, etc. My mother’s first comment was: ”Have you met someone? If not, how do you know?” And I replied, ”No, I have not met anyone, and I know myself well enough to say that I am attracted to men.” My father’s first comment was, ”Be careful, and remember that many people dislike this.” And I told him that I would consider his advice. Since then, my homosexuality has been totally unproblematic as far as our relationship is concerned. They have loved me and treated me in exactly the same way as before I told them.

Why did I feel it necessary to tell my parents? Up until I was 26 years old, I had remained convinced that I simply could not tell them. I just couldn’t imagine saying something like that to them – mainly because I feared that they would find it vexing. With the benefit of hindsight, I realize how easy it is to build up an unsubstantiated idea that being honest about who one is could result in quite horrible reactions. One imagines that people will hate one too easily – when, in fact, they love one, no matter what!

Anyway, I felt that I had to tell them because I needed to be honest about me. I was gay, and that was an important fact of life. I did not want to hide my books with the word ”homosexuality” in the title when they came to visit; I did not want to lie about who my friends were and where I went during weekends; I did not want them to falsely believe that I would marry and have kids; and I did not want to hear questions like ”Is there no girl that you find interesting?” all the time. Quite simply: to sustain a good relationship with my parents, I felt – finally – that I had to tell them. And it was a virtuous thing to do.

Later on, in 1995, I told my little sister, Malin, during a car ride in the country. She laughed a little and said that she had not suspected it – but that she had no problems at all with it. And our relationship has also continued as before. I have also told many of my friends, and no one has reacted negatively. The same goes for my colleagues at work. I have not told my religious grandmother, and I think I may not tell her. It is always a balancing act: while I wish to be open about who I am, I realize, like my father, that some people might work against me, if they knew. But this story is one part of being more open than before.

Today, I lead a rewarding life, both professionally (as an economist) and privately. I spend a lot of time with my steadfast circle of gay friends (we have dinners, go out together, talk on the phone almost daily, etc.), and even though I disagree with the French philosopher Michel Foucault on many counts, I find his view on friendship in line with my own, as it is described by Edmund White in his book The Farewell Symphony (London: Chatto & Windus, 1997, pp. 457-458):

Inspired by the ancient Greeks, whom he [Foucault] was studying, he’d developed a cult of friendship. He thought that we had nothing else to value now; the death of God had resulted in the birth of friendship. If we could no longer enjoy an afterlife earned by our good deeds, we could at least leave behind a sense of our achievement, measured aesthetically, and the most beautiful art we could practice would be the art of self-realization through friendship.

I am happy to say that I now view my homosexuality as enriching. I hope to be able to influence people towards more of tolerance and acceptance of homosexuality, and I think the best way to do that is to be yourself and be open – then, people will be able to see that gay people aren’t really different, except in one little area.

Written by Niclas Berggren

22 april 2008 at 22:23

Publicerat i

Zaremba och queer-teorin

Maciej Zaremba konstaterar att queer-tänkandet har en stark ställning på Lärarhögskolan, med ibland absurda konsekvenser:

”Vi har fått en jaktstämning i huset”, säger en av chefslärarna. ”Lärarna tänker sig för så att de inte säger något som kan vinklas till en anmälan. Undervisningen blir därefter: ointressant.”

Och visst finns det ett militant drag hos vissa queer-aktivister, vilket jag själv har kritiserat. Till viss del tror jag att det hör samman med en Foucault-inspirerad förståelse av verkligheten som styrd av maktrelationer, inte argument. När man själv ges makt ses det som oproblematiskt att nyttja den, för om man själv inte gjorde det skulle ”den vita, medelålders, heterosexuelle mannen” fortsätta med sin dominans. Lite grann ses maktinnehav som ett nollsummespel.

Själv ansluter jag mig till en mer rationalitetspräglad, positivistisk syn på tillvaron. Konflikter löses bäst, inte genom att slå andra i huvudet och sätta dem på plats nyttjandes maktmedel, utan genom saklig argumentation och respektfylld konversation. Att skrämma eller tvinga någon till tystnad är en destruktiv metod i ett fritt samhälle. Ändrar man människors tänkande och hjärtan på det viset? Får man genuin respekt med sådana metoder? Jag tror inte det.

Med det sagt tycker dock att det är viktigt att skilja på den dogmatik som präglar vissa queer-förespråkare och de insikter som queer-teorin faktiskt för med sig. Zaremba ger inte dessa tillräckligt erkännande. Det finns ett stort mått av sociala konstruktioner runt kön, kärlek och sexualitet som behöver problematiseras och dekonstrueras. (Därmed inte sagt att allt, eller ens att det mest fundamentala, runt kön, kärlek och sexualitet är sociala konstruktioner.) Att formuleringar i skolböcker och att sätt att uttrycka sig om homosexuell kärlek från lärarhåll har varit och fortfarande, här och var, är förtryckande och destruktiva för de elever som råkar vara homosexuella står utan allt tvivel.* Det är viktigt att skolan inte tar ställning för ett sätt att vara och leva framför ett annat.

Men detta mål uppnås bäst genom välunderbyggd argumentation och rationell dialog, inte genom hot och tvång och genom en överdriven nit att ”sätta dit” varje person som råkar formulera sig lite ogenomtänkt. Det är alltså queer-aktivismens metoder, inte målet om neutralitet och saklighet i synen på sexuell läggning och identitet, som är problemet. Det föll bort hos Zaremba.

Uppdatering: Zaremba skildrar vidare. Och PJ Anders Linder vill stoppa anmälningshysterin, liksom Johannes Åman (vilket jag principiellt sympatiserar med, men frågan är om detta är ett stort problem i praktiken).

____________________________

*Jag har själv tidigare engagerat mig i ett samtal med ett av Sveriges största bokförlag och en författare angående felaktiga och nedvärderande skrivningar om homosexualitet i en lärobok i psykiatri, som ledde till kraftiga revideringar i en senare upplaga.

Written by Niclas Berggren

19 februari 2008 at 11:01

Hiv och den giriga läkemedelsindustrin

Andreas Lundstedt meddelar att han är hiv-positiv. Det är starkt att våga gå ut med en sådan sak – fortfarande är stigmatiseringen av hiv-positiva och okunskapen om hiv upprörande stor. Jag kommer att tänka på alla dem som dog i aids före bromsmedicinernas tillkomst – däribland storslagna individer som dansaren Rudolf Nurejev, historikern John Boswell, filosofen Michel Foucault, sångaren Freddie Mercury och fotografen Robert Mapplethorpe.

 mapplethorpe.jpg

(På bilden: Robert Mapplethorpe, självporträtt)

Det intressanta är att det är tack vare läkemedelsindustrin, som primärt är ute efter att maximera sina vinster, som bromsmedicinerna har kunnat produceras. Som Andrew Sullivan klargör:

The reason we have a treatment for HIV is not the angelic brilliance of anyone per se but the free-market system that rewards serious research with serious money.”

Det är värt att minnas en dag som denna. Till stor del tack vare dessa ”giriga” företag kan nu många människor slippa dö en fruktansvärd, plågsam död.

Written by Niclas Berggren

19 december 2007 at 22:24

Publicerat i aids, död, hiv, marknadsekonomi, sjukdom

Vänskap

Jag anser att romantisk kärlek är kraftigt övervärderad i vår kultur. Jag har själv förkastat den och är istället inriktad på vänskap. Tre inspirationskällor:

  1. Ledmotivet ”förkastelse av kärlek” från Nibelungens Ring.
  2. Andrew Sullivans essä ”If Love Were All” i boken Love Undetectable. Ett favoritcitat som beskriver karaktären på hans vänskap med Patrick: ”That love was no less love for being in the mode of friendship.”
  3. Edmund Whites beskrivning i boken The Farewell Symphony av filosofen Michel Foucaults syn på vänskapens roll:

Inspired by the ancient Greeks, whom he [Foucault] was studying, he’d developed a cult of friendship. He thought that we had nothing else to value now; the death of God had resulted in the birth of friendship. If we could no longer enjoy an afterlife earned by our good deeds, we could at least leave behind a sense of our achievement, measured aesthetically, and the most beautiful art we could practice would be the art of self-realization through friendship.

Written by Niclas Berggren

18 november 2007 at 8:02

Publicerat i estetik, kärlek, vänskap

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 138 andra följare

%d bloggers like this: