Nonicoclolasos

Kristnas sätt att beskriva hur de uppfattar Jahve upphör aldrig att förvåna:

Och katoliken Danny Saucedo är noga med att ge Gud äran.
- Gud har ju skrivit låtarna.
Han passar också på att tydliggöra både sin tro och att han känner sig lyckligt lottad.
- Jag är ju troende, och att ha fått den röst jag har är en välsignelse, säger Danny.”

Ja, kära nån. Jahve bryr sig alltså inte om jordbävningar och cykloner och allt det lidande dessa medför — men han engagerar sig i skrivandet av poplåtar och i att ge vissa en bättre sångröst än andra. Prisad vare Jahve!

I Doktor Glas formulerar Hjalmar Söderberg åtskilliga filosofiska uppfattningar som, vad jag förstår, var chockerande då boken kom ut 1905. En del av dessa uppfattningar är nog fortfarande kontroversiella, men jag finner många av dem uppfriskande och tilltalande.

Här följer ett mycket intressant utdrag där doktorn resonerar, helt korrekt, anser jag, kring moralens karaktär:

Käre vän, moralen befinner sig, det vet du likaväl som jag, i flytande tillstånd. Den har undergått märkbara förändringar till och med på de ilsnabba ögonblick som vi två ha levat i världen. Moralen, det är den berömda kritcirkeln kring hönan: den binder den som tror på den. Moralen det är andras åsikter om det rätta. Men här var det ju fråga om min! Det är sant, i en mängd fall, kanske i de allra flesta och oftast förekommande, stämmer min åsikt om det rätta någorlunda överens med de andras, med ‘moralen’; och i en mängd andra fall finner jag divergensen mellan mitt jag och moralen icke vara värd de risker som en avvikelse kan draga med sig, och underordnar mig därför. På så sätt blir moralen för mig medvetet vad den i praktiken är för alla och envar, ehuru icke alla veta av det: - icke en fast och över allting bindande lag, men en i vardagslag brukbar modus vivendi i det ständiga krigstillståndet mellan jaget och världen. Jag vet och erkänner, att den gängse moralen så väl som den borgerliga lagen i sina stora allmänna grunddrag uttrycker en rättsuppfattning, som är frukten av oöverskådliga tiders från släkte till släkte ärvda, långsamt ökade och ändrade erfarenhet om de nödvändigaste villkoren för människors sammanlevnad med varandra. Jag vet, att i stort sett dessa lagar någorlunda allmänt måste respekteras, om livet alls skall kunna levas här på jorden av varelser sådana som vi, varelser, otänkbara inom varje annan ram än samhällsorganisationens och uppfödda med alla dess växlande rätter, bibliotek och museer, polis och vattenledning, ljus på gatorna, natthämtning, vaktparad, predikningar, operabalett och så vidare. Men jag vet också, att de människor som det har varit något bevänt med aldrig ha tagit dessa lagar pedantiskt. Moralen hör till husgerådet, inte till gudarna. Den skall begagnas; den skall inte härska. Och den skall begagnas med urskillning, ‘med ett litet saltkorn’. Det är klokt att ta seden dit man kommer; det är enfaldigt att göra det med övertygelse. Jag är en resande i världen; jag ser på människornas seder och tar upp vad jag har bruk för. Och moral kommer av ‘mores’, seder; den vilar helt och hållet på seden, bruket; den har ingen annan grund.”

Jag tycker att människor beter sig konstigt när döden kommer på tal. Man planerar begravningar, man vill ha gravstenar, man vill bli omnämnd i tidningen — som om något av detta spelar roll när man är död. Jag avvisar allt detta för egen del. Min gissning är att många fasar inför att bli bortglömda, för då känns livet nu meningslöst. Därför vill man iscensätta allt det teatraliska. Jag håller inte med. Livets grad av mening beror inte på att man blir ihågkommen utan på att man, medan man lever, upplever lycka.

Men ceremonier och teater kanske spelar roll för de efterlevande? Ja, kanske det, men de borde också se lite mer avslappnat på det hela. Vad spelar det t.ex. för roll hur en kista behandlas när den är gravsatt? Den kommer ändå att ruttna bort, liksom dess innehåll. Att tala om “oetisk” behandling av kistor finner jag bisarrt. Det konstiga är att folk alls vill ha kistor och begravningar.

Upprördheten är stor över den man som har mördat lilla Engla och ytterligare en kvinna. Med rätta! Men lite upprördhet bör sparas för den som uppskattningsvis har låtit döda 33 miljoner människor. Nej, jag syftar inte på Stalin, som kan anses ha orsakat 20 miljoner människors död. Jag talar om Jahve, bibelns gud. En mycket grym figur — se denna dokumentation.

Nu tror jag givetvis inte att Jahve existerar annat än i sagornas värld, men trots allt finns det människor som tror att han finns. Inte nog med det, de dyrkar honom och framhåller honom som en moralisk förebild!

Jag har tidigare skrivit om vikten av att släppa den kristna etiksynen i frågor om liv och död — se här, här, här, här, här och här.

Ett aktuellt fall med en svårt hjärtsjuk pojke illustrerar att detta i hög grad gäller i livets början:

Eva och Per Selander ifrågasatte läkarvetenskapens iver att alltid rädda liv trots att det innebär svårt lidande.”

Som Peter Singer påpekar i Rethinking Life and Death: The Collapse of Our Traditional Ethics är den kristna etiken fokuserad på livets kvantitet, inte livets kvalitet. Människor ska leva, oavsett livskvalitet, och oavsett egna (eller, i fallet med foster, föräldrarnas) preferenser. En grym syn.

Det är något äckligt med gamla människors kroppar. De är förfulade, förslappade, halvt förruttnade, befläckade, illaluktande, skrynkliga — kort sagt, hidösa. Jag vill inte se dem.

Tyvärr lyckas jag inte alltid undvika det. Jag tänker särskilt på “Liket”. Det är en man i 65-årsåldern som går till det badhus jag tidigare frekventerade. Jag var nästan rädd att simma efter honom av rädsla för att svälja hans kroppsavfällningar — eller av rädsla för att han faktiskt när som helst skulle kunna avlida. Oerhört blek, spinkig, skäggig, flintskallig. Döden nästa, utan tvekan.

Se vad Gombrowicz har att säga om åldrandets tragik.

Tydligen var människan nära utrotning för ca 70 000 år sedan. Hade det varit hemskt om så skedde? De flesta svarar nog jakande på den frågan, men inte jag. Som jag ser det har något bara värde om det värderas av en levande, medveten varelse. Om det inte längre finns några sådana varelser, spelar inget någon roll — inte heller icke-existensen av människor.

Men, tänker kanske någon läsare, allt mänskligt liv de senaste 70 000 åren har väl innefattat lycka? Kan man inte säga att det är bättre att denna lycka har kunnat upplevas? Nej, eftersom resonemanget utgår från den felaktiga utgångspunkten att utebliven lycka kan beklagas av någon. Däremot är det förstås utmärkt, när vi nu faktiskt fortfarande existerar, att livet för de flesta ter sig lyckligt.

För övrigt lär människosläktet faktiskt försvinna en vacker dag, när solen börjar trixa. Det är inget som jag tycker bör beklagas. Ty ingen som bryr sig kommer att finnas kvar.

Jim Croce hade en väldigt fin sångröst, något som ibland nuförtiden får stå tillbaka för allmän utstrålning. Tyvärr dog Jim i en flygolycka 1973, blott 30 år gammal. Här sjunger han sin hitlåt om en buse, Leroy Brown:

I Wagners opera Götterdämmerung ingår följande musikstycke, ofta kallat Siegfrieds begravningsmarsch, som för övrigt också spelades på Wagners egen begravning. Vill du ha en begravning som gör ett avtryck i de efterlevandes sinnen kan du välja detta musikstycke istället för timida svenska visor. Dessa basuner! Dessa pukor! Denna förstämning!

Vissa, som nyligen tidskriften Axess, hävdar att religionen är på väg tillbaka efter 1900-talets sekularisering. Som jag tidigare har påpekat tycks det inte stämma, varken i västvärlden i stort eller inom ramen för Svenska kyrkan. Nu kommer nya siffror som visar att andelen av befolkningen som är medlemmar i en frikyrka har minskat med 7,4 procent under perioden 2000–2005. Kristendomen är, tack och lov, inte på väg tillbaka i vår del av världen.

Uppdatering: Även kristna värderingar, t.ex. om homoadoption och embryonal stamcellsforskning, verkar delas av allt färre. Se även här om detta.

Fallet Chantale Sébire illustrerar det inhumana i att förbjuda aktiv dödshjälp. Fortfarande sitter lagstiftning och människors tänkande fast i en förlegad kristen etik, som säger att livet är “okränkbart” och “heligt”. För mig är livet inget självändamål. Som Phaedra sjunger i Brittens kantat med samma namn:

Oenone, I want to die. Death will give me freedom; oh it’s nothing not to live; death to the unhappy’s no catastrophe!”

Se även vad Peter Singer har att säga om saken.

Jag läste nyligen Ingeborg Svenssons doktorsavhandling Liket i garderoben – och jag är lika uppslukad som Linna Johansson. Jag hade ingen aning om att etnologisk forskning kunde vara så analytisk och insiktsfull. (Det finns en olycklig tendens bland vissa nationalekonomer att se ner på “mjukare” vetenskaper som etnologi.) Boken har dessutom ett personligt tilltal och väcker många tankar om döden, både av filosofisk och praktisk art. Avhandlingens abstract kan läsas här.

Det jag berördes starkast av var skildringen av vad som hände med homosexuella män som dog i aids. Deras liv osynliggjordes regelmässigt av de anhöriga. De uteslöt eventuell livspartner från dödsannonser och begravningsarrangemang och de “nollställde” den döde mannens liv, så att hans homosexualitet försvann. Tillbaka in i garderoben som lik, alltså.

För egen del vill jag dock inte ha någon begravning.

Filmen Le temps qui reste (Tiden som återstår), regisserad av François Ozon, är en juvel. Den handlar om den unge modefotografen Romain, som får veta att han bara har en kort tid kvar att leva. Frågan är hur han hanterar denna nya kunskap. Vem ska han berätta för? Ska han acceptera behandling? Ska han leva annorlunda den tid han har kvar? På bilden tröstas han av sin mormor. (Finns så eleganta äldre kvinnor utanför Frankrike?)

Själv tycker jag att det är frustrerande att inte veta hur länge livet varar. Skulle det vara en kort tid skulle jag nog leva ganska annorlunda än jag gör nu.

En 14-åring dog pga. en destruktiv, religiös etik:

Olga Lindberg förlorade sitt barnbarn Dennis i leukemi. Nu driver hon en enmanskampanj mot Jehovas vittne [sic] som lärde honom att blodtransfusion skulle innebära bannlysning från kyrkan och evig förtappelse*.”

Läs mer om det problematiska med kristen etik, med Jehovas vittnens syn i blodfrågan som exempel, här.

_____________________

*Det bör påpekas att Jehovas vittnen inte tror på helvetet:

The Bible, on the other hand, tells us that the dead are unconscious; they are in a condition best compared to sleep. (Ecclesiastes 9:5; John 11:11-14). Thus, we need not worry about what happens to us after death, any more than we worry when we see someone sleeping soundly.”

Ur denna sömntillvaro kommer sedan de flesta sanna efterföljare till Jehova att uppväckas till evigt liv på jorden och 144 000 till evigt liv i himlen. Resten av oss sover för alltid.

Nu bekräftas tidigare indikationer på att borgerlig begravning blir alltmer poppis:

På tio år har de borgerliga begravningarna fyrfaldigats i Sverige, uppger TT. 7.500 av de 92.000 som avled förra året begravdes borgerligt.”

Detta är en utveckling att välkomna. Människor gör sig alltmer av med religiösa föreställningar och ser livet och döden för vad de är. (Själv vill jag dock inte ha någon begravning alls.)

Merete Mazzarella skriver om de svåra val som måste göras när gamla människor blir allt äldre:

Men det finns fall där den ena männi­skans behov inte kan uppfyllas utan att någon annans måste åsidosättas. Om 85-åriga herr X önskar att bli vårdad i hemmet av sin dotter är det uppenbart att det han uppfattar som sina behov utgör ett hot mot dotterns autonomi.”

Dvs. en konflikt uppstår mellan den yngre och den äldre, där jag själv sympatiserar med den yngre. Ingen kan kräva uppoffring av familj och vänner. Därför är jag stor vän av vårdande boendeformer där professionell personal tar hand om dem som inte förmår att ta hand om sig själva, och jag är glad över att bo i ett land där sådana finns och ses som naturliga. I andra delar av världen ligger omsorgsbördan på familjen. En hemsk ordning.

Vidare citeras gerontologen D. Callahan:

Åldrande och död är oundvikliga och det måste finnas gränser för hur mycket av allmänna medel som satsas på att bekämpa dem. Vad gäller hälsovård måste ett samhälles första uppgift vara att se till att de unga får möjlighet att bli gamla. Den uppgiften måste alltid prioriteras framom uppgiften att med stora utgifter hjälpa de redan gamla att bli ännu äldre.”

Jag håller helt med, inspirerad som jag är av Witold Gombrowicz syn på åldrandets tragik och dödshus.

Jag förundras över en tendens hos många människor att postulera säker kunskap när ingen kunskap finns. Ett exempel ges av frågan om “liv efter döden”, där vissa har fått för sig att mycket specifika teorier måste vara sanna utan att någon av dem kan visas vara sann.

En besvärande omständighet, förutom frånvaron av bevis, är att dessa exakta uppfattningar i regel är oförenliga med varandra. Vissa hävdar med emfas att man återföds i någon form. Andra hävdar att man upphör att existera men att man väcks till liv vid ett senare datum. Ytterligare andra påstår att man kommer till en skärseld. Andra att man direkt kommer till himmel eller helvete.*

I själva verket tyder all vår kunskap om hur levande organismer fungerar på att all mental existens upphör vid dödens inträde. Den naturliga utgångspunkten är att så länge det inte läggs fram bevis, är det klokt att avstå från att förfäkta en bestämd uppfattning av magisk art och att utgå från en naturalistisk förståelse.** Så länge inget annat kan bevisas är utgångspunkten att när man dör upphör man att existera, och det som återstår, i form av en kropp, förruttnar sakta men säkert.

Som David Hume uttrycker det i “On the Immortality of the Soul”:

The weakness of the body and that of the mind in infancy are exactly proportioned; their vigour in manhood, their sympathetic disorder in sickness, their common gradual decay in old age. The step further seems unavoidable; their common dissolution in death.”

Bertrand Russell håller med (i “Soul and Body” i Religion and Science, s 143):

But in the present state of psychology and physiology, belief in immortality can, at any rate, claim no support from science, and such arguments as are possible on the subject point to the probable extinction of personality at death.”

Ett rationellt förhållningssätt är alltså minst sagt svårförenligt med tvärsäkra påståenden om att det finns “liv efter döden”.

_______________________

*Doktriner av detta slag kan förklaras som påhitt av religiösa företrädare för att vinna makt. Om de lyckas få folk att tro att saker och ting kommer att hända efter döden beroende på agerandet här och nu, kan de föreslå olika sätt på vilka engagemang i deras religiösa organisationer förbättrar utfallet efter döden. Denna typ av analys utvecklas t.ex. i Ekelund, R., Hébert, R. och Tollison, R. (1992). “The Economics of Sin and Redemption: Purgatory as a Market-Pull Innovation?” Journal of Economic Behavior & Organization 19(1): 1–15.

**Det går också att vetenskapligt fastslå inte bara hur det finns ett utbud av teorier om liv efter döden (se föregående not) utan också hur det finns en efterfrågan. Svaren torde finnas i psykologin. Å ena sidan tycks många ha svårt att acceptera sig själva som tidsbegränsade och som en oviktig del av historiens förlopp. “Om jag inte lever vidare är jag ju inte så viktig som jag anser att jag borde vara”. Å andra sidan längtar nog många efter en problemfri tillvaro och tänker sig själva i en sådan efter döden. Det gör livet mer uthärdligt här. Stämningen fångas väl av texten till Elvis låt “If I Can Dream”.

Salvador Dalí, Les trois sphinx de Bikini (1947):

Jag ogillar normalt sett distinkta tolkningar av konst, men det bör kanske ändå påpekas att Dalí målade denna tavla efter det att USA:s kärnvapensprängningar inleddes på Bikiniatollen. Vi noterar människan, trädet och bombmolnet. Se så lika de är!

Min association: människan är en del av naturen, som inte är “god” i sig utan ibland destruktiv. Naturen är helt enkelt verkligheten såsom den förstås i ett naturalistiskt och vetenskapligt perspektiv. Människan står inte utanför denna verklighet. Det finns inget mystiskt människa kontra natur eller människa utanför natur. Människan är som trädet. Hon är ett resultat av evolution; inget av det hon gör kan inte göras och inget av det hon inte gör kan göras; hon lever ett kort tag (kortare tid än trädet!) och dör.

Witold Gombrowicz, denne storslagne analytiker av människans predikament:

Under hela begravningen kände jag fulheten i den långsamma död vi kallar åldrande tynga mig som ett flyttblock, och det var ett absolut och ofrånkomligt flyttblock, ett flyttblock sans phrases. Jag funderade också på mystifikationen i det hela. Ty bland människorna finns det inte, kan det inte finnas, en större motsats än den mellan en inträdande och en utträdande biografi, mellan utveckling och förfall, mellan en människa över trettio som redan börjar ta slut och en människa under trettio i full utveckling. Det är som eld och vatten, här förändras någonting i människans innersta väsen. Vad har ynglingen gemensamt med åldringen, de är ju komponerade i var sin tonart? Det borde alltså finnas två olika språk, tycks det: ett för dem vilkas liv tilltar och ett annat för dem hos vilka livet avtar. Men denna kontrast har förbigåtts med tystnad, de åldrande låtsas att de fortfarande lever, ingen har varit i stånd att skapa ett särskilt ord för människor som anträder döendet.”

Kolumnerna på DN:s ledarsida är ofta provokativa och håller dessutom ibland hög klass. Två färska exempel:

• PC Jersild påpekar att man som patient har rätt att tacka nej till och avbryta medicinsk behandling men att även läkarassisterat självmord och dödshjälp bör tillåtas. Jag instämmer till fullo.
• Lars Jonung hävdar att det är en myt att Göran Perssons budgetsanering på 1990-talet räddade svensk ekonomi. Istället räddades svensk ekonomi av Riksbankens beslut att byta växelkursregim, och Perssons budgetsanering fördröjde återhämtandet genom att sänka tillväxten. Här tror jag att Jonung är lite för negativ. I OECD Economic Outlook från juni 2007 kan man läsa mer om budgetkonsolideringar.

Jag tycker om denna devis:

Jag vill inte passa in, jag vill passa på.”

Och det är så jag ser det: det gäller att passa på att njuta av livet medan man kan. Beakta Lord Henry Wottons varning:

But we never get back our youth. The pulse of joy that beats in us at twenty becomes sluggish. Our limbs fail, our senses rot. We degenerate into hideous puppets, haunted by the memory of the passions of which we were too much afraid, and the exquisite temptations that we had not the courage to yield to.”

Vissa människor bedömer konst utifrån väldigt tillrättalagda, rosaskrimrande och feel good-aktiga kriterier. Man vill förstå, man vill identifiera sig med, man vill må bra, man vill ha ett lyckligt slut. Denna typ av människor vill ha vackra tavlor på väggarna, med konkreta, sköna, begripliga motiv. En hare som springer på snön. Ett skepp som segler på ett blåskimrande hav. En kvinna som äter ett äpple.

Yuck!

Jag älskar det motsatta: det brutala, det mörka, det förvridna, det obegripliga, det abstrakta. Ett exempel därpå ges av den mexikanska filmen Sin Destino, som jag just har sett. Den handlar om 15-årige Francisco i Ciudad de México och hans infernoliknande liv med droger och prostitution.

Regissören säger att den är anti-life och anti-happiness samt att den handlar om suffering. Den skakar om, den gör att man känner sig levande, den går på djupet utan att vara explicit och övertydlig. Ett starkt inslag är en återkommande melodislinga från Tristan und Isolde. Också detta konstverk handlar om död.

Uppdatering: Se också detta inlägg om filmen.

Tidigare har jag påpekat att de som högljutt talar om alkoholens kostnader ofta lyckas glömma alkoholens intäkter (i vid mening). En ny nederländsk studie visar nu att kostnaderna av rökning och fetma är överskattade:

But because both the smokers and the obese died sooner than the healthy group, it cost less to treat them in the long run. … Ultimately, the thin and healthy group cost the most – $417,000, from age 20 on. The cost of care for obese people was $371,000, and for smokers, $326,000.”

Ytterligare ett argument, alltså, som rubbar kostnads-intäktsanalysen av sådant som alkohol, tobak och fet mat i riktning bort ifrån paternalism och straffskatter av olika slag.

Jag är inte det minsta rädd för döden. I alla fall inte för min egen död. Jag delar här Epikuros synsätt, som presenteras i boken Facing Death: Epicurus and His Critics. “Death is nothing to us”, ansåg epikuranerna (ett tema som för övrigt återfinns på ett starkt sätt i Brittens kantat Phaedra). När vi dör upphör vi att existera och kan inte vara ledsna eller ha ont. Därför är döden inget att rädas.

Av någon märklig anledning förespråkar inget politiskt parti att aktiv dödshjälp ska legaliseras. Svenska folket är dock positivt inställda till fenomenet, i synnerhet om det rör sig om obotliga, svåra och smärtsamma sjukdomar:

Enligt Synovate Temos undersökning är det bara 11 procent av svenskarna som anser att aktiv dödshjälp bör vara helt förbjudet om det rör sig om en obotligt sjuk person med svåra smärtor.”

Själv är jag, uppenbarligen likt många svenskar, enig med Gombrowicz och Singer i denna fråga.

Docent Mårten Schultz inlägg om dödsstraffet får mig att fundera på varför jag själv är motståndare till denna form av straff. Svaret är att jag tvivlar på straffets effektivitet – jag ser straff som en nödvändig del av ett civiliserat samhälle, och straffens funktion är att uppnå ett visst mål om brottsminimering. Som Donahue och Wolfers skriver i “Uses and Abuses of Empirical Evidence in the Death Penalty Debate“:

We conclude that existing estimates appear to reflect a small and unrepresentative sample of the estimates that arise from alternative approaches. Sampling from the broader universe of plausible approaches suggests not just ‘reasonable doubt’ about whether there is any deterrent effect of the death penalty, but profound uncertainty — even about its sign.”

Att det inte tycks gå att belägga en negativ effekt har kanske inte bara metodologisk grund; döden kanske inte är särskilt avskräckande för samhällets olycksbarn?

Däremot avvisar jag inte dödsstraffet på principiell grund: det är inte alltid fel att döda, och om jag skulle bli övertygad om att dödsstraffet har en betydligt större brottsminimerande effekt än alternativa straff, särskilt vad gäller antalet nettodödsfall, skulle jag inte vara emot det.

Jag håller avslutningsvis inte med Mårten Schultz när han skriver:

Straff är, som jag ser det, något man på moraliska grunder förtjänar i vissa situationer och i brist på andra institutioner så är det samhället som får verkställa det.”

Ingen förtjänar dödsstraff (eller något annat straff, eftersom det inte finns någon fri vilja). Straff bör utmätas för att de ger upphov till goda sociala konsekvenser, inte av något annat (primitivt) skäl; och de straff som ger upphov till bäst konsekvenser ska väljas.

Witold Gombrowicz:

Döden blir allt mindre viktig för mig - både människornas och djurens död. Jag har allt svårare att förstå personer för vilka det hårdaste straffet är förlusten av liv. Jag förstår inte en hämnd som finner glädje i ett plötsligt nackskott – som om nacken ifråga kände någonting. Jag har blivit nästan alldeles likgiltig för döden (nu talar jag inte om min egen).”

Jag håller med om att döden blir allt mindre viktig för mig; men jag skulle vända på den sista meningen i citatet. Dvs. jag har blivit nästan alldeles likgiltig för min egen död men reagerar negativt på tanken att vissa andra kommer att dö. Jag tänker närmare bestämt på de personer jag tycker om samt på unga och vackra människor (även sådana jag inte känner).

Heath Ledger, 28, har hittats död i New York. Här kan man läsa lite om hans korta karriär. När jag hörde nyheten på CNN igår kom jag direkt att tänka på vad Guy Burgess sa om Julian Bell (som dog 29 år gammal):

Isn’t he beautiful? His name’s Julian Bell. He frightens me because he burns so brightly. Bright beautiful flames burn out.”

Ta en lågmäld titt på Ledger i Brokeback Mountain:

(Men säg för allt i världen inte “R.I.P. Heath”.)

Thorstein Veblen, en känd norsk-amerikansk professor i nationalekonomi och sociologi (1857-1929), hade en syn på vad som skulle hända när han dog som jag känner stor personlig sympati för:

It is my wish, in case of death, to be cremated, if it can conveniently be done, as expeditiously and inexpensively as may be, without ritual or ceremony of any kind; that my ashes be thrown loose into the sea, or into some sizable stream running to the sea; that no tombstone, slab, epitaph, effigy, tablet, inscription, or monument of any name or nature, be set up in my memory or name in any place or at any time; that no obituary, memorial, portrait, or biography of me, nor any letters written to or by me be printed or published, or in any way reproduced, copied or circulated.”

Den enda modifikation jag skulle vilja göra rör det där med havet: askan efter mig kan läggas precis varsomhelst.

Enligt Fonus har andelen borgerliga begravningar nästan fördubblats sedan 2001:

Borgerliga begravningar ökar nu mer än någonsin av flera skäl, berättar Bo Forslund, informationschef på Fonus. Ett skäl är att fler och fler inte längre tillhör Svenska kyrkan. Ett annat viktigt skäl är att ju fler borgerliga begravningar som sker ju fler begravningsgäster får insyn i hur det går till. Många uppskattar då den fria formen och väljer själv en borgerlig begravning när det är dags. Ökningen av borgerliga begravningar får en spiraleffekt, kan man säga.”

En glädjande utveckling (i den mån begravningar alls ska hållas, förstås). Men hur kan 92 procent fortfarande vilja begravas i en religiös ceremoni, förrättad av människor som tror att den som inte har bekänt Jesus som sin herre kommer till helvetet efter döden? Vill du det?

Om du funderar på att gå ur Svenska kyrkan, läs mer här.

Jag gillar det sätt på vilket kung Fahd begravdes: anonymt bland alla andra. Är man död är man död och då spelar inget längre någon roll.

(Se gärna mitt tidigare inlägg “Ingen gravsten, tack“.)

Den amerikanska traditionen med visning av lik i öppna kistor finner jag osmaklig. Inte för att det är något märkligt med döden i sig – tvärtom finner jag den, som sådan, odramatisk och naturlig. Men jag ogillar arrangemang runt döda, såsom dödsannonser, begravningsceremonier, dödsrunor, tal, gravstenar, kistinköp etc., eftersom döda inte längre existerar.

(På bilden: liket efter James Brown, som dog tidigare i år.)

Själv vill jag inte att någon dödsannons ska publiceras efter min död. Jag vill inte ha någon begravningsceremoni. Inga dödsrunor. Inga tal. Ingen gravsten. Ingen kista. Tvärtemot blomsternamnet förgätmigej säger jag: glöm mig när jag är död.

Hur kommer det sig att jag avviker från de flestas tänkande på detta område? Jag misstänker att det kan bero på att de flesta har någon oartikulerad längtan efter odödlighet. “Inte kan det vara slut efter blott 75 år?” Jo, det kan det. 50 år efter ens död minns ingen vem man var i alla fall. Det är högmod att tro något annat – och att vilja ha arrangemang runt sin döda kropp är ett dyrt och fullkomligt onödigt sätt att vilja få detta högmod manifesterat.

(På denna nytagna bild kan jag beskådas å Tranås griftegård, bredvid min farfars, farmors och gammelmorfars grav.)

Någon kanske invänder: “Arrangemangen är till för de kvarlevande, de behöver säga farväl.” Men snälla nån, säga farväl till något dött? En död kropp hör inte vad någon säger.

Andreas Lundstedt meddelar att han är hiv-positiv. Det är starkt att våga gå ut med en sådan sak – fortfarande är stigmatiseringen av hiv-positiva och okunskapen om hiv upprörande stor. Jag kommer att tänka på alla dem som dog i aids före bromsmedicinernas tillkomst – däribland storslagna individer som dansaren Rudolf Nurejev, historikern John Boswell, filosofen Michel Foucault, sångaren Freddie Mercury och fotografen Robert Mapplethorpe.

(På bilden: Robert Mapplethorpe, självporträtt)

Det intressanta är att det är tack vare läkemedelsindustrin, som primärt är ute efter att maximera sina vinster, som bromsmedicinerna har kunnat produceras. Som Andrew Sullivan klargör:

The reason we have a treatment for HIV is not the angelic brilliance of anyone per se but the free-market system that rewards serious research with serious money.”

Det är värt att minnas en dag som denna. Till stor del tack vare dessa “giriga” företag kan nu många människor slippa dö en fruktansvärd, plågsam död.

Witold Gombrowicz, denne kloke man:

Jag kräver Dödshus, där var och en skulle förfoga över moderna medel för ett lindrigt frånfälle. Där skulle man kunna dö lätt och ledigt, utan att behöva kasta sig under ett tåg eller hänga sig i en krok. Där en utled, förbrukad och utmattad människa kunde överlämna sig i specialistens vänliga vård och garanteras en död utan skam och tortyr. Varför inte, frågar jag – varför inte? Vem förbjuder er att civilisera döden?”

I The Picture of Dorian Gray formulerar Lord Henry Wotton följande om ungdomens primat:

Because you have the most marvellous youth, and youth is the one thing worth having. … Yes, Mr. Gray, the gods have been good to you. But what the gods give they quickly take away. You have only a few years in which to live really, perfectly, and fully. When your youth goes, your beauty will go with it, and then you will suddenly discover that there are no triumphs left for you, or have to content yourself with those mean triumphs that the memory of your past will make more bitter than defeats. … But we never get back our youth. The pulse of joy that beats in us at twenty becomes sluggish. Our limbs fail, our senses rot. We degenerate into hideous puppets, haunted by the memory of the passions of which we were too much afraid, and the exquisite temptations that we had not the courage to yield to. Youth! Youth! There is absolutely nothing in the world but youth!”

Jag instämmer till fullo! Ålder och “erfarenhet” är grovt överskattade, även i vår kultur. Det är i ungdomen som skönhet, livslust, fräschhet, nydanande och oräddhet återfinns. Trista åldringar som försöker imponera genom att berätta om allt de har gjort och vilka fina titlar de kan luta sig mot (ofta utan att ha gjort något av intresse sedan långt före titlarnas utdelande) har jag fått nog av. Den sprudlande 20-åringen däremot! Jag kan heller inte låta bli att se den gamla kroppen annat än som halvvägs på väg mot död och förruttnelse. I find it repulsive. Den unga kroppen däremot!

Två hedonister har dött.

Jag gillar denna humoristiska sida av George Melly och vill också ägna mig åt absurd konversation:

[H]is conversation would often be spiced with baffling non-sequiturs which left others feeling the conversation was getting out of control. ‘Yes, you’re right. Maud was a star in the amateur theatre,’ he would reply to a question about something entirely different.”

Hans inställning från skoltidens slut är tilltalande:

I left Stowe a convinced homosexual, believing and accepting I would always remain one. I felt no shame. On the contrary I considered myself part of an elite, a freemasonry whose members held most of the keys to what was truly creative and exciting in the grown-up world.”

Och greve Gottfried von Bismarck är likaså avliden, 44 år gammal. Knark, sprit och homosexorgier var det som gällde för honom. I lite för stora doser.

Ingen skriver för övrigt dödsrunor som engelsmännen!

Ofta används förkortningen “R.I.P.” efter dödsfall. Jag ogillar det starkt. Uttrycket står för requiescat in pace eller vila i frid och utgör en kristen bön om att den avlidne ska slippa oro efter döden i väntan på domedagen. Obehaglig vidskeplighet, med andra ord. Är man död så är man död. Man existerar icke längre. Man kan då varken vila eller uppleva frid. Och domedagar existerar blott i (de läskigare) sagorna.

En bok som har påverkat mig mycket är Rethinking Life & Death: The Collapse of Our Traditional Ethics av Peter Singer. Den gör effektivt upp med en förlegad kristen medicinsk etik och lanserar ett djärvt och tilltalande alternativ.

Han presenterar bl.a. ett annorlunda argument för att tillåta aborter. Han börjar med att formulera argumentet mot aborter:

First Premise: It is wrong to take innocent human life.
Second Premise: From conception onwards, the embryo or fetus is innocent, human and alive.
Conclusion: It is wrong to take the life of the embryo or fetus.”

Singer konstaterar att de flesta som förespråkar att aborter ska tillåtas attackerar den andra premissen – de försöker hävda att fostret före en viss tidpunkt inte är “människa” och att det därför, före tidpunkten då det blir “människa”, kan få dödas.

Men Singer kritiserar övertygande detta synsätt och menar att en rätt till abort istället bör försvaras genom att attackera den första premissen. Det är inte alltid fel att ta oskyldigt mänskligt liv - inte när “mänskligt” bara förstås som en beskrivning av en medlem av Homo Sapiens. Singer gör skillnad på “människa” i denna mening och “person”, som är en rationell och självmedveten varelse. Det är alltid fel att döda en person, men inte alltid fel att döda en människa. Ett foster är inte en person.

Här återfinns en koncis version av argumentet.

Många verkar vara motståndare till eutanasi. Det är inte jag. Jag förstår inte varför många ser döden som så speciell eller farlig. Som Peter Singer tycker jag att det är livets kvalitet, inte livets kvantitet, som ska upprätthållas. Om man lider och vill dö, är det för mig självklart att det inte ska vara straffbart att döda en. Regelverket i Nederländerna är tilltalande.

Som Phaedra sjunger i Brittens kantat med samma namn:

Oenone, I want to die. Death will give me freedom; oh it’s nothing not to live; death to the unhappy’s no catastrophe!”

Men för dem som vill leva, glöm inte något livsviktigt.

Jag läste nyligen Anders Isakssons biografi om Ebbe Carlsson. Jag gillade en sak i Ebbes regianvisning för hur minnesstunden efter hans död skulle genomföras:

Det får inte vara en lokal med religiös anknytning. … [N]ågon kista eller några religiösa eller vidskepliga symboler får under inga förhållanden förekomma.”

Här kan man se honom träda fram och berätta om att han har aids.

Efter att ha sett dokumentären Lagerfeld Confidentiel måste jag meddela att jag är en beundrare av Karl Lagerfeld. Inte av hans kreationer utan av hans person och livsfilosofi.

Som exempel kan nämnas att han “detest people who can’t be alone” (vilket får dem att vilja klamra sig fast vid en) och att han har en osentimental och realistisk syn på livet och döden. “We’re here, then we’re gone”, som han uttryckte saken.

Denna syn fick mig att tänka på något Robert Nozick har skrivit i The Examined Life:

It might be nice to believe such a theory [that there is life after death], but isn’t the truth starker? This life is the only existence there is; afterward there is nothing.”

Jag tycker också att det är remarkabelt av Lagerfeld att ha befunnit sig på modebranschens absoluta topp i så många år. Han har en förmåga att förnya sig och hela tiden skapa bättre verk. Tänk om man som forskare kunde klara sig lika bra och vara lika kreativ. Hur många är det inte som blir gråa, trista och förutsägbara i sin forskning?

DN:s Krogkommission skrev nyligen följande:

Att dessutom i tider av galopperande miljöångest genomgående servera hitforslat italienskt Surgiva-vatten för sextio(!) kronor 75-centilitersflaskan till maten är att be om badwill. Är det någon som verkligen efterfrågar sådant i dag utan att skämmas?”

Ja, jag skäms inte det minsta. Jag tycker däremot att DN:s Krogkommission bör skämmas. Ty de ifrågasätter inte att italienska viner serveras på samma restaurang. De ifrågasätter inte att papper används för att tillverka tidningar som de kan skriva i. De ifrågasätter inte köttätande. Nej, de har valt att godtyckligt attackera en preferens med negativ miljöpåverkan men inte en miljon andra preferenser med samma eller värre effekt. Och media och allmänhet hänger på, utan vidare reflexion.