Nonicoclolasos

Idag är det tio år sedan jag promoverades vid Handelshögskolan i Stockholm och mottog ring, hatt och diplom av min promotor, professor Ingolf Ståhl. Allt avhandlades på latin! Så här såg jag ut på den tiden. Oj, oj… det var tider, det.

Jag tycker att människor beter sig konstigt när döden kommer på tal. Man planerar begravningar, man vill ha gravstenar, man vill bli omnämnd i tidningen — som om något av detta spelar roll när man är död. Jag avvisar allt detta för egen del. Min gissning är att många fasar inför att bli bortglömda, för då känns livet nu meningslöst. Därför vill man iscensätta allt det teatraliska. Jag håller inte med. Livets grad av mening beror inte på att man blir ihågkommen utan på att man, medan man lever, upplever lycka.

Men ceremonier och teater kanske spelar roll för de efterlevande? Ja, kanske det, men de borde också se lite mer avslappnat på det hela. Vad spelar det t.ex. för roll hur en kista behandlas när den är gravsatt? Den kommer ändå att ruttna bort, liksom dess innehåll. Att tala om “oetisk” behandling av kistor finner jag bisarrt. Det konstiga är att folk alls vill ha kistor och begravningar.

Häromdagen såg jag ett Seinfeld-avsnitt i vilket George och Elaine gick till Jerrys sjukgymnast för att få massage. När de kom dit visade det sig dock att hon enbart hade tid för Elaine, så George fick en manlig massör. Han kände sig mycket obekväm inför detta:

George: I can’t get a massage from a man.
Elaine: Why not?
George: What, are you crazy? I can’t have a man touching me. Switch with me.
Elaine: No, I don’t want the man either.
George: What’s the difference, you’re a woman. They’re supposed to be touching you.
Elaine: He’d just be touching your back.
George: He’d just be touching your back too.
Elaine: No, it could get sexual.
George: I know. That’s the point. If it’s gonna get sexual, it should get sexual with you.
Elaine: I wouldn’t be comfortable.
George: I would? What if something happens?
Elaine: What could happen?
George: What if it felt good?
Elaine: It’s supposed to feel good.
George: I don’t want it to feel good.”

Så olika man kan se på saker och ting. Historien påminner mig om en resa till Indien 2004, där jag beställde massage på hotellet. Det stod i broschyren att män enbart erbjöds massage av andra män, pga. “Indian values”. Jag tyckte om dessa indiska värderingar! Tyvärr visade sig massören vara ful.

Johan Norberg skrev följande i Dagens Industri i tisdags:

För socialdemokratin handlar det också om profitintresse, men inte om statens, utan det egna. Uppgörelsen innebär nämligen att partiets A-lotterier fredas. I skydd av monopolet kan denna skandalöst privilgierade institution pumpa in runt hundra miljoner i socialdemokratiska partiet och SSU varje år — nästan 40 procent av den totala partibudgeten senast Dagens Nyheter räknade.”

Mycket riktigt. Dagens Nyheter visar hur spelmonopolet har inneburit att några få aktörer har fått mycket lukrativa tillstånd — och att socialdemokraterna har gynnats enormt. Allra värst är det på internetspelsidan:

Även på nätet har A-lotterierna en nyckelposition i försvaret av spelmonopolet. A-lotteriernas nätbolag heter Spero, och ägs gemensamt med IOGT-NTO och åländska PAF. Spero är, tillsammans med Svenska Spel och ATG, de enda som fått statens tillstånd att bedriva spel på nätet.” [Fetstil tillagd.]

Denna ordning är djupt stötande och i sig orsak att kraftfullt verka för ett avskaffande av monopolsystemet. Nu tycks inte det kunna ske i en handvändning, eftersom såväl finansministern som sosseriet värnar om sina spelintäkter. Tills vidare: köp inga av A-lotteriernas produkter. Och kritisera dina vänner och bekanta om de köper.

Valborgsmässoafton igen. Inget fel i att fira vårens ankomst (vilket i mitt fall sker på Nalens restaurang). Men att sjunga med i Vintern rasat ut… där går gränsen! Denna låt innehåller nämligen den värsta sortens vurmande för naturen. Vers 2 lyder (och sjung nu för allt i världen inte den):

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem, till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse,
se dem än som i min barndoms stunder
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Nej, jag kommer inte ut till landet eller fåglarne. Jag älskar inte björk och lindar, sjö och berg. Jag struntar i trastens sång och i vattenfågelns lek. Ja, sådan är jag. (Och adjunkt Vilhelm Persson.)

I figuren nedan ses antalet träffar på denna blogg månad för månad sedan starten i november 2007. Jag är mycket glad över den starka tillväxten i april!

Ikväll studerade jag två simpojkar i simhallen. De gick självsäkert, medvetna om sin skönhet, skrattandes. De utstrålade en sådan naturlig, okonstlad livsglädje, att jag fann mig helt fascinerad. Som Bertrand Russell framhåller i The Conquest of Happiness är zest — att vara nyfiken på det mesta, att känna genuin fascination över tillvaron, att ha förmåga att njuta och känna uppskattning — något som i högsta grad ger lycka i livet. Dessa pojkar var levande exempel på personer med zest — och de gav i sin tur mig zest!

Russell beskriver i boken vad det handlar om med exemplet barn:

Young children are interested in everything that they see and hear; the world is full of surprises to them, and they are perpetually engaged with ardour in the pursuit of knowledge, not, of course, of scholastic knowledge, but of the sort that consists in acquiring familiarity with the objects that attract their attention.”

Motsatsen till denna sinnesstämning är kanske att vara blasé. Personer som är det sprider inte lycka omkring sig, och dem undviker jag helst.

Idag åt jag lunch på Nalens restaurang på Regeringsgatan 74 i Stockholm, närmare bestämt entrecôte med senapsstekt potatis samt persilje- och rödlöksallad. Den var delikat! Jag har nu ätit där ett 15-tal gånger, huvudsakligen kvällstid, och tycker (uppenbarligen) att det är ett prima ställe. Min favoriträtt är köttbullar med potatispuré, gräddsås, pressgurka och råröda lingon (140 kr). Maten är välgjord, med inriktning mot svensk husmanskost i traditionell och nydanande tillagning. Man får dessutom hembakat, underbart bröd till varje måltid. Prisnivån är låg i förhållande till det man får – kanske är det Stockholms mest prisvärda restaurang. Lokalen har dessutom stor charm. Boka bord pronto!

Människan står sig själv närmast men är inte totalt egoistisk. Så skulle jag sammanfatta Adam Smiths syn, såsom den kommer till utryck i The Theory of Moral Sentiments.

Om att stå sig själv närmast (III.1.45):

In the same manner, to the selfish and original passions of human nature, the loss or gain of a very small interest of our own, appears to be of vastly more importance, excites a much more passionate joy or sorrow, a much more ardent desire or aversion, than the greatest concern of another with whom we have no particular connexion.”

Och om att människan har visst intresse för andras välmående (I.1.1):

How selfish soever man may be supposed, there are evidently some principles in his nature, which interest him in the fortune of others, and render their happiness necessary to him, though he derives nothing from it except the pleasure of seeing it.”

Hade vi t.ex. brytt oss om tsunamioffren om de inte i så hög grad hade varit från Sverige? Men att vi brydde oss, det står helt klart.

Antalet registrerade besök per månad på denna blogg sedan dess start i november 2007:

Tack! Det är roligt med besökare. Och fler och fler blir det.

Ovan kan jag ses hålla i ett glas Mint Julep på en plantage i Louisiana. En utsökt drink, särskilt en varm dag. Recept:

4 cl bourbon (t.ex. Jack Daniel’s)
Färsk mynta
3 cl sockerlag
Sodavatten

Lägg myntabladen i glaset och tillsätt sockerlag. Muddla (mosa) bladen. Fyll glaset med is.
Häll på bourbon. Fyll upp med sodavatten. Garnera med mynta.

Idag berättade min 90-åriga mormor att hon hade haft en dröm om mig. Drömmen handlade om att jag hade förlovat mig med en kvinna vid namn Lina, men jag hade dröjt med att berätta det i ett år för att försäkra mig om att hon var rätt kvinna för mig. Hon visade sig vara perfekt. Hon reste med mig på olika konferenser och kunde alla möjliga och omöjliga språk.

Jag fick i vilket fall meddela att någon Lina inte var aktuell. Mormor är nog den enda som inte känner till punkt 7 om mig. Hon är trots allt medlem i Frälsningsarmén. Hon får fortsätta drömma om Lina. Mer verklig än så kommer Lina aldrig att bli.

I mitt badrumsskåp återfinns för tillfället dessa herrdofter:

1. Prada, Amber pour homme
2. Burberry, Brit for men
3. Abercrombie & Fitch, Fierce.

Måhända såg du, precis som jag, på tv-serien Dallas som ung? J.R. var min absoluta favorit i serien. Nå, i tisdags besökte jag Southfork, familjen Ewings ranch. Här kan jag beskådas bredvid den berömda poolen, i vilken Bobby motionssimmade och i vilken J.R. hoppade ned med John Ross när huset brann.

Bryan Caplan argumenterar för att människor som säger sig inte kunna kontrollera sitt eget beteende i själva verket ofta kan men inte vill. De värderar helt enkelt drickandet, ätandet, spelandet, sexandet etc. mer än annat. Men det kan de inte säga utan att framstå som egocentriska i omvärldens ögon. Jag tror att han har rätt i många fall. Det är ofta mycket bekvämt att gömma sig bakom beroendeepitetet. Då är det ju inte ens eget fel.

Se vad Peter Santesson-Wilson på ett relaterat tema skriver om nutidens diagnoshysteri.

I SvD återges läsarreaktioner på artikelserien om människor som har gått från att leva med någon av motsatt kön till att leva med någon av samma kön. Jag tycker att de illustrerar vikten av att homosexuella själva är öppna om sin läggning. Inte på ett demonstrativt sätt men på samma sätt som heterosexuella (utan att tänka på det) är öppna om sin läggning genom att tala om sina liv i vardagen. Detta för att visa heterosexuella att det hela inte är något konstigt och för att ge unga homosexuella mod att leva som de är utan skamkänslor av något slag. Det är inte hälsosamt att leva som smygis; och det är inte hälsosamt när bögar gifter sig med kvinnor för att “passa in”. Inte minst är det destruktivt för kvinnorna.

För den som är intresserad har jag skrivit ned min egen “kom ut”-berättelse här.

Trogna läsare av denna blogg ser att jag har bytt design. Jag hoppas att den nya formen mottas väl. Skälet till bytet är dels att jag har velat ha en stramare, mindre färgglad utformning som bättre reflekterar min personlighet, och dels att jag har velat ha en bredare textkolumn, så att större bilder får plats.

Se mig i ett kort videoklipp rekommendera en strålande bok.

Denna eftermiddag tillbringades på stan med mina kära föräldrar. Jag noterade, en passant, två saker, en tilltalande och en repellerande.

Den tilltalande saken: Den fina killen med hängbyxor och brun hoodie som satt bredvid oss på L’Angolo (cafét på Engelbrektsplan). Jag tog ett (dåligt, eftersom jag ville vara diskret) smygfoto med mobilen:

Den repellerande saken: Att se en skylt utanför Blue Moon Bar på Birger Jarlsgatan där det angavs en minimiålder på 27 år för att komma in. Hemskt! Jag vill enbart gå till ställen där alla är maximalt 27 år.

(Ju större storlek på ämnet, desto fler inlägg handlar om det.)

Jo, Blogge Bloggelito brukar utmana – han ifrågasätter, avslöjar, kritiserar, dissikerar och levererar oblygt sanningar om än det ena, än det andra. Men denna gång handlar utmanandet om att han ber en del andra bloggare att ange sju stycken personliga sanningar. Här följer mina. Den första skäms jag för; nummer två och tre är kanske inte helt optimala; men nummer fyra till sju är jag synnerligen nöjd med.

1. Jag har ett förflutet som pingstvän. Men i mitten av 1990-talet såg jag ljuset och blev rabiat ateist.

2. Jag är småsnål i vardagen. Jag älskar Lidl och äter nästan aldrig lunch ute. I så fall helst på McDonald’s.

3. Jag är introvert. Jag har svårt för att små- och mingelprata, särskilt med personer jag inte känner, och värdesätter en hel del ensamhet.

4. Jag är elitist. Eliten bör styra (eller besluta att andra får styra själva), och jag ser mig som en del av den.

5. Jag bekymras av bukfetma. Därför har jag övergått till löpband; tidigare simmade jag, med otillräcklig kaloriförbrännande effekt.

6. Jag dyrkar ungdom. Ålderdomlig “erfarenhet” och “visdom” imponerar inte på mig. Ålderdom innebär förfall av kropp och själ.

7. Jag är homosexualist. Ja, en sann sodomit, helt enkelt.

Så här ser jag dessutom ut (känsliga själar varnas!):

Jag har alltid haft en något komplex inställning till att fika. (Och jag avser nu inte den något ålderdomliga betydelsen att fika efter, vilket betyder att ivrigt trakta efter. Den typen av fika har jag en helt icke-komplex inställning till. Nej, jag menar det moderna fenomenet fika.) Jag har fem skäl till att inte känna mig helt bekväm med det.

1. Fika är i regel förknippat med intagandet av kaffe. Jag tycker inte om och dricker därför inte kaffe. Förvisso finns nästan alltid alternativa drycker, så detta är trots allt ett överkomligt problem.
2. Fika är vidare i regel förknippat med inmundigande av bakverk. Min inställning till bakverk är tudelad. Å ena sidan tycker jag om kladdiga chokladbakverk och tårta – vilket är ett problem. För lilla magens omfång. Å andra sidan ogillar jag klassiska svenska kakor, som ofta erbjuds i hembakt form. Det är också ett problem, för äter man dem inte sårar man den som bakat verken.
3. Fika handlar ofta om att sitta ned och titta på någon i en stund och att konversera med denne. Det är förstås behagligt om det är någon man känner och trivs med; men det är synnerligen obehagligt om det är någon man inte känner och är osäker på om man trivs med (eller är säker på att man inte trivs med).
4. Fika äger ofta rum på tider under dagen då man har mer produktiva saker att göra, och man tvingas av det sociala trycket iväg från dessa. Lunch och middag äter man ändå, så att träffa någon för att inta dessa måltider tar inte direkt tid från arbete eller annat viktigt.
5. Slutligen har fika, åtminstone i vissa kretsar, kommit att få betydelsen dejt. Eftersom jag har förkastat den romantiska kärleken och inte dejtar känns en sådan förståelse av fenomenet minst sagt besvärande.

Jag kan slutligen meddela att jag ibland faktiskt fikar. Men mycket sällan jämfört med genomsnittssvensken, det kan jag nästan lova. Och så gott som enbart med personer jag vet att jag verkligen trivs med och njuter av att konversera med. Och enbart på ställen med chokladbollar och te.

Jag har nästan helt slutat att tala i telefon med människor. Det är lite för direkt, lite för påträngande, ofta direkt störande. Kommunikation via sms/mms eller nätet är helt klart att föredra. Då läser man och svarar när man själv vill och med lite eftertanke. Glädjande nog tycks svenskarna i allmänhet dra ner på ringandet:

- Sms-trafiken ökar hela tiden. Svenskar skickar allt oftare sms eller mms i stället för att ringa, säger Charlotte Züger, kommunikationschef för mobila tjänster på Telia Sonera.”

Återstår bara att få alla försäljare att sluta ringa. De verkar mer svårövertygade (trots min Nix-registrering).

Du kanske tillhör den skara som ger nyårslöften om att banta? (Det gör inte jag, men det beror inte på att jag inte skulle vilja få bort lite magfläsk.) Om det inte lyckas så bra kanske du kan förbättra stämningsläget något genom att, likt Edina Monsoon, intala dig följande:

I am thin and gorgeous!”

Och om inte det hjälper kanske shopping kan erbjuda tröst. Som Edinas väninna Patsy Stone uttrycker det:

You can never have enough hats, gloves and shoes.”

Jag avger aldrig nyårslöften – nej, inte löften överhuvudtaget (om jag inte avkrävs dem på ett väldigt insisterande sätt, i vilket fall jag ibland kan lova saker av strikt pragmatiska skäl). Skälet är att jag ser mitt jag idag och mitt jag imorgon som två olika personer, och jag kan inte gå i god för vad jag imorgon vill göra, lika lite som jag kan gå i god för vad någon annan vill göra. Jag finner därför inte bara nyårslöften lätt osmakliga utan även s.k. vigsellöften. Det går helt enkelt inte att trovärdigt lova att vara någon trogen hela livet.

Möjligen kan ett löfte göra det något mer sannolikt att en viss handling utförs/inte utförs jämfört med om ett löfte inte avges, i den mån jag imorgon bryr mig om mitt rykte. Men  jag idag, eller någon annan, vet inte om eller i vilken mån jag imorgon gör det. Och det känns i vilket fall bedrägligt att lova något vars realisering endast därigenom blir något mer sannolik.

Förresten: Den analytiska uppdelningen på jag idag och jag imorgon kan förklara beteenden som man ångrar. Jag idag vill äta godis men jag imorgon (som har blivit tjock) tycker inte att det var en bra idé. Det är dock inte självklart vilket jag som bör bestämma. Paternalister utgår alltid ifrån att preferenserna hos jag imorgon ska ha lexikografiskt företräde, men är det rimligt?

Martha Nussbaum skriver om filosofen Bernard Williams:

Over the years I began to notice that he was never angry (whereas I am angry more or less all the time). Contempt, world-weariness, cynicism, even an irritability linked to the world-weariness, but never just anger, the sense that wrong has been done and that one had better go out and right it. I think his non-angry attitude to tragedy was of a piece with his critique of the Enlightenment: doing good for a bad world did not energize him, because his attitude to the world was at some deep level without hope. The world was a mess, and there was no saving or even improving it. It was childish, naïve, to suggest that improvement was possible. (His liberal politics were difficult to reconcile with this view, and this perhaps explains his increasing withdrawal from politics and even political thinking in later life.) Nietzsche called this attitude amor fati and connected this embracing of necessity with a kind of cheerfulness, the cheerfulness that comes when we abandon the hope of real change.”

Jag känner igen mig: jag blir nästan aldrig arg jag heller; och jag ser allt som händer som det enda som kunde hända, vilket gör att man lika väl kan (försöka att) ta det med ro.

Vad sägs om den fullständiga titeln på Ugandas tidigare diktator Idi Amin?

His Excellency President for Life, Field Marshal Al Hadji Doctor Idi Amin, VC, DSO, MC, Lord of All the Beasts of the Earth and Fishes of the Sea, Conqueror of the British Empire in Africa in General and Uganda in Particular, and King of Scotland.

Vad kan en simpel docent sätta emot denna imponerande uppräkning? Fast jag kanske i alla fall är lite mer godhjärtad.

Apropå diktatorer, se Bryan Caplans resonemang om vilka av dem som blir någorlunda populära. (I den skaran ingår nog inte Idi; däremot Vladimir.)

Jag tillhör en missförstådd minoritet. Jag är… introvert! Om du själv är extrovert bör du  läsa Jonathan Rauchs utmärkta, förklarande text. Ty:

Extroverts have little or no grasp of introversion. They assume that company, especially their own, is always welcome. They cannot imagine why someone would need to be alone; indeed, they often take umbrage at the suggestion.”

Jag är medlem av ett web community där det finns klubbar att gå med i, beroende på intressen. Det slog mig att det säger rätt mycket om mig att jag är medlem i dessa klubbar:

Bertrand Russell, Handelshögskolan, Moderater, Peter Singer, Rothko, Waltraud Meier, Edita Gruberova, Kapitalist, Alan Hollinghurst, Alanis Morissette, Allians för Sverige, Antikommunism, Astrologi är trams, Ateisterna, Avskaffa monarkin, Bianca Castafiore, Bygg ut kärnkraften, Darin, Dolly Parton, Forsgrénska och Eriksdal, Hängbyxor, Intelligens är osexigt, Ja till organdonation, JR Ewing Fanclub, La Nilsson, Louis Vuitton, Margaret Thatcher, Mireille Mathieu, Nej till politisk islam, Nigella Lawson, Nihilister, Nyliberalerna, Prada, Rafael Nadal, Richard Dawkins, Richard Strauss, Support Israel, Tillåt aktiv dödshjälp, Tintin, Trängselavgifter ja tack, USA-vänner, Vi som gått ur kyrkan, Vin, Wagner.