Nonicoclolasos

Företrädare för det kristna Claphaminstitutet anser att staten bör försöka minska antalet skilsmässor. Själv förhåller jag mig avvisande till sådana försök att styra och ställa i människors liv. Men bör man inte tänka på barnen? Jo, men bilden är betydligt mer osäker och komplicerad än de kristna debattörerna låtsas om. Som Betsey Stevenson och Justin Wolfers klargör (s. 4—5):

“There exists substantial controversy—and uncertainty—about the impact of divorce on
children. While children from divorced households fare worse along a range of outcomes than those from intact households, this observation does not speak to the policy-relevant question of whether those children would have been better off if their parents had not divorced. The conflict in these households may be such that children are actually better served by their parents divorcing. Thus, comparisons of the ‘happily married’ with the ‘unhappily divorced’ are likely irrelevant for those choosing between an unhappy marriage and an unhappy divorce. Moreover, the difficulty in establishing a causal link between divorce decisions and children’s outcomes is compounded by the possibility that the type of parents and households that end up divorced are likely different from those who do not. These differences may themselves lead to worse outcomes for children even if the parents were to remain married. Additionally, unobserved negative shocks to the family may both lead to divorce and negative outcomes for children, further confounding attempts at causal inference.”

Att de kristna debattörerna använder sig av forskning på ett tendentiöst sätt förvånar inte. Ty i grunden styrs de nog inte främst av en omsorg om barnen utan av sin dogmatiska etik, som säger att skilsmässa är moraliskt felaktigt. De skulle vilja minska skilsmässorna även om alla barn mådde bra av dem. Detta vågar de dock inte riktigt säga offentligt, eftersom de vet att svenska folket inte delar denna syn.

Det kan tyckas oskyldigt med barndop, men jag finner denna tradition osmaklig och uppmanar härmed föräldrar att undvika denna ceremoni.* Att låta släkt och vänner komma samman efter att ett barn har fötts under trevliga, även ceremoniella, former, det har jag inget alls emot. Men just den kristna inramningen finner jag stötande. De flesta svenskar bryr sig inte om den, det vet jag, men de kanske skulle göra det om de kände till dess grund.

Den kristna kyrkan lär nämligen att varje människa föds med arvssynd: genom att Adam och Eva, som kristna kallar de första människorna, syndade bestämde Jahve att alla människor ärver en syndig natur. Denna natur gör att ingen människa, inte ens ett nyfött barn, anses förtjänt av himlen efter döden. För att med säkerhet undvika det helvetesstraff som Jahve har bestämt för alla krävs frälsning genom dopet.

Som Katolska kyrkans katekes uttrycker det:

“1250 Born with a fallen human nature and tainted by original sin, children also have need of the new birth in Baptism to be freed from the power of darkness and brought into the realm of the freedom of the children of God, to which all men are called.”

Att ordna ett barndop innebär alltså att man, åtminstone implicit, ger sitt erkännande till den bisarra, kristna uppfattningen om en gud som bestämmer att alla ska präglas av synd och som vidare förordnar att den som inte ser till att det hälls vatten på ett barn i en kristen ritual riskerar det barnets eviga väl. Dessutom gör man sitt barn till medlem i en organisation utan dennes medgivande, vilket i sig är klandervärt. Lägg därtill att det är en religiös organisation, och min uppfattning är definitivt att det är oetiskt att pådyvla barn religiösa uppfattningar.

_____________________

*Om föräldrar trots allt väljer att ha ett barndop tycker jag att man som vän eller närstående bör delta, om möjligt. Gemenskap och firandet av ett barn är trots allt viktigare än principer.

Birgitta Ohlsson och Barbro Westerberg föreslår att en utredning om surrogatmödraskap ska tillsättas. En god idé, anser jag. För mig är frågan empirisk. Om forskning ger belägg för att samtliga inblandade mår bra under och efter surrogatmödraskap, anser jag sådana mödraskap bör tillåtas. Särskilt viktigt förefaller det att undersöka om barn till surrogatmödrar utvecklas och mår lika bra som andra barn.

Den forskning jag fann tyder på att ingen av de inblandade parterna, inte heller barnen, påverkas negativt i sitt välmående av surrogatmödraskap:

• Barnen tycks må ungefär lika bra som andra barn vid sju års ålder (källa), vid tre års ålder (källa) och vid två års ålder (källa).
• Relationen mellan de uppdragsgivande föräldraparen och barnen under det första året förefaller bra. (Källa.)
• Det uppdragsgivande föräldraparet har goda erfarenheter. (Källa.)
• Surrogatmödrarna verkar hantera överlämnandet av barnet relativt väl, vilket Hanne Kjöller inte verkar tro. (Källa.)

Men även om barnen skulle påverkas negativt jämfört med barn i “vanliga” familjer är det inte säkert att det talar för ett fortsatt förbud mot surrogatmödraskap, eftersom utfallet måste jämföras med realistiska alternativ. Dessa kanske är i) legalt surrogatmödraskap (finns ännu inte i Sverige), ii) illegalt surrogatmödraskap och iii) surrogatmödraskap i andra länder, t.ex. Indien, där fattiga kvinnor ofta verkar utnyttjas för ändamålet. Och i valet mellan dessa tre alternativ förefaller i) det bästa (eller minst dåliga, om man i grunden är negativ till surrogatmödraskap).

En utredning är alltså välkommen. Den bör göra en noggrann genomgång av all forskning på området samt av realistiska alternativ. Om den kommer fram till att surrogatmödraskap ska tillåtas i Sverige får den förstås också ta ställning till formerna för surrogatmödraskap (vilka typer som ska tillåtas, om betalning ska få förekomma, procedurer för tillåtelse etc).

En möjlig nisch för surrogatmödrar: homosexuella män, som i praktiken inte kan adoptera.

Jag vet inte hur många barn jag har observerat under årens lopp på de badhus där jag motionerar som gråter och skriker när de får schampo i ögonen. Jag finner detta irriterande och undrar om det är föräldrar eller barn jag ska klandra. När jag ser det hela hända sker det nästan alltid på exakta samma sätt. Föräldern schamponerar och schampot finner sin väg ned till ögonen. Men när smärtan inträder står barnet still och skriker, med ögonen stängda, i regel bortom duschstrålarna.

Hur kommer det sig att barn inte förstår i) att man bör blunda för att undvika schampoinducerad smärta och ii) att man bör skölja ögonen när schampo finner sin väg in i dem? Antagligen har de varit med om detta massor av gånger tidigare, men ändå beter de sig irrationellt. Barn är smarta — det har jag noterat i andra sammanhang — så jag förstår inte varför de begår dessa misstag hela tiden. Och eftersom de gör det undrar jag vidare varför föräldrarna inte bistår dem och undervisar dem om hur man på smidigaste sätt tvättar håret. Om inget annat hjälper kanske de får inhandla denna produkt.

Svenska kyrkan ordnar sagoläsning för barn under Stockholm Pride. Upprörande! Jag tycker att kyrkan ska lämna barnen i fred.

På ett mer principiellt plan är frågan om påverkan av barn intressant. Will Wilkinson menar att föräldrar inte bör försöka styra sina barn alltför hårt genom att skydda barnen från alla budskap som de själva kanske finner tveksamma:

“The principle here is that freedom is good, that psychological freedom is a kind of freedom, and that psychological freedom has some developmental preconditions — it requires the cultivation of certain moral and epistemic capacities. Part of that cultivation comes from practicing judgment in a complex world of moral diversity.”

Föräldrar har vissa “minimala” skyldigheter mot barn: det bör inte vara tillåtet att hålla barn som slavar i källaren, inte heller att inte lära dem att läsa. Kanske är en grundförmåga till självständigt, kritiskt tänkande — motsatsen till indoktrinering och leverans av färdiga svar — också en del av det föräldrar bör ge sina barn.

Goda nyheter för blivande föräldrar:

“A test that can detect Down’s syndrome from the blood of pregnant women has raised the prospect of routine screening for the condition for every expectant mother who wants it. Genetic markers that show whether a foetus has the chromosomal disorder can now be identified in the mother’s bloodstream, after research that promises the first reliable noninvasive prenatal test.”

Som vanligt motsätter sig kristna denna typ av test, med en högtravande retorik om etik. Som om stödet för denna typ av test inte grundas i etik!

En studie indikerar för övrigt att många gravida mödrar stöder möjligheten att ta ett test (och att kunna göra det riskfritt, som med det nya testet, är förstås en stor fördel). Detta stöd påverkas av annat än risk för fosterskada:

“Yet, controlling for risk status, many psychosocial variables predicted a women’s interest in screening and in invasive testing: more knowledge about prenatal testing, concern about fetal health, willingness to terminate a pregnancy, and an internal or medical profession health locus of control. We conclude that psychosocial variables influence women’s desire for screening or invasive testing beyond traditional risk status.”

Hur ser gravida kvinnor på abort?

“A survey asked 190 pregnant women their opinions on whether a hypothetical other woman would be justified in having an abortion under ten different circumstances, four of which related to abnormalities of the fetus. … [T]here was no evidence that pregnant women’s views about abortion are more conservative than those of the general public. The majority of respondents considered abortion of a defective fetus to be justified, both for themselves and for others. The best predictor of abortion attitudes was respondent’s views about the ideal number of children in a completed family.”

Min syn: aborter ska vara tillåtna och orsaken till en abort spelar ingen roll. Vissa vill inte ha större familj; vissa vill inte ha ett skadat barn; vissa vill inte ha en pojke; vissa vill inte ha ett barn som är resultatet av en våldtäkt. Det är upp till föräldrarna (ytterst kvinnan) att bestämma och ingen annan ska styra över deras beslut.

Se tidigare inlägg om abort här, här, här och här.

(Tips: Bryan Caplan.)

Ärkebiskopen och en annan biskop vill att vi enbart ska köpa rättvisemärkta fotbollar:

“Arbetsgivare föredrar att exploatera barn för att det anses legitimt att betala dem lägre lön, och därmed öka vinsten.”

Jovisst, men det finns ett litet problem. De barn som tillverkar fotbollar som inte är rättvisemärkta kommer med största sannolikhet att få det sämre, vilket jag har påpekat, med stöd i forskning, här och här. Detta dilemma ignorerar biskoparna.

Se även dr Vlachos och dr Santesson-Wilson i denna fråga.

Religiösa människor älskar att lägga rabarber på barn. Som Ordspråksboken 22:6 säger:

Led den unge in på den väg han bör gå, så följer han den även som gammal.”

Det blir ett samhälleligt problem när offentliga medel används för att ituta barn religiösa läror som står i strid med vetenskaplighet. Ett typexempel på det tas upp i recensioner i SvD och DN av Per Kornhalls nya bok Skapelsekonspirationen. Kornhall var under 17 år med i Livets Ord och undervisade i biologi på dess skola. I boken klargörs hur kristna försöker smyga in skapelseberättelsen i biologiundervisningen.

Men kan inte offentliga medel till religiösa skolor accepteras, när nu Skolverket inspekterar och övervakar? Det tycks som om de religiösa skolorna är duktiga på att dölja vissa delar av sin undervisning. Från SvD:

Per Kornhall, om någon, vet hur det går till. Myndigheternas inspektioner kan man alltid kringgå. Ja, detta blir snarast en helig plikt eftersom målet är ‘oändligt gott’. Bibeltron leder ju till himlen; biologiska förklaringar till helvetet. Därför är snart sagt alla medel tillåtna.”

Det är dags att på allvar ifrågasätta om religiösa skolor ska kunna vara friskolor. I alla fall verkar kraven, både på inspektion och på försäkran om vetenskaplighet, behöva skärpas.

Se vad Richard Dawkins och Jerry Coynes har att säga om det farliga i att lära ut kristna sagor i biologin.

Det går inte, utan att straffas hårt, att ifrågasätta de enorma belopp som barnfamiljer erhåller från oss andra i bidrag, ersättning och subventioner. Därför är det kanske inte förvånande att både Aftonbladet och SvD idag ställer följande läsarfråga med två svarsalterantiv i samband med att socialdemokraterna föreslår förlängd föräldraledighet:

Vad föredrar du? o Vårdnadsbidrag o Förlängd föräldraledighet”

Mitt svarsalternativ — “ingetdera” — lyser helt med sin frånvaro. Det är som om de flesta är okunniga om att barn inte ger lycka. Och dessutom verkar få inse sambandet mellan att staten subventionerar och att staten lägger sig i. De som klagar på det senare borde klaga på det förra.

Jag läste just ett gripande reportage om två små pojkar som vill vara (som) flickor — och om hur respektive föräldrar hanterar detta väldigt olika. Ett föräldrapar tar bort pojkens “tjejleksaker”. Mamman talar:

‘It’s really hard for him. He’ll disappear and close a door, and we’ll find him playing with dolls and Polly Pockets and … the stuff that he’s drawn to,’ she says. In particular, there is one typically girl thing — now banned — that her son absolutely cannot resist. ‘He really struggles with the color pink. He really struggles with the color pink.’”

Den pojken mår uppenbart dåligt. Det andra föräldraparet är accepterande:

[W]e were asking, like, ‘How’s Jonah doing? Does [he] have problems with other kids?’ and the teacher was like, ‘God, I gotta tell you, you know, Jonah is one of the most popular kids. Kids love [him], they want to play with [him], [he’s] fun, and it’s because [he’s] so comfortable with [himself] that [he] makes other people comfortable,’ Joel recalls. It was shortly after that that Joel and Pam started referring to their son Jonah as ‘she.’”

Båda föräldraparen har konsulterat psykologer. Så mycket skada, och så mycket nytta, sådana kan göra, beroende på värderingar och utgångspunkter. Man har verkligen ett ansvar som förälder att enbart acceptera råd och terapi som gynnar ens barns välmående.

Se ett tidigare inlägg på detta tema samt två filmtips.

Jag har tidigare skrivit om vikten av att släppa den kristna etiksynen i frågor om liv och död — se här, här, här, här, här och här.

Ett aktuellt fall med en svårt hjärtsjuk pojke illustrerar att detta i hög grad gäller i livets början:

Eva och Per Selander ifrågasatte läkarvetenskapens iver att alltid rädda liv trots att det innebär svårt lidande.”

Som Peter Singer påpekar i Rethinking Life and Death: The Collapse of Our Traditional Ethics är den kristna etiken fokuserad på livets kvantitet, inte livets kvalitet. Människor ska leva, oavsett livskvalitet, och oavsett egna (eller, i fallet med foster, föräldrarnas) preferenser. En grym syn.

De progressiva kristdemo-
kraterna Alf Svensson och Mikael Oscarsson har fått utrymme på DN Debatt. De säger sig förespråka en “modern” familjepolitik:

En ny Sifo-undersök-
ning visar att 87 procent anser det vara en grundläggande rättighet för ett barn att få växa upp i en naturlig familj, med en mamma och en pappa. Andra studier visar att skilsmässor och separationer leder till ojämställdhet och barnfattigdom. Därför måste regeringen nu agera för att rädda kärnfamiljen. … En handlingsplan ska upprättas för att stärka äktenskap och familjer. Det handlar både om att verka för positiva attityder till barn, barnafödande, äktenskap och familjebildning, och att konkret erbjuda till exempel föräldra- och äktenskapskurser och rådgivning.”

Så intressant. Ursäkta mig om jag har några invändningar.

Jag finner tvärsäkra påståenden om effekter av äktenskap obalanserade. Alf och Mikael borde handskas lite försiktigare med forskningsresultat om effekter av olika typer av familjebildning. Korrelation är inte detsamma som kausalitet. Att äktenskap håller längre än samboende indikerar t.ex. inte nödvändigtvis att detta beror på äktenskapet— det kan mycket väl vara så att de som gifter sig är de som är mest säkra på att hålla ihop. Man kan därför också ifrågasätta målet om att alla relationer ska hålla så länge som möjligt. Givet att en relation inte fungerar bra kan det vara bra för alla parter att den upplöses. Betsey Stevenson och Justin Wolfers uttrycker det på följande sätt:

While advocates hide behind correlations, the evidence that preventing divorce would benefit children is weak at best. Given that there is little evidence that the government can do a better job determining which marriages will be best for the children, a reasonable default rule might be to leave Mom and Dad to make the best decisions for their kids.”

Dessutom kan det mycket väl vara så att skilsmässor leder till fler barn, vilket Alf och Mikael borde gilla. Den vetenskapliga grunden för Alf och Mikaels program är hursomhelst synnerligen svagt.

Jag finner det stötande att staten ska ha synpunkter på hur människor lever ihop och om de skaffar barn. Alf och Mikael godtar motvilligt att skilsmässor och separationer förekommer — men varför? Vore det inte följdriktigt att återgå till en traditionell syn på äktenskapet som oupplösligt? Eller är det rätt att överge traditionella regler runt äktenskapet på vissa områden? Alf och Mikael tycker vidare att staten ska “verka för positiva attityder till barnafödande”. Jag tycker att sådana attityder ska formas utan inblandning av den offentliga makten, liksom beslut om barnalstring. Man anar förresten under ytan att Alf och Mikael beklagar den moderna utvecklingen med preventivmedel och abort. Fler barn ska det ju bli, kära nån! (Helst mycket subventionerade av oss som har fräckheten att inte bilda “naturliga” familjer.)

Jag finner det missvisande att påstå att skilsmässa och separation framhålls som ideal. Såvitt jag vet framhåller ingen dessa företeelser som ideal — istället förespråkar de flesta att staten ska vara neutral till människors egna livsval. Det är något helt annat, och också något helt annat än det Alf och Mikael förespråkar.

Jag finner ordvalet “naturlig familj” stötande. Det säger mycket om Alf och Mikaels ideologiska hemvist i katolsk sociallära. Ordet används för att stigmatisera; och det bygger på skakig filosofisk grund.

Jag finner det intressant vad som inte sägs. Alf och Mikael är, trots vad de torgför sig som, i själva verket inte alls moderna. Under ytan finns en reaktionär syn på hur människor ska leva sina liv, där samboende, relationer mellan personer av samma kön, nya familjekonstellationer av olika slag (t.ex. med barn som är adopterade, inseminerade och från tidigare familjebildningar) starkt ogillas.

På det hela taget står Alf och Mikael för en osmaklig, interventionistisk, otidsenlig syn på barn och samliv. Inte därför att det är något fel på den traditionella kärnfamiljen — tvärtom har jag själv vuxit upp i en mycket harmonisk sådan — utan därför att denna modell ska påföras alla.

Bonustips: Läs Stevenson och Wolfers uppsats “Marriage and Divorce: Changes and Their Driving Forces” samt Tim Harfords “Divorce Is Good for Women”. Alf och Mikael torde inte vara bekanta med resonemang och resultat i dessa alster.

Bahrain tycks nu komma att försöka utrota homosexualitet genom att hålla koll på barnen:

School students could soon be spied on under a campaign to stamp out homosexuality, under demands made by MPs yesterday. … It also called for monitoring in schools and for pupils who veer towards homosexuality to be punished.”

Ja, vad ska man säga? Fascism!

Professor Göran Lantz konstaterar klokt:

Idag är äktenskapet långt mer än barn­alstring. Homosexuella par, som redan idag kan ingå partnerskap under i stort sett samma regler som gäller för äktenskap, borde då också kunna få ingå äktenskap oberoende av ‘hur det alltid har varit’.”

Faktum är att det går att hämta stöd hos F. A. Hayek för denna syn. Hayek betonade att han inte var konservativ och att han var öppen för utmaningar av traditioner på marginalen. Han värdesatte förvisso spontana, framvuxna ordningar, som han kallade cosmos, och var i grunden skeptisk till konstruerade, artificiella ordningar, som han kallade taxis. Men han erkände också att de förra kan behöva korrigeras ibland och att det, i en evolutionär process, är viktigt att traditionella regler utmanas och, stundtals, ersätts.

Jonathan Rauch utvecklar denna argumentation och citerar Hayek:

It may be due simply to the recognition that some past development was based on error or that it produced consequences later recognized as unjust. But the most frequent cause is probably that the development of the law has lain in the hands of members of a particular class whose traditional views made them regard as just what could not meet the more general requirements of justice. … Such occasions when it is recognized that some hereto accepted rules are unjust in the light of more general principles of justice may well require the revision not only of single rules but of whole sections of the established system of case law.”*

__________________________________

*Hayek, F. A. (1973). Law, Legislation, and Liberty: Rules and Order. London: Routledge: 89.

Jag surfade in på denna sida med citat av Frank Zappa. De visade sig vara riktigt uppiggande! Ett av mina favoritcitat:

My best advice to anyone who wants to raise a happy, mentally healthy child is: Keep him or her as far away from a church as you can.”

Om du inte har något inplanerat på lördag och befinner dig i Stockholm kan du överväga att besöka detta möte:

Själv är jag ett stort fan av Kim Jong-Il! (Tack till Fredrik Hardt för tipset.)

Det finns de som menar att livets mål och mening är barnafödande. Professor Arthur Brooks påpekar dock följande i sin nya bok Gross National Happiness:

On the surface, it looks as though kids make people a bit happier: Adults with one or two kids are about 3 percentage points more likely to say they are happy than childless adults. But this gap is an illusion created by the fact that many happiness-causing things are also correlated with whether one has kids — marriage, age, religion, politics, and so forth. When we correct for these things, the relationship between kids and happiness actually reverses itself, and we see that children make people unhappy. If two adults in 2004 were the same in age, sex, income, marital status, education, race, religion, and politics — but one had kids and the other did not — the parent would be about 7 percentage points less likely to report being very happy. The more children you have, on average, the unhappier you get — up to a point. The average happiness of adults — correcting for all the factors mentioned above — falls as more children are added to the family.”

Så visst kan man eftersträva barn – men man ska vara medveten om att det inte verkar vara någon bra metod för att öka lyckan i livet. Nu tror jag i och för sig att barn i de flesta fall kommer till pga. en biologisk drift som inte så lätt låter sig påverkas av rationella kalkyler (av hur lycka eller andra målvariabler bäst uppnås). Men kanske kan man få inspiration av Camille Paglia att låta sig påverkas och att trotsa naturen.

Återigen påstås att äktenskapet som civilrättslig institution måste förbehållas heterosexuella par med hänvisning till barnen:

Vi instämmer med juristen Anders Svensson (SvD Brännpunkt 30/3) att äktenskapet inte bara är ett ord. Det är en institution för barns uppfostran med två föräldrar.”

Sjävklart är äktenskapet inte bara ett ord – men ords betydelse utvecklas, mina herrar. Och om barn ska krävas för ett giltigt äktenskap undrar jag varför ni inte vill förbjuda sterila par, åldriga par och par som inte vill ha barn att ingå äktenskap. Det är väl inte så att ni använder barnargumentet som svepskäl för att stigmatisera homosexuella? Alternativt eller dessutom är ni okunniga i juridik, ty införandet av en könsneutral äktenskapsbalk är helt irrelevant för barns juridiska ställning.

Visst kan barn ha sin charm, särskilt de som återfinns i den egna familjen. Men i många sammanhang utgör barn en negativ externalitet. Som varje nybörjarstudent i nationalekonomi vet leder en sådan till en för stor förekomst av aktiviteten i fråga. Subventioner av barn leder därför till en förvärrad situation, eftersom sådana ökar förekomsten av barn i olika sammanhang där dessa minskar andras nytta. Jag har upplevt detta vid ett flertal tillfällen, t.ex. på flygplan och nu senast på en balettföreställning i Houston. Pratande och skrikande barn är helt enkelt enormt störande när man vill sova eller koncentrera sig på konst. Barnbiljetter bör därför vara dyrare än vuxenbiljetter, inte billigare.

Andra sätt att minska problemen är att erbjuda barnfria hotell eller avdelningar på flygplan där barn är portförbjudna. Jag ska åka i en sådan till Thailand kommande vinter.

I grunden är jag tveksam till barnbidrag som företeelse – det tycks mig som om barnfamiljer får alldeles för mycket i bidrag och subventioner – men om ett sådant bidrag ska finnas förespråkar jag ett generellt system. Med det menar jag att det utgår lika för alla barnfamiljer, utan inkomstprövning.

Centern föreslår nu en omläggning, där höginkomsttagare inte längre ska erhålla detta bidrag. Det kan tyckas “rättvist” vid första påseende, men i själva verket skulle en sådan reform vrida välfärdssystemet ytterligare i icke-generell riktning. Påverkad som jag är av Buchanans generalitetsprincip är jag tveksam till en sådan utveckling. Gör man ytterligare avsteg från likabehandling kommer, predikterar jag, som ett brev på posten än fler krav på att vissa grupper ska gynnas särskilt. Det riskerar att skapa ett osammanhängande, ineffektivt, kostsamt och orättvist system, som helhet betraktat.

Det är en av Buchanans poänger, att man inte kan studera ett förslag i isolering och att man inte enbart kan titta på ett slags konsekvenser, om de totala och långsiktiga konsekvenserna ska förstås. Man måste också beakta den politiska dynamiken, givet egenintresserade aktörer, och hur systemet som helhet utvecklas.

Se tidigare inlägg om generalitet här och här.

Uppdatering: Den kloke dr Bergh påpekar, och SvD:s ledarsida upprepar, att centerns förslag ger upphov till obehagliga marginaleffekter. Docent Schultz ger dock centern sitt stöd. Det gör dock inte övriga Allianspartier.

Som tur är finns det en lag mot barnaga i Sverige (Föräldrabalken 6 kap. 1 §):

Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.”

Föräldrar har alltså inte rätt att göra vad de vill med sina barn. Men det finns, inte minst i religiösa kretsar, personer som trots det förespråkar aga, i enlighet med bibeln. Så här tycks t.ex. Livets Ords Ulf Ekman ha sagt vid ett besök i USA 1988:

We are facing a trial, and its coming up in December, for instigation to child abuse. Ha, ha, ha. Because you see, in Sweden you are not allowed to spank your kids, so we spank them anyway. You ask my son, he is here, he will tell you. So if the government tells us: You cannot do what’s in this Word, we tell them: ‘We’re sorry, we will obey you, but not when it is contradicting to the Word.’ So we told them that, and they got very upset. And we just enjoyed it.”

Nu visar en studie att barnaga kan ge en oförutsedd bieffekt som Ulf Ekman et alii kanske inte är så förtjusta i:

Researchers have uncovered another damaging consequence of spanking: risky sexual behaviors, or even sexual deviancy, when the child grows up.”

Vissa kristna är bekymrade över att alltför få barn till kristna följer i föräldrarnas fotspår:

Undersökningar visar att föräldrarna har två-tre gånger större betydelse än kyrkan för barnens andliga utveckling. … Ett bra tillfälle att knyta en starkare kontakt är när barnen får sin första egna Bibel, förklarar Mark. Det kan betyda oerhört mycket om föräldrarna vid det tillfället skriver en personlig hälsning på insidan av pärmen om vad Bibeln har betytt för dem i deras eget liv. Det kan vara första gången som barnet på djupet inser vad Bibeln betyder för mamma eller pappa.”

Men som Richard Dawkins påpekar är problemet det motsatta, att religiös tro påförs barn:

For parents to influence their children’s opinions and beliefs is inevitable and proper. But to tie labels to young children, which in effect presume and presuppose the success of that parental influence, is wicked and indefensible.”

Barn till muslimer kallas (och blir oftast) muslimer, barn till hinduer kallas (och blir oftast) hinduer och barn till katoliker kallas (och blir oftast) katoliker. Dvs. religiös tro är uppenbarligen inte en fråga om att granska och jämföra alternativ utan att indoktrineras av föräldrar. Barn har svårt att värja sig när vuxna auktoriteter säger saker:

With so many mindbytes to be downloaded, so many mental codons to be replicated, it is no wonder that child brains are gullible, open to almost any suggestion, vulnerable to subversion, easy prey to Moonies, Scientologists and nuns. Like immune-deficient patients, children are wide open to mental infections that adults might brush off without effort.”

Vad sägs om den radikala idén att inte dra in barn i religiösa sammanhang utan att låta dem ta ställning i en ålder då de förmår utvärdera religioner på ett rationellt och självständigt sätt?

Se ett tidigare inlägg om kristendomens, av Jesus inspirerade, strävan att påverka barn.

Uppdatering: En förskola som finansieras med offentliga medel vill att barnen ska be bordsbön. Sådant bör inte tillåtas, apropå indoktrinering; men jag finner det även moraliskt klandervärt att i hemmiljö lära barn att be bordsbön.

I ett avsnitt nyligen av BBC:s program The Big Questions deltog bl.a. Richard Dawkins och Lord Carey (tidigare ärkebiskop av Canterbury) i diskussionen av tre frågor:

1. Bör hädelse även fortsatt vara ett brott?*
2. Kan vi leva utan att ljuga?
3. Bör religion bara vara för vuxna?

Programmet kan ses här.

Häromdagen hade jag en animerad diskussion på lunchen med några kollegor om fråga 3, där jag hävdade att det är rimligt att sätta gränser, i synnerhet moraliska men också i vissa fall lagliga, för vad föräldrar i religionens namn ska få utsätta barn för.

_______________________

*Det finns även svenska kristna som vill att hädelse ska vara brottsligt!

Två gripande filmer, Mitt liv i rosa och The Blossoming of Maximo Oliveros, har fått mig att undra över det starka könstänkandet. När barn bryter mot invanda könsroller tycks många vuxna reagera våldsamt. Stackars lille Ludovic i den förra filmen plågas av såväl grannar som föräldrar, på ett sätt som gjorde mig djupt upprörd. Här kan han ses tvångsklippt (han ville ha kvar sitt lite längre hår):

Hur kommer det sig att människor reagerar på detta starka sätt? Jag förstår det inte. Vad exakt är så hotfullt med att en pojke uppvisar feminina drag och kanske vill bli en flicka? Varför är vaktslåendet om pojke och flicka, om han och hon, så angeläget? Jag frågar mig om det finns rationella argument eller om primitiva känslor styr, om en simplistisk drift att enkelt kunna se tillvaron svartvitt och dikotomt ligger bakom.

Här är Maximo, i den senare filmen, på bild med den polis han är kär i:

Se ett tidigare inlägg i denna fråga.

I Danmark är det tillåtet med insemination för ensamstående kvinnor, och jag anser att det bör tillåtas även i Sverige. Grunden för mitt synsätt är att det är bättre för ett barn att finnas till med en ensamstående mamma än att inte finnas till alls. Gitte Hansson, mamma till tvåårige Benjamin, som tillkommit genom assisterad befruktning, uttrycker det väl:

Han hade ju inte funnits om jag inte hade gjort det här.”

Det är den enkla men viktiga insikt som går kristdemokraterna förbi när de motsätter sig en lagändring:

Ett barn, oavsett hur det har tillkommit, behöver en mamma och en pappa. Det har varit principen i Sverige under alla år. Ingen vuxen har rätt till barn, men barn har rätt till två föräldrar, säger Cathrine Pålsson Ahlgren, kd:s ledamot i socialutskottet.”

Problemet är att Pålsson Ahlgren gör en felaktig jämförelse. Om U_i är ett barns livslånga välmående mot bakgrund av tillkomst- och uppväxtsituation i, allt annat lika, jämför hon U₁(födas efter insemination av ensamstående mor) med U₂(födas med två föräldrar) istället för att jämföra U₁(födas efter insemination av ensamstående mor) med U₃(inte existera).

Och eftersom hon utgår från ett barns livslånga välmående, vilket verkar helt rimligt, och eftersom hon bedömer att U₁<U₂, motsätter hon sig en lagändring.* Problemet är bara att hon bör jämföra U₁ och U₃ istället, och eftersom U₁ är positivt och U₃ noll bör slutsatsen istället bli att insemination för ensamstående kvinnor bör tillåtas i Sverige – om man utgår från barnets bästa och de faktiska alternativ som föreligger.**

Argumentationen för denna slutsats stärks ytterligare om U_1′(födas efter insemination av ensamstående mor och anonym donator)<U_1″(födas efter insemination av ensamstående mor och känd donator), eftersom fler barn då, genom den svenska lagstiftningen på området, kan få kunskap om vem donatorn är.

Ergo: Tänker man på barnets bästa och anser man att det är bättre att finnas till än att inte finnas till alls, då bör man tillåta insemination för ensamstående kvinnor. Anser man dessutom att barnet mår bättre av att kunna få reda på vem donatorn är (vilket jag själv inte är övertygad om) talar det ytterligare för en svensk reform på området. Ser man inte detta tror jag det beror på att man är drabbad av utopism-idealism (”kan vi inte uppnå det vi anser vara idealet, med två föräldrar, ska insemination inte tillåtas”).

_________________________________

*Man kan förstås ifrågasätta att barn mår bättre av två föräldrar än en, och om barn inte gör det faller Ahlgren Pålssons hela resonemang av det skälet allena. Men det är inte den poäng jag vill göra här, varför jag för argumentationens skull antar att hon har rätt på denna punkt.

**Pålsson Ahlgren skulle kunna argumentera emot genom att säga att kvinnan faktiskt skulle kunna skaffa sig en man istället och föda ett barn med två föräldrar närvarande. Detta övertygar emellertid inte, av tre skäl.

1. Om kvinnan hade kunnat och velat skaffa barn med en man istället hade hon givetvis gjort det.
2. Om förbud gäller i Sverige kan kvinnan hursomhelst låta sig insemineras i Danmark.
3. Även om kvinnan träffar en man efter en insemination och skaffar nya barn med honom “på vanligt sätt” kvarstår faktum att det är bättre att det inseminerade barnet existerar än att det inte existerar alls; dessutom får det ju därigenom en faktisk far, som Pålsson Ahlgren ser som så eftersträvansvärt.

Nyligen läste jag ett citat av Camille Paglia som har bitit sig fast i mitt sinne. Det är hämtat från boken Vamps & Tramps: New Essays (Vintage, 1994) och lyder så här:

Homosexuality is not ‘normal.’ On the contrary, it is a challenge to the norm; therein rests its eternally revolutionary character. Note I do not call it a challenge to the idea of the norm. Queer theorists – that wizened crew of flimflamming free-loaders – have tried to take the poststructuralist task of claiming that there is no norm, since everything is relative and contingent. This is the kind of silly bind that word-obsessed people get into when they are deaf, dumb, and blind to the outside world. Nature exists, whether academics like it or not. And in nature, procreation is the single, relentless rule. That is the norm. Our sexual bodies were designed for reproduction. Penis fits vagina: no fancy linguistic game-playing can change that basic fact. However, my libertarian view, here as in regard to abortion, is that we have not only the right, but the obligation to defy nature’s tyranny. The highest human identity consists precisely in such assertions of freedom against material limitation. Gays are heroes and martyrs who have given their lives in the greatest war of them all.” (s 70-71)

Jag har ofta tänkt i liknande banor när det gäller barnafödande, denna händelse som enligt de flesta står över allt annat och som är upphöjd över all kritik. Vill man inte ha barn anses det föreligga något allvarligt fel på en. Men barnalstring är resultatet av en biologisk drift och därför inte särskilt heroisk alls. Det heroiska är att utveckla en förmåga att distansera sig ifrån, att disciplinera, att tygla denna simpla drift. Den som med sitt förnuft sätter sig över naturens automatiska impulser, han är heroisk.

Jag är själv mycket lyckligt lottad, i det att jag har en underbar familj på alla sätt och vis. Vi stöttar, hjälper och uppmuntrar varandra i vadhelst vi företar oss och i vadhelst som händer. Men det är viktigt att inte glömma bort att familjen för andra kan vara ett fängelse, en plåga, en destruktiv miljö. Jag påmindes om det när jag igår såg den franska filmen Mon fils à moi i vilken en mor med extremt kontrollbehov driver sin son Julien till förintelsens brant. Utan hejd, och med katastrofala följder. Här kan de beskådas på promenad:

Familjeband är i regel bra, men de bör vara frihetliga till sin karaktär och villkorade. Jag tycker om att så är fallet i Sverige (se figur 1b och figur 1c, som visar familjebandens svaghet i olika länder och regioner, på s. 42–43 i Alberto Alesinas och Paola Giulianos uppsats “The Power of the Family“). Föräldrar är inte värda respekt om de mentalt eller fysiskt skadar sina barn, och de bör straffas och fråntas vårdnaden i sådana fall.

Uppdatering: Detta är en sajt för ungdomar vars föräldrar inte tillåter dem att leva i enlighet med sin sexuella läggning. Ett hedervärt initiativ.

När jag hävdade att man inte bör indoktrinera barn i religiösa frågor möttes jag av ett motargument:

• Premiss 1: Föräldrar och andra vuxna påverkar barn på olika områden.
• Premiss 2: Om man finner det acceptabelt med sådan påverkan på ett område måste man, för att vara konsekvent, acceptera sådan påverkan på alla områden.
• Premiss 3: Jag accepterar sådan påverkan i vissa fall men inte i alla.
• Slutsats: Jag är inkonsekvent och är därför inte trovärdig i min argumentation.

Slutsatsen stämmer dock inte, eftersom premiss 2 är felaktig. Det går att förespråka viss typ av påverkan utan att finna all typ av påverkan önskvärd. Sådan påverkan som jag anser falsk och skadlig motsätter jag mig, t.ex. försök att få ett barn att “bekänna sina synder till Jesus” eller försök att få ett barn att hylla Adolf Hitler. Jag motsätter mig däremot inte alls annan påverkan, t.ex. försök att inskärpa av vikten av att inte lägga handen på en varm spisplatta eller försök att lära ut Bertrand Russells liberala dekalog. De senare (men inte de förra) typerna av påverkan tror jag nämligen gynnar ett barns långsiktiga välmående och lycka.

Jag har noterat samma tankefel som ovan i diskussioner om tolerans och statlig neutralitet. Angående tolerans säger vissa att om man kräver tolerans på ett område måste man själv vara tolerant och själv kräva tolerans på alla områden (om man ska vara konsekvent). Angående statlig neutralitet säger vissa att om man kräver statlig neutralitet på ett område måste man kräva statlig neutralitet på alla områden (om man ska vara konsekvent). Båda dessa uppfattningar är felaktiga. Tolerans är bra på vissa, men inte på alla, områden; och statlig neutralitet är bra på vissa, men inte på alla, områden; och jag är inte inkonsekvent när jag hävdar det.

Se gärna vidare Karl Poppers “Paradox of Tolerance” samt mina små texter “Den missförstådda toleransen” och “A Clarification of Government Neutrality and Discrimination“.

Religiösa människor har förstått att om de ska lyckas bibehålla och sprida sina religioner måste de övertyga barnen. Dels är det lätt att övertyga barn – det ligger i deras “biologiska natur” att inhämta kunskap och att tro på det vuxna förebilder säger till dem – och dels bibehålls det mesta av vad man lär sig som ung upp i åren.

Det är mycket riktigt få anhängare av en given religion som har anslutit sig som vuxna; istället består den stora majoriteten av anhängare och utövare av personer som som barn fick höra, av föräldrar och andra, att “gud si och så existerar” och “det är ytterst väsentligt att vi tror på, dyrkar, följer och lyder honom och det som bok si och så säger att han har sagt”. Det är därför det finns dop- och omskärelseceremonier för barn och ungdomar, söndagsskolor, konfirmation, bar/bat mitzva etc., och dessa gör det mer sannolikt att ett barn till muslimer blir muslim, att ett barn till kristna blir kristen etc. Det är också därför religiösa föräldrar ofta älskar religiösa daghem och skolor, där ytterligare auktoritetspersoner (i form av lärare) kan påverka barnen.

Självaste Jesus förstod vikten av religiös indoktrinering i tidiga år. I Matt. 18:3 erkänner han att en barnslig, dvs. icke förnuftsbaserad, tro är att rekommendera – barn är ju så godtrogna:

Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket.”

Och i Matt. 19:14 säger han:

Låt barnen vara, och hindra dem inte från att komma hit till mig! Himmelriket tillhör sådana som de.”

Detta med att indoktrinera barn i religiösa frågor är i sanning ett av de mest upprörande ting som vuxna människor sysslar med. Föräldrar som utsätter barn för religiösa budskap och cermonier bör kritiseras och skämmas. Och börjar det inte bli dags att på allvar ifrågasätta offentligt stöd till religiösa friskolor?

Läs mer om hur religiösa läror sprids som virus i Richard Dawkins uppsats “Viruses of the Mind“; se även tv-programmet “The Virus of Faith” samt kapitel 9 i The God Delusion.

Katoliken Erwin Bischofberger argumenterar mot att KUB-test, som indikerar om foster har Downs syndrom, ska erbjudas gravida mödrar. Föga förvånande, eftersom Katolska kyrkan står för den dogmatiska och obehagliga synen att ett befruktat människoägg har “fullt människovärde”. Det spelar ingen roll om det rör sig om ett foster utan självmedvetande eller vad föräldrarna tycker. Till varje pris ska fostret födas, oavsett handikapp och skador. Det är livskvantitet, inte livskvalitet, som räknas. Så uppfriskande att förkasta detta förlegade synsätt och istället ta del av Peter Singers argumentation i frågan.

(Katolska kyrkan godtar dock abort under vissa omständigheter, om moderns liv är i fara. I och för sig bra, men hycklande. Ibland duger tydligen den utilitaristiska kalkylen. När människors moraliska intuitioner står i alltför stark strid med dogmerna, kanske?)

Det tycks inte vara en nackdel för ett barn att vara född sent på året. Men är det en nackdel att ha många syskon? Hans Grönqvist och Olof Åslunds nya studie torde lugna en och annan storfamilj. Sammanfattning:

Denna rapport studerar sambandet mellan familjestorlek och barns framgång i utbildningsväsendet och på arbetsmarknaden. Under de senaste åren har ett antal studier från olika länder ifrågasatt trovärdigheten i den tidigare forskningen på området. Det faktum att barn i stora familjer klarar sig sämre i genomsnitt speglar inte nödvändigtvis ett orsakssamband, utan kan bero på skillnader i bakomliggande icke-observerade faktorer. Våra resultat visar att det även för Sverige är lätt att felaktigt dra slutsatsen att fler syskon innebär sämre chanser för det enskilda barnet. Det verkar inte finnas några effekter på långsiktiga utbildningsmått, sysselsättning och inkomster. Däremot förefaller fler syskon ha en viss negativ effekt på slutbetyg i grundskola och gymnasium.”