Nonicoclolasos

Ikväll såg jag en av mina absoluta favoritoperor, Richard Strauss Elektra, framföras på Kungliga Operan, med Katarina Dalayman som mästerlig huvudrollsinnehavare. Mitt i alla de känslostormar som drabbar Elektra proklamerar hon en viktig insikt:

Es sind keine Götter im Himmel!

Se några utdrag från den nu aktuella uppsättningen här:

Nyligen kom antologin 50 Voices of Disbelief ut, i vilken olika människor förklarar varför de inte tror på existensen av någon gud. Ophelia Benson tar i sitt kapitel ”A Deal-Breaker” fasta på det märkliga i att tro på en gud som döljer sig:

A God that permanently hides, and gives us no real evidence of its existence – yet considers it a virtue to have faith that it does exist despite the lack of evidence – is a God that’s just plain cheating, and I want nothing to do with it. It has no right to blame us for not believing it exists, given the evidence and our reasoning capacities, so if it did exist and did blame us, it would be a nasty piece of work. Fortunately, I don’t worry about that much, because I don’t think it does exist.

Jag håller helt med – och kommer att tänka på professor Ted Dranges två argument som säger att gudars osynlighet implicerar att de inte existerar.

Från fotnot 31 i F. A. Hayeks The Counter-Revolution of Science:

Laplace’s answer to Napoleon when asked why in his Mecanique Celeste the name of God did not appear: ”Je n’ai pas besoin de cette hypothese.”

Översättning av franskan: ”Jag har inte behov av denna hypotes.” Se även inlägget ”Ateistisk vetenskap”.

Ännu en ateist, the one and only Camille Paglia, kritiserar den nya ateismens frontfigur:

On other matters, I was recently flicking my car radio dial and heard an affected British voice tinkling out on NPR. I assumed it was some fussy, gossipy opera expert fresh from London. To my astonishment, it was Richard Dawkins, the thrice-married emperor of contemporary atheists. I had never heard him speak, so it was a revelation. On science, Dawkins was spot on — lively and nimble. But on religion, his voice went ”Psycho” weird (yes, Alfred Hitchcock) — as if he was channeling some old woman with whom he was in love-hate combat. I have no idea what ancient private dramas bubble beneath the surface there. As an atheist who respects and studies religion, I believe it is fair to ask what drives obsessive denigrators of religion. Neither extreme rationalism nor elite cynicism are adequate substitutes for faith, which fulfills a basic human need — which is why religion will continue to thrive in our war-torn world.

Fastän jag ofta tilltalas av Paglia och hennes analyser finner jag hennes attack omotiverad i detta fall och hennes prediktion om religionens framtid tveksam. Jag stödjer och hoppas på extrem rationalism, helt enkelt.

Nobelpristagaren i litteratur José Saramago skräder inte orden:

This time his target is the Bible itself, which he describes as ”a manual of bad morals,” and a ”catalogue of cruelties and of the worst of human nature.” … It took ”a thousand years and dozens of generations” to write the Bible, which depicts a ”cruel, spiteful, vengeful, jealous and unbearable God,” said the writer, who recommended people not to trust ”the God depicted in the Bible.” He said he would not have to settle accounts with God, because ”the human brain is a great creator of absurd notions, and God is the most absurd one of all.”

Så klartänkt, så uppfriskande!

Professorn i evolutionär biologi J. B. S. Haldane, i Fact and Faith (1934):

My practice as a scientist is atheistic. That is to say, when I set up an experiment I assume that no god, angel or devil is going to interfere with its course; and this assumption has been justified by such success as I have achieved in my professional career. I should therefore be intellectually dishonest if I were not also atheistic in the affairs of the world.

De nya ateisterna, bl.a. Richard Dawkins, Sam Harris, Daniel Dennett, Christopher Hitchens, P. Z. Myers och Jerry Coyne, faller inte alla i smaken. Det finns faktiskt ateister som ogillar dem och deras höga svansföring. Två exempel:

• Professorn i filosofi Michael Ruse: ”[H]ow dare we be so condescending? I don’t have faith. I really don’t. Rowan Williams does as do many of my fellow philosophers like Alvin Plantinga (a Protestant) and Ernan McMullin (a Catholic). I think they are wrong; they think I am wrong. But they are not stupid or bad or whatever. … I don’t think I am wrong, but the worth and integrity of so many believers makes me modest in my unbelief.”
• Professorn i matematik Michael Green: ”I get angry with people who are wildly atheist, because they sort of deny any humanity whatsoever. They deny the poetry – and they talk as if we understand everything, including love, and actually there are beautiful things which can move you in ways that presumably can be understood entirely in terms of complex pathways in the brain, but that’s still not a useful way of thinking of them. So I get annoyed by ultra-atheists who aren’t willing to tolerate anything – I suppose I’m less atheist than that.”

Själv står jag på de nya ateisternas sida: jag är med andra ord inte bara ateist utan även anti-teist. Precis som Richard Dawkins är jag trött på attityden att religion ska betraktas som något intellektuellt respektabelt, som man tyst ska acceptera. Den tiden är förbi.

• Peter Santesson-Wilson om Tamas och de apatiska flyktingbarnen.
• 50 ateister om varför de inte tror på någon gud.
• Dennis Mueller om varför religion är en destruktiv företeelse.

Så här är Jahve – den gud som bl.a. kristna dyrkar – enligt 5 Mosebok 13:

Om en profet eller drömskådare träder fram hos dig, utlovar ett tecken eller under och vill övertala dig att tjäna andra gudar, som du inte känner, och om detta tecken eller under inträffar, skall du inte lyssna till vad en sådan profet eller drömskådare säger, ty Herren, er Gud, vill sätta er på prov för att se om ni verkligen älskar Herren, er Gud, av hela ert hjärta och med hela er själ.

Herren, er Gud, skall ni följa, honom skall ni frukta, hans bud skall ni hålla, honom skall ni lyda, honom skall ni tjäna och hålla er till.

Men profeten eller drömskådaren skall dödas, eftersom han manade till trolöshet mot Herren, er Gud, som har fört er ut ur Egypten och befriat er ur slavlägret. Han ville locka dig bort från den väg som Herren, din Gud, har befallt dig att gå. Du skall utrota det onda ur folket.

Om din egen bror, din son eller din dotter eller kvinnan i din famn eller din närmaste vän i hemlighet söker förleda dig och övertala dig att tjäna andra gudar, som varken du eller dina fäder har lärt känna, sådana gudar som folken omkring er dyrkar, nära eller fjärran, från jordens ena ände till den andra, då skall du inte ge efter eller lyssna till en sådan person. Visa ingen förskoning eller barmhärtighet. Skydda honom inte utan ta hans liv. Du skall själv vara den förste som lyfter handen för att döda honom, och sedan skall hela folket göra på samma sätt.

Du skall stena honom till döds, därför att han försökte locka dig bort från Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret.

Hela Israels folk skall känna fruktan när de hör om detta, och sedan skall ingen göra något så ont hos dig.

Skulle du om någon av de städer som Herren, din Gud, ger dig att bo i få höra att ondsinta män ur ditt folk har förlett invånarna och övertalat dem att tjäna andra gudar, som du inte känner, skall du noga undersöka detta, göra efterforskningar och anställa förhör. Om det verkligen är sant att något så skändligt har skett i ditt folk skall du hugga ner stadens invånare med svärd, du skall viga staden och alla som finns där åt förintelse. Också djuren skall huggas ner.

Samla på torget allt du tar som byte, och bränn staden och allt byte som ett heloffer åt Herren, din Gud. Den skall förbli en ruinhög för all framtid och får aldrig byggas upp igen.

Ingenting som har vigts åt förintelse får bli kvar i din ägo. Så stillas Herrens glödande vrede, han förbarmar sig över dig och gör dig i sin barmhärtighet till ett talrikt folk, så som han med ed lovade dina fäder, därför att du lyssnar till Herren, din Gud, håller alla hans bud, som jag i dag ger dig, och gör det som är rätt i Herrens, din Guds, ögon.

Som sagt, grymmare än Stalin.

Tips: Bryan Caplan, som i sin ungdom bl.a. skrev ”Letter Against the Christians”.

Inställningen – eller avsaknaden av inställning – till religion kan ta sig många former. Monoteism, polyteism, ateism (stark och svag) och agnosticism är kanske de mest välkända; men därtill kan läggas ignosticism och apateism. Vad avses med dessa två synsätt?

• Ignosticism (eller teologisk icke-kognitivism) säger att frågan om Guds existens är meningslös eftersom ”Gud” är ett icke-preciserat (och kanske icke-preciserbart) ord. Det går alltså inte att förhålla sig till det på något rationellt sätt. Jämför med analytisk ateism.
• Apateism säger att religiös tro är ointressant och att apati föreligger gentemot föreställningar om Gud. För ett icke-apatiskt försvar av apateism, se Jonathan Rauchs artikel ”Let It Be: Three Cheers for Apatheism”.

Min syn: jag har viss sympati för båda dessa synsätt. Jag anser emellertid att ignosticism går att förena med den svaga ateism jag företräder, och så länge religion påverkar saker jag bryr mig om på ett i huvudsak negativt sätt kan jag inte vara apateistisk. Om religiösa själva vore apateistiska, eller om de skulle utöva sin religion strikt privat, skulle jag också vara det, men de flesta är tvärtom aktivistiska och försöker påverka människor och politik. Jag fortsätter därför min bana som aktivistisk anti-teist.

Tips: Niklas Elert.

Bertrand Russell svarar en brevskrivare (en präst vid namn Holdsworth) den 3 januari 1953:

Senare delen av ert brev tar upp de intellektuella argumenten. För min del kan jag inte betrakta någon av de moderna omformuleringarna av de gamla gudsbevisen som någon som helst förbättring. Jag tror inte att ens ett enda av dem kan övertyga någon annan än dem som hyser en brinnande önskan om att de till varje pris ska vara sanna.

Ur Bäste Bertrand Russell… Ett urval av hans brevväxling med allmänheten 1950—68 (Stockholm: Natur och Kultur, 1969). Se även det tidigare inlägget ”Tro utan argument”.

Niklas Ekdal i DN idag:

Är Sverige världens mest välmående samhälle därför att vi är så föga religiösa? Eller är vi föga religiösa därför att vi lever i världens tryggaste samhälle? För mig är det uppenbart att den sistnämnda tolkningen ligger närmast sanningen.

James Buchanan i ”Afraid to Be Free: Dependency as Desideratum”:

For many, the state, as the collectivity, moved into the gap left by the demise of the church’s parental role. The individual who sought familylike protection, but who no longer sensed the presence of such protection in the church, or in God so embodied, found a substitute in the collectivity. The individual could feel that he or she “belonged” to the larger community and was necessarily dependent on that community. The death of God and the birth of the national state, and especially in its latter-day welfare state form, are the two sides of the coin of history in this respect.

Ja, det finns dilemman för en liberal ateist. Ska man föredra Skylla (en stor stat) eller Karybdis (livaktig religion)? Kan man tänka sig frånvaron av båda? Krävs då istället någon annan övergripande institution som ger individer trygghet och en känsla av sammanhang? Är tanken på autonoma utan en sådan institution orealistisk? Jag hoppas (delvis inspirerad av Nietzsche) inte det.

Professorn i biologi vid University of Chicago Jerry Coyne om behovet av religion:

Entire countries like Sweden and Denmark are atheistic and yet moral — indeed, more moral than the religion-ridden U.S.  Doesn’t that tell us that we don’t need religion?

Vad får människor att bete sig, och att inte bete sig, på ett visst sätt? Många har fått för sig att de moraluppfattningar man har spelar stor roll. Måhända har de inspirerats av Kants syn på saken:

So on the Kantian view of moral psychology, (1) agents impose moral requirements on themselves, and (2) these self-imposed requirements are motivationally effective.

Problemet är bara att detta synsätt inte stämmer så väl överens med empirisk psykologisk forskning. Den ger istället stöd för Nietzsches moralpsykologiska uppfattning:

Nietzsche would say that people do have conscious moral principles but that these principles have only a limited impact on the behaviors they actually end up performing. More typically, people first perform certain behaviors and then develop principles that serve to justify the behaviors they have already performed. The most important factors in the origin of moral behavior are people’s basic psychological and physiological traits; the conscious moral principles largely serve as post hoc justifications for behaviors that would have been performed either way.

Detta är t.ex. intressant med tanke på vissa religiösa personers uppfattning, att människor förfaller till omoral utan religionens moraliska principer. Detta är också i linje med forskningsresultat som visar att människor runtom i världen, oavsett religiös uppfattning, har snarlika intuitioner i centrala moralfrågor.

*Båda citaten kommer från Knobe, Joshua och Leiter, Brian (2007). ”The Case for Nietzschean Moral Psychology.” I Leiter, Brian och Sinhababu, Neil (red.), Nietzsche and Morality. Oxford: Oxford University Press: 83-109.

Idag begravs de döda från branden i Rinkeby. Pappan till de omkomna har sagt följande:

Gud gav mig min familj och nu har han tagit den ifrån mig.

Det fick mig att tänka på att man kan ha ett av tre synsätt när något hemskt händer:

1. Det finns en allsmäktig och allvetande gud som är ytterst ansvarig för allt som sker. [Muslimers synsätt]
2. Det finns en allsmäktig och allvetande gud som inte är ytterst ansvarig för allt som sker. [Kristnas synsätt]
3. Det finns ingen allsmäktig och allvetande gud. [Mitt synsätt]

Jag finner den första synen mer intellektuellt tilltalande än den andra. Om man tror på en allsmäktig och allvetande gud måste rimligen allt som sker bero på att han vill att det ska ske. Det inser och erkänner muslimer, som pappan i Rinkeby, men sällan kristna, som istället (utan att lyckas särskilt väl) gör allt för att förneka detta. Förnekelsen sker antingen genom krystade försök till teologiska argument eller genom tal om ”mysterium”. Anledningen är att de annars tvingas erkänna att den gud de tror på inte är rakt igenom god. I den här fundamentala frågan föredrar jag alltså islams gudsbild framför kristendomens – den förra är logisk och hederlig.

Man kan förstås undra varför personer med den första synen väljer att dyrka en sådan gud, som orsakar lidande och död utan att behöva göra det, men det är en annan fråga, som snarast bör analyseras med psykologiska metoder. (Man kan ju tro på en guds existens utan att dyrka denne.)

Media: SvD, DN

I England ordnas i sommar, med stöd av Richard Dawkins, läger för barn som vill lära sig att tänka kritiskt. En pappa är inte helt förtjust i tanken på att sonen kommer hem fullständigt rationell:

Imagine trying to celebrate the little beast’s birthday: ”Many happy returns, Darling. Now blow out the candles and make a wish.”
”Certainly not, Father. This is a futile custom. There is no evidence to support the notion that blowing out the candles on a Marks & Spencer Victoria sponge increases the likelihood of one’s desires becoming reality.”
”Right. I see. Sorry. Well, luckily, we’ve bought some nice gifts for you.”
”On the contrary, Father, luck did not influence your purchases. Indeed, there is no such thing. To believe otherwise is flabby thinking.”
”Oh, God.”
”Please don’t say that, Father. You know perfectly well that the deity whose name you invoke does not exist.”
”That Camp Quest thing really had an effect on you, hasn’t it. I suppose you’ll be wanting to go on the course they’re organising for Easter…”
”Most assuredly not. Easter is a spurious festival based on the fallacy that a man came back from the dead, which double-blind experiments have proved impossible. In consequence, I refuse to recognise Easter and shall spend the holiday period at school, whether or not my teachers are in attendance.”

För egen del finner jag denne mini-Dawkins charmerande! När han växer upp får han bli min medbloggare i kampen för rationalitet och upplysning.

Professorn i filosofi Simon Blackburn är inte imponerad av ”de nya ateisterna”, som argumenterar hårt mot religiösa föreställningar. Detta trots att han själv är i avsaknad av gudstro. Istället slår han ett slag för David Humes skeptiska ironi som en passande inställning i frågan om en gud existerar eller ej:

So is Hume himself an atheist? The word does not fit, and he never described himself as such. He is much too subtle. Philo the sceptic says that we cannot understand or know anything about a transcendent reality that explains or sustains the ongoing order of nature, while theists such as Demea say that we cannot understand or know anything about the transcendent reality, which is God, that explains or sustains the ongoing order of nature. Since the inserted clause does not help us in the least, the difference between them is merely verbal. And this is Hume’s conclusion. …

But it is also wrong to call Hume an agnostic. That would imply a definite question about which we do not know the answer. But since there is no definite question at stake, that too lapses.

Tänkvärt. Kanske är talet om en gud så mystiskt att det helt enkelt inte går att analysera och att det därför inte är värt att ta på allvar? Jag kommer att tänka på analytisk ateism.

Ateister anklagar ibland religioner för att ha orsakat ondska. Tänk på korståg, inkvisition, terrorism, krig och förföljelse av oliktänkande. Religiösa kontrar då ofta med att Hitler, Stalin och Mao var onda ateister. Hur ska man se på påståenden av denna typ? Chaospet reder ut begreppen:

Se även det tidigare inlägget ”Grymmare än Stalin”.

George Orwell i ”Such, Such Were the Joys”:

Take religion, for instance. You were supposed to love God, and I did not question this. Till the age of about fourteen I believed in God, and believed that the accounts given of him were true. But I was well aware that I did not love him. On the contrary, I hated him, just as I hated Jesus and the Hebrew patriarchs. If I had sympathetic feelings towards any character in the Old Testament, it was towards such people as Cain, Jezebel, Haman, Agag, Sisera: in the New Testament my friends, if any, were Ananias, Caiaphas, Judas and Pontius Pilate. But the whole business of religion seemed to be strewn with psychological impossibilities. The Prayer Book told you, for example, to love God and fear him: but how could you love someone whom you feared? 

Ja, är det inte märkligt att tro på en guds existens och en vilja att dyrka och älska denna gud i allmänhet anses höra ihop? Kan man inte tro att guden X existerar och samtidigt vara oberörd av X eller t.o.m. finna X avskyvärd och motarbeta X? Ungefär som med människor: man kan tro att A existerar utan att dyrka och älska denne. Jag tänker mig dessa kombinationsmöjligheter:

Om någon tror på guden X förutsätts han vara en positiv troende. Men det finns andra möjligheter, vilket den unge Orwell illustrerar. Likaså torde det finnas olika inställningar bland sådana som inte tror att X existerar — det finns ateistiskt religiösa, vanliga ateister och anti-teister. Orwell fördjupar vår förståelse av vad det kan innebära att tro eller inte tro på en gud.

Han klargör också det absurda och stötande i att anse att någon bör straffas för att man inte är positivt troende (som i kristendomen, där X kallas Jahve och där alla utom de positivt troende anses värda evigt straff). Som om man fritt väljer om man tror att X existerar och som om man, om man tror att X existerar, fritt väljer sin känsla (kärlek, indifferens eller avsky) inför denne gud. I sanning en omoralisk religiös lära, den kristna. Tur att den är falsk. (Ni märker i vilken ruta i tabellen jag återfinns.)

George Orwell identifierar något de har gemensamt:

The Catholic and the Communist are alike in assuming that an opponent cannot be both honest and intelligent. Each of them tacitly claims that ”the truth” has already been revealed, and that the heretic, if he is not simply a fool, is secretly aware of ”the truth” and merely resists it out of selfish motives.*

Två reflexioner:

1. Påståenden av detta slag kan förstås aldrig motbevisas, men de är obehagliga i det att de antyder att meningsmotståndare medvetet ljuger. Underminerar inte detta ett rationellt offentligt samtal?
2. Det intressanta är att båda säger sig stå för sanningen. Kommunisten anser att katoliken ”innerst inne” inser (den kommunistiska) sanningen; katoliken anser att kommunisten ”innerst inne” inser (den katolska) sanningen. Hur föreslår de att sådana konflikter ska kunna lösas? Knappast genom att beskylla varandra för att ljuga. 

*Ur ”The Prevention of Literature”, Polemic, nr 2, januari 1946.

Witold Gombrowicz insåg helt plötsligt under ett besök i Rom att han kunde gå in i en kyrka med hatten på:

Det var min uppgift att tala om för denna kyrka, dessa madonnor, detta romerska forum, dessa fresker och bibliotek: ”Ni är bara ett påhäng på människan, inget annat”. Efter Ferdydurke hade jag verkligen rätt att gå in i kyrkan med hatten på och det var inte bara någon enkel lustighet, det var en medveten handling utan något som helst samband med kommunismen, hitlerismen eller någon som helst dadaism eller surrealism, jag var i min egen rätt när jag gjorde det.

Allt fler ateister följer Witolds fina exempel och slutar visa vördnad för den kristna kyrkan och dess förkunnelse. Tiden av underdånighet, av hattavtagande, är förbi. ”Ni är bara ett påhäng på människan, inget annat”. 

Ur intervjuboken Testamente (s. 45). Se även de tidigare inläggen ”Slut på tålamodet”, ”Ska man respektera religion?” och ”Ska staten betala för kyrkor?”.

Hur ser förhållandet mellan intelligens och religiositet ut? Studien ”Average Intelligence Predicts Atheism Rates Across 137 Nations”, publicerad i Intelligence, finner följande samband:

Evidence is reviewed pointing to a negative relationship between intelligence and religious belief in the United States and Europe. It is shown that intelligence measured as psychometric g is negatively related to religious belief. We also examine whether this negative relationship between intelligence and religious belief is present between nations. We find that in a sample of 137 countries the correlation between national IQ and disbelief in God is 0.60.

Resultatet förvånar mig inte. Smarta människor inser i högre grad att religion är ett mänskligt påhitt. De mindre smarta tror mer okritiskt på de sagor de har fått lära sig som barn.

Det kosmologiska gudsargumentet har redan mött fatal kritik. Men varför inte slå in ytterligare en spik i kistan?

År 1755 drabbades Lissabon av en svår jordbävning. Den fick Voltaire att skriva Poème sur le désastre de Lisbonne (engelsk översättning här), en skarp kritik mot kristendomens påstående att det finns en allsmäktig, allvetande och allgod gud. Som det (mer koncist) formuleras av David Hume:

Is he willing to prevent evil, but not able? then is he impotent. Is he able, but not willing? then is he malevolent. Is he both able and willing? whence then is evil?

Det är dags att påminna sig om denna kritik nu när påsken (denna kristna högtid) är här. 

Det bisarra är att påven deklarerar att han ska be kraftfullt till den gud han inbillar sig finns, så att denne kan trösta de överlevande efter jordbävningen i Italien. Vilken underbar gud! Han kan eller vill inte förhindra lidande, men när lidandet inträder, då kan och vill han trösta. Men bara, tycks det, om påven ber kraftfullt. 

Så detta är påskens budskap: Det finns ingen gud att fira.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, DN1, DN2, DN3, DN4, Dagen, Sydsvenskan, AB, Newsmill.
Tidigare inlägg: ”Det finns ingen gud” och ”Nytt system för helgdagar”.

The Economist uppmärksammar en ny studie, ”Religious Coping and Use of Intensive Life-Prolonging Care Near Death in Patients With Advanced Cancer”, publicerad i Journal of the American Medical Association, som visar att de mest religiösa vill förlänga livet strax före döden i högre grad än icke-religiösa:

The correlation was strong. More than 11% of those with the highest scores underwent mechanical ventilation; less than 4% of those with the lowest did so. For resuscitation the figures were 7% and 2%.

Lite märkligt, kan man tycka, eftersom religiösa (i alla fall av det kristna slaget) borde se fram emot en perfekt tillvaro efter döden och längta till densamma. Många av dem kanske i själva verket är meta-ateister?

Katoliken Roland Poirier Martinsson har hävdat att han har presenterat ett ”vetenskapligt bevis” för att en gudomlig skapare ligger bakom universum. Jag har utifrån färsk forskning i filosofi och fysik påpekat att han på intet sätt har presenterat ett sådant bevis. Därtill kan nu läggas ”Problems with the Argument from Fine Tuning”, i vilken de tre filosoferna Mark Colyvan, Jay Garfield och Graham Priest granskar detta argument:

1. The boundary conditions and laws of physics could not have been too different from the way they actually are if the Universe is to contain (carbon-based) life.
2. The Universe does contain (carbon-based) life.
Hence:
3. The Universe as we find it is improbable.
4. The best explanation for this improbable fact is that the Universe was created by some intelligence.
Hence:
5. A Universe-creating intelligence exists.

De visar, i en sannolikhetsteoretisk analys, att 3 inte följer av 1 och 2:

[E]ven granting the fine tuning of the universe, it does not follow that the universe is improbable, thus no explanation of the fine tuning, theistic or otherwise, is required. 

Läs den korta men kraftfulla anlysen i sin helhet, om du nu mot all förmodan ännu inte är övertygad om felaktigheten i Poirier Martinssons påstående.

På frågan ”Hej Bella, du skriver aldrig om religion. Tror du på Gud?” svarar Blondinbella:

[J]ag är inte religiös, tror inte på Gud. Jag tror på mig själv istället.

Tips: Orsakverkan.

Professorn i psykologi vid Harvard University Steven Pinker ger sin syn på Jerry Coynes artikel om religion och vetenskap:

Jerry Coyne applies rigorous standards of logic and evidence to the claims of religion and to the attempts to reconcile it with science. Many scientists who share his atheism still believe that he is somehow being rude or uncouth for pressing the point. But he is right to do so. Knowledge is a continuous fabric, in which ideas are connected to other ideas. Reason-free zones, in which people can assert arbitrary beliefs safe from ordinary standards of evaluation, can only corrupt this fabric, just as a contradiction can corrupt a system of logic, allowing falsehoods to proliferate through it.

Just så. Många av oss ifrågasätter den vanliga inställningen att religion ska ”respekteras” även om man inte delar dess trossatser.

Se även det tidigare inlägget ”Slut på tålamodet”.

Katoliken Roland Poirier Martinsson hävdade nyligen att det finns ett ”vetenskapligt bevis” för att en gudomlig skapare ligger bakom universum. Bevis var ordet. Ty:

Om smällen varit något svagare skulle all materia snart ha återvänt till gravitationens centrum. Om universum expanderat med något större kraft skulle stjärnorna aldrig ha bildats.

Professor Adams

Jag har i ett tidigare inlägg påpekat att Martinsson inte är inläst på den senaste filosofiska litteraturen, måhända därför att den kommer till en annorlunda slutsats än han. Nu kan jag även konstatera att han inte är inläst på den senaste fysiklitteraturen. Professor Fred Adams analys i ”Stars in Other Universes”, publicerad i Journal of Cosmology and Astroparticle Physics, ger nämligen inte heller stöd för Martinssons ”vetenskapliga bevis”. New Scientist rapporterar:

The idea that certain aspects of our universe make it uniquely suited to life has never been properly tested, says Fred Adams of the University of Michigan in Ann Arbor. ”You hear people say our universe is fine-tuned for life, that stars are rare and couldn’t form if certain things were different,” he says. ”The truth is, no one has done the calculations.” Adams has now rectified that situation and found that it is not unusual for stars to form that can support life. … Adams reckons his results … suggest that the ”specialness” of our universe could well be an illusion. 

Oj då.

En artikel i Intelligent Life Magazine, ”Faith Equals Fertility”, påpekar två saker som jag finner nedslående:

1. Människor tenderar att ha samma religiösa synsätt som sina föräldrar.
2. Religiösa människor får i genomsnitt fler barn.

Angående den första punkten:

[T]he huddling of the faithful is mainly explained by the fact that religion runs in families. If you have a religion, it is probably the same one as your parents. Earlier this year a survey by the Pew Forum on Religion and Public Life found that nearly three-quarters of American adults professed the religion in which they were raised. 

Religion tycks alltså inte härröra från rationell analys utan från propaganda från tidiga år. (Det förstod Jesus.)

Angående den andra punkten:

Like other demographers, Eric Kaufmann expects western Europe to become markedly more religious in the course of the 21st century, as a result of the relatively low fertility of unbelievers and immigration from more pious places. Not only do denominations with traditionalist values tend to have higher birth rates than their more liberal co-religionists, but countries that are relatively secularised usually reproduce more slowly than countries that are more religious. 

Vad göra? Vågar man hoppas på att fler barn frigör sig från sin bakgrund och tar till sig argument för ateism?

Professor Simon Blackburn frågar sig vad som förtjänar vår respekt och inleder med en personlig upplevelse:

Some years ago, without realizing what it might mean, I accepted a dinner invitation from a Jewish colleague for dinner on Friday night. I should say that my colleague had never appeared particularly orthodox, and he would have known that I am an atheist. However, in the course of the meal, some kind of observance was put in train, and it turned out I was expected to play along—put on a hat, or some such. I demurred, saying that I felt uncomfortable doing something that might be the expression of some belief that I do not hold, or of joining a “fellowship” with which I felt no special community, and with which I would not have any particular fellow-feeling beyond whatever I feel for human beings in general. I was assured that what it would signify, if I went through with the observance, was not that I shared the world views or beliefs of my host, or wished myself to identify uniquely with some particular small subset of humanity, but only that I respected his beliefs, or perhaps his stance. I replied that in that case, equally, I could not in conscience do what was required. The evening was strained after that. But, I argued to myself, why should I “respect” belief systems that I do not share?

Detta är en svår fråga. Blackburn skiljer på olika grader av respekt, från ”tjock” till ”tunn”, där den förra sorten innebär att man beundrar och där den senare sorten innebär att man fördrar. Man kan tänka sig att man respekterar någons religiösa praktik i den senare meningen utan att göra det i den förra. I synnerhet om den person som utövar praktiken respekteras av oss i tjockare mening i andra avseenden. Som han uttrycker det:

We can respect, in the minimal sense of tolerating, those who hold false beliefs. We can pass by on the other side. We need not be concerned to change them, and in a liberal society we do not seek to suppress them or silence them. But once we are convinced that a belief is false, or even just that it is irrational, we cannot respect in any thicker sense those who hold it—not on account of their holding it. We may respect them for all sorts of other qualities, but not that one. We would prefer them to change their minds. 

Jag har i samband med barndop uttryckt uppfattningen att man även som ateist skulle kunna tänkas delta i ceremonin trots att man anser den, pga. det tankegods som ligger bakom, hemsk. Men det är inte självklart. Genom att delta kan man sända en signal som uppfattas som tjockare respekt, vilket kan stärka ceremonins ställning i vår kultur, vilket vore olyckligt. Ja, detta är en del av att leva i ett mindre homogent samhälle — man stöter på personer, uppfattningar och fenomen som avviker från den egna synen på saker och ting, och man måste förhålla sig till dem på något sätt. Ibland avvisande eller, för att bevara harmoni, med indifferens.

En sak jag gillar med USA att där ofta förekommer offentliga debatter av olika slag. Jag har just tittat på en sådan på temat ”What’s So Great about God? Atheism versus Religion” mellan ateisten Christopher Hitchens och katoliken Dinesh D’Souza. Debatten, som ägde rum på University of Colorado den 26 januari i år, rör flera av de grundläggande argumenten för och emot kristendomen, men det som gör den riktigt sevärd är enligt min mening Hitchens retoriska begåvning och eleganta slagfärdighet. 

Det händer att jag håller med Göran Skytte, tro det eller ej. Idag påpekar han det orimliga i att Svenska kyrkans beslutande organ består av politiskt tillsatta:

För i Sverige är det inte kyrkans folk och ledning som bestämmer om kyrkans tro och praxis. Det är politiker från de politiska partierna som bestämmer över kyrkan. Politiker som i många fall med sannolikhet sällan eller aldrig sätter sin fot i kyrkan. … Min slutsats: befria biskoparna!

Det är helt riktigt att Svenska kyrkan mer fullständigt bör skiljas från staten och att det bästa vore att dess prelater också slutade fungera som myndighetsutövare vid vigslar. Av detta bör dock även detta följa:

• ett slut för religionens oemotsagda utrymme för att sända propaganda i form av gudstjänster i SVT och SR;
• ett slut för religionens priviligierade ställning när det gäller att samla in medlemsavgifter;
• ett slut för religionens plats i offentlig verksamhet (t.ex. prästverksamhet, inte minst vid skolavslutningar och riksdagens öppnande); 
• ett slut för särskilda bidrag till trossamfund; 
• ett slut för religionens särskilda skattebefrielse och förmånliga momsregler; och
• något slags återbetalning av statligt tilldelad förmögenhet.

Politiken bör alltså konsekvent låta religionen sköta och klara sig själv. Är denna hållning oproblematisk? Nja, det finns här ett dilemma för en liberal ateist…

I ny statistik från Gallup visas graden av religiositet i olika länder i världen, baserat på hur stor andel av befolkningen som säger att religionen är viktig i det dagliga livet. En världskarta illustrerar:

De mest och minst religiösa länderna är dessa:

Vissa lovprisar religionen och ser den som såväl nödvändig som tillräcklig för moral, frihet och välstånd. Själv är jag inte så säker och känner mig mer tveksam till denna tes efter att ha noterat vilka de mest och minst religiösa länderna är.

Media: Dagen1, Dagen 2

Professorn i filosofi Daniel Dennett listar åtta möjliga förklaringar till varför vissa smarta människor är och förblir religiösa:

(1) The fallacy of sunk costs: ”I’ve already invested fifty years of my life in this position, and it would be excruciatingly embarrassing to acknowledge my error. In fairness to myself, I was entrapped in this view when I was too young to know better, and I’ve never been able to find a face-saving exit strategy.”

(2) Err on the side of prudence: ”I can conjure up enough uncertainty about these issues to excuse myself from drawing the invited conclusions, which might be mistaken, after all, and could, I suppose, do some harm to somebody. Where it doesn’t itch, don’t scratch!”

(3) Religion for art’s sake: ”The only cost-effective way to preserve the great music, literature, and art of the world’s religions is to encourage all people to support these magnificent living museums with their weekly offerings.”

(4) What would my mother think? ”People whom I hold dear, and who depend on me emotionally, would be heartbroken to learn of my defection. I’m going to carry this white lie to the grave, or at least until my parents are safely in their graves and my children and loved ones give me clear signs of being able to take such a confession with equanimity.”

(5) Credal calisthenics: ”It keeps me modest, and fosters a desirable habit of moral reflection that helps me do the right thing ‘without even thinking’. It’s a method of self-purification that keeps me morally fit.”

(6) We must fend off moral chaos: ”I myself don’t need God to tell me how to live, but some people really do. Religious belief puts the fear of God into some who would otherwise behave reprehensibly.”

(7) Don’t make waves: ”I have more than enough substantive controversies that I would rather spend my energies on. Why discard alliances, make enemies, lose the affection of powerful friends and associates by raining on their parade?”

(8) Dumbo’s magic feather: ”Religious belief is a moral prosthesis: it strengthens the resolve and courage of many who want to be good but don’t have the true grit they need. If I recant, I contribute to the dissolution of an aspect of the world that they truly depend on. I have no right to take away their crutch.”

Att vara religiös av de här skälen tycks mig tragiskt. En intressant fråga är hur många religiösa som i huvudsak låter sig styras av något av dem. Det lär vi dock aldrig få svar på, eftersom det ingår som en del i detta spel att låtsas tro — kanske även inför sig själv — även om man inte gör det.

Se tidigare inlägg: ”Tror religiösa verkligen på gud?”, ”Intelligens och gudstro”, ”Är religion och vetenskap förenliga?”

Professor Aaron Sloman förespråkar analytisk ateism. Vad menas med det?

The claim that TS [the theistic position] is incoherent and incapable of being either true or false in any possible universe, e.g. because some of the content of the theistic claims undermine requirements for the claims to be meaningful.

Dvs. uppfattningen är inte att det inte finns en gud utan att själva begreppet gud är osammanhängande. Således kan frågan om en guds existens inte analyseras vidare, lika lite som en fyrkantig cirkels existens kan analyseras vidare. Det jag tycker om med denna ansats är att den börjar med att ställa kravet på teisten att definiera vad som menas med ”gud”. Analysen kanske sedan inte kommer längre än så.

Professorn i biologi vid University of Chicago Jerry Coyne besvarar frågan så här:

It would appear, then, that one cannot be coherently religious and scientific at the same time. That alleged synthesis requires that with one part of your brain you accept only those things that are tested and supported by agreed-upon evidence, logic, and reason, while with the other part of your brain you accept things that are unsupportable or even falsified. In other words, the price of philosophical harmony is cognitive dissonance. Accepting both science and conventional faith leaves you with a double standard: rational on the origin of blood clotting, irrational on the Resurrection; rational on dinosaurs, irrational on virgin births. 

Men, invänder någon, finns det inte vetenskapsmän som är teister? Jovisst:

True, there are religious scientists and Darwinian churchgoers. But this does not mean that faith and science are compatible, except in the trivial sense that both attitudes can be simultaneously embraced by a single human mind. (It is like saying that marriage and adultery are compatible because some married people are adulterers.)

På julafton lät katoliken Roland Poirier Martinsson publicera ett slags högtravande plädering för kristendomen. Bl.a. hävdade han följande:

Naturen är ordnad på ett sätt som tycks kräva en tanke. Sådant är också det teleologiska (av grek. telos, mål) gudsbevisets anspråk: att det fanns ett mål med Skapelsen, att den inte var slumpmässig, av det enkla skäl att slumpen inte på allvar kan antas ge upphov till den perfektion som präglade den stora smällen. … Att resultatet blev så utomordentligt välkalibrerat (om ”målet” var att ge upphov till ett hyfsat stabilt universum som bar inom sig livets och medvetandets uppkomst) kan vetenskapligt inte förklaras med annat än vår smala lycka.

Detta är ett av de populäraste argumenten för att något slags gud existerar och brukar kallas the fine-tuning argument. Enligt Poirier Martinsson utgör det ett ”vetenskapligt bevis”. Not so fast. Uppenbarligen har denne man inte riktigt hängt med i den filosofiska litteraturen på området. Låt mig lyfta fram Wai-hung Wongs artikel ”The Cosmic Lottery”, som är accepterad för publicering i International Journal for Philosophy of Religion. Han klargör där att Porier Martinsson och hans kreationistiska vänner har fel:

One version of the argument for design relies on the assumption that the apparent fine-tuning of the universe for the existence of life requires an explanation. I argue that the assumption is false. Philosophers who argue for the assumption usually appeal to analogies, such as the one in which a person was to draw a particular straw among a very large number of straws in order not to be killed. Philosophers on the other side appeal to analogies like the case of winning a lottery. I analyze the two analogies and explain why the lottery analogy is the right one to use. In the light of such an analysis, we can see that although the cosmic feature of being life-permitting is rare, it does not allow life-permitting possible universes to stand out because there are other rare cosmic features that other possible universes have.

Dvs. det krävs ingen särskild förklaring till varför ett universum som tillåter mänskligt liv existerar. Inte mer än till att någon råkade ut för den ytterst osannolika händelsen att vinna högvinsten i ett lotteri. Talet om ”vetenskapligt bevis” ter sig mot bakgrund av Wongs analys snarast löjeväckande.

Professor Barnett påpekar att både John Roberts och Barrack Obama sa fel när den senare idag skulle sväras in som president. Detta är vad konstitutionen anger ska sägas:

I do solemnly swear (or affirm) that I will faithfully execute the office of President of the United States, and will to the best of my ability, preserve, protect and defend the Constitution of the United States.

Detta är vad som faktiskt sades:

ROBERTS: Are you prepared to take the oath, Senator?
OBAMA: I am.
ROBERTS: I, Barack Hussein Obama…
OBAMA: I, Barack…
ROBERTS: … do solemnly swear…
OBAMA: I, Barack Hussein Obama, do solemnly swear…
ROBERTS: … that I will execute the office of president to the United States faithfully…
OBAMA: … that I will execute…
ROBERTS: … faithfully the office of president of the United States…
OBAMA: … the office of president of the United States faithfully…
ROBERTS: … and will to the best of my ability…
OBAMA: … and will to the best of my ability…
ROBERTS: … preserve, protect and defend the Constitution of the United States.
OBAMA: … preserve, protect and defend the Constitution of the United States.
ROBERTS: So help you God?
OBAMA: So help me God.
ROBERTS: Congratulations, Mr. President.

På ett sätt kan det vara trösterikt att även så framgångsrika och smarta personer kan begå små misstag. Men eftersom rätt ed inte uttalades blir frågan: Är Obama verkligen president nu? Och vad skulle hända om en nyvald president på den sista frågan svarade: ”While I will certainly need help, I do not expect it from fictitious beings”? Skulle USA fördöma en ateistisk president, trots att konstitutionen uppenbarligen inte innehåller formuleringen ”So help me God”? (Ja, troligen.) Slutligen: Var inte Condoleeza Rice president för ett tag idag och därmed USA:s första svarta president?

Media: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Dagen, Sydsvenskan, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Aftonbladet4, Aftonbladet5

Bakteriell flagell

Det är en vådlig strategi för teister att påstå att en gud måste finnas eftersom det finns komplexa fenomen som vetenskapen inte kan förklara. Hittar man en klocka på stranden, påstod William Paley för drygt 200 år sedan, måste det finnas en klocktillverkare. Samma sak med naturen, menade han. Men därefter kom Darwin:

The old argument of design in nature, as given by Paley, which formerly seemed to me so conclusive, fails, now that the law of natural selection has been discovered.*

Vetenskapen utvecklas, och det vi inte vet idag kan vi i många fall veta imorgon. En som borde ha känt till detta är Michael Behe, en katolsk biokemist som 1996 publicerade boken Darwin’s Black Box, i vilken han bl.a. hävdade att bakteriella flageller inte kan ha utvecklats evolutionärt och att det därför måste finnas en gudomlig Skapare. Nu rapporterar New Scientist om ny forskning:

Thanks to all the recent work, the big picture of flagellum evolution is much clearer than it was just a few years ago, and getting better all the time. ”This work is just getting started,” says Matzke. Ultimately, though, it is unrealistic to hope to unravel every twist and turn of the bacterial flagellum’s 3-billion-year-plus evolutionary journey. ”That is impossible,” says Doolittle. But he argues that the scientific imperative is not to reconstruct the entire process but simply to prove that the evolution of the flagellum is plausible using well-established natural processes.

På ett mer övergripande plan är det så, att även om vetenskapen inte har eller kommer att ha en aning om hur ett fenomen har uppstått (vilket vi i och för sig inte med någon säkerhet kan veta att den inte kommer att ha), är det i vilket fall inget argument för att en gud existerar. Det är bara ett konstaterande, att vi inte känner till vissa saker. Som John Stuart Mill skrev i sin självbiografi (enligt Bertrand Russell i ”Why I Am Not a Christian”):

My father taught me that the question ”Who made me?” cannot be answered, since it immediately suggests the further question ”Who made god?”

Dvs. att postulera en gud utgör ingen förklaring. Tvärtom, eftersom en gud vore ett mycket komplext och svårförklarat fenomen i sig och ger upphov till fler frågor än det besvarar. Att påstå att en gud måste finnas eftersom vi inte vet hur något har uppkommit är i själva verket att lägga sig platt och att säga att vi vet att vi inte kan veta mer. Men hur kan vi veta att vi inte kan veta mer? William Paley trodde att han visste — och hade fel. Michael Behe likaså.

__________________

*S. 87 i Darwin, Charles (1958). The Autobiography of Charles Darwin 1809-1882. London: Collins.

Fördjupning:

• Pallen, Mark J. och Matzke, Nicholas J. (2006). ”From the Origin of Species to the Origin of Bacterial Flagella”. Nature Reviews Microbiology 4(10): 784—790.
• Dawkins, Richard (1986). The Blind Watchmaker. New York: W. W. Norton, Inc. Tv-inslag om bokens analys.
  
• TalkOrigins djupgranskning av Michael Behe och ”intelligent design”.
  
• Nobelpristagaren i fysik Steven Weinbergs essä ”A Designer Universe?”.

Tidigare inlägg: ”Intelligent design i skolor?”

Hur bör man som icke-kristen se på en tillönskan om en ”god jul”? Eugene Volokh, som inte är kristen, välkomnar en sådan hälsning:

I don’t celebrate Christmas as a religious holiday, but so what? If you wish me a Merry Christmas, is it really reasonable for me to interpret this as a wish that I have a deep relationship with Jesus on this day?

Snarare irriterar han sig på folk som istället önskar honom ”god helg”. Eric Posner ställer sig frågan varför en mer allmänt hållen hälsning skapar irritation och påpekar att irritationen kanske är förhastad i vissa fall:

The answer is that more generic greetings … reflect social distance …

Eugene Volokh bekräftar denna tolkning:

It strikes me that a certain amount of emotional immediacy was lost in the change from Merry Christmas to Happy Holidays.

Ilya Somin avrundar med en vettig slutsats:

Non-Christians shouldn’t take offense because some casual acquiantance wishes them ”Merry Christmas.” It’s pretty unlikely that this is a serious attempt at conversion or an effort to put down atheism or non-Christian religions. By the same token, Christians and political conservatives shouldn’t take offense if someone says ”Happy Holidays.” It’s fairly certain that this isn’t an effort to denigrate Christmas; nor is it PC hypersensitivity.

Jag måste erkänna att jag som anti-teist och som förespråkare av en rekonstruktion av förståelsen av julen spontant har lite svårt för julhälsningar — särskilt på engelska, där ”Christ” ingår i julens namn — men trots allt tycker jag om julen som en tid att umgås med nära och kära och tycker gott att vi kan önska varandra ”god jul”! Jag blir dock inte irriterad om någon istället önskar mig ”god helg”. Det bör inte du heller bli. Som Ilya Somin påpekar bör vi inte bli för känsliga.

En underbar essä i Boston Review, ”God: Philosophers Weigh In”,  om grunderna för religiös tro, rekommenderas varmt! Jag gillade särskilt dessa två konstateranden:

[A]mong contemporary philosophers, the seriously religious are a small minority.

samt

The funny thing about arguments for the existence of God is that, if they succeed, they were never needed in the first place.

Ett av de vanligaste argumenten för att Gud finns är det kosmologiska gudsargumentet. En vanlig variant säger att allt som börjar existera har en orsak; att universum började existera; att universum därför har en orsak; och att den mest sannolika orsaken är en Gud. Men i en ny artikel* ifrågasätts den koppling som ofta görs mellan Big Bang (då universum sägs ha börjat existera) och Guds existens, bl.a. genom att föreställningen att universum hade en början problematiseras:

The cosmic singularity provides negligible evidence for creation in the finite past, and hence theism. A physical theory might have no metric or multiple metrics, so a ”beginning” must involve a first moment, not just finite age. Whether one dismisses singularities or takes them seriously, physics licenses no first moment. The analogy between the Big Bang and stellar gravitational collapse indicates that a Creator is required in the first case only if a Destroyer is needed in the second. The need for and progress in quantum gravity and the underdetermination of theories by data make it difficult to take singularities seriously. The singularity exemplifies the sort of gap that is likely to be closed by scientific progress, obviating special divine action. The apparent irrelevance of cardinality to practices of counting infinite sets in classical field theory and Fourier analysis is noted.

Det tycks som om grunden för en teistisk hållning är fortsatt svag.**

____________________

*Pitts, J. Brian (2008). ”Why the Big Bang Singularity Does Not Help the Kalam Cosmological Argument for Theism.” British Journal for the Philosophy of Science, 59(4): 675—708.
**Se ytterligare kritik av detta gudsargument av filosofen Wes Morriston: ”A Critique of the Kalam Cosmological Argument” och ”Causes and Beginnings in the Kalam Argument”.

De nya ateisterna beskylls för att vara militanta och aggressiva. Richard Dawkins kommenterar:

We’ve all been brought up with the view that religion has some kind of special privileged status. You’re not allowed to criticise it. And therefore, if you offer even a fairly mild criticism, it really does sound strident, because it violates this expectation that religion is out of bounds.

Detta stämmer väl överens med min erfarenhet. Det anses inte riktigt korrekt att kritisera religion. ”Låt dem tro om de vill,” tycks många resonera. Men Dawkins accepterar inte det synsättet, och inte jag heller. Som han uttrycker det:

But I seem – I seem to have lost patience.

Professorn i filosofi Daniel Dennett noterar något intressant:

It is seldom remarked (though often observed in private, I daresay) that many, many people who profess belief in God do not really act the way people who believed in God would act; they act the way people would act who believed in believing in God. … They ask for God’s help, but do not risk anything on receiving it, for instance. They thank God for their blessings, but, following the principle that God helps those who help themselves, they proceed with the major decisions of their lives as if they were going it alone.

Those few individuals who clearly do act as if they believed in God, really believed in God, are in striking contrast: the Christian Scientists who opt for divine intervention over medical attention, for instance, or those who give all their goods to one church or another in expectation of the Apocalypse, or those who eagerly seek martyrdom.

Så är de flesta religiösa posörer? Tror de inte innerst inne? Är de i själva verket meta-ateister? Många tecken tyder på det (actions speak louder than words).

Se även ett tidigare inlägg om icke-troende kristna, som dock, till skillnad från dem Dennett talar om, inser och erkänner att de är icke-troende.

Idag är det Kanelbullens dag. Så här säger Helena Jacobsson, redaktör på Filofax, en av Sveriges ledande almanacksproducenter, i DI:

Jag vill inte säga att det är en oseriös dag, men man måste dra en gräns för hur mycket kalendarisk information man ska ta med. Vi har med våffeldagen och fettisdagen, som vi ser som gamla kära
traditioner med religiös anknytning, men än så länge har vi avstått från mer kommersiella dagar som Kanelbullens dag och Ostkakans dag.

En upprörande hållning! Jag finner det minst lika vettigt att uppmärksamma kommersiella dagar som ”gamla kära traditioner med religiös anknytning”, av två skäl.

1. De allra flesta gör ingen koppling mellan fettisdagen eller våffeldagen och religion, så i praktiken föreligger ingen skillnad mellan de dagarna och Kanelbullens dag. I båda fallen tycker många om att äta feta och söta bakverk i goda vänners lag.
2. Det är principiellt stötande att ge prioritet åt religiösa grunder för traditioner. Varför ska ett privat företag uppmärksamma bisarra idéer som att en kvinna blev gravid utan att ha haft sex med en man (våffeldagen) eller att man ska leva utan mat i fyrtio dagar (fettisdagen)? ”Gamla kära traditioner” — kiss my ass.

Se tidigare inlägg om världens godaste ostkaka, om jul utan religion och om min ateistiska protest mot en annan almanacksproducent.

Så här resonerar den tongivande muslimske kreationisten Harun Yahya:

And if we look at the present day, we see that all terrorists – even those who consider themselves to be Muslims – are actually Darwinists and atheists.

Även i Sverige är kreationisterna aktiva. Den kristne aktivisten Mats Selander, som har undervisat i kreationism (under namnet ”intelligent design”) på en kristen friskola, hävdar t.ex. att denna religiösa dogm krävs för att förhindra pedofili och våldtäkt.

Charles Darwin har mycket på sitt samvete, tycks det. Dagens biologi måste betraktas som syndig.

Ska man tro på att Bo Balderson de facto är den som har låtit sig intervjuas av SvD? I vilket fall tillhör han en av mina favoritförfattare. Dessutom får denna hans syn mig att gilla honom ännu mer:

Jag tycker illa om religion, inte minst kristendomen, med helvetespredikanten Jesus i spetsen. 

Se tidigare inlägg om Baldersons härliga litterära figur adjunkt Vilhelm Persson här, här och här.

Det finns kristna som förnekar evolutionsläran, men det finns andra — t.ex. i Church of England och i Katolska kyrkan — som accepterar den. Darwin själv skrev:

It seems to me absurd to doubt that a man may be an ardent Theist & an evolutionist.*

En något mer avvaktande hållning formuleras av nobelpristagaren i fysik Steven Weinberg. Han höll tal vid Harvard tidigare i år, i vilket han menade att det finns fyra allvarliga spänningar mellan religion och vetenskap:

1. ”[R]eligion originally gained much of its strength from the observation of mysterious phenomena—thunder, earthquakes, disease—that seemed to require the intervention of some divine being.”
2. ”[Scientific] explanations have cast increasing doubt on the special role of man, as an actor created by God to play a starring part in a great cosmic drama of sin and salvation.”
3. ”Around 1100, the Sufi philosopher Abu Hamid al-Ghazzali argued against the very idea of laws of nature, on the grounds that any such law would put God’s hands in chains.”
4. ”Traditional religions generally rely on authority, whether the authority is an infallible leader, such as a prophet or a pope or an imam, or a body of sacred writings, a Bible or a Koran.”

Fastän Weinberg på detta sätt varnar för religion uppfattar jag honom som mindre hätsk än många andra ateister, mig själv inberäknad. Han erkänner att religion har vissa förtjänster, men påpekar också att många av dessa kan upplevas på annat sätt: genom sådant som humor, njutning och konst. Ett lågmält och skarpt inlägg i en evig debatt.

_________________
*Se ett tidigare inlägg om den farliga evolutionsteorin i vars kommentarfält jag, trots Darwins egen syn, anger några skäl till varför jag har svårt för att se hur kristna kan acceptera evolutionsläran.

Det finns ingen Gud och Dawkins är hans profet.*

___________________

*Detta är en moderniserad variant av H. S. Nybergs ”Det finns ingen Gud och Hedenius är hans profet”, som i sin tur är en moderniserad variant av den muslimska trosbekännelsen ”Det finns ingen gud utom Gud och Muhammed är hans profet”. Och här kan du läsa ett tidigare credo.

I kvällens avsnitt av Allsång på Skansen framförde Gunilla Backman ABBA-låten ”Tack för alla sånger”. Jag fastnade — kanske inte helt oväntat — för följande textrader:

Uppdatering: Siwert Öholm går till attack mot den ateistiska allsången!

John Allen Paulos är professor i matematik och har skrivit den nya boken Irreligion: A Mathematician Explains Why the Arguments for God Just Don’t Add Up. Han går däri igenom tolv olika argument för att gud existerar och finner dem, som titeln klargör, icke övertygande. Boken recenseras i Notices of the American Mathematical Society av den svenska professorn i matematisk statistik Olle Häggström:

I like Paulos’ method, which in most cases makes it evident not only that the strippeddown versions of the arguments fail, but also that no refinement or elaboration will save them from their central shortcomings.

Dawkins har mötts just av kritiken (från bl.a. Jim Holt och Allen Orr) att han inte beaktar den mer raffinerade religionsfilosofiska argumentationen utan enbart tittar på äldre, enklare argument för guds existens. Men som Häggström påpekar:

Frankly, I suspect that Holt and Orr simply mistake verbosity for profundity.

Jag har inte läst Paulos bok själv, men den förefaller vara en bra introduktion till diskussionen om guds existens för den som har ett rationellt och rationalistiskt tankesätt.

Se ett tidigare inlägg som omnämner Olle Häggström.

I Expressen idag hävdar Humanisterna att de blir diskriminerade av regeringen:

”Regeringen har beslutat att det största livsåskådningssamfundet som företräder den humanistiska livsåskådningen i Sverige, Förbundet Humanisterna med över 5 000 medlemmar, inte ska vara berättigat till bidrag. Det finns ingen vettig förklaring till varför.”

Bidrag utgår till trossamfund, vilket i lagtexten definieras som ”en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att anordna gudstjänst”. Humanisterna argumenterar för att detta ska tolkas vidare än vad regeringen gör, men jag är inte säker på att det låter sig göras. Jag tror att det är en oframkomlig väg, att försöka få regeringen och andra att betrakta Humanisterna som ett trossamfund.

Däremot kan och bör man ifrågasätta att bidrag enbart ska utgå till trossamfund, dvs. förespråka ett ändrat regelverk. Följande två alternativ, som båda innefattar icke-diskriminering, är att föredra framför dagens ordning:

1. Alla bidrag till trossamfund slopas. Varför ska skattebetalarna subventionera religiös verksamhet? Inte heller Humanisterna bör i så fall få bidrag.
2. Om bidrag ska utgå bör regelverkat skrivas om, så att alla organisationer som sysslar med livsåskådningsfrågor i vid mening får vara med och dela på kakan.

Alternativ 1 är enligt min uppfattning helt klart det bättre av de två. Att Humanisterna inte förespråkar den linjen är en orsak till att jag inte är medlem i den organisationen.

I Albert Camus bok The Outsider återger huvudpersonen Meursault, som sitter häktad misstänkt för mord, förhörsledarens försök att få honom att bekänna sina synder:

”But he interrupted me and pleaded with me one last time, drawing himself up to his full height and asking me if I believed in God. I said no. He sat down indignantly. He told me that it was impossible, that all men believed in God, even those who would not face up to Him. This was his belief, and if he should ever doubt it, his world would become meaningless.”

Intressant nog finns det kristna teologer, som Cornelius Van Til och Greg Bahnsen, som håller med förhörsledaren. De menar att det inte finns, och att det aldrig har funnits, några ateister. Alla inser, innerst inne, att Jahve finns.

Detta stämmer förstås inte — se professor Michael Martins analys av argumentet. Men man kan förstå varför vissa kristna ändå hävdar att det stämmer. Ty det är en märklig sak att Gud inte har uppenbarat sig för så många icke-kristna. Skulle en allsmäktig, allgod och allvetande gud existera är det obegripligt hur så många tillåts sväva i okunnighet om hans existens. Som professor Ted Drange utvecklar i sitt argument från icke-tro indikerar förekomsten av genuina ateister i själva verket att den kristne guden inte existerar.

Jag är en ateistisk (eller kanske snarare anti-teistisk) aktivist. Jag delar inte den syn som säger att det kristna kulturarvet ska bevaras. Tvärtom motarbetar jag kristna influenser i vår kultur, eftersom jag anser kristendomen såväl falsk som destruktiv.

I linje med min aktivistiska hållning förespråkar jag t.ex. byte av sätt att ange årtal, okunskap om varför julen firas och borttagande av biblar på hotellrum. Häromdagen fortsatte jag med min ateistiska aktivism genom att skriva till det företag som tillverkar den kalender jag använder:

”Hej!

Som användare av er produkt ‘Stor Timkalender 2008’ vill jag framföra min irritation över att ni för varje söndag anger vilken kyrkohögtid det är. I söndags angavs det t.ex. att det var ‘Kristi förklarings dag’. Som icke troende vill jag slippa att påminnas om religiös vidskepelse, och jag finner det anmärkningsvärt att ni på detta sätt sprider reklam för kristna samfund. Jag hoppas att ni fr.o.m. 2009 tar bort dessa uppgifter i era produkter.

Med vänliga hälsningar
Niclas Berggren”

Man kan tycka detta religiösa inflytande harmlöst, men det anser jag alltså vara en felsyn. Låt vara att religionens negativa inflytande är långt större i många andra länder. Det färska exemplet med den amerikanska soldat som har diskriminerats och utsatts för fara pga. sin ateism är ett talande och upprörande exempel. Religiös reklam i svenska kalendrar är ett mindre problem, men den är ett problem.

PC Jersild har helt rätt, apropå filosofen Richard Swinburnes försök att argumentera för den kristne gudens existens genom att hävda att hans är ”den bästa förklaringen” till universum:

”En allsmäktig god gud i en ond värld, det går helt enkelt inte ihop, framför allt inte med Swinburnes krav på den bästa och enklaste förklaringen. Den enklaste förklaringen är i stället att en ond värld inte styrs av en god gud. Eller – vilket torde vara lättare att acceptera – att det inte finns någon gud, ett högre väsen att vädja till eller skylla på.”

För en mer djuplodande, men likaledes korrekt, analys av Swinburnes sannolikhetsargument för Jahve, se matematikprofessorn vid Chalmers Olle Häggströms kritik. (Även ateisten Dawkins får sig en släng av sleven.)

Apropå tyfonen som orsakade 800 människors död i Filippinerna, så formulerar professor Peter Singer kort och koncist ett klassiskt och starkt argument mot den kristne gudens existens:

Do we live in a world that was created by a god who is all-powerful, all-knowing, and all good? Christians think we do. Yet a powerful reason for doubting this confronts us every day: the world contains a vast amount of pain and suffering. If God is all-knowing, he knows how much suffering there is. If he is all-powerful, he could have created a world without so much of it – and he would have done so if he were all good.”

Han granskar även de svar kristna brukar ge — som att vi har fri vilja, som att lidande är ett gudomligt straff, som att lidandet inte spelar någon större roll och som att vi inte kan förstå Jahve — och finner dem (rätteligen) undermåliga.

Kan man vara moralisk utan (tro på) en gud? Eva Dahlgren:

”Skulle alla fördämningar släppa för att man inte har Gud? Skulle man bli pedofil, döda sina föräldrar, råna och bedra? Mina moraliska värderingar kommer inte från gud utan är en utveckling av insikten jag fick som barn. Att jag är en egen människa. Och att du också är det.”

Evas syn finner stöd i Marc Hausers forskning.

Idag spelar Sverige EM-match i fotboll mot Grekland, och den dubiösa sportnationalismen dyker därmed upp.* Sport-
nationalism kombinerad med religion blir extra märklig. ”EM-prästen” Ingo:

Varenda grek ber för sitt landslag och Grekland har ett kraftigt stöd av ortodoxa kyrkan. Vi svenskar borde göra samma sak. Som kristna vet vi att bön är en stor hjälp för våra fotbollskillar att få ut sitt bästa.

Denna syn är intressant, ur två aspekter.

1. En gud med obegripliga prioriteringar. Kristna tror på en gud som bryr sig om och griper in i fotboll men som inte bryr sig om och griper in och stoppar naturkatastrofer som dödar och skadar tusentals människor. Är detta en intellektuellt försvarbar gudsbild?
2. En orättvis gud. Om Jahve hjälper de lag som människor ber för, blir frågan hur rättvist det är. Har spelare i lag vars supporters inte ber för dem gjort sig mindre förtjänta av att vinna? Ska de straffas för att andra inte ber? De kanske rentav har tränat hårdare än det lag som Jahve hjälper.

Uppdatering: Ja, Gud hejar på Sverige. Han är god!

_______________________________

*Istället för att heja på det egna landets lag förespråkar jag att man hejar på det lag vars vinst ger störst lycka, alternativt det lag som har snyggast spelare (dvs. Portugal, vilket också skönhetsexperten Gissur har insett).

Är det inte konstigt hur religiösa människor förhåller sig till jordbävningar och andra naturkatastrofer som orsakar enormt mycket död och lidande? Kristna kan delas in i två grupper: de som ser sådana katastrofer som hemska och de som ser dem som initierade av Jahve och, därmed, per definition goda. Båda grupperna förfärar mig.

Den första gruppen menar väl men är intellektuellt ogenomtänkt. Dessa kristna tror på en allgod, allsmäktig och allvetande gud men gör allt för att förtränga det faktum att sådana händelser indikerar att en sådan gud inte existerar. Ofta talas det om att det som har hänt är ett ”mysterium” men att vi måste tro på Jahve ändå. Denna typ av blind tro inger inte respekt.

Den andra gruppen menar inte väl: den godtar vilka grymheter som helst i religionens namn och dyrkar alltså inte en god gud. Att små barn dör i drivor bekommer dem inte — det är Jahves rättvisa straff. Så här sa t.ex. Åke Green i sin famösa predikan:

Vad är det som säger att vi inte kan få en jordbävning som gör att hundratusentals människor kan dö i ett ögonblick? Vad är det som säger att vi inte kan få monsunregn som fördränker tusentals människor i vårt land? Vad är det som säger att inte andra katastrofer kan nå fram till Skandinavien? … Gud kan vända på det, så att inbyggarna i vårt land kan få uppleva precis det här, de kan utspys ur landet på grund utav att man har lämnat Gud.”

Men även buddhister är obehagliga. Blogge påpekar att buddhisten Sharon Stone förklarar jordbävningen i Kina, inklusive alla barn som plågades och dog, med ”karma”:

Och så händer den här jordbävningen och allt annat händer. Och jag börjar fundera, handlar det om karma? När man inte är snäll drabbas man av dåliga saker.”

Se hur nära religionerna ligger varandra! Det som förenar är en oförmåga att se verkligheten som den är, som rent naturlig, med vissa inslag som vi gillar och andra inslag som vi inte gillar. Nej, istället postuleras att det finns något slags kraft bakom det som sker i naturen, precis som våra förfäder trodde att Tor slog med hammaren när det åskade. Så primitivt, så puerilt — och så grymt.

Evenemangstips! Professor Peter Singer kommer till Stockholm torsdagen den 29 maj. Han ska tala över ämnet ”Ethical Aspects of the Difference between Secular and Religious Approaches”. Som de flesta nog känner till är Peter Singer inte bara känd som moralfilosof utan också som ateist.

Läs mer om hans besök här. Jag planerar att närvara.

Se även Peter Singers hemsida och en intervju, utförd av Henrik Ahlenius.

22 000 har dött i Burma av cyklonen.

Nu har Christopher Hitchens bok om religion, God Is Not Great: How Religion Poisions Everything, utkommit på svenska med titeln Du store Gud? Hur religionen förgiftar allt. Han menar inte bara att religionen är falsk utan också att den är skadlig. Köp, läs och lär här.

I detta tv-inslag diskuterar han sin bok:

Tommy Körberg polisanmäldes för ett tag sedan för att han kallade kristna för schizofrena. Men hur ska man se på påståenden om att man hör en röst från någon annan inombords? Dogge Doggelito säger:

Så länge jag kan minnas har Gud snackat inom mig. Jag har inte alltid lyssnat förstås, men rösten har ändå fortsatt. Nu när jag blivit lite mera gubbe har jag bättre koll på vad det är han menar.

Förutom det suspekta i att höra röster — i normala fall tolkas det med rätta som en indikation på något slags psykiskt problem — finner jag även Dogges resonemang om denne gud i samband med sin hustrus död svårbegripliga:

Och bara kort efter det dog min fru. Då var Gud absolut där. Jag trodde länge att Leonidas död var Guds sätt att ta ner mig på jorden. Att det var ett straff för att jag trodde att jag var något större än vad jag var. Det var som om Gud sa åt mig att jag visserligen var en stjärna på jorden men knappast i himlen. Jag kunde inte förstå det där. Inte då.

Det märkliga är att åberopa en gud i detta sammanhang, särskilt om Jahve avses, som allmänt anses allgod, allsmäktig och allvetande. Dvs. när hemska ting händer borde en person som tror på en sådan gud ställa sig frågan: Hur är det som händer förenligt med en sådan guds existens? Svar: Det är det inte. Någon sådan gud existerar inte, ty om han gjorde det skulle hemska saker av det slaget inte äga rum. Däremot kan förstås en ondskefull, allsmäkig och allvetande gud existera. Men ska man i så fall lyssna till dennes röst?

Många verkar fascineras av frimurarorden. Jag skulle aldrig få för mig att försöka bli frimurare, av flera skäl.

• Svenska frimurare måste vara kristna, och jag förkastar kristendomen. Utomlands krävs i regel bara något slags gudtro, tro på en Supreme Being eller en Great Architect of the Universe, och någon sådan tro har inte jag. (Dock finns det vissa som accepterar ateister.)
• Frimurare framhåller sig som goda genom frekvent tal om välgörenhet, och grupper som känner behov av att framhålla sig som goda är jag misstänksam mot.
• Medlemskap innefattar hemlighetsmakeri baserat på eder, löften och hot. Sådant finner jag principiellt förkastligt.
• Medlemskap innefattar också utstuderade ritualer, och sådana finner jag puerila.
• Rent allmänt tycker jag att frimurarorden, likt de flesta andra organisationer, andas kollektivism, vilket jag (rent psykologiskt) ogillar.
• Stilen är högborgerlig, och jag känner mig inte komfortabel med den.

Intressant nog ogillar Katolska kyrkan också frimurarorden:

[T]he Church’s negative judgment in regard to Masonic association remains unchanged since their principles have always been considered irreconcilable with the doctrine of the Church and therefore membership in them remains forbidden. The faithful who enroll in Masonic associations are in a state of grave sin and may not receive Holy Communion.”

Nu ogillar jag förvisso Katolska kyrkan mer än frimurarorden, så de får gärna bekämpa varandra, vad mig anbelangar.

En av Bertrand Russells teser är att religion har sin primära grogrund i rädsla:

Undoubtedly the most important source of religion is fear; this can be seen in the present day, since anything that causes alarm is apt to turn people’s thoughts to God.

Det tror jag är korrekt. Men det är inte bara de enskilda människorna som är rädda för världen som den är – det är också Katolska kyrkan som institution. I dess fall rör rädslan kunskap. I över fyrahundra år, från 1559 till 1966, förbjöd denna kyrka sina medlemmar att läsa ett stort antal böcker som ansågs förkunna omoral eller teologiska felaktigheter. Listan hade det tjusiga namnet Index Librorum Prohibitorum.

Bland de författare som drabbades av detta förbud kan nämnas Jeremy Bentham, Daniel Defoe, Graham Greene, Thomas Hobbes, David Hume, Immanuel Kant, John Locke, John Stuart Mill, Blaise Pascal, Jean-Jacques Rousseau, Jean-Paul Sartre, Baruch de Spinoza, Emanuel Swedenborg, Voltaire och Émile Zola. Vissa ateister, t.ex.  Nietzsche och Schopenhauer, stod inte med på listan, eftersom deras verk genom att vara kätterska (dvs. genom att explicit motsäga katolska dogmer) ipso facto var förbjudna.

Var skulle västvärlden som vi förstår den idag befinna sig utan tankar från de författare som fanns med på denna förbudslista? Tanken svindlar. Katolska kyrkans handlande är en stor skamfläck i den västerländska historien, särskilt med tanke på den makt denna kyrka har haft, både över enskilda och över stater. Att, som vissa gör, framställa den Katolska kyrkan som en lämplig källa för etisk vägledning är upprörande. Som tur är lyckades kyrkan inte förhindra kunskap och argumentation att spridas.

Det otäcka är att det finns kristna idag som försöker begränsa yttrandefriheten när det gäller kritik av religion.

Jag besöker Köpenhamn två till tre gånger per år.* Jag bor då regelmässigt på Radisson SAS Royal Hotel. Efter mitt förra besök skrev jag följande brev till hotellet:

Dear Sir/Madam,

I am a regular guest at the Radisson SAS Royal Hotel in Copenhagen and enjoy the hotel very much. However, I would like to let it be known that I dislike the presence of bibles in the hotel rooms. It disturbs me as a non-believer that the hotel is not neutral with regard to religious beliefs and has decided to provide religious (and no other) literature in the rooms. Hopefully, you will remove the bibles in the future.

Sincerely,
Niclas Berggren
Stockholm, Sweden

Jag fick ett trevligt svar, att de skulle se till att inte ha bibel på de rum jag bokar framöver. Emellertid var det mer principen som störde mig – att de tillhandahåller religiösa propaganda – men man kan inte få allt.

________________________

*Se mitt restaurangtips!

Ikväll, onsdagen den 5 mars kl 19, drabbar Humanisternas ordförande Christer Sturmark samman med Livets Ords Ulf Ekman i en debatt om ateism och kristen tro. Man kan se debatten live eller senare på Livets Ords hemsida samt i Svt. Läs mer om detaljerna här.

Den dominerande teorin om universums tillkomst är numera inflationsteorin, som innefattar Big Bang, ett expanderande universum och en accelererande expansionstakt. Men Fokus rapporterar om två professorer i teoretisk fysik vid Princeton University, Paul Steinhardt och Neil Turok, som lanserar en alternativ teori om ett cykliskt universum i boken Endless Universe – Beyond the Big Bang. Från bokbeskrivningen:

According to this theory, the Big Bang was not the beginning of time but the bridge to a past filled with endlessly repeating cycles of evolution, each accompanied by the creation of new matter and the formation of new galaxies, stars, and planets.

En intressant implikation av denna teori är att tillvaron faktiskt inte har någon början: den har i en fundamental mening alltid funnits. Det kosmologiska gudsargumentet (som för övrigt är ett typexempel på att postulera säker kunskap när ingen kunskap finns) faller därför t.ex. platt till marken.

Vissa hävdar att religion är nödvändig eftersom människor annars inte upplever att det finns moraliska regler som de behöver följa. Utan religion följer moralisk anarki, tycks tanken vara. Andra menar att människor upplever att det finns moraliska regler och att dessa förklaras bäst av existensen av en gud.

Harvard-forskaren Marc Hauser analyserar tvärtom frågan om moralens uppkomst på ett vetenskapligt sätt. Han menar att alla människor har en moralisk grammatik, ungefär som alla har en språkfunktion i hjärnan, och att denna är evolutionärt utvecklad. Hans forskargrupp har bl.a. funnit följande:

For example, in a large sample of moral dilemmas that involve questions concerning the permissibility of harming other individuals, we have found no significant differences in the pattern of moral judgments between people who are religious and people who are atheists.

Se Marc Hausers bok Moral Minds: How Nature Designed Our Universal Sense of Right and Wrong.

Man kan skilja på tre sorters ateister:

1. Pro-teistiska ateister: de som är i avsaknad av gudstro men som betraktar gudstro som något positivt.
2. Indifferenta ateister: de som är i avsaknad av gudstro men som varken ser gudstro som något positivt eller något negativt.
3. Anti-teistiska ateister: de som är i avsaknad av gudstro och som betraktar gudstro som något negativt.

Man behöver alltså inte vara anti-teist bara för att man är ateist. Själv är dock det, av de två skäl Bertrand Russell anger:

The objections to religion are of two sorts – intellectual and moral. The intellectual objection is that there is no reason to suppose any religion true; the moral objection is that religious precepts date from a time when men were more cruel than they are and therefore tend to perpetuate inhumanities which the moral conscience of the age would otherwise outgrow.”

Dagen påstår att Antony Flew, tidigare känd som ateist, på ålderns höst har upptäckt ”en allsmäktig Gud”. Detta är en sanning med modifikation. Två saker behöver klargöras.

För det första ger Flew inte uttryck för en tro på ”en allsmäktig Gud” utan mer för en tro på att det finns något slags skapare eller yttersta orsak, dvs. deism.

För det andra är Flew uppenbarligen inte bara gammal vid det här laget utan också, tycks det, allmänt förvirrad. Det framkommer med tydlighet i denna artikel från New York Times, som (kanske inte helt förvånande) går på djupet på ett annat sätt än Dagen:

But as I discovered, a conversation with him confuses more than it clarifies. With his powers in decline, Antony Flew, a man who devoted his life to rational argument, has become a mere symbol, a trophy in a battle fought by people whose agendas he does not fully understand.

Ännu mer djuplodande information ges av Richard Carrier.

Ergo är jag inte helt övertygad om att Flews övergång till deismen är någon större prestigeförlust för den ateistiska sidan; att den inte är någon prestigevinst för de kristna, därom känner jag däremot inget tvivel.

Slutligen: Dagen påstår att Flew har ”tappat tron” på ateismen. Därmed har man missförstått den ateism Flew stod för och som inte innefattar tro på något utan avsaknad av tro på gudars existens. Det är en såväl logisk som substantiell skillnad på att tro att gudar inte existerar och att inte tro att gudar existerar.

USA har en kär plats i mitt hjärta, och det är spännande att följa det jämna presidentvalet, men det finns inslag i detta lands kultur som jag finner beklämmande. En Gallupundersökning genomförd den 6-9 december 2007 ställde följande fråga:

Mellan nu och 2008 års konvent kommer presidentkandidaternas kvalifikationer – deras utbildning, ålder, religion, ras osv. – att diskuteras. Om ditt parti nominerade en allmänt välkvalificerad person för presidentämbetet som råkade vara [se nedan], skulle du rösta på den personen?

Resultatet:

Jag tror inte att jag skulle ha någon större politisk framgång i Amerika.

Tidskriften Axess har religionens återkomst som tema i sitt nya nummer. För en ateist låter detta onekligen obehagligt, men låt mig citera Pippa Norris och Ronald Inglehart i Sacred and Secular: Religion and Politics Worldwide (Cambridge University Press, 2004, s 216–217):

Societies where people’s daily lives are shaped by the threat of poverty, disease and premature death, remain as religious today as centuries earlier. These same societies are also experiencing rapid population growth. In rich nations, by contrast, the evidence demonstrates that secularization has been proceeding since at least the mid-twentieth century (and probably earlier) – but at the same time fertility rates have fallen sharply, so that in recent years population growth has stagnated and their total population is starting to shrink. The result of these combined trends is that rich societies are becoming more secular but the world as a whole is becoming more religious.

Dvs. det finns blandade tecken på religionens återkomst i världen. I fattiga länder är religionen fortsatt stark, men i rika länder fortsätter i allmänhet sekulariseringen. När skribenterna i Axess talar om religionens återkomst i vår del av världen talar de därför snarast om förhoppningar än om en beskrivning av verkligheten.

Själv motsätter jag mig religionens återkomst av två huvudsakliga skäl, väl formulerade av Lord Russell:

The objections to religion are of two sorts – intellectual and moral. The intellectual objection is that there is no reason to suppose any religion true; the moral objection is that religious precepts date from a time when men were more cruel than they are and therefore tend to perpetuate inhumanities which the moral conscience of the age would otherwise outgrow.