Nonicoclolasos

Archive for the ‘demokrati’ Category

Vad har demokratiskt valda ledare rätt att besluta?

Den fruktbara och spännande debatten om hur liberaler bör se på invandring fortsätter. Denna gång är det LUF:s Adam Cwejman som, enligt min mening förtjänstfullt, fortsätter debatten med Tino Sanandaji. Den senare har också svarat. Min egen syn har jag utvecklat i flera inlägg — se länkar längst ned — och för att inte upprepa mig vill jag här endast kommentera en ny sak Tino skriver:

Liberals and libertarians in positions of power simply do not have the right to give away the collective assets of Swedish citizens based on their private ideological axioms and their private altruism toward the world.

Detta yttrande finner jag mycket anmärkningsvärt, då det antyder att en demokratiskt vald majoritet i Sveriges riksdag enligt Tino inte har rätt att besluta om en generös invandringspolitik om denna innefattar en statsfinansiell belastning.

Det är till att börja med oklart vad Tino menar med rätt här. Är det en legal rätt eller en ”moralisk” rätt han avser?

  • Om en legal rätt: Jag undrar vilken lag Tino menar förbjuder en demokratiskt vald majoritet att fatta ett beslut som ökar de offentliga utgifterna på ett sätt som gynnar icke-svenska medborgare. Är dagens invandring alltså inte bara oönskad utan även olaglig? Står dagens svenska bistånd också i strid med svensk lagstiftning? Vilket lagrum har han i åtanke?
  • Om en ”moralisk” rätt: Varifrån kommer denna moraliska utsaga som stipulerar vad en demokratiskt vald majoritet i Sveriges riksdag får och inte får besluta? Det finns en enorm mängd moraliska uppfattningar om vad som är rätt och fel, men vad finns det för skäl att se någon av dem som bindande för en svensk riksdagsmajoritet, så länge de inte är kodifierade i svensk lag?

Låt oss koppla detta resonemang till Tinos flitigt använda analogi mellan en stat och en privat klubb (som jag förvisso har argumenterat mot här, men låt oss bortse från det nu). Vi kan säga att vi talar om en golfklubb. Antag att klubben har stadgar som säger att medlemmarna väljer en styrelse, att medlemmarna väljer en liberal-libertariansk styrelse och att det i stadgarna inte står något om att styrelsen inte får släppa in icke-medlemmar som nyttjar klubbens resurser. Antag vidare att styrelsen fattar just ett sådant beslut: icke-medlemmar får spela gratis på banan och dricka gratis drinkar i klubbhusets bar. Hur går det att säga att styrelsen inte har rätt att fatta ett sådant beslut? Stadgarna lägger inga hinder i vägen; återstår då att de inte har en ”moralisk” rätt att fatta ett beslut av det här slaget. Men vems moral ska gälla och styra? Moraluppfattningar skiljer sig åt och går inte att åtskilja med rationella metoder. En medlem stödjer beslutet, då han finner det moraliskt rätt att stödja sämre lottade icke-medlemmar; en annan bestrider det, då han finner det moraliskt rätt att enbart gynna välbärgade medlemmar. Som jag ser det har styrelsen faktisk rätt att fatta sitt beslut, och sedan får nästa val avgöra om medlemmarna har förtroende för den eller ej. Om inte, kan en ny styrelse väljas som ändrar beslutet. Men precis som den då avsatta styrelsen hade (”laglig”) rätt att öppna upp för icke-medlemmar, har en ny styrelse (”laglig”) rätt att stänga för icke-medlemmar.

Som jag ser det förespråkar Tino en anti-demokratisk uppfattning. Om jag har missuppfattat den saken är jag den förste att dra en suck av lättnad.

Se även inläggen ”Tino om invandring” (notera Tinos aktiva deltagande i kommentarsfältet), ”Ska stater ses som klubbar?””Invandring och stöd för välfärdsstaten””Egoistiskt invandringsmotstånd”, ”Hur påverkar invandring de offentliga finanserna?””Invandring och offentlig sektors storlek” och ”Bör libertarianer välkomna fri invandring till välfärdsstaten?”.

Written by Niclas Berggren

20 maj 2011 at 20:23

Demokrati och ekonomiska reformer

Om man förstärker demokratin, hur påverkar det genomförandet av liberaliserande, ekonomiska reformer? Är demokrati förknippad med större eller mindre reformbenägenhet? Teoretiskt finns det argument som talar för båda delarna; i en ny empirisk studie, ”Democracy and Reforms: Evidence from a New Dataset”, som studerar demokrati (mätt enligt Polity IV) och ekonomiska reformer i 150 länder under perioden 1960-2004, rapporteras följande:

The main conclusions of the paper are that 1) democracy and economic reforms are positively correlated (after controlling for country and reform-specific characteristics, any interaction between country and reform characteristics, and global reform waves); 2) this correlation is robust even after we control for standard factors, which are usually correlated with reforms and democracy, including bureaucratic quality and education, and political stability; 3) the correlation is also robust to the variables that are usually associated with reforms (but not necessarily with democracy) such as crises, neighboring country effects, and compensation schemes; and 4) there is no evidence that economic reforms pave the way for political reforms. The strong correlation between (lagged) democracy and the adoption of economic reforms, even controlling for many possible omitted factors as well as the finding that past economic reforms are not associated with the adoption of democracy, point to the fact there is probably a causal link from democracy to reforms.

Högintressant. Är man en vän av liberaliserande, ekonomiska reformer bör man välkomna förstärkt demokrati. Det som förvånade mig var resultatet att ekonomiska reformer inte verkar orsaka demokratisering: jag hade tänkt mig att när ekonomiska reformer, och därpå grundat välstånd, givit människor en högre materiell levnadsstandard skulle de börja efterfråga och få politisk frihet i högre grad.

Se även de tidigare inläggen ”Demokratiskt kapital och ekonomisk utveckling” och ”Ger ökad tillväxt demokratisering?”.

Written by Niclas Berggren

13 oktober 2010 at 5:26

En fara med deliberativ demokrati

För några år sedan var deliberativ demokrati en populär normativ teori (och förespråkades t.ex. på flera ställen i Demokratiutredningens betänkande). Grundidén är att en demokrati, för att vara levande, kräver ett deltagarinslag, där medborgarna gemensamt diskuterar politikens innehåll. En ny studie, ”Participatory Decision Making: A Field Experiment on Manipulating the Votes”, visar på en fara med en sådan typ av demokrati:

Many believe that deliberative democracy, where individuals discuss alternatives before voting on them, should result in collectively superior outcomes because voters become better informed and decisions are justified using reason. These deliberations typically involve a moderator, however, whose role has been under-examined. We conduct a field experiment to test the effects moderators may have. Participants in a class of 107 students voted on options over their writing and exam requirements. Before voting, they participated in group discussions of about five people each with one moderator. Some (randomly assigned) moderators remained neutral throughout, while others made limited interventions, supporting a specific option. We find a substantial moderator effect. Our experiment is structured like deliberations used world-wide to make community decisions and thus should have some external validity. The results indicate that if organized interest groups had influence over moderators, they might be able to hijack a deliberative decision-making process.

Mitt intryck av litteraturen om deliberativ demokrati är att den tenderar att lite naivt tro att de gemensamma diskussionerna med nödvändighet leder till bättre politiska beslut, och jag ser denna studie som en förtjänstfull påminnelse om att så inte behöver vara fallet. Den institutionella inramningen behöver analyseras noga för att klargöra effekterna av medborgardeltagande av olika slag.

Jag rekommenderar även artiklarna ”Hayekian Political Economy and the Limits of Deliberative Democracy” (av min gode vän Mark Pennington) och ”The Communicative Character of Capitalistic Competition: A Hayekian Response to the Habermasian Challenge” (av min gode vän Michael Wohlgemuth), som utgör två ytterligare kritiska röster med bas i Hayeks förståelse av hur marknad respektive politik fungerar, samt böckerna Deliberative Democracy och Why Deliberative Democracy?, som presenterar argument för deliberativ demokrati.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

12 augusti 2010 at 4:34

Publicerat i demokrati, experiment, forskning

Vilken röstregel är bäst?

Antag att ett antal kandidater tävlar om att vinna ett val. Då finns det många tänkbara röstregler, enligt vilka röster i ett val leder till ett visst vinstutfall. Man kan tänka sig att den kandidat som får flest röster vinner; man kan också tänka sig att den kandidat som får en majoritet av rösterna vinner; och det finns många andra alternativa regler. En central fråga är: Vilken röstregel är bäst?

Ett sätt att besvara den formulerades av ekonomipristagaren Kenneth Arrow, som i Arrows omöjlighetsteorem ställde upp ett antal axiom som en röstregel bör tillfredsställa. I ”The Arrow Impossibility Theorem: Where Do We Go from Here?” presenterar Arrows tidigare doktorand, ekonomipristagaren Eric Maskin, axiomen:

The first is the requirement that an election be decisive, i.e., that there always be a winner and that there shouldn’t be more than one winner. The second is what an economist would call the Pareto principle and what a political theorist might call the consensus principle: the idea that if all voters rank candidate X above candidate Y and X is on the ballot (so that X is actually available), then we oughtn’t elect Y. The third axiom is the requirement of nondictatorship—no voter should have the power to always get his way. … The final Arrow axiom is called independence of irrelevant alternatives, which in our election context could be renamed “independence of irrelevant candidates.” Suppose that, given the voting rule and voters’ rankings, candidate X ends up the winner of an election. Now look at another situation that is exactly the same except that some other candidate Y—who didn’t win—is no longer on the ballot. Well, candidate Y is, in a sense, “irrelevant;” he didn’t win the election in the first place, and so leaving him off the ballot shouldn’t make any difference. And so, the independence axiom requires that X should still win in this other situation.

Det nedslående resultat av Arrows analys var att ingen röstregel tillfredsställde samtliga axiom. Maskin ställer dock en relevant fråga:

Given that no voting rule satisfies the five axioms all the time, which rule satisfies them most often? In other words, if we can’t achieve the ideal, which voting rule gets us closest to that ideal and maximizes the chance that the properties we want are satisfied?

Svaret:

It turns out that there is a sharp answer to this problem, provided by a “domination theorem.” The theorem can be expressed as follows. Take any voting rule that differs from majority rule, and suppose that it works well for a particular class of rankings. Then, majority rule must also work well for that class. Furthermore, there must be some other class of rankings for which majority rule works well and the voting method we started with does not. In other words, majority rule dominates every other voter rule: whenever another voting rule works well, majority rule must work well too, and there will be cases where majority rule works well and the other voting rule does not.

Ett intressant resultat, och något mer uppiggande än Arrows omöjlighetsresultat.

Se även inläggen ”Teorem och konst” och ”Nationalekonomins intellektuella bidrag”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

17 juli 2010 at 5:03

När folkomrösta?

De rödgröna vill folkomrösta om Förbifart Stockholm. Det leder in på frågan när en folkomröstning är en bra respektive dålig metod för att avgöra offentliga beslut. I ”Cost Benefit Analyses versus Referenda”, publicerad i Journal of Political Economy, klargörs följande:

We consider a planner who chooses between two public policies and ask whether a referendum or a cost benefit analysis leads to higher welfare. We find that a referendum leads to higher welfare than a cost benefit analysis in a “common value” environment. Cost benefit analysis is better in a “private value” environment.

Dvs. när opinionen är splittrad är det bättre att avgöra en fråga med kostnadsintäktsanalys. Huvudskälet till denna slutsats är att folkomröstningar inte tar hänsyn till preferensers intensitet. De som inte bryr sig särskilt mycket räknas lika mycket som de som bryr sig väldigt mycket. Hur ofta genomförs folkomröstningar när opinionen är samstämmig? Inte särskilt ofta, skulle jag tro, eftersom folkomröstningar verkar användas för att lösa konflikter inom och mellan partier, alltså i en situation med splittring.

Talar för övrigt inte detta resultat för att fatta beslut om privata varor på marknader och (endast) kollektiva varor på politisk väg?

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

24 maj 2010 at 5:13

Ger ökad tillväxt demokratisering?

Hur hänger ett lands ekonomiska och politiska utveckling ihop? Närmare bestämt: finns det ett samband mellan ekonomisk tillväxt och demokratisering? Ja, enligt den nya studien ”Do Output Contractions Trigger Democratic Change?”:

Our primary finding is that, once the potential endogeneity of economic growth is addressed, faster economic growth reduces the short-run likelihood of institutional change toward democracy, but has no discernible impact on the likelihood of institutional change toward autocracy. There is, however, evidence of heterogeneity in the impact of economic shocks on the likelihood of democratic change. Output contractions due to adverse weather shocks appear to be important triggers of democratic change, whereas commodity price shocks have insignificant implications for the likelihood of democratic change.

Huvudresultatet förefaller rimligt: om ett icke-demokratiskt land utvecklas väl ekonomiskt, kan medborgarna förväntas vara mindre missnöjda med regimen genom en bättre inkomstutveckling för egen del, och regimen kan få ökade resurser att investera i såväl offentliga nyttigheter som säkerhetsstyrkor o.d. Dock medför detta en möjlig målkonflikt: om både ökad tillväxt och demokratisering värderas positivt prima facie, och om det förra minskar sannolikheten för det senare, vad blir då implikationen för hur tillväxt, allt beaktat, ska värderas i autokratiska stater?

Apropå resultatet att väderfenomen påverkar sannolikheten för demokratisering, se det tidigare inlägget ”Väljarnas bristande rationalitet”.

Written by Niclas Berggren

26 mars 2010 at 5:31

Slumpmässigt valda väljare

Jamie Whyte har ett förslag på hur det politiska systemet skulle kunna förbättras:

So what is the best way to improve modern politics? The answer is not to increase voter turnout. On the contrary, the number of voters should be drastically reduced so that each voter realizes that his vote will matter. Something like 12 voters per district should be about right. … These 12 voters should be selected at random from the electorate. … A random selection would deliver a proportional representation of sexes, ages, races and income groups. This would improve on the current system, in which the voting population is skewed relative to the general population: the old vote more than the young, the rich vote more than the poor, and so on.

Jag finner förslaget intressant. Om väljare är irrationella finns det goda skäl att tro att politiker blir valda på skakiga grunder. Om varje väljare ser sin röst som viktig förändras incitamenten att införskaffa information. Ett slumpmässigt urval av ett litet antal väljare kan vara värt att pröva, kanske i en valkrets först (i enlighet med idén om experimentell politik). Förslaget är i linje med vissa nationalekonomers och filosofers ifrågasättande av det så vanliga målet om högt valdeltagande: läs t.ex. argument från Bryan CaplanGreg Mankiw och Jason Brennan; jämför med Philip Pettit och Geoffrey Brennans förslag att göra val offentliga.

Vad ser du som Whytes förslags främsta svaghet?

Written by Niclas Berggren

12 mars 2010 at 14:05

Experimentell politik

Det finns en stark politisk tradition av enhetstänkande i Sverige: en likadan politisk lösning ska gälla alla. Ett sådant tänkande utgår i regel från att vi redan vet vilka metoder som mest framgångsrikt uppfyller givna mål, liksom från att målen är just givna. Men om det finns goda skäl att anta att målen varierar människor, stadsdelar, kommuner, landsting, regioner etc. emellan, och om det finns goda skäl att anta att det råder osäkerhet om vilka metoder som mest framgångsrikt uppfyller givna mål, då finns det också anledning att vara öppen för pluralism och experimenterande. Olika politiska beslut bör då kunna gälla på olika platser, för att lättare kunna utvärdera olika metoder och se vilka som fungerar bäst. Det kan handla om att staten tillämpar olika politik och regelverk eller om att t.ex. kommuner tillåts välja olika politik och regelverk.

En sådan ansats föreslås av Len Burman med avseende på stimulansåtgärder, eftersom vi faktiskt vet ganska lite om hur olika sådana åtgärder fungerar:

What do we do in the face of our ignorance? At the national level, we probably should try lots of different things — kind of a diversification strategy. We’re doing that. But we should also encourage the states to experiment so we can learn what works, rather than mandate a one-size-fits-all approach. The ideal ”experiment” would assign different ”treatments” to different states. States that begin with A-E: tax credits, F-K: infrastructure, and so on. We could even have a control group that would get nothing.

Den politiska debatten motverkar denna öppna och vetenskapsvänliga syn på politik. I debatten ska man vara självsäker och låtsas veta allt. Det torde leda till sämre resultat än om alla ödmjukt erkände sin okunnighet i många frågor och att vi bör ta fram bättre kunskap om konsekvenser genom differentierad, experimentell politik. Det jag tror många är rädda för är att behöva överge gamla käpphästar — och att skillnaderna i olika ekonomiska utfall riskerar att öka. Själv tror jag att skillnader bör ses i ett dynamiskt perspektiv: de kan bli en drivkraft till reformer, men för att veta vilka som fungerar bäst behöver som sagt olika metoder prövas.

För en analys av grunder för kommunalt självstyre, se Gissur Ó. Erlingsson och Jörgen Ödalens artikel ”Kommunalt självstyre, demokrati och individuell autonomi”, publicerad i Tidskrift för politisk filosofi.

Written by Niclas Berggren

28 januari 2010 at 8:00

Muslimska länders demokratiunderskott

Förhållandet mellan islam och demokrati analyseras av Charles Rowley och Nathanael Smith i ”Islam’s Democracy Paradox: Muslims Claim to Like Democracy, So Why Do They Have So Little?”, publicerad i Public Choice. De finner till att börja med att demokratiunderskottet i muslimska länder inte förklaras av olja eller fattigdom utan att det tycks ha med islam att göra. Vidare:

Paradoxically, while we find that Muslim countries are less likely to be free or democratic, we also find that reported public opinion in Muslim-majority countries, on average, tends to be pro-democratic, indeed with attitudes towards democracy that are more favorable than those of individuals in non-Muslim countries. This fact does nothing to lessen the robustness of Islam’s democracy deficit, but it does make it more puzzling. If Muslims like democracy so much, why do they not have more of it? We offer a hint of an answer which points the way for future research. Democratic deliberation requires freedom, especially freedom of opinion and speech. We find weak evidence that Muslim public opinion is less favorable to freedom; and there is a striking deficit of religious freedom, in particular, in the Muslim world, even when we control empirically for levels of democracy, political rights and civil liberties.

president kung

Det är för det första viktigt och intressant att klarlägga att medborgare i muslimska länder inte ser mer negativt på demokrati än medborgare i icke-muslimska länder. Det tycks alltså som om demokratiunderskottet inte beror på en efterfrågan från medborgarnas sida. Rowley och Smith finner visst stöd för att religionsfriheten är låg i muslimska länder och att detta är någorlunda i linje med medborgarnas preferenser — men jag har själv svårt att tro att det orsakar demokratiunderskottet. Är det inte mer sannolikt att det finns något principal-agent-problem i dessa länder, där de styrande lyckas hålla demokratiska rörelser kuvade? Frågan blir varför de lyckas med det i just muslimska länder i så fall. Genom att åberopa en religiös (och påstått objektiv) motivering? Eller har detta trots allt inget med islam per se att göra?

Written by Niclas Berggren

13 november 2009 at 11:42

Politikers extrainkomster

bodströmThomas Bodströms arbete som advokat har uppmärksamats på senare tid. Vissa har kritiserat honom för advokatarbetet, då de anser det stjäla tid och kraft från det politiska förtroendeuppdraget; andra har funnit det berömvärt med en politiker som har en fot kvar i den så kallade verkligheten. Oavsett hur man värderar detta med dubbla arbeten (det finns argument för att de både kan öka och minska politikers kvalitet) visar en ny studie, ”Politicians’ Outside Earnings and Electoral Competition”, publicerad i Public Choice (preliminär gratisversion här), att bland tyska politiker är förekomsten av ”externa uppdrag” negativt relaterad till graden av politisk konkurrens, med vilket avses skillnaden i röstandel mellan direktvalda förbundsdagsledamöter och de som kom tvåa.

Intuitionen om ett samband uttrycks på följande vis:

While voters usually cannot observe the amount of time devoted to outside work, they can punish politicians for neglecting their responsibilities and pursuing their private business by voting them out of office. Consequently, when deciding on the optimal level of private sector activities, elected politicians will weigh the gains from outside work against the increased risk of not being reelected. If political competition is weak, the probability of reelection is high, and the marginal benefit from political activity is low. In contrast, if competition strengthens and electoral races are close, the marginal benefit of political work tends to be high. Consequently, electoral competition affects the tradeoff between political activity and work in the private sector. If competition gets stronger, politicians reallocate time from outside work towards political activity, and outside earnings decrease. In this perspective, electoral competition limits political rents and/or shirking.

Det empiriska resultat är i linje med detta resonemang:

We find that a ten-percentage-point decrease in the vote margin decreases annual outside income over a four-year term by about 17,000 Euros on average.

En metod för att påverka förekomsten av externa uppdrag är alltså att ändra graden av politisk konkurrens. Det kan vara bra att veta, såväl för Bodströms kritiker som för hans understödjare. Frågan är dock hur politisk konkurrens för en svensk riksdagskandidat, som verkar i ett annat valsystem än det tyska, ska definieras. En möjlighet är att se till partiernas interna ”primärvalsystem”, i den mån sådana tillämpas. En annan är att se till andelen personröster. En tredje är att se till konkurrensen mellan listor. Det kanske finns andra, och bättre, ansatser?

Written by Niclas Berggren

5 november 2009 at 17:29

Demokratier leds av välutbildade

Påverkas den politik som förs i ett land av vem som för tillfället leder landet? I så fall blir ledarnas kvalitet av stor betydelse. I en ny studie av Tim Besley och Marta Reynal-Querol, ”Do Democracies Select More Educated Leaders?”, undersöks hur demokratier och diktaturer skiljer sig åt i termer av hur välutbildade ledare de har. Deras resultat:

This paper presents evidence that political selection with respect to education differs between autocracies and democracies. The evidence is drawn from a wide range of countries over more than 150 years and is identified from within country variation in political institutions. The results suggest that democratically elected leaders are around 25% more likely to be highly educated than those who are picked in autocracies. This finding is robust to a wide range of specifications and different ways of measuring education and democracy. The results provide convincing evidence that there is a difference between political institutions in the characteristics of those selected to be leader.

15828892

Med ”högutbildad” menas att minst ha motsvarande magisterexamen. Två frågor infinner sig:

  • Är utbildning och ledares kvalitet verkligen nära (och positivt) korrelerade?
  • Finns det även institutionella förklaringar till utbildningsskillnader mellan demokratiska ledare? T.ex. har nu USA två ledare som är juris doctor; och Tyskland leds av en doktor i fysik och en doktor i juridik.

Se även inlägget ”Samma politik i demokrati och diktatur”.

Written by Niclas Berggren

3 november 2009 at 11:07

Bör röstande i val offentliggöras?

valsedlarDet finns en lång tradition av att låta människor rösta anonymt i demokratiska val, dvs. ingen får reda på vilka partier och kandidater som enskilda väljare röstar på. I ”Unveiling the Vote”, publicerad i British Journal of Political Science, utmanar Geoffrey Brennan och Philip Pettit denna tradition. De menar att röstande bör ske i enlighet med ett demokratiskt ideal som säger att väljaren bör utgå från en uppfattning om vad som ligger i allmänintresset.

Det finns tecken på att många väljare istället röstar enligt vad som är bäst för dem själva, eller på andra grunder som inte är relaterade till en uppfattning om vad som ligger i allmänintresset. Brennan och Pettit menar att detta till stor del beror på att rösterna är hemliga. Offentliggörande av hur man röstar kan styra människor att agera annorlunda:

We believe that the best way to promote people’s discursive preferences, and displace opposing pressures, is to unveil the vote. The reason is that if the vote is unveiled the desire for social acceptance will pay a larger role in your decision as to how to vote; and in a pluralistic society the surest way of winning social acceptance will be to vote in away that you can discursively support. The desire for social acceptance will ensure that the discursive preference for voting in a defensible manner will be given great prominence.

Genom att rösten inte är hemlig kommer väljaren att känna behov av att fundera igenom hur hans röst kan motiveras inför andra i termer av ett allmänintresse, och det kommer att föreligga starkare incitament till deliberation före valhandlingen, och dessa ting kommer att påverka röstvalet. Vad talar emot en reform av det här slaget? Försök att påverka väljarna kan bli mer framgångsrika, t.ex. genom mutor eller utpressning, och personer som väljer udda partier kan komma att utsättas för stigmatisering. Brennan och Pettit menar dock att detta är överkomliga problem.

Written by Niclas Berggren

1 november 2009 at 11:45

Nytt argument för demokrati

Argumenten för representativ demokrati är många: ett av de vanligaste är att val möjliggör byte av politiker som väljarna är missnöjda med. En ny studie, ”Elections and Deceptions: Theory and Experimental Evidence”, ger ett annat argument, baserat på ett experimentellt resultat:

Our main insight is that candidates behave more benevolently when democratically elected than when exogenously appointed.

Skälet till detta, menar forskarna, är att det är förknippat med en psykologisk kostnad för politiska kandidater att ljuga och att löften som utställs i valkampanjer därför utgör ett slags ankare för deras beteende när de väl är valda. Utan en möjlighet att väljas utställs inga löften som kan utgöra en intern restriktion på beteendet.

Ett annat resultat är också intressant:

[C]andidates feel more obliged to serve the public interest the higher their approval ratings are.

Hur ser dynamiken ut här? Antag en politiker som börjar bete sig på ett sätt som inte gynnar allmänintresset. Då faller hans popularitet. Det leder i sin tur till en psykologisk känsla hos politikern, att det är mindre viktigt att arbeta för allmänintresset. En negativ spiral, alltså. Om politikern förutser den kanske han i och för sig är mer benägen att gynna allmänintresset redan från början. En annan fråga är om det alltid är bra för väljarna att säga att de tycker om de politiker som för tillfället styr – därigenom leds  ju politikerna att gynna allmänintresset i högre grad – men att sedan, om detta inte uttrycker sanna preferenser, rösta bort dem i nästa val. Dock kan ju politikerna inse att väljarna kan preferensförfalska, varför signalen om popularitet kanske slutar påverka. En sista fråga är om dessa experimentella resultat verkligen kan generaliseras till politikens värld.

Written by Niclas Berggren

19 oktober 2009 at 6:54

Objektiv moral och demokrati

kelsen3Vissa tror att en objektiv moral existerar, dvs. att det i princip går att avgöra om värderingar är sanna eller falska genom att utvärdera dem mot moraliska fakta. Vad har det för implikationer, om man tar detta synsätt på allvar? Professor Hans Kelsen anför, som jag uppfattar det, i ”Foundations of Democracy” två argument — ett logiskt och ett empiriskt — för att tro på en objektiv moral och icke-demokrati hänger ihop.

Det logiska argumentet handlar om att om det finns en objektiv moral och om den är känd, då implicerar det en vilja och en förmåga att endast implementera de korrekta politiska besluten:

And, indeed, if one believes in the existence of the absolute, and consequently in absolute values, in the absolute good — to use Plato’s terminology — is it not meaningless to let a majority vote decide what is politically good?

Det empiriska argumentet handlar om att det finns en koppling, i praktiken, mellan uppfattningar om objektiv moral och icke-demokrati:

I refer to the historical fact that almost all outstanding representatives of a relativistic philosophy were politically in favor of democracy, whereas followers of philosophical absolutism, the great metaphysicians, were in favor of political absolutism and against democracy.

Om man, som jag, förnekar existensen av en objektiv moral och förespråkar demokrati, då förefaller det klokt att försöka påverka personer som tror på objektiv moral att överge den trosföreställningen — kanske genom läsning av J.L. Mackies Ethics: Inventing Right and Wrong — eller att åtminstone få dem att erkänna att det inte går att veta vilken den objektiva moralen är. Det torde göra dem mindre benägna till icke-demokratiska sympatier. Eller har Kelsen fel: föreligger varken ett logiskt eller empiriskt samband mellan tro på en objektiv moral och vurmande för icke-demokrati?

Written by Niclas Berggren

6 oktober 2009 at 12:57

Publicerat i demokrati, etik, filosofi, kunskap, moral

Maximerar demokratin friheten?

Hans Kelsen för ett resonemang i ”Foundations of Democracy”, publicerad i Ethics, om hur frihet (i betydelsen politiskt självbestämmande) och demokrati (i betydelsen majoritetsprincip) förhåller sig till varandra:

kelsenThe individual is always born into an already established social order and normally also into a pre-existent state in the creation of which he did not participate. Only the change, the development, of this order is practically in question. In this respect the principle of a simple, not a qualified, majority constitutes the relatively greatest approximation to the idea of freedom. According to this principle, among the subjects of the social order the number of those who approve the order will always be larger than the number of those who entirely or in part disapprove but remain bound by the order. At the moment when the number of those who disapprove the order, or one of its norms, becomes greater than the number of those who approve, a change is possible by which a situation is re-established in which the order is in concordance with a number of subjects which is greater than the number of subjects with whom it is in discordance.

The idea underlying the principle of majority is that the social order shall be in concordance with as many subjects as possible and in discordance with as few as possible. Political freedom means agreement between the individual will and the collective will expressed in the social order. Consequently it is the principle of simple majority which secures the highest degree of political freedom that is possible within society. If an order could not be changed by the will of a simple majority of the subjects but only by the will of all (that means, unanimously), or by the will of a qualified majority (for instance, by a two-thirds or a three-fourths majority vote), then one single individual, or a minority of individuals, could prevent a change of the order. And then the order could be in discordance with a number of subjects which would be greater than the number of those with whose will it is in concordance.

Har han rätt? Är friheten (i betydelsen politiskt självbestämmande) störst när en enkel majoritet fattar de politiska besluten? Kanske, men frågan är om politiskt självbestämmande är den enda målvariabeln att beakta. Buchanan och Tullock menar t.ex. att även externa kostnader (dvs. kostnader av att beslut medborgarna ogillar fattas) bör tas med i kalkylen – och dessa är avtagande i den grad i vilken beslutsregeln är kvalificerad.

Written by Niclas Berggren

3 oktober 2009 at 7:19

Politikerns dilemma

adlaiAdlai Stevenson förstod sig på politikens villkor:

A supporter once called out, ”Governor Stevenson, all thinking voters are for you!” And Adlai Stevenson answered, ”That’s not enough. I need a majority.”

Citat ur Bryan Caplans bok The Myth of the Rational Voter, s. 1.

Written by Niclas Berggren

18 september 2009 at 17:22

Publicerat i demokrati, politik, val

Starka familjer kan ge lägre socialt kapital

Familjebandens styrka varierar mellan länder:

familjeband

Figuren baseras på World Values Survey och är hämtad från den nya studien ”Family Ties and Political Participation” av Alberto Alesina och Paola Giuliano. I den testar de hypotesen att starka familjeband är negativt relaterade till tillit och politiskt deltagande, där idén är att man då litar på den egna familjen men misstror utomstående, som också antas lita på sina familjer och misstro utomstående. Detta skulle kunna sägas vara typiskt för södra Europa, med motsatt situation i Norden. Forskarna finner stöd för denna hypotes:

Strong family ties are associated with, and possibly ”cause”, lack of generalized trust. In addition, individuals with strong family ties do not engage much in political activity, and are less interested in public policies, the common good and the polity in general. An extreme version of strong family ties is the ”amoral familism” which, according to Banfield (1958) was a major determinant of underdevelopment. The strength of family ties could then reduce social capital and as a result have an important effect on economic development.

Förvisso medför familjen ofta många fördelar; men det tycks mig som om familjens politiska försvarare, ofta konservativa och kristdemokrater, lite väl okritiskt vurmar för familjen utan att beakta en del negativa effekter. Denna uppsats bidrar till att rätta till balansen.

Se även Ingela Algers och Jörgen Weibulls uppsats ”Kinship, Incentives and Evolution”, accepterad för publicering i American Economic Review, i vilken de modellerar familjebandens styrka som en funktion av klimatet. Ju varmare, desto starkare familjeband. Figuren ovan verkar i stort bekräfta ett sådant samband.

Written by Niclas Berggren

27 augusti 2009 at 8:38

Vad menas med allmänintresse?

Ofta förespråkas en viss politik med argumentet att den ligger i allmänintresset. Men vad menas egentligen med allmänintresse? Används inte detta ord i själva verket ofta för att maskera ett särintresse? Professor Paulo Pereira för ett resonemang* som jag tror kan hjälpa till att klargöra begreppen.

Pereira relaterar allmän- och särintresse till specifika resultat av föreslagen eller förd politik. Han skiljer på fyra typer av utfall:

  1. Paretoförbättringar (ingen förlorar och åtminstone någon får ökad välfärd);
  2. omfördelning som ökar välfärden netto (i regel: några individer förlorar och en stor, allmän grupp av individer får ökad välfärd)**;
  3. omfördelning som inte ökar välfärden netto (i regel: några eller många individer förlorar och små, specifika grupper av individer får ökad välfärd); och
  4. undermåliga utfall (ingen får det bättre och åtminstone någon får lägre välfärd).

Skulle man inte kunna se beslut som innefattar 1 och 2 som ett tillvaratagande av allmänintresset? (Därmed inte sagt att all omfördelning från några till många är exempel på ett allmänintresse, bl.a. därför att sådana åtgärder i vissa fall kan tänkas missgynna de flesta medborgare på sikt, i ett mer dynamiskt perspektiv.) Beslut som innefattar 3 skulle på motsvarande sätt kunna ses som ett tillfredsställande av ett särintresse (men givetvis kan en liten grupp förespråka ett allmänintresse). Beslut som innefattar 4, slutligen, tillgodoser varken allmän- eller särintresse.

Om denna kategorisering godtas (och den förutsätter förstås ett accepterande av nytta eller lycka som giltigt och praktiskt användbart mått på välfärd), blir den intressanta frågan: Hur kan den politiska processen utformas, dels institutionellt och dels i termer av politisk praxis, så att andelen besluten som ligger i allmänintresset maximeras? Och kan du ge exempel på särintressen som framställer sig som ett allmänintresse?

________________________

*Se Pereira, P. T. (2000). ”From Schumpeterian Democracy to Constitutional Democracy”. Constitutional Political Economy, 11(1): 69–86.
**Jämför med Kaldor-Hicks-kriteriet.

Written by Niclas Berggren

25 augusti 2009 at 18:19

Ska irrationella väljare styras?

I förra veckan deltog professor Gilles Saint-Paul i den konferens med Mont Pelerin Society som anordnades i Stockholm. Han presenterade uppsatsen ”The Welfare State and the Rise of Paternalism”, i vilken han kommer fram till detta:

saintpaulThis article has discussed how the welfare state favours increasingly paternalistic policies, as society’s conception of the individual moves away from that of unitary, rational people, and considers them instead as made of multiple selves plagued by behavioural issues. One mechanism is that individual responsibility loses legitimacy and efficiency in a post-utilitarian society, leading to a substitution of coercive prevention measure for incentive schemes.

Paternalism när det gäller ekonomiska val är en sak. På konferensen kom Saint-Paul in på paternalism när det gäller politiska val, en tanke jag fann högintressant. Idén är att om man förespråkar ”ekonomisk paternalism” därför att ekonomiska aktörer kan förväntas bete sig irrationellt, och om sådan paternalism införs av politiska beslutsfattare, då kan en majoritet av väljarna tänkas rösta mot politiker som förespråkar ekonomisk paternalism. De vill vara fria att fatta sina egna konsumtionsbeslut, måhända under den felaktiga utgångspunkten att de är synnerligen rationella beslutsfattare. Den fråga Saint-Paul ställde var: Är det inte följdriktigt att den som i en sådan situation förespråkar ekonomisk paternalism även förespråkar ”politisk paternalism”? Precis som konsumenter har irrationella drag, har väljare det. Varför inte styra politiska val, om nu ekonomiska val ska styras, givet irrationalitet i båda kontexterna?

När det gäller ekonomiska val skiljs numera ofta på hård och mjuk (ofta kallad libertariansk eller liberal) paternalism. Medan den förra är tvingande, är den senare sådan att den framhäver vissa val som lämpligare än andra, t.ex. genom att ett default-val gäller. När det gäller politiska val skulle motsvarigheterna vara expertdiktatur – dvs. den rationelle experten vet vilket val som ska göras och gör det åt väljarna – samt ”libertariansk diktatur”. Det senare innebär att den rationelle experten identifierar det parti som en rationell väljare skulle välja och gör det till default-val. Kanske registreras det optimala partiet för alla väljare, men man kan gå till vallokalen om man vill ändra det. Eller så kan man tänka sig, om man vill ha en ännu mjukare politisk paternalism, att det parti som den rationelle experten har identifierat som optimalt får lägga sina valsedlar längst fram i vallokalen, medan andra partiers valsedlar döljs lite grann (ungefär som en libertariansk-paternalistisk caféägare kan dölja de olämpliga, feta bakelserna bakom nyttiga morötter på sin cafédisk).

Om den ekonomiske paternalisten inte vill bli en politisk paternalist, vilka är hans skäl? Varför är det rätt att styra irrationella människor på ett område men inte på ett annat? Varför ska irrationella väljare kunna blockera åtgärder som hjälper irrationella konsumenter att förbättra sitt beslutsfattande? Det kanske finns skäl att förespråka ekonomisk paternalism utan att förespråka politisk paternalism, men i så fall bör dessa skäl preciseras.

Se även Daniel Waldenströms kommentar samt de tidigare inläggen ”Den nya paternalismen problematiserad”, ”Är de som vill styra och ställa verkligen att lita på?” , ”Paternalism eller marknad?”, ”Det paternalistiska felslutet””Kan libertariansk paternalism öka friheten?” och ”Paternalism kan minska välfärden”. Gilles Saint-Paul utkommer snart med boken The Post-Utilitarian Society (Princeton University Press), där han utvecklar sin analys. Media: SvD.

Written by Niclas Berggren

24 augusti 2009 at 8:17

Demokratiskt kapital och ekonomisk utveckling

I ”Democratic Capital: The Nexus of Political and Economic Change”, publicerad i American Journal of Economics: Macroeconomics, presenterar Torsten Persson och Guido Tabellini det intressanta begreppet demokratiskt kapital. Det är tänkt att fånga stödet för demokratin i ett land som en funktion av hur länge demokrati har funnits och om demokratin har avbrutits eller ej (avbrott leder till kapitaldepreciering). Som en utgångspunkt presenterar de detta diagram över sambandet mellan demokratins längd i ett land och dess välstånd:

demokratiskt kapital välstånd

Som de uttrycker det:

While all levels of democratic experience are consistent with achieving very high income, no really poor country has a long history of democracy. Long democratic experience appears to be a sufficient, but not a necessary condition for high income.

De utvecklar sedan en teori för och testar hur det här förhållandet kan förklaras. Resultat:

Having long-time democratic experience favors economic development through physical capital accumulation, which helps further consolidate democracy. This, in turn, leads to the accumulation of more democratic capital, with additional positive effects on income and democratic stability. … Our results also point to three asymmetries across political regimes. First, higher income makes democracies more stable, but does not make dictators more precarious. Second, while the probability of switching from democracy to autocracy hurts growth, the probability of remaining under autocracy has no effect on growth, or—if anything—a positive effect. Third, the positive influence of democratic capital on growth is due to democracies, not to autocracies.

Att sätta fokus, inte på demokrati per se utan på hur stabil och förankrad demokratin är, i en studie av samspelet mellan politik och ekonomi, är innovativt. Bland resultaten fann jag det särskilt intressant att diktaturer inte undermineras av högre inkomst och att sannolikheten att en stat förblir en diktatur inte påverkar tillväxten negativt.

Written by Niclas Berggren

22 augusti 2009 at 8:49

Direktdemokrati och statens storlek

Folkomröstningar används sällan i Sverige, de förekommer bara på nationell nivå och de är rådgivande. Andra länder har gett en starkare ställning åt direktdemokratiska inslag i det politiska systemet, både i form av folkomröstningar och folkinitiativ. Vad har det för ekonomiska effekter? En ny studie av Lorenz Blume, Jens Müller och Stefan Voigt, ”The Economic Effects of Direct Democracy – A First Global Assessment”, publicerad i Public Choice, finner följande:

We find that total spending as well as spending on welfare is lower in countries with mandatory referendums, consistent with the previous literature. But we also find that countries with national initiatives appear to spend more and be more corrupt. Finally, budget deficits, government effectiveness, productivity and “happiness” appear unrelated to direct democracy.

Själv är jag öppen för en starkare ställning för folkomröstningar men är skeptisk till folkinitiativ, inte bara pga. nyss angivna resultat utan också pga. risken att majoriteter använder dem för att förtrycka minoriteter.

Se även ”Middag med professor Voigt”, ”Åklagarnas oberoende och korruption” och ”Konstitutioner styr mer än opinioner” samt Grundlagsutredningens förslag om  större möjlighet till kommunala folkomröstningar.

Written by Niclas Berggren

20 augusti 2009 at 7:27

Vad händer vid politiska mord?

Politiska mord väcker i regel fasa. Men spelar de någon större roll för den politiska utvecklingen? En ny studie, ”Hit or Miss? The Effect of Assassinations on Institutions and War”, publicerad i American Economic Journal: Macroeconomics, använder sig av en innovativ metod för att klargöra kausalitet och finner följande:

lincoln mördasWe find that assassinations of autocrats produce substantial changes in the country’s institutions, while assassinations of democrats do not. In particular, transitions to democracy… are 13 percentage points more likely following the assassination of an autocrat than following a failed attempt on an autocrat. Similarly, using data on leadership transitions …, we find the probability that subsequent leadership transitions occur through institutional means is 19 percentage points higher following the assassination of an autocrat than following the failed assassination of an autocrat.

Tror man sig kunna ändra ett demokratiskt system genom att mörda politiska ledare tycks man alltså ha felaktiga förväntningar. Däremot kan mord på diktatorer leda till förändringar i det politiska systemet. Här infinner sig detta etiska dilemma: om man kan döda en person för att rädda många andra, är det då etiskt acceptabelt att göra det? Om någon hade dödat Hitler 1939, hade du ansett det vara omoraliskt? Om man ger sig in på dylika funderingar blir frågan vilka effekter av ett mord som krävs för att ett mord ska kunna motiveras. Krävs att andra människoliv därigenom med stor säkerhet räddas, eller ”bara” att tillvaron förbättras för många, t.ex. genom införande av demokrati?

Se även ett tidigare inlägg om vad som bestämmer förekomsten av politiska mord.

Written by Niclas Berggren

19 augusti 2009 at 18:26

En konstitution för EU

Leif Lewin skriver om EU och påstår följande:

Varför är det så viktigt att enhällighetsregeln ersätts av majoritetsregeln? För det första av effektivitetsskäl. … För det andra leder enhällighetskravet till uppgörelser inom lyckta dörrar.

Detta är en ensidig analys. Förvisso finns det nackdelar med en enhällighetsregel, men det finns också fördelar. Optimum hittas någonstans mitt emellan enhällighet och enkel majoritet. Detta klargör James Buchanan och Gordon TullockThe Calculus of Consent: Logical Foundations of Constitutional Democracy. Den optimala regeln är den som minimerar summan av två kostnader:

  • externa kostnader (C), dvs. kostnader av att beslut som man själv ogillar fattas;
  • beslutskostnader (D), dvs. kostnader för att komma fram till ett kollektivt beslut.

De externa kostnaderna är lägre ju mer inklusiv beslutsregeln här — i hörnlösningen med krav på enhällighet är de noll, eftersom inget kollektivt beslut kan fattas som någon ogillar. Beslutskostnaderna är högre ju mer inklusiv beslutsregeln är — i hörnlösningen med krav på enhällighet är de extremt höga, eftersom alla måste vara överens och eftersom vissa alltid kan trilskas för att få förmånliga villkor. Lägger man ihop dessa båda kostnader får man kurvan i detta diagram:

Den optimala beslutsregeln är den som kräver att K/N av den beslutande församlingen röstar för ett förslag. Och det är som sagt osannolikt att detta uppfylls av den enkla majoritetsregeln. Intressant nog kom även den svenska nationalekonomen Knut Wicksell till den slutsatsen, vilket Buchanan bl.a. lyfter fram här.

För en annan analys av hur den europeiska konstitutionen bör se ut, se Friedrich Schneiders analys i ”Is a Federal European Constitution for an Enlarged European Union Necessary?” (gratisversion här), publicerad i Swiss Political Science Review. Där ges en rikare, mer institutionellt mångfasetterad demokratidiskussion än den som bjuds på DN Debatt idag.

Written by Niclas Berggren

2 augusti 2009 at 12:19

Konstitutioner styr mer än opinioner

I USA bestämmer varje delstat över sin egen äktenskapslagstiftning. Sju delstater har infört eller beslutat att införa könsneutral äktenskapslagstiftning; andra har infört konstitutionella förbud mot sådan lagstiftning. På vad beror dessa skillnader? En ny studie, ”Why State Constitutions Differ in their Treatment of Same-Sex Marriage”, antyder att de i hög grad beror på olika hårda regler för att ändra delstatskonstitutionen:

samesexIn every state that has a constitutional restriction against same-sex marriage, the amendment was passed by a popular vote. The conventional wisdom about allowing voter participation in such decisions is that they yield constitutional outcomes that reflect attitude differences across states. We reexamine the attitude-amendment relationship and find it to be weaker than expected. In particular, we show that states vary in the costs they impose on constituencies that desire constitutional change. Some states impose very low costs (i.e., a simple majority of voters is sufficient for change). Other states impose very high costs (i.e., substantial legislative and voter supermajoriries are requires). We find that variations in the legal status of same-sex marriage across US states is better explained by these variations in costs than they are by differences in public opinion.

Invånarna i en delstat som har infört ett konstitutionellt förbud mot könsneutral äktenskapslagstiftning behöver alltså inte i högre grad vara förespråkare av ett sådant förbud än invånarna i en delstat som inte har gjort det — de kan helt enkelt ha haft olika möjlighet att få sin vilja igenom pga. olika konstitutionella regler. Jag tycker att detta illustrerar tre saker:

  1. Folkomröstningar och, i synnerhet, folkinitiativ kan användas för att förtrycka minoriteter.
  2. Därför kan konstitutionella regler behövas som begränsar möjligheten för enkla väljarmajoriteter att direkt få sin vilja av genom.
  3. Det spelar roll för vilka politiska beslut som fattas, såväl i ekonomiska som i andra frågor, vilka de konstitutionella spelreglerna är.

Se även statsvetaren Erik Mobergs analys i ”Positive and Normative Aspects of Direct Democracy”.

Written by Niclas Berggren

7 juli 2009 at 7:52

Varför rösta?

Det vankas val till Europaparlamentet. Johan Norberg listar sju skäl för att rösta; Aftonbladet listar sex; Sanna Rayman talar om möjligheten att förändra; Niklas Ekdal anför följande:

Om inte ni väljer vem som ska representera er i Bryssel kommer andras röster att bli dubbelt så mycket värda. Tänk om de människorna är helt ute och cyklar?

niklasekdal

Niklas Ekdal

Vad förenar dessa röstningsvurmare? Jo, föreställningen att potentiella väljare kan fås att gå och rösta om man hävdar att de därigenom påverkar valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas. Jag vet inte om Johan Norberg, Aftonbladet och Sanna Rayman innerst inne tror att en enskild väljare kan påverka valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas, men Niklas Ekdal gör det uppenbarligen. I vilket fall verkar samtliga tycka att man ska tala, eller skriva, som om en enskild väljare kan påverka valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas.

Ett litet problem bara. Det stämmer inte att en enskild väljare kan påverka valresultatet och, i förlängningen, vilka politiska beslut som fattas. Niklas Ekdals yttrande ovan är matematiskt felaktigt. Är det mot denna bakgrund bra att uppmana människor att rösta med det argumentet? Jag har mina tvivel. Om man nu anser att valdeltagande är en viktig variabel att bry sig om, är det nog bättre att ordna med telefonuppringningbrevröstning eller att vädja till expressiva skäl för att rösta. Sådana skäl, inte föreställningen att min röst påverkar valresultatet och, i förlängningen, vilka beslut som fattas, fick t.ex. mig att rösta häromdagen (på denna kandidat).

Written by Niclas Berggren

6 juni 2009 at 12:44

Publicerat i demokrati, EU, politik, rationalitet, val

Utländsk utbildning och demokrati

SWEDEN - CHINA - PRESIDENT

Jag har nyligen rapporterat om vad som kan tänkas stimulera demokratisering. En ny studie, ”Democracy and Foreign Education”, publicerad i American Economic Review, undersöker om ytterligare en faktor, utbildning i utlandet, kan ha en positiv effekt:

Despite the large amount of private and public resources spent on foreign education, there is no systematic evidence that foreign-educated individuals foster democracy in their home countries. Using a unique panel dataset on foreign students starting in the 1950s, I show that foreign-educated individuals promote democracy in their home country, but only if the foreign education is acquired in democratic countries. The results are robust to several estimation techniques, to different definitions of democracy, and to the inclusion of a variety of control variables, including democracy in trading partners, neighboring countries, level of income, and level and stock of education.

Vad är det för mekanismer som kan förklara resultatet? I studien nämns fem tänkbara:

First, foreign-educated “technocrats” are such a scarce resource in many countries that they can impose their own preferences in favor of democratic regimes. Second, foreign-educated leaders seem to be extremely motivated to keep up with the more developed countries where they studied; in general, the leaders’ educational level seems to be associated with the probability of introducing structural reforms (Axel Dreher et al. 2006). Third, foreign-educated individuals make it more difficult for dictatorial regimes to maintain repression, because they foster the dissemination of new ideas at home. Fourth, foreign-educated individuals can make repressive activities more costly for a dictatorial regime, since they have easier access to external media. In addition, foreign-educated individuals may lobby foreign governments to press for change. Fifth, education abroad may inculcate a sense of common identity with the international democratic community, which has proven to be a very powerful motivating factor (see George A. Akerlof and Rachel E. Kranton 2005).

Vi får hoppas att ledarna i diktaturer inte läser denna nya studie. Den kanske annars skulle göra dem mindre pigga på att skicka sina studenter utomlands — i alla fall till demokratier.

Written by Niclas Berggren

27 maj 2009 at 6:14

Publicerat i demokrati, forskning, utbildning

Värdering om valdeltagande

esaiassonJag noterar att en statsvetare i Göteborg torgför en värdering:

Peter Esaiasson föreslår att politikerna ska få en ekonomisk morot för att de ska göra mer för att öka valdeltagandet. Han vill knyta partistödet till valdeltagandet.

Värderingen är att ett högt valdeltagande är bättre än ett lågt. Jag är inte alls övertygad om dess förträfflighet, påverkad som jag är, inte av svensk statsvetenskap utan av nationalekonomerna Bryan Caplan och Greg Mankiw samt filosofen Jason Brennan.

Written by Niclas Berggren

24 maj 2009 at 11:45

Publicerat i demokrati, val

Varför bryter politiker löften?

caplanBryan Caplan har en suggestiv teori:

If politicians did exactly what voters say they want, the results would be bad, and the politician would get blamed. Under the circumstances, politicians who want to get elected promise to do as the people command, then ”betray” them for their own good. Making the promises helps politicians attract popular support before they get in office. Breaking the promises helps politicians avoid losing popular support after they get in office.

Det finns uppenbarligen något att förklara. Finns andra förklaringar än Caplans?

Written by Niclas Berggren

16 maj 2009 at 12:05

Publicerat i demokrati, löfte, politik

Vad leder till demokrati?

Det finns många teorier om hur demokrati uppstår och består. Enskilda empiriska studier har visat på samband som dock i regel inte har utsatts för känslighetsanalys. En ny studie, ”Extreme Bounds of Democracy”, rättar till den bristen genom att systematiskt, i sammanlagt över tre miljoner regressioner, testa hur 59 variabler från tidigare studier förhåller sig till demokrati. Den metod som används är extreme bounds analysis, vilken innebär att i regressioner där BNP per capita alltid ingår som en förklarande variabel, så testas effekterna på demokrati av att inkludera alla de övriga variablerna ensamma samt i alla möjliga kombinationer av två och tre. Sedan ser man t.ex. i hur stor andel av regressionerna som en viss variabel uppvisat statistisk signifikans på femprocentsnivån. 

Vad finner då forskarna angående vilka variabler som är relaterade till demokrati?

The most robust determinants of the transition to democracy are GDP growth (a negative effect), past transitions (a positive effect), and OECD membership (a positive effect). There is some evidence that fuel exporters and Muslim countries are less likely to see democracy emerge, although the latter finding is driven entirely by oil producing Muslim countries. Regarding the survival of democracy, the most robust determinants are GDP per capita (a positive effect) and past transitions (a negative effect). There is some evidence that having a former military leader as the chief executive has a negative effect, while having other democracies as neighbors has a reinforcing effect.

Det är alltså blott nio av 59 föreslagna variabler som är robust relaterade till demokrati. En intressant implikation av resultaten är att ökad ekonomisk tillväxt i diktaturer inte tycks leda till demokratisering (möjligen tvärtom); däremot kan en ökad BNP per capita i färska demokratier bidra till att demokratin blir mer bestående.

Written by Niclas Berggren

13 maj 2009 at 18:37

Nazister i demokratisk förklädnad

Bengt Held har frågat Nationaldemokraterna vad de tycker i olika homofrågor. Här har vi ett parti som inte kan beskyllas för att vara politiskt korrekt!

1. Är Nationaldemokraterna för att frivilliga homosexuella relationer mellan vuxna ska vara tillåtet? (Sverige tillät homosexuella relationer 1944). Ja, nej eller partiet har ingen åsikt?
[Jan Ermefjäll] Svar: Nej, min uppfattning är att homosexuella bör leva i celibat för sitt eget bästa. Homosexuella behöver vägledning och hjälp i hur man kan bli fri från homosexuell fixering.

3. Ni har kritiserat Prideparaden. Anser nd att HBT-rörelsen ska ha laglig rättighet att anordna HBT-parader och demonstrationer? Ja, nej eller ingen åsikt?
[Jan Ermefjäll] Svar: Nej, dessa manifestationer är skamliga och har inget berättigande.

4. Är nd för att tillåta föreningar för HBT-personer som tex RFSL? Ja, nej eller ingen åsikt?
[Jan Ermefjäll] Svar: Nej, vi anser att RFSL bedriver propaganda för abnorm sexuell lössläppthet och droger.

Jag tror inte att det partiet får min röst.

Written by Niclas Berggren

8 maj 2009 at 11:51

Vad menas med demokrati?

Gustaf Arrhenius ger i ”Defining Democratic Decision Making” en definition av vad ett demokratiskt beslut är:

(1) The majority prefers A to B iff the majority of individuals intended to vote in favour of A and their choice was uncoerced.

(2) A decision method is democratic if it satisfies the following four conditions:

(A) If the majority prefers a1 in the choice among the alternatives a1, a2, … an (n ≥ 2), then the collective decision is a1.
(B) If the majority had preferred a2 or … or an, then the collective choice would have been a2 or … or an.
(C) Anonymity.
(D) Doesn’t pick an alternative that is both a Condorcet and plurality loser.

(3) A decision is democratic if it is taken with a democratic decision method.

Det som kan behöva förklaras är (C) och (D). Med anonymitet menas här att beslutsmetoden inte ger någon väljare en särskild position (den svenska lotteririksdagen på 1970-talet är i linje med detta villkor); med Condorcet-förlorare avses ett alternativ som skulle förlora i en parvis omröstning mot varje annat alternativ; och med pluralitetsförlorare avses det alternativ som får lägst antal röster i ett val mellan tre eller fler alternativ.

Ser du några svagheter med definitionen?

Se även de tidigare inläggen ”Ständigt denna jury” och ”Teorem och konst” samt ”When Can a Plurality Winner Be a Condorcet Loser?”.

Written by Niclas Berggren

7 april 2009 at 6:25

Publicerat i demokrati, filosofi, forskning

Varför Alliansen vinner i kärnkraftsfrågan

Vi har på kort tid sett två förskjutningar i svensk politik i kärnkraftsfrågan. Alliansen har rört sig i en mer kärnkraftsvänlig riktning i och med förespråkandet av en möjlighet att bygga nya kärnkraftverk för att ersätta de gamla. De rödgröna har också rört sig i en mer kärnkraftsvänlig riktning i och med förespråkandet av en avvecklingstakt som tar hänsyn till effekter på sysselsättningen. Man kan säga att Socialdemokraterna har fått med sig Miljöpartiet och Vänsterpartiet på att ”avveckla kärnkraften, men med förnuft”, Linje 2:s gamla slogan från folkomröstningen.

Nå, hur kommer detta att påverka stödet för respektive partigrupp? Det beror förstås på många faktorer, inte minst hur väljarnas preferenser är fördelade, men jag vågar mig här på att prediktera att Alliansen är den stora vinnaren på frågan även efter de två förskjutningar som har ägt rum. Låt oss ta en titt på följande analytiska figur:

karnkraftsopinionen

Linjens skala är grad av kärnkraftsvänlighet. Ju längre till höger, desto kärnkraftsvänligare. Vi ser i figuren de två förskjutningarna: De rödgröna har enats om att gå från ”avveckla” till ”avveckla med förnuft”, medan Alliansen har enats om att gå från ”avveckla med förnuft” till ”ersätt existerande”. Det som gör att jag ser Alliansen som vinnare i termer av väljarstöd är min bedömning av hur väljarnas preferenser är fördelade, vilket visas av den heldragna fördelningskurvan. Om den är korrekt ritad är medianväljaren mer kärnkraftsvänlig än Alliansen även efter deras förskjutning, vilket gör att den stora massan väljare, såväl till vänster som till höger om Alliansens nya position, finner Alliansens hållning bättre än de rödgrönas, även efter de rödgrönas förskjutning. 

Man kan här fråga sig varför såväl de rödgröna som Alliansen båda befinner sig till vänster om medianväljaren. Det kan jag inte helt säkert förklara, men jag misstänker att det föreligger en diskrepans mellan mer röstmaximerande partiledningar och mer ideologiska partimedlemmar, som har egna uppfattningar i frågan och som inte vill kompromissa (alltför mycket). 

Detta illusterar hur enkel politisk-ekonomisk teori kan användas för att bättre förstå praktisk politik. Läs gärna mer om medianväljarteoremet!

Uppdatering: Läs även klargörandena i denna utvecklande kommentar.

Se det tidigare inlägget ”Kärnkraftens förbisedda styrka”.
Media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5SvD1, SvD2, SvD3, SvD4SydsvenskanAB

Written by Niclas Berggren

22 mars 2009 at 16:57

Är staten vi?

Ludvig XIV hävdade:

Staten, det är jag.

Eva Mörk hävdar:

Pengarna är och förblir alltså våra, vare sig det är vi själva eller statskassan som förvaltar över dem. … Staten bör därför ses som vi snarare än de.

Det förra må ha varit korrekt; det senare anser jag inte vara det, av åtminstone två skäl.

1. Politiker och tjänstemän har egna intressen. Det tycks mig som om Eva Mörk förutsätter att politiker och tjänstemän alltid fattar beslut i enlighet med la volonté générale — men visar inte hennes egen forskning (se t.ex. här, här och här) att så inte är fallet? I själva verket föreligger ofta ett principal-agent-problem mellan väljare och politiker och mellan politiker och tjänstemän, som kan leda till att en delgrupp väljare eller intressegrupper gynnas av politiska beslut på bekostnad av andra. Därför kan man, som jag ser det, inte automatiskt och per definition se politiska beslut som varandes i linje med det allmänna bästa. Staten är inte vi — staten är politiker och tjänstemän som ibland, men långtifrån alltid, gynnar alla medborgare.

2. Enkel majoritetsregel möjliggör minoritetsförtryck. Även utan ett principal-agent-problem skulle ett politiskt system där beslut tas med enkel majoritetsregel kunna innefatta avvikelser från det allmänna bästa, eftersom en majoritet väljare kan vilja ha beslut fattade som kraftigt missgynnar, förtrycker eller exploaterar en minoritet. Detta analyseras noga av James Buchanan och Gordon Tullock i The Calculus of Consent: Logical Foundations of Constitutional Democracy samt av James Buchanan och Roger Congleton i Politics by Principle, Not Interest: Towards Nondiscriminatory Democracy. Staten är inte vi ens utan egna intressen hos politiker och tjänstemän — staten är politiker och tjänstemän som ibland, men långtifrån alltid, gynnar alla medborgare.

Även om 1 inte skulle stämma argumenterar Geoffrey Brennan och James Buchanan, i kapitel 4 av The Reason of Rules: Constitutional Political Economy, för att man bör anta det när man kontemplerar utformningen av de politiska institutionerna, för att minimera risken för att politiska beslut inte är i linje med det allmänna bästa:

Using the Homo economicus behavior model in constitutional analysis, and justifying this use on analytic rather than empirical grounds, is a procedure we have borrowed from the classical political economist-philosophers in their analysis of political institutions. And we can, perhaps, do no better in this connection than appeal to David Hume: ”In constraining any system of government and fixing the several checks and controls of the constitution, every man ought to be supposed a knave and to have no other end, in all his actions, than private interest.” 

Staten kan alltså fås att komma närmare ”vi” med en viss konstitutionell utformning, men att påstå att staten är ”vi”, i synnerhet under enkel majoritetsregel, tycks mig mycket, mycket märkligt.

Se det tidigare inlägget ”Ifrågasätt enkel majoritet”.

Written by Niclas Berggren

20 mars 2009 at 10:05

Namnordningen på valsedlar

valsedelBorde inte namnen på valsedlar placeras i slumpmässig ordning i ett system med personval? Det finns forskning som visar att ordningen på namnen påverkar hur stor röstandel någon får — särskilt att de som står överst gynnas av det (se t.ex. här och här). Ny forskning, ”Who Misvotes? The Effect of Differential Cognition Costs on Election Outcomes”, visar också att kandidater som står nära kända kandidater ökar sina röstandelar enbart pga. detta:

We find that minor candidates’ vote shares almost double when their names are adjacent to the names of major candidates. All else equal, vote share gains are larger in precincts with higher percentages of poorly educated, poor, or third-party voters. 

Nu kan förstås någon hävda att partierna bör ha rätt att favorisera vissa kandidater på bekostnad av andra och placera dem högt och nära kända kandidater. Kanske. Men vore det inte mer logiskt, i så fall, att förespråka ett avskaffande av personvalet?

Written by Niclas Berggren

18 mars 2009 at 11:31

Publicerat i demokrati, forskning, politik, val

Ständigt denna jury

malenaMelodifestivalen får man ju inte missa. I år vann för en gångs skulle min favorit, Malena Ernman. En ständig diskussionspunkt är vilken roll juryn ska spela i tävlingen. Själv är jag tveksam till juryavgöranden i smakfrågor; däremot kan juryer fylla en funktion när vissa faktafrågor ska avgöras. Faktum är att det finns precisa analyser av detta.

Mest känd är Condorcets juryteorem, utvecklat av markisen de Condorcet:

Provided that the following five assumptions apply:
1) the jury must choose between two alternatives (one of which is correct); 2) the jury reaches its verdict by simple majority vote; 3) each juror is competent (i.e. is more likely than not to vote correctly); 4) all jurors are equally competent (have equal probabilities); and 5) each juror decides independently of all other jurors: 
1. any jury comprising an odd number greater than one of jurors is more likely to select the correct alternative than any single juror and 2. this likelihood tends to a certainty as the number of jurors tends to infinity.

Ett resultat som definitivt måste betraktas som cool! Dock är antagandena ganska restriktiva, kanske särskilt antagande 5). I en ny analys, ”Optimal Jury Design For Homogeneous Juries With Correlated Votes”, från vilken definitionen ovan är hämtad, visas att när detta antagande mjukas upp, så att jurymedlemmars röster är korrelerade med varandra (vilket är rimligt när de får del av gemensam information och överlägger med varandra), förändras implikationerna. När enkel majoritetsregel används är det inte längre alls säkert att en jury fattar bättre beslut än en ensam beslutsfattare:

The above theorem shows that a single juror will outperform a jury under simple majority rule when the individual competence is low but the correlation is high. Since simple majority rule maximizes the collective competence, the single juror will outperform the jury under any conceivable voting rule. Contrary to the case of independent votes, increasing the size of a jury when the votes are correlated will not necessarily improve its competence. For positive correlation an enlargement of the jury can be detrimental up to a certain size, beyond which it becomes beneficial.

För beslut med enhällighetsregel gäller följande:

Although positive correlation improves the jury’s competence under unanimity, it cannot raise it above that of a single juror.

Är kompetensen i vissa typer av kollektiva beslut (t.ex. demokratiska sådana*) överskattade? Ja, sådant kan man komma att tänka på när man ser på Melodifestivalen. Liksom att Malena Ernman kommer att sjunga huvudrollen i Rossinis opera Askungen på Kungliga Operan senare i vår!

*Angående låg kompetens, se Bryan Caplans The Myth of the Rational Voter.
Media: SvD1, SvD2, SvD3DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7AB1, AB2Sydsvenskan
 

Written by Niclas Berggren

15 mars 2009 at 8:19

Kungen som folkpsykolog

carlxvigustafHenrik von Sydow är bra på många sätt, men jag kan inte dölja min besvikelse över denna skrivning i Expressen:

För egen del är jag, numera, anhängare av vår monarki. Kungens agerande vid tsunamikatastrofen vintern 2005 bevisade att det traditionella och konstitutionella argumentet för monarki var giltigt och relevant också i Sverige på 2000-talet. Vi behöver, uppenbart i kristider, offentliga institutioner som är genuint gemensamma, samlande och icke-politiska. 

Är detta det främsta argumentet för monarki? Behövs den för att vi behöver en folkpsykolog? Behöver man hjälp vid en kris föreställer jag mig att det finns skickligare terapeuter än Carl XVI Gustaf. Rent allmänt finner jag det kollektivistiska språkbruket störande. Vilka är dessa ”vi”? Vadan detta behov av ”gemensam” tröst? Vad menas med idén att man ska ”samlas”? Och hur i hela friden klarar sig människor i republiker vid kriser? Man undrar, man undrar.

Se tidigare inlägg: ”Obegriplig sorg”, ”Bort med monarkin”, ”Argument för republik”, ”Balans i statsskicket”
Tips: Dennis Josefsson. Media: Göran Skytte, PJ

Written by Niclas Berggren

27 februari 2009 at 20:46

Klarar vi inte av motgångar?

jlh

Det finns en del dimensioner av den ekonomiska krisen som inte så ofta belyses eller diskuteras. En sådan rör hur människor reagerar (psykologiskt) på nedgångar; hur sådana reaktioner sätter avtryck i den politiska världen; och de långsiktiga ekonomiska effekterna av dessa reaktioner och avtryck. Min gode vän, professorn i juridik vid Köpenhamns universitet Jesper Lau Hansen identifierar mot denna bakgrund ett viktigt problem:

Problemet, og formodentlig en væsentlig medårsag til krisen, er, at vi lever i et samfund, der i stigende grad ikke vil tolerere tab. Vi er så vant til fremgang, at vi ikke vil acceptere modgang. Virksomheder må ikke gå ned, folk må ikke blive arbejdsløse, investorer må ikke tabe penge, og i stedet søger staten at fastholde en kunstig vækst. Sådan reagerede vi sidste gang, da dotcom-boblen sprang ved årtusindskiftet, og skabte dermed den endnu større boble, som vi nu søger at imødegå ved endnu større planer. Problemet er blot, hvordan vi sikrer, at individer opfører sig ansvarligt, hvis vi skåner dem for konsekvenserne af deres egen uansvarlighed? Dette er ikke liberalismens problem, men et generelt problem for ethvert samfund, der ønsker at betrygge sin befolkning.

Ja, är detta inte en kostnad av krispaket av olika slag? De mildrar, de tröstar, de lindrar — men i den mån de hindrar fallerande verksamheter att gå under, underminerar de i viss mån inte ansvarstagande och försvårar de inte för felallokerade resurser att användas i nya verksamheter? Och gör de därigenom inte nästa kris mer sannolik och djup? Därmed inte sagt att krispaket nödvändigtvis är fel, men de kan medföra framtida problem som bör beaktas vid deras utformning.

Grunden för dessa problem tror även jag är att många människor har svårt att hantera motgångar och att det leder till att politikerna tävlar om att göra så mycket som möjligt för att snabbt undanröja dem. (Med undantag för Maud!) Den så vanliga aversionen mot tillfälliga förluster bör kanske problematiseras och utmanas istället för att omedelbart accepteras.

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4DN1, DN2, AB, Sydsvenskan

Written by Niclas Berggren

23 februari 2009 at 11:12

Småpartiers snedvridande inflytande

Många tror att ett proportionellt valsystem ger väljarna bättre representation (med vilket avses ett mindre avstånd mellan väljarnas preferenser och förd politik) än ett majoritetvalsystem. Det verkar intuitivt rimligt, eftersom de politiska partierna i den förra typen av system får platser i parlamentet i relation till sina röstandelar. Men detta är inte hela sanningen. En ny analys av Amedeo Piolatto ger vid handen att det finns ett andra ”filter” mellan väljarna och den förda politiken, nämligen hur regeringen bildas och ser ut. Båda dessa filter måste tas med i analysen. En illustration av det politiska spelet ges i denna figur:

politik

Piolatto skriver:

It is generally disregarded that decisions are mainly taken by the government and that within Parliament decisions are normally taken by the majority of members. Coalitions form to support a government and the real power of a party is determined by his role in the coalition and not by its number of seats in Parliament. Given the distortion due to negotiation and the importance of bargaining during the coalition formation stage, it is pointless to measure the degree of representativeness of Parliament. What really matters is the relation between voters’ preferences and a party’s power within the government. 

My work consisted in showing that when parties are sufficiently patient at the coalition formation stage, the distortion derived by the negotiation process (filter 2) increases small parties’ power. … My model shows that the idea that proportional electoral rules induce government to better represent citizens’ preferences (with respect to plurality rules) is false and a majority voting rule can be preferable from a representativeness perspective.

Särskilt intressant är hur filter 2 i ett proportionellt valsystem kan ge ett oproportionerligt inflytande till småpartier, vilket kan sänka representativiteten i det politiska systemet. Tänk Miljöpartiet och Kristdemokraterna. Jag beklagar att Grundlagsutredningen inte föreslog ett minskat inslag av proportionalitet i det svenska valsystemet.

Se tidigare inlägg: ”Grundlagens ekonomiska betydelse”, ”Bred konstitutionell förnyelse”, ”Dags för majoritetsval”, ”Konstitutionellt grundad ojämlikhet”

Written by Niclas Berggren

31 januari 2009 at 16:32

Varför svälter Nordkorea?

Svält beror förstås på brist på mat, men den intressanta frågan är hur det kommer sig att det blir brist på mat (för vissa grupper) i ett land. I en recension* av Stephen Devereux, publicerad i Journal of Economic Literature, klargörs att svaret i fallet Nordkorea främst står att finna i landets ekonomiska och politiska system (s. 1038—1039):

Many famines are triggered by natural disasters, but these shocks only expose the underlying causes, which are invariably failures of national economic and political systems. The authors demonstrate through a “food balance sheet” analysis that food availability did decline in North Korea in the early 1990s, but they make the telling observation that “food availability cannot be treated as exogenous” (p. 23), especially in socialist systems, but is the product of particular government policy choices. … Haggard and Noland identify many features of socialist political economies that predispose them to famine. These include the absence of political freedoms and civil liberties, government controls on internal migration and foreign travel, systemic information failures, and “the lack of accountability characteristic of authoritarian regimes” (p. 10). It is no coincidence that the same factors were identified as contributing to China’s “Great Leap Forward” famine (see Dali L. Yang and Fubing Su 1998). Underlying all these factors is the absence of democracy and the accountability that democracy brings. The authors conclude that North Korea remains highly vulnerable to famine, and that this structural vulnerability will not be “definitively resolved until that regime is replaced by another one that, if not fully democratic, is at least more responsive to the needs of its citizenry” (p. 3).

Rent allmänt stämmer detta väl överens med den analys av Nord- och Sydkoreas ekonomiska utveckling som Daron Acemoglu m.fl. gör i bokkapitlet ”Institutions as a Fundamental Cause of Long-Run Growth” (s. 406—407):

It is possible that Kim Il Sung and Communist Party members in the North believed that communist policies would be better for the country and the economy in the late 1940s. However, by the 1980s it was clear that the communist economic policies in the North were not working. The continued efforts of the leadership to cling to these policies and to power can only be explained by those leaders wishing to look after their own interests at the expense of the population at large. Bad institutions are therefore kept in place, clearly not for the benefit of society as a whole, but for the benefit of the ruling elite, and this is a pattern we encounter in most cases of institutional failure that we discuss in detail below.

Svält som ett resultat av egoistiska styresmän som inte kan ställas till svars, alltså. De visar detta talande diagram över Nord- och Sydkoreas utveckling:

bnp_korea

Betoningen av det ekonomisk-politiska systemets roll som en förklaring till svält har tidigare med särskild pregnans framförts av ekonomipristagaren Amartya Sen, kanske främst i boken Poverty and Famines från 1981. KVA sammanfattar:

Here, he challenges the common view that a shortage of food is the most important (sometimes the only) explanation for famine. On the basis of a careful study of a number of such catastrophes in India, Bangladesh, and Saharan countries, from the 1940s onwards, he found other explanatory factors. He argues that several observed phenomena cannot in fact be explained by a shortage of food alone, e.g. that famines have occurred even when the supply of food was not significantly lower than during previous years (without famines), or that faminestricken areas have sometimes exported food.

Så ja, svält beror på brist på mat, men en sådan brist har i sin tur ofta sin förklaring i de ekonomiska och politiska institutionerna. Vore de annorlunda skulle människor i regel inte svälta.
_________________________

*Denna bok recenseras:
Haggard, Stephan och Noland, Marcus (2007). Famine in North Korea: Markets, Aid, and Reform. New York: Columbia University Press.

Written by Niclas Berggren

27 januari 2009 at 11:11

Är han verkligen president?

Professor Barnett påpekar att både John Roberts och Barrack Obama sa fel när den senare idag skulle sväras in som president. Detta är vad konstitutionen anger ska sägas:

I do solemnly swear (or affirm) that I will faithfully execute the office of President of the United States, and will to the best of my ability, preserve, protect and defend the Constitution of the United States.

Detta är vad som faktiskt sades:

ROBERTS: Are you prepared to take the oath, Senator?
OBAMA: I am.
ROBERTS: I, Barack Hussein Obama…
OBAMA: I, Barack…
ROBERTS: … do solemnly swear…
OBAMA: I, Barack Hussein Obama, do solemnly swear…
ROBERTS: … that I will execute the office of president to the United States faithfully…
OBAMA: … that I will execute…
ROBERTS: … faithfully the office of president of the United States
OBAMA: … the office of president of the United States faithfully
ROBERTS: … and will to the best of my ability…
OBAMA: … and will to the best of my ability…
ROBERTS: … preserve, protect and defend the Constitution of the United States.
OBAMA: … preserve, protect and defend the Constitution of the United States.
ROBERTS: So help you God?
OBAMA: So help me God.
ROBERTS: Congratulations, Mr. President.

På ett sätt kan det vara trösterikt att även så framgångsrika och smarta personer kan begå små misstag. Men eftersom rätt ed inte uttalades blir frågan: Är Obama verkligen president nu? Och vad skulle hända om en nyvald president på den sista frågan svarade: ”While I will certainly need help, I do not expect it from fictitious beings”? Skulle USA fördöma en ateistisk president, trots att konstitutionen uppenbarligen inte innehåller formuleringen ”So help me God”? (Ja, troligen.) Slutligen: Var inte Condoleeza Rice president för ett tag idag och därmed USA:s första svarta president?

Media: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Dagen, Sydsvenskan, Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, Aftonbladet4, Aftonbladet5

Written by Niclas Berggren

20 januari 2009 at 23:13

Ekonomi och politik hänger ihop

Felipe Calderón, Mexicos president

Felipe Calderón, Mexicos president

En ny studie av två OECD-ekonomer, ”Wall Street and Elections in Latin American Emerging Democracies”, undersöker hur de råd som investmentbanker ger till investerare påverkas av presidentval i Latinamerika 1997—2008. Två huvudresultat:

Firstly, the political cycle is a determinant variable in explaining investment banks’ recommendations. Moreover, the relationship is particularly strong before electoral contests, suggesting that investment banks’ perceptions deteriorate considerably on the eve of presidential elections. Secondly, investment banks’ outlooks depend on the signal sent by candidates concerning the credibility of future economic policies. In particular, if candidates are not committed to defending sustainable macroeconomic policies, investment banks’ downgrade sovereign debt.

Det finns undantag, som i Chile och mer allmänt för året 2006, men den allmänna bilden är alltså att bankerna håller noggrann koll på politiska förvecklingar och tar hänsyn till dem i sina rekommendationer, vilket i sin tur rimligen påverkar investerare.

Är detta bra eller dåligt? Det är svårt att säga. Å ena sidan kan detta inflytande påverka politiska kandidater att förespråka och genomföra en mindre populistisk och mer långsiktigt sund makroekonomiskt politik. Å andra sidan kan det ge upphov till större kortsiktig osäkerhet (vad händer med ekonomin om ”fel” kandidat vinner?); dessutom kan det ses som ett sätt att beskära den inhemska demokratin. Studien illustrerar i vilket fall hur nära sammankopplade politik och ekonomi är.

Written by Niclas Berggren

20 januari 2009 at 14:18

Kvinnor påverkar politiken

Många lägger stor vikt vid andelen kvinnor i politiska församlingar. Så här ser utvecklingen ut i riksdagen:

kvinnor_riksdagen

Frågan är om det spelar någon roll för de politiska besluten hur könsfördelningen ser ut. Svaret är att det tycks det göra. I den nya studien ”Gender Gaps in Policy Making: Evidence from Direct Democracy in Switzerland” finner Patricia Funk och Christina Gathmann följande:

In spite of increasing representation of women in politics, little is known about their impact on policies. Comparing outcomes of parliaments with different shares of female members does not identify their causal impact because of possible differences in the underlying electorate. This paper uses a unique data set on voting decisions to sheds new light on gender gaps in policy making. Our analysis focuses on Switzerland, where all citizens can directly decide on a broad range of policies in referendums and initiatives. We show that there are large gender gaps in the areas of health, environmental protection, defense spending and welfare policy which typically persist even conditional on socio-economic characteristics. We also find that female policy makers have a substantial effect on the composition of public spending, but a small effect on the overall size of government.

Två reflexioner:

  1. Bör man utvärdera andelen kvinnor i politiska församlingar utifrån hur politiken ändras därav? Antag att det inte blev någon politisk skillnad av fler kvinnor. Skulle då könsfördelningen vara irrelevant?
  2. Detta verkar göra väljarens val mer komplicerat: det är inte bara parti som spelar roll för vilken politik som förs utan också könsfördelningen på de som väljs. Det tycks som om kvinnliga politiker står till vänster om manliga politiker. Innebär det att en personröst på en kvinna i ett parti mer till höger blir ”politiskt-ideologiskt ekvivalent” med en personröst på en man i ett parti mer till vänster?

Se tidigare inlägg om varför män delade med sig av makten, kvinnors politiska påverkan, döttrars effekter på föräldrarnas politiska uppfattningar samt kvinnlig rösträtt och barns hälsa,

Written by Niclas Berggren

1 december 2008 at 9:24

Hur lång ska en mandatperiod vara?

maritaulvskogEfter senaste valet var Marita Ulvskog sur:

Det bör gå tre år mellan valen i stället för fyra. Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog kräver kortare mandatperioder. Det ska inte gå att ”hålla sig undan väljarna i fyra år”, säger hon.

Så kan man resonera, men vad säger forskningen om effekten av mandatperiodens längd? Teoretiskt kan man tänka sig två motverkande effekter. Medan längre mandatperioder kan försvaga väljarnas möjlighet att utkräva ansvar, kan de också ge politiker tid och incitament att agera mer långsiktigt.

En ny studie, ”Term Length and Political Performance”, indikerar att den senare effekten dominerar:

We evaluate the effects of the duration of legislative terms on the performance of legislators. We exploit a natural experiment in the Argentine House of Representatives where term lengths were assigned randomly. Results for various objective measures of legislative output show that longer terms enhance legislative performance. … Our results highlight limits to classic theories of electoral discipline (Barro 1973, Ferejohn 1986) predicting that shorter terms, by tightening accountability, will incentivize hard work by politicians. We discuss and test possible explanations. Our results suggest that the ”accountability logic” is overcome by an ”investment logic.”*

Så vill man ha hårt arbetande politiker förefaller det oklokt att gå på Ulvskogs linje.

En ytterligare studie, ”Sources of Inefficiency in Representative Democracy”, kan dessutom anföras. Den finner att längre mandatperioder, både för exekutiv och legislatur, är positivt relaterade till de offentliga investeringarnas andel av BNP, vilket antyder att politiker tänker mer långsiktigt när de sitter längre.

Längre mandatperioder verkar alltså ha såväl politisk-demokratiska som ekonomiska effekter av positivt slag.

____________________

*”Legislative performance” mäts med följande variabler:

floor attendance (as the percentage of legislative ‡floor sessions), committee attendance (as percentage of committee sessions), number of committee bills in which the legislator participated (as refl‡ected on the committee bills bearing the legislator’s signature), number of times the legislator spoke on the floor (non-legislative topics are not included), the number of bills introduced by the legislator, and the number of those bills that were approved.

Written by Niclas Berggren

27 november 2008 at 9:13

Mördade politiker

Olof Palme

Olof Palme

De alltid lika kreativa nationalekonomerna Bruno Frey och Benno Torgler undersöker i ”Politicians: Be Killed or Survive” vad som påverkar sannolikheten för att en politiker blir mördad:

In the course of history, a large number of politicians have been assassinated. Rational choice hypotheses are developed and tested using panel data covering more than 100 countries over a period of 20 years. Several strategies, in addition to security measures, are shown to significantly reduce the probability of politicians being attacked or killed: extended institutional and governance quality, democracy, voice and accountability, a well functioning system of law and order, decentralization via the division of power and federalism, larger cabinet size and strengthened civil society. There is also support for a contagion effect.

Detta får mig att tänka på Ludwig von Mises huvudargument för demokrati (Human Action, s 150):

It provides a method for the peaceful adjustment of government to the will of the majority. [Min kursivering.]

Därför förvånar det inte att politiska mord är negativt relaterade till demokrati. Det obehagliga fenomenet med politiska avrättningar i demokratier illustreras för övrigt väl i den nya filmen om Baader-Meinhof-ligan. Inte ens om man har alla de faktorer som Frey och Torgler finner minska sannolikheten för politiska mord på plats, lär man kunna hålla den typen av (irrationella?) våldsromantiker stångna. Men, tycks det, rätt många andra.

Written by Niclas Berggren

14 november 2008 at 9:21

Varför valsedlar?

partiet_halvVarför används fortfarande valsedlar i svenska val? Varför inte istället installera datorer i alla röstlokaler, på vilka alla valsedlar finns inlagda och där man också kan kryssa för personvalskandidater? Det borde göra sammanräkningen av rösterna både snabbare och säkrare, det sparar träd och en stor distributionsapparat, det tar bort problem med ”orättvisa” när valsedlar fattas på vissa ställen och — framförallt — man slipper det obehagliga momentet att slicka igen kuvert. I USA har man ju röstmaskiner av mekaniskt slag; när kommer valdatorerna?

Written by Niclas Berggren

4 november 2008 at 15:06

Publicerat i demokrati, politik, val

Vad påverkar invandrares valdeltagande?

En ny studie undersöker sannolikheten för att invandrare röstar i svenska val. Som bekant får även icke-medborgare som har varit folkbokförda i landet i minst tre år rösta i kommun- och landstingsvalen. Tanken i studien är att deltagande i allmänna val är ett tecken på att anse sig vara socialt inkluderad i ett samhälle. Bl.a. dessa faktorer ökar sannolikheten för att invandrare ska rösta (och, som en implikation, delaktigheten i det svenska samhället):

  • Att bli medborgare.
  • Att komma från Nord- och Sydamerika och att vara född i Sverige av invandrare.
  • Att ha svensk maka eller make.
  • Att äga ett hus.
  • Att bo i en mindre stad.
  • Att invandrarpopulationen ökar.

Ålder vid invandring och om det finns utlandsfödda kommunfullmäktigeledamöter har dock i regel ingen effekt.

Angående att medborgarskap ökar sannolikheten att rösta skriver författarna:

On that note, it appears that granting citizenship has a huge effect on voting. Despite giving people the right to vote, that right is often not exercised if people are not citizens. While it could be that only people who wish to be more involved take up citizenship, it could also be that citizenship offers people the opportunity to see that they have a stake in what is happening politically in Sweden. Thus as a means of encouraging social inclusion, it appears that the policy of allowing citizenship acquisition has been extremely successful.

Man kan också vara av uppfattningen att det är rätt bra att icke-medborgare inte röstar i så stor utsträckning, då de sannolikt inte är lika långsiktiga i sitt tänkande som medborgare. Denna hållning kan förstås kombineras med synen att det bör vara lätt att bli medborgare.

Written by Niclas Berggren

31 oktober 2008 at 7:30

Hur valdeltagandet kan ökas

Daniel Kahneman påpekar att det med enkla medel går att öka valdeltagandet:

You call and ask people ahead of time, ”Will you vote?”. That’s all. ”Do you intend to vote?”. That increases voting participation substantially, and you can measure it.

Tänk hur lättpåverkade människor är. Men är det bra om fler röstar? Det är tveksamt, i alla fall enligt Bryan Caplan, Greg Mankiw och Jason Brennan.

Tips: Tyler Cowen.

Written by Niclas Berggren

24 oktober 2008 at 15:01

Varför inte tillåta barn att rösta?

Ilya Somin anser att barn bör få rösta om de klarar ett kunskapstest:

If a minor can pass a test of basic political knowledge (say, the political knowledge equivalent of the citizenship test administered to immigrants seeking naturalization), why shouldn’t he or she have the right to vote? Such a precocious child-voter would probably be more knowledgeable than the majority of the adult population. Giving her the right to vote would actually increase the average knowledge level of the electorate and thereby slightly improve the quality of political decision-making. I’ve met twelve-year-olds with far higher levels of political knowledge than that of the average adult.

Men skulle inte föräldrarna styra även kunniga barn?

The objection is in fact similar to one of the arguments once raised against giving women the right to vote – that they would be unduly influenced by their husbands or fathers. Husbands will often influence the views of their wives (and vice versa); similarly, parents will influence those of their children. That doesn’t by itself justify denying either married people or children the right to vote.

Min gissning är att de flesta motsätter sig rösträtt för barn eftersom de känner obehag inför tanken på kunskapstest. Risken är ju att sådana börjar tillämpas även för vuxna, och många har fått för sig att man bör få rösta även som okunnig. 

Se ett tidigare inlägg på samma tema.

Written by Niclas Berggren

20 oktober 2008 at 15:46

Farligt att åka och rösta

En ny studie, publicerad i The Journal of the American Medical Assocation (nyhetsartikel här), indikerar att det är farligt att åka och rösta i allmänna val. Amerikanska presidentval tycks leda till fler trafikolyckor med dödlig utgång:

The net increase in risk was about 24 individuals per election and was fairly stable across decades of time.

En möjlig orsak är att amerikanska presidentval äger rum på tisdagar, då människor måste jobba och stressa iväg till vallokalen. Det svenska systemet med val på söndagar kan i det här avseendet ses som bättre. Likaså är svenskar mindre bilberoende, vilket också kan förväntas leda till färre olyckor vid val än i USA. Å andra sidan röstar en större andel av svenskarna, vilket torde verka i riktning mot fler olyckor.

Tips: Freakonomics.

Written by Niclas Berggren

14 oktober 2008 at 8:33

Publicerat i demokrati, forskning, hälsa, politik, val

Bör alla rösta?

Filosofen Jason Brennan argumenterar i ”Polluting the Polls: When Citizens Should Not Vote”, som är accepterad för publicering i Australasian Journal of Philosopy, för att vissa medborgare bör avstå från att rösta i allmänna val:

Just because one has the right to vote does not mean just any vote is right. Citizens should not vote badly. This duty to avoid voting badly is grounded in a general duty not to engage in collectively harmful activities when the personal cost of restraint is low. Good governance is a public good. Bad governance is a public bad. We should not be contributing to public bads when the benefit to ourselves is low. Many democratic theorists agree that we shouldn’t vote badly, but that’s because they think we should vote well. This demands too much of citizens.

Men är inte detta synsätt i grunden antidemokratiskt och elitistiskt? Brennan kommenterar:

Irresponsible individual voters ought to abstain rather than vote badly. This thesis may seem anti-democratic. Yet it is really a claim about voter responsibility and how voters can fail to meet this responsibility. On my view, voters are not obligated to vote, but if they do vote, they owe it to others and themselves to be adequately rational, unbiased, just, and informed about their political beliefs.

Se även Brennan diskutera sin syn på röstning med Will Wilkinson på Bloggingheads. Ett engagerande videosamtal!

Written by Niclas Berggren

8 oktober 2008 at 8:25

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 141 andra följare

%d bloggers like this: