Intellektet förstör

Karl Andersson rapporterar intellektuellt om en, som det verkar, fantastisk bok, Forbidden Colours av Yukio Mishima. Ett av de citat som jag fångades av är detta:

The spring-time of intellect, the time when it begins to grow – that was the poison, he felt, that caused the young man to lose his youth even as he watched.

Intellekt, och framförallt av intellekt uppblåst ålderdom, är överskattade: tacka vet jag ungdomens spontana, enkla och oförstörda fräschör!

Föräldrar med böcker

Vad är det för uppväxtvillkor som påverkar barns framtida utbildningsbeslut? En ny studie, ”Family Scholarly Culture and Educational Success: Books and Schooling in 27 Nations”, publicerad i Research in Social Stratification and Mobility (preliminär gratisversion här), tyder på att föräldrarnas bokinnehav när barnet är 14 år utgör en bra prediktor:

Children growing up in homes with many books get 3 years more schooling than children from bookless homes, independent of their parents’ education, occupation, and class. This is as great an advantage as having university educated rather than unschooled parents, and twice the advantage of having a professional rather than an unskilled father. It holds equally in rich nations and in poor; in the past and in the present; under Communism, capitalism, and Apartheid; and most strongly in China. Data are from representative national samples in 27 nations, with over 70,000 cases …

Det gäller att ha 500 böcker eller mer. Själv har jag definitivt det — men inga barn som kan dra nytta av dem. Forskarna påpekar att det inte är antalet böcker per se som spelar roll utan ”den kultur av lärande” som de symboliserar. Studien fokuserar emellertid bara på antalet böcker: jag undrar om effekten skulle skilja sig åt beroende på vilken typ av böcker det rör sig om. Det vore intressant att jämföra hem med 500 kiosklitterära alster (typ Liza Marklund), hem med 500 böcker i filosofi och nationalekonomi och hem med 500 högkvalitativa romaner.

Tidig utbildning ger resultat

Hur ska man se på utbildning av små barn? I vissa länder är det vanligt med s.k. preschool-undervisning, där barn i åldrarna 3-5 år får lära sig att läsa och räkna. I Sverige har jag en känsla av att många istället primärt vill låta barnen leka under dessa år, även om daghem nog försöker utbilda barnen en del. Om målet är att förbättra barnens kognitiva förmåga inför kommande skolstart förefaller utbildning av små barn utmärkt, enligt den nya studien ”Cognitive and Noncognitive Peer Effects in Early Education”, publicerad i Review of Economics and Statistics (preliminär gratisversion här):

We find statistically significant and robust spillover effects from preschool on math and reading outcomes, but statistically insignificant effects on various behavioral and social outcomes. We also find that peer externalizing problems, which most likely capture classroom disturbance, hinder cognitive outcomes. Our estimates imply that ignoring spillover effects significantly understates the social returns to preschool.

En fråga är om detta resultat talar mot vårdnadsbidrag och, mer allmänt, mot att låta barn primärt växa upp med hemmavarande föräldrar. Visst kan föräldrar lära barn att räkna och läsa, men i vilken mån görs det? Och med vilken grad av skicklighet? Annars kan man tänka sig preschool-utbildning även för hemmavarande barn, om föräldrar får kännedom om hur berikande de kan vara. En annan fråga är om mer regelrätt undervisning inte bör införas på daghem. Finns det kanske privata daghem som har gjort det redan? Vore jag förälder skulle jag i så fall välja ett sådant.

Se även denna artikel i New York Times om hur viktiga förskolelärare verkar vara.

Att sluta läsa en bok

Den flitiga bokläsaren JoAnn tvekar inte att sluta läsa böcker hon inte fångas av:

”I have some friends who will read a book to the bitter end, even though they dislike it intensely,” she says. ”To me, this is just a waste of time.”

Hur kan det komma sig att folk har fått för sig att de ska läsa klart varje bok de påbörjar? Tyler Cowen:

”People have this innate view — it comes from friendship and marriage — that commitment is good. Which I agree with,” he says. That view shouldn’t, he says, carry over to inanimate objects.

Jag måste erkänna att jag hittills har tänkt som JoAnns vänner: påbörjar jag en bok läser jag klart den, även om den inte alls visar sig tilltala mig. Det ska jag nu sluta med. En fråga är om e-boken underlättar en sådan rationell inställning — jag skulle tro det, rent psykologiskt. Bokläsande kommer framöver att kännas mer som att surfa på nätet eller se på tv — man fortsätter så länge man har lust, sedan klickar man sig fram till något annat. Ser du någon nackdel med detta ”trolösa” sätt att se på bokläsning? Den enda jag kan se är att man kanske går miste om en boks storhet i de fall storheten infinner sig först på slutet. Jag tror dock att korrelationen mellan en boks storhet i början och en boks storhet i slutet är hög, så denna risk torde vara liten. Dessutom, om man går vidare och läser en ny bok istället kan dess storhet i vilket fall visa sig vara större än storheten i den bok man övergav.

Vacker bibliofil

Thomas Andreasen:

Feminism för barn

Will, 6 år, och hans syster Vera, 3 år, är alltför könsstereotypa, anser deras mamma. Hon beslutar sig därför för att delge dem lite feministisk litteratur. Ett av tipsen: Pippi Longstocking! Vad tyckte då barnen?

Will: ”It was rubbish. It’s stupid. I like Mr Nilsson [Pippi's pet monkey] and the father who was washed overboard and the mother who is up in heaven. Actually, no, it’s not rubbish. It’s really funny.”
Vera: ”I think I loved it. It was beautiful. Pippi is beautiful.”

Att läsa som Roosevelt

Information om USA:s 26:e president, Theodore Roosevelt:

When Theodore Roosevelt did things, he did them with gusto. That included reading. Roosevelt was a voracious reader. The man devoured books like a hungry lion feasting on a fresh kill. … Roosevelt accomplished this feat because he knew how to speed read. Associates said he would would flip through two or three pages in a minute. Despite reading so quickly, Roosevelt could relate back in minute detail all of a book’s important points and even recite quotes from the text.

Så vill jag kunna läsa!

Nobelpristagare om den kristna guden

Nobelpristagaren i litteratur José Saramago skräder inte orden:

This time his target is the Bible itself, which he describes as ”a manual of bad morals,” and a ”catalogue of cruelties and of the worst of human nature.” … It took ”a thousand years and dozens of generations” to write the Bible, which depicts a ”cruel, spiteful, vengeful, jealous and unbearable God,” said the writer, who recommended people not to trust ”the God depicted in the Bible.” He said he would not have to settle accounts with God, because ”the human brain is a great creator of absurd notions, and God is the most absurd one of all.”

Så klartänkt, så uppfriskande!

Rationell monsterskräck

Jag har tidigare skrivit om det märkliga fenomenet, att få tårar i ögonen av en bok eller film – trots att man vet att det rör sig om fiktion. Kan en sådan reaktion betraktas som rationell? Är det rationellt att bli rädd av att se Frankensteins monster härja i en film? Richard Joyce hävdar i ”Rational Fear of Monsters”, publicerad i British Journal of Aesthetics, att det mycket väl kan vara det:

The proposition that I have endeavoured to present with plausibility is that in certain circumstances—those corresponding roughly to our emotional encounters with fictions—the mechanism underlying emotions is within our control. In other circumstances, no doubt, emotions are outside our control, but fiction seems a model example of where we can, within rough limits, command them (indeed, it might well be argued that this is the whole point of our interest in fiction). If, when we have these emotions, it is the norms of instrumental practical rationality that hold sway, then all that remains to be shown is that there are circumstances in which a person can be justified in thinking that having such an emotion will be to her good.

Detta är ett instrumentellt försvar av känsloreaktioner av fiktion: det rör sig om känslor som vi vill, och i förväg förstår att vi kommer att, uppleva. Därför kan de betraktas som rationella, om de också i slutändan bedöms vara till nytta av individen som upplever dem. En fråga man då kan ställa sig är varför människor vill uppleva starka känslor på detta sätt. Lindrar det livets tristess? Är det ett led i att ”behandla”, frigöra eller neutralisera andra, redan existerande känslor, som har med verkliga skeenden att göra? Eller finns andra förklaringar? Vidare kvarstår den psykologiska frågan: Hur kan människor bli känslomässigt berörda av något de vet är påhittat?

Hur mödrar kan hjälpa sina barn

Föräldrarnas utbildning är starkt korrelerad med barnens utbildningsprestationer. Hur kommer det sig? I en ny tysk studie av hur mödrar överför humankapital till sina barn, ”Intergenerational Transmission of Human Capital in Early Childhood”, finner Katja Coneus och Maresa Sprietsma följande:

Birth weight and the intensity of father’s support are important channels of transmission of human capital for both verbal and social skills. Moreover, reading stories to the child is most relevant for the transmission of verbal skills whereas for social skills, a crucial channel for maternal human capital is the attendance of institutional childcare. This implies that there is important scope for reducing educational inequalities by encouraging attendance of institutional childcare before age three and by increasing parental awareness of the high relevance of early verbal stimulation such as through reading stories.

Om föräldrar medvetandegörs om dessa faktorers vikt, borde även mödrar utan högre utbildning kunna hjälpa sina barn att lyckas bättre i skolan.

Kyrkan som företag

Ett av de mer spännande forskningsfälten inom nationalekonomin är religion. I senaste numret av Journal of Economic Literature recenseras en ny bok, The Marketplace of Christianity (MIT Press), av Robert Ekelund, Robert Hébert och Robert Tollison (EHT). Katolska kyrkan analyseras som ett monopolföretag. Som recensenten, Barry Chiswick, formulerar det:

Huvudkontoret

The medieval Roman Catholic Church is viewed by EHT as a contemporary corporation, with a CEO (the Pope), with upstream directors of various functions (the curia and cardinals), with geographically dispersed downstream divisions (local bishops, parish priests, and monks) that collect revenues from selling services (p. 94–95). The main church product was spiritual redemption, and the Roman Catholic Church offered this through a continuous price system. … The entry of competitors seeking to weaken the Roman Catholic monopoly was thwarted by manipulation of doctrine and by penalties, ranging from the mild to excommunication and death.

Men så kom protestantismen och utmanade monopolpriserna:

EHT contend that by raising the price it charged for monopoly services the Catholic Church encouraged individuals to seek a cheaper religion, and for the civil authorities that relied on the Church for legal services to find a cheaper (local or country-specific monopoly) supplier. … Those whose demand for religion was most sensitive to the Roman Catholic Church’s monopoly pricing were the first to break away.

Världen, även dess ”icke-materiella” inslag, förstås bättre med ekonomiska glasögon.

Två personer i en

Jag har under sommaren läst Robert Louis Stevensons lilla bok Strange Case of Dr. Jekyll and Mr. Hyde. En ruskig historia! Men också psykologiskt mycket intressant. Frågan är i vilken mån Dr. Jekyll är typisk när han beskriver sin dubbla natur i det avslutande kapitlet:

Though so profound a double-dealer, I was in no sense a hypocrite; both sides of me were in dead earnest; I was no more myself when I laid aside restraint and plunged in shame, than when I laboured, in the eye of day, at the futherance of knowledge or the relief of sorrow and suffering. And it chanced that the direction of my scientific studies, which led wholly towards the mystic and the transcendental, reacted and shed a strong light on this consciousness of the perennial war among my members. With every day, and from both sides of my intelligence, the moral and the intellectual, I thus drew steadily nearer to that truth, by whose partial discovery I have been doomed to such a dreadful shipwreck: that man is not truly one, but truly two.

Har du en ”ond” och en ”god” sida? Själv har jag svårt för en så dikotom uppdelning, som dessutom tycks utgå från en precis definition av ”ond” och ”god”. Snarare ser jag det som så, att många människor har en rad preferenser, varav vissa står i konflikt med andra (en intern konflikt) och varav vissa står i konflikt med andras preferenser (en extern konflikt). Å ena sidan kan man vilja göra x, men å andra sidan vill man det inte. Å ena sidan kan man vilja göra x, men andra kan vilja att man inte gör det. Konflikter, konflikter. Jag föreställer mig att många bär på preferenser som skulle chockera omgivningen – om de inte doldes eller förfalskades. Vi bär nog lite till mans på inslag av Mr. Hyde, även om vår yta är som Dr. Jekylls. Skulle vi, och andra, må bra av att vara mer ärliga om, och mer bejakande av, våra olika preferenser (eller personligheter)? Det kan man ju vara och göra utan att följa Dr. Jekylls exempel och ta ett medel som ger Mr. Hyde fritt spelrum. Det experimentet slutade ju inte så bra.

Är kvinnor lämpliga nationalekonomer?

Adjunkt Vilhelm Persson berättar följande, i Bo Baldersons Statsrådets verk (s. 10):

Jag skulle resa. Men ett villkor var ställt: jag skulle inte föras ut till ön med statsrådet vid ratten. Och Eva, hans äldsta dotter, hade genast erbjudit sig att hämta. Det är en mycket behaglig flicka, Eva. Lång, mörk — med litet av vallon över dragen. Försynt och stillsam, helt olik sin far. Föräldrar får inte ha favoriter. Men morbröder får och jag har nog aldrig kunnat dölja att Eva står mitt hjärta nära. Hon är tjugo år och läser statistik och nationalekonom vid universitetet. Det är kanske inte de ämnen jag skulle anse lämpliga för en ung, söt flicka. Men jag är ett gammalt fossil och ungdomen bryter glatt vägar genom könsbarriärerna…

Ja, adjunkt Persson är i vissa avseenden ett gammalt fossil: visst lämpar sig nationalekonomi utmärkt även för kvinnor. Förresten undrar jag om det kan vara en viss nybliven professor som har stått förebild för Balderson. Hur många nationalekonomer vid namn Eva kan det finnas?

Det ideala ressällskapet

Sophia Dembling förklarar:

I always carry a book when I travel for when I need to create a quiet place for myself. Travel is wonderful and exhausting and over-stimulating. Sometimes I need to escape into the tranquility of reading.

Vi är samma andas barn, hon och jag.

Tips: Tyler Cowen.

Indoktrinering i skolan

Igår såg jag en fantastisk iscensättning av Witold Gombrowicz roman Ferdydurke på Turteatern. Boken har ett filosofiskt djup och handlar om spänningen mellan det genuina och det socialt påtvingade, mellan det okonstlade och det poserande, mellan spontan ungdom och kuvad mognad. Uppfostran, utbildning och försök att bringa civilisation har också en kostnad. Vi indoktrineras att tänka på ett visst sätt, att präglas av Formen. Ett exempel från en lektion i en polsk skola (s. 39—40):

Låt mig alltså se, fortsatte han strängt och tittade på schemat, vad skulle vi göra i dag? Jovisst ja, förklara och påvisa varför den store skalden Slowacki väcker vår kärlek, beundran och hänförelse. … Varför? Jo, därför, mina herrar, att Slowacki var en stor skald. Walkiewicz, tala nu om varför! Säg efter, Walkiewicz! Varför finns denna förtrollning, denna kärlek, dessa tårar, denna hänförelse, denna magi? Varför slitas våra hjärtan? Varför Walkiewicz? …
—Därför att han var en stor skald, magistern, sa Walkiewicz.
Gossarna karvade i bänklocken med sina pennknivar och rullade ihop små bollar av papper som de stoppade ner i bläckhörnen. Läraren suckade, tappade andan, såg på sin klocka och fortsatte som följer:
—Han var en stor skald, glöm inte att han var en stor skald. Varför känner vi kärlek, beundran, förtjusning? Därför att han var en stor skald, en stor skald. Försök nu få in detta ordentligt i era förstockade träskallar, och säg efter mig: Julius Slowacki var en stor skald, en stor skald, vi älskar Julius Slowacki och hans dikter tjusar oss därför att han var en stor skald — och därför att hans strofer äger en odödlig skönhet som väcker vår djupaste beundran.

Ja, så  gick undervisningen till. Saker fastslogs. Men det imponerade inte på alla:

Denna framställningsnivå gick en av gossarna på nerverna. När han inte stod ut längre utbrast han:
—Men om han inte rör mig det minsta då? Om han helt enkelt inte intresserar mig? Om jag inte kan läsa två rader av honom utan att somna… Gud hjälpe mig, magistern, men hur skulle jag kunna falla i hänryckning om jag inte faller i hänryckning?
Hans ögon höll nästan på att tränga ut ur sina hålor. Han satte sig igen, som om han överväldigats av vad han just hade sagt. Hans barnsliga bekännelse fick läraren att kippa efter luft.
—Håll mun, Kotecki, för Guds skull, sa han. Du försöker få mig på fall, Kotecki. Det blir underbetyg för Kotecki. Han vet inte vad han talar om.
Kotecki: Men magistern, jag förstår inte. Jag förstår inte hur jag skulle kunna falla i hänryckning om jag inte faller i hänryckning.
Läraren: Men Kotecki, hur skulle du kunna undgå att falla i hänryckning då jag redan tusentals gånger förklarat för dig att du faller i hänryckning?
Kotecki: Magistern har förklarat det, men jag faller inte i hänryckning.

Så fortsätter meningsutbytet. Friska fläktar! Bort med förljugenheten! Ungdomens vilja till autonomi i tänkandet inger hopp! Allt var inte bättre förr i skolan.

Hur presstödet fungerar

När staten erbjuder subventioner och bidrag finns en risk för att människor ändrar sitt beteende, så att det istället för att ägnas åt produktiv verksamhet ägnas åt att försöka få och behålla favörer. En strålande illustration av en sådan effekt, och av att regleringar lätt får oavsedda konsekvenser, ges i Bo Baldersons bok Statsrådets verk:

Till generaldirektör hade kallats och utnämnts Arvid Västermark, 60 år, ditintills utgivare av en av partiets större landsortstidningar. Hans främsta merit för den nya sysslan var, om jag fattat statsrådet rätt, inte administrativ duglighet eller organistatorisk talang, utan en oföränderlig upplaga på sin tidning, Arbetarkraft. (På orten hade den bara en konkurrent, Kristliga Dagbladet. Arbetarkraft ledde sedan länge upplagemässigt med ett par hundra exemplar och fick alltså inte del av det statliga presstöd, som tillkommer det organ som presterar den klenaste försäljningen. Arbetarkraft gick emellertid med kraftigt underskott och LO och Partiet tröttnade omsider att subventionera och beslöt att Arbetarkraft till varje pris måste erövra positionen som ortens minst spridda tidning. Statsrådet har berättat om den makabra upplagestrid i presstödets tidevarv som följde.

Ska vi rädda liv? Kan vi?

Peter Singer är professor i moralfilosofi vid Princeton University. I en ny bok, The Life You Can Save (utdrag), talar han sig varm för att vi som rika individer och länder bör göra mycket mer för att hjälpa världens fattiga. Han inleder med att beskriva en situation där ett litet barn håller på att drunkna och där du kan rädda det till låg kostnad. Bör du inte hoppa i och rädda barnet? De flesta svarar ja. Men Singer frågar vidare:

Now think about your own situation. By donating a relatively small amount of money, you could save a child’s life. Maybe it takes more than the amount needed to buy a pair of shoes—but we all spend money on things we don’t really need, whether on drinks, meals out, clothing, movies, concerts, vacations, new cars, or house renovation. Is it possible that by choosing to spend your money on such things rather than contributing to an aid agency, you are leaving a child to die, a child you could have saved?

Det är svårt att inte känna sympati för Singers hållning. Men även om man delar målet är det inte säkert att donation av pengar är ett särskilt effektivt medel. Professor William Easterly tar i en recension fasta på just det:

Unfortunately, there are several differences between these two situations. The most important is that you know exactly what to do to save the child, whereas it is not at all clear that you (or anyone else) knows exactly what to do to save the lives of poor children or how to get them out of extreme poverty.

Är en sådan invändning ett skäl att inte donera (rejält) med pengar? Kanske, kanske inte. Det beror i hög grad på om det kan göras trovärdigt att det finns hjälpkanaler som verkligen gör skillnad. Är inte Läkare utan gränser en sådan? Finns andra?

I vilket fall tycker jag om att Singer utmanar oss i vår bekvämlighet och i vårt närsynta krisbeklagande. Vi har det trots allt bra; många andra har det sämre; kan vi göra något för dem? Förutom, förstås, att peka på behovet av institutionella reformer som ger tillväxt och reducerar fattigdom (ett påpekande som på intet sätt står i principiell konflikt med ett personligt givande).

Boken kommer i svensk översättning, Det liv du kan rädda, i april.
Se Peter Singer tala med Tyler Cowen om boken på Bloggingheads.
Se tidigare inlägg om Peter Singer här och om William Easterly här. Se även inläggen ”Fattigdomen minskar pga. ekonomisk tillväxt” och ”Hur förbättras livet för världens fattiga?”.

Trånga små själar

Den 30-årige huvudpersonen i Ferdydurke, en roman av Witold Gombrowicz, känner av kostnaden av att ingå i ett socialt sammanhang:

Vilken förbannelse att det inte finns något fast och slutgiltig ordning i våra liv på denna planet, att allting här är i evig rörelse, i ständig växling, att var och en måste förstås och uppskattas av sin nästa, och att vad dumma och inskränkta tänker om oss skall vara lika viktigt som vad kloka, subtila och skarpsynta tänker! Ty djupast är människan avhängig av den bild av henne som skapas i en annans själ, även om den själen är en kretins. Och jag protesterar med all kraft mot dem av mina kollegor som intar en aristokratiskt föraktande attityd inför de okunnigas åsikter och säger: Odi profanum vulgus. Vilken billig undanflykt, vilket eländigt sätt att smita undan från verkligheten i förljugen inbilskhet! Tvärtom hävdar jag att ju dummare och mer eländig kritiken är, desto mer klämmer den åt, precis som en sko som är för trång.

Åh, dessa mänskliga åsikter, denna avgrund av omdömen och åsikter om ens intelligens, om ens hjärta och varenda detalj i ens varelse som släpps loss när man varit oförsiktig nog att klä sina egna tankar i ord, sätta dem på papper och sprida dem bland människor! Åh, papper, papper! Ord! Ord! … Och så har vi lantjunkarnas åsikter, pensionärernas, de lägre ämbetsmännens småaktiga kritik och de högre ämbetsmännens byråkratiska domar, landsortsadvokaternas ställningstaganden och de ungas extremistiska åsikter, gamla herrars hänförda meningar för att nu inte tala om doktorinnors, barns, kvinnliga kusiners, jungfrurs och kokerskors åsikter, ett helt hav av åsikter som definierar oss och formar oss i andra människors själar. Det är som att födas i tusentals trånga små själar! (s.10—11)

Det finns starka skäl för social distans, atomism och autonomi. Talet om gemenskap och sammanhållning som enbart goda företeelser bör avvisas. De lägre ämbetsmännens småaktiga kritik, bara en sådan sak!

Se de tidigare inläggen “Är tillit mellan människor enbart bra?”, ”Atomistisk sammanhållning” och “Konflikten mellan individualism och sammanhållning”

Tårar i ögonen av bok eller film

Anna Karenina - eller Greta Garbo

Händer det att du blir känslomässigt berörd av något uppdiktat, av något du läser i en bok eller ser på film? Det hände t.ex. mig när jag såg filmerna La Zona och The History Boys. Att vi påverkas emotionellt av något som vi faktiskt vet är påhittat är en paradox. Filosofen Stephen Davies analyserar bl.a. denna version av paradoxen i ”Responding Emotionally to Fictions”:

1b  To feel pity, a person has to believe that another person or creature suffers or is in a pitiable situation.
2b  Diana, a reader of Tolstoy’s Anna Karenina, does not believe that Anna suffers, since (she knows) Anna does not exist.
3b  Yet Diana pities Anna.

Han går igenom olika försök att lösa upp paradoxen — t.ex. att ifrågasätta 2b genom att hävda att Diana inte tror att Anna lider eftersom hon vet att Anna inte existerar i denna världen men att Diana tror att Anna lider i fiktionens värld; och att ifrågasätta 1b genom att hävda att en korrekt länk mellan en känsla och dess avsedda objekt kan säkerställas genom make-believe, inte bara genom belief. Hans eget förslag till lösning kan sammanfattas så här:

Hers is one of a wide variety of reactive emotions that are perfectly understandable and appropriate when directed to fictions. Indeed, her emotion is one indicator that she follows the fiction with understanding. Moreover, her reaction is of a kind that might be elicited by any genre or medium of fiction. There is no paradox in her emoting as she remains aware that it is a fiction to which she responds. 

Själv tycker jag fortfarande att det är lite konstigt att man ofta reagerar som man gör på det man vet är fiktion. Jag undrar i vilket fall hur det kommer sig att människor reagerar så olika. Vissa verkar ha lättare att känna med påhittade figurer än andra. Slutligen: Föreligger en korrelation mellan att bli berörd av uppdiktade varelser och att bli berörd av faktiskt levande varelser? Tycker Diana mer synd om en granne som lider än vad någon som inte tycker synd om Anna Karenina gör?

En sådan chef skulle man ha

I Witold Gombrowicz roman De besatta skaffar sig flickan Maja vid ett tillfälle jobb:

När Maja frågade om sina arbetsuppgifter blev han mycket hövlig och fick något vädjande i blicken. ”Kärnan,” utbrast han jäktat, ”er främsta och viktigaste arbetsuppgift är att inte ta upp min tid. Kom aldrig med några fler frågor.” (s. 210)

Åldrande och död

I Statsrådets verk av Bo Balderson har statsrådet tvingat sig till lift i jakten på generaldirektör Västermarks mördare. Bilens förare verkar, som jag, företrädesvis uppskatta ungdom:

”Västermark?” sa den unge. ”Stod det inte om honom i tidningen? Fyllde han femti? Eller dog han?” Det var uppenbart att ynglingen inte ansåg skillnaden stor.

Nationalekonomi i bästsäljare

Under min semester i Thailand läste jag Jeffrey Archers nya bok A Prisoner of Birth. Döm om min förvåning när jag upptäckte vad huvudpersonen Danny, i sitt försök att under och efter en lång fängelsevistelse ta en högskoleexamen, fick ta sig an för litteratur:

Danny was reading Milton Friedman’s Tax Limitation, Inflation and the Role of Government, and taking notes on the chapter about the property cycle and the effects of negative equity, when the phone rang. After two hours of studying, he was beginning to feel that anything would be an improvement on Professor Friedman. (s. 401)

As soon as he heard the door close, he put down Adam Smith on the theory of free-market economics and walked across to the table. (s. 474)

During his lunch break, Danny decided to take a walk and grab a sandwich before he attended Professor Mori’s lecture. He tried to recall the six theories of Adam Smith in case the professor’s hovering finger ended up pointing at him. (s. 526)

Nu undrar jag:

1. På vilka svenska kurser i nationalekonomi ingår verk av Milton Friedman och Adam Smith?
2. Blir man trött på Milton Friedman efter blott två timmar?
3. Vilka är egentligen Adam Smiths sex teorier?
4. Finns referenser till nationalekonomer i fler skönlitterära verk?
5. Hur ofta förväntas svenska studenter kunna kurslitteraturen på föreläsningarna?

Framtidens barn

Korp och räv i samspråk

Arthur Schopenhauer i Parerga und Paralipomena:

”A mother gave her children Æsop’s fables to read, in the hope of educating and improving their minds; but they very soon brought the book back, and the eldest, wise beyond his years, delivered himself as follows: This is no book for us; it is much too childish and stupid. You can’t make us believe that foxes and wolves and ravens are able to talk; we’ve got beyond stories of that kind!

In these young hopefuls you have the enlightened Rationalists of the future.”

Mona Sahlins boksmak

Mona Sahlin

Tänka sig, Mona Sahlin läste samma böcker som jag i sin ungdom:

”Vad läste du själv som barn?
- Mest blev det Wahlströms gröna och röda bokserie, som Kitty-böckerna. Och så tyckte jag om Enid Blythons [sic] Fem-böcker.”

Jag minns hur jag i unga år cyklade till Sandbergs Bokhandel i Tranås för att köpa den ena Fem-boken efter den andra för min veckopeng. Det var tider, det!

Flytande moral

I Doktor Glas formulerar Hjalmar Söderberg åtskilliga filosofiska uppfattningar som, vad jag förstår, var chockerande då boken kom ut 1905. En del av dessa uppfattningar är nog fortfarande kontroversiella, men jag finner många av dem uppfriskande och tilltalande.

Här följer ett mycket intressant utdrag där doktorn resonerar, helt korrekt, anser jag, kring moralens karaktär:

Käre vän, moralen befinner sig, det vet du likaväl som jag, i flytande tillstånd. Den har undergått märkbara förändringar till och med på de ilsnabba ögonblick som vi två ha levat i världen. Moralen, det är den berömda kritcirkeln kring hönan: den binder den som tror på den. Moralen det är andras åsikter om det rätta. Men här var det ju fråga om min! Det är sant, i en mängd fall, kanske i de allra flesta och oftast förekommande, stämmer min åsikt om det rätta någorlunda överens med de andras, med ‘moralen’; och i en mängd andra fall finner jag divergensen mellan mitt jag och moralen icke vara värd de risker som en avvikelse kan draga med sig, och underordnar mig därför. På så sätt blir moralen för mig medvetet vad den i praktiken är för alla och envar, ehuru icke alla veta av det: – icke en fast och över allting bindande lag, men en i vardagslag brukbar modus vivendi i det ständiga krigstillståndet mellan jaget och världen. Jag vet och erkänner, att den gängse moralen så väl som den borgerliga lagen i sina stora allmänna grunddrag uttrycker en rättsuppfattning, som är frukten av oöverskådliga tiders från släkte till släkte ärvda, långsamt ökade och ändrade erfarenhet om de nödvändigaste villkoren för människors sammanlevnad med varandra. Jag vet, att i stort sett dessa lagar någorlunda allmänt måste respekteras, om livet alls skall kunna levas här på jorden av varelser sådana som vi, varelser, otänkbara inom varje annan ram än samhällsorganisationens och uppfödda med alla dess växlande rätter, bibliotek och museer, polis och vattenledning, ljus på gatorna, natthämtning, vaktparad, predikningar, operabalett och så vidare. Men jag vet också, att de människor som det har varit något bevänt med aldrig ha tagit dessa lagar pedantiskt. Moralen hör till husgerådet, inte till gudarna. Den skall begagnas; den skall inte härska. Och den skall begagnas med urskillning, ‘med ett litet saltkorn’. Det är klokt att ta seden dit man kommer; det är enfaldigt att göra det med övertygelse. Jag är en resande i världen; jag ser på människornas seder och tar upp vad jag har bruk för. Och moral kommer av ‘mores’, seder; den vilar helt och hållet på seden, bruket; den har ingen annan grund.”

Boktips: Du store Gud?

Nu har Christopher Hitchens bok om religion, God Is Not Great: How Religion Poisions Everything, utkommit på svenska med titeln Du store Gud? Hur religionen förgiftar allt. Han menar inte bara att religionen är falsk utan också att den är skadlig. Köp, läs och lär här.

I detta tv-inslag diskuterar han sin bok:

Vardagslivets tristess

Måndag igen. Hjalmar Söderberg beskriver träffande i Martin Bircks ungdom hur livet kan te sig rätt trist många gånger:

Han kom till ämbetsrummet, han fick en plats vid ett bord och en tjock räkenskapsbok att granska. Han räknade igenom kolumn efter kolumn. Om summorna stämde, skulle han sätta kråkor i kanten; om de inte stämde skulle han göra anmärkning. Men de stämde alltid. Martin fick småningom den övertygelsen, att det aldrig förekom några fel i dessa räkenskaper, och när denna övertygelse en gång hunnit bli rotfast hos honom, slutade han alldeles upp att räkna och satte bara kråkor. Och emellanåt såg han upp från sitt verkliga eller låtsade arbete och lyssnade till flugornas surrande och regnets plask mot fönsterblecket, eller till de äldres samtal och gräl, eller till en blind man, som spelade flöjt på gården.

Och han sade till sig själv:
- Detta är alltså livet.

Ja, visst finns det sådana inslag i livet. Desto viktigare att försöka fylla det med sådant som lyfter upp och ger lycka, som kontrast till det gråa, trista, enahanda. Det gäller att inte resignera. Så — nu åter till räkenskapsboken, med entusiasm!

Insiktsfull författare

Science fiction-författaren Arthur C. Clarke är död. (Jag skriver dock inte ”R.I.P.”) Science fiction är en litterär genre som aldrig har tilltalat mig det minsta. Det gör däremot Clarkes personliga insikter. Av ett antal citat av honom gillar jag detta bäst:

The greatest tragedy in mankind’s entire history may be the hijacking of morality by religion.

Se mer om kristendomens bristfälliga etik här.

Katolska kyrkans rädsla

En av Bertrand Russells teser är att religion har sin primära grogrund i rädsla:

Undoubtedly the most important source of religion is fear; this can be seen in the present day, since anything that causes alarm is apt to turn people’s thoughts to God.

Det tror jag är korrekt. Men det är inte bara de enskilda människorna som är rädda för världen som den är – det är också Katolska kyrkan som institution. I dess fall rör rädslan kunskap. I över fyrahundra år, från 1559 till 1966, förbjöd denna kyrka sina medlemmar att läsa ett stort antal böcker som ansågs förkunna omoral eller teologiska felaktigheter. Listan hade det tjusiga namnet Index Librorum Prohibitorum.

Bland de författare som drabbades av detta förbud kan nämnas Jeremy Bentham, Daniel Defoe, Graham Greene, Thomas Hobbes, David Hume, Immanuel Kant, John Locke, John Stuart Mill, Blaise Pascal, Jean-Jacques Rousseau, Jean-Paul Sartre, Baruch de Spinoza, Emanuel Swedenborg, Voltaire och Émile Zola. Vissa ateister, t.ex.  Nietzsche och Schopenhauer, stod inte med på listan, eftersom deras verk genom att vara kätterska (dvs. genom att explicit motsäga katolska dogmer) ipso facto var förbjudna.

Var skulle västvärlden som vi förstår den idag befinna sig utan tankar från de författare som fanns med på denna förbudslista? Tanken svindlar. Katolska kyrkans handlande är en stor skamfläck i den västerländska historien, särskilt med tanke på den makt denna kyrka har haft, både över enskilda och över stater. Att, som vissa gör, framställa den Katolska kyrkan som en lämplig källa för etisk vägledning är upprörande. Som tur är lyckades kyrkan inte förhindra kunskap och argumentation att spridas.

Det otäcka är att det finns kristna idag som försöker begränsa yttrandefriheten när det gäller kritik av religion.

Storslagen bok

Min gode vän Karl insisterade 2003 på att jag skulle läsa Witold Gombrowicz. Jag tvekade till en början, då jag aldrig hade hört talas om denne polske författare. Men efter några sidor av Pornografi var jag fast. Gombrowicz är en mästare! Han är särskilt skicklig i studiet av människans inre drivkrafter. Hans förmåga att se bortom konventioner och form – eller kanske snarare att sätta in konventioner och form i ett sammanhang där de utmanas och attackeras – och att avskalat och ärligt porträttera attraktion, besatthet och omognad är enastående.

I nyss nämnda bok får man följa två äldre män som blir totalt fixerade vid en tonårspojke och en tonårsflicka, som de försöker fösa samman erotiskt. De spekulerar, de förleder, de intrigerar – och de smyger i buskarna, fulla av förvridna analyser och fantasier. De kan inte motstå ungdomens kraft och vill forma världen i enlighet med sin starka vision om hur attraktion ska se ut.

Jag känner till viss del igen mig själv i männen. Precis som dem älskar jag att analysera och ifrågasätta dogmer och normer (utan att förkasta dessa företeelser på ett principiellt plan), att låta mig uppfyllas av fascination över skönhet och ungdom* och att se livet som ett spel. Men till skillnad från dem är jag mer en utomstående obeservatör än en aktör.

_____________________

*Fascinationen över ungdom och skönhet yttrar sig i boken bl.a. i att en av männen inte kan undgå att tänka, då han ser tonårspojken, som vore han världens medelpunkt, som tränger sig på, som det inte går att värja sig mot:

(the boy, the boy).

Skönhetens linje

Den underbara boken The Line of Beauty av Alan Hollinghurst är nu översatt till svenska. Jag är väldigt förtjust i slutklämmen på Aftonbladets recension:

… är det någonting man kan lära sig av Skönhetens linje så är det att det faktiskt är tillåtet att gilla saker enbart för att de är vackra.

Se ett mig kärt citat från boken och tv-serien.

Boktips

Se mig i ett kort videoklipp rekommendera en strålande bok.

►

Sann passion

Livet ter sig ibland så grått och trist. Man arbetar plikttroget på, men utan större entusiasm. Därför är det understundom viktigt med sann passion i livet, så att man känner att man lever och av det slaget att man riskerar något för att uppleva den till fullo.

Precis det ”drabbade” Theodore Koch i Edmund Whites senaste roman Hotel de Dream, som jag har läst under julhelgen med stor behållning. Ett omskakande alster! Theodore är en gift bankman med två barn som plötsligt en dag blir fullkomligt överrumplad av plötslig och intensiv kärlek till tonårspojken Elliot. Han riskerar allt – ekonomi, jobb, äktenskap, status – för att fullfölja denna passion, som han liknar vid ett narkotikaberoende. Jag berättar inte hur det slutar.

När kände man att man levde på det sättet senast?

Tycker du inte heller om poesi?

Jag läste häromdagen ”Mot poeterna” av Witold Gombrowicz – och blev upplyft:

Tesen i denna skiss: att nästan ingen tycker om dikter och att verspoesins värld är en fiktiv och förljugen värld.

Jag blev upplyft eftersom jag inte tycker om dikter särskilt mycket (men det finns undantag) och eftersom jag tilltalas av Gombrowicz ständiga förmåga att påpeka att kejsaren faktiskt är naken. Han ser bortom yta och konvention – hans analys penetrerar falskhet och förljugenhet varhelst de uppträder.

Publicera din egen bok

En god vän informerar mig om Vulkan, en ny tjänst som möjliggör publikation av egna böcker (såväl i fysisk som i digital form).

 

Har du något fräscht manus i skrivbordslådan eller datorn kanske detta kan vara av intresse, i alla fall om Norstedt eller Studentlitteratur inte har nappat ännu eller om de inte lär göra det framöver heller.

Till Tintins försvar

Tintin har länge varit min favoritserie. Nyligen kritiserades särskilt albumet Tintin i Kongo för att vara rasistiskt. Visst ligger det något i det – men jag tillhör dem som inte vill historieföralska utan anser det viktigt att låta litterära verk förbli oändrade – och tillgängliga – även när vi inte tycker om alla delar av innehållet. (Det gäller även Tio små negerpojkar Och så var de bara en och Pippi Långstrump i Söderhavet.)

Till Tintins (eller rättare sagt Hergés) försvar vill jag lyfta fram albumet Castafiores juveler. Där tas fördomar mot romer upp – och de kommer på skam. Kapten Haddock insisterar också på att låta dem bo på en fin äng vid Moulinsart istället för på kommunens soptipp, dit polisen hänvisat dem. En bra motvikt mot Tintin i Kongo, alltså.

Bianca Castafiore är för övrigt i mycket fin form i juvelalbumet, men det är lite si och så med hennes minne. Hon lyckas under kort tid kalla kapten Haddock för följande: kapten Bartock, kapten Balzack, kapten Kappock, kapten Koddack, kapten Mastock, kapten Hammock, kapten Kolback, kapten Karbock, kapten Karnack, kapten Hoklock, kapten Kornack, kapten Hablock, kapten Maggock och kapten Medock.

Ti-hi!

Ebbe Carlsson

Jag läste nyligen Anders Isakssons biografi om Ebbe Carlsson. Jag gillade en sak i Ebbes regianvisning för hur minnesstunden efter hans död skulle genomföras:

Det får inte vara en lokal med religiös anknytning. … [N]ågon kista eller några religiösa eller vidskepliga symboler får under inga förhållanden förekomma.

Här kan man se honom träda fram och berätta om att han har aids.