Nonicoclolasos

FN:s barnkonvention fyller 20 år idag. Dess syfte är lovvärt: att stärka möjligheterna för barn att utvecklas och må väl. Emellertid infinner sig en terminologisk problematik, vilken illustreras av denna rubrik i SvD:

Problemet är att rättigheter inte existerar om de inte är lag. Ergo går det inte att säga att barnens rättigheter fortfarande inte är lag. Problemet ligger förvisso i konventionens formuleringar, så SvD kan kanske inte klandras.

Man kan förstås, som Unicef Sverige, anse att ett land som Sverige, som har undertecknat barnkonventionen, bör anpassa sin lagstiftning i enlighet med den. Men till dess så inte sker, har barnen inte alla de ”rättigheter” som konventionen specificerar och som man skulle kunna önska dem.

Se även docent Claes Martinsons kritik av inflaterad rättighetsretorik, jur dr Jakob Heidbrinks funderingar om barnkonventionen och de tidigare inläggen ”Det finns inga mänskliga rättigheter”, ”Rawls och värdegrunden”, ”Mänskliga rättigheter existerar inte”, ”Raz om mänskliga rättigheter” och ”Välfärd istället för mänskliga rättigheter”.
Media: DN, SvD

Sambandet mellan fertilitet och BNP per capita, från The Economist:

Vissa är bekymrade över den låga fertiliteten i många västländer. Hur kan den ökas? En metod skulle kunna vara att göra barnomsorgen, och därmed ytterligare barnanskaffning, billigare. I en ny studie av effekten på fertiliteten i Sverige av införandet av maxtaxan 2001, ”Cheaper Child Care, More Children”, finner Eva Mörk, Anna Sjögren och Helena Svaleryd, som titeln subtilt antyder, följande:

A typical household planning another child experienced a reduction in expected future child care costs of SEK 106,000 (USD 17,800). This reduction resulted in 3–5 more child births per 1,000 women during an 18 month period, which corresponds to a 4–6 per cent increase in the birth rate.

Det verkar med andra ord gå att påverka barnalstringens omfattning med ökade subventioner av barnomsorgen. Tre reflexioner:

• Om man vill öka fertiliteten bör denna metod jämföras med andra, som kanske kan ge ännu större effekt.
• Maxtaxan visade sig också ha en annan effekt: den gav, efter det att den utlovades, Socialdemokraterna ett ökat antal röster.
• Man kan ifrågasätta målet att öka fertiliteten. Gör man det får man i och för sig också användbar kunskap genom studien ovan.

I USA låter de skolbarn recitera den s.k. pledge of allegiance:

I pledge allegiance to the flag of the United States of America, and to the Republic for which it stands, one Nation under God, indivisible, with liberty and justice for all.

Jag finner denna praxis obehaglig, av åtminstone två skäl: dels är den nationalistisk-kollektivistisk och dels är den pro-religiös. Att försöka påverka barn med hemska läror ser jag som klandervärt. Nå, det finns tydligen personer i USA som håller med mig, som en protesterande 10-åring:

Their son told them last weekend he had decided to no longer stand and recite the Pledge of Allegiance at school because he didn’t believe there is liberty and justice for all, especially when it comes to gay rights.

Ytterligare ett skäl att ogilla denna ramsa.

Tips: Peter Santesson-Wilson.

Ja, enligt den nya studien ”Physical Attractiveness and Reproductive Success in Humans” av Markus Jokela, publicerad i Evolution and Human Behavior:

[W]e examined whether attractiveness assessed from photographs taken at age ∼18 years predicted the number of biological children at age 53–56 years. In women, attractiveness predicted higher reproductive success in a nonlinear fashion, so that attractive (second highest quartile) women had 16% and very attractive (highest quartile) women 6% more children than their less attractive counterparts. In men, there was a threshold effect so that men in the lowest attractiveness quartile had 13% fewer children than others who did not differ from each other in the average number of children.

Då skönhet i hög grad tycks ärftligt kanske detta kan ses som goda nyheter för dem som uppskattar vackra människor.

Filosofen Julian Baggini ifrågasätter normen att skaffa barn:

And here’s where I think the problem really lies. It’s not that I think family life is so awful no one in their right mind would want it; it’s that child-free life can be so good that I’m annoyed it is almost always presented as second-best, cold and empty. … The goods of the childless life reflect something very important about the good life for everyone. Humans have the capacity to rise above the biological imperative to reproduce.

Precis som Baggini ser jag det som viktigt att ifrågasätta denna norm. Vi kan och bör ofta trotsa naturen.

Se även ”Paglia om att trotsa naturen”, ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Bör nya människor skapas?”, ”Bättre att inte existera” och ”Friheten att skaffa barn”.

Bryan Caplan finner ett negativt samband mellan antal sexpartner och antal barn:

The correlation … is -.26.

Hur ska detta samband tolkas? Tre möjligheter:

1. Om man har många sexpartner har man inte lika stor lust eller tid med barn som andra.
2. Om man har många barn har man inte lika stor lust eller tid med flera sexpartner som andra.
3. Det finns bakomliggande faktorer, som kanske har med personlighet att göra, som bestämmer inställning både till antal sexpartner och antal barn.

Jag skrev för några dagar sedan om den destruktiva homofobi som leder till mycket lidande för unga homosexuella. Dess grund i en muslimskt färgad hederskultur framträder med stor tydlighet i den dokumentär av Oscar Hedin, Värre än djur, som visades i SVT igår. Där framträder Mohammad och Cherin och berättar modigt och personligt om vad de har utsatts för av sina familjer. Förutom fysisk och verbal misshandel, även dödshot. Cherins styvpappa säger:

För mig är hon inte en människa, hon är värre än ett djur. Hon är inte en människa och hon är inte ett djur, hon är sämre.

Vad kan göras åt problem av det här slaget? Jag känner mig mycket upprörd men maktlös.

Se dokumentären i SVT Play.

Så här ligger det till:

Henrik Torehammar: Finns det något gemensamt mellan dig och Carl Bildt, och hos unga människor som redan i unga år vågar ta plats?
Jan Guillou: Ja, vi har en sak gemensamt… Jag tvekar och säga det här.
Henrik Torehammar: Överklass?
Jan Guillou: Ja, just det.
Henrik Torehammar: Om man föds med silverskeden i mun är det lätt att äta?
Jan Guillou: Ja, det betyder mycket att kunna gå in i ett rum och omedelbart veta hur man ska bete sig. Man behöver aldrig vara socialt nervös, om man har fått en sån uppfostran som Carl Bildt och jag.

Kan man ge sina barn en god uppfostran av det här slaget även om man inte är överklass? I så fall, hur kan det ske, förutom att skicka barnen till internatskola?

En fascinerande artikel i New York Times berättar om ungdomar som accepterar och står för sin homo- eller bisexuella läggning i tidiga år. Som Austin, 13 år:

”When I first realized I was gay,” Austin interjected, ”I just assumed I would hide it and be miserable for the rest of my life. But then I said, ‘O.K., wait, I don’t want to hide this and be miserable my whole life.’”
I asked him how old he was when he made that decision.
”Eleven,” he said.

I artikeln beskrivs också hur föräldrar tenderar att reagera negativt på tidiga besked av det här slaget, i tron att sexuell läggning är ”en fas”. Är det något jag skulle vilja säga till de av mina läsare som är föräldrar är det: var förberedd på att ditt barn kan älska personer av samma kön och ta emot ett sådant besked på ett accepterande och bejakande sätt. Det är riskfyllt med en avståndstagande reaktion.

Som jag har beskrivit här upptäckte även jag tidigt att det var pojkar och inte flickor som gällde. Jag var dock aningen senfärdig med att själv acceptera och berätta om det.

De allra flesta skulle föredra en värld utan barnarbete. Frågan hur det målet kan uppnås är inte helt enkel – som jag tidigare har skrivit om här och här verkar t.ex. bojkotter inte vara en särskilt bra metod. Nu visar en ny studie, ”Child Work and Schooling under Trade Liberalization in Indonesia”, att liberalisering av handeln med andra länder däremot tycks kunna hjälpa, i alla fall på sikt:

We examine the effects of trade liberalization on child work and schooling in Indonesia. Our estimation strategy identifies geographical differences in the effects of trade policy through district and province level exposure to reduction in import tariff barriers. … Our main findings show that increased exposure to trade liberalization is associated with a decrease in child work and an increase in enrolment among 10 to 15 year olds. The effects of tariff reductions are strongest for children from low skill backgrounds and in rural areas. However, a dynamic analysis suggests that these effects reflect the long term benefits of trade liberalization, through economic growth and subsequent income effects, while frictions and negative adjustment effects may occur in the short term.

Många underskattar den ekonomiska utvecklingens betydelse för ett gott liv och tror att det här och nu kan beslutas fram på politisk väg.

Se även ”Hur förbättras livet för världens fattiga?”.

Föräldrarnas utbildning är starkt korrelerad med barnens utbildningsprestationer. Hur kommer det sig? I en ny tysk studie av hur mödrar överför humankapital till sina barn, ”Intergenerational Transmission of Human Capital in Early Childhood”, finner Katja Coneus och Maresa Sprietsma följande:

Birth weight and the intensity of father’s support are important channels of transmission of human capital for both verbal and social skills. Moreover, reading stories to the child is most relevant for the transmission of verbal skills whereas for social skills, a crucial channel for maternal human capital is the attendance of institutional childcare. This implies that there is important scope for reducing educational inequalities by encouraging attendance of institutional childcare before age three and by increasing parental awareness of the high relevance of early verbal stimulation such as through reading stories.

Om föräldrar medvetandegörs om dessa faktorers vikt, borde även mödrar utan högre utbildning kunna hjälpa sina barn att lyckas bättre i skolan.

Återigen blossar debatten om barnläkaren och det avlidna spädbarnet upp. Det tycks mig som om två saker inte riktigt hålls isär:

1. Har läkaren agerat i enlighet med lagen? (En faktafråga.)
2. Hur bör lagen se ut? (En normativ fråga.)

Den första frågan är jag och få andra, förutom de i fallet direkt inblandade, inte kompetenta att bedöma. Rättsprocessen får ha sin gång. Men den andra frågan har jag synpunkter på, och den allmänna debatten skulle enligt min uppfattning vinna på om fler lade fram sina argument i den istället för i den första.

Vad tycker jag då? Jag har sympati för Groningen-protokollet och anser att våra lagstiftare bör inspireras av det. Överdoser behöver inte vara fel.

Media: Dagen1, Dagen2, SvD, DN. Bloggkommentarer: Mårten Schultz och Jakob Heidbrink.

I ”Appearance DOES Matter”, publicerad i Science, menar Leslie Zebrowitz och Joann Montepare att framgångar i politiska val kan predikteras med hur barnsliga drag politiska kandidater har. De skriver:

Take a look at these two snapshots (see the figure). Which man is more babyfaced? Most viewers would say it’s the person on the right. And that’s the person who lost a 2004 U.S. congressional election to his more mature-faced and competent-looking opponent.

I en ny studie, ”Faces of Politicians”, publicerad i Journal of Experimental Social Psychology, undersöker jag och mina två medförfattare Henrik Jordahl och Panu Poutvaara om denna hypotes stämmer i finska val. Vi finner inte stöd för den:

Recent research has documented that competent-looking political candidates do better in US elections and that babyfaced individuals are generally perceived to be less competent than maturefaced individuals. Taken together, this suggests that babyfaced political candidates are perceived as less competent and therefore fare worse in elections. We test this hypothesis, making use of photograph-based judgments by 2772 respondents of the facial appearance of 1785 Finnish political candidates. Our results confirm that babyfacedness is negatively related to inferred competence in politics. Despite this, babyfacedness is either unrelated or positively related to electoral success, depending on the sample of candidates.

Skönt att höra för politiska kandidater med barnsliga ansikten, måhända. Däremot är det alltså fortfarande så, att personer med barnsligt ansikte uppfattas som mindre kompetenta, vilket ändå kan ge visst smolk i glädjebägaren.

Om någon skulle vilja erhålla hela studien som pdf-fil, går det bra att mejla mig.

Sigmund Freud, i Civilization and Its Discontents (1931):

In my Future of an Illusion (1927) I was concerned much less with the deepest sources of the religious feeling than with what the common man understands by his religion – with the system of doctrines and promises which on the one hand explains to him the riddles of this world with enviable completeness, and, on the other, assures him that a careful Providence will watch over his life and will compensate him in a future existence for any frustrations he suffers here. The common man cannot imagine this Providence otherwise than in the figure of an enormously exalted father. Only such a being can understand the needs of the children of men and be softened by their prayers and placated by the signs of their remorse. The whole thing is so patently infantile, so foreign to reality, that to anyone with a friendly attitude to humanity it is painful to think that the great majority of mortals will never be able to rise above this view of life.

Idag begravs de döda från branden i Rinkeby. Pappan till de omkomna har sagt följande:

Gud gav mig min familj och nu har han tagit den ifrån mig.

Det fick mig att tänka på att man kan ha ett av tre synsätt när något hemskt händer:

1. Det finns en allsmäktig och allvetande gud som är ytterst ansvarig för allt som sker. [Muslimers synsätt]
2. Det finns en allsmäktig och allvetande gud som inte är ytterst ansvarig för allt som sker. [Kristnas synsätt]
3. Det finns ingen allsmäktig och allvetande gud. [Mitt synsätt]

Jag finner den första synen mer intellektuellt tilltalande än den andra. Om man tror på en allsmäktig och allvetande gud måste rimligen allt som sker bero på att han vill att det ska ske. Det inser och erkänner muslimer, som pappan i Rinkeby, men sällan kristna, som istället (utan att lyckas särskilt väl) gör allt för att förneka detta. Förnekelsen sker antingen genom krystade försök till teologiska argument eller genom tal om ”mysterium”. Anledningen är att de annars tvingas erkänna att den gud de tror på inte är rakt igenom god. I den här fundamentala frågan föredrar jag alltså islams gudsbild framför kristendomens – den förra är logisk och hederlig.

Man kan förstås undra varför personer med den första synen väljer att dyrka en sådan gud, som orsakar lidande och död utan att behöva göra det, men det är en annan fråga, som snarast bör analyseras med psykologiska metoder. (Man kan ju tro på en guds existens utan att dyrka denne.)

Media: SvD, DN

Att kollektivister som Ali Esbati inte bryr sig om individers självbestämmande förvånar inte; men att liberaler på DN, SvD och Expressen inte verkar göra det är anmärkningsvärt. I deras försvar av omskärelse av småpojkar lyser den för en liberal så centrala frågan om respekt för barnet, eller värnandet om människors autonomi med avseende på den egna kroppen, helt med sin frånvaro.

Jag medger att frågan inte är helt enkel och att olika faktorer måste vägas mot varandra; men att inte, som en av de faktorerna, inkludera det som en negativ sak att barn, som inte har kunnat ge sitt medgivande, får irreversibelt och märkbart förändrade kroppar, finner jag minst sagt märkligt. Någon trivialiserade manlig omskärelse genom att likna det vid att ta hål i öronen. En mer rättvisande liknelse är att tatuera ett litet barn.

Man kan motivera omskärelse med minskad risk för hiv och andra sexuellt överförbara sjukdomar; men är det ett argument för att omskära nyfödda, som inte lär ha sex på 15-20 års tid? Är det inte snarare ett argument som kan och bör anföras till beslutsföra personer, säg pojkar vid 15 års ålder? Varför inte låta dem ta ställning då istället? (Då kan man även nämna risken för komplikationer.)

Om man, som jag, lägger stor vikt vid det ovan anförda autonomiargumentet, är det fortfarande inte säkert att man anser att omskärelse av icke beslutsföra personer ska förbjudas, eller ens att det är dåligt att svensk sjukvård erbjuder hjälp med omskärelse. Om alternativet är för barnen farliga omskärelser på köksbord, kan det ändå vara riktigt att erbjuda denna hjälp. Men det är fortfarande så att omskärelser av småpojkar, i ett liberalt autonomiperspektiv, måste ses som problematiska. De negativa aspekterna kanske inte överväger de positiva, men de finns där och bör erkännas i argumentationen.

Media: Dagen1, Dagen2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

Min gode vän Martin Andreasson argumenterar för att surrogatmödraskap bör tillåtas i Sverige:

För mig finns det bara ett hållbart skäl mot en viss form av assisterad befruktning, nämligen att den är till fara för kvinnan eller barnet. Om vi däremot kan hjälpa naturen på traven under trygga former ska det välkomnas. Världen mår bättre med fler efterlängtade barn!

Som jag ser det kan frågan besvaras utifrån två olika perspektiv: i) man anser att det är bra att fler barn föds och ii) man anser inte att det är bra att fler barn föds. Om man omfattar det första synsättet finner jag Martins argumentation stark: då bör surrogatmödraskap tillåtas, då det möjliggör för fler att skaffa barn. Om man däremot omfattar det andra synsättet är motsatt hållning följdriktig: surrogatmödraskap bör inte tillåtas, då det inte ligger i de potentiella barnens intresse att komma till.

Frågan till dem som omfattar det första synsättet och motsätter sig surrogatmödraskap blir: på vilken grund vilar motståndet? Ett möjligt argument är att det inte är bra för barn att komma till under så ”konstiga” omständigheter. Men då blir frågan: anser ni inte att det är bättre att existera under icke-perfekta omständigheter än att inte existera alls? Borde alla de barn som har suboptimala livsvillkor inte ha kommit till? Detta verkar inte hänga ihop med det grundläggande synsättet, att det är bra att fler barn föds. Om det endast är bra om fler barn föds under vissa villkor, vore det intressant att höra vilka dessa villkor är, exakt; hur dessa villkor för godtagbar barnalstring ska genomdrivas i  praktiken; och varför det andra synsättet, som säger att sådana villkor bör ställas upp men att de aldrig kan uppfyllas, inte anammas.

I vilket fall borde personer med detta synsätt stödja en utredning som går igenom forskning som undersöker hur barn till surrogatmödrar faktiskt mår. (Det finns, kan jag meddela, tecken som tyder på att de mår ungefär lika bra som andra barn.) Om barnen faktiskt mår lika bra som andra barn, borde då inte motståndet falla? Och borde inte motståndet falla även om de mår sämre än andra barn, om det är bättre att finnas till under suboptimala livsvillkor än att inte finnas till alls?

Se det tidigare inlägget ”Ricky Martins barn”; se Wikipedia om olika typer av surrogatmödraskap; och se en artikel i New York Times och en artikel i Aftonbladet om hur homosexuella män skaffar barn med surrogatmödrar.

I ett domslut från en domstol i Florida beskrivs ett domslut i en lägre instans rörande vårdnad om en 15-årig pojke:

It went on to find that the child … had ”unmanlike” toilet behavior. … [Footnote: The child would sit to urinate ...]

Är det omanligt att sitta ned och kissa? Är det i så fall dåligt att vara omanlig? Eller kan det rentav finnas fördelar med att pojkar och män sitter ned och kissar (t.ex. mindre tjat om att fälla ned toalettsitsen)?

Nietzsche:

Maturity – to recover the seriousness one had as a child at play.

Jag tar nog inget på lika stort allvar idag som jag tog mina lekar som barn. Jag är dock inte övertygad om att jag bör göra det. Snarare vill jag kunna ta livet på ännu mindre allvar.

Var går frihetens gränser? John Stuart Mill anför i kapitel I av On Liberty att vi bör ha frihet att göra vad vi vill så länge detta inte skadar andra:

The object of this Essay is to assert one very simple principle, as entitled to govern absolutely the dealings of society with the individual in the way of compulsion and control, whether the means used be physical force in the form of legal penalties, or the moral coercion of public opinion. That principle is, that the sole end for which mankind are warranted, individually or collectively, in interfering with the liberty of action of any of their number, is self-protection. That the only purpose for which power can be rightfully exercised over any member of a civilized community, against his will, is to prevent harm to others.

Om vi accepterar denna ”skadeprincip” följer dock en implikation som sällan uppmärksammas, nämligen att det kan vara befogat att ifrågasätta friheten att skaffa barn. Professor David Benatar utvecklar i ”Reproductive Freedom and Risk”, publicerad i Human Reproduction, ett sådant argument. Hans syn:

The more risky and harmful procreation is, the less favourable the view we should take of it and the less tolerant we need be. Where procreation is only mildly unreasonable, we might simply desist from assisting reproduction. In worse cases, we might condemn it. In the most egregious cases, we might consider prohibiting or preventing it if this can successfully be achieved without the moral costs outweighing the benefits. The implication of the foregoing, I suggest, is that procreation that stands a high chance of serious harm should be actively discouraged and sometimes even prevented. This may sound harsh. However, if we do not tolerate the wilful or negligent endangerment or harm of others in other contexts, we should not indulge such conduct when it is procreative.

Jag misstänker att det finns åtminstone två förklaringar till att många motsätter sig denna typ av ifrågasättande av friheten att reproducera. Den ena är att begränsningar av denna frihet har använts på godtyckliga grunder under historien, vilket många med rätta finner frånstötande. Den andra är helt enkelt den starka biologiska impuls att skaffa barn som, bortom rationell analys, driver människor att ställa sig avvisande till varje form av ifrågasättande eller begränsning av reproduktion. Själv finner jag dessa båda förklaringar normativt svaga. En intressant diskussion att föra är hur informella och formella regelverk, praktiskt och konkret, skulle kunna förbättras, givet Benatars uppfattning.

Se även inläggen ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”, ”Bör nya människor skapas?” och ”Bättre att inte existera”.

Det är inte bara så att menstruationscykeln är relaterad till lägre löner för kvinnor; den tycks också relaterad till inställningen till personer med annan hudfärg. Detta enligt den nya studien ”Race Bias Tracks Conception Risk Across the Menstrual Cycle”, publicerad i Psychological Science:

We examined the effects of changes in conception risk across the menstrual cycle on intergroup bias and found that increased conception risk was positively associated with several measures of race bias.

Är detta ett utslag av ett atavistiskt grupptänkande, som grundas i en (måhända omedveten) föreställning om att det är viktigt att förmera den egna gruppen eftersom den annars hotas av andra grupper?

I England ordnas i sommar, med stöd av Richard Dawkins, läger för barn som vill lära sig att tänka kritiskt. En pappa är inte helt förtjust i tanken på att sonen kommer hem fullständigt rationell:

Imagine trying to celebrate the little beast’s birthday: ”Many happy returns, Darling. Now blow out the candles and make a wish.”
”Certainly not, Father. This is a futile custom. There is no evidence to support the notion that blowing out the candles on a Marks & Spencer Victoria sponge increases the likelihood of one’s desires becoming reality.”
”Right. I see. Sorry. Well, luckily, we’ve bought some nice gifts for you.”
”On the contrary, Father, luck did not influence your purchases. Indeed, there is no such thing. To believe otherwise is flabby thinking.”
”Oh, God.”
”Please don’t say that, Father. You know perfectly well that the deity whose name you invoke does not exist.”
”That Camp Quest thing really had an effect on you, hasn’t it. I suppose you’ll be wanting to go on the course they’re organising for Easter…”
”Most assuredly not. Easter is a spurious festival based on the fallacy that a man came back from the dead, which double-blind experiments have proved impossible. In consequence, I refuse to recognise Easter and shall spend the holiday period at school, whether or not my teachers are in attendance.”

För egen del finner jag denne mini-Dawkins charmerande! När han växer upp får han bli min medbloggare i kampen för rationalitet och upplysning.

Paul Klee, Belastete Kinder (1930), 65,0 x 45,8 cm:

En fascinerande ny studie, ”The Native Language of Social Cognition”, publicerad i PNAS, ger vid handen att barn i mycket tidig ålder har en preferens för personer som talar ”deras eget” språk:

What leads humans to divide the social world into groups, preferring their own group and disfavoring others? Experiments with infants and young children suggest these tendencies are based on predispositions that emerge early in life and depend, in part, on natural language. Young infants prefer to look at a person who previously spoke their native language. … Early-developing preferences for native-language speakers may serve as a foundation for later-developing preferences and conflicts among social groups.

Den här tanken på esperanto kanske inte var så dum? I brist på ett gemensamt språk kan det tänkas vara välgörande att barn får höra olika språk i tidig ålder, vilket bl.a. kan tala för att inte dubba tv-program.

Familjens tillskyndare lyfter ofta fram att barn som växer upp med båda sina biologiska föräldrar i genomsnitt utvecklas och mår bättre än andra barn. Detta är en sanning med modifikation. En ny studie, ”Are Two Parents Always Better than One?”, indikerar att om föräldrarna bråkar mycket ger den familjebildningen inte fördelar för barnen jämfört med andra alternativ. Science Daily sammanfattar:

Adolescents tend to fare better — academically and behaviorally — when they live with both biological parents. But when their parents frequently argue, young adults are significantly more likely to binge drink than other teenagers. They also tend to smoke, and their poor school grades are similar to those of their peers who don’t have both biological parents at home.

Det gäller därför att vara nyanserad i synen på olika familjebildningar. Skilsmässa behöver t.ex. inte vara till barnens nackdel i en situation där föräldrarna skapar en konfliktfylld tillvaro för dem.

I Nederländerna tillämpas ett transparent system för eutanasi av svårt sjuka, nyfödda barn. Det kallas Groningen-protokollet och beskrivs i ”The Groningen Protocol — Euthanasia in Severely Ill Newborns”, publicerad i New England Journal of Medicine. Tabell 2 klargör regelverket. Artikelns författare är protokollets upphovsmän, A. A. E. Verhagen och P. J. J. Sauer, som båda är barnläkare i Groningen. I ”End-of-Life Decisions for Newborns”, publicerad i Pediatrics, argumenterar de för detta system:

In extreme cases, the prognosis for a child can be a life full of suffering that cannot be alleviated by any means. In these cases, death might be more humane than the continuation of a life full of suffering. Possible strategies for these children include some form of withdrawal or withholding of treatment. In these extreme conditions, the active ending of a life of a child can also be an acceptable strategy according to pediatricians in the Netherlands. We are convinced that it is extremely important that all cases of newborn euthanasia be reported and reviewed by an external (legal) body. The Groningen protocol can serve as a helpful tool for physicians to ensure the carefulness of the decision-making process and facilitate reporting.

Ett problem i Sverige idag torde vara att regelverket och grunden för läkares agerande inte är särskilt transparent. I Nederländerna, däremot, är alltså de rättsliga myndigheterna tydligt involverade som bedömare av alla beslut som leder till svårt sjuka, nyfödda barns död. Där har vi en del att lära.

Se även det tidigare inlägget ”Dödandets moral”. Media: DN.

En ny studie påvisar samband mellan hur döttrar och fäder kommer överens och hur flickornas framtida romantiska relationer blir:

The results:

1. Girls with good communication with their fathers also had significantly better communication with their boyfriends when compared to girls with low communication with their fathers.
2. Girls with high levels of trust with their fathers also had significantly better communication and trust with their boyfriends.
3. Finally, time spent with their fathers was not associated with communication, trust or time spent with their boyfriends.

Punkt 3 måste vara en tröst för alla pappor som är arbetsnarkomaner. Det är kvalitetstid, inte kvantiteten tid, som räknas. Men kvaliteten spelar roll.

Media: DN

George Orwell beskriver i ”Such, Such Were the Joys” hur han som liten pojke på en internatskola bestraffades för att han kissade i sängen:

I knew that the bed-wetting was (a) wicked and (b) outside my control. The second fact I was personally aware of, and the first I did not question. It was possible, therefore, to commit a sin without knowing that you committed it, without wanting to commit it, and without being able to avoid it. Sin was not necessarily something that you did: it might be something that happened to you. 

Vilken filosofiskt dubiös och emotionellt destruktiv uppfattning som lärdes ut till dessa pojkar! Det mest upprörande är dock att precis detta synsätt är det kristna. Inte så att det enligt kristendomen är en synd att kissa i sängen — just den uppfattningen var nog snarare en del av en pennalistisk engelsk utbildningskultur — men kristendomen har som ett centralt element läran om arvssynd. Det är en ondsint lära som säger till små barn (och andra) att de är förtappade, att de har ett evigt straff att vänta, utan den frälsning kyrkan erbjuder. Inte undra på att denna kyrka, i och med internaliseringen av denna uppfattning i generationer av barn, har lyckats upprätthålla sin dominans. Det är dags att förkasta hela detta paradigm. Det är inte en synd att kissa i sängen. Det är inte en synd att göra det man inte inte kunde göra.

Se Jakob Heidbrink och Inger Johansson för relaterade blogginlägg.

Kim (foto: Beatrice Lundborg)

DN rapporterar om Kim, 2 år, som behandlas könsneutralt av sina föräldrar:

Det är ju många här på Söder som jobbar för att ha ett jämställt förhållande. Men de flesta verkar tycka att det är lite konstigt som vi håller på, att försöka uppfostra barnen könsneutralt, säger Yael.

En annan Kim beskriver i Kom Ut (s. 8–9) hur hen, som varken identifierar sig som man eller kvinna, fick problem när hen skulle boka resa till Gotland. Såväl färje- som flygbolag kräver att man anger kön vid bokningen. Kom Ut kallar i en kommentar denna ordning för ”könsapartheid”.

Är det verkligen viktigt att upprätthålla könsroller och bestämda könsidentiteter? Om inte, är det viktigt att aktivt bekämpa dem, t.ex. i uppfostran av de egna barnen? Eller är det, som Kims mamma tror att andra uppfattar det, ”lite konstigt”? Hur ser de rationella argumenten ut?

Se de tidigare inläggen ”Bra att inte bry sig” och ”Varför är könstänkandet så starkt?” 
Media: DN1, DN2, DN3, DN4

Att snabbmat och läsk kan ge fetma hos barn är ingen nyhet. En ny studie, ”Childhood Obesity and Unhappiness: The Influence of Soft Drinks and Fast Food Consumption”, publicerad i Journal of Happiness Studies, finner dock att det finns positiva sidor av sådan konsumtion. Som en sammanfattning av studien uttrycker det:

The study’s key finding was that children who ate fast food and drank soft drinks were more likely to be overweight, but they were also less likely to be unhappy.

Det kanske går att ge motsvarande lycka på annat sätt, och det är i så fall förstås bra, men om det inte går, är det lycka eller hälsa som ska maximeras, om nu dessa står mot varandra?

Se de tidigare inläggen ”Bör fetma bekämpas?” och ”Ska McDonald’s få göra tv-reklam?”.

Att vara söt kan ha sina fördelar. En ny studie, ”Viewing Cute Images Increases Behavioral Carefulness”, publicerad i Emotion, indikerar att söthet inte bara stimulerar viljan utan också förmågan att ta hand om:

In two experiments, we found that exposure to images of young, cute animals (kittens and puppies) increased performance on a task that demanded extreme carefulness in order to successfully execute finely tuned motor movements … This behavioral shift toward increased carefulness makes sense as an adaptation for caring for small children, and is consistent with the view that cuteness is a releaser of the human caregiving system … Moreover, this finding suggests that cuteness does not just influence one’s willingness to engage in caregiving behaviors but also influences the ability of one to do so.

Om man tänker sig att barn är olika söta, innebär det att vuxnas vilja och förmåga att ta hand om icke-söta barn är mindre? Och om man omges av icke-söta människor, t.ex. på sin arbetsplats eller i grannskapet, innebär det att man blir mindre benägen och förmögen att ta hand om ett barn?

Snabbmatsföretag försöker locka kunder via tv-reklam. En ny studie, ”Fast-Food Restaurant Advertising on Television and Its Influence on Childhood Obesity”, publicerad i Journal of Law and Economics, finner att effekten av sådan reklam på barnfetma är ganska stor:

A ban on these advertisements would reduce the number of overweight children ages 3–11 in a fixed population by 18 percent and would reduce the number of overweight adolescents ages 12–18 by 14 percent.

Det som kan tala för ett förbud är att barn har svårt att fatta välinformerade beslut och att deras fetma kommer att försämra deras livskvalitet. Men det finns också argument mot ett förbud:

[T]here may be negative consequences to banning or restricting truthful food advertising. As the public becomes more educated on the importance of weight control to health, there may be increased pressure on marketers to compete on calorie content; food ad restrictions could inhibit such competition.

Är måhända McDonald’s fruktpåsar och ”tallriksmodell” en effekt av sådan konkurrens? Nå, oavsett hur man gör med förbud förefaller resultatet, att det finns en koppling mellan tv-reklam och barnfetma, viktigt för föräldrar att beakta. De har, som jag ser det, det primära ansvaret. De hjälps nog av att barn numera ser mindre på tv och att det, via digital-tv-boxar, smidigt går att hoppa över reklam.

Vad tycker du?

Se även de tidigare inläggen ”Tjocka simtränare”, ”Feta och rökare en vinst”, ”Fetma i USA”, ”Bör fetma bekämpas?”, ”Smittsam fetma” och  ”Kan en fettskatt orsaka mer fetma?”

I alla fall inte om man vill gynna barns senare prestationer (i termer av längd på skolgången, slutbetyg i högstadiet och om de läser vidare på högskolenivå). Detta visar ny, metodologiskt innovativ forskning av Per Pettersson-Lidbom och Peter Skogman Thoursie, ”Does Child Spacing Affect Children’s Outcomes? Evidence from a Swedish Reform”.

De undersöker vad som hände när en regel i föräldra-
försäkringen infördes 1980, som stipulerar att en kvinna får behålla 90 procents ersättning utan att återvända till arbetsmarknaden om barn nummer två kommer inom 24 månader. De jämför effekterna för svensk- och utlandsfödda mödrar, då dessa deltar i arbetsmarknaden i olika grad:

We find that the rule caused a reduction in spacing among native-born mothers as compared to the foreign-born mothers. For individuals born by native-born mothers, the reform also caused decrease in a number of educational outcomes (years of schooling, post-secondary educational attainment and final grades in compulsory school). Thus, our instrumental variable estimates show that the effect of spacing children closer has a negative impact on children’s future outcomes. We also find evidence that girls are more negatively affected than boys of being closely spaced. 

Orsakerna till dessa negativa effekter av tätare barnfödslar kan, menar forskarna, vara att föräldrarna får mindre tid per barn och att ekonomin blir mer ansträngd. Detta kan ses som ett exempel på en oavsedd konsekvens av ett politiskt regelverk och att incitament spelar roll. Är en lösning att göra regelverket mer flexibelt? Hur, i så fall?

90-årig pappa

Barn föds till allt äldre föräldrar. Hur påverkar det barnen? Inte så bra. Särskilt tycks äldre fäder ha negativ inverkan. Tidigare forskning visar bl.a. på en relation mellan faderns ålder vid födseln och risken för autism, schizofreni, tidig död, Alzheimers sjukdom och bipolaritet. Nu visar en ny studie, ”Advanced Paternal Age Is Associated with Impaired Neurocognitive Outcomes during Infancy and Childhood”, att en gammal pappa är relaterad till sämre kognitiva testresultat: 

We report, to our knowledge for the first time, that the offspring of older fathers show impairments on a range of neurocognitive tasks during infancy and childhood. The pattern of findings was relatively consistent across ages and across neurocognitive domains, with near-linear declines found in most of the measures. … These findings persisted after adjustment for a range of socioeconomic variables and for parental mental health. In striking contrast to the findings for APA, the association between advanced maternal age and performance on neurocognitive tasks was in the opposite direction.

Detta kan, enligt forskarna, bero på försämrad spermiekvalitet och på att äldre fäder interagerar sämre med sina barn. Kanske dags att sätta fart på barnalstrandet, om du har tänkt dig ett sådant?

En artikel i Intelligent Life Magazine, ”Faith Equals Fertility”, påpekar två saker som jag finner nedslående:

1. Människor tenderar att ha samma religiösa synsätt som sina föräldrar.
2. Religiösa människor får i genomsnitt fler barn.

Angående den första punkten:

[T]he huddling of the faithful is mainly explained by the fact that religion runs in families. If you have a religion, it is probably the same one as your parents. Earlier this year a survey by the Pew Forum on Religion and Public Life found that nearly three-quarters of American adults professed the religion in which they were raised. 

Religion tycks alltså inte härröra från rationell analys utan från propaganda från tidiga år. (Det förstod Jesus.)

Angående den andra punkten:

Like other demographers, Eric Kaufmann expects western Europe to become markedly more religious in the course of the 21st century, as a result of the relatively low fertility of unbelievers and immigration from more pious places. Not only do denominations with traditionalist values tend to have higher birth rates than their more liberal co-religionists, but countries that are relatively secularised usually reproduce more slowly than countries that are more religious. 

Vad göra? Vågar man hoppas på att fler barn frigör sig från sin bakgrund och tar till sig argument för ateism?

En kvinna i Eskilstuna har låtit abortera två foster pga. ”fel” kön. Hur ska man se på detta? Jag föreslår att frågan delas in i två delar:

1. Aborten som sådan.
2. Attityden bakom aborten.

Angående aborten som sådan: En del vill inte ha barn pga. arbets- eller familjesituation; andra för att de inte alls vill ha barn; andra för att barnet har ett annat kön än det som föredras; ytterligare andra pga. sjukdom hos fostret. Om det inte är moraliskt fel att abortera i ett fall kan jag inte se att det är moraliskt fel att abortera i ett annat fall. Därför bör inte heller lagstiftningen ställa upp några begränsningar, t.ex. vad gäller möjligheten att genom test ta reda på kön eller sjukdom.

Angående attityden bakom aborten: Jag gissar att de som blir upprörda ínte blir upprörda av aborten som sådan utan av den attityd gentemot framfödda, självmedvetna människor som orsaken till aborten anses ge uttryck för. Dvs. de upprörda vill inte att vi i vårt samhälle ska värdera flickor lägre bara för att de är flickor. Det är en sympatisk inställning, men frågan är om den bör utgöra grund för att kritisera eller t.o.m. förhindra abort pga. kön. Det anser jag inte, av åtminstone tre skäl:

1. Detta sätt att tänka kan likaväl tillämpas på alla andra grunder för abort. De innefattar alla en attityd som man skulle kunna kritisera om den riktas mot framfödda, självmedvetna människor.
2. Jag tror inte att aborten utgör kausal faktor bakom attityden, snarare tvärtom. Därför löses inte problemet med en viss attityd mot framfödda, självmedvetna människor med att förhindra aborten.
3. Man kan kritisera och försöka förändra attityden (om den riktas mot mot framfödda, självmedvetna människor) utan att lägga sig i aborten.

Därför ter sig personalens upprördhet i Eskilstuna felriktad med mitt sätt att tänka, även om den är förståelig.

Se tidigare inlägg: ”Abortförbud är kontraproduktiva”, ”Annorlunda argument för abort”, ”Ja till livet eller ja till döden?”
Media: Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, Dagen5, DN, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, AB1, AB2, AB3, AB4 

Många i vårt samhälle är toleranta, t.o.m. accepterande, mot homosexuella nuförtiden. Antagligen du som läser detta också. Men hur skulle du reagera om ett av dina egna barn berättade för dig att han eller hon är homo- eller bisexuell? Många föräldrar är helt oförberedda på en sådan nyhet, men det borde de inte vara. Att fundera igenom möjligheten kan göra hanteringen av sådan information enklare. Framförallt borde därigenom en emotionellt grundad, förkastande reaktion kunna undvikas. En ny studie, publicerad i Pediatrics, antyder att negativa föräldrareaktioner, särskilt av det förkastande slaget, har allvarliga effekter på homo- och bisexuella barn:

Higher rates of family rejection were significantly associated with poorer health outcomes. On the basis of odds ratios, lesbian, gay, and bisexual young adults who reported higher levels of family rejection during adolescence were 8.4 times more likely to report having attempted suicide, 5.9 times more likely to report high levels of depression, 3.4 times more likely to use illegal drugs, and 3.4 times more likely to report having engaged in unprotected sexual intercourse compared with peers from families that reported no or low levels of family rejection.  

Visst finns det möjliga problem med studier av detta slag, t.ex. att de bygger på egenrapportering från ungdomarnas sida och att det kan finnas omvänd kausalitet, men även om resultaten visar att föräldrar förkastar självmordsbenägna, deprimerade och missbrukande barn, snarare än att förkastande i sig leder till de utfallen, finns det anledning till oro och upprördhet. Föräldrar bör noga tänka efter hur de agerar mot sina barn. Det är nog få saker som är så svåra att hantera i livet som att förkastas av de egna föräldrarna för något man är.

Läs gärna min egen ”komma ut”-berättelse samt ”Our Daughters and Sons: Questions and Answers for Parents of Gay, Lesbian and Bisexual People”, en informationstext från PFLAG (en amerikansk organisation för bl.a. föräldrar till homo- och bisexuella).

Hur kommer det sig att så många verkar oförmögna att på ett balanserat sätt hantera tillfälliga ekonomiska nedgångar? Löner, pensioner, bostäder och aktier sjunker mer eller mindre under krisen, och vad möter man i media, om inte en massa cry-babies? Jag brukar inte tillhöra dem som kritiserar materialism och en strävan efter bättre villkor, men faktum är att denna oförmåga att hantera en kortsiktig försämring konsternerar och bekymrar mig. Den tyder på ett slags omognad, på infantilism. ”Bu-hu, får jag 150 kr mindre i pension blir jag sur!” För att ta just pensionssystemet är det numera medvetet konstruerat för att vara robust: i uppgång ökar utbetalningarna, i nedgång minskar de (en logik Andreas Bergh klargör). Det blir inte bra om inte systemet accepteras i sin fulla symmetri.

Kan problemet vara att många inte förstår att krisen är tillfällig? Kan det vara så att det saknas perspektiv? Saknas insikt om att före krisen var uppgången stor — och att förbättringar kommer redan 2010? Kriser är inte så farliga. Ska det vara så svårt att hantera ett par års nedgång, som när den är slut ändå lämnar en på en bättre nivå än för 5-10 år sedan? Jag har däremot förståelse för personer som drabbas av rejäla, och permanenta, smällar, t.ex. möjlig långtidsarbetslöshet. Men när personer som drabbas av modesta, tillfälliga problem (dvs. det stora flertalet) skriker som stuckna grisar, är det nästan en förolämpning mot dem som verkligen har drabbats.

Media: SvD, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Aftonbladet, Sydsvenskan

Forskning visar att vilken typ av män kvinnor föredrar varierar med menstruationscykeln:

Women preferred more masculine male body shapes when they were in the late follicular, fertile phase of the menstrual cycle though this effect was seen mainly for choices of short-term partner. … Women also preferred more masculine body shapes if they thought themselves more attractive, and overall women found masculine body shape more attractive than feminine shape.

En kropp betecknas som mer maskulin om den har breda axlar, hög längd, låg kvot mellan midja och bröstkorg, hög kvot mellan axelbredd och midja samt hög kvot mellan midja och höft.

Skillnaden i kvinnors preferens för maskulinitet illustreras av följande diagram:

Författarna antyder följande möjliga förklaring:

Women preferred masculine bodies at peak fertility particularly for short-term relationships, and this suggests that body masculinity may be more highly valued under circumstances where the potential to pass traits to offspring is high and where parental investment is relatively unimportant. As women have sexual fantasies about men other than their partners … and are less committed to their partners … at peak fertility, women may maximize their chances of becoming pregnant with the offspring of males chosen for extrapair affairs … Functionally, shifting preferences may then lead to maximising the likelihood that offspring inherit strong immune systems via good genes from fathers … or promote strategies to associate with more investing individuals when not at peak fertility …

Ni män som inte har den där maskulina looken och söker en kvinna bör nog således uppvakta när fertiliteten är låg och när kvinnan känner sig mindre attraktiv. Frågan är hur man som man vet när detta är aktuellt.

Tips: Panu Poutvaara

En gripande historia om en familjs lidande och hopp återfinns i DN idag. Lille Felix är svårt sjuk:

Enda sättet att rädda honom är genom transplantation av blodstamceller från ett friskt syskon med samma vävnadstyp – och denna måste ske innan sjukdomen brutit ut. Med lagen som trädde i kraft den 1 juli 2006 är detta möjligt eftersom den tillåter gentest av provrörsbefruktade embryon för sjukdomsanlag och vävnadstyp vilket i sin tur möjliggör transplantation.

Här förklaras metoden (som kallas PGD/HLA) på ett enkelt sätt. Jag finner det utmärkt att den numera tillåts i Sverige. Men kristna motarbetar den, inspirerade av en destruktiv etik. Kritiken handlar främst om att flera embryon tas fram och att de som inte har exakt samma vävnadstyp kasseras. Frågan är varför det ska anses fel att kassera embryon rent allmänt och särskilt i fall där detta kan leda till att ett litet barns liv kan räddas. Felix föräldrar har enligt min uppfattning i grunden helt rätt:

Etiska föreställningar ska väl inte få styra ett barns rätt till liv?

Detta inlägg är skrivet av Mikael Elinder:

Ekonomipristagaren Gary Becker publicerade 1973 tillsammans med Gregg Lewis en uppsats* där de argumenterade för en kvantitet – kvalitet avvägning i beslutet om hur många barn man bör skaffa. Argumentet går ut på att föräldrars resurser för att ge goda förutsättningar för barn att växa upp är begränsade. Det finns därför en avvägning mellan att satsa mycket resurser på få barn eller att satsa mindre på varje, men i stället kunna skaffa fler barn.

Sedan dess har ett antal studier kunnat fastlägga att det går sämre i skolan för barn i stora familjer än i små familjer. Dessa studier lider dock i allmänhet av att man inte säkert vet om det går sämre för barnen på grund av att de har fler syskon eller på grund av andra bakomliggande faktorer. Om det är så att föräldrar som har låga inkomster, låg utbildning eller på annat sätt har mindre resurser för barnen också oftare skaffar fler barn, är det fullt möjligt att det negativa sambandet mellan familjestorlek och skolresultat inte beror på antalet syskon i sig utan på just de andra bakomliggande faktorerna.

I Hans Grönqvists och Olof Ålsunds studie Family size and child outcomes: Is there really no trade-off?, undersöker de om det finns en kausal effekt av syskonskarans storlek på skolresultat. Genom att utnyttja ett rikt registerdataset över tvillingfödslar i Sverige kan de på ett fiffigt sätt undvika att resultaten drivs av bakomliggande faktorer. Resultaten visar att det endast verkar finnas en mycket liten effekt. De skriver i slutorden:

”For example, in families with at least three children, we find that having one more sibling lowers GPA in both compulsory school and secondary school with on average 1–2 percentiles. Taken together, the evidence presented in this paper suggests that family size only plays a minor role in determining children’s outcomes although we show that the effects on intermediate outcomes are larger in low-educated families and that the impact tends to increase with family size and with birth order.”

Förutom skolresultat undersöker de också om antalet syskon har någon effekt på risken att bli arbetslös eller på arbetsinkomst, men finner inga sådana effekter.

Alltså, små eller inga effekter på skolresultat, arbetslöshet eller inkomst. Hur det ligger till med lycka kan vi däremot bara spekulera i.

*Becker, G. S. and H. G. Lewis (1973), ”On the Interaction Between the Quantity
and Quality of Children”, Journal of Political Economy, vol. 81, pp. S279–S288.

Jag tillbringar, precis som Tomas Gür, julhelgen med min älskade familj. Men vad är egentligen en familj? Jag gillar Gürs sätt att se på begreppet:

Men i ett samhällsperspektiv är familjens avgörande egenskap inte de biologiska banden, utan att den i sin inre funktion är en (liten) gemenskap för individerna som ingår i den, och att den utåt utgör en skyddsvall mot den stora världen. Med detta synsätt innefattar familjen bland andra också barnlösa par, adopterade barn, syskon, halvsyskon och styvsyskon, ensamma föräldrar, styvföräldrar, medlemmar från äldre generationer, avlägsna släktingar eller mycket nära vänner ingående i den närmaste kretsen, och givetvis även samkönade par med eller utan barn.

Jag diskuterade för några år sedan hur begreppet ska förstås med katoliken och den dåvarande kristdemokraten Lars F. Eklund:

•  ”En kritik av kristdemokratisk familjesyn” — mitt första inlägg
• ”Stenkastning i glashus” — replik av Eklund
• ”Rasera medeltida moralbyggen” — replik av mig

Eklund skulle inte gilla Gürs öppna syn på vad en familj är.

Det gör säkerligen inte heller en annan kristen, pastor Donald Wildmon, som har iscensatt en bojkott av soppföretaget Campbell, för att de i reklam visar ett barn med två mammor:

“Not only did the ads cost Campbell’s a chunk of money,” writes AFA Chairman Donald Wildmon in an email alert, “but they also sent a message that homosexual parents constitute a family and are worthy of support.”

Den kristna kärleken in action. Som i Sverige, där vi uppmanas att bojkotta Björn Borg pga. denna reklamfilm:

Det jag tycker om med Gürs inlägg är att han inser att familjen är värdefull, oavsett hur den ter sig. Den senare insikten saknas på vissa håll.

Det är tydligen inte helt ovanligt med mödrar som dödar sina barn samma dag som de föds. Professor Steven Pinker menar att detta beteende har evolutionära rötter:

Martin Daly and Margo Wilson, both psychologists, argue that a capacity for neonaticide is built into the biological design of our parental emotions. Mammals are extreme among animals in the amount of time, energy and food they invest in their young, and humans are extreme among mammals. Parental investment is a limited resource, and mammalian mothers must ”decide” whether to allot it to their newborn or to their current and future offspring. If a newborn is sickly, or if its survival is not promising, they may cut their losses and favor the healthiest in the litter or try again later on.

En intressant sak är att varken juridik eller moral i regel ser dessa dåd som grund för hårda straff och fördömanden. Som om de flesta anser att det inte är lika allvarligt att döda ett nyfött barn som ett äldre barn eller en vuxen:

Prosecutors sometimes don’t prosecute; juries rarely convict; those found guilty almost never go to jail. Barbara Kirwin, a forensic psychologist, reports that in nearly 300 cases of women charged with neonaticide in the United States and Britain, no woman spent more than a night in jail. In Europe, the laws of several countries prescribed less-severe penalties for neonaticide than for adult homicides.

Är det inte så att de flesta människors moraliska intuitioner är sådana, att de ser visst dödande som mindre allvarligt än annat? Väldigt få ser det som fel att döda embryon; få ser det som fel att döda foster; och vissa ser det inte ens som fel att döda nyfödda.* I alla fall inte som lika fel som att döda äldre barn eller vuxna, vilket återspeglar sig i ovan nämnda rättspraxis.

________________________

*Två exempel: professor Peter Singer (se avsnittet ”Justifying Infanticide and Non-Voluntary Euthanasia” i detta utdrag ur Practical Ethics) och professor Michael Tooley i Abortion and Infanticide.

Artisten Ricky Martin (vars framträdande på Allsång på Skansen man ju minns) har blivit pappa:

Hur har detta skett? Jo, genom surrogatmödraskap. Jag har tidigare argumenterat för att frågan bör utredas i Sverige. Min grundinställning är tentativt positiv; än mer tydligt positiva är ett moderat landstingsråd i Stockholm och Föreningen för surrogatmödraskap. Se också denna artikel i New York Times Magazine, skriven av en kvinna som fick hjälp av en annan kvinnas livmoder.

Professor Greg Mankiw har en teori om varför vissa, utan att oroa sig, föreslår stora satsningar mot krisen trots att dessa skulle medföra ett kraftigt försämrat budgetsaldo:

Passing a larger national debt to the next generation may look attractive to those without children. (Keynes himself was childless.) But the rest of us cannot feel much comfort knowing that, in the long run, when we are dead, our children and grandchildren will be dealing with our fiscal legacy.

Stämmer denna hypotes? Den kan i vilket fall inte utgöra en fullständig förklaring, ty jag är, trots att jag är barnlös, tveksam till storslagna satsningar. Detsamma gäller Andreas Bergh. Likaså finns det väl inget som talar för att andelen barnlösa i underskottsfalangen är högre än på andra håll?

Media: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Sydsvenskan

Om alkohol:

Boys born to mothers who drank lightly during pregnancy are better behaved and score more highly in tests at the age of three than the sons of women who abstained.

Om kaffe och te:

Caffeine consumption during pregnancy was associated with an increased risk of fetal growth restriction and this association continued throughout pregnancy.

Det verkar som om mammor som flyttar utomlands har större förmåga att upprätthålla de emotionella banden med sina barn än pappor som flyttar utomlands, om jag tolkar en ny studie korrekt:

Using interviews with adult children left behind in the Philippines and their guardians, I show that intimacy is more of a challenge for migrant men to achieve with family in the Philippines than it is for migrant women. Their families suffer from emotional distance, because: generations operate in ”time pockets” that are ”outside the real time of the outside world”; migrant men do not accordingly adjust their performance of fathering to accommodate the needs created by distance; and fathers insist on maintaining gender-normative views of parenting.

Sedan är frågan om emotionell distans är så negativ alla gånger.

Fertiliteten har sjunkit kraftigt i Brasilien, mer än i de flesta andra utvecklingsländer. Hur kommer det sig? Det finns säkert många orsaker, inte minst höjd levnadsstandard, längre utbildning och en högre kvinnlig förvärvsfrekvens. Men en ny studie finner visst stöd för att såpoperor på tv också har haft en effekt:

This paper focuses on fertility choices in Brazil, a country where soap operas (novelas) portray families that are much smaller than in reality, to study the effects of television on individual behavior. Using Census data for the period 1970-1991, the paper finds that women living in areas covered by the Globo signal have significantly lower fertility. The effect is strongest for women of lower socioeconomic status and for women in the central and late phases of their fertility cycle. Finally, the paper provides evidence that novelas, rather than television in general, affected individual choices.

Idén är alltså att såpoperorna har porträtterat framgångsrika kvinnor utan eller med få barn* och att detta har fått tv-tittarna att också vilja skaffa färre barn, i en strävan att bli mer lika sina förebilder. Nå, om man vill stimulera fertiliteten (vilket alla förvisso inte tycker är en bra idé), kan man då göra det genom att styra utformningen av tv-program? Det är kanske billigare än att subventionera barnomsorg.

__________________________

*Som författarna konstaterar:

A content analysis of 115 Globo novelas aired between 1965 and 1999 … reveals that 72 percent of the main female characters (aged 50 or below) had no children at all, and 21 percent had only one child.

Matthias Doepke och Fabrizio Zilibotti har i ”The Macroeconomics of Child Labor Regulation” påpekat att en viktig anledning till att det fortfarande finns ca 200 miljoner barnarbetare i världen troligen är att det är ekonomiskt lönsamt för många familjer att låta barnen arbeta. Det gör att stödet för att förbjuda barnarbete är svagt i de flesta utvecklingsländer.

I en ny studie undersöker de om internationella bojkotter är ett bra sätt att minska problemet. Kanske inte:

In particular, we demonstrate that such measures may have the unintended side effect of lowering domestic support for banning child labor within developing countries, and thus may contribute to the persistence of the child-labor problem.

Det bakomliggande resonemanget är rättframt:

Trade sanctions erode the constituency favoring child-labor restrictions if they displace working children from an export sector where children compete with unskilled adults, to a domestic sector where adult and child labor are complementary (as in family-based agriculture). By reducing competition between children and adult workers, international sanctions undermine the main motive that leads workers to support child-labor restrictions. In addition, trade sanctions can lower the return to education, implying that fewer workers will send their children to school. Once again, this effect shrinks the size of the constituency that supports child-labor restrictions. Thus, trade policies aimed at reducing child labor may achieve the opposite of the intended effect and may help perpetuate the child-labor problem.

Analysen illustrerar hur viktigt det är att inte rusa åstad och försöka lösa svårlösta problem med åtgärder som låter bra men som kan vara kontraproduktiva. Det viktigaste alternativt till bojkotter etc. torde vara att hjälpa till att åstadkomma ekonomisk utveckling.

Se tidigare inlägg om bojkott av barnarbete och rättvisemärkning.

Ilya Somin anser att barn bör få rösta om de klarar ett kunskapstest:

If a minor can pass a test of basic political knowledge (say, the political knowledge equivalent of the citizenship test administered to immigrants seeking naturalization), why shouldn’t he or she have the right to vote? Such a precocious child-voter would probably be more knowledgeable than the majority of the adult population. Giving her the right to vote would actually increase the average knowledge level of the electorate and thereby slightly improve the quality of political decision-making. I’ve met twelve-year-olds with far higher levels of political knowledge than that of the average adult.

Men skulle inte föräldrarna styra även kunniga barn?

The objection is in fact similar to one of the arguments once raised against giving women the right to vote – that they would be unduly influenced by their husbands or fathers. Husbands will often influence the views of their wives (and vice versa); similarly, parents will influence those of their children. That doesn’t by itself justify denying either married people or children the right to vote.

Min gissning är att de flesta motsätter sig rösträtt för barn eftersom de känner obehag inför tanken på kunskapstest. Risken är ju att sådana börjar tillämpas även för vuxna, och många har fått för sig att man bör få rösta även som okunnig. 

Se ett tidigare inlägg på samma tema.

Docent Jordahl

Hur bestämmer sig väljare för att rösta på ett visst parti? En hypotes kallas plånboksröstning och säger att väljare föredrar det parti som bäst gynnar den egna ekonomin. Om den stämmer antyder det att väljare är egenintresserade.

Hypotesen avvisades med emfas av Leif Lewin, Skytteansk professor emeritus i vältalighet och statskunskap, i de små skrifterna Det gemensamma bästa (1988) och Self-Interest and Public Interest in Western Politics (1991), i vilka han, efter att ha tittat på några studier, fastslår att väljare inte väljer vilka de ska rösta på utifrån privatekonomiska bedömningar. Plånboksröstningen är, menade Lewin, en chimär. Väljare styrs istället i sina partival av omsorg om allmänintresset.

Not so fast. En ny studie, ”Selfish and Prospective: Theory and Evidence of Pocketbook Voting”, av Mikael Elinder, Henrik Jordahl och Panu Poutvaara, är betydligt bättre genomförd än de studier Lewin baserade sin slutsats på. Den tittar på hur svenska föräldrar påverkades i sitt röstande av socialdemokraternas löften om minskat respektive ökat ekonomiskt stöd. De visar följande:

Focusing on two large reforms in Sweden, we establish a causal chain from policies to sizeable individual gains and losses and then to voting. The Social Democrats proposed budget cuts affecting parents with young children before the 1994 election, but made generous promises to the same group before the 1998 election. Since parents with older children were largely unaffected we use a difference-in-differences strategy for identification. We find clear evidence of prospective pocketbook voting. Voters respond to campaign promises but not to the later implementation of the reforms.

Notera att väljarna reagerade på löftet om maxtaxa (före valet 1998), inte på att reformen sedan genomfördes (före valet 2002).

För att få en känsla för storleken på effekten visar studien att vänsterblocket uppskattningsvis vann 1,5 procentenheter (brutto) i stöd pga. löftet om maxtaxa på dagis. Eftersom reformen kostade ca 3,4 miljarder kr per år, och eftersom löftet gav ca 80 600 extra röster, kostade varje röst ca 42 000 kr per år, eller ca 170 000 kr under hela mandatperioden.

Så går politik till, Leif Lewin. I alla fall i Sverige inom området subventioner till barnfamiljer.

Uppdatering: En presentationen av forskningen på svenska är nu publicerad i Ekonomisk Debatt. Se även vad Daniel Waldenström och Andreas Bergh har att säga.

Häromdagen köpte jag en potta åt min lilla niece, då det börjar bli dags för henne att lämna blöjstadiet. Men är det inte primitivt att använda potta? En sådan innefattar ju ett synnerligen obehagligt moment: tömningen. Marknadsekonomin är ju fantastisk när det gäller att generera allsköns produkter. Varför utrustas inte hem med små vattenklosetter, som barn (eller, för den delen, småväxta vuxna) kan nyttja? Som alternativ skulle man kunna tänka sig någon barnställning som sätts på vanliga vattenklosetter. Varför efterfrågas inte detta av föräldrar? Varför accepterar de att återgå till en icke-modern, dassliknande livsföring just när det gäller barn?

Sverige har som bekant generösa subventioner för barnomsorg. Vad får införandet av ett sådant system för effekter? Under 1997—2000 infördes ett snarlikt system i Quebec i Kanada, och i en ny studie, publicerad i Journal of Political Economy, undersöks vad detta ledde till:

We analyze the introduction of highly subsidized, universally accessible child care in Quebec, addressing the impact on child care utilization, maternal labor supply, and family well-being. We find strong evidence of a shift into new child care use, although some crowding out of existing arrangements is evident. Maternal labor supply increases significantly. Finally, the evidence suggests that children are worse off by measures ranging from aggression to motor and social skills to illness. We also uncover evidence that the new child care program led to more hostile, less consistent parenting, worse parental health, and lower-quality parental relationships.

Det verkar som om barnens och föräldrarnas välmående har lidit skada av reformen, men det är också intressant att notera följande: Trots att arbetsutbudet ökade ledde ökade skatteintäkter bara till att uppskattningsvis 40 procent av subventionerna täcktes. Som författarna konstaterar:

That is, the large shift from informal (unsubsidized) to formal (subsidized) childcare, as well as some increased childcare use by mothers who do not work, resulted in a significant net cost of this program, despite the large rise in labor supply.

Jag finner det märkligt att så få ifrågasätter om barnomsorg verkligen bör subventioneras.

Barn i demonstration på 1 maj

Inte bara kyrkor* utan även facket vill fösa in barn i sina organisationer:

Tjänstemannafacket Unionen vill att barn föds in i organisationen. Genom att skapa en ordning där föräldrarna sparar åt barnens fackliga inträde kan detta bli en realitet. … Henrik Bäckstrand föreslår också att barnet eller barnbarnet ska kallas till en facklig grundkurs med inriktning på bland annat arbetsmarknadens regler och individens rättigheter och skyldigheter.

Skandalöst. Inte för att är fel att vara medlem i facket utan för att barn inte bör formas ideologiskt av sina föräldrar. Klarar facket inte av att rekrytera autonoma vuxna längre?

______________________

*Se kritik här, här och här.

Omskärelse tycks minska risken för att bli hiv-smittad om man är heterosexuell. En ny metastudie, publicerad i The Journal of the American Medical Association (nyhetsartiklar här och här), finner emellertid att det inte finns belägg för en sådan effekt bland män som har sex med män (MSM):

Pooled analyses of available observational studies of MSM revealed insufficient evidence that male circumcision protects against HIV infection or other STIs.

Anledningen att acceptera manlig omskärelse på småbarn har blivit ytterligare försvagad.

Tips om studien i den första länken: Mikael Elinder.

Jag har alltid trott att högutbildade föräldrar i genomsnitt umgås mindre med sina barn än andra, eftersom de tenderar att arbeta mer och eftersom deras alternativkostnad är högre. En ny studie, ”Parental Education and Parental Time with Children” (populärsammanfattning här), visar att trots att högutbildade föräldrar arbetar mer, ägnar de mer tid åt barnen (men mindre tid åt hushållssysslor):

[W]e find that higher-educated parents spend more time with their children; for example, mothers with a college education or greater spend roughly 4.5 hours more per week in child care than mothers with a high school degree or less. … This robust relationship holds across all subgroups examined, including both nonworking and working mothers and working fathers. It also holds across all four subcategories of child care: basic, educational, recreational, and travel related to child care.

De finner också att mönstret är detsamma i 14 länder, inklusive Norge. Men är mer tid med barnen nödvändigtvis bra?

Professor Seana Shiffrin har ett argument som ifrågasätter om det är moraliskt riktigt att skaffa barn.* Detta ifrågasättande går emot såväl genetiska impulser som därav inspirerat socialt tryck, men argumentet är (kanske just därför särskilt) värt att beakta.

Shiffrin menar att det finns en asymmetri mellan livets kostnader och intäkter (i vid mening). Det är i allmänhet moraliskt godtagbart att skada en person för att förhindra en ännu större skada. Men det är moraliskt fel att skada en person för att ge upphov till ”en ren intäkt”.** För att illustrera: Det är moraliskt godtagbart att bryta en medvetslös persons arm för att förhindra värre skada, t.ex. död. Men det är moraliskt fel att bryta någons arm för att ge upphov till en ren intäkt, såsom ”supernormal memory, a useful store of encyclopedic knowledge, twenty IQ points worth of extra intellectual ability, or the ability to consume immoderate amounts of alcohol or fat without side-effects.” (s. 127)

Eftersom alla som existerar upplever skada innebär det att fortplantning alltid orsakar skada. Shiffrin säger att vi kan anta att ett liv kan gynna en person. Men pga. nyss nämnda asymmetri är det troligen fel av oss att påföra skada för att säkerställa den intäkten. Medan levande personer kan godkänna att skada orsakas dem för att säkerställa en intäkt, kan vi aldrig få ett sådant godkännande från någon som inte existerar, vilket gör att fortplantning kan vara moraliskt tvivelaktig. Hon argumenterar också för att vi inte kan utgå från hypotetiskt godkännande, av fyra skäl: i) Personen skadas inte om vi inte skapar henne. ii) Skadorna en person som existerar upplever kan vara grava. iii) Livets plågor kan inte undvikas utan avsevärd kostnad. iv)  Ett hypotetiskt godkännande baseras inte på personens värderingar eller riskattityd.

Jämför med snarlika argument av professor Benatar och professor Fehige.

__________________

*Shiffrin, Seana V. (1999). ”Wrongful Life, Procreative Responsibility, and the Significance of Harm.” Legal Theory, 5(2): 117—148.
**Med ”pure benefits” avses ”benefits that are only goods and which are not also removals from or preventions of harm.” (s. 124)

I studien ”Bright Children Become Enlightened Adults”, publicerad i Psychological Science, påvisas ett samband mellan hur intelligent ett barn är vid tio års ålder och sociala och politiska attityder vid 30 års ålder:

We examined the prospective association between general intelligence (g) at age 10 and liberal and
antitraditional social attitudes at age 30 in a large (N 57,070), representative sample of the British population born in 1970. Statistical analyses identified a general latent trait underlying attitudes that are antiracist, pro-working women, socially liberal, and trusting in the democratic political system. There was a strong association between higher g at age 10 and more liberal and antitraditional attitudes at age 30; this association was mediated partly via educational qualifications, but not at all via occupational social class. Very similar results were obtained for men and women.

Tänk, rent hypotetiskt, om bara de som vid tio års ålder har en viss IQ skulle få rösta. Då skulle Sverigedemokraterna få svårt att rekrytera väljare.

Tips: Panu Poutvaara.

Domaren i USA:s högsta domstol Antonin Scalia närvarade inte när de nio barnen spelade fotboll och piano:

You know, my parents never did it for me. And I didn’t take it personally. ”Oh Daddy, come to my softball game.” No, I mean, it’s my softball game. He has his work. I got my softball game.

En icke-daltande, osentimental syn på föräldrarollen som jag kan finna sympatisk (i en tid då de flesta småbarnsföräldrar tycks se det som ett obligatorium att avvika från jobbet runt kl 15 för att umgås med barnen i flera timmar). Ett rationellt barn bör likaledes kunna förstå den.

Uppdatering: Miljöpartiet, eller i varje fall svenska väljare, borde lyssna mer på domare Scalia.

Kvinnor och män prioriterar olika. När kvinnor fick rösträtt förändrades därför den förda politiken i vissa viktiga avseenden i USA. I synnerhet gynnade denna politiska reform barnen. Det visar Grant Miller i ”Women’s Suffrage, Political Responsiveness, and Child Survival in American History”, publicerad i Quarterly Journal of Economics (tidigare gratisversion finns här). Sammanfattning:

Women’s choices appear to emphasize child welfare more than those of men. This paper presents new evidence on how suffrage rights for American women helped children to benefit from the scientific breakthroughs of the bacteriological revolution. Consistent with standard models of electoral competition, suffrage laws were followed by immediate shifts in legislative behavior and large, sudden increases in local public health spending. This growth in public health spending fueled large-scale door-to-door hygiene campaigns, and child mortality declined by 8–15% (or 20,000 annual child deaths nationwide) as cause-specific reductions occurred exclusively among infectious childhood killers sensitive to hygienic conditions.

Fortfarande dör tio miljoner barn årligen av sjukdom och undernäring. Miller menar att den historiska erfarenheten av att ge kvinnor större utrymme i den politiska processen bör stämma till eftertanke även idag.

Se tidigare inlägg om varför män delade med sig av makten, kvinnors politiska påverkan samt döttrars effekter på föräldrarnas politiska uppfattningar.

Gissur Erlingsson skriver om rösträtt för barn:

Aldrig att jag skulle vilja ge barn rösträtt. Vilket märkligt särintresse vi skulle skapa. “Slopa moms på Refreshers och klubbor!”; “Bygg lekplatser där istället för en ny företagspark” and so on and so forth.

Bryan Caplan citerar däremot med visst gillande ett förslag om att ställa upp vissa grundläggande kriterier för att få rösta som, om de är uppfyllda, gör en åldersgräns överflödig:

A state that required a bare minimum of intelligence and education – e.g., step into the polling booth and find that the computer has generated a new quadratic equation just for you. Solve it, the computer unlocks the voting machine, you vote. But get a wrong answer and the voting machine fails to unlock, a loud bell sounds, a red light goes on over the booth – and you slink out, face red, you having just proved yourself too stupid and/or ignorant to take part in the decisions of grownups. Better luck next election! No lower age limit in this system – smart 12-yr-old girls vote every election while some of their mothers – and fathers – decline to be humiliated twice.

Själv försökte jag som tolvåring få bli medlem i MUF, trots att åldersgränsen var 13 år. Pinsamt nog skrev jag brev till den lokala MUF-styrelsen och angav som argument att jag hade bra betyg.

Se även vad John Stuart Mill hade att säga om kunskaper och rösträtt.

Filosofiprofessorn Christoph Fehige argumenterar* för antifrustrationism, dvs. att det viktiga är icke-existensen av icke tillfredsställda preferenser. Som han uttrycker det (s. 518):

Maximizers of preference satisfaction should instead call themselves minimizers of preference frustration.

Han menar att en icke tillfredsställd preferens är dålig, att en tillfredsställd preferens är bra och att en tillfredsställd preferens är lika bra som en icke existerande preferens. Synen kan sammanfattas i denna figur:

Den centrala utgångspunkten är det normativa likställandet mellan en tillfredsställd preferens och en icke existerande preferens. Fehige ställer frågan varför det skulle vara bra att få nya tillfredsställda preferenser (vilket, nota bene, inte är detsamma som att existerande preferenser blir tillfredsställda, vilket är bra). Ett sätt att argumentra för denna utgångspunkt är att säga att en preferens börjar med att vara otillfredsställd. Detta skapar frustration, men om vi efterhand blir tillfredsställda förs vi tillbaka till utgångspunkten, som motsvarar situationen där vi inte hade preferensen. Det är bra att frustrationen försvinner, men det hade varit lika bra att inte få den nya preferensen — och det hade t.o.m. varit bättre att inte få den, i den mån den innefattar initial eller permanent otillfredsställelse. 

Att tillfredsställa existerande preferenser är alltså bra; att skapa nya ger oss ingen vinst om de blir tillfredsställda men däremot en förlust om de inte blir tillfredsställda. En implikation av synsättet är att det vore bättre att inte skapa nya människor. Eftersom nya, tillfredsställda preferenser är lika bra som icke existerande preferenser och eftersom existens medför förekomsten av icke tillfredsställda preferenser är det bättre att inte börja existera. Se ett tidigare inlägg om en liknande syn, framförd av professor David Benatar.

___________________________

*Fehige, Christoph (1998). ”A Pareto Principle for Possible People.” I Fehige, Christoph och Wessels, Ulla (red.) Preferences. Berlin: Walter de Gruyter.

OBS! Läs bara om du känner till eller vill få reda på en central del av handlingen i Mamma Mia.

Det ska till en jurist för att analysera Mamma Mia! Närmare bestämt är det Sarah Lawsky som relaterar problemet med att bestämma vem som är pappa till Sophie till två rättsfall:

Sophie’s mother admits, at the end of the movie, that she simply does not know which man is Sophie’s father. … ”Well, one-third of a child is more than I ever thought I would have,” one of the men says. Each of the other men then indicates that he too now views himself as having one-third of a child.

Lawsky frågar sig om man kan se detta problem som analogt till ett fall där tre män var på jakt tillsammans och en av dem skadades av ett skott utan att det gick att fastställa vem av de andra två som hade skjutit. Båda hölls ansvariga. Eller kanske det snarare påminner om ett fall där ett barn skadades av en substans som hennes mamma använde och där det inte gick att fastslå vilken producent som hade tillverkat det aktuella medlet. Företagen hölls ansvariga i förhållande till sin marknadsandel.

Kollektivt ansvar och storfamiljer med många föräldrar i all ära. Ett DNA-test verkar enklare.

Den nederländska operasångaren Eva-Maria Westbroek gör succé på Covent Garden, närmast med huvudrollen i Puccinis La fanciulla del West.

Som andra karriärkvinnor har hon funderat på detta med barn. Jag beundrar hennes hållning: 

And have children, too? “No thanks! I’d have to give this up and I love it too much. … But that’s fine.”

Min beundran har att göra med förmågan att ifrågasätta och sätta sig över såväl genetiska impluser som socialt tryck. Hon lever istället, som Tosca, för konsten. Dessutom kan det vara så att hennes beslut att skaffa barn inte bara är gynnsamt för henne själv utan också för de potentiella barn som inte börjar existera.

Det är bättre att inte börja existera. För alla människor. Det är därför moraliskt förkastligt att skaffa barn, liksom det är bra om hela mänskligheten dör ut. Detta hävdar filosofiprofessorn David Benatar i boken Better Never to Have Been: The Harm of Coming Into Existence (Oxford University Press). Han förutser att nästan alla kommer att förkasta hans uppfattningar, då de går emot de flesta människors djupaste intuitioner.

Jag fann emellertid boken oerhört fascinerande och streckläste den under en långflygning häromdagen. Hans argument förtjänar att tas på allvar. Grunden för Benatars resonemang är en asymmetri (s. 29—30):

Not only bad things but also good things happen only to those who exist. Pleasure, joy, and satisfaction can only be had by existers. Thus, the cheerful will say, we must weigh up the pleasures of life against the evils. As long as the former outweigh the latter, the life is worth living. Coming into being with such a life is, on this view, a benefit. However, this conclusion does not follow. This is because there is a crucial difference between harms (such as pains) and benefits (such as pleasures) which entails that existence has no advantage over, but does have disadvantages relative to, non-existence. … [I]t strikes me as true that
(3) the absence of pain is good, even if that good is not enjoyed by anyone,
whereas
(4) the absense of pleasure is not bad unless there is somebody for whom this absence is a deprivation.

Det är alltså fel, menar Benatar, att utföra en kostnads-intäktsanalys av ett faktiskt liv och genom att finna att intäkten överstiger kostnaden dra slutsatsen, att det är bättre att existera än att inte existera. Detta är inte den relevanta jämförelsen. Både existens och icke-existens har något gott med sig: närvaron av lycka respektive frånvaron av olycka. Men endast existens har något dåligt med sig (olycka). Icke-existens medför förvisso frånvaro av lycka, men det kan inte vara något dåligt eftersom ingen som inte existerar kan uppleva det som ett problem. (Däremot kan en kostnads-intäktsanalys fungera som vägledning för en person som redan existerar. Det gäller att skilja på om ett liv är värt att påbörja och om ett liv värt att fortsätta leva, givet att det är påbörjat.)

Om Benatars asymmetri accepteras följer (givet vissa andra grundläggande antaganden) att det alltid är bättre att inte börja existera än att göra det. Håller du med? Jag trodde nog inte det. Men klargör gärna varför du inte gör det.

Det sprids en skadlig myt, att vaccination av barn bör undvikas eftersom de annars riskerar att bli autistiska. Som David Gorski konstaterar:

The scientific data, taken in totality, do not support a link between mercury in vaccines and autism. 

En ny studie av vaccination mot mässling, påssjuka och röda hund (MMR) bekräftar denna konsensus i forskningen:

This study provides strong evidence against association of autism with … MMR exposure.

Värdefullt att veta.

Arthur Schopenhauer i Parerga and Paralipomena:

If children were brought into the world by an act of pure reason alone, would the human race continue to exist? Would not a man rather have so much sympathy with the coming generation to spare it the burden of existence?

En kvoterad föräldraförsäkring, som socialdemokraterna vill införa, kan välkomnas på egoistisk grund av två grupper:

1. Mödrar som vill ut i arbetslivet och som har män som inte vill stanna hemma.
2. Män utan barn/med äldre barn, som skulle möta försvagad konkurrens i arbetslivet från nya fäder, som skulle ”tvingas” bort från karriärspelet en längre tid.

Gynnad barnfamilj (foto: Katrin Jakobsen)

Många vill lägga sig i barnfamiljernas inre liv. Alliansen har infört en jämställdhetsbonus; socialdemokraterna vill kvotera föräldraförsäkringen; och TCO vill subventionera hushållsnära tjänster kraftigt, så att jämställdheten kan öka.

Hur ska man se på dessa styrförsök? PJ, Göran Hägglund och andra protesterar, och visst kan man göra det. Men de som nu protesterar ser, enligt min mening, inte grandet i sitt eget öga. Det stora styrförsöket handlar om att styra människor till barnafödande genom att överföra enorma materiella resurser till dem som skaffar barn, och detta styrande tycks ingen ifrågasätta. Mer upprörande än att staten inte är neutral när villkoren för fördelningen av dessa enorma resurser fördelas, är att staten inte är neutral mellan barnfamiljer och dem som inte vill eller kan skaffa barn.

Från ett rent analytiskt perspektiv är det rentav så att det är att förvänta att staten försöker styra och ställa närhelst den fördelar förmåner. Vill man slippa styrande och ställande föreslår jag att man argumenterar för sänkt skatt (för alla) samt avskaffade subventioner, bidrag och ersättningar istället.

Lord Russell, 92 år gammal

I essän ”Stoicism and Mental Health” (1929) beskriver Bertrand Russell tre sätt att se på döden:

1. Att försöka ignorera den, att aldrig nämna den och att försöka tänka på annat så fort den dyker upp i tankarna.
2. Att ständigt tänka på den och meditera över livets korthet. (”There was a Fellow of a Cambridge College who even went so far as to sleep with his coffin in the room, and who used to go out on the College lawns with a spade to cut worms in two, saying as he did so: ‘Yah! you haven’t got me yet.’”)
3. Att inbilla sig själv att döden bara är porten till ett fortsatt eller nytt liv.

Han kritiserar vart och ett av dessa synsätt: de två första ser han som direkt mentalt ohälsosamma, och den tredje ser han dels som falsk och dels utan praktisk förmåga att minska rädslan för döden. Istället rekommenderar han en avdramtiserad och stoisk syn. Man bör inte ta upp ämnet särskilt ofta, och när ett barn frågar: ”Kommer jag att dö?” svarar man: ”Ja, men inte än på länge.”

Hans avslutande råd om vilken attityd man bör förmedla till barn:

They should be taught to endure misfortune, when it comes, by remembering that there are still things to live for; but they should not brood on possible misfortunes, even for the purpose of being prepared to meet them.

Mycket klokhet, tycks det mig, även om jag själv inte är det minsta rädd för döden. Varför skulle icke-existens skrämma?

Verktyg för omskärelse

Filosofen Per Bauhn har helt rätt:

Men att, som Socialstyrelsen gör, hävda föräldrarnas rätt att få sitt barn omskuret är också en värdering som bör diskuteras.

Frågan rör vad föräldrar inte ska tillåtas göra med sina barn. De flesta, däribland jag, anser det principiellt legitimt för staten att förbjuda vissa handlingar från föräldrars sida. Frågan är var gränsen ska dras. Det finns inga objektiva svar på den frågan: man kan utgå från olika värderingar och man kan göra olika bedömningar av om en viss handling är förenlig med en viss värdering.

De flesta i vårt land anser att föräldrar inte ska få slå sina barn och att de inte bör tillåtas omskära sina döttrar. Men än så länge tillåts manlig omskärelse. Själv är jag tveksam till detta tillåtande, om än inte bestämt avvisande.

Å ena sidan tycker jag att fyra faktorer talar för ett förbud:

1. Fysisk autonomi: föräldrar bör inte transformera ett barns kropp på ett sätt som detta barn sedan kan tänkas ogilla. T.ex. vore det fel för föräldrar att tatuera ett barn.
2. Hälsorisk: ingrepp av detta slag innebär alltid en risk för komplikationer.
3. Smärta: ingreppet är i regel smärtsamt.
4. Religiös autonomi: om ingreppet utgör en religiös ceremoni klassificerar man ett barn, rent fysiskt, som tillhörande en religion, vilket jag ser som mycket problematiskt.

Å andra sidan tycker jag att tre faktorer talar mot ett förbud:

1. Föräldrarnas värderingar: föräldrar tillåts forma ett barn på alla möjliga områden, vad gör detta annorlunda från mental påverkan att tänka på ett visst sätt?
2. Hälsovinst: risken för hiv-smitta minskar.
3. Olaglig omskärelse: om ett förbud införs kommer omskärelse ändå att genomföras, men med större hälsorisker. Man kan här jämföra med ett argument för legala aborter.

Exakt var man bör landa vet jag inte, men frågan bör diskuteras vidare.

Korp och räv i samspråk

Arthur Schopenhauer i Parerga und Paralipomena:

”A mother gave her children Æsop’s fables to read, in the hope of educating and improving their minds; but they very soon brought the book back, and the eldest, wise beyond his years, delivered himself as follows: This is no book for us; it is much too childish and stupid. You can’t make us believe that foxes and wolves and ravens are able to talk; we’ve got beyond stories of that kind!

In these young hopefuls you have the enlightened Rationalists of the future.”

Mona Sahlin

Tänka sig, Mona Sahlin läste samma böcker som jag i sin ungdom:

”Vad läste du själv som barn?
- Mest blev det Wahlströms gröna och röda bokserie, som Kitty-böckerna. Och så tyckte jag om Enid Blythons [sic] Fem-böcker.”

Jag minns hur jag i unga år cyklade till Sandbergs Bokhandel i Tranås för att köpa den ena Fem-boken efter den andra för min veckopeng. Det var tider, det!

En ny studie tyder på att barnens kön påverkar föräldrarnas politiska uppfattningar:

”Using nationally representative longitudinal data, we show that having daughters makes people more likely to vote for left-wing political parties. Having sons leads people to favor right-wing parties. The paper checks that our result is not an artifact of family stopping-rules, discusses the predictions from a simple economic model, and tests for possible reverse causality.”

Feministpappa Borg

Den teori som presenteras i uppsatsen säger att ogifta kvinnor tenderar att föredra högre inkomstskatt och högre offentliga utgifter än män (något som ges stöd i annan forskning). Skälet är att deras skattebörda är lägre och att deras marginalnytta av kollektiva varor är högre. Föräldrar med döttrar påverkas sedan, av omsorg om dessa, i politisk riktning vänsterut.*

Måhända är logiken densamma som när finansministern låter meddela att han är feminist pga. sina döttrar.

Uppdatering: Jonas Vlachos analyserar varför kvinnor röster mer åt vänster.

_____________________

*Den senare länken är väl den jag finner minst övertygande i den presenterade teorin, ty varför skulle en förälder förändra sina politiska preferenser bara för att en dotter i genomsnitt förespråkar mer vänsterorienterade lösningar när hon har vuxit upp? Det senare kan ju t.ex. bero på att dottern har mindre bra kunskaper om vilken politik som gynnar henne. Om dotterns nytta ingår i förälderns nyttofunktion, vilket inte verkar orimligt, borde föräldern väl forma en egen bedömning av vilken politik som bäst skulle gynna henne, inte automatiskt acceptera det vuxna kvinnor i genomsnitt tror gynnar dem? Nå, detta är en undran rörande den presenterade teorin, inte rörande den presenterade empirin.