Nonicoclolasos

Archive for the ‘determinism’ Category

Är experter i filosofi att lita på?

I ”Persistent Bias in Expert Judgments about Free Will and Moral Responsibility: A Test of the Expertise Defense”, accepterad för publicering i Consciousness and Cognition, testas om experters moraliska intuitioner på ett viktigt filosofiskt område är att lita på:

Many philosophers appeal to intuitions to support some philosophical views. However, there is reason to be concerned about this practice as scientific evidence has documented systematic bias in philosophically relevant intuitions as a function of seemingly irrelevant features (e.g., personality). One popular defense used to insulate philosophers from these concerns holds that philosophical expertise eliminates the influence of these extraneous factors. Here, we test this assumption. We present data suggesting that verifiable philosophical expertise in the free will debate—as measured by a reliable and validated test of expert knowledge—does not eliminate the influence of one important extraneous feature (i.e., the heritable personality trait extraversion) on judgments concerning freedom and moral responsibility. These results suggest that, in at least some important cases, the expertise defense fails.

Även experters filosofiska uppfattningar verkar alltså kunna bestämmas av icke-intellektuella faktorer, som personlighet. Detta är i linje med tidigare forskning, som antyder att filosofiska experter är lika människor i allmänhet i tänkande och beteende: se t.ex. härhär och här. Ändå är vi många som hänvisar till stora filosofer allt som oftast.

Written by Niclas Berggren

2 juli 2011 at 5:20

Einsteins pipa

Albert Einstein om fri vilja:

Honestly, I cannot understand what people mean when they talk about the freedom of the human will. I have a feeling, for instance, that I will something or other; but what relation this has with freedom I cannot understand at all. I feel that I will to light my pipe and I do it; but how can I connect this up with the idea of freedom? What is behind the act of willing to light the pipe? Another act of willing? Schopenhauer once said: Der Mensch kann was er will; er kann aber nicht wollen was er will (Man can do what he will but he cannot will what he wills).

Källa: s. 201 i denna bok. Se även inläggen ”Schopenhauer om fri vilja” och ”Väljer man sin vilja?”.

Written by Niclas Berggren

23 juni 2011 at 15:21

Publicerat i determinism, filosofi, genier

Varför händer det som händer?

Årets Edge-fråga är:

What scientific concept would improve everybody’s cognitive toolkit?

Sean Carroll besvarar den på följande sätt:

The world consists of things, which obey rules. If you keep asking ”why” questions about what happens in the universe, you ultimately reach the answer ”because of the state of the universe and the laws of nature.” … Things happen because the laws of nature say they will — because they are the consequences of the state of the universe and the path of its evolution. Life on Earth doesn’t arise in fulfillment of a grand scheme, but rather as a byproduct of the increase of entropy in an environment very far from equilibrium. Our impressive brains don’t develop because life is guided toward greater levels of complexity and intelligence, but from the mechanical interactions between genes, organisms, and their surroundings. … The world keeps happening, in accordance with its rules; it’s up to us to make sense of it and give it value.

Jag har tidigare betecknat frågan ”varför?” som meningslös i många fall.

Written by Niclas Berggren

4 juni 2011 at 5:36

Publicerat i determinism, mening

Väljer man?

I en grundläggande filosofisk fråga säger Markel följande till Arvid i Hjalmar Söderbergs roman Den allvarsamma leken:

Men det kommer inte an på vad du vill; det kommer an på vad som sker! Man väljer inte! Man väljer lika litet sitt öde som man väljer sina föräldrar eller sig själv: sin kroppsstyrka eller sin karaktär eller färgen på sina ögon eller vindlingarna i sin hjärna. Det förstår var och en. Men man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!

Written by Niclas Berggren

12 maj 2011 at 15:27

Är straff moraliskt motiverade?

Mårten Schultz skriver i DN:

Brott bestraffas eftersom det är rättvist. Ett straff är rättvist eftersom den som har begått brottet har ådragit sig en moralisk skuld. Om jag mördar någon förtjänar jag ett straff av moraliska skäl. … I Sverige har vi präglats av andra förklaringar till varför vi har straff. Förklaringar som är instrumentella, inte moraliska: Straff rättfärdigas för att det vårdar eller avskräcker. … Eller så sägs det att straffet är legitimt för att det avskräcker, trots att de flesta av oss anser att en våldtäkt bör bestraffas även om straffet inte avskräcker.

Det finns mycket — oerhört mycket — att säga om detta. Låt mig begränsa mig till fyra kommentarer:

  1. Schultz resonemang bygger på en outtalad men helt central premiss, nämligen fri vilja. Utan fri vilja går det inte att tala om ”moralisk skuld” eller att någon ”förtjänar ett straff av moraliska skäl”. Eftersom jag (liksom bl.a. EinsteinSchopenhauerBergströmStrawsonRussellDilbertO’HearHonderichSmilanskyPosner,
    Dendrophilian, Foucault och Nietzsche*) förkastar uppfattningen att människors vilja är fri, måste jag också förkasta Schultz uppfattning om straff som ”rättvisa”. Som Dawkins uttrycker det: ”Retribution as a moral principle is incompatible with a scientific view of human behaviour.” Debatten måste alltså skifta upp en nivå, till filosofins och vetenskapens område, för att kunna benas ut och förstås (i alla fall om uppfattningar om fri vilja har rationella grunder, vilket förvisso inte är säkert).
  2. Däremot tror jag att Shultz och jag är relativt eniga på ett praktiskt plan om att en rad handlingar bör bestraffas, låt vara att vi har olika grund för att anse det. I mitt fall är utgångspunkten empiriska forskningsresultat som antyder att straff innefattar lägre grad av brottslighet — se härhär och här — vilket jag finner önskvärt. Ungefär som jag anser åtgärder som motverkar sjukdomar påkallade, trots att jag inte, på ett grundläggande plan, klandrar bakterier och virus för den skada de ger upphov till.
  3. Det är något missvisande att hävda att ”instrumentella skäl” för straff inte är moraliska till sin karaktär — eftersom de i regel ingår i ett konsekvensetiskt argument där uppnåendet av ett visst mål i högsta grad anses vara moraliskt grundat.
  4. Till sist har jag en fråga till Schultz. Antag att straff skulle öka brottsligheten. Antag att straff av våldtäktsmän leder till att antalet våldtäkter tiodubblas. Är då straff ändå önskvärda? Schultz anser det uppenbarligen. Jag gör det absolut inte.

__________________________
*Jag kände att jag måste nejmdroppa lite, eftersom Schultz nämner Aristoteles och Kant i sin krönika.

Written by Niclas Berggren

13 april 2011 at 9:24

Skänker determinismen tröst?

De flesta människor upplever svåra stunder i livet. Hur man reagerar på trauman varierar dock. I den nya studien  ”The Benefits of Believing in Chance or Fate: External Locus of Control as a Protective Factor for Coping With the Death of a Spouse”, publicerad i Social Psychological and Personality Science (preliminär gratisversion här), undersöks om graden av upplevd kontroll över situationen har någon effekt:

The death of a spouse is an extremely stressful life event that consequently causes a large drop in life satisfaction. Reactivity to the loss, however, varies markedly, a phenomenon that is currently not well understood. Because lack of controllability essentially contributes to the stressful nature of this incident, the authors analyzed whether individual differences in belief in external control influence the coping process. To examine this issue, widowed individuals (N = 414) from a large-scaled panel study were followed for the 4 years before and after the loss by using a latent growth model. Results showed that belief in external control led to a considerably smaller decline in life satisfaction and higher scores in the year of the loss. Thus, although usually regarded as a risk factor, belief in external control seems to act as a protective factor for coping with the death of a spouse.

Vad menas då med extern kontroll? Jo:

Individuals with a belief in external control interpret events to be the result of surrounding forces, such as luck, chance, or fate, whereas individuals with a belief in internal control perceive events as contingent upon their behavior.

Detta knyter an till en effekt som avsaknad av tro på fri vilja (och, i mitt fall, tro på determinism) har på mig: det ger en tröst att inse att inget av det som sker — och inget av det som inte sker — i mitt eller någon annans liv ytterst har med mig eller dem att göra. Einstein verkar ha tänkt likadant.

Written by Niclas Berggren

2 november 2010 at 7:13

Determinism och fatalism är inte samma sak

Filosofen Raymond Bradley klargör:

It is sometimes supposed that the doctrine of Determinism—in the form of a belief in the causal interconnectedness of all events, from past to present and thence to the future—also has fatalistic implications. But this has got to be wrong. A determinist can well believe that just as our present actions are the effects of past events, so our present actions have their own effects and so can play a role in determining future events. That is to say, a causal determinist can consistently say that our wills are causally efficacious, at least some of the time. Since fatalism denies that our choices can have any effect on what the future is to be, a fatalist cannot consistently say this. Hence determinism does not imply fatalism.

Detta borde Justin Timberlake läsa. Om determinism, se denna norska folkbildare.

Written by Niclas Berggren

10 oktober 2010 at 7:00

Publicerat i determinism, filosofi

Ger tro på fri vilja framgång?

Som läsare av denna blogg känner till tror jag inte att människor har fri vilja. Kan en sådan uppfattning påverka beteende? Ja, det tycks så. Tidigare forskning visar att personer som fick höra att de inte har fri vilja fuskade mer. En ny studie, ”Personal Philosophy and Personnel Achievement: Belief in Free Will Predicts Better Job Performance”, publicerad i Social Psychological and Personality Science, finner följande:

The authors found that possessing a belief in free will predicted better career attitudes and actual job performance. The effect of free will beliefs on job performance indicators were over and above well-established predictors such as conscientiousness, locus of control, and Protestant work ethic. In Study 1, stronger belief in free will corresponded to more positive attitudes about expected career success. In Study 2, job performance was evaluated objectively and independently by a supervisor. Results indicated that employees who espoused free will beliefs were given better work performance evaluations than those who disbelieve in free will, presumably because belief in free will facilitates exerting control over one’s actions.

Jag betvivlar inte att ett sådant samband finns — men jag undrar om kausaliteten inte är den omvända. Är det inte snarare så att personer som tror på framgång och lyckas väl i livet tror på fri vilja? Det är lätt att förstå den psykologiska grunden för en sådan kausal riktning: om man uppnår framgång kan man rimligen endast se den som berömvärd om man själv, i yttersta mening, har gjord de val som har gett upphov till den.

Tips: Bloggläsaren Fredrik.

Written by Niclas Berggren

16 september 2010 at 4:58

Publicerat i determinism, filosofi, framgång

Den fria viljans psykologi

Hur kommer det sig att vissa tror, och att andra inte tror, att människor har en fri vilja? Kan det i viss mån bero på psykologiska, i kontrast mot filosofiska, orsaker? En ny experimentell studie, Distance, Anger, Freedom: An Account of the Role of Abstraction in Compatibilist and Incompatibilist Intuitions”, accepterad för publicering i Philosophical Psychology, finner att människors intuitioner på detta område påverkas av hur abstrakt en viss frågeställning är.

I ett av experimenten fick deltagarna först läsa en text som sades vara från en föreläsning — där vissa fick veta att de skulle få höra den ”om några dagar” och där andra fick veta att de skulle få höra den ”om några år”. I föreläsningen angavs först att det är fastslaget av vetenskapsmän att universum är deterministiskt; sedan berättades om Bill:

Bill became attracted to his secretary, and he decided that the only way to be with her would be to kill his wife and 3 children. Knowing that it would be impossible to escape from his house in the event of a fire, he set up a device in his basement that burned down the house and killed his family.

De fick därefter ange hur de skulle besvara denna fråga ”om några dagar” (vissa deltagare) eller ”om några år” (övriga deltagare):

Assuming these scientists are right, when Bill decided to set the fire, was that a decision he made freely?

Svaren angavs på en skala från 1 (helt ofri) till 7 (helt fri). Det visar sig att resultaten skiljer sig åt mellan dem som ska besvara frågan i närtid och dem som ska besvara frågan långt in i framtiden:

As hypothesized, participants in the distant condition attributed lower levels of free will to Bill (M=4.90 (SD=2.43) for distant and M=5.89 (SD=1.94) for near; t(113)=-2.41, p=.02, all tests two-tailed). … A judgment made in the near future is based more on anger, whereas a judgment made in the distant future is based more on cognitive considerations.

En implikation av denna studie är att våra uppfattningar i filosofiska frågor nog inte enbart bör ses som bestämda av förnuftsmässig analys: vi påverkas av subtila faktorer av olika slag. (Är detta resultat om hur våra uppfattningar bestäms i sig ett argument för att vi inte har fri vilja?)

Hur skulle du själv besvara frågan förresten? (Nu.)

Se även inläggen ”Tron på den fria viljan är universell””Varför tror vissa på fri vilja?” och ”Dilbert om fri vilja”.

Written by Niclas Berggren

20 augusti 2010 at 5:40

Rapport från en cancerpatient

Christopher Hitchens har drabbats av cancer. I en gripande, jordnära redogörelse skriver han:

To the dumb question “Why me?” the cosmos barely bothers to return the reply: Why not?

Ett mycket klokt påpekande. Det är märkligt att så många verkar utgå från att det finns någon ytterst ansvarig man kan ställa till svars när man själv drabbas av plågor.

Se även det tidigare inlägget ”Den meningslösa frågan varför”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

5 augusti 2010 at 14:37

Publicerat i determinism, ego

Nytt namn på människan

Filosofen Göran Hägglund, i fortsatt polemik mot Jerzy Sarnecki och Björn Fries:

Inte tror väl skribenterna att all brottslighet skulle upphöra om enbart socioekonomiska förhållanden förbättrades? Människan skulle i så fall reduceras till en funktion av omständigheter och berövas sin fria vilja, det som gör henne till just människa.

Intressant. De av oss som inte tror på den fria viljan — förutom jag själv återfinns i denna skara bl.a. Einstein, Schopenhauer, Bergström, Strawson, Russell, O’Hear, Dawkins, HonderichSmilansky och Dendrophilian —  får helt enkelt försöka hitta ett nytt namn på medlemmar av arten homo sapiens. Förslag?

Se även en tidigare kritik av Hägglund: ”Stor stat utan tro på fri vilja?”.

Written by Niclas Berggren

13 april 2010 at 10:17

Den ständiga orättvisan

I en intressant uppsats, ”Egalitarianism, Free Will, and Ultimate Injustice”, ifrågasätter professor Saul Smilansky många egalitarianers uppfattning, att ett visst mått av ojämlikhet är acceptabel. Med egalitarianism menar han följande:

A conception of distributive justice is egalitarian if (a) it applies to the central aspects determining a person’s economic condition; (b) within that sphere of application, any inequality among persons needs to be morally justified; (c) such moral justification ought not to be based upon factors that are ”morally arbitrary”.

Det är (c) som intresserar Smilansky. Han klargör att många egalitarianer godtar ojämlikhet som grundas på genuina val:

As G.A. Cohen writes ”a large part of the fundamental egalitarian aim is to extinguish the influence of brute luck on distribution” (1989: 931). Such justification can be found with people’s free choices: inequalities can be justified so that, for instance, those who decide to work harder can justly be compensated for their efforts and contributions. As Cohen says, ”since effects of genuine choices contrast with brute luck, genuine choice excuses otherwise unacceptable inequalities” (1989: 931). If, and only if, there are ”genuine choices” then, according to Cohen, can inequalities be justified.

Smilanskys huvudpoäng är dock att det inte finns några genuina val, då vi inte väljer våra grundförutsättningar i livet, däribland vår vilja. Därför råder slutgiltig orättvisa:

Ultimate Injustice is a form of injustice that follows because, in the light of the implications of the free will problem, ultimately no condition that a person is in can be justified as resulting from his or her free choice.

Kritiken mot ”val-egalitarianer” av Cohens snitt blir därför hård:

[A]rbitrariness, we recall, is just what the choice-egalitarians are out to eradicate. Hence my criticism that, by not acknowledging Ultimate Injustice, they do not meet their own criteria of adequacy for conceptions of justice. People who are poorer than others justly, according to choice-egalitarian compatibilist lights, are nevertheless in an important moral sense victims of arbitrary forces beyond their control, and their fate is in one deep sense an injustice. It seems to me that by and large we need to follow Compatibilist Justice, and mitigate it when we can. But in a world such as ours, i.e. one without libertarian free will, even the best social orders will be deeply and inevitably unjust.

Jag instämmer, men jag tycker att en viktig bit saknas i uppsatsen, nämligen att det finns ett skäl att acceptera ojämlikhet ändå: incitamentseffekter. Om vi inte låter någon ojämlikhet uppkomma som resultat av människors (icke-genuina) val hämmar vi den ekonomiska utvecklingen så att, gissar jag, nästan alla får det sämre, enligt deras eget sätt att se på saken. Sedan kan vi, på basis av forskning, diskutera hur mycket ojämlikhet som vi ska acceptera, men om den ger upphov till allmänna välfärdsförbättringar är den enligt mitt förmenande acceptabel. Att slutgiltig orättvisa ändå råder utgör, såvitt jag kan se, inget avgörande argument mot detta synsätt. Ojämlikhet ses alltså av mig som acceptabel i den mån den ger upphov till önskvärda konsekvenser (helt oavsett om konsekvenserna grundar sig på genuina val eller ej).

Written by Niclas Berggren

15 februari 2010 at 16:36

Går rattfylleri i arv?

Ja, det verkar så, enligt den nya studien ”Driving Under the Influence of Our Fathers” av Randi Hjalmarsson och Matthew Lindquist:

We find strong evidence of an intergenerational drunk driving relationship. Cohort members who have fathers with a drunk driving record have 2.59 times higher odds of having a drunk driving conviction themselves than cohort members with non-drunk driving fathers.

Detta väcker många frågor. En rör moraliskt ansvar. Om sannolikheten för att man ska dömas för rattfylleri är betydligt högre pga. faktorer som man själv inte har kunnat påverka, såsom hur ens föräldrar är, antyder inte det en reducerad moralisk skuld?

Written by Niclas Berggren

29 november 2009 at 11:40

En renare etik

Om determinismen är sann kan ingen vare sig klandras eller berömmas för sina handlingar, ty inget av det som görs kan inte göras och inget av det som inte görs kunde ha gjorts. Det verkar då som om moral blir svår att tillämpa för determinister. Professor Saul Smilansky menar dock, i ”The Ethical Advantages of Hard Determinism”, publicerad i Philosophy and Phenomenological Resarch, att så inte är fallet och att tro på determinismen faktiskt skapar en renare moral.

Smilansky delar in moraliska överväganden i två delar (s. 357):

  • ”Firstly, certain things morally ought to be done (or not done). … This can be named the ‘substantive’ part of morality.”
  • ”Secondly, people often ought to get positive reactions such as praise when they do things that morally ought to be done (or not to do what morally ought not to be done); and negative reactions such as blame when they do not do what morally ought to be done (or do what morally ought not to be done). This can be called the ‘accountancy’ part of morality.”

Vid tro på determinism finns den första delen kvar men den andra faller helt bort. En determinist som medvetet beter sig moraliskt gör alltså det enbart därför att han anser att han bör göra det, inte därför att han (eller andra) anser det berömvärt. En person som inte tror på determinism påverkas däremot både av ”den rena moraliska aspekten” och av människors (inklusive sin egen) uppfattning om vad som är moraliskt berömvärt och klandervärt att göra. Som Smilansky uttrycker det (s. 359):

Hard determinists may be concerned with how people are going to react to their actions, and be motivated by the desire to avoid negative reactions. … The points is rather that, being hard determinists, they cannot consistently think that their moral value is at risk. Thus they lack the sort of motivation which is concerned with one’s moral stature. The lack of concern with the accountancy part of morality does not guarantee that hard determinists act morally, nor that, if they act morally, they will do so for unselfish reasons. But it enables hard determinists to act morally in a pure way, without any possible background of ”moral accountancy”.

Denna renhetsaspekt innebär alltså inte nödvändigtvis en moralisk fördel i substantiv mening (kanske tvärtom) – utan den kan snarast ses som en estetisk fördel. I vilket fall är inte moral overksam eller överspelad för en person som är övertygad om determinism.

Se även min lilla text ”Is There a Proper Role for Ethics?”.

Written by Niclas Berggren

1 oktober 2009 at 6:53

Publicerat i determinism, etik, filosofi, moral

Meningslösa straff

Professor Hans Kelsen påpekar i ”Foundations of Democracy”, publicerad i Ethics, en logisk spänning hos många som utgår från att människor har en fri vilja:

kelsen2To attach punishment or reward to human behavior does not only not exclude the causal determination of this behavior but necessarily presupposes the possibility of such determination. For punishment is attached to certain behavior because it is supposed that man will refrain from such behavior out of fear of the punishment; and reward is attached to certain behavior because it is supposed that man will behave in this way out of the wish to merit the reward. If man’s behavior, and that means, in the last analysis, his will, were not determinable by definite causes, a normative order regulating his behavior by attaching punishment or reward to it and thus establishing his responsibility would be meaningless.

Bertrand Russell var inne på en liknande tankegång.

Written by Niclas Berggren

11 september 2009 at 12:14

Är straff i förväg verkligen fel?

Det ter sig nog självklart för de flesta att en person enbart ska kunna straffas efter ett begånget brott. Utgångspunkten torde vara att oskyldiga inte ska straffas och att en person som inte har begått ett brott är oskyldig. Men är denna hållning självklar? I ”Time and Punishment”, publicerad i Analysis, argumenterar Christopher New för följande:

Contrary to our intuitions, there would not be anything wrong with punishing someone before he committed an offence, if only we could be sure beyond reasonable doubt that he intended to and would in fact commit it.

Detta synsätt säger alltså att det inte är moraliska utan epistemiska skäl som avgör om vi bör straffa personer före brott begås. Om vi accepterar att döma en person utifrån en bedömning av skuld bortom allt rimligt tvivel efter ett brott är begånget, varför inte också acceptera att döma en person utifrån samma bevisningsgrad före brottet begås? Risken att döma en oskyldig torde vara densamma i båda fallen, om vårt beviskrav är detsamma och om vi kan möta det lika bra. (New menar att vi troligen kan möta det lika bra. Har han rätt?)

Chaospet påpekar att detta synsätt kanske ter sig särskilt attraktivt i ett kompatibilistiskt perspektiv:

straff

Written by Niclas Berggren

25 maj 2009 at 9:30

Väljer man sin vilja?

einsteinAlbert Einstein tycks, som jag, inspirerad av Arthur Schopenhauers syn på den fria viljan. Så här skriver Einstein i Ideas and Opinions:

I do not at all believe in human freedom in the philosophical sense. Everybody acts not only under external compulsion but also in accordance with inner necessity. Schopenhauer’s saying ”A man can do what he wants, but not want what he wants,” has been a very real inspiration to me since my youth; it has been a continual consolation in the face of life’s hardships, my own and others’, and an unfailing well-spring of tolerance. 

Schopenhauer-citatet sätter fingret på det centrala. Visst kan vi höja fingret om vi vill, men valde vi att vilja det? Med andra ord: Är vi orsaken till vår egen vilja, causa sui? Om inte, har vi inte fri vilja.

Written by Niclas Berggren

25 mars 2009 at 9:02

Publicerat i determinism, filosofi, frihet, genier

Determinism och sannolikhet

Om determinismen är sann, hur kan då sannolikheter förstås? Kan inte allt bara bli på ett sätt med sannolikheten 1? Jo, men eftersom vi inte har kunskap om ”allt” vet vi aldrig exakt vad som kommer att hända. Men det finns ändå, givet denna epistemiska utmaning, sannolikhetsfördelningar som är objektiva. Detta hävdar, om jag förstår dem rätt, Roman Frigg och Carl Hoefer i ”Determinism and Chance from a Humean Perspective”:

In our discussion we focus on a simple example, a coin toss, then develop a Humean account of chance, and then show that on this account there is a non-trivial sense in which the coin flips are chance events while at the same time being governed by deterministic laws. … We agree that we use chances in the absence of better (i.e. inadmissible) knowledge: if we had such knowledge we would set chances aside and adjust our credence in the outcome of a trial in accordance with this extra information. However, the chance itself is not an expression of our lack of knowledge, nor is the shape of the probability distribution over the outcome space an expression of particular ways in which we are ignorant.

Djupt.

Written by Niclas Berggren

9 februari 2009 at 9:50

Att tänka på olycka

Seneca d.y.

Seneca d.y.

Jag blev fascinerad av stoikernas praemeditatio malorum, meditation över framtida olyckor, då jag läste Michel Foucaults förklaring av detta sätt att tänka:

In the first place, it is a matter not of visualizing the future as it is likely to be but, rather, very systematically imagining the worst that might happen, even if it is not at all likely to happen. Seneca says concerning a fire that had destroyed the town of Lyon: this example ought to teach us to regard the worst as always certain.

  • Further, these things should not be considered as a possibility in the relatively distant future, but envisioned as already present, already occuring. Let us imagine, for example, that we are already exiled, already subjected to torture.
  • Finally, if one pictures them in their actuality, this is not in order to experience beforehand the pain or suffering they would cause us but to persuade ourselves that they are not in any sense real troubles, and that only the opinion we have of them lets them be taken for true misfortunes.

Clearly then, this exercise consists not in contemplating a possible future of real evils, as a way of getting used to it, but in neutralizing both the future and evil. The future, since one envisions it as already given in an extreme actuality; the evil, since one practices no longer thinking of it as such.*

Epikureanerna motsatte sig dock denna typ av meditation och såg inte poängen med att lida i förväg och i onödan; istället borde man tänka på forna glädjeämnen. För egen del strävar jag efter att tänka på och uppleva glädjeämnen, men jag tänka också ibland på olycka och olycksbringande företeelser i ett deterministiskt perspektiv, som ger tröst både i förväg och när hemskheter inträffar. Det som händer kunde inte ha hänt. Det är ingen idé att gräma sig eller fråga ”varför?”; det enda rationella man kan göra är att gå vidare. Detta är ett sätt att tänka som neutraliserar eller dämpar effekterna av framtida olycka. Jag ska tänka på om tänkande i enlighet med praemeditatio malorum kan utgöra ett bra komplement.

___________________

*S. 102—103 i ”The Hermeneutic of the Subject”, från Ethics: Subjectivity and Truth.

Written by Niclas Berggren

7 februari 2009 at 6:56

Varför tror vissa på fri vilja?

Många tror att filosofiska uppfattningar har sin grund i rationell analys, men en ny studie i experimentell filosofi antyder att vår personlighetstyp kan förklara vissa inställningar, närmare bestämt i frågan om fri vilja och moraliskt ansvar:

Specifically, our results suggest that the personality trait extraversion predicts people’s intuitions about the relationship of determinism to free will and moral responsibility … We find that those who are high in extraversion (e.g., socially minded, outgoing, enthusiastic individuals) are much more likely to judge that a person is free and responsible in a deterministic world than their non-extraverted counterparts, who in some cases express qualitatively different intuitions.

Deltagarna fick först läsa följande text:

So, once specific earlier events have occurred in a person’s life, these events will definitely cause specific later events to occur. For example, one day a person named John decides to kill his wife so that he can marry his lover, and he does it. Once the specific thoughts, desires, and plans occur in John’s brain, they will definitely cause his decision to kill his wife.

Sedan fick de ange, på en sjugradig skala, i vilken grad de höll med om följande tre påstående (där 1 = håller verkligen med, 4 = neutral och 7 = håller verkligen inte med):

1. John’s decision to kill his wife was “up to him.”
2. John decided to kill his wife of his own free will.
3. John is morally responsible for killing his wife.

Resultat:

extraversion1

Talar inte dessa resultat i sig mot existensen av fri vilja, förresten? De personer vi är avgör i hög grad vad vi tror och tycker, och vi har inte själva valt vilka personer vi är. (Själv är jag inte extravert och håller verkligen inte med om 1, 2 eller 3.)

Se tidigare inlägg om Schopenhauers, Russells, Bergströms, Dilberts, Posners och Dawkins syn på den fria viljan samt ”Den fria viljans psykologi”, ”Hjärnforskning och fri vilja”, ”Tron på den fria viljan är universell”, och ”Gudomlig insikt om fri vilja”.

Written by Niclas Berggren

20 december 2008 at 8:40

Tron på den fria viljan är universell

Filosofer är inte eniga om huruvida determinismen är sann, men vanliga studenter tycks vara det, runtom i världen. Detta enligt en ny studie, ”Is Belief in Free Will Culturally Universal?” Först fick studenterna beskrivet för sig vad ett deterministiskt (A) och ett indeterministiskt universum (B) känntecknas av, vilket sammanfattades som:

The key difference, then, is that in Universe A every decision is completely caused by what happened before the decision – given the past, each decision has to happen the way that it does. By contrast, in Universe B, decisions are not completely caused by the past, and each human decision does not have to happen the way that it does.

Varefter följde denna fråga:

Which of these universes do you think is most like ours? (circle one)
Universe A Universe B

Så här såg svaren ut:

 

Givetvis är utbredd tro på indeterminism inte detsamma som att indeterminismen är sann. Som författarna till studien klargör kan man tänka sig att en uppfattning i denna fråga har evolutionär grund eller att den beror på praktiska erfarenheter som är snarlika i olika kulturer. En av determinismens förespråkare, filosofiprofessorn Galen Strawson, betonar att det tycks nästan omöjligt för de flesta att acceptera determinismen:

It seems that we cannot live or experience our choices as determined, even if determinism is true. But perhaps this is a human peculiarity, not an inescapable feature of any possible self-conscious agent. And perhaps it is not even universal among human beings.

Jo, det verkar ganska universellt.

Se ett tidigare inlägg om ett annat experiment om tron på den fria viljan.

Written by Niclas Berggren

13 september 2008 at 8:00

En vild determinist

En 18-årig norsk determinist förklarar hur det ligger till med den fria viljan. Låt oss säga att han är okonventionell för att vara filosof. Men icke desto mindre övertygande!

Written by Niclas Berggren

28 augusti 2008 at 21:36

Publicerat i charm, determinism, filosofi, sanning

Fri vilja och fusk

En ny studie visar att personer som får höra att vi inte har fri vilja fuskar mer än andra:

[P]articipants read excerpts that encouraged a belief in determinism (i.e., behavior as the consequence of environmental and genetic factors) or neutral text. Exposure to the deterministic message increased immoral behavior on a passive cheating task that involved allowing a flawed computer program to reveal answers to mathematical problems that participants should have been solving themselves. Moreover, increased cheating behavior was mediated by decreased belief in free will.

Antagligen beror resultatet på att personer som inte tror att vi har fri vilja inte heller anser att vi i yttersta mening är moraliskt ansvariga för vad vi gör. (Vilket inte jag anser att vi är.)

Detta resultat får mig att fundera på avvägningen mellan att säga sanningen och att undvika att göra det i de fall sanningen kan leda till negativa konsekvenser. Gör Strawson, Schopenhauer, Russell, Bergström och Dawkins fel när de (helt korrekt) berättar att vi inte har fri vilja, om resultatet är att människor fuskar mer och kanske beter sig mindre önskvärt på andra sätt? En svår fråga. Sanningen har ett stort värde, som jag ser det, men detta värde är inte oändligt. (Det är därför jag ibland ljuger när någon frågor mig vad jag tycker om deras nya frisyr, nya tröja eller utseende rent allmänt.)

I frågan om att berätta att vi inte har fri vilja gör jag trots allt bedömningen att de positiva konsekvenserna av att berätta sanningen övertrumfar de negativa. På plussidan måste, förutom värdet av att förstå hur tillvaron verkligen är beskaffad, bl.a. en human syn på brottslingar och en rofylld syn på livet noteras.

Written by Niclas Berggren

20 augusti 2008 at 8:46

Tännsjö har rätt om dopning

Ben Johnson, dopad idrottsman

Ben Johnson, dopad idrottsman

Torbjörn Tännsjö och Claudio Tamburrini skriver i DN idag att dopning bör tillåtas:

Men om det inte blir möjligt att fortsätta kriget mot dopningen, hur ska man då göra? Vi har sedan länge anvisat en väg …: gränsvärden för till exempel halten av röda blodkroppar – snarare än bannlysning av vissa sätt att uppnå höga halter. Man kan resonera på samma sätt då det gäller muskelmassa.

Som jag tidigare meddelat har jag samma syn. (Jag vill även tillåta intellektuell dopning.) Men även om jag håller med Tännsjö och Tamburrini om att dagens system är orättvist och mer hälsofarligt än ett system där dopning är tillåten, tycker jag att de inte nog betonar det som jag anser vara det främsta argumentet för en legalisering. Det har filosofisk grund och handlar om att vi inte har en fri vilja.

Om vi inte har fri vilja kan ingen sägas vara förtjänt av att vinna. Att någon föds med bättre gener är inget som i yttersta mening kan utgöra grund för att ta åt sig ära, då det inte bygger på en av en själv orsakad prestation. Utöver gener påverkas idrottsprestationer av träning, kost och utrustning. Men inte heller beslut rörande dessa ting är ytterst orsakade av en själv utan av faktorer bortom ens kontroll (liksom alla val). Därför är inte heller den som tränar mer, äter nyttigare eller har bäst utrustning värd att vinna mer än någon annan. Det finns, så att säga, ingen ”genuin” grund för att anses värd att vinna.

Och därmed är alla grunder lika godtagbara! Om någon vinner pga. bättre gener, pga. bättre skor eller pga. dopning spelar ingen normativ roll. Därför bör alla sätt att påverka prestationer vara tillåtna, givet att de inte hotar hälsan, med det yttersta syftet att roa publiken.

Written by Niclas Berggren

8 augusti 2008 at 8:47

Diskrimineras fula?

Låt mig ta en lite närmare titt på tre frågor som rör vackra och fula människor.

1. Favoriseras vackra framför fula?
Svar: Ja, det finns starkt stöd i forskningen för det — se t.ex.

2. Är detta diskriminering?
Svar: Inte nödvändigtvis — se t.ex.

”(1) Men who are more intelligent are more likely to attain higher status than men who are less intelligent. (2) Higher-status men are more likely to mate with more beautiful women than lower-status men. (3) Intelligence is heritable. (4) Beauty is heritable.”

Om vackra människor i genomsnitt är mer produktiva och mer intelligenta behöver bättre möjligheter och högre lön för vackra inte innebära diskriminering.

3. I de fall fula faktiskt diskrimineras, är det dåligt?
Svar:
Det kan vara så att fula behandlas sämre enbart pga. en smak för skönhet, dvs. att de diskrimineras. Om detta är dåligt beror förstås på ens värderingar. Professor Robert Barro vid Harvard besvarar t.ex. frågan nekande, och han vänder sig särskilt mot att staten ska lägga sig i företags (och privatpersoners) beslut på området.

Written by Niclas Berggren

8 juli 2008 at 20:35

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 138 andra följare

%d bloggers like this: