Nonicoclolasos

En artikel i The Psychologist påpekar att goda avsikter inte alltid utgör en garanti för goda konsekvenser:

[M]erely describing a song as ”suicide-inducing” or ”life-affirming” leads listeners to perceive it as such (North & Hargreaves, 2005); by labelling music as suicide-inducing, campaigners and legislators may be helping to create the problem they aim to eradicate.

Se även inlägget ”Opera och självmord”.

Alla skattebetalande svenskar måste betala begravningsavgift. Det är en märklig avgift, av åtminstone följande skäl:

1. Dess storlek är oberoende av hur mycket begravningsverksamheten nyttjas. Alla i en viss kommun eller församling betalar lika mycket, även de som inte vill ha begravningar.
2. Begravningsavgiften varierar stort, från 0,07 procent till 1,083 procent av den beskattningsbara inkomsten. Detta trots att snarlika tjänster erbjuds överallt.
3. Som juristen på Skatteverket Fredrik Lundqvist påpekar kan det röra sig om en skatt: ”Med ordet avgift avses en kostnad som tas ut för att hantera myndigheternas omkostnader för att utföra något. Om kostnaden för att utföra tjänsten är lägre än inkomsten från avgiften är det egentligen en skatt.”
4. I alla kommuner utom Stockholm och Tranås hanteras begravningsverksamheten av Svenska kyrkan, vilket är principiellt tveksamt, bl.a. därför att det kan riskera att ge begravningsplatser en religiös prägel.

Det bäste vore, anser jag, att avgiften helt avskaffas och att de efterlevande eller dödsboet får betala för de tjänster som utnyttjas, när de utnyttjas. Alternativt kan avgiften avskaffas och verksamheten finansieras via den reguljära kommunalskatten istället. Om en avgift ska tas ut anser jag att den endast bör täcka ett absolut minimum, tas ut i form av en klumpsumma och vara enhetlig över hela landet. Vilken politiker tar sig an denna principiellt intressanta fråga?

Jag är förtjust i opera, även om det i regel inte är själva handlingen utan sången som fascinerar mig mest. Handlingen innefattar i vilket fall regelmässigt olycka och död. Kan detta påverka operapubliken? Studien ”Opera Subculture and Suicide for Honor”, publicerad i Death Studies, hittar ett samband mellan operakonsumtion och suicidacceptans:

A multivariate logistic regression analysis finds that opera fans are 2.37 times more accepting of suicide because of dishonor than nonfans. Only two variables, religiosity and education, are more closely related to suicide acceptability than opera fanship.

Kausalitetsfrågan infinner sig förstås som vanligt: Orsakar opera denna acceptans, eller söker sig personer med sådan acceptans till opera? Jag anser i vilket fall att det kan finnas rationella skäl till suicid, men jag undrar om heder kan anses vara ett av dem. Ett märkligt begrepp, vars vikt i andra människors tänkande jag inte riktigt förstår mig på.

Tips: Mind Hacks. För en dokumentation av förekomsten av temat död i operans värld, se boken Opera: död, dårar och doktorer.

Bertrand Russell i What I Believe (s. 7):

I believe that when I die I shall rot, and nothing of my ego will survive.

Jan Stenmark i fin form:

Professor Galen Strawson presenterar en syn på liv och död som jag finner korrekt:

If, in any normal, non-depressed period of life, I ask myself whether I’d rather be alive than dead tomorrow morning, and completely put aside the fact that some people would be unhappy if I were dead, I find I have no preference either way. The fact that I’m trying to finish a book, or about to go on holiday, or happy, or in love, or looking forward to something, makes no difference. More specifically: when I put this question to myself and suppose that my death is going to be a matter of instant annihilation, completely unexperienced, completely unforeseen, it seems plain to me that I—the human being that I am now, GS—would lose nothing. My future life or experience doesn’t belong to me in such a way that it’s something that can be taken away from me. It can’t be thought of as possession in that way. To think that it’s something that can be taken away from me is like thinking that life could be deprived of life, or that something is taken away from an existing piece of string by the fact that it isn’t longer than it is. It’s just a mistake, like thinking that Paris is the capital of Argentina.

Några möjliga implikationer: det är futilt att sträva efter att leva så länge som möjligt; det är inte den egna döden som bör försöka undvikas, det är det plågsamma döendet; det gäller att leva i nuet; det är inte värre för ett barn än för en gammal person att dö; dödshjälp bör tillåtas även om det finns risk för missbruk.

Strawson påpekar att de flesta finner hans syn absurd men att vissa direkt ser den som självklar. Jag tillhör alltså det senare lägret. Gör du?

Jag har tidigare skrivit om välfärdshöjande njurbyten. Nu har sådana börjat genomföras i ytterligare ett land, Canada. När följer Sverige efter? Vad gör Socialdepartementet och Socialstyrelsen? Var säger Göran Hägglund? Det är angeläget att agera, eftersom människor lider i åratal och dör pga. njurbrist i vårt land.

En 26-årig kvinna har dött i England efter att ha druckit gift. Hon instruerade läkare att inte rädda hennes liv, då hon ville dö. Läkarna följde hennes instruktioner, vilket var i enlighet med lagen:

She had capacity to consent to treatment which, it is more likely than not, would have prevented her death. She refused such treatment in full knowledge of the consequences and died as a result.

Professorn i praktisk etik vid Oxford University Julian Savulescu förklarar i ”Should All Patients Who Attempt Suicide Be Treated?” varför sjukvårdspersonalen kan anses ha agerat moraliskt riktigt:

Suicidal patients are treated against their will for at least four reasons: (1) they are assumed to be depressed or otherwise mentally ill; (2) their act is often taken to be symbolic (they are really pleading for help); (3) their attempted suicide is impulsive and they will later be glad that their life was saved; (4) there is no second chance if one is allowed to die, if one did not really want to die. These are all important reasons. Together they justify taking a default position of treating patients who attempt suicide. However, even if they were all true and good reasons in general, they would not justify the treatment of all patients who attempt suicide. … If a person attempts suicide and continues to competently and rationally desire to die, then he ought to be allowed to die.

Så tycker även jag. Det finns rationella motiv för vissa suicid, och föreligger sådana bör inte suicid hindras, av sjukvårdpersonal eller andra.

Jag föredrar ordet suicid framför ordet självmord, då det senare innefattar ett begrepp, mord, med negativ värdeladdning. Jag har för övrigt inga suicidala planer för egen del, om någon undrar.

Idag är det begravningsceremoni för min mormor Vera.

Mary Travers har avlidit. Jag uppskattade den sånggrupp i vilken hon ingick, Peter, Paul & Mary, främst Mary själv. Hennes sång, hår och rörelsemönster imponerade:

Se även inlägget ”Underbart kroppsspråk”.

1. Om barnläkaren och vad som hände på Karolinska Universitetssjukhuset.
2. Sannolikheten för att den terrorrmisstänkte svensken i Pakistan är skyldig.
3. En Chicago-ekonoms motattack mot Paul Krugman.

Politiska mord väcker i regel fasa. Men spelar de någon större roll för den politiska utvecklingen? En ny studie, ”Hit or Miss? The Effect of Assassinations on Institutions and War”, publicerad i American Economic Journal: Macroeconomics, använder sig av en innovativ metod för att klargöra kausalitet och finner följande:

We find that assassinations of autocrats produce substantial changes in the country’s institutions, while assassinations of democrats do not. In particular, transitions to democracy… are 13 percentage points more likely following the assassination of an autocrat than following a failed attempt on an autocrat. Similarly, using data on leadership transitions …, we find the probability that subsequent leadership transitions occur through institutional means is 19 percentage points higher following the assassination of an autocrat than following the failed assassination of an autocrat.

Tror man sig kunna ändra ett demokratiskt system genom att mörda politiska ledare tycks man alltså ha felaktiga förväntningar. Däremot kan mord på diktatorer leda till förändringar i det politiska systemet. Här infinner sig detta etiska dilemma: om man kan döda en person för att rädda många andra, är det då etiskt acceptabelt att göra det? Om någon hade dödat Hitler 1939, hade du ansett det vara omoraliskt? Om man ger sig in på dylika funderingar blir frågan vilka effekter av ett mord som krävs för att ett mord ska kunna motiveras. Krävs att andra människoliv därigenom med stor säkerhet räddas, eller ”bara” att tillvaron förbättras för många, t.ex. genom införande av demokrati?

Se även ett tidigare inlägg om vad som bestämmer förekomsten av politiska mord.

Jag diskuterade vegetarianism med min gode vän, doktoranden i filosofi Ralf Bader idag, medan vi tuggade i oss varsin grillad kycklingdel. Han formulerade en fråga som jag undrar hur vegetarianer och veganer besvarar. Den lyder:

Antag att ett djur dödas i en olycka. Är det då moraliskt fel att tillaga dess kött och äta det?

Jag har nämnt Ralf tidigare, i inläggen ”Kant och alkohol” och ”Mot nationalism”.

Jag funderade ibland som barn på om en halshuggen person var vid medvetande efter avhuggningen. Jodå, ett litet tag, verkar det som, enligt en beskrivning av en doktor som ropade till ett huvud som just hade huggts av:

The whole thing had lasted twenty-five to thirty seconds.

Jag undrar vad man tänker under dessa sekunder.

Tips: Mind Hacks.

Den här ansatsen för att studera självmord tycker jag om:

[W]e would like to emphasize the importance of studying suicide by employing a “rational” approach that complements the medical perspective on suicide, which assumes suicide to be the result of “irrational” behavior arising from mental illnesses such as depression and other psychiatric disorders.

Den formulerades först av Hamermesh och Soss i ”An Economic Theory of Suicide” och är utgångspunkt i översiktsstudien ”Socio-Economic Studies of Suicide: A Survey”. Grundtanken är att självmord begås när den diskonterade strömmen av nytta under återstoden av livet bedöms understiga en kritisk (kanske negativ) nivå. Denna teoretiska utgångspunkt implicerar att socioekonomiska variabler påverkar självmordsfrekvensen. Om det inte bara är psykiska problem som får folk att ta livet av sig, blir forskningsfrågan vilka andra faktorer som spelar roll.

Litteraturen har tittat på många variabler, och de empiriska resultaten är högst blandade. De mer tydliga resultaten: högre inkomst, högre befolkningstäthet och högre religiositet  ser ut att minska självmordsfrekvensen, medan högre inkomstojämlikhet, högre arbetslöshet, högre kvinnlig förvärvsfrekvens, högre skilsmässofrekvens och högre latitud/longitud ser ut att öka den. Dock ska tilläggas att kausaliteten i många fall är oklar, bl.a. därför att nästan alla studier använder sig av aggregerade, och inte individuella, data, och att det kan finnas bakomliggande förklaringar till både ovan nämnda variabler och självmordsfrekvensen som studierna inte fångar.

Se även inläggen ”Rationell syn på självmord”, ”Den irrationella döden”, ”Eldvapen och självmord”, ”Homosexualitet och självmord”, ”Självmordsbeteende gör livet ännu svårare” och ”Litium i dricksvattnet”.

Alla dör vi förr eller senare – men vad menas egentligen med att dö? Sedan 1987 anses i Sverige en människa vara död ”när samtliga funktioner totalt och oåterkalleligt har fallit bort i hjärnans alla delar, dvs. total hjärninfarkt.” För drygt 20 år sedan beslöt alltså Sveriges riksdag att ändra dödsbegrepp, vilket antyder att döden är en social konstruktion. Människor bestämmer när människor ska anses döda. Därför kan man också ifrågasätta dagens dödsbegrepp (även om få gör det). I en mycket läsvärd essä, ”What and When Is Death” av Alan Rubinstein, diskuteras dessa frågor.

Anledningen till att det är intressant att bestämma sig för en viss definition är konsekvenserna. Som Peter Singer klargör i ”Is the Sanctity of Life Ethic Terminally Ill?” lanserades hjärndödsbegreppet främst för att möjliggöra organtagande. Men krävs ett hjärndödsbegrepp för det? Beakta tre möjliga synsätt (med antagande om tidigare samtycke till organtagande efter dödens inträde):

1. Döden inträder när hjärtat slutar slå och andningen upphör, och först då får man ta organ för transplantation. I och för sig är de i allmänhet så skadade då att de inte går att använda, men det spelar ingen roll: man får inte ta organ ur levande kroppar med hjärtslag och andning, även om hjärnan inte fungerar.
2. Döden inträder vid total hjärninfarkt. Då får man ta organ för transplantation, varefter respirator kan stängas av och andningen upphöra etc.
3. Döden inträder när hjärtat slutar slå och andningen upphör, men man får använda organ för transplantation dessförinnan, om total hjärninfarkt råder.

Singer menar att det är oärligt att via en omdefinition (synsätt 2) försöka gå runt den etiska frågan om att ta organ ur levande kroppar. Han anser dock, till skillnad från kristna och andra livskvantitetsmaximerare, att det är acceptabelt att ta organ ur levande kroppar med total hjärninfarkt, för att sedan tillämpa passiv dödshjälp (synsätt 3). Som han uttrycker det är dessa människor levande, men deras liv är inte värda att leva.*

Rubinstein å sin sida försvarar hjärndödsbegreppet på följande vis:

I would contend that it is precisely the fact that the body is shut off from the world, that the need-driven commerce between organism and world is simply no longer there. The body with total brain failure is disengaged from the world in a significantly more profound way than is true of any other human injury. Colloquially speaking, the body is “closed for business”; it is no longer engaging in the most fundamental work of living things, and observers recognize the profundity of this fact even if they don’t articulate it in just this way.

There are two distinct facets of the body’s disengagement with the world after total brain failure. One is the utter lack of consciousness. … The second facet of the body’s disengagement is the complete loss of drive to breathe.

Jag har ingen stark uppfattning i den terminologiska frågan, förutom att jag till fullo stöder tagandet av organ för transplantation ur personers med total hjärtinfarkt kroppar. Singer har en poäng i att det inte behöver vara fel att låta levande personer dö under vissa omständigheter – och man skulle kunna anföra Rubinsteins resonemang som grund för att se total hjärninfarkt som en sådan omständighet. Å andra sidan kan jag se fördelar med att använda hjärndödsbegreppet, då det trots allt verkar få fler att acceptera organtagande. Om det ändå inte går att definiera döden objektivt, varför inte välja den definition som ger bäst sociala konsekvenser?

________________________

*Notera likheten med Singers argument för abort: han menar att abort innebär dödande av ett oskyldigt liv men att sådant dödande ibland är acceptabelt.

Återigen blossar debatten om barnläkaren och det avlidna spädbarnet upp. Det tycks mig som om två saker inte riktigt hålls isär:

1. Har läkaren agerat i enlighet med lagen? (En faktafråga.)
2. Hur bör lagen se ut? (En normativ fråga.)

Den första frågan är jag och få andra, förutom de i fallet direkt inblandade, inte kompetenta att bedöma. Rättsprocessen får ha sin gång. Men den andra frågan har jag synpunkter på, och den allmänna debatten skulle enligt min uppfattning vinna på om fler lade fram sina argument i den istället för i den första.

Vad tycker jag då? Jag har sympati för Groningen-protokollet och anser att våra lagstiftare bör inspireras av det. Överdoser behöver inte vara fel.

Media: Dagen1, Dagen2, SvD, DN. Bloggkommentarer: Mårten Schultz och Jakob Heidbrink.

Den marxistiske filosofen G. A. Cohen har avlidit. Jag ser i en dödsruna att även en kommunist kan ha sina ljusa sidor:

Some things were sacred though: I once made the mistake of calling him during an episode of Dallas, his favourite TV show of the moment.

Själv var jag ju på Southfork förra året. Och jag har läst Cohens kritik av Nozick – och fann den stark!

Tips: Tyler Cowen. Se även inläggen ”Är det rättvist med rika idrottsmän?” och ”Pengar och lycka”.

Jag läste nyligen The Fastidious Assassins av Albert Camus, som i hög grad behandlar terrorister. Där står följande att läsa (s. 60):

For Dora Brilliant, the anarchist programme was of no importance – terrorist action was primarily embellished by the sacrifice it demanded from the terrorist. ”But”, says Savinkov, ”terror weighed on her like a cross.” Kaliayev himself is ready to sacrifice his life at any moment. ”Even better than that, he passionately desired to make this sacrifice.” During the preparations for the attempt on Plehve, he stated his intention of throwing himself under the horses’ hooves and perishing with the minister. With Voinarovsky also the desire for sacrifice coincides with the attraction of death. After his arrest, he writes to his parents: ”How many times during my adolescence the idea came to me to kill myself…”

Dvs. de ryska terroristerna i slutet av 1800- och början av 1900-talet verkar ha varit beredda att dö genom sin terroristgärning. Det får mig att undra om terrorister överlag från början värderar sitt eget liv lågt och därför, med en ”ideologiskt” grundad terrorism som ursäkt, skrider till handling, beredda och kanske t.o.m. villiga att dö. Eller är terrorister överlag personer som drivs av en oegennyttig vision som gör att de, även om de värderar sitt eget liv högt, är beredda att offra det för denna vision?

Oavsett vilket kan terrorism ses som en rationell verksamhet, i den mån den är ett medel som används för att med framgång nå ett visst mål. Det målet kan vara att dö eller att uppnå revolution (oavsett om man själv överlever).

Tyler Cowen menar att terrorism kan fungera som teater. Media: Dagen1, Dagen 2, DN, SvD.

Idag begravs de döda från branden i Rinkeby. Pappan till de omkomna har sagt följande:

Gud gav mig min familj och nu har han tagit den ifrån mig.

Det fick mig att tänka på att man kan ha ett av tre synsätt när något hemskt händer:

1. Det finns en allsmäktig och allvetande gud som är ytterst ansvarig för allt som sker. [Muslimers synsätt]
2. Det finns en allsmäktig och allvetande gud som inte är ytterst ansvarig för allt som sker. [Kristnas synsätt]
3. Det finns ingen allsmäktig och allvetande gud. [Mitt synsätt]

Jag finner den första synen mer intellektuellt tilltalande än den andra. Om man tror på en allsmäktig och allvetande gud måste rimligen allt som sker bero på att han vill att det ska ske. Det inser och erkänner muslimer, som pappan i Rinkeby, men sällan kristna, som istället (utan att lyckas särskilt väl) gör allt för att förneka detta. Förnekelsen sker antingen genom krystade försök till teologiska argument eller genom tal om ”mysterium”. Anledningen är att de annars tvingas erkänna att den gud de tror på inte är rakt igenom god. I den här fundamentala frågan föredrar jag alltså islams gudsbild framför kristendomens – den förra är logisk och hederlig.

Man kan förstås undra varför personer med den första synen väljer att dyrka en sådan gud, som orsakar lidande och död utan att behöva göra det, men det är en annan fråga, som snarast bör analyseras med psykologiska metoder. (Man kan ju tro på en guds existens utan att dyrka denne.)

Media: SvD, DN

En stor del av allmänheten i Storbritannien vill att läkare ska kunna hjälpa svårt sjuka att dö:

Overwhelming public support for a change in the law to allow medically assisted suicide is revealed in a poll for The Times. Almost three quarters (74 per cent) of people want doctors to be allowed to help terminally ill patients to end their lives. Support is particularly strong among those aged 55 to 64.

På detta viktiga tema, se den tidigare i år utgivna boken Döden är förhandlingsbar av professor Torbjörn Tännsjö.

Nyligen reste den kände dirigenten Sir Edward Downes och hans hustru Joan till en klinik i Schweiz, där de fick hjälp att själva inta ett dödligt medel. De ansåg att tiden hade kommit för dem båda att dö. Deras barn Boudicca och Caractacus fanns på plats, och den förra beskriver, i en gripande artikel i The Guardian idag, hur hennes föräldrar kom fram till detta beslut och hur hon och hennes bror stödde dem. Om modern:

”Mum was not frightened of dying, but she was frightened of a living death,” she said. ”She loved her life and she was infuriated by any type of illness, even a cold, by anything that sapped her energy levels because she had stuff to do,” said Boudicca. ”The idea of being increasingly weak, fragile and tired in the last weeks of her life were unbearable.”

Och om fadern:

”Having lived such an incredible life, he couldn’t read and he couldn’t listen,” said Boudicca. ”He didn’t have a terminal illness, but without my mother his life would have been unbearable – he would have been utterly miserable. Ten years of misery – was that really worth fighting for after such a full life?”

Jag har den fullaste förståelse både för Sir Edwards och Joans beslut och för barnens stöd. Som Phaedra uttrycker det i Brittens kantat med samma namn:

Oenone, I want to die. Death will give me freedom; oh it’s nothing not to live; death to the unhappy’s no catastrophe!

Det är dags för dödshus på fler ställen. Även behandlingen av kvarlevorna efteråt tilltalar mig:

The bodies were cremated and the ashes scattered in a Swiss forest. There was no funeral.

W. H. Auden förmedlar en fråga som varje tunnelbaneresenär nog har ställt sig:

Scanning his fellow
Subway passengers, he asks:
”Can I really be
the only one in this car
who is glad to be alive?”

Ur Davenport-Hines, Richard (2003). Auden. London: Vintage: 307–308.

För att härda ut med livets lidande. Det tycks åtminstone vara Nietzsches tes i The Birth of Tragedy. Han beskriver först hur kung Midas får satyren Silenus att klargöra vad som är allra bäst för människan (s. 49):

Miserable ephemeral race, children of chance and toil, why do you force me to tell you what is best for you not to hear? The very best of all things is completely beyond your reach: not to have been born, not to be, to be nothing. But the second best for you is – to meet an early death.

Nietzsche klargör sedan hur denna insikt hanterades (s. 50):

How else could that people, so sensitive in its emotions, so impetuous in its desires, so uniquely equipped for suffering, have tolerated existence, if the very same existence had not been shown to it surrounded by a higher glory in its gods.

Psykologi som förklaring till religion, med andra ord. Personligen har jag större förståelse för en föreställning om imperfekta gudar som metod för att härda ut med lidande än för en föreställning om en allgod, allsmäktig och allvetande – dvs. perfekt – gud. Faktum är att lidandets existens torde utgöra det starkaste argumentet mot en sådan guds existens.

Arthur Schopenhauer i ”Psychological Observations”:

When a man is dead, we envy him no more; and we only half envy him when he is old.

Ja, det är ungdomen som är värd att avundas!

Musiken till baletten Romeo och Julia har komponerats av Sergei Prokofiev. Klicka här för ett kraftfullt utdrag som rör dödandet av Julias kusin och Romeos rival Tybalt. Jag ska för övrigt se baletten framföras på The Met i New York imorgon; tidigare har jag sett den i Stockholm.

George Orwell beskriver i ”How the Poor Die” en fasansfull sjukhusvistelse i Frankrike. Det finns, menar han, bättre ställen att dö på än ett hôpital:

And it is a great thing to die in your own bed, though it is better still to die in your boots.

Snabb och plötslig död, det är i sanning att föredra.

Sofokles i Oedipus at Colonus:

I celebrate the silent kiss that ends short life or long.
Never to have lived is best, ancient writers say;
Never to have drawn the breath of life, never to have looked into the eye of day;
The second best’s a gay goodnight and quickly turn away.

Se även inläggen ”Bättre att inte existera”, ”Bör nya människor skapas?” och ”Är det moraliskt godtagbart att skaffa barn?”.

Ta en titt på denna figur*:

Vilket år dör adeln ut i Sverige, om man extrapolerar? Tycker du, som jag, att dess utdöende är något att hälsa med tillfredsställelse?

*Från Almenberg, Johan och Dreber, Anna (2009). ”Lady and the Trump: Status and Wealth in the Marriage Market.” Kyklos 62(2): 161–181. Se även inlägget ”Adligt namn ger rikedom”.

Två kloka herrar, Peter Singer och Richard Dawkins, samtalar om olika etiska frågeställningar (hur djur ska behandlas, död, abort, etikens grund) mot bakgrund av Charles Darwins banbrytande insikter:

Arthur Schopenhauer i ”Psychological Observations”:

The deep grief we feel at the loss of a friend arises from the feeling that in every individual there is something which no words can express, something which is peculiarly his own and therefore irreparable. Omne individuum ineffabile.

Jag fasar för den dag då en vän dör.

I Nederländerna tillämpas ett transparent system för eutanasi av svårt sjuka, nyfödda barn. Det kallas Groningen-protokollet och beskrivs i ”The Groningen Protocol — Euthanasia in Severely Ill Newborns”, publicerad i New England Journal of Medicine. Tabell 2 klargör regelverket. Artikelns författare är protokollets upphovsmän, A. A. E. Verhagen och P. J. J. Sauer, som båda är barnläkare i Groningen. I ”End-of-Life Decisions for Newborns”, publicerad i Pediatrics, argumenterar de för detta system:

In extreme cases, the prognosis for a child can be a life full of suffering that cannot be alleviated by any means. In these cases, death might be more humane than the continuation of a life full of suffering. Possible strategies for these children include some form of withdrawal or withholding of treatment. In these extreme conditions, the active ending of a life of a child can also be an acceptable strategy according to pediatricians in the Netherlands. We are convinced that it is extremely important that all cases of newborn euthanasia be reported and reviewed by an external (legal) body. The Groningen protocol can serve as a helpful tool for physicians to ensure the carefulness of the decision-making process and facilitate reporting.

Ett problem i Sverige idag torde vara att regelverket och grunden för läkares agerande inte är särskilt transparent. I Nederländerna, däremot, är alltså de rättsliga myndigheterna tydligt involverade som bedömare av alla beslut som leder till svårt sjuka, nyfödda barns död. Där har vi en del att lära.

Se även det tidigare inlägget ”Dödandets moral”. Media: DN.

Jag fann denna strof i en dikt av Kristina Lugn mycket finurlig:

inte bryr sig döden om
att döden börjar bli gammalmodig
i en tid då alla ska dö
då dom som ska dö ska dö klumpvis
i exakt samma utandning
döden behåller sig fräsch i alla väder
döden håller sig alltid i god form
hinner ikapp vem som helst
med sina onda förvarningar

Ekonomipristagaren Sir Clive Granger dog nyligen. En dödsruna i The Daily Telegraph återger något han skrev (innan han dog):

A teacher told my mother that ”I would never become successful”, which illustrates the difficulty of long-run forecasting on inadequate data.

Han var skojig, Sir Clive, förutom ekonometriskt begåvad.

År 1817 upptäckte den svenske kemisten Johan August Arfwedson grundämnet litium, en metall som har visat sig effektiv mot bipolär sjukdom. Nu visar en ny studie, ”Lithium Levels in Drinking Water and Risk of Suicide”, publicerad i British Journal of Psychiatry, att tillsatser av litium i dricksvattnet har effekt på självmordsfrekvensen i populationen:

Although lithium is known to prevent suicide in people with mood disorders, it is uncertain whether lithium in drinking water could also help lower the risk in the general population. To investigate this, we examined lithium levels in tap water in the 18 municipalities of Oita prefecture in Japan in relation to the suicide standardised mortality ratio (SMR) in each municipality. We found that lithium levels were significantly and negatively associated with SMR averages for 2002–2006. These findings suggest that even very low levels of lithium in drinking water may play a role in reducing suicide risk within the general population.

Vill man förbättra tandhälsan tillsätter man fluor; vill man förbättra det mentala välmåendet tillsätter man litium. Varför inte lägga till lite oxytocin och oxerin A medan man ändå håller på?

Det är dåligt med tillgången på palliativ vård i Sverige:

Bara en minoritet av de svenska cancerpatienterna och ett fåtal av hjärt-lung-patienterna får tillgång till lindrande specialistvård när livet går mot sitt slut.

En del motståndare mot frivillig dödshjälp anför som argument att sådan hjälp inte behövs, eftersom det går att lindra smärtor effektivt. Om nu detta inte går blir frågan varför inte dödshjälp kan accepteras. Man kan tänka sig följande preferensordning hos svårt lidande personer:

1. Effektiv smärtlindring, ”naturlig” död.
2. Ineffektiv smärtlindring, självvald död.
3. Ineffektiv smärtlindring, ”naturlig” död.

Dvs. man föredrar effektiv palliativ vård framför dödshjälp, men om effektiv palliativ vård inte kan ges föredrar man att få hjälp att dö framför att ligga och pinas i väntan på den ”naturliga” döden. Idag föreligger bara alternativ 1 (ibland) och 3, vilket innebär att preferenserna hos personer som har ovanstående preferensordning blir sämre tillfredsställda än om alternativ 2 också skulle erbjudas.

Kan ett argument mot att införa alternativ 2 vara, att incitamenten för politiker och sjukvård att satsa mer på palliativ vård försvagas? Möjligen, men jag tror risken för det är liten, av två skäl:

1. Efterfrågan: Alternativ 2 innebär inte att personer med ovanstående preferensordning slutar att efterfråga palliativ vård: tvärtom föredrar de sådan framför dödshjälp och kommer att fortsätta att efterfråga den.
2. Utbud: Eftersom en stor majoritet av politiker och sjukvårdspersonal fortfarande har en stark preferens för alternativ 1 framför alternativ 2 kan införandet av alternativ 2 sporra dem att satsa mer på palliativ vård. Utan en sådan satsning kommer ju folk att välja det de inte vill att folk ska välja, dvs. alternativ 2. 

Allt talar därför för att steg bör tas mot att införa frivillig dödshjälp i Sverige.

Media: SvD1, SvD2, SvD3,  DN, Dagen1, Dagen2, AB1, AB2

David Batra har en preferens:

Jag vill dö lugnt och stilla i sömnen, som min farfar, och inte hysteriskt skrikande, som passagerarna i hans bil.

I diskussionen om självvalt livsslut (eller dödshjälp) berörs i regel fall där personer upplever stor fysisk smärta och befinner sig i livets slutskede. Sådana fall är förstås viktiga att diskutera, men det finns andra som också förtjänar att lyftas fram. Vissa människor vill dö utan att lida av stor fysisk smärta och utan att befinna sig nära ”den naturliga” döden. De vill dö därför att livet av någon anledning har blivit plågsamt. I en läsvärd krönika beskriver läkaren Max Pemberton ett aktuellt fall:

Mrs Turnball is in her late forties. Fourteen years ago she suffered horrific injuries in a car crash. She had a bleed into her brain that left her paralysed and unable to care for herself, and is now reliant on carers for even the most basic tasks. Because of her difficulties swallowing, she experiences choking fits, and the brain damage has resulted in frequent seizures. Overnight she went from being a successful graphic designer with a busy social life, independent and free, to being cocooned inside a body that refused to move or function properly. She has been admitted to hospital after developing a chest infection, but has repeatedly expressed the wish to die, which is why I was asked to see her.

Detta handlar alltså om ett objektivt tillstånd som har gjort livet hemskt. Som dr Pemberton uttrycker det:

The fact that achieving adequate pain control is actually not always straightforward, especially without overdosing the patient, is a moot point here. It is the emotional pain, for which no analgesia exists, that is often the deciding factor in people wishing to die in such cases. Antidepressants won’t make you walk again.

Det är dags att tillåta läkare att assistera vid självvalda livsslut. Statens medicinsk-etiska råd har öppnat för diskussion; få politiker har tyvärr velat ta upp den kastade handsken. Vad tycker du?

Se även det tidigare inlägget ”Dödshjälp när så önskas”.

Springa eller stå kvar? Jag blev överraskad av svaret:

”Immobility may be interpreted by the mountain lion as a sign that you are vulnerable prey,” Coss tells ScientificAmerican.com, adding that not moving could lead the predator to think you’re not aware of its presence or are incapable of escaping. … Thus, running might be the smartest move, Coss concludes, particularly if you are in a situation that allows you to sprint in a sure-footed fashion. Running on uneven ground such as rocky terrain or snow could make it seem like you’re limping, and mountain lions might consider you more vulnerable.

Hur är det med andra farliga bestar, såsom björnar, älgar och berguvar? Springa eller stå kvar?

Tänka sig:

When robbed of their dreams, rats die within four weeks.

Är döden värre än ett liv i lidande? Det tycker inte Leszczuk i Witold Gombrowicz bok De besatta (s. 283):

Han började äta, men sedan sköt han ifrån sig tallriken. Hans blick fixerades vid ett föremål som låg på fönsterbrädan intill honom. Det var ett flugpapper. Ett dussin flugor kämpade för sina liv på det klibbiga arket. I en sista desperat kraftansträngning försökte de få loss ett flugben samtidigt som det andra benet sjönk allt djupare ner i klistret. Ett ark fyllt med små, utmattde väsen och deras hopplösa dödskamp.
”Ta bort det”, ropade Leszczuk.
”Flugpappret? Vad ska jag göra av det?” frågade Kotlak förvånat.
”Vad som helst! Bara ni tar bort det! Skynda på!” 
Värdshusvärden stirrade oförstående, men tog pappret och flyttade det till nästa fönster. I samma ögonblick hände något oväntat. Leszczuk reste sig hastigt, gick fram till flugpappret och började döda flugorna med fingret, en efter en, en efter en. Bönderna reste sig från sina bänkar och följde det hela förvånat med blicken. Värdshusvärden frågade:
”Dödar ni flugorna, min herre?”
”De ska inte behöva lida”, svarade Leszczuk med en dov och märklig röst. 

De ska inte behöva lida. En utmärkt föresats för djur. Varför inte också för de djur som kallas människor?

Se även det tidigare inlägget ”Vilka skalbaggar ska vi bry oss om?”

The Economist uppmärksammar en ny studie, ”Religious Coping and Use of Intensive Life-Prolonging Care Near Death in Patients With Advanced Cancer”, publicerad i Journal of the American Medical Association, som visar att de mest religiösa vill förlänga livet strax före döden i högre grad än icke-religiösa:

The correlation was strong. More than 11% of those with the highest scores underwent mechanical ventilation; less than 4% of those with the lowest did so. For resuscitation the figures were 7% and 2%.

Lite märkligt, kan man tycka, eftersom religiösa (i alla fall av det kristna slaget) borde se fram emot en perfekt tillvaro efter döden och längta till densamma. Många av dem kanske i själva verket är meta-ateister?

Som någon klok person har sagt:

She who dies with the most jewels, is still dead.

Ännu en skolmassaker har inträffat. Den får mig att tänka på Gus Van Sants film Elephant, som handlar om just en sådan. Det jag tycker om med filmen är dess äkthet:

• De medverkande är amatörer utan tidigare filmerfarenhet.
• Filmningen är rak, direkt och enkel.
• Temat är mörkt och utan lyckligt slut.

Den har mycket att säga för den som har ögon att se med. Se trailern och köp filmen:

Se även det tidigare inlägget ”Fler vapen, färre brott?” samt Daniel Waldenströms ”Är tillgång till vapen boven i dramat?”.
Media: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, Sydsvenskan, Dagen

Antag en (helt hypotetisk) situation där en läkare avslutar en respiratorbehandling och att detta avslutande leder till döden inom fem timmar. Antag vidare att avslutandet accepteras av alla. Föreligger då någon moralisk skillnad mellan A och B?

A. Smärtstillande medel ges i sådan mängd att smärtfri medvetslöshet råder fram till dödsögonblicket om fem timmar.
B. Smärtstillande medel ges i sådan mängd att döden inträder direkt.

Jag anser inte det, och jag finner det därför bisarrt att klandra en läkare för B utan att samtidigt klandra henne för att avsluta en respiratorbehandling med dödlig utgång. Håller du med mig?

Media: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, AB

Arvo Pärts Cantus in memoriam Benjamin Britten är en lågmäld men starkt berörande hyllning till Britten:

En kvinna i Eskilstuna har låtit abortera två foster pga. ”fel” kön. Hur ska man se på detta? Jag föreslår att frågan delas in i två delar:

1. Aborten som sådan.
2. Attityden bakom aborten.

Angående aborten som sådan: En del vill inte ha barn pga. arbets- eller familjesituation; andra för att de inte alls vill ha barn; andra för att barnet har ett annat kön än det som föredras; ytterligare andra pga. sjukdom hos fostret. Om det inte är moraliskt fel att abortera i ett fall kan jag inte se att det är moraliskt fel att abortera i ett annat fall. Därför bör inte heller lagstiftningen ställa upp några begränsningar, t.ex. vad gäller möjligheten att genom test ta reda på kön eller sjukdom.

Angående attityden bakom aborten: Jag gissar att de som blir upprörda ínte blir upprörda av aborten som sådan utan av den attityd gentemot framfödda, självmedvetna människor som orsaken till aborten anses ge uttryck för. Dvs. de upprörda vill inte att vi i vårt samhälle ska värdera flickor lägre bara för att de är flickor. Det är en sympatisk inställning, men frågan är om den bör utgöra grund för att kritisera eller t.o.m. förhindra abort pga. kön. Det anser jag inte, av åtminstone tre skäl:

1. Detta sätt att tänka kan likaväl tillämpas på alla andra grunder för abort. De innefattar alla en attityd som man skulle kunna kritisera om den riktas mot framfödda, självmedvetna människor.
2. Jag tror inte att aborten utgör kausal faktor bakom attityden, snarare tvärtom. Därför löses inte problemet med en viss attityd mot framfödda, självmedvetna människor med att förhindra aborten.
3. Man kan kritisera och försöka förändra attityden (om den riktas mot mot framfödda, självmedvetna människor) utan att lägga sig i aborten.

Därför ter sig personalens upprördhet i Eskilstuna felriktad med mitt sätt att tänka, även om den är förståelig.

Se tidigare inlägg: ”Abortförbud är kontraproduktiva”, ”Annorlunda argument för abort”, ”Ja till livet eller ja till döden?”
Media: Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, Dagen5, DN, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, AB1, AB2, AB3, AB4 

Ett gäng kristna läkare (knutna till det av pastorn, kd-politikern och yttrandefrihetsmotståndaren Tuve Skånberg ledda Claphaminstitutet) motsätter sig möjligheten att få laglig hjälp att dö vid dödlig sjukdom och svårt lidande. Det finns mycket att säga om artikeln, men låt mig här stanna vid två saker.

För det första, beakta dessa olika fall, som samtliga rör den dödssjuke och svårt plågade Adam:

1. Han ber om hjälp att dö och får en dödande injektion av sin läkare.
2. Han ber om hjälp att dö och får ett piller av sin läkare, som han själv sedan tar med dödlig utgång.
3. Han ber om palliativ sedering, varpå han sövs ner och näringstillförseln avlutas av läkaren, med dödlig utgång.
4. Han ber om att hans livsuppehållande behandling ska avslutas av sin läkare, som också avslutar behandlingen, med dödlig utgång.
5. Han ber om smärtstillande medel som, för att smärtan ska lindras tillräckligt, dödar honom.

James Rachels

I vilket eller vilka fall beter sig Adam och läkaren moraliskt riktigt? Enligt min uppfattning i samtliga fall. Vad svarar de kristna läkarna? Att de avvisar 1 och 2 är klart, men i övrigt är det oklart vad de tycker. Jag gissar att de anser att agerandet är moraliskt riktigt i fall 3-5. Men om agerande som medvetet leder till döden accepteras i vissa fall, varför inte i samtliga fall? Läkarna påstår att ”[d]en avgörande frågan handlar om avsiktlighet” — men dels är jag övertygad om att avsiktlighet de facto förekommer i fall 3-5 också och dels är detta en moralisk irrelevant distinktion i vilket fall. Som filosofen James Rachels uttrycker det i artikeln ”Active and Passive Euthanasia”, publicerad i New England Journal of Medicine:

[T]he bare difference between killing and letting die does not, in itself, make a moral difference. If a doctor lets a patient die, for humane reasons, he is in the same moral position as if he had given the patient a lethal injection for humane reasons. … The AMA policy statement isolates the crucial issue very well; the crucial issue is ”the intentional termination of the life of one human being by another.” But after identifying this issue, and forbidding ”mercy killing,” the statement goes on to deny that the cessation of treatment is the intentional termination of a life. This is where the mistake comes in, for what is the cessation of treatment, in these circumstances, if it is not ”the intentional termination of the life of one human being by another?” Of course it is exactly that, and if it were not, there would be no point to it. 

Filosofen Peter Singer anser också att distinktionen är moraliskt irrelevant (och lokaliserar tänkandet i biblisk etik). Han utvecklar argumentationen i Practical Ethics:

Reflecting on these cases leads us to the conclusion that there is no intrinsic moral difference between killing and allowing to die. That is, there is no difference which depends solely on the distinction between an act and an omission. … Allowing to die — sometimes called ”passive euthanasia” — is already accepted as a humane and proper course of action in certain cases. If there is no intrinsic moral difference between killing and allowing to die, active euthanasia should also be accepted as humane and proper in certain circumstances.

Vi ser här alltså att de kristna läkarnas argumentation bygger på en premiss som många av oss förkastar, varför vi inte heller accepterar deras motstånd mot fall 1 och 2 ovan.

För det andra skriver de:

Författaren drar slutsatsen att det [dödshjälpsmotståndet] kan bero på att läkarna inom palliativ vård ”är alltför medvetna om en dödslängtans skiftande karaktär, märker hur sådana önskningar försvinner när vård ges som möter patientens verkliga önskemål, och har själva ofta sett med egna ögon hur diagnoser och prognoser i början varit grova misstag”. … Vi instämmer i professor Finleys avslutande ord ”Döden är oåterkallelig och total … Det är därför lagändring avseende avsiktligt dödande är så ödesdiger”. 

Det som antyds här är att människor ofta ångrar uttalanden om att de vill dö. Så är det förstås, precis som vi ångrar oss om allt möjligt vi uttalar oss om och gör. Är då detta ett bra argument mot dödshjälp? Det anser jag inte. Rent allmänt finner jag ånger vara en svag grund för att motsätta sig valfrihet — men är det någon valsituation där jag finner möjlig ånger irrelevant är det i fråga om beslut om döden. Skälet? Är man död kan man inte ångra sig och bryr sig inte om att man skulle ha kunnat ångra sig om man hade levt vidare för att fundera en gång till på saken. 

Jag är således inte imponerad. Det är jag däremot av Statens medicinsk-etiska råd!

Se tidigare inlägg: ”Friheten att dö”, ”Ja till eutanasti”, ”Liv och död”, ”Legalisera aktiv dödshjälp”, ”Dödshjälp och Göran Persson”, ”Döden kan befria”, ”Dödshjälp när så önskas”, ”Hjälp att dö bör tillåtas”, ”Liv till varje pris”, ”Dödshjälp i Nederländerna”, ”Obefogad religiös alarmism”, ”Att dö för andras skull”, ”JK om dödshjälp”, ”Det rör på sig i dödshjälpsfrågan”, ”Dödshjälp skadar men kan föredras ändå”, ”Den irrationella döden”, ”Rationell syn på självmord”

Palazzo Vendramin ca 1870

Min favoritkomponist Richard Wagner dog av en hjärtattack den 13 februari 1883 på en soffa i Palazzo Vendramin i Venedig, dvs. för 126 år sedan idag. Han blev knappt 70 år gammal.

Han ligger begravd i trädgården till Villa Wahnfried i Bayreuth i Bayern. Jag var där och tittade sommaren 1999 i samband med deltagande i det årets festspel i det fantastiska Festspielhaus. Att se Der fliegende Holländer och Tristan und Isolde där var mäktigt. Det var gott om eleganta tyska damer på plats — varav flera i päls, trots den 35-gradiga hettan! Opera är, för vissa, primärt ett social event.

Det är väl i regel också begravningar. På Wagners begravning spelades så klart den bästa tänkbara musiken.

Det råder stor brist på njurar, i Sverige såväl som i de flesta andra länder. Tusentals människor väntar i transplantationsköer i många år och hinner dö innan friska njurar finns att tillgå. Detta ger enorma välfärdsförluster för njursjuka och deras familjer; dessutom är dialys en mycket kostsam ordning för sjukvården. Tyvärr tillåts inte marknadstransaktioner i organ — trots att ett sådant tillåtande, enligt ekonomisk analys, skulle eliminera bristen. (Singapore går före i denna fråga.)

I väntan på en sådan reform finns dock annat att göra. Spanien börjar i juni med ett njurbytesprogram; Australien är också på gång med ett; Storbritannien har redan startat. Det innebär att två varandra närstående personer, där en behöver en ny njure men där den andre inte är kompatibel, matchas med ett annat par med samma problem, men där donation istället kan ske mellan paren. Denna bild illustrerar idén:

Ett sådant här system kan ge stora välfärdsvinster också utan en regelrätt marknad för njurar. Detta har analyserats noga, inte minst av professor Al Roth på Harvard och hans kollegor (se flera artiklar här). I  ”Kidney Exchange”, publicerad i Quarterly Journal of Economics, kommer de t.ex. fram till denna slutsats:

In addition to studying the theoretical properties of the proposed kidney exchange, we present simulation results suggesting that the welfare gains from larger scale exchange would be substantial, both in increased number of feasible live donation transplants, and in improved match quality of transplanted kidneys.

Problemet är att njurbyten i) måste tillåtas och ii) möjliggöras genom en databas som matchar par. Detta bör enligt min mening prioriteras i Sverige i dagsläget. Jag vill också uppmana dig att anmäla dig till Donationsregistret, om du är villig att donera organ efter din död.

Kirilov i Fjodor Dostojevskijs Onda andar, citerad av Albert Camus i ”The Myth of Sisyphus” (s. 108):

Man simply invented God in order not to kill himself. That is the summary of universal history down to this moment.

Dagen rapporterar om ett argument för dödshjälp och om ett avvisande av detsamma på ett katolskt möte:

Det liberala argumentet om självbestämmande över döden tyckte överläkaren Johan Frostegård var ganska enkelt att bemöta. Liberalismen ger rätt att göra vad du vill så länge du inte tillfogar någon annan skada, men att döda någon, framhöll han, är inget som går obemärkt förbi i hjärna och känsla hos den läkare som på uppmaning går med på att ge den dödliga dosen.

Detta tycks mig vara ett dåligt avvisande av självbestämmandeargumentet, oavsett om det tolkas som att dödande på begäran utgör skada på den som dödas eller som att dödande på begäran utgör skada på den läkare som går med på att ge den dödliga dosen.

Låt oss ta exemplet där man motiverar liberalismen, och den därmed följande respekten för autonomi över den egna kroppen, utifrån preferensutilitarismen. Då är inte det centrala för att utvärdera en handling om den ger skada utan om den för vilken skadan uppkommer föredrar skada framför icke-skada. Hur kan någon föredra skada? Jo, genom att skadan leder till ett tillstånd som personen föredrar. Skadan är en insatsvara, en intermediär företeelse, som kan accepteras om en högre grad av preferenstillfredsställelse uppnås därigenom, allt beaktat.

För en döende person som plågas svårt och bara har lidande och död att se fram emot kan den skada som en dödlig dos av något medel medför på kroppen ses som en befrielse. Som Phaedra sjunger i Brittens kantat med samma namn:

[D]eath to the unhappy’s no catastrophe!

Den skada som dödande och död utgör kan föredras framför bestående olycka. Och för en läkare som kanske får negativa känslor av att ha gett en dödlig dos kan denna skada mer än väl kompenseras av att ha hjälpt en medmänniska att fördriva olycka. Självbestämmande handlar om rätten att göra dessa avvägningar. Varken patient eller läkare ska tvingas till vare sig det ena eller andra: de ska autonomt få fatta sina beslut. Det är dags för en lagändring, vilket Statens medicinsk-etiska råd nu också öppnar för.

Är det bara jag som finner det märkligt att så få ifrågasätter rätten att döda andra för att skydda sitt eget liv? Jag gissar att den inte ifrågasätts pga. en biologiskt grundad egoism: vi ser det som självklart att vårt eget liv måste skyddas till varje pris. Våra egna gener ska leva vidare, är vi programmerade att tänka. Och jag gissar att detta biologiskt grundade tänkande är så starkt att moraliska överväganden får flyga och fara.

Judith Jarvis Thomson

En som faktiskt försöker sig på att hävda det moraliskt riktiga i att i vissa fall döda i självförsvar om det egna livet hotas är Judith Jarvis Thomson. I artikeln ”Self-Defense” diskuterar hon sådana fall, t.ex. dessa:

• När du kommer att dö om du inte använder ett raketgevär för att skjuta mot en lastbil som körs rakt emot dig av en man som du vet hatar dig.
• När du kommer att dö om du inte använder ett raketgevär för att skjuta mot en lastbil som körs rakt emot dig av en man som du inte vet hatar dig.
• När du kommer att dö om du inte flyttar på dig när en elak man puffar ner en annan, otroligt fet man från en klippa rakt ovanför dig.

Thomson skriver:

In short, I suggest that what makes it permissible for you to kill the two drivers and the fat man is the fact that they will otherwise violate your rights that they not kill you, and therefore lack rights that you not kill them.

Jag finner inte detta försök till motivering övertygande, ty varför ska personer som dödar dig om du inte dödar dem anses sakna en rätt till liv? Är det något som vi bara kan postulera?

Särskilt problematiskt borde ett sådant resonemang vara för personer som utgår från begrepp som ”livets okränkbarhet” och ”alla människors lika värde”. Om människolivet är okränkbart, hur kan man motivera ett aktivt dödande av personer som annars dödar dig? Är det inte att kränka deras liv? Att de annars kränker ditt liv är sant, men det är irrelevant i sammanhanget. Om du dödar dem kränker du deras liv. Punkt. Och ta detta med alla människors lika värde. I de tre situationerna ovan dör en person oavsett hur du handlar: du eller de andra. Men vad ger dig etiskt företräde att döda dem? Är ditt liv värt mer än deras? Kanske menar de som talar om ”livets okränkbarhet” och ”alla människors lika värde” att dessa begrepp inte ska tolkas bokstavligt utan bara tillämpas ibland, när det passar. Så kan man förstås resonera, men då faller väl hela poängen med att använda dessa begrepp? Ty anförs de inte som centrala just därför att subjektivitet gällande dödande och annan behandling ska undvikas?

Om du anser att man bör ha rätt att döda i självförsvar om resultatet annars blir att du dör, hur motiverar du den uppfattningen? Särskilt intresserad av ditt svar är jag om du anser att livet är ”okränkbart” och att alla människor har ”lika värde”.

Jag hade inte tänkt skriva något om Jonas Gardells dramaserie De halvt dolda, vars fyra delar nu har visats i Svt, av rädsla att låta patetisk. Men jag kan inte låta bli. Serien har berört mig på djupet. Dels för att dess teman ligger mig nära — frikyrkans märkliga värld (med dess legalism, konformism, hyckleri och sångskatt) och homosexualitet (både det egna uppvaknandet och andras aversion) — och dels för att den visar på livets bräcklighet och på lidandets realitet. Den pekar också på att vi i hög grad formas av vår sociala kontext. Att negligeras eller att bli slagen som barn sätter sina spår. Linus negligerades av en alkoholiserad mor och blev våldsam. Ragnar misshandlades fysiskt och psykiskt av sin far, missionären, och blev själv sträng. Att vara förälder utgör ett stort ansvar.

Gardell skriver på sin blogg:

Var och en av oss är en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner.

Ja. Just därför att livet är bräckligt och präglat av lidande tycker jag om att försöka se det som en dimma som syns en kort stund och sedan försvinner. Detta synsätt utesluter inte att man fokuserar på och försöker förmera livets många glädjeämnen, som också återfinns i serien: ungdomlig skönhet, attraktion, närhet, vänskap, konst. Eftersom dimman försvinner gäller det att leva livet fullt ut medan man har det.

Det enda jag inte tyckte om var det vanliga problemet med svenska skådespelare som låter tillgjorda. Den enda som inte gjorde det var alkoholistmamman Anette, briljant spelad av Ia Langhammer. Sötast var Henrik, spelad av Kristoffer Berglund (i grönt på bilden ovan; annan bild).

Ett tag till kan du se samtliga fyra avsnitt här.

Ett utdrag ur Richard Wagners fantastiska verk Die Walküre (akt 2, scen 1) har etsat sig fast i mitt sinne. Särskilt hur frasen ”Fricka naht, deine Frau” sjungs av Brünnhilde. I scenen planerar hon med sin far Wotan hur hon ska skydda sin halvbror Siegmund från att dödas. Wotans fru Fricka, som ogillar Siegmunds incestuösa förhållande med sin tvillingsyster Sieglinde, vill emellertid att Siegmund ska dö.* Se och hör själva; Bryn Terfel och Lisa Gasteen sjunger. Det är kraftfull sång och en kraftfull handling.

*Det är krångliga familjerelationer i detta drama: Fricka är varken mor till Brünnhilde, Siegmund eller Sieglinde. Hon är dock äktenskapets beskyddare.

Den religiösa dogmen om livets absoluta helighet, från befruktningsögonblicket till den ”naturliga” döden, ifrågasätts av allt fler. Så här skriver SvD-medarbetaren Cordelia Edvardsson:

Som en av Förintelsens få kvarvarande överlevande vilka för­vägrades makten över sina liv vill jag bara, i all ödmjukhet, hemställa om rätten till hjälp till min död – en Freitod i ordets sanna bemärkelse.

Justitiekansler Göran Lambertz i Expressen:

I dag har en människa inte rätt att själv välja att avsluta sitt liv. Starkast kritik till förslaget om en ändring i lagstiftningens syn på aktiv dödshjälp, eutanasi, kommer från religiöst håll. Jag har stor förståelse för att frågan om dödshjälp väcker starka känslor. Men personligen tycker jag inte att religionen ska få påverka den sortens avvägningar överhuvudtaget. Då har religionen tagit ett alltför stort kliv in i även icke-religiösa människors liv.

Så sant. Det är religionen, med dess dogmatiska sats om livet som ”okränkbart”, som tränger sig på och förlänger lidande för människor som önskar få hjälp med att dö.

Se en ny bok där bl.a. Lambertz intervjuas om religion. Media: Expressen, SvD

Ibland hävdas det att en rätt att få hjälp att dö leder till att personer som egentligen inte vill dö kommer att begära sådan hjälp. Som i SvD idag:

Den krypande känslan av att man kanske är en börda för sina närmaste och dessutom ligger samhället till last lindras knappast av att samma samhälle erbjuder hjälp med självmord. …  Och vi har båda erfarenheter av personer i den trängre vänkretsen som till nära och kära i skymundan, efter olyckan, fällt kommentarer som ”det hade varit bättre om han fått dö”.

Själv tror jag att en sådan effekt är extremt osannolik, särskilt om man beaktar det noggranna regelverk som omger system med hjälp att dö i t.ex. Nederländerna och Oregon och särskilt om man beaktar att en tanke om ”det hade varit bättre om han fått dö” är mycket långt ifrån aktiva övertalningsförsök som syftar till att förmå någon att begära hjälp att begå självmord. Jag skulle tro att ytterst få, om ens några, skulle ta upp en sådan diskussion med en svårt sjuk nära anhörig, än mindre på ett så insisterande sätt att den svårt sjuke låter sig övertalas.

Men antag att en och annan person i ett system med rätt att få hjälp att dö låter sig övertalas, att begäran att få hjälp att dö av läkarna uppfattas som frivillig och att denna hjälp därför ges. Är detta ett allvarligt problem? Inte nödvändigtvis. Ty om någon begär att få hjälp att dö som ett resultat av påtryckningar, är det orimligt att se detta som en genuin preferens? Allt beaktat vill personen trots allt dö. Han behöver inte lyda andra, och väljer han att göra det kan man undra varför inte det ska ses som ett frivilligt och därmed giltigt val. (Är inte denna tolkning av begreppet frivillighet influerad av existentialismen?)

I vilket fall ser jag sannolikheten för att personer får hjälp att dö pga. påtryckningar som minimal, varför även personer som starkt ogillar dödshjälp på den grunden borde kunna acceptera ett system med dödshjälp, av nederländsk eller oregonsk typ.

Media: DN, SvD1, SvD2, SvD3, Dagen1, Dagen2

Det är tydligen inte helt ovanligt med mödrar som dödar sina barn samma dag som de föds. Professor Steven Pinker menar att detta beteende har evolutionära rötter:

Martin Daly and Margo Wilson, both psychologists, argue that a capacity for neonaticide is built into the biological design of our parental emotions. Mammals are extreme among animals in the amount of time, energy and food they invest in their young, and humans are extreme among mammals. Parental investment is a limited resource, and mammalian mothers must ”decide” whether to allot it to their newborn or to their current and future offspring. If a newborn is sickly, or if its survival is not promising, they may cut their losses and favor the healthiest in the litter or try again later on.

En intressant sak är att varken juridik eller moral i regel ser dessa dåd som grund för hårda straff och fördömanden. Som om de flesta anser att det inte är lika allvarligt att döda ett nyfött barn som ett äldre barn eller en vuxen:

Prosecutors sometimes don’t prosecute; juries rarely convict; those found guilty almost never go to jail. Barbara Kirwin, a forensic psychologist, reports that in nearly 300 cases of women charged with neonaticide in the United States and Britain, no woman spent more than a night in jail. In Europe, the laws of several countries prescribed less-severe penalties for neonaticide than for adult homicides.

Är det inte så att de flesta människors moraliska intuitioner är sådana, att de ser visst dödande som mindre allvarligt än annat? Väldigt få ser det som fel att döda embryon; få ser det som fel att döda foster; och vissa ser det inte ens som fel att döda nyfödda.* I alla fall inte som lika fel som att döda äldre barn eller vuxna, vilket återspeglar sig i ovan nämnda rättspraxis.

________________________

*Två exempel: professor Peter Singer (se avsnittet ”Justifying Infanticide and Non-Voluntary Euthanasia” i detta utdrag ur Practical Ethics) och professor Michael Tooley i Abortion and Infanticide.

Frågan om dödshjälp fortsätter att engagera. Nu rycker den katolske prelaten Erwin Bischofberger ut och försvarar sin kyrkas dogmatiska inställning:

Att tillåta det förbjudna uppfattas som ett tecken på modernitet och på ett upplyst och individcentrerat samhälle. Genom sitt utspel söker Smer tyda tidens tecken. Den individpräglade andan ska slå igenom. Samhället som gemenskap ligger utanför rådets intressen. Risken för att hamna på det opportunistiska fältet, att vara tidsandan till lags, är överhängande.

Två grundfrågor infinner sig:

1. Antag att det inte blir något ”opportunistiskt fält” och inget sluttande plan, dvs. att de som vill under vissa specifika villkor ska kunna få hjälp att dö och inget mer än det. Skulle Bischofberger då motsätta sig frivillig dödshjälp? Svaret är ja. Katolska kyrkans katekes är glasklar: ingen får ta liv utom Jahve. Inte heller självmord under svårt lidande accepteras, på principiella grunder. Individers autonoma val i fråga om dödshjälp kan aldrig respekteras av en katolik. Därför kan talet om ett sluttande plan främst ses som ett taktiskt drag för att försöka intimidera människor att säga nej till frivillig dödshjälp.
2. Talar något för att det blir ett ”opportunistiskt fält” och ett sluttande plan, så att människor dödas mot sin vilja? Nej, det finns inget som tyder på det. Dels förekommer ofrivilligt dödande även i system som förbjuder frivillig dödshjälp*; dels omges systemen i Nederländerna och Oregon med ett noggrant regelverk, som fungerar bra.**

Regelverket i Oregon är precis som i Nederländerna noggrant preciserat, och det är värt att påminna sig om det när Bischofberger et al. sprider ohederlig alarmism. I Oregon är assisterat självmord tillåtet, inget annat, utifrån detta regelverk:

(1) An adult who is capable, is a resident of Oregon, and has been determined by the attending physician and consulting physician to be suffering from a terminal disease, and who has voluntarily expressed his or her wish to die, may make a written request for medication for the purpose of ending his or her life in a humane and dignified manner in accordance with ORS 127.800 to 127.897.

(2) No person shall qualify under the provisions of ORS 127.800 to 127.897 solely because of age or disability. [1995 c.3 s.2.01; 1999 c.423 s.2]

Statens medicinsk-etiska råd gör helt rätt som öppnar för en möjlighet att under dylika former bistå människor som, trots palliativ vård, faktiskt vill dö. Försöken att hindra utvecklingen är förkastliga, vilket Gombrowicz klargör tydligast av alla.

Media: SvD1, SvD2, DN, Dagen

_______________________
*Så här skriver professor Peter Singer:

Somerville cites no evidence to support the conclusion that, judged by the criteria used in the Dutch studies, doctors end the lives of more nonconsenting patients in the Netherlands than in any other country where euthanasia is illegal. Indeed, there is considerable evidence from several studies, including one that I carried out with colleagues in Australia, to suggest exactly the opposite: where voluntary euthanasia cannot be discussed openly, doctors end the lives of more patients without obtaining the informed and considered consent of the patient. [1] [2]

Notes
1 Kuhse H, Singer P, Baume P, Clark M, Rickard M. End-of-life decisions in Australian medical practice. Med J Aust, 1997;166(4):191-6.
2 Deliens L, Mortier F, Bilsen J, Cosyns M, Vander Stichele R, Vanoverloop J, et al. End-of-life decisions in medical practice in Flanders, Belgium: a nationwide survey. Lancet, 2000;356 (9244): 1806-11.

**Se det tidigare inlägget ”Dödshjälp i Nederländerna”, med länk till en utvärdering av forskare.

Lord Russell, i Unpopular Essays, om en etik som inte utgår från människors välmående utan från dogmatiska regler:

The whole conception of ’sin’ is one I find very puzzling, doubtless owing to my sinful nature. If ’sin’ consisted in causing needless suffering, I could understand, but on the contrary, sin often consists in avoiding needless suffering. Some years ago, in the English House of Lords, a bill was introduced to legalize euthanasia in cases of painful and incurable disease. The patient’s consent was to be necessary, as well as several medical certificates. To me, in my simplicity, it would seem natural to require the patient’s consent, but the late Archbishop of Canterbury, the English official expert on sin, explained the erroneousness of such a view. The patient’s consent turns euthanasia into suicide, and suicide is sin. Their Lordships listened to the voice of authority and rejected the bill. Consequently, to please the Archbishop — and his God, if he reports truly victims of cancer still have to endure months of wholly useless agony, unless their doctors or nurses are sufficiently humane to risk a charge of murder. I find difficulty in the conception of a God who gets pleasure from contemplating such tortures; and if there were a God capable of such wanton cruelty, I should certainly not think Him worthy of worship. But that only proves how sunk I am in moral depravity.

Se tidigare inlägg: ”Det förkastliga begreppet synd”, ”Ayn Rand om arvssynden”, ”Barndopets hemska grund”, ”Jesus är en domare”

Inställningen till den egna döden varierar. Många känner skräck och fasa; själv har jag stor sympati för den epikureanska hållningen, att den egna döden inte är något att frukta. Det hade nog även Richard Wagner. I slutet av hans strålande musikdrama Siegfried lanserar han, i duetten mellan Siegfried och Brünnhilde, det spännande begreppet Lachende Tod (libretto). Jag tolkar det som en avslappnad, ja, nästan välkomnande och kanske rentav lättsam, attityd till döden.

Hör Kirsten Flagstad och Set Svanholm utbrista ”Lachende Tod” vid cirka 10.15 och framåt:

Frivillig dödshjälp ”legaliserades” i Nederländerna 2002. Hur har systemet fungerat sedan dess? Till att börja med är det viktigt att klargöra att systemet ställer upp stringenta krav för att dödshjälp ska få ges:

When dealing with a patient’s request for euthanasia, doctors must observe the following due care criteria. They must:
• be satisfied that the patient’s request is voluntary and well-considered;
• be satisfied that the patient’s suffering is unbearable and that there is no prospect of improvement;
• inform the patient of his or her situation and further prognosis;
• discuss the situation with the patient and come to the joint conclusion that there is no other reasonable solution;
• consult at least one other physician with no connection to the case, who must then see the patient and state in writing that the attending physician has satisfied the due care criteria listed in the four points above;
• exercise due medical care and attention in terminating the patient’s life or assisting in his/her suicide.

Man kan också notera följande:

Two thirds of the requests for euthanasia that are put to doctors are refused. Treatment frequently provides relief, while some patients enter the terminal stage of their illness before a decision has been reached.

Dvs. bilden av att något slags ”automatisk” självmordsfabriksverksamhet, eller att något slags ”vilda västern” i dödande, har införts är helt felaktig. Läkare prövar fall i enlighet med lagstiftningen och bistår med dödshjälp när de stringenta villkoren är uppfyllda, till de patienter som efter alla andra utvägar är prövade verkligen vill dö. Grundfrågan rör denna värdering: Ska patienters önskemål i just sådana situationer, där alla villkor ovan är uppfyllda, respekteras eller inte?

En av forskare genomförd utvärdering av hur lagen har fungerat kommer fram till denna slutsats:

All things considered, the above gives a positive picture: the law has achieved its objectives well, generally speaking. The frequency of euthanasia and assistance in suicide has decreased and the percentage of cases reported has increased; there does not seem to be any question of a slippery slope with regard to life termination, either with or without the request of the patient. Therefore, there is very little incentive for actual substantial law or policy amendments.

Det kanske är på sin plats att dödshjälpsmotståndarna tonar ned sin inflaterade retorik, som insinuerar att dödandet kommer att tillämpas utan noggrann urskiljning och sprida sig som en löpeld? Det konstruktiva är istället att, likt de nederländska forskarna bakom utvärderingen, fundera på ytterligare sätt att förbättra ett i grunden humant och värdighetsbejakande system. Med den utgångspunkten bör ett liknande system införas i Sverige, i enlighet med ett förslag från Statens medicinsk-etiska råd.

Bloggkommentar: Jakob Heidbrink
Media: Dagen1, Dagen2, Dagen3, Dagen4, SvD1, SvD2, DN

Anders Arborelius, katolsk biskop, motsätter sig inte oväntat de möjligheter till dödshjälp som Statens medicinsk-etiska råd har diskuterat:

Vi har vårt fulla människovärde i oss själva, i kraft av att vi är människor, och detta människovärde får aldrig tummas på.

Det mystiska begreppet ”människovärde” används här i ett försök att fastslå den dogmatiska slutsatsen. Varför inte tala klarspråk istället? Katolska kyrkan struntar i vad människor själva vill. Livets kvantitet står i centrum, inte livets kvalitet — detta utmärker kristen bioetik. Om någon anser att livets kvalitet är så låg, även med all den hjälp sjukvården kan ge, att döden är att föredra framför ett fortsatt lidande, vill biskopen fortsatt förvägra den personen möjligheten att få hjälp att dö. Osmakligt och människoovärdigt, vilket mer effektivt än av någon annan klargörs av Gombrowicz.

Forskaren Sara Markowitz

I en ny longitudinell studie* visas att självmordstankar och självmordsförsök** är negativt relaterade till sannolikheten att inneha jobb och/eller studera. Inte nog med att en ung person som överväger att eller försöker döda sig själv är olycklig och har det svårt till att börja med; därutöver försämras framtidsmöjligheterna. En olycka kommer sällan ensam.

Desto viktigare att se på självmord på ett nyktert och öppet sätt. Det är inte skamligt att umgås med självmordstankar. Detta ska inte stigmatiseras. Behandling ska erbjudas — t.ex. i form av antidepressiva medel, som kan ha god effekt.***

Bland studiens huvudresultat kan nämnas att självmordstankar minskar sannolikheten att senare befinna sig i produktiv verksamhet (arbete, studier eller båda) med 4-6 procent och att självmordsförsök minskar denna sannolikhet med 11-14 procent. (Studien kontrollerar för övrigt för depression.)

Ett annat resultat: Om vänner eller familjemedlemmar har ägnat sig åt självmordsbeteende ökar det sannolikheten för eget självmordsbeteende. Om en vän har försökt att begå självmord ökar sannolikheten för självmordstankat med 12 procentenheter och sannolikheten för självmordsförsök med 3 procentenheter. SJälvmordsbeteende smittar.

_____________________

*Tekin, Eridal och Markowitz, Sara (2008). ”The Relationship between Suicidal Behavior and Productive Activities of Young Adults.” Southern Economic Journal, 75(2): 300—331.
**Jag har svårt för ordet ”självmord”, eftersom ”mord” är stigmatiserande. Vad finns det för alternativa substantiv på svenska?
***Markowitz, Sara och Cuelar, Alison (2007). ”Antidepressants and Youth: Healing or Harmful?” Social Science & Medicine, 64(10): 2138—2151.

Statens medicinsk-etiska råd rör sig i rätt riktning i fråga om möjligheten att få hjälp att dö:

Arbetsgruppen uppmärksammar också en grupp obotliga sjukdomar, som ofta upptäcks en längre tid innan de leder till döden och som utvecklas med allt svårare fysiska och ibland mentala symptom fram till dess patienten avlider. Arbetsgruppen menar att i dessa mycket speciella fall bör den patientansvariga läkaren på patientens begäran ha rätt att skriva ut läkemedel i sådan dos att patienten ges möjlighet att själv avsluta sitt liv.

Vissa i rådet vill även tillåta läkare att utöva aktiv dödshjälp:

Vid Rådets diskussioner kring aktiv läkarhjälp vid självvalt livsslut … framförde flera ledamöter och sakkunniga i Rådet stöd för en sådan möjlighet i mycket speciella situationer, såsom (i) när en beslutskompetent patient inte själv kan utföra en åtgärd … men i övrigt uppfyller alla kriterier eller (ii) när ett spädbarn lider av en mycket smärtsam, obotlig och dödlig sjukdom.

Detta är förslag som jag hälsar med tillfredsställelse, även om jag är för betydligt liberalare förslag än så.* Som Phaedra uttrycker det i Brittens kantat med samma namn:

[D]eath to the unhappy’s no catastrophe!

________________________

*Se tidigare inlägg: Liv och död, Döden kan befria, Ja till eutanasi, Legalisera aktiv dödshjälp, Dödshjälp och Göran Persson, Rationell syn på självmord, Den irrationella döden, Dödshjälp när så önskas och Friheten att dö.

Media: DN, Dagen1, Dagen2

Olof Palme

De alltid lika kreativa nationalekonomerna Bruno Frey och Benno Torgler undersöker i ”Politicians: Be Killed or Survive” vad som påverkar sannolikheten för att en politiker blir mördad:

In the course of history, a large number of politicians have been assassinated. Rational choice hypotheses are developed and tested using panel data covering more than 100 countries over a period of 20 years. Several strategies, in addition to security measures, are shown to significantly reduce the probability of politicians being attacked or killed: extended institutional and governance quality, democracy, voice and accountability, a well functioning system of law and order, decentralization via the division of power and federalism, larger cabinet size and strengthened civil society. There is also support for a contagion effect.

Detta får mig att tänka på Ludwig von Mises huvudargument för demokrati (Human Action, s 150):

It provides a method for the peaceful adjustment of government to the will of the majority. [Min kursivering.]

Därför förvånar det inte att politiska mord är negativt relaterade till demokrati. Det obehagliga fenomenet med politiska avrättningar i demokratier illustreras för övrigt väl i den nya filmen om Baader-Meinhof-ligan. Inte ens om man har alla de faktorer som Frey och Torgler finner minska sannolikheten för politiska mord på plats, lär man kunna hålla den typen av (irrationella?) våldsromantiker stångna. Men, tycks det, rätt många andra.

Arthur Schopenhauer, i Parerga and Paralipomena:

In all that we do, we wish, more or less, to come to the end; we are impatient to finish and glad to be done. But the last scene of all, the general end, is something that, as a rule, we wish as far off as may be.

Död höginkomsttagare

Min stora dröm är att bli ekonomiskt oberoende. Medan jag lever. Det verkar som om vissa lyckas (för)bli det efter sin död:

The 13 famous names that make up our Top-Earning Dead Celebrities earned a combined $194 million over the last 12 months.

Elvis toppar listan: det senaste året tjänade han 52 miljoner dollar. Albert Einstein tjänade 18 miljoner dollar. Det du, Björn Ranelid.

I ett avsnitt av Seinfeld befinner sig George på fest i en lokal fylld av barn och pensionärer. Plötsligt noterar han att det brinner i köket. Så här hänsynslöst beter han sig:

Är George typisk för människor som hamnar i kritiska lägen? Nej, det verkar inte så. I en ny studie undersöker Bruno Frey, David Savage och Benno Torgler om sociala normer binder människor i sådana situationer — närmare bestämt undersöker de hur beteendet såg ut när Titanic sjönk. Det verkar som om sociala normer i huvudsak upprätthölls — t.ex. räddades kvinnor och barn först.* Författarna skriver:

Being female rather than male increases the probability of surviving between 23.7 and 53.9 percentage points, depending on the specification used. This is a large quantitative effect. … Similarly, being a child rather than a person AGE 51+ (reference group) increases the probability of surviving around 30 percentage points.

Jag finner det intressant i) att denna norm upprätthölls i en extrem nödsituation och ii) att denna norm existerar till att börja med. Är det verkligen rimligt att anse det viktigare att barn och kvinnor överlever än att vuxna män gör det?** På vilken grund?

____________________

*Det fanns dock vissa inslag av egenintresse. Passagerare i de finare klasserna överlevde med större sannolikhet, och personalen såg till att få företräde till livbåtarna.
**I ett tidigare inlägg frågar jag om barns lycka bör betyda mer än vuxnas.

Varför tror människor på gud(ar)? Psykologen Dorothy Rowe ger i den nya boken What Should I Believe? följande svar, enligt en artikel i The Guardian:

She starts from the premise that our greatest fear is annihilation, not physical death, necessarily, but annihilation as a person. It is the desire to avoid this that motivates us throughout our lives. For some, religion is the answer, because it tends to suggest quite straightforwardly that life carries on after death.

Hon menar att vi alla försöker leva vidare — genom att skaffa barn, genom att skapa saker som bär vårt namn, genom minnen hos andra, kanske genom gravstenar och genom en föreställning att vi faktiskt inte dör. En implikation av detta synsätt är att religion inte har intellektuell grund utan att den fyller ett psykologiskt behov:

All this presents a bit of an obstacle for those who think that the problem of religion can be ”solved”. When the explanation for religious belief is a question of individual psychology, there’s little room for the argument that it can be educated away.

Nedslående för oss som tror på rationell argumentation. Om grunden för religion är en rädsla för icke-existens kanske vi bör börja analysera och diskutera varför icke-existens ses som något skrämmande. Konstnären Francis Bacon räddes inte att bli bortglömd:

I myself and the life I’ve lived happen to be more profoundly curious than my work. Then sometimes, when I think about it, I’d prefer everything about my life to blow up after I die and disappear.

Jag anser likaså att det är helt ointressant om något som har med mig att göra lever kvar efter min död. Varför anser andra inte det? Psykoanalys, tack! Efter sådan analys kanske intresset för religion krackelerar?

The Economist tar upp bristen på organ i nästan alla länder och påvisar en lösning:

Gavin Carney, a professor at Australia’s National University Medical Hospital, suggests paying each donor around $47,000. This, he says, would save thousands of Australian lives and billions of dollars in the cost of care for patients, some of whom wait seven years for a kidney. The government “shouldn’t just let people rot on dialysis”, he says.

Jag håller med till fullo (liksom Gary Becker och Julio Jorge Elías; preliminär gratisversion här). Det enda land som tillåter ersättning idag är Iran.

Jag anser i vilket fall att du du genast bör ansluta dig till Donationsregistret. Artikeln påpekar nämligen också att en bred villighet i befolkningen att donera efter dödens inträde lindrar organbristen. T.ex. är organdonationsfrekvensen efter dödsfall (se tabellen) nästan 2,5 gånger så hög i Spanien som i Sverige, även om en viss ökning av donationerna kan noteras även i vårt land. Vi kan göra mycket bättre ifrån oss.

Dagen rapporterar att allt fler nu sprider askan efter avlidna istället för att ordna med en grav:

Antalet askspridningar ökar kraftigt i Sverige. Förra året ströddes stoftet efter 1423 personer över hav, sjöar och landområden. År 2000 var motsvarande siffra 869.

Enligt professor Curt Dahlgren reflekterar det en ökad individualisering. Utmärkt! Fortfarande finns dock regler som försvårar för människor att förfara som de vill med askan efter avlidna:

Den svenska begravningsförordningen är strikt jämfört med lagstiftningen i England och Frankrike. Där kan de anhöriga ta med sig askan hem direkt efter kremeringen, berättar Curt Dahlgren. I England finns det till och med exempel på avlidna som fått sin aska strödd på favoritfotbollslagets hemmaarena. En sådan utveckling tror han inte är möjlig i Sverige.
- Men jag vet att det finns ett tryck på att ändra förordningen eftersom fler vill sprida sina anhörigas aska nära hemmet, till exempel i rosenrabatter, säger han.
Att de svenska reglerna är så restriktiva tror Curt Dahlgren hänger ihop med folkhemstanken.
- Det har funnits en idé om att staten ska ta hand om oss alla, även efter döden. Något som inte alls varit fallet i England, säger han.

Det är dags att lämna folkhemstanken även på detta område. (Se tidigare inlägg mot begravningar och gravstenar här, här, här och här.)

När jag igår gick förbi begravningsplatsen intill Johannes kyrka här i Stockholm slog det mig återigen hur fånigt jag tycker det är med gravstenar. Här står ett antal stenar, den ena mer tjusigt formad än den andra, med namn på människor som ingen längre minns eller bryr sig om. När de levde tänkte de säkert: ”Å, jag är så viktig, på detta sätt ska jag bli ihågkommen för evigt.” Gravstenar är monument över mänsklig fåfänga, över ett sista försök att göra sig viktig fastän man inte är det.

Mina föredömen på detta område är istället kung Fahd och Thorstein Veblen.

Abortfrågan är ständigt aktuell, och en pastor undrar nu om det går att enas om en strategi att minska antalet aborter. Det gör det inte. Alla är inte ”pro-life”.

Pastor Sven-Gunnar Hultman i Dagen:

Skulle det gå att enas kring att antalet aborter är för stort och att det nu är tid att göra något åt det? … Vi har nollvision i trafiken och satsar stora resurser på att minska antalet dödade och skadade. … Att vi får ett nationellt program om en nollvision för antalet aborter vore lika naturligt.

Professor David Benatar i Better Never to Have Been: The Harm of Coming into Existence (s. 161):

Combining the view that fetuses lack moral standing in the earlier stages of pregnancy with the view that it is always a harm to come into existence turns the prevailing presumptions about abortion on their head. Instead of a presumption in favour of continuing pregnancy, we should adopt a presumption, at least in the earlier stages of pregnancy, against carrying a fetus to term. This is the ”pro-death” view of abortion. On this view, it is not any given abortion (in the earlier stages of pregnancy) that requires justification, but rather any given failure to abort. For such a failure allows somebody to suffer the serious harm of coming into existence.