Nonicoclolasos

Archive for the ‘ansvar’ Category

Maria Montazami avstår från att rösta

Maria Montazami, känd från TV3:s succéserie Svenska Hollywoodfruar, svarar på frågan om hon kommer att rösta i valet:

Jag är inte så insatt i den svenska politiken så tycker jag att det är lite orättvist om jag skulle rösta. Rösta är jätteviktigt för landet men vet man inte allt så tycker jag att som utlandssvensk så är det bättre att avstå.

Jag kan tänka mig att många instinktivt tycker att hon bör rösta i alla fall, men hon lär åtminstone vinna filosofen Jason Brennans gillande. I ”Polluting the Polls: When Citizens Should Not Vote”, publicerad i Australasian Journal of Philosophy (preliminär gratisversion här), argumenterar han för att vissa medborgare bör avstå från att rösta i allmänna val:

Just because one has the right to vote does not mean just any vote is right. Citizens should not vote badly. This duty to avoid voting badly is grounded in a general duty not to engage in collectively harmful activities when the personal cost of restraint is low. Good governance is a public good. Bad governance is a public bad. We should not be contributing to public bads when the benefit to ourselves is low. Many democratic theorists agree that we shouldn’t vote badly, but that’s because they think we should vote well. This demands too much of citizens.

Men är inte detta synsätt i grunden antidemokratiskt och elitistiskt? Brennan kommenterar:

Irresponsible individual voters ought to abstain rather than vote badly. This thesis may seem anti-democratic. Yet it is really a claim about voter responsibility and how voters can fail to meet this responsibility. On my view, voters are not obligated to vote, but if they do vote, they owe it to others and themselves to be adequately rational, unbiased, just, and informed about their political beliefs.

Fler kanske borde tänka som Maria Montazami? Och som Jason Brennan.

Se även Brennan diskutera sin syn på röstning med Will Wilkinson på Bloggingheads. Ett engagerande videosamtal!

Written by Niclas Berggren

4 september 2010 at 20:45

Att få

Maud Olofsson kritiserade i en radiointervju härförleden ett vanligt språkbruk: att säga att man ”får” ett jobb. Maud:

Och ofta hör man ju så här: ”Jag måste ‘få’ ett jobb!” Vad då ”få” ett jobb? Jag måste ju anstränga mig själv också.

Jag har själv tidigare reagerat på ett liknande språkbruk: att säga att man ”får” en lägenhet. Detta språkbruk reflekterar ett, tenderar jag att tycka, osunt synsätt på individens roll och ansvar i samhället.

En implicit modell, där någon överherre har förmåga och vilja att distribuera jobb, lägenheter och annat vi vill ha här i livet, verkar förutsättas. Individen söker sig till denna överherre — det må vara en stat, en kommun eller en feodalherre — och ställer sig i kö. En vacker dag blir drömmen sann! Ett jobb i vård, skola, omsorg är ditt; en standardiserad lägenhet på 42 kvadratmeter är din. Å, vilken godhet och lycka! Eller ska vi följa Mauds uppmaning att ta ansvar för våra egna liv, att anstränga oss, att kunna och vilja välja mellan arbetsgivare och fastighetsägare som konkurrerar om vår gunst? Ett mentalt skifte behövs här, bort från den socialdemokratiska modellen — som har trängt sig in i mångas sätt att tänka även om vardagliga och personliga ting. Det handlar inte om att ”få” ett jobb eller en bostad: det handlar om att skaffa sig det man behöver här i livet.

Written by Niclas Berggren

21 augusti 2010 at 5:47

Är en knarkpåverkad brottsling moraliskt ansvarig?

Dominic Wilkinson beskriver ett fall där en amfetaminpåverkad man attackerade en vän med en hammare och kontrasterar fyra synsätt på moraliskt ansvar:

A. He is fully morally responsible (just as he would be in the absence of addiction)
B. He is partly morally responsible (by virtue of addiction)
C. He is not morally responsible for wielding the hammer (by virtue of the addiction)
D. He is not responsible for wielding the hammer, but is fully morally responsible for antecedents to wielding the hammer (for example for the act of taking amphetamines or of becoming addicted)

Min egen syn är:

C’. He is not morally responsible for wielding the hammer (by virtue of not having free will).

Som Wilkinson påpekar kan man även om man anser B eller C, eller för den delen C’, ändå anse att personen ska anses juridiskt ansvarig för handlingen, t.ex. för att ge andra incitament att inte hamra på sina vänner. (Även personer som är beroende reagerar på incitament.)

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

2 juni 2010 at 6:47

Gener och ansvar

Nature News rapporterar:

An Italian court has cut the sentence given to a convicted murderer by a year because he has genes linked to violent behaviour.

Detta finner jag mycket intressant. Tanken är att mördaren inte kan anses fullt ansvarig för sin våldsamma handling, varför straffet lindras. Vad skulle hända om domaren studerade lite filosofi och fann att ingen någonsin är ansvarig för någon av sina handlingar?

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

14 maj 2010 at 11:24

Brottslingar i sömnen

Frågan om moraliskt ansvar för hemska handlingar fascinerar mig. New Scientist rapporterar om ett färskt brittiskt fall:

Last week, British man Brian Thomas appeared in court on a murder charge after strangling his wife as they slept in their camper van. The prosecution withdrew the charges after three psychiatrists testified that locking him up would serve no useful purpose. The judge said that Thomas bore no responsibility for his actions.

Jag skulle tro att de flesta håller med om slutsatsen, att en person som begår ett brott i sömnen inte är vare sig moraliskt eller juridiskt ansvarig för sin handling. Under sömngående har det t.ex. visat sig att en individ inte har sin omdömesförmåga aktiverad; däremot kan känslomässigt grundade handlingar utföras. Den intressanta frågan är dock hur man ska kunna veta om en handling verkligen har begåtts i sömnen. En misstänkt mördare kan ju alltid hävda att han sov. Tydligen finns vissa sätt att testa saken:

They found that sounding a buzzer during ”slow wave” sleep triggered sleepwalking in three of the sleepwalkers under normal circumstances, and all 10 sleepwalkers when they had been kept awake for 25 hours prior to sleeping. None of the control subjects were prompted to sleepwalk when the buzzer was sounded (Neurology, vol 70, p 2284).

Jag rekommenderar slutligen Bellinis opera La sonnambula. Den mest skönsjungande sömngångerskan heter Joan Sutherland.

Written by Niclas Berggren

7 december 2009 at 15:17

Går rattfylleri i arv?

Ja, det verkar så, enligt den nya studien ”Driving Under the Influence of Our Fathers” av Randi Hjalmarsson och Matthew Lindquist:

We find strong evidence of an intergenerational drunk driving relationship. Cohort members who have fathers with a drunk driving record have 2.59 times higher odds of having a drunk driving conviction themselves than cohort members with non-drunk driving fathers.

Detta väcker många frågor. En rör moraliskt ansvar. Om sannolikheten för att man ska dömas för rattfylleri är betydligt högre pga. faktorer som man själv inte har kunnat påverka, såsom hur ens föräldrar är, antyder inte det en reducerad moralisk skuld?

Written by Niclas Berggren

29 november 2009 at 11:40

Hjärnan påverkar sexualiteten

hjärnanThe Neurocritic refererar till ett antal fall där förändringar i eller av hjärnan tycks orsaka tydliga ändringar i sexuella preferenser och beteenden. Exempel:

  • Epilepsi verkar kunna orsaka transvestism, hypersexualitet och och pseudosamlag.
  • En hjärntumör verkar kunna orsaka pedofili.
  • En stroke verkar kunna orsaka byte från homo- till heterosexualitet.

Förvisso rör sig detta om enstaka fall, men de pekar ändå på vad man skulle kunna kalla för en biologisk grund för sexualitetens inriktning. En intressant filosofisk fråga här rör moraliskt ansvar, i den mån det nya beteendet skadar andra. Med hänvisning till mannen som begick sexuella övergrepp mot sin styvdotter pga. en hjärntumör skriver The Neurocritic:

This case raises the issues of diminished capacity and criminal responsibility. The man knew what he was doing was wrong — intact capacity and moral knowledge — but he could not inhibit his inappropriate sexual behavior. It’s hard to argue against the finding of diminished responsibility when staring at a gigantic brain tumor.

Written by Niclas Berggren

18 november 2009 at 17:40

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 142 andra följare

%d bloggare gillar detta: