Nonicoclolasos

Archive for the ‘död’ Category

Utbildning och dödlighet

Utbildning är viktig för ett lands ekonomiska utveckling. Inte nog med det: utbildning har förstås också viktiga direkta effekter för enskilda individer. En ny studie, ”Schooling and Youth Mortality: Learning from a Mass Military Exemption”, finner följande:

This paper examines the relationship between education and mortality in a young population of Italian males. In 1981 several cohorts of young men from specific southern towns were unexpectedly exempted from compulsory military service after a major quake hit the region. Comparisons of exempt cohorts from the least damaged towns on the border of the quake region with similar ones from neighbouring non-exempt towns just outside the region show that, by 1991, the cohorts exempted while still in high school display significantly higher graduation rates. The probability of dying over the decade 1991-2001 was also significantly lower. Several robustness checks confirm that the findings do not reflect omitted quake-related confounding factors, such as the ensuing compensatory interventions. Moreover, cohorts exempted soon after high school age do not display higher schooling or lower mortality rates, thus excluding that the main findings reflect direct effects of military service on subsequent mortality rather than a causal effect of schooling. The authors conclude that increasing the proportion of high school graduates by 1 percentage point leads to 0.1-0.2 percentage points lower mortality rates between the ages of 25 and 35.

Jag upplever det som att de elever som inte går ut skolan med godkända betyg uppmärksammas allt mer i den politiska debatten, vilket mot bakgrund av ovanstående resultat kan sägas vara bra. Frågan är om det finns effektiva politiska lösningar. Kanske kan regeringens mer distinkt yrkesinriktade program i gymnasiet vara en del av lösning?

Låt mig slutligen tillägga, apropå militärtjänst och utbildning, att Sveriges faktiska avskaffande av värnplikten kan förväntas ha positiva samhällsekonomiska konsekvenser, inte minst pga. en koppling till (i det här fallet högre) utbildning. Genom att ta ifrån unga män ett år eller mer som hade kunnat användas till att förbättra deras humankapital försämras ekonomins produktiva potential.

Written by Niclas Berggren

14 juli 2011 at 5:45

Publicerat i död, skolan, utbildning, värnplikt

Larkin om religion

Philip Larkin skriver i Aubade om sätt att försöka minska den rädsla vissa känner för döden:

Religion used to try,
That vast, moth-eaten musical brocade
Created to pretend we never die …

Written by Niclas Berggren

5 juni 2011 at 5:01

Publicerat i död, poesi, religion

Hawking om himlen

Fysikern Stephen Hawking intervjuas i The Guardian:

You had a health scare and spent time in hospital in 2009. What, if anything, do you fear about death?

I have lived with the prospect of an early death for the last 49 years. I’m not afraid of death, but I’m in no hurry to die. I have so much I want to do first. I regard the brain as a computer which will stop working when its components fail. There is no heaven or afterlife for broken down computers; that is a fairy story for people afraid of the dark.

Se även inlägget ”Vad säger fysiken om gud?”.

Written by Niclas Berggren

16 maj 2011 at 15:14

Att kunna dö när man vill

Det rapporteras att matematikern och playboyen Gunter Sachs sköt sig själv härom dagen med dödlig utgång. Hemskt, kan tyckas, men i grunden ser jag det som en genomtänkt handling för att undkomma ett ofrånkomligt lidande. Det vore önskvärt att ge människor möjlighet att under mindre blodiga former kunna döda sig när de finner livet oönskat. Som Witold Gombrowicz uttrycker det:

Jag kräver Dödshus, där var och en skulle förfoga över moderna medel för ett lindrigt frånfälle. Där skulle man kunna dö lätt och ledigt, utan att behöva kasta sig under ett tåg eller hänga sig i en krok. Där en utled, förbrukad och utmattad människa kunde överlämna sig i specialistens vänliga vård och garanteras en död utan skam och tortyr. Varför inte, frågar jag – varför inte? Vem förbjuder er att civilisera döden?

Intressant nog visar studien ”The Oregon Paradox”, publicerad i Journal of Socio-Economics, följande:

[P]eople who are terminally ill often feel a surge in wellbeing and hope to live longer when they have the option of legally ending their lives.

Hur kan detta förstås? Arjun Kanna förklarar:

[L]et us say that patients have been prescribed lethal medication and have the option of ending their lives at any point of their choosing.  As before, patients don’t want to choose a time too soon or too distant, but with the power to control the end of their lives they no longer have a reason to err on the side of haste!  The patients can now wake up every day with the comfort of knowing that they do not have to suffer through pain or stress they might find intolerable. Being given the option to determine the time of our own death can transform patients from powerless victims of their illness to willing survivors of it.

Dvs. den frihet Gombrowicz talar om ger inte nödvändigtvis upphov till en plötslig dödshandling utan kan t.o.m. göra livet lyckligare och mer uthärdligt. Att veta att man kan ända sitt liv om det blir mycket plågsamt — utan groteska och blodiga inslag — är, tycks det, värt mycket. (För att avsluta med en nationalekonomisk koppling visar artikeln i Journal of Socio-Economics hur detta kan förklaras med teorin om förväntad nytta!)

Se även ”En ateistisk doktor, tack”, ”När palliativ vård inte räcker till”, ”Nedsövning för att minska lidande””Är dödshjälpsmotståndarna inkonsekventa?”, ”Doktor Glas om dödshjälp och abort””Balanserad önskan att dö””När livet är hemskt””Svaga argument mot dödshjälp””Friheten att dö””Ja till eutanasti””Liv och död””Legalisera aktiv dödshjälp””Dödshjälp och Göran Persson”, ”Att dö utan smärta””Döden kan befria””Dödshjälp när så önskas””Hjälp att dö bör tillåtas””Liv till varje pris””Dödshjälp i Nederländerna””Obefogad religiös alarmism””Att dö för andras skull””JK om dödshjälp””Det rör på sig i dödshjälpsfrågan””Dödshjälp skadar men kan föredras ändå”, ”Den irrationella döden””Rationell syn på självmord”.

Written by Niclas Berggren

10 maj 2011 at 5:17

Psykologin bakom tro på skapare

Vad får människor att acceptera den felaktiga teorin om ”intelligent design” istället för den vetenskapligt grundade evolutionsteorin? Den nya studien ”Death and Science: The Existential Underpinnings of Belief in Intelligent Design and Discomfort with Evolution”, publicerad i PLoS ONE, finner att dödsångest är en möjlig förklaringsfaktor:

The present research examined the psychological motives underlying widespread support for intelligent design theory (IDT), a purportedly scientific theory that lacks any scientific evidence; and antagonism toward evolutionary theory (ET), a theory supported by a large body of scientific evidence. We tested whether these attitudes are influenced by IDT’s provision of an explanation of life’s origins that better addresses existential concerns than ET. In four studies, existential threat (induced via reminders of participants’ own mortality) increased acceptance of IDT and/or rejection of ET, regardless of participants’ religion, religiosity, educational background, or preexisting attitude toward evolution. Effects were reversed by teaching participants that naturalism can be a source of existential meaning (Study 4), and among natural-science students for whom ET may already provide existential meaning (Study 5). These reversals suggest that the effect of heightened mortality awareness on attitudes toward ET and IDT is due to a desire to find greater meaning and purpose in science when existential threats are activated.

Det tråkiga med detta resultat är att det antyder att människor kan ta ställning i strikt vetenskapliga frågor utifrån ovetenskapliga utgångspunkter. Uppfattningar om hur liv har utvecklats bör inte påverkas av om människor upplever mening med livet eller dödsångest. Det positiva med studien tycker jag är att ett budskap om att naturalism kan innefatta meningsfullhet också verkar kunna påverka människor, denna gång i riktning mot acceptans av vetenskapliga resultat. En intressant sak: när studiens deltagare påmindes om dödsångest steg deras ogillande av Richard Dawkins, medan deras gillande av förespråkaren av ”intelligent design” Michael Behe steg.

Written by Niclas Berggren

9 maj 2011 at 5:11

Att se en död kropp

Anthony Horowtiz:

The nurse asked us if we would like to see the body. We all went in. I wish I hadn’t. I have written dozens of murders for shows such as Midsomer Murders and Poirot. I have seen plenty of actors with their eyes closed, stretched out on the floors of libraries and sitting rooms. But real death is nothing like that. I will never forget the waxy, utterly lifeless thing that was lying on the bed. It wasn’t my father at all. Every cell, every pore of his skin, even his hair was dead. And now, 35 years later, it is hard to get past that memory to the man who lived behind it. I don’t want anyone to see me when I’m dead.

Jag delar helt hans syn: jag vill inte se någon död kropp (helst inte halvdöda heller), och jag föredrar, om jag får ha något att säga till om i den frågan, att ingen som kände mig ska behöva se ”min” döda kropp. (Jag tror mig ha något udda syn på vad som ska hända efter min död.)

Written by Niclas Berggren

19 april 2011 at 15:28

Publicerat i död

Feltänkt om abort

Två filosofer skriver på DN Debatt:

Den första tesen är att även personer med liberala värderingar har skäl att ifrågasätta abortlagen. Bara för att vi erkänner kvinnans rätt att bestämma över sin egen kropp behöver man som liberal inte betrakta abort som en rättighet överordnad andra. Abortproblematiken är en målkonflikt mellan samtida och framtida individers intresse att få sina legitima önskemål tillgodosedda. Låt oss illustrera denna tes i en jämförelse med klimatdiskussionen. På samma sätt som nu levande generationers intressen är viktiga och bör ges hänsyn, råder det bred enighet om att kommande generationers intressen också har någon vikt. Bara det faktum att våra barnbarns barn ännu inte är födda visar inte att vi har rätt att helt bortse från deras intressen i klimatfrågor. Den nu levande generationen har ansvar för kommande generationer och måste ibland göra uppoffringar för att gynna framtida individer. Slutsatsen blir därför att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs moralisk vikt i klimatdiskussioner bör de även tillskrivas vikt i abortdiskussioner. Gör vi avvägningar mellan nuvarande och framtida generationer för klimatets skull bör vi göra en avvägning mellan den gravida kvinnans intressen och fostrets. Kvinnans intressen blir då inte alltid, under alla omständigheter, överordnade fostrets.

Detta synes mig feltänkt: att vi tillmäter potentiella individers intressen vikt i klimatfrågan implicerar inte att vi bör tillmäta potentiella individers intressen vikt i abortfrågan. Skälet är att i klimatfrågan handlar det om att tillmäta potentiella individer intresse därför att potentiella individer faktiskt kommer att existera i framtiden, oavsett hur många eller vilka individer det rör sig om. Detta handlar alltså inte om att tillmäta potentiella individer intresse qua potentiella individer utan om att tillmäta potentiella individer intresse därför att de kommer att utgöra en grupp faktiskt existerande individer (vars antal och sammansättning är irrelevant).* Abortfrågan däremot handlar om potentiella individer som fortfarande är potentiella individer och som aldrig blir faktiska individer om de aborteras. Sådana individer bör inte tillmätas intresse därför att det inte kan vara en förlust för en potentiell individ att inte bli en faktiskt individ (däremot finns det de som menar att det kan det vara en förlust för en potentiell individ att bli en faktisk individ, vilket om något talar för abort). Grunden för mitt resonemang, och varför jag ogillar filosofernas, är alltså att jag inte tillmäter potentiella individer ett intresse per se utan enbart ett intresse i den mån de faktiskt blir faktiska individer.

______________

*Notera att jag här använder begreppet ”faktiska individer” som Peter Singer använder begreppet ”personer”, dvs. i betydelsen rationella och självmedvetna människor, vilket utesluter foster.
Se även inläggen ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?””Bör nya människor skapas?” och ”Bättre att inte existera”.

Written by Niclas Berggren

17 april 2011 at 7:41

Publicerat i abort, död, debatt, etik, filosofi, klimat, moral

Är vodkan särskilt farlig?

Hur ser sambandet mellan olika typer av alkohol och mordfrekvens ut? En rysk studie, ”The Effects of Beverage Type on Homicide Rates in Russia, 1970–2005″, publicerad i Drug and Alcohol Review, ger följande svar:

Total alcohol consumption and vodka consumption as measured by sales were significantly associated with both male and female homicide rates: a 1 L increase in overall alcohol sales would result in a 5.9% increase in the male homicide rate and a 5.1% increase in the female homicide rate. The respective figures for vodka were 16.4% and 14.3%. The consumption of beer and wine was not associated with changes in homicide rates.

Ska man av detta dra slutsatsen att vodkan är särskilt farlig? Kanske, men man kan förstås tänka sig andra förklaringar till sambandet än att just vodka orsakar fler mord än andra rusdrycker. Det kan t.ex. vara så att människor tröstar sig med vodka i högre grad när mordfrekvensen går upp. Eller så går mordfrekvens och vodkadrickande upp samtidigt av helt andra orsaker, såsom sämre tider.

Written by Niclas Berggren

7 april 2011 at 5:10

Publicerat i alkohol, brottslighet, död

Mord på journalister

I vissa länder är det farligt att vara journalist. Det bekräftas i den nya studien av Christian Bjørnskov och Andreas Freytag, ”An Offer You Can’t Refuse: Murdering Journalists as an Enforcement Mechanism of Corrupt Deals”:

[W]e find that corruption is strongly related to the incidence of murders on journalists in countries with almost full press freedom. While our results provide evidence that journalists are killed for corrupt reasons, they also suggest that some countries may have to go through violent periods when seeking to secure full freedom for the press.

Korruption visar sig alltså, i vissa situationer, vara förknippad inte bara med försämrad ekonomisk utveckling utan också rena mord. Hur ser mekanismen ut? I studien utvecklar forskarna en enkel spelteoretisk modell, vars intuition kan sammanfattas på följande vis:

Mekanismen er ret enkel: For at forhindre, at for mange korrupte transaktioner bliver offentlig viden, kan man slå nogle af de journalister, der skriver om dem, ihjel. Hvis et land har fuld pressefrihed er der for mange til, at man kan slå nok ihjel, mens man ikke behøver at dræbe journalister, hvis de ikke har frihed nok til at skrive, hvad de vil. Så journalistdrab for at skjule korruption vil teoretisk set kun ske i lande med tilstrækkelig korruption, og næsten fuld – men ikke helt fuld – pressefrihed.

Written by Niclas Berggren

3 april 2011 at 6:01

Det meningslösa livet

Chaospet:

Written by Niclas Berggren

23 mars 2011 at 15:41

Publicerat i död, insikt, mening

Risken för dödsstraff varierar med offrets sociala status

Man föreställer sig gärna att rättssystemet behandlar människor lika oberoende av sådant som kön, etnicitet och socioekonomisk ställning. Jag har tidigare lyft fram forskning som visar att så ofta inte är fallet — se härhär, här, här och här. En ny studie, ”Status Disparities in the Capital of Capital Punishment”, publicerad i Law & Society Review, antyder att samma problem infinner sig när dödsstraff utdöms i USA:

[T]he current research examines the impact of victim social status on the district attorney’s decision to seek the death penalty and the jury’s decision to impose a death sentence. The data include the population of cases indicted for capital murder in Harris County (Houston), Texas, from 1992 to 1999 (n=504). The findings suggest that victim social status has a robust influence on the ultimate state sanction: Death was more likely to be sought and imposed on behalf of high-status victims who were integrated, sophisticated, conventional, and respectable.

Upprörande.

Written by Niclas Berggren

26 februari 2011 at 5:16

Ett farligt jobb

Den nya studien ”Killing Kings”, accepterad för publicering i British Journal of Criminology, undersöker hur kungar har dött genom historien. Sammanfattningsvis:

Killing Kings … is a statistical study of the demise of 1,513 monarchs in 45 European monarchies over the period 600 to 1800. It reveals that almost a quarter (22 per cent) of all royal deaths were bloody – accidents, battle deaths and killings – and that 15 per cent of all deaths were outright murder. ”The toll of 15 per cent corresponds to an average rate of 10 murders for every 1000 years of life as a monarch – far higher than the homicide rate for even the most troubled areas of the world today. This rate is higher than the threshold for ‘major combat’ among soldiers engaged in a contemporary war. It demonstrates the intense violent rivalry for domination among historical European political elites,” said Eisner.

Det fyra vanligaste dödsorsakerna: rivalitet om tronen; strid om territorium; personlig upprördhet och vilja till hämnd; samt ”vanliga” människor som beslöt sig för att döda monarken. Det kanske är bäst för kungarna (och drottningarna) själva att de numera är tämligen maktlösa. (Det utgör dock inte ett tillräckligt argument mot republik, anser jag.)

Written by Niclas Berggren

5 februari 2011 at 4:09

Publicerat i död, forskning, historia, monarki

Ingen ångrar sig efter döden

På Expressens ledarsida kan man idag läsa följande, i en argumentation mot aktiv dödshjälp:

”Ta inte livet av dig,” sade världspianisten Arthur Rubinstein, ”du kommer att ångra dig inom ett år.”

Problemet med detta uttalande är att det är felaktigt: ingen ångrar sig efter dödens inträde. Som filosofen Aaron Sluts uttrycker det:

Death is an experiential blank.

Eftersom döden implicerar frånvaro av mentala tillstånd faller detta argument mot införandet av dödshus platt till marken. Ingen död kan ångra sig eller vara missnöjd med att ha dött. ”Men”, invänder någon, ”om personen hade levt vidare hade han kanske varit glad över att inte ha dött”. Det är möjligt men helt irrelevant. Det är ingen förlust att inte uppleva det man kunde ha upplevt om man inte är medveten om att man inte får uppleva det. Däremot är det en vinst att slippa ifrån frustrerade preferenser — antingen genom att de tillfredsställs eller, om det inte låter sig göras, genom att de utplånas (t.ex. genom död).

Vi bör få rätt att få hjälp att dö när vi så önskar.

Se tidigare inlägg om dödshjälp här.

Written by Niclas Berggren

30 januari 2011 at 12:26

Publicerat i död, etik, frihet, moral

Är döden dålig?

Jag tror bestämt att jag är innocuousist! En sådan anser att det inte är dåligt att dö för den som dör. Så här formuleras argumentet för detta synsätt i ”Less Good but not Bad: In Defense of Epicureanism about Death”:

1. The sole bearers of intrinsic prudential value are mental states. (mental statism)
2. Death is an experiential blank.
3. Hence, the state of being dead is not intrinsically prudentially bad.
4. An event is extrinsically bad if and only if it leads to intrinsically bad states of affairs. (causal hypothesis)
5. Hence, death is not extrinsically prudentially bad.
6. Therefore, death is not prudentially bad for the one who dies. (innocuousism)

Detta synsätt är inspirerat av Epikuros och försvaras mot tänkbara motargument (särskilt att döden omöjliggör framtida goda upplevelser och därför är dålig) i uppsatsen. Argumentet tycks mig helt korrekt.

Written by Niclas Berggren

24 januari 2011 at 4:40

Publicerat i död, filosofi

Finns liv efter döden?

I denna debatt mellan ateisten Christopher Hitchens och rabbinen Shmuley Boteach överraskar den senare med att formulera en syn på ”livet efter döden” som är något mer tilltalande än den man är van vid att höra från kristna företrädare:

Själv är jag dock även negativ även till denna uttolkning av ”ett liv efter döden” — jag vill i alla avseenden avvika från jordelivet i samband med döden — men som sagt, den är helt klart att föredra framför gängse kristna synsätt.

Se även inläggen ”Att veta utan att veta” och ”Hume på dödsbädden”.

Written by Niclas Berggren

23 januari 2011 at 15:54

Publicerat i död, debatt, religion, vidskepelse

Döda gudar

H. L. Mencken beskriver i ”Memorial Service” hur massor av gudar numera är döda:

Where is the graveyard of dead gods? What lingering mourner waters their mounds? There was a time when Jupiter was the king of the gods, and any man who doubted his puissance was ipso facto a barbarian and an ignoramus. But where in all the world is there a man who worships Jupiter today?

Med att en gud är död avses förstås inte att guden i fråga en gång faktiskt levde och inte gör det längre — gudar är fiktioner — utan att ingen längre tror att den existerar. Denna historieskrivning borde stämma dagens religiösa till eftertanke. De tror själva inte på de tusentals gudar som människor förr i tiden trodde på: de är, de facto, ateister med avseende på alla dessa döda gudar. Skillnaden mellan dem och mig är att jag har förpassat även deras gud till begravningsplatsen.

Written by Niclas Berggren

10 januari 2011 at 4:20

Publicerat i död, religion, vidskepelse

En paradox i lyckliga samhällen

Studien ”The Happiness–Suicide Paradox” belägger och spekulerar om orsaken till denna paradox:

This study documents a paradox: the happiest places have the highest suicide rates. The study combines findings from two large and rich individual‐level data sets — one on life satisfaction and another on suicide deaths — to establish the paradox in a consistent way across U.S. states. It replicates the finding in data on Western industrialized nations and checks that the paradox is not an artifact of population composition or confounding factors. The study concludes with the conjecture that people may find it particularly painful to be unhappy in a happy place, so that the decision to commit suicide is influenced by relative comparisons.

Denna spekulation finner jag intressant. Om jag är olycklig i ett samhälle där andra är lika olyckliga som jag är jag mindre benägen att begå suicid än om jag är lika olycklig i ett samhälle där andra i genomsnitt är lyckligare än jag. Jag vågar inte fundera på policyimplikationerna av detta resultat. Så här ser i vilket fall sambandet ut i några europeiska länder:

Written by Niclas Berggren

7 december 2010 at 4:25

Publicerat i död, depression, forskning, lycka

Bra med Downs syndrom?

Det visar sig att andelen gravida kvinnor som upptäcker kromosomfel på sina foster och som väljer att abortera har ökat från 53 till 67 procent. En representant för Svenska Downföreningen gillar inte utvecklingen:

Hon är rädd för en utveckling där det till slut kanske inte föds några barn alls med Downs syndrom.

Jag förstår inte alls denna rädsla. Vore det inte prima om inga barn föddes med detta förståndshandikapp? Vad denna representant inte verkar inse är att det kan vara bättre att inte finnas till — och till och med att det kan anses omoraliskt att låta skadade barn födas.

Written by Niclas Berggren

24 november 2010 at 21:33

Publicerat i barn, död, etik, medicin, moral

Kärlek kan leda till död

Jag är starkt berörd av Benjamin Brittens sista kantat Phaedra (och har citerat en textrad där ur i flera tidigare inlägg). Dess tema, om förbjuden kärlek och död, är mycket starkt; Brittens musik, med inspiration från Bali, är därtill magisk. Min favoritsångerska i rollen är Dame Janet Baker (för vilken det skrevs och som sjunger i denna fantastiska inspelning); här kan Ann Murray höras:

Se upp för kärleken!

Se även inläggen ”Förstörd av kärlek” och ”Dödlig kärlek”.

Written by Niclas Berggren

17 november 2010 at 15:44

Publicerat i död, genier, idoler, kärlek, musik, normer

Skänker determinismen tröst?

De flesta människor upplever svåra stunder i livet. Hur man reagerar på trauman varierar dock. I den nya studien  ”The Benefits of Believing in Chance or Fate: External Locus of Control as a Protective Factor for Coping With the Death of a Spouse”, publicerad i Social Psychological and Personality Science (preliminär gratisversion här), undersöks om graden av upplevd kontroll över situationen har någon effekt:

The death of a spouse is an extremely stressful life event that consequently causes a large drop in life satisfaction. Reactivity to the loss, however, varies markedly, a phenomenon that is currently not well understood. Because lack of controllability essentially contributes to the stressful nature of this incident, the authors analyzed whether individual differences in belief in external control influence the coping process. To examine this issue, widowed individuals (N = 414) from a large-scaled panel study were followed for the 4 years before and after the loss by using a latent growth model. Results showed that belief in external control led to a considerably smaller decline in life satisfaction and higher scores in the year of the loss. Thus, although usually regarded as a risk factor, belief in external control seems to act as a protective factor for coping with the death of a spouse.

Vad menas då med extern kontroll? Jo:

Individuals with a belief in external control interpret events to be the result of surrounding forces, such as luck, chance, or fate, whereas individuals with a belief in internal control perceive events as contingent upon their behavior.

Detta knyter an till en effekt som avsaknad av tro på fri vilja (och, i mitt fall, tro på determinism) har på mig: det ger en tröst att inse att inget av det som sker — och inget av det som inte sker — i mitt eller någon annans liv ytterst har med mig eller dem att göra. Einstein verkar ha tänkt likadant.

Written by Niclas Berggren

2 november 2010 at 7:13

Register för testamenten

Borde det inte inrättas ett register för testamenten? Jag kan tänka mig att anhöriga ibland förstör testamenten vars innehåll de ogillar — det är ju i regel anhöriga som först (ensamma dessutom) läser ett testamente efter ett dödsfall. Alternativt kanske många testamenten inte upptäcks. Ett register som med automatik öppnar testamenten vid dödsfall och ser till att dödsboets tillgångar fördelas i enlighet med den dödas sista vilja skulle kunna fylla en viktig funktion här. Kanske till och med ett statligt sådant, om inte marknadsaktörer kan etablera tillräcklig trovärdighet. Om människor inte litar på att registret kommer att se till att testamentets instruktioner effektueras lär de inte nyttja det. Men kanske kan t.ex. bankerna gå samman och skapa ett sådant register; kanske kan landets advokater göra det?

En möjlig invändning: Spelar det egentligen någon roll vad som händer med arv — den som har testamenterat är ju ändå död och bryr sig inte längre? Det är förvisso sant, men i den mån människor medan de lever motiveras av att kunna bestämma över hur delar av tillgångarna fördelas kan ett system där testamenten inte följs ha negativa incitamentseffekter, t.ex. på förmögenhetsbildning, som en större säkerhet skulle kunna undanröja.

Written by Niclas Berggren

30 oktober 2010 at 18:22

Publicerat i arv, död, juridik

La Stupenda är död

Min favoritsångare, Dame Joan Sutherland, har avlidit, 83 år gammal. Hon kallades rätteligen La Stupenda. För mig blev det kärlek vid första lyssningen. Ingen sångröst har berört mig så mycket. Hon kritiserades ibland för att inte ha rätt utseende (hon var relativt stor och lite klumpig); för att inte ha tillräcklig dramatisk förmåga; och för att inte uttala orden hon sjöng med tillräcklig tydlighet. För mig spelade den kritiken ingen roll: dels var den starkt överdriven, dels gjorde hennes röst henne unik i framförandet av operaroller, särskilt i koloraturarepertoaren. Man kan och bör enligt min mening bedöma Joan utifrån en ”ren” konstsyn (som jag tidigare har skrivit om vad gäller tavlor och dans) — bortom gestaltningen av roller och (ibland fåniga) operabudskap och i termer av hennes direkt konstnärliga bidrag, genom röstens skönhet och tekniska skicklighet. Pure beauty and genius!

Min favoritoperainspelning med Joan är av Bellinis opera Norma. En utmärkt samlingsskiva som jag varmt rekommenderar är Coloratura Spectacular. Här är en intervju med Joan.

Du kan lyssna till Joan: se de tidigare inläggen ”Dame Joan — min favoritsångerska”, ”Monumental lycka”, ”Röstakrobatik i den högre skolan”, ”De höga tonerna flödar”, ”Tre barockarior”, ”Brottslingar i sömnen” och ”Magisk sång”.

Written by Niclas Berggren

12 oktober 2010 at 1:16

Publicerat i död, genier, idoler, musik, opera, renhet, skönhet

Det blir bättre

Vi må leva i relativt toleranta tider, men det innebär inte att allt är fine and dandy om man är ung och homosexuell. På kort tid har fyra suicidfall uppmärksammats i USA: 15-årige Billy hängde sig, 13-årige Asher sköt sig i huvudet, 13-årige Seth hängde sig och 18-årige Tyler hoppade från en bro. Detta efter att bl.a. ha trakasserats och mobbats pga. (faktisk eller påstådd) homosexualitet. Forskning visar också att suicidfrekvensen är relativt hög bland unga homosexuella.

Jag ser det som oerhört beklämmande att unga människor ska behöva utstå negativ behandling pga. sin sexuella läggning. Är du förälder bör du tala med dina barn om att inte behandla andra illa, av detta eller andra skäl; och du bör också vara beredd på att du själv kan ha ett homosexuellt barn. Ge dem detta viktiga budskap.

Nu dras också ett bra internetprojekt igång, It gets better, där något äldre homosexuella berättar för unga homosexuella som har det svårt, att det blir bättre. Här är Johnnie från London:

Ta en titt på fler You Tube-videor som människor har lagt upp i detta projekt.

Därmed inte sagt att alla eller ens de flesta unga homosexuella har det svårt. Så är det inte. En del har det t.o.m. mycket bra. Jag hoppas att ännu fler får det mycket bra. Vi kan alla bidra till det.

Written by Niclas Berggren

6 oktober 2010 at 14:44

Publicerat i barn, död, homosexualitet, tolerans

Sluta rädas döden

Den grekiske filosofen Epikuros har många tilltalande tankar. Flera av dem beskrivs i ”Happiness in the Garden of Epicurus”, publicerad i Journal of Happiness Studies. Jag finner t.ex. hans syn på döden korrekt:

Get used to believing that death is nothing to us since ‘all good and bad consists in sense-experience and death is the privation of sense-experience’ (Epicurus, 1994, p. 124). When you die, your soul ceases to exist, because it is composed of very fine and smooth atoms that are dispersed if the body no longer holds them together, says Epicurus in his Letter to Herodotus (Epicurus, 1994, p. 65). Therefore, when you are dead you cannot deal with death and when you are alive you don’t have to worry about death either since death is not yet present. There is no life after death, as Epicurus puts it: ‘…it [death] is relevant neither to the living nor to the dead, since it does not affect the former, and the latter do not exist’ (Epicurus, 1994, p. 125). Epicurus chooses a rational solution to eliminate our fear of death, which is in his eyes a great source of unhappiness.

Det enda jag fasar för är att personer jag tycker mycket om dör före mig.

Written by Niclas Berggren

4 oktober 2010 at 14:44

Publicerat i död, filosofi, lycka, rationalitet

Har döda rätt till ”sina” organ?

Anser du att mindre bemedlade människor har rätt att få vissa grundläggande behov tillgodosedda genom tvångsmässig omfördelning från de som har mycket resurser? Det kan gälla mat, bostad och sjukvård, om alternativet är ett djupt olyckligt liv eller till och med svält och död. I så fall bör du, enligt filosofen Cecile Fabre i ”Justice and the Coercive Taking of Cadaveric Organs”, publicerad i British Journal of Political Science, vara för tvångsmässig omfördelning av organ från de som just har avlidit till svårt sjuka personer i behov av organ för transplantation. Fabre skriver:

I posit the following: we all have an interest in having a minimally flourishing life; that interest is important enough to be protected by a right to the surplus of material resources left by the well off and which we need in order to lead such a life, by way of taxation and in particular of financial restrictions on inheritance; we also need bodily resources to lead such a life and, in many cases, lack them through no fault of our own. If these points are correct, they are good grounds to confer on the ‘medically poor’ a right to the organs of the ‘medically rich’, to wit, of those who, being dead, no longer need their organs.

Håller du med om att det ena ställningstagandet implicerar det andra? I så fall måste du antingen vara för båda dessa typer av tvångsmässig omfördelning eller avvisa båda. I det senare fallet är frågan om det inte finns andra argument för att tvångsmässigt ta organ från döda. Eller har döda en rättighet att få behålla ”sina” organ? Hur kan ett lik ha en sådan rättighet?

Hursomhelst: i Sverige, liksom i de flesta andra länder, är behovet av organ stort; för andra året i rad minskar donationerna. Det finns mycket man skulle kunna göra för att minska det lidande som denna brist ger upphov till: Fabres förslag är ett sådant; ett annat är att tillåta betalning till njurdonatorer. Till dess mer fundamentala reformer genomförs vill jag uppmana alla att registrera sin donationsvilja i Donationsregistret (endast 1,5 miljoner är registrerade idag), att uppmana andra att göra detsamma och att tala om för närstående att ni godkänner donation när ni dör.

Written by Niclas Berggren

8 september 2010 at 5:26

En ateistisk doktor, tack

För ett tag sedan publicerades Döden är förhandlingsbar av professor Torbjörn Tännsjö. I denna genomgång av vård i livets slutskede i Sverige konstateras bl.a. följande:

[I] dag varierar praxis och läkarens personliga moral är många gånger avgörande. Men inom gällande lagstiftning finns trots allt ett förhandlingsutrymme för ett anständigt döende …

Intressant nog visar en ny brittisk studie, ”The Role of Doctors’ Religious Faith and Ethnicity in Taking Ethically Controversial Decisions During End-of-Life Care”, publicerad i Journal of Medical Ethics, att läkares religiösa synsätt påverkar hur de talar med och beter sig mot svårt sjuka, döende patienter:

Independently of speciality, doctors who described themselves as non-religious were more likely than others to report having given continuous deep sedation until death, having taken decisions they expected or partly intended to end life, and to have discussed these decisions with patients judged to have the capacity to participate in discussions.

Detta förvånar inte: som Peter Singer påpekar i Rethinking Life and Death: The Collapse of Our Traditional Ethics står en humanitär idé om livskvalitet och en religiös idé om livskvantitet mot varandra i den praktiska medicinska etiken. När jag drabbas av sjukdom, plågor, åldrande — måtte jag få en ateistisk doktor! (En fördel med att ha flyttat till Stockholm från Jönköpings län är att sannolikheten att min önskan blir uppfylld är betydligt högre här.)

Se även ”När palliativ vård inte räcker till”, ”Nedsövning för att minska lidande””Är dödshjälpsmotståndarna inkonsekventa?”, ”Doktor Glas om dödshjälp och abort””Balanserad önskan att dö””När livet är hemskt””Svaga argument mot dödshjälp””Friheten att dö””Ja till eutanasti””Liv och död””Legalisera aktiv dödshjälp””Dödshjälp och Göran Persson”, ”Att dö utan smärta””Döden kan befria””Dödshjälp när så önskas””Hjälp att dö bör tillåtas””Liv till varje pris””Dödshjälp i Nederländerna””Obefogad religiös alarmism””Att dö för andras skull””JK om dödshjälp””Det rör på sig i dödshjälpsfrågan””Dödshjälp skadar men kan föredras ändå”, ”Den irrationella döden””Rationell syn på självmord”.

Written by Niclas Berggren

27 augusti 2010 at 5:15

Odödlighet som drivkraft

Varför anstränga sig? Martin Amis:

The desire for immortality … explains all the extraordinary achievements, both good and bad.

Se även inlägget ”Ingen gravsten, tack”.

Written by Niclas Berggren

24 augusti 2010 at 14:45

Publicerat i död, incitament

Hume på dödsbädden

En god vän rapporterar från David Humes dödsbädd:

I asked him if it was not possible that there might be a future state. He answered it was possible that a piece of coal put upon the fire would not burn; and he added that it was a most unreasonable fancy that we should exist for ever.

Se även inläggen ”Karl Lagerfeld” och ”Att veta utan att veta”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

16 augusti 2010 at 14:22

Publicerat i död, rationalitet

Dödande drycker

Koffein är beroendeframkallande:

Consuming as little as a cup a day of coffee can make you dependent on coffee, which means when you stop drinking it, you’ll experience withdrawal symptoms like headaches, irritability, and drowsiness. In other words, you’ll be just like me, before my first cup of coffee in the morning.

Den studie som länkas till fann att beroende infinner sig vid en koffeinkonsumtion på 100 mg per dag. Inte nog med det. Koffein är, i stora mängder, dessutom en dödlig substans. Här kan du se hur mycket konsumtion av olika drycker innehållande koffein som krävs för att dö. För säkerhets skull fortsätter jag avstå från att börja dricka kaffe.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

9 augusti 2010 at 15:14

Publicerat i beroende, död

Död och dans

I början av sina memoarer Hitch 22 återger Christopher Hitchens dessa fantastiska rader ur ”Death’s Echo” av W. H. Auden:

The desires of the heart are as crooked as corkscrews,
Not to be born is the best for man;
The second-best is a formal order,
The dance’s pattern; dance while you can.
Dance, dance for the figure is easy,
The tune is catching and will not stop;
Dance till the stars come down from the rafters;
Dance, dance, dance till you drop.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

27 juli 2010 at 14:43

Publicerat i dans, död, filosofi, genier, idoler, poesi

Upplever foster smärta?

Ett argument mot abort är att foster upplever smärta av att termineras. En högintressant forskningsöversikt från Royal College of Obstetricians and Gynaecologists, ”Fetal Awareness — Review of Research and Recommendations for Practice”, rapporterar nu följande:

In reviewing the neuroanatomical and physiological evidence in the fetus, it was apparent that connections from the periphery to the cortex are not intact before 24 weeks of gestation and, as most neuroscientists believe that the cortex is necessary for pain perception, it can be concluded that the fetus cannot experience pain in any sense prior to this gestation. After 24 weeks there is continuing development and elaboration of intracortical networks such that noxious stimuli in newborn preterm infants produce cortical responses. Such connections to the cortex are necessary for pain experience but not sufficient, as experience of external stimuli requires consciousness. Furthermore, there is increasing evidence that the fetus never experiences a state of true wakefulness in utero and is kept, by the presence of its chemical environment, in a continuous sleep-like unconsciousness or sedation.

Åtminstone fram till 24 veckors ålder finns det alltså goda skäl att utgå från att foster inte upplever smärta; troligen gör de inte det därefter heller. Är det dags att öka tidsgränsen, så att abort kan utföras utan särskilt tillstånd också efter den 18:e veckan?

Se även inlägget ”Annorlunda argument för abort”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

22 juli 2010 at 14:41

Publicerat i abort, död, etik, expertis, forskning, lidande

Ovanligt sätt att dö

I ”Cranial Trauma in Ancient Greece: From Homer to Classical Authors”, publicerad i Journal of Cranio-Maxillofacial Surgery, rapporteras bl.a. om hur en stor grekisk poet dog:

The death of the father of tragedy, Aeschylos (524–455 B.C.) is a very unusual case of accidental head trauma. At the age of seventy Aeschylos was mortally injured by a turtle thrown by an eagle on his head (Aelian, 1971).

Se upp för fallande sköldpaddor!

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

18 juli 2010 at 15:27

Publicerat i död, djur, historia, humor

Livet efter döden enligt buddhismen

Jag kände inte till att buddhismen lär att det finns en rad olika platser där livet fortsätter efter döden:

A consideration that has motivated many Buddhists to vow to follow rules of moral discipline is a wish to avoid the karmic consequences of actions that harm others. These consequences have traditionally been understood largely in terms of rebirth in the various realms of cyclic existence. In the earliest texts, there are five such realms: the hells, the worlds of hungry ghosts, animals, and humans, and the heavenly worlds of the gods (Skt. deva). Later texts add a sixth realm, that of the titans (Skt. asura).

The hells are terrible places of torture and suffering, in which beings who are dominated by anger and hatred are cut to pieces, burned, frozen, and tormented by demonic apparitions that are in fact projections of their own distorted minds. Hungry ghosts are depicted with large bellies and tiny mouths; driven by greed, they seek endlessly for something to eat or drink, but even when they find a morsel they can swallow, it turns into filth or fire in their mouths. Animals are seen as dominated by stupidity, limited to a fixed set of possible behaviors and primarily trying simply to survive. In this system, the human world is primarily characterized by the instrumental pursuit of objects of desire. The titans are powerful beings who live in relatively pleasant circumstances, but are driven by competitiveness and obsessively envious of the splendor of the gods. They continually plot to invade the heavens. Unfortunately for the titans, when they actually do battle with the gods, they always lose. The gods of the lower heavens, the heavens of desire, live in palaces of astonishing beauty and exquisite sensual pleasure. Blinded by pride, they disregard the suffering of those below them and ignore the fact that their high status is impermanent: they, too, will die. At the top of cyclic existence, in the heavens of form and the formless heavens, other gods rest in a state of peaceful, quiet bliss, with almost no manifest suffering and for vast, but finite, periods of time.

Actions motivated by greed, hatred and delusion have a tendency to drive those who do them into the three lower realms of suffering: the hells, the hungry ghost realm, and the animal realm. Actions carried out with better motivations, but still infused with a sense of self, tend to produce rebirth in the three higher realms of titans, humans, and gods. Vast numbers of sentient beings are trapped in this cycle, continually wandering from one realm to another, unable to escape and forced to experience the forms of suffering that exist in each realm. The human realm is particularly fortunate, because it is only in this realm that one can attain Awakening, which liberates one from the whole cycle.

Titaner! Detta är ju rafflande. Läs mer om buddhistisk etik (och de olika former den tar) här. För en mer skeptisk inställning till påståenden att det finns liv efter döden (rafflande idéer om titaner till trots) kan man hänvisa till David Hume och Bertrand Russell samt till Karl Lagerfeld och Robert Nozick.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

27 juni 2010 at 14:40

Publicerat i död, religion, vidskepelse

Att tro att man är död

Jag kände inte till Cotards syndrom: ett neuropsykiatriskt tillstånd då man tror att man är död. Bl.a. detta fall beskrivs i ”Cotard’s Syndrome: A Review”, publicerad i Current Psychiatry Reports:

An 88-year-old man with mild cognitive impairment was admitted to our hospital for treatment of a severe depressive episode. He was convinced that he was dead and felt very anxious that he was not yet buried. This delusion caused extreme suffering and made outpatient treatment impossible.

En invertering av Descartes cogito, ergo sum? I bokkapitlet ”Betwixt Life and Death: Case Studies of the Cotard Delusion” kan man läsa om fler fall. Fascinerande!

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

26 juni 2010 at 14:57

Publicerat i död, psykiatri, sjukdom

Förklaring till nära döden-upplevelser

Ibland ses nära döden-upplevelser som indikationer på att något slags liv finns efter döden. Nya rön verkar kunna förklara sådana upplevelser på annat sätt:

“We think the near-death experiences could be caused by a surge of electrical energy released as the brain runs out of oxygen,” said Lakhmir Chawla, an intensive care doctor at George Washington University medical centre in Washington. “As blood flow slows down and oxygen levels fall, the brain cells fire one last electrical impulse. It starts in one part of the brain and spreads in a cascade and this may give people vivid mental sensations.”

Även om detta är preliminära resultat som inte på något avgörande sätt fastslår om det finns liv efter döden, så kan nog budskapet ses som trösterikt av dem som har nära döden-upplevelser men som inte vill fortsätta leva. Filosofen A.J. Ayer är ett sådant exempel; se hans ”What I Saw When I Was Dead”.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

12 juni 2010 at 5:32

Publicerat i död, filosofi, forskning

Ateisters tankar om döden

Andrew Sullivan har mottagit mejl i vilka ateister berättar om sin syn på döden. Det här synsättet stämmer väl in på mitt eget:

I think that when I die I’ll cease to exist, and in some ways I’m happy about that. Life is hard work. Life is good, worthy work that I’m proud of and that makes me feel good, for the most part, but even though I’ll probably be sad to die (and I’d hate to think I was about to die any time soon), I’m still glad, in principle, that some day life will cease, and my burdens will dissolve with my joys. I don’t want to live forever.

Add to FacebookAdd to DiggAdd to Del.icio.usAdd to StumbleuponAdd to RedditAdd to BlinklistAdd to TwitterAdd to TechnoratiAdd to Yahoo BuzzAdd to Newsvine

Written by Niclas Berggren

23 maj 2010 at 5:06

Publicerat i ateism, död

Att låta människor dö

Marcel Proust, i The Guermantes Way:

At Balbec, once, when a widow who had jumped into the sea had been rescued against her will, my grandmother had told me … that she could think of nothing so cruel as to tear a poor wretch from the death that she had deliberately sought and restore her to her living martyrdom.

Se även det tidigare inlägget ”Ska suicid hindras?”.

Written by Niclas Berggren

8 maj 2010 at 5:56

Publicerat i död, etik

Nästan alla djur försvann

Detta kände jag inte till:

96% av jordens alla djur och plantarter dog ut i slutet av Permian perioden (299-251 miljoner år sedan) och i början på Triassic perioden (251-200 miljoner år sedan). Detta skedde via en global kedjereaktion från gigantiska vulkanutbrott i Sibirien …

Tänk vad vulkaner kan ställa till med. Frågan är hur livet på jorden hade utvecklats om de här djuren och växterna inte hade dött ut. Skulle människan finnas då, till exempel? Är det nödvändigtvis dåligt att djur- och växtarter dör ut?

Se även inläggen ”Utrotningshotade djur?” och ”Vilken åsikt har du ändrat?”.

Written by Niclas Berggren

7 maj 2010 at 16:38

Publicerat i biologi, död, djur, evolution

Död av ätstörningar

Melissa Avrin dog förra året till följd av ätstörningar, 19 år gammal. I en rörande artikel i New York Times beskriver hennes bror en incident där hon letade efter mat:

Once, he explains, in the middle of a bitterly cold night, he looked out the window and saw Melissa on the curb, going through the garbage. ”I went outside and I yelled her name,” he recounts in the interview, his voice breaking. ”Just the way she looked back at me — it was so empty, vacant. It was a deer in the headlights, but that doesn’t even explain it.”

Enligt ”Psychological Treatment of Eating Disorders”, publicerad i American Psychologist, gäller följande:

Significant progress has been achieved in the development and evaluation of evidence-based psychological treatments for eating disorders over the past 25 years. Cognitive behavioral therapy is currently the treatment of choice for bulimia nervosa and binge-eating disorder, and existing evidence supports the use of a specific form of family therapy for adolescents with anorexia nervosa. Important challenges remain. Even the most effective interventions for bulimia nervosa and binge-eating disorder fail to help a substantial number of patients.

Mer forskning om hur man bistår personer med denna problematik förefaller alltså viktig. (Det finns en International Journal of Eating Disorders.)

Written by Niclas Berggren

3 maj 2010 at 11:22

Publicerat i död, mat, psykiatri, psykologi

Får man glädja sig åt mord?

Jag ställde för ett tag sedan frågan, om man får glädja sig åt dödsfall. En än mer provocerande fråga är om man får glädja sig åt mord. I Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas tar doktorn livet av en obehaglig präst. I ett brev, publicerat i Carl G. Laurins Minnen 1898–1908, utvecklar författaren sin syn på denna handling:

Och jag ställde mig sympatisk till mordet på prästen – annars hade jag inte skrivit boken. Jag skulle inte ha kunnat utföra en sådan handling själv. Jag försökte då tänka mig in i hur man skulle vara beskaffad för att kunna det. Resultatet blev dr. Glas. … ”Tyrannmord” ha ju i åtskilliga århundraden varit ett ganska omtyckt ämne för skalder och författare. Det kan naturligtvis icke sanktioneras av lagen. Vart skulle det ta vägen? Men om den mördade varit tillräckligt hatad, gillas mordet av det ”allmänna rättsmedvetandet”. Men skillnaden mellan historiens ”stora” och privatlivets ”små” tyranner och skadedjur är ju bara en kvantitativ. Mellan de tyrannmord, som skalderna ha besjungit, och doktor Glas’ gärning kan skillnaden då inte heller vara något etiskt kvalitativ. Skillnaden blir huvudsakligen den, att d:r Glas, vars motiv (och handling) blott äro kända av honom själv, inte kan göra anspråk på allmänhetens applåder.

Upprörande? Eller får Hjalmar Söderberg dina applåder?

Se tidigare inlägg om Doktor Glas här, här, här och här.

Written by Niclas Berggren

2 maj 2010 at 11:34

Publicerat i död, etik, genier, idoler, moral

Brist på donatorer

I Sverige väntar över 600 personer i transplantationsköer, ofta med sänkt livskvalitet och lidande och, i många fall, döden som följd. Nu rapporterar Donationsrådet att antalet avlidna donatorer under 2009 var 128 men att det fanns 208 möjliga donatorer. De 80 personer vars organ inte kunde användas hade i 29 fall angett, genom egen registrering, att de motsatte sig donation, och i 42 fall motsatte sig de närstående donation. Jag skulle vilja vädja till alla er som läser min blogg att registrera er donationsvilja i Donationsregistret (endast 1,5 miljoner är registrerade idag), att uppmana andra att göra detsamma och att tala om för närstående att ni godkänner donation när ni dör. En donation kan leda till mycket gott för en medmänniska! Min pappa är en av de 600 svenskar som står i transplantationskö.

Written by Niclas Berggren

29 april 2010 at 16:40

Publicerat i altruism, död, medicin

Risken att straffa oskyldiga

Vad finns det för skäl att vara mot dödsstraff? Jag angav ett sådant — avsaknad av bevis för en avskräckande effekt — i ett tidigare inläggNicke tar upp ett annat skäl i en kommentar:

För mig är en annan anledning helt dominerande till att jag är emot dödsstraff – man kan aldrig garantera att inte oskyldiga blir dömda och dödade. Om man låser in en oskyldig så kan vederbörande bli frisläppt och kompenserad ifall friande bevis dyker upp – en död människa får inte tillbaka livet dock.

Är inte ett problem med detta argument att en död person inte kan uppleva det som negativt att ha dödats som oskyldig? Det är förvisso sant att en sådan person inte kan kompenseras för en dom på felaktiga grunder, men spelar det någon roll? Personen är ju död och kan inte reagera negativt på att inte få kompensation.

Kan man tänka sig modifierade varianter av argumentet, som är mer övertygande? Tre möjligheter:

  1. Den oskyldigt dödsdömde får uppleva mycket lidande före dödens inträde, vilket talar mot dödsstraff. (Möjliga motargument: Även oskyldigt dömda till långa fängelsestraff får uppleva mycket lidande, talar det emot långa fängelsestraff? Även skyldigt dömda får uppleva mycket lidande före dödens inträde, talar det emot dödsstraff även för dem?)
  2. Den oskyldigt dödsdömdes anhöriga får uppleva mycket lidande, vilket talar mot dödsstraff. (Möjliga motargument: Även anhöriga till oskyldigt dömda till långa fängelsestraff får uppleva mycket lidande, talar det emot långa fängelsestraff? Även anhöriga till skyldigt dömda får uppleva mycket lidande, talar det emot straff i allmänhet? Kan man inte kompensera anhöriga till oskyldigt dödade?)
  3. Allmänheten i stort kan bli allvarligt oroad och olycklig av en ordning där man kan dödas som oskyldig, vilket talar mot dödsstraff. (Möjliga motargument: Oroar sig allmänheten i stort verkligen på detta sätt? Oroar den sig inte för att bli oskyldigt dömd till långa fängelsestraff i lika hög grad? Talar det senare i så fall mot långa fängelsestraff?)

Jag vidhåller att det centrala argumentet mot dödsstraff rör avsaknaden av bevis för att det har avskräckande effekt.

Written by Niclas Berggren

22 april 2010 at 11:39

Publicerat i död, psykologi, straff

Svagt argument mot dödsstraff

Justin E. H. Smith, i en debatt med Gerald Dworkin:

For me, one of the strongest arguments against CP [capital punishment] has not to do with what it does to the criminal who is punished, but what it does to those involved in the application of the punishment.

Detta argument kan tolkas på två sätt:

  1. De som avrättar ser dödande som en normal rutinuppgift, vilket är en attityd som sprids till andra människor och områden och leder till mer dödande. Därför bör dödsstraffet avskaffas.
  2. De som avrättar mår dåligt av sitt arbete, och av omsorg om dem bör dödsstraffet avskaffas.

Vad gäller den första tolkningen har jag inte empirisk kunskap om huruvida prediktionen om attityd- och beteendeförändringar stämmer. Jag betvivlar starkt att den gör det — frågan är dels varför dödande skulle accepteras av andra personer och i andra sammanhang bara för att vissa utför dödande av dömda brottslingar och dels varför den aggregerade effekten skulle vara märkbar, då antalet som utför sådant dödande är få. Men även om prediktionen skulle stämma är det inte självklart att det talar till dödsstraffets nackdel: det beror på vilken typ av dödande vi talar om. Om det t.ex. rör sig om ett möjliggörande av abort eller eutanasi kan effekten ses som positiv.

Vad gäller den andra tolkningen har jag heller inte där empirisk kunskap om huruvida prediktionen om avrättarnas försämrade välmående stämmer. Jag betvivlar starkt att den gör det. Det kan t.ex. vara så att vissa personer anser att dödsstraffet är befogat och att de utför en god handling genom att administrera detta straff. Det finns inget skäl att tro att de mår dåligt av sitt jobb.* Rent allmänt anser jag vuxna människor kapabla att själva bedöma om de önskar utföra en viss arbetsuppgift, och om de mår dåligt står det dem fritt att byta jobb. Man kan också tänka sig att erbjuda psykologisk expertis som stöd i fall av negativa reaktioner, vilket kan lindra eller eliminera problemet.

Själv motsätter jag mig dödsstraffet, men inte av det skäl Smith anför utan därför att det inte finns klara belägg för att det avskräcker allvarliga brott: se ”Det ineffektiva dödsstraffet” och ”Avskräcker dödsstraffet?”.

________________

*Jag har också mött ett snarlikt argument i debatter om eutanasi. Där är tanken att det är förkastligt att erbjuda någon läkare alls möjligheten att bistå en svårt sjuk patient som önskar dö, eftersom alla läkare kommer att må dåligt av en sådan sak. Men undersökningar visar att en relativt stor minoritet av läkare välkomnar dödshjälp, och om någon av dem som ser det som en god handling vill bistå, anser jag att de ska få göra det, med en förväntan om att detta inte kommer att inverka menligt på hur de mår. Lite statistik:
– En tredjedel av svenska läkare stödjer ett tillåtande av dödshjälp. (Ref.)
– Drygt en tredjedel av franska onkologer stödjer eutanasi som i Nederländerna. (Ref.)
– Mellan 11 och 27 procent av indiska och pakistanska läkare finner eutanasi acceptabel (dock små samples). (Ref.)
– 31 procent av läkare i England och Wales kan tänka sig att medverka till självvalt livsslut. (Ref.)
– En studie i Schweiz antyder att skillnader i inställning föreligger mellan onkologer, palliativa specialister och medicinstuderande. (Ref.)
– 22 procent av amerikanska onkologer stödjer läkarassisterat självmord. (Ref.)
– 36 procent av amerikanska läkare kan tänka sig att medverka till assisterat självmord (om det blir lagligt) och 24 procent till aktiv dödshjälp. (Ref.)

Written by Niclas Berggren

21 april 2010 at 11:34

Publicerat i död, debatt, psykologi, straff

Allt försvinner

När jag i mitten av 1990-talet gick runt på en begravningsplats i London drabbades jag av en s.k. aha-upplevelse. Jag insåg helt plötsligt livets fundamentala meningslöshet. Jag tittade på gravstenar med namn på människor som dog på 1800-talet och som ingen längre minns. Varför anstränger man sig så den korta stund man lever? Vad tjänar det man gör egentligen till? Ja, det var tankar som trängde sig på (och som inte har lämnat mig sedan dess). Vissa besvarar frågor som dessa med att deras arv kommer att leva vidare, kanske i form av barn, kanske i form av intellektuella alster som bär deras namn. Marcel Proust gör, apropå detta med intellektuella alster, ett litet påpekande, i The Past Recaptured:

Doubtless my books also, like my earthly being, would finally some day die. But one must resign oneself to the idea of death. One accepts the idea that in ten years one’s self, and in a hundred years one’s books, will no longer exist. Eternal existence is not promised to books any more than to men.

Jag vill förresten inte ha någon gravsten.

Written by Niclas Berggren

17 april 2010 at 19:46

Publicerat i död, litteratur, mening, minne

Får man glädja sig åt dödsfall?

Idag har jag läst två personer som bryter mot ett tabu. De välkomnar, eller beklagar i vilket fall inte, dödsfall. Det rör sig om:

  • C.L.K. Aqurette, med anledning av att Polens president har omkommit.
  • Jens Jonsson, med anledning av att en drogliberal konspirationsteoretiker har dött.

Dessutom har jag just sett en dokumentär om makarna Ceauşescus sista dag i livet. Allt detta har fått mig att undra: När, om någonsin, kan det anses acceptabelt att glädja sig åt någon annan persons död?

Written by Niclas Berggren

10 april 2010 at 16:42

Publicerat i död, etik, lycka, normer, tabu

Är sjukhusstrejker dödliga?

Vissa yrkesgruppers strejkrätt är begränsad, då effekterna anses kunna vara allmänfarliga. En ny studie, ”Do Strikes Kill? Evidence from New York State”, ger visst belägg för sådana effekter för sjuksköterskor:

Controlling for hospital specific heterogeneity, patient demographics and disease severity, the results show that nurses’ strikes increase in-hospital mortality by 19.4% and 30-day readmission by 6.5% for patients admitted during a strike, with little change in patient demographics, disease severity or treatment intensity. This study provides some of the first analytical evidence on the effects of health care strikes on patients, and suggests that hospitals functioning during nurses’ strikes are doing so at a lower quality of patient care.

Från sjuksköterskornas sida är en positiv implikation av detta resultat att deras arbetsinsats faktiskt räddar liv (om nu någon inte trodde det). En mer öppen fråga är i vilken mån en begränsad strejkrätt missgynnar sjuksköterskor i deras löneutveckling.

Written by Niclas Berggren

6 april 2010 at 11:28

Varning om död kan vara kontraproduktiv

Om man vill minska rökningens omfattning kan information om rökningens skadeverkningar vara en väg framåt. Emellertid visar en ny studie, ”When the Death Makes You Smoke”, publicerad i Journal of Experimental Social Psychology, att det inte är självklart att de allra starkaste varningarna har avsedd effekt:

One of the principal vehicles for informing tobacco consumers about the risks of smoking is the warning message on each cigarette package. Based on terror management theory, the present study investigates the impact of mortality-salient warnings on cigarette packages compared to warnings with no mortality threat. Results suggest that to the degree that smoking is a source of self-esteem, later attitudes towards smoking become more positive if the warning message is mortality-salient. On the contrary, if the warning is terrifying but not mortality-salient and relates to the source of self-esteem, smoking attitudes become more negative with higher smoking-based self-esteem. Thus, mortality-salient warnings may increase the tendency to favor smoking under certain circumstances.

Denna figur illustrerar resultatet:

Studien illustrerar att goda avsikter inte räcker: man måste också införskaffa kunskaper om hur människor faktiskt reagerar på information innan man utformar den. Alltför starka hot kan skrämma dem som får självförtroende av rökning till att röka mer för att dämpa existentiell oro.

Written by Niclas Berggren

5 april 2010 at 6:42

Liberal politik och barnadödlighet

Att liberal ekonomisk politik — i form av liberaliseringar, avregleringar, starkt skydd av privat ägande och inriktning på makroekonomisk stabilitet — förmår förbättra den ekonomiska utvecklingen är inte så kontroversiellt att hävda. En mer omstridd fråga rör hur sådan politik påverkar välfärd i vidare mening. I studien ”Do Neoliberal Economic Policies Kill or Save Lives?”, publicerad i Business and Politics, undersöks sambandet mellan sådan politik och barnadödlighet:

This paper hypothesizes that open international trade policies, low-inflation macroeconomic environments, and market-oriented property rights regimes promote human development across the world. We test this argument by examining the impact of several measures of neoliberal policies on infant mortality rates across the world between 1960 and 1999. Results suggest that openness to imports, long-term membership in the GATT and WTO, low rates of inflation, and effective contract enforcement are each associated with lower rates of infant mortality across the world, even when controlling for countries’ economic performance.

Man kan dessutom notera att när olika mått på socioekonomisk ojämlikhet inkluderas som kontrollvariabel, påverkar inte det resultaten. Osäkerhet om kausalitet föreligger förstås, men resultaten indikerar i vilket fall att en liberal ekonomisk politik inte är oförenlig med, utan snarare positivt samvarierar med, sjunkande barnadödlighet.

Written by Niclas Berggren

29 mars 2010 at 11:54

Ska människor stoppa dödande bland apor?

Jag har framfört tanken att vargjakt möjligen skulle kunna motiveras av att sådan jakt minskar det aggregerade lidandet i djurriket. Steve Clarke väcker en relaterad fråga till dem som vill tilldela djur vissa centrala rättigheter:

However, the defenders of rights for great apes and other animals often miss a crucuial point about the extension of universal human rights to animals. It is not only humans that are liable to violate any rights that non-human apes might hold. Other apes are liable to do so as well. Consider the right to life. It is well known that chimpanzees have a propensity to kill one another: http://www.world-science.net/exclusives/050209_warfrm.htm; so it seems that society as a whole ought to take action to prevent chimpanzees from violating one another’s rights to life by policing chimpanzee communities. … If we take the idea that non human great apes have the right to life then surely we have a responsibility to police all ape communities to uphold the right to life, in the same way that we try to ensure that the right to human life is upheld, by policing human societies.

Oavsett om man vill minimera lidande bland djur eller tilldela dem rättigheter blir frågan hur långt människan ska lägga sig i. Jag tror att den logiska implikationen, med båda synsätten, blir att människan bör lägga sig i rätt mycket. (Jag har tidigare funderat på denna fråga när jag har sett naturfilmer i vilka vissa djur tillfogar andra djur stort lidande utan att fotografer eller reportrar ingriper.) Den praktiska frågan är hur, givet knappa resurser och behov av att också minimera lidande och upprätthålla rättigheter bland de djur som kallas människor.

Written by Niclas Berggren

26 mars 2010 at 11:31

Publicerat i död, djur, etik, lidande

När palliativ vård inte räcker till

Johan Frostegård skriver i SvD:

I stället för aktiv dödshjälp bör vi vidareutveckla den palliativa vården för att säkerställa en god död, vilket är vad eutanasi egentligen betyder.

Få torde motsätta sig en vidareutveckling av den palliativa vården: att kunna erbjuda effektiv smärtlindring måste ses som oerhört angeläget. Men frågan är hur regelverket ska utformas i en verklighet där effektiv smärtlindring ofta inte kan ges. Denna verklighet tycks Frostegård, i ett slags utopiskt resonemang, inte låtsas om. Tre alternativ till ofullständig smärtlindring bör, enligt min uppfattning, beaktas: palliativ sedering, läkarassisterat suicid och aktiv dödshjälp. Dessa kan i hög grad betraktas som substitut: i Nederländerna har t.ex. omfattningen av läkarassisterat suicid och aktiv dödshjälp sjunkit (trots tillåtelse), medan palliativ sedering har blivit vanligare. Det centrala för mig här är att respektera svårt lidande patienters vilja.

Med den utgångspunkten är det intressant att notera att av dem som har begärt och fått hjälp att dö i Nederländerna har många inte sett den alternativa palliativa vård som har erbjudits som tillräckligt bra för att motivera fortsatt liv. I studien ”Reporting of Euthanasia and Physician-Assisted Suicide in the Netherlands: Descriptive Study”, publicerad i BMC Medical Ethics, rapporteras:

[P]hysicians in almost all cases reported to have applied palliative care options, most frequently medication (89%) and sometimes radio- or chemotherapy (21%). ”Other”‘ palliative care options (46%) often concerned administering oxygen, nutrition or hydration, or artificial respiration. In 35% of all cases it was reported that there had been options to relieve the patient’s suffering that were not applied. These most often involved the administration of sedatives (10%) or pain medication (11%). In 81% of the cases where these alternatives had been present, physicians reported that the patients had refused them.

Dvs. i 65% av fallen fanns inte ytterligare palliativ vård att ge; i 35% av fallen fanns ytterligare palliativ vård att ge, men det stora flertalet ville inte ha den. Respekt för patienter med stort lidande implicerar att det inte räcker att lite löst hänvisa till den palliativa vården: den är för många otillräcklig och, faktiskt, oönskad. Därför bör såväl palliativ sedering som läkarassisterat suicid och aktiv dödshjälp erbjudas dem för vilka denna vård inte ses som ett attraktivt alternativ. Intressant nog accepteras numera i hög grad palliativ sedering, även i Sverige. En god början.

Se även ”Balanserad önskan att dö””När livet är hemskt””Svaga argument mot dödshjälp””Friheten att dö””Ja till eutanasti”, ”Liv och död””Legalisera aktiv dödshjälp”, ”Dödshjälp och Göran Persson”, ”Döden kan befria”, ”Dödshjälp när så önskas”, ”Hjälp att dö bör tillåtas”, ”Liv till varje pris”, ”Dödshjälp i Nederländerna”, ”Obefogad religiös alarmism”, ”Att dö för andras skull”, ”JK om dödshjälp”, ”Det rör på sig i dödshjälpsfrågan”, ”Dödshjälp skadar men kan föredras ändå”, ”Den irrationella döden”, ”Rationell syn på självmord”.

Written by Niclas Berggren

20 mars 2010 at 7:29

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 141 andra följare

%d bloggers like this: