Nonicoclolasos

Archive for the ‘autonomi’ Category

En Schelling-inspirerad individualist

Jag har individualistiska och atomistiska personlighetsdrag. Jag tycker om ensamhet, autonomi och frihet. Det slog mig idag att en metod jag använder för att upprätthålla ett liv i enlighet med dessa djupa preferenser (och som bl.a. formuleras av Thomas Schelling i Micromotives and Macrobehavior) är att undvika situationer där jag inte förmår stå emot (intern eller extern) press att handla på annat sätt.

Två exempel:

  1. Socialt umgänge: Eftersom jag ogillar stereotyp social samvaro, särskilt av den typ som har med helger att göra, ser jag ofta till att hålla mig ensam när andra umgås. Jag bestämmer t.ex. helst inte att jag ska besöka familj eller vänner på Midsommarafton — för gör jag det vet jag att den sociala pressen blir så stark, att jag kommer att delta i dans och sillätande under en halv dag, trots att jag inte alls trivs med den typen av aktivitet. Givet att jag befinner mig där, i den sociala kontexten, är det bästa för mig att delta, för att undvika att göra andra besvikna, men ännu större nytta erhålls om jag inte befinner mig i denna kontext till att börja med.
  2. Kärlek: Jag har förkastat den romantiska kärleken, men anledningen till det är inte att jag inte kan uppleva romantisk kärlek utan att jag inte vill uppleva romantisk kärlek. Romantisk kärlek är begränsande och bindande på ett sätt som gör mig olycklig, men jag vet att om jag börjar utforska den, genom att dejta och rent allmänt vara öppen för den, kommer den att drabba mig. Då, i den situationen, kommer jag uppleva det som om det bästa är att bejaka den — den interna pressen, känslorna, ”tvingar” mig — men jag vet att jag blir olycklig efter ett tag, och därför är det allra bäst att inte försätta sig i den typ av situation där romantisk kärlek kan blomstra. Att säga och skriva — ja, att proklamera — att jag har förkastat den romantiska kärleken är en del i att minimera risken för att den romantiska kärleken slår sina klor i mig.

Detta ser jag som rationella försök att inse sin egen irrationalitet i vissa situationer och att mota bort den. Bara för att man har en tendens att bete sig irrationellt ibland innebär inte det att det inte går att inse det och utveckla sätt att förbättra sitt beslutsfattande och handlande.

Tillämpar du också denna typ av strategi på något område? Berätta gärna.

Se även ett antal tidigare inlägg om min syn på atomism.

Written by Niclas Berggren

24 juni 2011 at 11:56

Ger frihet lycka?

En orsak att vara liberal kan vara att man bedömer att frihet bidrar till många människors upplevda lycka (eller subjective well-being, SWB). Finns det stöd för en sådan bedömning i forskningen? Will Wilkinson lyfter fram ett par studier som tyder på det:

  • ”Development, Freedom, and Rising Happiness” rapporteras: ”[A] rising sense of free choice is by far the most powerful factor driving rising SWB. By itself, it explains 30% of the changes observed on the SWB index. The fact that the people of most countries experienced a growing sense of free choice from 1981 to 2007 seems to be the core reason why SWB has risen.”
  • I ”Happiness, Freedom, and Control” rapporteras: ”Drawing on economics and social psychology the paper provides a theory and empirical evidence of how individuals may value freedom of choice and derive utility from it. It is argued that the degree of control that we think we have over choice regulates how we value freedom of choice and that each individual faces a freedom ‘threshold’ beyond which more freedom turns into disustility. We find strong evidence in support of this hypothesis. Making use of a combination of all rounds of the World and European Values Surveys we find a variable that measures freedom and control to be the best predictor of life satisfaction worldwide.”

Valfrihet, i synnerhet i kombination med en känsla av kontroll, tycks alltså befrämja lycka. Som vanligt är det viktigt att beakta att kausaliteten kan gå i andra riktningen, att personer som är lyckliga upplever sig fria och autonoma. (Jag skulle dock tro att om den faktiska situationen är sådan att friheten de facto är beskuren blir det svårt att uppleva sig fri och autonom, även om man är lycklig.) Om vi nu kan tolka dessa resultat som kausala, utgör de ett starkt argument för en liberal ekonomisk ordning? Jag tycker det, och just ett samband mellan graden av marknadsekonomi (i olika avseenden) och lycka rapporteras i den nya studien ”Do Good Institutions Make Citizens Happy, or Do Happy Citizens Build Better Institutions?”:

Results show that citizens value access to sound money, free trade, and freedom from regulation, above the economic effects of economic freedom on income. Results also indicate a solid channel from economic freedom to self-reported individual well-being, which further reinforces these measures as a tool in the economic analysis of institutions.

Written by Niclas Berggren

29 mars 2011 at 6:20

Nyliberal psykologi

Ett växande forskningsfält lokaliserar grunden för politiska uppfattningar i psykologi. Vi tycker nog inte bara som vi gör på basis av förutsättningslös, förnuftsmässig analys. I en ny studie, ”Understanding Libertarian Morality: The Psychological Roots of an Individualist Ideology”, undersöks vad som utmärker och förklarar libertarianers (eller ”nyliberalers”, som den svenska termen måhända lyder) politiska hållning. Forskarna presenterar följande tre prediktioner, som de också finner stöd för empiriskt:

1) Libertarians will value liberty more strongly and consistently than liberals or conservatives, at the expense of other moral concerns.
2) Libertarians will rely upon reason more – and emotion less – than will either liberals or conservatives.
3) Libertarians will be more individualistic and independent compared to both liberals and conservatives.

Jag tror personligen, baserat på introspektion och personliga erfarenheter, att det ligger mycket i dessa resultat, även om metoden, med enkätsvar och ett troligen icke-representativt urval, har sina begränsningar. Frihet, förnuft, känslokyla, individualism: det känner jag igen mig i! Jag skulle vara intresserad av att utröna, i en förfinad studie, hur olika typer av libertarianer skiljer sig åt. Man kan t.ex. skilja på rättighetsetiskt och konsekvensetiskt grundade libertarianer, och i det senare fallet är nog frihet ofta inte det yttersta målet utan snarare det medel som bäst anses leda till önskvärda konsekvenser (t.ex. lycka). Min gissning är att sådana libertarianer trots allt värderar frihet något svagare än rättighetsetikerna, att de använder förnuftet mer (men jag gissar att rättighetsetikerna säger att de använder det mer) och att de är något mer empatiska och kollektivistiska. Jämfört med socialliberaler, socialdemokrater, kommunister, konservativa och annat löst folk är de dock, skulle jag tro, på alla tre punkter ovan annorlunda. Sådan här forskning gillar jag!

Written by Niclas Berggren

11 februari 2011 at 4:59

En kultur utan äktenskap

Äktenskap mellan man och kvinna är inte norm i alla kulturer på vår jord. I ”Unhitching the Horse from the Carriage: Love and Marriage among the Mosuo”, publicerad i Utah Law Review, beskrivs en kultur i Kina där samlivet ser annorlunda ut:

Traditional Mosuo family values radically separate sexuality and romance from domesticity, parenting, caretaking, and economic bonds. Sex life is strictly voluntary and nocturnal, while family life is obligatory and diurnal. The cultural attitude toward heterosexual desire is permissive, relaxed, and nonmoralistic, so long as individuals observe strict verbal taboos against discussing their erotic activities among relatives or in mixed gender settings. At the age of thirteen, a girl undergoes an initiation “skirt” ceremony that culminates in receiving a literal sleeping room of her own. In what the Mosuo language terms her ”flower chamber,” she can freely receive (or rebuff) nocturnal visits from any male suitor who comes to call. An analogous ”pants” ceremony marks the cultural passage to maturity for boys who turn thirteen, but they do not receive private sleeping quarters. Instead, mature males become eligible to practice tisese, which the Chinese misleadingly translate as walking marriage (”zuohun”). The Mosuo term, however, literally means that a man ”goes back and forth.” Men live, eat, and work with their maternal families by day, but after nightfall, they can seek entry into the flower chambers of any women they desire.

Den repressiva kommunistregimen införde tvångsäktenskap i samband med kulturrevolutionen,  men sedan de marknadsekonomiska reformerna i början av 1980-talet har denna kultur åter varit fri att leva i enlighet med gamla traditioner. I takt med ökad mobilitet och interaktion med omvärlden väljer nu dock allt fler att lämna traditionerna och leva friare. Det är bra, enligt min uppfattning, om det i ett samhälle finns utrymme för olika sätt att leva och om transaktionskostnaderna för att röra sig mellan subkulturer i detta avseende är någorlunda låga. Det är inte bra om alla mosuo-individer känner sig tvingade att leva i den traditionella kulturen — de ska vara fria att lämna den om de så önskar. Å andra sidan kan utomstående rentav vilja ansluta sig till detta sätt att leva, och då är det utmärkt att det finns grupper att ansluta sig till eller livsformer att ta efter. Jag ser framför mig en ”liberal arkipelag” med olika öar med olika sätt att leva, mellan vilka individer kan röra sig och där den övergripande staten (och de olika kulturerna) inte lägger sig i dessa rörelser.

Written by Niclas Berggren

25 januari 2011 at 4:22

Hedonistisk proklamation

Ska man välja romantisk kärlek, som innefattar bindning till en annan människa, eller frihet att i varje stund njuta av livet i enlighet med egna preferenser? I Verdis opera La Traviata tar Violetta (åtminstone tillfälligtvis) ställning för det senare. I arian ”Sempre libera” sjunger hon (i engelsk översättning):

Free and aimless I must flutter
From pleasure to pleasure,
Skimming the surface
Of life’s primrose path.
As each day dawns,
As each day dies,
Gaily I turn to new delights
That make my spirit soar.

Som läsare av denna blogg vet, är detta ett budskap i min smak. Här framförs arian av den fantastiska bel canto-sopranen Mariella Devia:

Det hela utvecklar sig sedan lite annorlunda. Violetta kan inte värja sig från Alfredo, och det slutar som det slutar. Om hon bara hade hållit fast vid sitt hedonistiska manifest…

Se även inläggen ”Förstörd av kärlek” och ”Hedonistiskt manifest”.

Written by Niclas Berggren

12 december 2010 at 18:55

Dikterad moral

Hur reagerar en katolik när påven ändrar uppfattning i en moralisk fråga? Jag tänker på den partiella omsvängningen när det gäller kondomanvändning, men frågeställningen är mer generell. Ändrar katoliken också, så fort han får höra om påvens omsvängning, uppfattning? I så fall är jag benägen att etikettera katoliken som infantil i etiska frågor. Som ett oroligt barn förmår eller vågar inte katoliken då själv fastslå sina moraliska uppfattningar, utan de importeras med automatik från en annan människa. Säger översteprästen bu säger katoliken bu. Säger översteprästen  säger katoliken . Är det inte förnedrande för en vuxen individ att ha övergett sin egen autonomi på detta sätt? Det inger inte respekt att acceptera dikterad moral från någon annan människa.

Written by Niclas Berggren

9 december 2010 at 15:15

Bunden av äktenskapet

Charles Darwin funderade, före sitt frieri, på äktenskapets för- och nackdelar. Jag känner så väl igen mig i hans sätt att resonera om nackdelarna. Vad talar enligt honom för att inte gifta sig?

Freedom to go where one liked— choice of Society & little of it. — Conversation of clever men at clubs— Not forced to visit relatives, & to bend in every trifle.— to have the expense & anxiety of children—perhaps quarelling— Loss of time. — cannot read in the Evenings— fatness & idleness— Anxiety & responsibility— less money for books &c— if many children forced to gain one’s bread.— (But then it is very bad for ones health to work too much) Perhaps my wife wont like London; then the sentence is banishment & degradation into indolent, idle fool—

Så har jag också förkastat den romantiska kärleken. Jag vill inte bindas till social verksamhet jag ogillar. Tiden är knapp; det gäller att fylla den med lyckobringande verksamheter, vilka för mig endast går att realisera i en situation av autonomi.

Tips: Tyler Cowen.

Written by Niclas Berggren

28 september 2010 at 14:56

Publicerat i autonomi, äktenskap, kärlek

Varför jag är liberal

Ekonomipristagaren James Buchanan i ”Afraid to Be Free: Dependency as Desideratum” (s. 27):

Classical liberalism, properly understood, demonstrates that persons can stand alone, that they need neither God nor the state to serve as surrogate parents.

Written by Niclas Berggren

1 september 2010 at 15:07

Publicerat i atomism, autonomi, liberalism

Ensam i världen

Professor Martha Nussbaum argumenterar väl för det kosmopolitiska idealet i ”Patriotism and Cosmopolitanism”, publicerad i Boston Review, men påpekar också att världsmedborgaren kan erfara ensamhet:

Becoming a citizen of the world is often a lonely business. It is, in effect, as Diogenes said, a kind of exile—from the comfort of local truths, from the warm nestling feeling of patriotism, from the absorbing drama of pride in oneself and one’s own. In the writings of Marcus Aurelius (as in those of his American followers Emerson and Thoreau) one sometimes feels a boundless loneliness, as if the removal of the props of habit and local boundaries had left life bereft of a certain sort of warmth and security. If one begins life as a child who loves and trusts its parents, it is tempting to want to reconstruct citizenship along the same lines, finding in an idealized image of a nation a surrogate parent who will do one’s thinking for one. Cosmopolitanism offers no such refuge; it offers only reason and the love of humanity, which may seem at times less colorful than other sources of belonging.

Mig passar dock detta ideal väl, pga. min psykologiska inriktning mot atomism och autonomism. Jag hyllar och välkomnar det oberoende och lite ensamma livet, bortom starka band. I prefer the edge, som Tony Judt uttrycker det. Det är en viktig anledning till min aversion mot nationalism, detta försök att få människor att tindra med ögonen inför en godtycklig grupptillhörighet, detta försök till upphöjande av ett kollektiv över andra kollektiv. Att välja den lite ensamma vägen (som dock inte behöver vara helt ensam) ser en del som resultatet av en psykologisk defekt: en oförmåga att knyta an, att underordna sig, att uppgå i något större. Själv ser jag tvärtom detta behov av att ingå i ett fixt sammanhang som en svaghet, som tecken på en oförmåga att själv ta sig an världen utan indelning och avgränsning.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

12 juli 2010 at 5:10

Publicerat i atomism, autonomi, nationalism

Värderingar i världen

Jag fann detta diagram från World Values Survey över värderingar i olika länder mycket intressant. På den lodräta axeln anges hur traditionella-religiösa eller sekulära-rationalistiska värderingarna i ett land är; på den vågräta hur kollektivistisk eller individualistisk ett lands kultur är. Ta en titt:

Som ateist-rationalist och atomist-autonomist vill jag hamna så långt upp i det övre högra hörnet som möjligt — och skyr det nedre vänstra hörnet som pesten. Mitt favoritland att bo i är därför Sverige! Det värsta tänkbara landet är Zimbabwe. Frågan är hur jag skulle välja mellan det övre vänstra och det nedre högre hörnet. Här tror jag att ekonomin kan fälla avgörandet. Ett individualistiskt land med traditionella värderingar torde vara att föredra framför ett kollektivistiskt land med sekulära-rationalistiska värderingar om det förra är betydligt rikare än det senare, och vice versa.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

4 juli 2010 at 14:46

Strikt atomism

Vissa kritiker av liberalismen påstår att den implicerar atomism: isolerade individer utan gemenskapsband till andra. Medan jag anser kritiken felaktig i sak — liberalismen är förenlig med och kan stimulera rika sociala gemenskaper — har jag alltid ställt mig frågande till den normativa premiss som säger att atomismen inte är önskvärd. Det är bl.a. det som gör liberalismen tilltalande i mina ögon: den är också förenlig, för de som så önskar, med atomism.

Jag befinner mig i New York och kom idag att fundera på hur ett liv utan några sociala band skulle te sig. När man vistas ensam i en storstad kan man  för ett tag prova på ett sådant liv, präglat av att alla verbala kontakter med andra människor är icke-personliga och rör transaktioner för att komma i åtnjutande av varor och tjänster. Dvs. det finns inga bekanta, ingen familj, inga vänner, inga kollegor och inga potentiella partner som vill knyta en till sig och skapa emotionella band. Skulle ett sådant liv på permanent basis vara tilltalande? Det är svårt att säga, eftersom man vid tillfälliga atomistiska utflykter trots allt har bekanta, familj, vänner, kollegor och partner på annat håll som inte helt går att tänka bort, men jag måste erkänna att jag lockas av en sådan, relativt strikt atomism. Den vore att ta idén om atomistisk sammanhållning ett steg längre och ta bort all personlig sammanhållning. (Ett nödvändigt villkor för att ett sådant liv skulle vara tilltalande är dock ekonomiskt oberoende: annars är man ofrivilligt fjättrad vid andra.) Men vore inte ett alternativ att flytta ut ensam i urskogen, där inga andra människor finns? Inte för mig: det är inte förekomsten av andra människor jag vänder mig emot — tvärtom ger visuell, viss fysisk och opersonlig verbal kontakt, liksom det stora samhällets varor och tjänster, stor glädje — utan ett emotionellt beroende.

Visst är detta teoretiska funderingar: man befinner sig där man befinner sig, med de band man har, och därför är mitt resonemang mer att se som ett möjligt sätt att under vissa, i mitt fall inte helt uppfyllda, omständigheter organisera ett liv. Att inte ha band till att börja med och att bryta existerande band är två olika saker; det man i närvaro av band, som man inte kan eller trots allt inte vill bryta, kan göra är att inte utveckla nya band.

Jag finner i vilket fall något slags ro i att bara tänka på saken — och att prova på detta slags liv under korta stunder på platser som New York. ”Reser du ensam?” frågar en del förvånat. Oh yes, I do!

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

5 juni 2010 at 18:46

Är objektifiering alltid fel?

I den nya artikeln ”Feminist Perspectives on Objectification” i Stanford Encyclopedia of Philosophy presenteras dels Immanuel Kants sexualetik, som framförallt kritiserar behandlingen av människor som ting och som menar att sexuell aktivitet därför endast kan äga rum inom det legala, monogama äktenskapet, och de feministiska varianter, främst formulerade av Andrea Dworkin och Catharine MacKinnon, som generaliserar denna kritik mot objektifiering utifrån en analys av ojämlikhet mellan kvinnor och män. Det jag fann mest spännande var dock en referens till Leslie Greens artikel ”Pornographies”, publicerad i Journal of Political Philosophy, i vilken det hävdas (s. 44):

[T]he objectification of people is not a matter of treating as an object what is not an object or a thing, because in many ordinary senses people are objects and things. Human beings are embodied; we are extended in space; we exist in time; and we are subject to the laws of nature. Objectification is not reification. It is a matter of treating as a mere object something that is also more than an object; it is a matter of denying or devaluing their subjectivity, of failing to recognize them as ”ends in themselves.” … The point I have in mind parallels one we must make about Kant’s categorical imperative: ”Act in such a way that you always treat humanity, whether in your own person or in the person of any other, never simply as a means, but always at the same time always as an end.” There is no prohibition on treating people as means. What is forbidden is to treat them merely as means. This puts a constraint on the instrumentality of others: they may be treated as means to our ends only if, in doing so, we also manage to respect their integrity as agents with their own purposes who, as Kant also puts it in another place, must themselves be able to share in the ends to which we put them.

Jag tilltalas av idén att det är moraliskt acceptabelt att behandla andra och själv behandlas som objekt och att interagera människor emellan på rent instrumentella grunder, om detta sker inom ramen för en autonom beslutssituation (i kompatibilistisk mening) för alla inblandade. Sedan inser jag att det inte finns någon objektiv metod för att fastslå vad ”autonom beslutssituation” är — inte minst ser jag en konflikt i uttolkningen mellan idealister och realister. Men med den här formulerade ansatsen kan man lämna därhän den extrema uppfattningen att all behandling av människor som objekt är förkastlig och istället diskutera villkoren under vilka en sådan behandling är moraliskt acceptabel.

Written by Niclas Berggren

29 mars 2010 at 6:47

Balanserad önskan att dö

Författaren Sir Terry Pratchett gav detta års Richard Dimbley-föreläsning på temat ”Shaking Hands with Death”. Sir Terry har sjukdomen PCA, en form av Alzheimers, och talar uppriktigt, allvarligt och humoristiskt om hur det är ytterst önskvärt att kunna få hjälp att dö, på ett lugnt och kontrollerat sätt, i ett läge när livet pga. svår sjukdom inte längre anses värt att leva. Jag tyckte mycket om denna del av föreläsningen, här återgiven från en nedkortad utskrift:

As a pallid and nervous young journalist I got to know about suicide. It was part of my regular tasks to sit in at the coroner’s court, where I learned all the manifold ways the disturbed human brain can devise to die. Newspapers were a little more kindly in those days, and we tended not to go into too much detail, but I had to listen to it. And I remember that coroners never used the word ”insanity”. They preferred the more compassionate verdict that the subject had ”taken his life while the balance of his mind was disturbed”. There was ambivalence to the phrase, a suggestion of the winds of fate and overwhelming circumstance.

In fact, by now, I have reached the conclusion that a person may make a decision to die because the balance of their mind is level, realistic, pragmatic, stoic and sharp. And that is why I dislike the term ”assisted suicide” applied to the carefully thought-out and weighed-up process of having one’s life ended by gentle medical means.

The people who thus far have made the harrowing trip to Dignitas in Switzerland to die seemed to me to be very firm and methodical of purpose, with a clear prima-face case for wanting their death to be on their own terms. In short, their minds may well be in better balance than the world around them.

Jag finner det mycket störande att psykiater och andra har fått för sig att definiera allt självvalt döende som ”ett misslyckande” och som ett tecken på att en person är ur balans. Sir Terry har helt rätt: det finns fullt rationella skäl att vilja dö, och de som upplever sådana ska kunna få hjälp att dö så skonsamt som möjligt.

På YouTube kan man se föreläsningen, som pga. sjukdomen läses av Sir Terrys vän Tony Robinson (Baldrick i Black Adder), i sex delar. Citatet ovan återfinns i del tre, vid 4.50. Här kan man se del 1, del 2, del 3, del 4, del 5 och del 6. Lyssning rekommenderas varmt!
Se även inläggen ”Rationell syn på självmord” och ”Självvald död”.

Written by Niclas Berggren

21 februari 2010 at 15:28

Människor på zoo?

Djur på zoo är inte fria att göra vad de vill, men de får den mat och dryck och den vård de behöver. Vilket liv är det bästa: Det osäkra men fria livet i naturen – eller det trygga men ofria livet på zoo? Och hur ser de djur som kallas människor på detta val? Har James Buchanan rätt i att människor i allmänhet är parentalister – att de behöver och efterfrågar någon som tar hand om dem, likt föräldrar, under hela livet? Om detta inte kan ske utan att frihet offras, infinner sig åter frågan om vilket liv som är det bästa: Det osäkra men fria eller det trygga men ofria? Vill människor ha det som djuren på savannen eller som djuren på zoo, om valet står mellan dessa två alternativ?

Written by Niclas Berggren

7 januari 2010 at 7:29

Publicerat i autonomi, djur, frihet

Film om social kontroll

Den tyska filmen Det vita bandet handlar om människorna i en liten by för knappt 100 år sedan. Byn präglas av rigida hierarkier, social kontroll och en nästan pervers straffmentalitet. På toppen står en exploaterande baron, en fascistisk präst (som påminner starkt om biskopen i Fanny och Alexander) samt en elak läkare. Från tidiga år tuktas barnen att lyda. Minsta avsteg straffas hårt, såväl psykiskt som fysiskt. Religionen är en central del i detta: indoktrinering om synd och skam är en integrerad del av uppfostran, även i skolan, där konfirmationsundervisning bedrivs. Denna tortyrkammare lyckas inte med sina uttalade föresatser: att få fram oklanderliga nya medborgare. Barnen skadas, förvrids och blir kopior av sina föräldrar. Förtryckets komplicerade psykologi och dynamik illustreras väl. Istället för kärlek och värme skapas grymhet.

Filmen påminde mig åter om hur oerhört glad jag är över att leva i det moderna samhället, präglat av respekt för barn, av social frihet, individualism och autonomi samt av valmöjligheter i fråga om alla typer av relationer, intressen och yrkesval. Den påminde mig därvidlag också om varför jag starkt ogillar konservatismen som ideologi, med dess betoning just av hierarki, ordning och kollektivets primat, gärna med vidskeplig grund (religion, fördomar, tabun), om så anses krävas. Mot allt detta står den liberala idén om atomistisk sammanhållning och den av nationalekonomer ofta framhållna idén om frivillig interaktion människor emellan.

Här finns en trailer. Filmen visas just nu på biografen Zita i Stockholm. A must-see.

Se även inläggen ”Frihet kontra familj och småstad”, ”Trånga små själar” och ”Kom inte för nära”.

Traditionens makt

F. A. Hayek betonar värdet av seder, vanor och traditioner som spontant framvuxna metoder för att skapa sammanhang, mening och struktur i en annars kaotisk tillvaro. Själv intar jag en betydligt mer skeptisk hållning och har autonomi, ifrågasättande och atomism som ledstjärnor. Det var inte utan att jag log när jag läste Friedrich Nietzsches öppning av essän ”Fate and History”:

If we could look upon Christian doctrines and church-history in a free and impartial way we would have to express several views that oppose those that are generally accepted. But confined as we are from our earliest days under the yoke of custom and prejudice and inhibited in the natural development of our spirit, determined in the formation of our temperament by the impressions of our childhood, we believe ourselves compelled to view it virtually as a transgression if we adopt a freer standpoint from which to make a judgment on religion and Christianity that is impartial and appropriate to our time. Such an attempt is not the work of a few weeks, but of a lifetime.

Den som följer det invanda är en passiv del av en flock; den beundransvärde är den som tänker själv och vågar utmana. Det är inte lätt, det är förknippat med en såväl intellektuell som social kostnad, men just därför är det också beundransvärt. Därmed inte sagt att alla traditioner per definition är felaktiga – det är det okritiska accepterande av dem, och i synnerhet det automatiska avvisandet av rationell kritik, som jag vänder mig emot.

Written by Niclas Berggren

26 december 2009 at 14:53

Att säga emot

I sin roman Caracole skriver Edmund White om en kvinna, Mathilda, som grundar sig på hans dåvarande vän Susan Sontag. En av hennes egenskaper var att säga emot, vilket illustreras i detta utdrag:

Mathilda always opposed the people she happened to be among. She would defend whatever was conservative to progressives and argue for liberty on curiously old-fashioned grounds to conservatives: her manner was to challenge, to question. When other people generated enthusiasm while discussing a subject they thought was bound to suit her, she grew restless, squirmed in her chair, looked about with baleful eyes. She picked at something imaginary in her teeth as though she needed this preliminary breach of good manners in order to warm herself up for the real attack she was about to launch. The speaker became nervous, recognizing she wasn’t responding to his words with the customary nods and smiles, that in fact she was grooming herself like a lioness; he broke into a verbal run, hurtling over points, scattering notions, hoping something might appeal to her. At last the lioness focused on him with implacable eyes. ”What rubbish,” she said. ”I can’t tolerate another word.”

Jag känner i viss mån igen mig i Mathilda. Särskilt i detta med att få lust att säga emot: i nyliberalers sällskap blir jag t.ex. lätt kritisk mot deras hållningar, trots att jag i andra sammanhang i regel försvarar dem. Detta handlar alltså om något annat att säga emot därför att man ogillar hållningarna i sak – det handlar om en psykologisk attityd som i grunden kanske handlar om att inte vilja vara del av något kollektiv och att visa sitt intellektuella oberoende.

Written by Niclas Berggren

9 december 2009 at 12:01

Egenföretagarens lycka

När jag funderar på mitt yrkesval kommer jag fram till att en av dess största fördelar är den frihet som präglar min tillvaro som forskande nationalekonom. Vänner som har andra jobb beskriver hur de måste stämpla in och ut på sina jobb (numera via datorer), hur de inte kan gå ifrån vid behov och hur deras arbetsuppgifter ofta är detaljstyrda av andra. Allt detta slipper jag. Härvidlag kanske jag har en del gemensamt med egenföretagare. En studie av Matthias Benz och Bruno Frey, ”The Value of Doing What You Like: Evidence from the Self-Employed in 23 Countries”, publicerad i Journal of Economic Behavior & Organization, antyder följande om egenföretagares arbetstillfredsställelse:

jobbar hemmaThe self-employed are substantially more satisfied with their work than employed persons. We document this relationship for 23 countries and show that the higher job satisfaction can mainly be attributed to the more interesting jobs and to the greater autonomy that self-employed persons enjoy. ”Doing what you like to do” seems to provide non-pecuniary benefits from work suggesting the existence of procedural utility: interesting work and autonomy are valued beyond material outcomes as good procedural work characteristics.

Jag är inte förvånad. Om du har ett icke-autonomt arbete, hur mycket skulle du vara beredd att sänka din lön för att vara indifferent mellan ditt nuvarande jobb och ett jobb med stor autonomi (allt annat lika)? Om du har ett autonomt arbete, hur mycket skulle du kräva i högre lön för att vara indifferent mellan ditt nuvarande jobb och ett jobb med liten autonomi (allt annat lika)? Själv besvarar jag den senare frågan med: åtminstone 15 000 kr brutto per månad.

Written by Niclas Berggren

5 december 2009 at 5:21

Varför införs oberoende centralbank?

Det kan tyckas märkligt att politiker i många länder, däribland Sverige, har valt att göra sin centralbank mer oberoende. Därigenom ger ju politikerna upp en möjlig metod för att påverka ekonomin (låt vara att det är omdiskuterat i vilken mån penningpolitik har reala ekonomiska konsekvenser). I en ny studie, ”Why Do Politicians Implement Central Bank Independence Reforms?”, försöker Sven-Olov Daunfeldt, Jörgen Hellström och Mats Landström finna förklaringsfaktorer. Deras resultat:

riksbank

It was found in this study that non-OECD countries with a history of high variability in inflation were more likely to implement CBI-reforms, suggesting that politicians in those countries have received a strong aversion to inflation and therefore implement CBI-reforms to establish credibility for a price stability rule. In addition, the likelihood of a CBI-reform seems to have increased when politicians in non-OECD countries faced a high probability of being replaced. No such effects were found for OECD-countries, implying that politicians in more industrialized countries do not feel a need to tie the hands of incoming governments and that the credibility of a low inflation goal can be achieved with other means.

Två reflexioner:

  • Vad kan förklara politikers inflationsaversion i icke-OECD-länder? Varför ser de inte inflationens ”privata” fördelar?
  • Är det så att institutioner, särskilt i OECD-länder, inte är så viktiga? Är de ”bara” kodifieringar av jämvikter som skulle existera dem förutan?

Written by Niclas Berggren

26 november 2009 at 5:33

Självständig 10-åring

pledge of allegianceI USA låter de skolbarn recitera den s.k. pledge of allegiance:

I pledge allegiance to the flag of the United States of America, and to the Republic for which it stands, one Nation under God, indivisible, with liberty and justice for all.

Jag finner denna praxis obehaglig, av åtminstone två skäl: dels är den nationalistisk-kollektivistisk och dels är den pro-religiös. Att försöka påverka barn med hemska läror ser jag som klandervärt. Nå, det finns tydligen personer i USA som håller med mig, som en protesterande 10-åring:

Their son told them last weekend he had decided to no longer stand and recite the Pledge of Allegiance at school because he didn’t believe there is liberty and justice for all, especially when it comes to gay rights.

Ytterligare ett skäl att ogilla denna ramsa.

Tips: Peter Santesson-Wilson.

Written by Niclas Berggren

29 oktober 2009 at 18:00

Ska man ingå i en cirkel?

E WhiteJag förespråkar atomistisk sammanhållning: att umgås med personer som berikar ens liv, att bara umgås med sådana, att (kunna) välja bort alla andra och att trivas med och stå stark även i ensamhet. Med andra ord: vänskap grundad i autonomi och reciprocitet. Kanske är det något sådant Edmund White har i tankarna när han skriver följande i sin bok City Boy (s. 27):

Maybe because I spent my forties and fifties in Paris, I later came to embrace the importance of the ”milieu.” I could see that our American brand of Romantic individualism didn’t really amount to much; one was only as good as one’s circle, and a superior, stimulating milieu could raise the level of conversation, of sophistication, even of moral discrimination and esthetic refinement, certainly of ambition and accomplishment.

Se även inlägget ”Vänskap”.

Written by Niclas Berggren

24 oktober 2009 at 17:35

Publicerat i atomism, autonomi, vänskap

Ska suicid hindras?

En 26-årig kvinna har dött i England efter att ha druckit gift. Hon instruerade läkare att inte rädda hennes liv, då hon ville dö. Läkarna följde hennes instruktioner, vilket var i enlighet med lagen:

She had capacity to consent to treatment which, it is more likely than not, would have prevented her death. She refused such treatment in full knowledge of the consequences and died as a result.

Professorn i praktisk etik vid Oxford University Julian Savulescu förklarar i ”Should All Patients Who Attempt Suicide Be Treated?” varför sjukvårdspersonalen kan anses ha agerat moraliskt riktigt:

Suicidal patients are treated against their will for at least four reasons: (1) they are assumed to be depressed or otherwise mentally ill; (2) their act is often taken to be symbolic (they are really pleading for help); (3) their attempted suicide is impulsive and they will later be glad that their life was saved; (4) there is no second chance if one is allowed to die, if one did not really want to die. These are all important reasons. Together they justify taking a default position of treating patients who attempt suicide. However, even if they were all true and good reasons in general, they would not justify the treatment of all patients who attempt suicide. … If a person attempts suicide and continues to competently and rationally desire to die, then he ought to be allowed to die.

Så tycker även jag. Det finns rationella motiv för vissa suicid, och föreligger sådana bör inte suicid hindras, av sjukvårdpersonal eller andra.

Jag föredrar ordet suicid framför ordet självmord, då det senare innefattar ett begrepp, mord, med negativ värdeladdning. Jag har för övrigt inga suicidala planer för egen del, om någon undrar.

Written by Niclas Berggren

9 oktober 2009 at 5:41

Bör Sverige införa euron?

Ett tungt argument för att behålla den svenska kronan har varit att det är värdefullt för Sverige att kunna bedriva en egen penningpolitik, som är anpassad till svenska förhållanden. I en ny studie av James Reade och Ulrich Volz, ”Too Much to Lose, or More to Gain? Should Sweden Join the Euro?”, hävdas att detta oberoende är en illusion. Se t.ex. de av centralbankerna satta inlåningsräntornas utveckling:

räntor

Forskarna resonerar så här:

Overall, our deliberations suggest that the Riksbank, despite staying outside of the eurosystem and pursuing an inflation targeting framework with a flexible exchange rate that should theoretically leave it full monetary policy autonomy, is de facto not master in its own house. Rather, we argue that Sweden is lulled by some kind of monetary independence delusion. By joining the euro, Sweden would give up monetary sovereignty, but the cost in terms of a loss of monetary policy autonomy would be negligible. We hence consider the argument made by the Calmfors Commission and others that through EMU membership Sweden would ”no longer have the opportunity to pursue an independent monetary policy” (Calmfors et al., 1997, p. 312) and hence might face serious consequences for stabilisation-policy as flawed as it largely blends out reality. The cost of ceding monetary sovereignty would arguably be outweighed by Sweden gaining a seat in the ECB’s governing council, where the governor of the Riksbank would have a say in formulating the common European monetary policy stance. Instead of being a passive bystander to the ECB’s interest rate decisions, the Riksbank could play an integral part in European monetary policy making.

Man skulle kanske kunna invända att den svenska penningpolitiken har följt den europeiska, inte därför att detta var nödvändigt utan därför att svenska realekonomiska förhållanden har varit snarlika de europeiska, vilket har fått en relativt autonom riksbank att utforma penningpolitiken likt ECB. Nå, studien är i vilket fall högintressant, och den väcker frågan om det är dags för ett nytt beslut på eurofronten i Sverige snart.

Written by Niclas Berggren

15 september 2009 at 7:04

Kan knarkare ses som rationella?

Nationalekonomer som Gary Becker och Kevin Murphy hävdar att konsumtion av beroendeframkallande varor kan ses som rationell, eller i alla fall att sådan konsumtion kan uppvisa rationella drag. I en högintressant genomgång av synsätt på området, ”A Liberal Account of Addiction”, accepterad för publicering i Philosophy, Psychiatry, & Psychology, beskriver bioetikerna Bennett Foddy, Julian Savulescu och Neil Levy tre synsätt:

  • The disease view: ”[T]here is some ‘normal’ process of motivation in the brain and that this process is somehow changed or perverted by brain damage or adaptation caused by chronic drug use. On this theory of addiction, the addict is no longer rational; she uses drugs as a result of a fundamentally non-voluntary process.”
  • The willpower view: ”[S]ome part of an addict wishes to abstain, but their will is not strong enough to overcome an immediate desire towards temptation. On this view, addicts lose ‘control’ over their actions.”
  • The lay view: ”[P]eople use drugs because they are morally corrupt hedonists who value immediate pleasure above all else and who rely on others to handle their ensuing health and survival difficulties.”

kokainDe anser alla tre synsätt, i synnerhet de två första, felaktiga och präglade av en normativ utgångspunkt, att vissa beteenden ska betecknas som ”onormala” och ”oönskade”. Istället lanserar de ett fjärde, i deras mening korrekt synsätt, som består av tre delar:

  • The liberal view: ”First, we do not know whether an addict values anything more than the satisfaction of his addictive desires. Second, we do not know whether an addict behaves autonomously when they use drugs. Third, addictive desires are just strong, regular desires.”

De kom fram till detta synsätt genom att gå igenom relativt okänd forskning som påvisar att abstinensbesvär är kontextberoende, varierande och subjektiva; att många narkotikaanvändare slutar konsumera narkotika när de blir äldre; och att många slutar när viktiga skäl dyker upp i deras liv. Dessutom pläderar de för ett annat normativt tänkande:

The bias that we removed in order to generate the Liberal View is largely a bias against the value of pleasure-seeking behaviour. In order to get at the truth about the nature of addiction, we need to allow each person to hold his own set of desires and values.

Detta är i mitt tycke mycket tänkvärt. Hur mycket av den dominerande, hätska inställningen till konsumtion av beroendeframkallande varor beror på anti-hedonism (som i sig inte kan härledas vetenskapligt)? Och hur mycket av den repressiva syn på sådan konsumtion som präglar det politiska beslutsfattandet skulle behöva omprövas med byte av normativ utgångspunkt?

Tips: Karl Persson.
Se även Foddy och Savulescus artikel ”Addiction and Autonomy” i Bioethics samt inläggen ”Kan spelberoende vara rationellt?”, ”Rationell rökning” ,”75 procent rationella” och ”Är unga rökare med psykiska problem rationella?”.
Klargörande: Jag förespråkar inte konsumtion av narkotika och skulle aldrig få för mig att använda narkotika själv.

Written by Niclas Berggren

9 september 2009 at 7:21

Nationalekonomi för ensamvargar?

Ibland hävdas att nationalekonomin stimulerar egoism och atomism (se t.ex. här och här). Det må så vara, men enligt professor Ed Glaeser analyseras i nationalekonomin i själva verket effekterna av interaktion människor emellan:

glaeser

Economists are not believers in the virtues of lone wolves. Economics should be seen as a discipline that has spent centuries chronicling the enormous gains that come from people connecting with each other.

Robinson Crusoe lyckas inte särskilt väl med att bygga upp ett bekvämt liv med välfärd; för det krävs, vilket Adam Smith klargjorde, arbetsdelning och arbetsspecialisering samt frivilliga byten. Det jag personligen tycker om med marknadsinteraktion är att den trots allt kan sägas ha atomistiska drag. Jag behöver inte känna den som tillverkar den dator jag köper eller den jag köper den av – och jag kan dra mig ur de marknadsrelationer jag ogillar (särskilt om jag har autonomi genom egna tillgångar). Marknadsekonomin erbjuder därmed ett slags sammanhållning och gemenskap – men en villkorad sådan, som erbjuder exit-möjligheter. Sådana möjligheter implicerar inte isolering eller exploatering av andra: tvärtom kan ekonomiska aktörer i en sådan kontext behöva visa sig pålitliga och generösa för att upprätthålla för dem lönsamma kontakter med andra. Marknadsekonomi kan leda till tillit människor emellan.

Written by Niclas Berggren

28 augusti 2009 at 12:19

Religion som kommunism

Vad handlar egentligen religion om? Vissa ser den som vägen till frälsning; andra som vägen till genuin och stark gemenskap. Den senare synen torgförs av Gerald Heard i Social Substance of Religion:

Those who were swept by the gospel, were attempting nothing so cold, individual and intellectual, as the saving of their own souls after death. … They found real salvation from the lust for self-salvation  in complete devotion to the group, to the new, small, intensely beloved community of like believers.

Heard finner alltså den vanliga kristna synen på religion som väg till individuell frälsning egoistisk och frånstötande. Intressant nog fann W. H. Auden Heards syn tilltalande:

The images in this passage excited Auden. He believed that ideally such a group would number no more than twelve. ”The Middle Class are well aware of the satisfaction of this kind of group from team games,” he wrote in 1934. ”Those who have complained of athletics in schools as a religion were right in their diagnosis.”

Den vidskepliga tron på att människan behöver ”frälsas” är löjeväckande, medan strävan efter nära gruppgemenskap, med det uppgivande av autonomi som den sortens kommunism innebär, ter sig skrämmande. (Vem minns inte de påtvingade gruppsportaktiviterna i skolan med rysningar?) Nej, jag får fortsätta att avvisa all religion och förespråka atomistisk sammanhållning istället.

Citaten är från Davenport-Hines, Richard (2003). Auden. London: Vintage: 119. Se även inlägget ”Katoliker och kommunister”.

Written by Niclas Berggren

27 augusti 2009 at 18:41

Gud eller staten?

Niklas Ekdal i DN idag:

Är Sverige världens mest välmående samhälle därför att vi är så föga religiösa? Eller är vi föga religiösa därför att vi lever i världens tryggaste samhälle? För mig är det uppenbart att den sistnämnda tolkningen ligger närmast sanningen.

James Buchanan i ”Afraid to Be Free: Dependency as Desideratum”:

For many, the state, as the collectivity, moved into the gap left by the demise of the church’s parental role. The individual who sought familylike protection, but who no longer sensed the presence of such protection in the church, or in God so embodied, found a substitute in the collectivity. The individual could feel that he or she “belonged” to the larger community and was necessarily dependent on that community. The death of God and the birth of the national state, and especially in its latter-day welfare state form, are the two sides of the coin of history in this respect.

Ja, det finns dilemman för en liberal ateist. Ska man föredra Skylla (en stor stat) eller Karybdis (livaktig religion)? Kan man tänka sig frånvaron av båda? Krävs då istället någon annan övergripande institution som ger individer trygghet och en känsla av sammanhang? Är tanken på autonoma utan en sådan institution orealistisk? Jag hoppas (delvis inspirerad av Nietzsche) inte det.

Written by Niclas Berggren

25 augusti 2009 at 7:55

Lämna människor i fred

W. H. Auden, i förordet till A Choice of de la Marse’s Verse:

To be well-bred means to have respect for the solitude of others, whether they be mere acquaintances or, and this is much more difficult, persons we love.

Written by Niclas Berggren

19 augusti 2009 at 11:24

Publicerat i autonomi, litteratur, respekt

Liberala problem med omskärelse

Att kollektivister som Ali Esbati inte bryr sig om individers självbestämmande förvånar inte; men att liberaler på DN, SvD och Expressen inte verkar göra det är anmärkningsvärt. I deras försvar av omskärelse av småpojkar lyser den för en liberal så centrala frågan om respekt för barnet, eller värnandet om människors autonomi med avseende på den egna kroppen, helt med sin frånvaro.

Jag medger att frågan inte är helt enkel och att olika faktorer måste vägas mot varandra; men att inte, som en av de faktorerna, inkludera det som en negativ sak att barn, som inte har kunnat ge sitt medgivande, får irreversibelt och märkbart förändrade kroppar, finner jag minst sagt märkligt. Någon trivialiserade manlig omskärelse genom att likna det vid att ta hål i öronen. En mer rättvisande liknelse är att tatuera ett litet barn.

omskärelseMan kan motivera omskärelse med minskad risk för hiv och andra sexuellt överförbara sjukdomar; men är det ett argument för att omskära nyfödda, som inte lär ha sex på 15-20 års tid? Är det inte snarare ett argument som kan och bör anföras till beslutsföra personer, säg pojkar vid 15 års ålder? Varför inte låta dem ta ställning då istället? (Då kan man även nämna risken för komplikationer.)

Om man, som jag, lägger stor vikt vid det ovan anförda autonomiargumentet, är det fortfarande inte säkert att man anser att omskärelse av icke beslutsföra personer ska förbjudas, eller ens att det är dåligt att svensk sjukvård erbjuder hjälp med omskärelse. Om alternativet är för barnen farliga omskärelser på köksbord, kan det ändå vara riktigt att erbjuda denna hjälp. Men det är fortfarande så att omskärelser av småpojkar, i ett liberalt autonomiperspektiv, måste ses som problematiska. De negativa aspekterna kanske inte överväger de positiva, men de finns där och bör erkännas i argumentationen.

Media: Dagen1, Dagen2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

Written by Niclas Berggren

29 juli 2009 at 8:15

Påtvingat umgänge

goran_rosenbergGöran Rosenberg har ett förträffligt förslag:

[G]e medborgarna en tvingande anledning att lära känna varandra vare sig de vill det eller inte, en tvingande anledning att mötas och nötas över etniska, kulturella och sociala gränser, en tvingande anledning att upptäcka sitt beroende av varandra och därmed sin medborgerliga samhörighet med varandra. En sådan tvingande anledning skulle kunna vara införandet av en obligatorisk och allmän samhällsplikt.

Fantastiskt. Men varför stanna vid nationen? Varför inte propagera för att vi ska tvingas umgås med norrmän, danskar, finnar — ja, alla inom EU, och helst, via beslut i FN, alla i världen. Jag tror att större harmoni — en genuin känsla av beroende och samhörighet — skulle kunna etableras då. För att detta ska lyckas är det emellertid centralt att kväsa motstridiga förslag, som t.ex. förespråkande av atomistisk sammanhållning. Sådana liberala tankar kan bara hota genuina känslor av beroende och samhörighet. Bort dem!

Written by Niclas Berggren

26 maj 2009 at 6:44

Varför sparar vi?

De flesta sparar en del av sin inkomst. Varför då? John Maynard Keynes anger åtta tänkbara skäl i kapitel 9 av The General Theory:

(i) To build up a reserve against unforeseen contingencies;
(ii) To provide for an anticipated future relation between the income and the needs of the individual or his family different from that which exists in the present, as, for example, in relation to old age, family education, or the maintenance of dependents;
(iii) To enjoy interest and appreciation, i.e. because a larger real consumption at a later date is preferred to a smaller immediate consumption;
(iv) To enjoy a gradually increasing expenditure, since it gratifies a common instinct to look forward to a gradually improving standard of life rather than the contrary, even though the capacity for enjoyment may be diminishing;
(v) To enjoy a sense of independence and the power to do things, though without a clear idea or definite intention of specific action;
(vi) To secure a masse de manœuvre to carry out speculative or business projects;
(vii) To bequeath a fortune;
(viii) To satisfy pure miserliness, i.e. unreasonable but insistent inhibitions against acts of expenditure as such.

These eight motives might be called the motives of Precaution, Foresight, Calculation, Improvement, Independence, Enterprise, Pride and Avarice.

spargrisI dessa kristider vill många förmå oss att spara mindre och spendera mer, för att de ekonomiska hjulen ska börja rulla. (Jag drar förvisso mitt strå till stacken.) Men man får inte glömma att sparande fyller en för många viktig, personlig och långsiktig funktion, och man bör inte ha dåligt samvete om man väljer att fortsätta spara. Det man möjligen kan säga, tycker jag, är att om man ändå har tänkt att köpa något förr eller senare, kan man överväga att köpa det förr.

För egen del ser jag motiv fem, oberoende, som väldigt viktigt för ett gott liv. För ekonomisk utveckling är motiv sju, företagsamhet, viktigt: att starta och expandera företag gynnas av privat kapitalbildning. Vad får dig att spara?

Written by Niclas Berggren

20 maj 2009 at 9:51

Att dö utan smärta

Det är dåligt med tillgången på palliativ vård i Sverige:

Bara en minoritet av de svenska cancerpatienterna och ett fåtal av hjärt-lung-patienterna får tillgång till lindrande specialistvård när livet går mot sitt slut.

En del motståndare mot frivillig dödshjälp anför som argument att sådan hjälp inte behövs, eftersom det går att lindra smärtor effektivt. Om nu detta inte går blir frågan varför inte dödshjälp kan accepteras. Man kan tänka sig följande preferensordning hos svårt lidande personer:

  1. Effektiv smärtlindring, ”naturlig” död.
  2. Ineffektiv smärtlindring, självvald död.
  3. Ineffektiv smärtlindring, ”naturlig” död.

Dvs. man föredrar effektiv palliativ vård framför dödshjälp, men om effektiv palliativ vård inte kan ges föredrar man att få hjälp att dö framför att ligga och pinas i väntan på den ”naturliga” döden. Idag föreligger bara alternativ 1 (ibland) och 3, vilket innebär att preferenserna hos personer som har ovanstående preferensordning blir sämre tillfredsställda än om alternativ 2 också skulle erbjudas.

Kan ett argument mot att införa alternativ 2 vara, att incitamenten för politiker och sjukvård att satsa mer på palliativ vård försvagas? Möjligen, men jag tror risken för det är liten, av två skäl:

  1. Efterfrågan: Alternativ 2 innebär inte att personer med ovanstående preferensordning slutar att efterfråga palliativ vård: tvärtom föredrar de sådan framför dödshjälp och kommer att fortsätta att efterfråga den.
  2. Utbud: Eftersom en stor majoritet av politiker och sjukvårdspersonal fortfarande har en stark preferens för alternativ 1 framför alternativ 2 kan införandet av alternativ 2 sporra dem att satsa mer på palliativ vård. Utan en sådan satsning kommer ju folk att välja det de inte vill att folk ska välja, dvs. alternativ 2. 

Allt talar därför för att steg bör tas mot att införa frivillig dödshjälp i Sverige.

Media: SvD1, SvD2, SvD3,  DN, Dagen1, Dagen2AB1, AB2

Written by Niclas Berggren

7 maj 2009 at 9:54

Det ensamma livet

I intervjuboken Testamente beskriver Witold Gombrowicz sin individualism (s. 40):

—Från och med nu vill jag inte vara polack längre! Jag ska bli en alldeles ensam människa!
—Ensam? Men ensamheten kommer att göra dig till byte för din egen misär!
—Ge mig då en kniv! Jag måste göra en ännu radikalare amputation. Jag måste amputera mig från mig själv!
Ungefär så skulle Nietzsche ha definierat mitt dilemma. Jag grep mig an med amputationen. Som kniv fungerade följande tankegång: acceptera, förstå att du inte är dig själv, ingen är nånsin sig själv, inte med någon, inte i någon situation; att vara människa innebär att vara konstlad.

Vilket djup! Vilken klarsyn! Vilken tilltalande förståelse av människans karaktär och predikament! På bara några rader fångas insikter om autonomins betydelse — om vikten av att bryta sig och stå fri från den kollektiva omgivningens ständiga försök att styra, ställa och tukta individen, dennes självbild och dennes tänkande — och om människans mångfasetterade jag — om att vårt jag inte nödvändigtvis är en enhetlig företeelse och, framförallt, att vårt — eller våra — jag är föränderliga.

Written by Niclas Berggren

27 april 2009 at 12:02

Indoktrinering i skolan

Igår såg jag en fantastisk iscensättning av Witold Gombrowicz roman Ferdydurke på Turteatern. Boken har ett filosofiskt djup och handlar om spänningen mellan det genuina och det socialt påtvingade, mellan det okonstlade och det poserande, mellan spontan ungdom och kuvad mognad. Uppfostran, utbildning och försök att bringa civilisation har också en kostnad. Vi indoktrineras att tänka på ett visst sätt, att präglas av Formen. Ett exempel från en lektion i en polsk skola (s. 39—40):

gombrowicz

Låt mig alltså se, fortsatte han strängt och tittade på schemat, vad skulle vi göra i dag? Jovisst ja, förklara och påvisa varför den store skalden Slowacki väcker vår kärlek, beundran och hänförelse. … Varför? Jo, därför, mina herrar, att Slowacki var en stor skald. Walkiewicz, tala nu om varför! Säg efter, Walkiewicz! Varför finns denna förtrollning, denna kärlek, dessa tårar, denna hänförelse, denna magi? Varför slitas våra hjärtan? Varför Walkiewicz? …
—Därför att han var en stor skald, magistern, sa Walkiewicz.
Gossarna karvade i bänklocken med sina pennknivar och rullade ihop små bollar av papper som de stoppade ner i bläckhörnen. Läraren suckade, tappade andan, såg på sin klocka och fortsatte som följer:
—Han var en stor skald, glöm inte att han var en stor skald. Varför känner vi kärlek, beundran, förtjusning? Därför att han var en stor skald, en stor skald. Försök nu få in detta ordentligt i era förstockade träskallar, och säg efter mig: Julius Slowacki var en stor skald, en stor skald, vi älskar Julius Slowacki och hans dikter tjusar oss därför att han var en stor skald — och därför att hans strofer äger en odödlig skönhet som väcker vår djupaste beundran.

Ja, så  gick undervisningen till. Saker fastslogs. Men det imponerade inte på alla:

Denna framställningsnivå gick en av gossarna på nerverna. När han inte stod ut längre utbrast han:
—Men om han inte rör mig det minsta då? Om han helt enkelt inte intresserar mig? Om jag inte kan läsa två rader av honom utan att somna… Gud hjälpe mig, magistern, men hur skulle jag kunna falla i hänryckning om jag inte faller i hänryckning?
Hans ögon höll nästan på att tränga ut ur sina hålor. Han satte sig igen, som om han överväldigats av vad han just hade sagt. Hans barnsliga bekännelse fick läraren att kippa efter luft.
—Håll mun, Kotecki, för Guds skull, sa han. Du försöker få mig på fall, Kotecki. Det blir underbetyg för Kotecki. Han vet inte vad han talar om.
Kotecki: Men magistern, jag förstår inte. Jag förstår inte hur jag skulle kunna falla i hänryckning om jag inte faller i hänryckning.
Läraren: Men Kotecki, hur skulle du kunna undgå att falla i hänryckning då jag redan tusentals gånger förklarat för dig att du faller i hänryckning?
Kotecki: Magistern har förklarat det, men jag faller inte i hänryckning.

Så fortsätter meningsutbytet. Friska fläktar! Bort med förljugenheten! Ungdomens vilja till autonomi i tänkandet inger hopp! Allt var inte bättre förr i skolan.

Written by Niclas Berggren

27 mars 2009 at 7:36

Kom inte för nära

piggsvin

Arthur Schopenhauer går i Parerga und Paralipomena till djurens värld, närmare bestämt till piggsvinen, för att visa på för- och nackdelar med att leva tillsammans med andra:

A number of porcupines huddled together for warmth on a cold day in winter; but, as they began to prick one another with their quills, they were obliged to disperse. However the cold drove them together again, when just the same thing happened. At last, after many turns of huddling and dispersing, they discovered that they would be best off by remaining at a little distance from one another. In the same way the need of society drives the human porcupines together, only to be mutually repelled by the many prickly and disagreeable qualities of their nature. The moderate distance which they at last discover to be the only tolerable condition of intercourse, is the code of politeness and fine manners; and those who transgress it are roughly told—in the English phrase—to keep their distance. By this arrangement the mutual need of warmth is only very moderately satisfied; but then people do not get pricked. A man who has some heat in himself prefers to remain outside, where he will neither prick other people nor get pricked himself.

Jag gillar också ”moderate distance” till andra — det som kan kallas atomistisk sammanhållning — och håller, apropå den sista meningen, värmen rätt bra själv.

Written by Niclas Berggren

7 mars 2009 at 13:19

Publicerat i atomism, autonomi, djur, filosofi

Trånga små själar

Den 30-årige huvudpersonen i Ferdydurke, en roman av Witold Gombrowicz, känner av kostnaden av att ingå i ett socialt sammanhang:

Vilken förbannelse att det inte finns något fast och slutgiltig ordning i våra liv på denna planet, att allting här är i evig rörelse, i ständig växling, att var och en måste förstås och uppskattas av sin nästa, och att vad dumma och inskränkta tänker om oss skall vara lika viktigt som vad kloka, subtila och skarpsynta tänker! Ty djupast är människan avhängig av den bild av henne som skapas i en annans själ, även om den själen är en kretins. Och jag protesterar med all kraft mot dem av mina kollegor som intar en aristokratiskt föraktande attityd inför de okunnigas åsikter och säger: Odi profanum vulgus. Vilken billig undanflykt, vilket eländigt sätt att smita undan från verkligheten i förljugen inbilskhet! Tvärtom hävdar jag att ju dummare och mer eländig kritiken är, desto mer klämmer den åt, precis som en sko som är för trång.

Åh, dessa mänskliga åsikter, denna avgrund av omdömen och åsikter om ens intelligens, om ens hjärta och varenda detalj i ens varelse som släpps loss när man varit oförsiktig nog att klä sina egna tankar i ord, sätta dem på papper och sprida dem bland människor! Åh, papper, papper! Ord! Ord! … Och så har vi lantjunkarnas åsikter, pensionärernas, de lägre ämbetsmännens småaktiga kritik och de högre ämbetsmännens byråkratiska domar, landsortsadvokaternas ställningstaganden och de ungas extremistiska åsikter, gamla herrars hänförda meningar för att nu inte tala om doktorinnors, barns, kvinnliga kusiners, jungfrurs och kokerskors åsikter, ett helt hav av åsikter som definierar oss och formar oss i andra människors själar. Det är som att födas i tusentals trånga små själar! (s.10—11)

Det finns starka skäl för social distans, atomism och autonomi. Talet om gemenskap och sammanhållning som enbart goda företeelser bör avvisas. De lägre ämbetsmännens småaktiga kritik, bara en sådan sak!

Se de tidigare inläggen “Är tillit mellan människor enbart bra?”, ”Atomistisk sammanhållning” och “Konflikten mellan individualism och sammanhållning”

Written by Niclas Berggren

28 februari 2009 at 12:44

Kungen som folkpsykolog

carlxvigustafHenrik von Sydow är bra på många sätt, men jag kan inte dölja min besvikelse över denna skrivning i Expressen:

För egen del är jag, numera, anhängare av vår monarki. Kungens agerande vid tsunamikatastrofen vintern 2005 bevisade att det traditionella och konstitutionella argumentet för monarki var giltigt och relevant också i Sverige på 2000-talet. Vi behöver, uppenbart i kristider, offentliga institutioner som är genuint gemensamma, samlande och icke-politiska. 

Är detta det främsta argumentet för monarki? Behövs den för att vi behöver en folkpsykolog? Behöver man hjälp vid en kris föreställer jag mig att det finns skickligare terapeuter än Carl XVI Gustaf. Rent allmänt finner jag det kollektivistiska språkbruket störande. Vilka är dessa ”vi”? Vadan detta behov av ”gemensam” tröst? Vad menas med idén att man ska ”samlas”? Och hur i hela friden klarar sig människor i republiker vid kriser? Man undrar, man undrar.

Se tidigare inlägg: ”Obegriplig sorg”, ”Bort med monarkin”, ”Argument för republik”, ”Balans i statsskicket”
Tips: Dennis Josefsson. Media: Göran Skytte, PJ

Written by Niclas Berggren

27 februari 2009 at 20:46

Låt kyrkan sköta sig själv

Det händer att jag håller med Göran Skytte, tro det eller ej. Idag påpekar han det orimliga i att Svenska kyrkans beslutande organ består av politiskt tillsatta:

För i Sverige är det inte kyrkans folk och ledning som bestämmer om kyrkans tro och praxis. Det är politiker från de politiska partierna som bestämmer över kyrkan. Politiker som i många fall med sannolikhet sällan eller aldrig sätter sin fot i kyrkan. … Min slutsats: befria biskoparna!

maglarpskyrka

Det är helt riktigt att Svenska kyrkan mer fullständigt bör skiljas från staten och att det bästa vore att dess prelater också slutade fungera som myndighetsutövare vid vigslar. Av detta bör dock även detta följa:

Politiken bör alltså konsekvent låta religionen sköta och klara sig själv. Är denna hållning oproblematisk? Nja, det finns här ett dilemma för en liberal ateist…

Written by Niclas Berggren

14 februari 2009 at 7:46

Dödshjälp skadar men kan föredras ändå

Dagen rapporterar om ett argument för dödshjälp och om ett avvisande av detsamma på ett katolskt möte:

Det liberala argumentet om självbestämmande över döden tyckte överläkaren Johan Frostegård var ganska enkelt att bemöta. Liberalismen ger rätt att göra vad du vill så länge du inte tillfogar någon annan skada, men att döda någon, framhöll han, är inget som går obemärkt förbi i hjärna och känsla hos den läkare som på uppmaning går med på att ge den dödliga dosen.

Detta tycks mig vara ett dåligt avvisande av självbestämmandeargumentet, oavsett om det tolkas som att dödande på begäran utgör skada på den som dödas eller som att dödande på begäran utgör skada på den läkare som går med på att ge den dödliga dosen.

Låt oss ta exemplet där man motiverar liberalismen, och den därmed följande respekten för autonomi över den egna kroppen, utifrån preferensutilitarismen. Då är inte det centrala för att utvärdera en handling om den ger skada utan om den för vilken skadan uppkommer föredrar skada framför icke-skada. Hur kan någon föredra skada? Jo, genom att skadan leder till ett tillstånd som personen föredrar. Skadan är en insatsvara, en intermediär företeelse, som kan accepteras om en högre grad av preferenstillfredsställelse uppnås därigenom, allt beaktat.

För en döende person som plågas svårt och bara har lidande och död att se fram emot kan den skada som en dödlig dos av något medel medför på kroppen ses som en befrielse. Som Phaedra sjunger i Brittens kantat med samma namn:

[D]eath to the unhappy’s no catastrophe!

Den skada som dödande och död utgör kan föredras framför bestående olycka. Och för en läkare som kanske får negativa känslor av att ha gett en dödlig dos kan denna skada mer än väl kompenseras av att ha hjälpt en medmänniska att fördriva olycka. Självbestämmande handlar om rätten att göra dessa avvägningar. Varken patient eller läkare ska tvingas till vare sig det ena eller andra: de ska autonomt få fatta sina beslut. Det är dags för en lagändring, vilket Statens medicinsk-etiska råd nu också öppnar för.

Written by Niclas Berggren

3 februari 2009 at 20:52

Frihet kontra familj och småstad

lorca

Lorca

I en fin essä, ”Bödeln och poeten”, skriver Henrik Berggren om Spaniens tidigare diktator Francisco Franco och författaren Federico García Lorca: 

De var helt olika, men deras livsöden hade en sak gemensamt. Båda formades av två av den moderna europeiska historiens mäktigaste krafter: nationen och familjen. Allt av Francos våld och förtryck syftade till att upprätthålla dessa institutioner; Lorcas poesi och dramatik försöker spränga dem. Ändå är det inte så enkelt som att Franco var för och Lorca emot familjen och nationen. I deras egna liv var det paradoxalt nog Lorca som hade det mest harmoniska förhållandet till sin egen familj och kultur medan Franco med våld försökte skapa en familjelycka och ett Spanien som aldrig funnits.

Det jag särskilt fastnade för var just beskrivningen av Lorcas relation till den lilla världen: till familjen och  hembygden. 

Lorcas förhållande till sin familj var också ambivalent. Å ena sidan utgjorde familjen ett skydd och stöd som han inte kunde vara utan. Den gjorde det möjligt för honom att förverkliga sitt konstnärskap, men den skyddade också hans privatliv från alltför närgången insyn. Han förde ett ambulerande, stundtals bohemiskt liv, men kunde alltid återvända till den trygga familjegemenskapen i Granada, den stad han älskade. I en värld av ogifta onklar och tanter som alltid fanns i den stora familjens krets var han bara en av många, om än ovanligt litterärt framstående.

Å andra sidan var det också nödvändigt för honom att ta sig ur dess grepp. Hans dramatik handlar i hög grad om kvävande familjegemenskap där individens frihet krossas av traditionella hedersbegrepp och kollektivism. ”I byn kan man läsa tankar på långt håll”, ”man ser tvärs genom väggarna”, ”skvallret lämnar oss aldrig i ro” – det är alla repliker från ”Bernardas hus”. Inte minst såg Lorca – kanske därför att han var homosexuell – det pris kvinnorna betalade: ”Det värsta straffet på jorden är att födas till kvinna.” Och över allt svävar blodsbanden och hedern: ”Familjen har sin heder och hedern är en börda som alla måste bära.”

Lorcas syn påminner mig mycket om min egen. Jag älskar och behöver min familj men kräver utrymme och frihet — autonomi — att forma mitt eget liv, vilket också förklarar varför jag inte vill bilda en egen familj. Det förvånar mig att så många människor så lättvindigt går in i långa relationer och annat som binder. De lever det traditionella livet, utan så mycket eget ifrågasättande. Lorcas syn fångar också väl varför jag inte kan leva i småstäder, som i den jag växte upp, och varför jag trivs i Sverige, som inte präglas av hederskultur och tvingande familjeband. Sammanhållning och gemenskap har förstås sina poänger, men bara i begränsad och villkorad form. Atomistisk sammanhållning är min melodi. Och, som det verkar, Lorcas.

Written by Niclas Berggren

25 januari 2009 at 10:31

Ekonomi och politik hänger ihop

Felipe Calderón, Mexicos president

Felipe Calderón, Mexicos president

En ny studie av två OECD-ekonomer, ”Wall Street and Elections in Latin American Emerging Democracies”, undersöker hur de råd som investmentbanker ger till investerare påverkas av presidentval i Latinamerika 1997—2008. Två huvudresultat:

Firstly, the political cycle is a determinant variable in explaining investment banks’ recommendations. Moreover, the relationship is particularly strong before electoral contests, suggesting that investment banks’ perceptions deteriorate considerably on the eve of presidential elections. Secondly, investment banks’ outlooks depend on the signal sent by candidates concerning the credibility of future economic policies. In particular, if candidates are not committed to defending sustainable macroeconomic policies, investment banks’ downgrade sovereign debt.

Det finns undantag, som i Chile och mer allmänt för året 2006, men den allmänna bilden är alltså att bankerna håller noggrann koll på politiska förvecklingar och tar hänsyn till dem i sina rekommendationer, vilket i sin tur rimligen påverkar investerare.

Är detta bra eller dåligt? Det är svårt att säga. Å ena sidan kan detta inflytande påverka politiska kandidater att förespråka och genomföra en mindre populistisk och mer långsiktigt sund makroekonomiskt politik. Å andra sidan kan det ge upphov till större kortsiktig osäkerhet (vad händer med ekonomin om ”fel” kandidat vinner?); dessutom kan det ses som ett sätt att beskära den inhemska demokratin. Studien illustrerar i vilket fall hur nära sammankopplade politik och ekonomi är.

Written by Niclas Berggren

20 januari 2009 at 14:18

Atomistisk sammanhållning

På det kollokvium jag deltog i för några veckor sedan i Frankrike lanserade Joachim Zweynert det intressanta begreppet atomistic cohesion. Han gjorde det efter att jag ifrågasatte strävan efter sammanhållning i ett samhälle. Som jag har påpekat tidigare kommer en sådan strävan med en kostnad: autonomin beskärs om människor ska interagera mycket, kontrollera varandra och bestraffa dem som inte samarbetar. Alla trivs inte i täta sociala miljöer, som i sin tur har visat sig viktiga för att sådant som tillit mellan människor ska uppkomma. Joachim menade dock att total atomism inte är eftersträvansvärt, och det håller jag efter viss eftertanke med om. Hans idé om atomistisk sammanhållning ser individen som autonom men fri att ingå i sociala relationer när han så önskar. Det kan röra sig om marknadsrelationer, som möjliggör den katallaxi Hayek talar om och som leder till personligt och makroekonomiskt välstånd genom arbetsdelning och arbetsspecialisering. Det kan också röra sig om sociala relationer. Poängen är att sammanhållningen är fri och inte påtvingad. Atomismen är ett slags default-läge som det alltid ska gå att återvända till utan någon större kostnad.

Jag kommer att tänka på John Rawls Political Liberalism. I föreläsning IV talar han om en overlapping consensus (s 134):

Thus, to see how a well-ordered society can be unified and stable, we introduce another basic idea of political liberalism to go with the idea of a political conception of justice, namely, the idea of an overlapping consensus of reasonable comprehensive doctrines. In such a consensus, the reasonable doctrines endorse the political conception, each from its own point of view. Social unity is based on a consensus on the political conception; and stability is possible when the doctrines making up the consensus are affirmed by society’s politically active citizens and the requirements of justice are not too much in conflict with citizens’ essential interests as formed and encouraged by their social arrangements.

Detta är alltså en “minimalistisk” uppfattning om vad medborgare bör och skulle kunna enas om och som möjliggör en politisk ordning. Ett slags atomistisk sammanhållning, skulle man kunna säga.

Se tidigare inlägg: ”Är tillit mellan människor enbart bra?”, ”Pengar ger individualism” och ”Konflikten mellan individualism och sammanhållning”

Written by Niclas Berggren

25 december 2008 at 12:26

Publicerat i atomism, autonomi, tillit

Faran med en identitet

foucaultJag läser just nu en bok med texter av filosofen Michel Foucault, och i inledningen står något som jag inte har kunnat sluta att tänka på:

”The demand [exigence] for an identity,” he insisted, ”and the injunction to break that identity, both feel, in the same way, abusive.” Such demands are abusive because they assume in advance what one is, what one must do, what one always must be closed to, what side one must be on. He sought not so much to resist as to evade this installed dichotomy. One might say he refused the blackmail of having to choose between a unified, unchanging identity and a stance of perpetual and obligatory transgression. ”One’s way [façon] of no longer remaining the same,” he wrote, ”is, by definition, the most singular part of who I am.”

Jag har själv av och till funderat i liknande banor. Svarar inte människors tendens att konstruera en identitet, att kategorisera sig själva och andra, att dela in och att torgföra sig som varandes si och , mot ett puerilt psykologiskt behov av klarhet och enkelhet? Det är så enkelt att se på sig själv som socialist, teist, bisexuell, dansk, kvinna, bibliofil etc. Det blir tydligt vem man är, och man finner gemenskap med andra som definierar sig på samma sätt. Men är inte allt detta kvävande, tvingande, förminskande? En levande människa rör väl på sig och tänker nytt och fritt?

Två problematiserande frågor bara:

  • Är det möjligen en identitet att inte ha en identitet?
  • Skulle människor bli förvirrade och mindre lyckliga utan en identitet? De kanske, som James Buchanan hävdar, är rädda för att bli fria?

Written by Niclas Berggren

22 december 2008 at 12:57

Det rör på sig i dödshjälpsfrågan

Den religiösa dogmen om livets absoluta helighet, från befruktningsögonblicket till den ”naturliga” döden, ifrågasätts av allt fler. Så här skriver SvD-medarbetaren Cordelia Edvardsson:

Som en av Förintelsens få kvarvarande överlevande vilka för­vägrades makten över sina liv vill jag bara, i all ödmjukhet, hemställa om rätten till hjälp till min död – en Freitod i ordets sanna bemärkelse.

Written by Niclas Berggren

18 december 2008 at 12:56

Publicerat i autonomi, död, etik

Obefogad religiös alarmism

Frågan om dödshjälp fortsätter att engagera. Nu rycker den katolske prelaten Erwin Bischofberger ut och försvarar sin kyrkas dogmatiska inställning:

Att tillåta det förbjudna uppfattas som ett tecken på modernitet och på ett upplyst och individcentrerat samhälle. Genom sitt utspel söker Smer tyda tidens tecken. Den individpräglade andan ska slå igenom. Samhället som gemenskap ligger utanför rådets intressen. Risken för att hamna på det opportunistiska fältet, att vara tidsandan till lags, är överhängande.

Två grundfrågor infinner sig:

  1. Antag att det inte blir något ”opportunistiskt fält” och inget sluttande plan, dvs. att de som vill under vissa specifika villkor ska kunna få hjälp att dö och inget mer än det. Skulle Bischofberger då motsätta sig frivillig dödshjälp? Svaret är ja. Katolska kyrkans katekes är glasklar: ingen får ta liv utom Jahve. Inte heller självmord under svårt lidande accepteras, på principiella grunder. Individers autonoma val i fråga om dödshjälp kan aldrig respekteras av en katolik. Därför kan talet om ett sluttande plan främst ses som ett taktiskt drag för att försöka intimidera människor att säga nej till frivillig dödshjälp.
  2. Talar något för att det blir ett ”opportunistiskt fält” och ett sluttande plan, så att människor dödas mot sin vilja? Nej, det finns inget som tyder på det. Dels förekommer ofrivilligt dödande även i system som förbjuder frivillig dödshjälp*; dels omges systemen i Nederländerna och Oregon med ett noggrant regelverk, som fungerar bra.**

Regelverket i Oregon är precis som i Nederländerna noggrant preciserat, och det är värt att påminna sig om det när Bischofberger et al. sprider ohederlig alarmism. I Oregon är assisterat självmord tillåtet, inget annat, utifrån detta regelverk:

(1) An adult who is capable, is a resident of Oregon, and has been determined by the attending physician and consulting physician to be suffering from a terminal disease, and who has voluntarily expressed his or her wish to die, may make a written request for medication for the purpose of ending his or her life in a humane and dignified manner in accordance with ORS 127.800 to 127.897.

(2) No person shall qualify under the provisions of ORS 127.800 to 127.897 solely because of age or disability. [1995 c.3 s.2.01; 1999 c.423 s.2]

Statens medicinsk-etiska råd gör helt rätt som öppnar för en möjlighet att under dylika former bistå människor som, trots palliativ vård, faktiskt vill dö. Försöken att hindra utvecklingen är förkastliga, vilket Gombrowicz klargör tydligast av alla.

Media: SvD1, SvD2, DN, Dagen

_______________________
*Så här skriver professor Peter Singer:

Somerville cites no evidence to support the conclusion that, judged by the criteria used in the Dutch studies, doctors end the lives of more nonconsenting patients in the Netherlands than in any other country where euthanasia is illegal. Indeed, there is considerable evidence from several studies, including one that I carried out with colleagues in Australia, to suggest exactly the opposite: where voluntary euthanasia cannot be discussed openly, doctors end the lives of more patients without obtaining the informed and considered consent of the patient. [1] [2]

Notes
1 Kuhse H, Singer P, Baume P, Clark M, Rickard M. End-of-life decisions in Australian medical practice. Med J Aust, 1997;166(4):191-6.
2 Deliens L, Mortier F, Bilsen J, Cosyns M, Vander Stichele R, Vanoverloop J, et al. End-of-life decisions in medical practice in Flanders, Belgium: a nationwide survey. Lancet, 2000;356 (9244): 1806-11.

**Se det tidigare inlägget ”Dödshjälp i Nederländerna”, med länk till en utvärdering av forskare.

Written by Niclas Berggren

6 december 2008 at 9:00

Dödshjälp i Nederländerna

Frivillig dödshjälp ”legaliserades” i Nederländerna 2002. Hur har systemet fungerat sedan dess? Till att börja med är det viktigt att klargöra att systemet ställer upp stringenta krav för att dödshjälp ska få ges:

When dealing with a patient’s request for euthanasia, doctors must observe the following due care criteria. They must:
• be satisfied that the patient’s request is voluntary and well-considered;
• be satisfied that the patient’s suffering is unbearable and that there is no prospect of improvement;
• inform the patient of his or her situation and further prognosis;
• discuss the situation with the patient and come to the joint conclusion that there is no other reasonable solution;
• consult at least one other physician with no connection to the case, who must then see the patient and state in writing that the attending physician has satisfied the due care criteria listed in the four points above;
• exercise due medical care and attention in terminating the patient’s life or assisting in his/her suicide.

Man kan också notera följande:

Two thirds of the requests for euthanasia that are put to doctors are refused. Treatment frequently provides relief, while some patients enter the terminal stage of their illness before a decision has been reached.

Dvs. bilden av att något slags ”automatisk” självmordsfabriksverksamhet, eller att något slags ”vilda västern” i dödande, har införts är helt felaktig. Läkare prövar fall i enlighet med lagstiftningen och bistår med dödshjälp när de stringenta villkoren är uppfyllda, till de patienter som efter alla andra utvägar är prövade verkligen vill dö. Grundfrågan rör denna värdering: Ska patienters önskemål i just sådana situationer, där alla villkor ovan är uppfyllda, respekteras eller inte?

En av forskare genomförd utvärdering av hur lagen har fungerat kommer fram till denna slutsats:

All things considered, the above gives a positive picture: the law has achieved its objectives well, generally speaking. The frequency of euthanasia and assistance in suicide has decreased and the percentage of cases reported has increased; there does not seem to be any question of a slippery slope with regard to life termination, either with or without the request of the patient. Therefore, there is very little incentive for actual substantial law or policy amendments.

Det kanske är på sin plats att dödshjälpsmotståndarna tonar ned sin inflaterade retorik, som insinuerar att dödandet kommer att tillämpas utan noggrann urskiljning och sprida sig som en löpeld? Det konstruktiva är istället att, likt de nederländska forskarna bakom utvärderingen, fundera på ytterligare sätt att förbättra ett i grunden humant och värdighetsbejakande system. Med den utgångspunkten bör ett liknande system införas i Sverige, i enlighet med ett förslag från Statens medicinsk-etiska råd.

Bloggkommentar: Jakob Heidbrink
Media: Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, SvD1, SvD2, DN

Written by Niclas Berggren

24 november 2008 at 14:36

Ett asocialt liv

posnerJag har lite asociala drag: jag har alltid tyckt om att vara mycket för mig själv och trivs ofta inte i sociala sammanhang. Härförleden läste jag en artikel om den intellektuelle giganten, domare Richard Posner, som jag fann styrkande:

Half a dozen times a year, Posner and Charlene will have people over for dinner – often the Chicago economist William Landes, Posner’s best friend, and his wife – but, on the whole, Posner prefers to avoid social life. ”People don’t say interesting things,” he says. ”A lot of socializing is just dull – I’d rather read a book. I have a friend, an economist who’s Swedish, and he told me that Sweden has terrible television, so people there spend their time visiting each other. But that’s worse, because when you watch television you get some information, you even get some moral instruction, you learn to be nice to single mothers or what have you, but socializing, particularly family – well, that is deadly. When you’re just talking with your friends about trivia, what’s the point?

Jag vill dock betona att jag har ett stort behov av mina nära vänner, precis som Posner har behov av Landes. Det är mer ytliga sociala umgängen som jag ofta ogillar. Till skillnad från många andra, har jag noterat, som älskar barer, klubbar, mingelfester, fika hit och fika dit etc. Slutligen undrar jag om någon vet vilken svensk ekonom Posner är vän med.

Written by Niclas Berggren

21 november 2008 at 14:04

Publicerat i atomism, autonomi, genier, vänskap

Konflikten mellan individualism och sammanhållning

Lyssna till Lord Russell tala på temat ”Social Cohesion and Human Nature”. Detta är en radioföreläsning från 1948 i en BBC-serie lanserad ”as a stimulus to thought and a contribution to knowledge”. (Tala om public service!) Nå, som läsare av denna blogg vet är jag en stark förespråkare av individualism, och jag är tveksam till alltför mycket social sammanhållning (se här, här och här).

Russell betonar i inslaget att total säkerhet och trygghet (kanske typisk för den stora välfärdsstaten?) inte så lätt låter sig förenas med den mänskliga naturens behov av spänning och djärvhet:

The problem is rather to combine that degree of security which is essential to the species, with forms of adventure and danger and conflict which are compatible with a civilised way of life.

Själv säger han sig finna mycket spänning i detektivromaner!

Written by Niclas Berggren

18 oktober 2008 at 8:45

En sommar i Barcelona

Jag har just sett Vicky Cristina Barcelona, Woody Allens nya film. Ett mästerverk som berörde mig påtagligt. Det utgör en försyndelse att inte se den, bara så du vet. Två reflexioner:

  1. Filmen tydliggör hur konventioner kan förstöra människors liv. Jag tror på människans möjlighet att frigöra sig från band som binder och leva ett liv efter egna preferenser och inklinationer. Barnsligt, säger du? Tvärtom. Det barnsliga är att inte våga stå på egna ben och att underordna sig kollektivet.
  2. Jag beundrar Woody Allen, som förmår förnya sig i hög ålder. Precis som Karl Lagerfeld. De flesta blir med åren trista, förutsägbara, upprepande. ”Erfarna”, säger de själva. Men det finns undantag. De heter inte John McCain eller Alf Svensson, även om de inbillar sig det. De heter Woody och Karl. Kudos!

Written by Niclas Berggren

16 oktober 2008 at 23:16

Taxi, nej tack

När jag ska förflytta mig kortare sträckor i Stockholm cyklar jag. Men om jag ska färdas längre sträckor eller när jag är på resande fot är cykling inget bra alternativ.

I sådana fall ogillar jag att åka taxi, men inte av vad jag tror är de två vanligaste skälen för att undvika den transportformen: kostnaden respektive miljöhänsyn. I mitt fall handlar det om att jag, som introvert atomist-autonomist, finner det plågsamt att befinna mig nära en annan människa (taxichauffören) som jag inte känner och som har en tendens att börja prata med mig. Jag vet aldrig vad jag ska säga i en sådan situation.

Därför åker jag nästan alltid kollektivt när jag inte kan cykla. Även om det finns fler människor på bussar och tåg är det där ingen som tar kontakt eller förväntar sig konversation. En mycket mer avkopplande resmiljö av det skälet!

Written by Niclas Berggren

12 oktober 2008 at 17:04

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 141 andra följare

%d bloggers like this: