Nonicoclolasos

W. H. Auden utfärdar en varning till faktiska och potentiella fag hags, som …

… go around with a social group of queers. All right, the people are more amusing, the conversation wittier, but it does terrible things for the girls’ egos because they find themselves in a society where they are not really needed.

Ur Davenport-Hines, Richard (2003). Auden. London: Vintage: 245.

Kulturantropologen Gayle Rubin, i ”Thinking Sex: Notes for a Radical Theory of the Politics of Sexuality”:

Most people find it difficult to grasp that whatever they like to do sexually will be thoroughly repulsive to someone else, and that whatever repels them sexually will be the most treasured delight of someone, somewhere… Most people mistake their sexual preferences for a universal system that will or should work for everyone.

Se även inlägget ”Sexuella hierarkier”.

Jag var inte alls förtjust i ämnet gymnastik under min skoltid. Jag förstod inte poängen med att slösa bort tid på trista övningar och sporter när man istället kunde läsa mer matematik och svenska. När jag gick i femte klass var måttet rågat. Jag och min bästis Johan skrev ett brev till skolminister Britt Mogård (m). Det vi inte hade räknat med var att lokaltidningen Tranås-Posten skulle skriva om vårt brev:

Det blev lite pinsamt i skolan när alla förstod vilka som hade skrivit brevet. Min uppfattning om gymnastiken var välkänd.

Salvador Dalí:

At the age of six I wanted to be a cook. At seven I wanted to be Napoleon. And my ambition has been growing steadily ever since.

Jag ogillar starkt att bli approcherad på gatan av okända människor som ber mig att donera till olika ändamål. Inte därför att jag ser det som fel att organisationer försöker samla in pengar, ofta med ärliga motiv, utan därför att jag inte tycker om att bli approcherad av okända människor. Det är irriterande att bli stoppad i sina tankar när man är på väg någonstans och att behöva säga nej. (Jag säger bara ja till söta insamlare). Nå, nästa gång jag blir stoppad ska jag istället för att bara säga nej ställa de fyra frågor Bryan Caplan rekommenderar:

1. Aren’t you at least partly to blame for your problems?
2. Can’t someone closer to you help?
3. Isn’t there someone else in the world more deserving of my help?
4. Aren’t you a complete stranger?

Vi får se om det biter. Problemet kan bli att de vill veckla in sig i långa svar som jag inte har tid eller ork att lyssna på.

Hyacinth Bucket:

People who try to pretend they’re superior make it so much harder for those of us who really are.

Rousseau gör en distinktion mellan amour de soi och amour-propre. Den förra typen av kärlek är en kärlek till den egna fortlevnaden; den yttrar sig i en stark vilja att skaffa boende, mat och trygghet. Den senare typen av kärlek är en kärlek till en god relativ position; den yttrar sig i en stark vilja att skaffa respekt, anseende och beundran från andra. Om detta kan man läsa i Frederick Neuhousers bok Rousseau’s Theodicy of Self-Love: Evil, Rationality, and the Drive for Recognition (Oxford University Press, 2008).

Det jag fastnade för i en recension av Wayne Martin var diskussionen om amour-propre, särskilt mot bakgrund av den diskussion som pågår inom nationalekonomin, där Robert Frank och andra ser denna typ av kärlek som välfärdssänkande och där de vill försöka minimera dess förekomst genom sådant som progressiva konsumtions- eller inkomstskatter. Människor ska hindras från att försöka förbättra sin relativa position genom att arbeta och konsumera ”för mycket”.

Rousseau verkar mer ha varit av uppfattningen att amour-propre är en oundviklig del av människans natur, även om de former den tar kan påverkas och formas. Antingen kan den bli ”eldig” och destruktiv eller fredlig och innefatta respekt för regler och andras utrymme att också försöka förbättra sin position. Frank et al. fokuserar enbart på den senare, mildare formen av amour-propre. Men till skillnad från dessa verkar Rousseau ha insett att denna strävan efter position är så stark att den inte går att utradera med institutionella eller politiska medel. Tvärtom kan det vara så att om den fredliga och respektfyllda egenkärleken förhindras, kan den ”eldiga” och destruktiva komma att framträda i högre grad. Summan av de strävanden som amour-propre ger upphov till kanske är konstant – och ett samhälle kanske mår bäst av att tillåta arenor där statusjakt förekommer. Den moderna nationalekonomiska litteraturen kan behöva bekanta sig med den filosofiska.

Martin skriver:

The healthy satisfaction of amour propre may, for instance, involve institutions and practices whereby individuals can pursue their passion for being recognized as the best in a certain domain — an ambition that is one of the first manifestations of amour-propre in Rousseau’s state of nature narrative, and that both Rousseau and Neuhouser credit in many of mankind’s greatest accomplishments. Individuals will characteristically seek out forms of personal relationship in which they can be valued above all others in the eyes of their beloved. If society is suitably ordered and educational practices suitably reformed, the desire for recognition can be satisfied without the widespread vice and misery that it has so often incurred.

Se även inläggen ”Hur stort hus vill du ha?”, ”Att få det bättre än andra” och ”Ska sport och smink beskattas?”.

Jag uppmuntrade för ett tag sedan läsare av denna blogg att inkomma med frågor till mig. Stort tack för era frågor! Här kommer några av dem och mina (korta) svar:

Hur orkar du blogga så mycket?
Jag har inga problem att finna energi för bloggandet – det har blivit mitt kanske största fritidsintresse, och jag ägnar några timmar per kväll och en ganska stor del av helgerna åt att förbereda blogginlägg. En del av de förberedelserna handlar förstås om att läsa böcker, uppsatser, nyheter och andra bloggar, vilket jag delvis gör i mitt arbete, men även privat. Energin kommer nog ifrån min förhoppning att jag genom bloggen kan påverka andra att tänka mer likt mig – eller åtminstone att fortsätta tänka annorlunda än mig men med en klarare bild av varför.

Påverkar bloggandet ditt yrkesliv?
Ja, och så gott som uteslutande positivt. Dels läser jag lite fler uppsatser nu än jag gjorde tidigare, vilket en aktiv forskare behöver göra, och dels blir bloggen lite av ett sökbart bibliotek, som jag kan återvända till för att hitta bra referenser. Dessutom lär jag mig ofta saker av duktiga kommentatorer.

Vilka andra bloggar rekommendarar du?
Se min ”blogroll” för lite tips. Själv följer jag dessa och en del andra via Google Reader, så att jag inte missar något nytt inlägg. Skulle jag välja mina tre svenska favoritbloggar skulle det nog bli Andreas Bergh, Inslag och Jakob Heidbrink. Dito amerikanska skulle bli Andrew Sullivan, EconLog och Marginal Revolution. Men det finns som sagt många andra bra bloggar som jag också följer och rekommenderar.

Har du blivit igenkänd på gatan eller på annat sätt blivit uppmärksammad pga bloggen?
Nej, åtminstone har ingen på gatan kommit fram till mig och talat med mig om mitt bloggande. Och jag har inte heller blivit uppmärksammad pga. bloggen, förutom att en del på nätet länkar till mig då och då. När det gäller personlig uppmärksamhet eftersträvar jag att inte få sådan, så att inte approcheras på gatan är helt i linje med mina preferenser. Att inläggens sakinnehåll däremot läses av många eftersträvar jag.

Varför har du en så negativ syn på kärlek, som ju är det finaste som finns?
Nja, först och främst är jag bara negativ, för egen del, till romantisk kärlek, men det finns andra sorters kärlek som jag tycker om. Huvudskälet till att jag inte vurmar för romantisk kärlek, som annars präglar vår kultur, är att jag ser tanken på att en person ska kunna tillfredsställa alla ens behov som naiv. Vidare har jag en mycket stark preferens för autonomi, att vara fri att göra det jag vill, vilket ofta är svårt i en romantisk relation. Men jag har ingen synpunkt på om andra ingår i romantiska relationer, efter eget övervägande. Möjligen tror jag att fler kunde trivas med singellivet som ideal; man behöver inte leva som alla andra om man innerst inne inte vill.

Har du upplevt några negativa sidor efter det att du började blogga?
Nej, det kan jag inte säga. Bloggandet tar mycket tid, men å andra sidan tycker jag att det är roligare än de alternativ jag kan tänka mig under den tiden. Jag har t.ex. fått väldigt få obehagliga kommentarer på blogginlägg, vilket jag hade befarat innan.

Varför skriver du så mycket negativt om religion?
Jag ogillar religion av två skäl. Dels därför att jag inte anser det finnas skäl att anse religioner sanna och dels därför att jag ser viktiga delar av religiös etik som primitiva rester från en historisk tid. Det finns traditionellt något slags ”tassa-runt-i-filttofflor”-inställning gentemot religion, att det är ofint att ifrågasätta andras uppfattningar på det området. Denna inställning avvisar jag.

För du någon statistik över besökarna på din blogg?
Jag kan se, via WordPress, hur många besök jag har per dag, vecka, månad och år samt totalt. Men jag vet inte hur många unika besökare jag har eller varifrån besökarna kommer. Antalet besök per dag varierar; just nu har jag mellan 1500 och 2000 besök per dag. Men samma person kan alltså göra flera av dessa besök.

Har du tillgång till mailadressen bakom varje alias?
Nja, alla som skriver kommentarer måste ange en e-postadress, som bara är synlig för mig, men många använder fejkadresser. IP-nummer anges också, men jag har inte sett mig behöva ta reda på varifrån de kommer någon gång.

Hur uppstår avataren?
Ett gudomligt mysterium! Skämt åsido, vad jag har förstått baseras den på den e-postadress man anger.

Är du inte lite nyfiken på vilka personerna är bakom kommentarerna? Har du inte försökt ta reda på vilka de är?
Vissa kommentatorer har egna bloggar som de länkar till, och dem tittar jag lite på. Övriga försöker jag inte ta reda på mer om. Jag respekterar att inte alla vill framträda med alla personuppgifter på nätet. Det jag undrar mest över är nog utseende.

Ja, därmed slutar denna Q&A-session. Tack för era frågor!

Som hastigast skummade jag igenom DI Weekend (22-2009) för ett tag sedan. Resebolaget Apollo hade en annons. ”Vad spännande”, tänkte jag, ”att de fokuserar på Kambodjas skattesystem!”. I annonsen stod:

Vietnams historiska höjdpunkter 12/1 16 dgr
Kambodjas skatter 26/1 16 dgr

Aha, det finns andra typer av skatter?

Jag har blivit intervjuad av den smarte statsvetaren-konstexperten-neurovetaren Robert Stasinski. Om du inte får nog av mig här, ta gärna en titt. Bl.a. säger jag följande:

Genusperspektivet har inte slagit igenom i så hög grad inom nationalekonomin, kanske pga. ämnets ofta ”tekniska” karaktär, kanske därför att ämnet fortfarande domineras av män.

Har du några frågor du vill ställa till mig? Mejla mig dem i så fall. Jag tänkte skriva ett inlägg inom kort med svar på läsarfrågor, av såväl privat som professionell karaktär.

Då ska jag göra som Ingvar Jensen, tidigare ägare till Elfa, enligt intervju i DI Weekend (22-2009, s. 30):

Vilken är din största extravagans?
[A]tt jag ibland på privata långresor bokar business class.

Den danska poetissan Grethe Risbjerg Thomsen har skrivit följande tänkvärda ord:

De sikre

De ved, hvor de selv hører hjemme
og siger højt, hvad de tror.

De ser, hvad hver ting skal betyde,
for alt har de klare ord.

De har deres eget rige,
hvis love de helt forstår,
fordi de selv har bestemt dem
og sagt, de aldrig forgår.

Det svære blir let at fatte
i lyse og stille rum.
Omkring dem stormer en verden,
umådelig, ukendt, grum.

Jag är inte alls förtjust i kaffe. Peter Santesson-Wilson sa dock till mig häromdagen att jag borde börja dricka kaffe och upparbeta en smak för denna dryck, eftersom det ger en skön känsla att varje dag kunna tillfredsställa denna preferens.

Jag kom direkt med en invändning, påverkad som jag är av Schopenhauers pessimistiska syn på livet. Han menar att vi är olyckliga när våra preferenser är otillfredsställda och att vi, så fort de blir tillfredsställda, blir olyckliga igen, på ständig jakt efter ny preferenstillfredsställelse. Vi får aldrig ”vila” i lycka. Mot denna bakgrund verkar det inte klokt att skaffa nya preferenser. Som John Stuart Mill uttryckte det:

I have learned to seek my happiness by limiting my desires, rather than in attempting to satisfy them.

Men har dessa båda herrar rätt? Kan vi inte ha preferenser över preferenser som säger att de preferenser som ger ett förväntat nettotillskott i lycka, allt beaktat, ska bejakas och att preferenser som ger en förväntad nettominskning i lycka, allt beaktat, ska motverkas? I så fall blir frågan om man bedömer att en preferens för kaffe tillhör den förra gruppen. Peter hävdar ju det, om man bara är villig att tillvänja sig.

Jag ser två möjliga invändningar. För det första utgår resonemanget från att det i sig inte påverkar lyckan hur många preferenser man har, men det gör det rimligen. Marginaleffekten borde vara avtagande, så att om jag redan har en stor mängd preferenser som var och en ger nettoökning i lycka, ger ytterligare varje ny sådan preferens ett allt mindre tillskott i lycka, och till slut också ett negativt tillskott. Man måste beakta inte bara mikrobilden (varje enskild preferens) utan också makrobilden (det totala antalet preferenser och hur en ytterligare preferens påverkar).

För det andra kanske Christoph Fehige och andra filosofer har rätt när de menar att det finns en asymmetri i hur man bör beakta nya preferenser. Den innebär att en icke-realiserad preferens bör förbli icke-realiserad eftersom en icke-realiserad positiv effekt inte är något att beklaga, medan en icke-realiserad negativ effekt är att hylla. Och eftersom Schopenhauer har rätt i att det finns en negativ del av nya preferenser, talar detta för att avvisa påbörjandet av kaffedrickande. 

Så bör jag börja dricka kaffe? Bör du försöka få dina barn och vänner att börja dricka kaffe? Jag förhåller mig fortsatt mycket tveksam till det. Hmmm… alla dessa tankar bara för att jag valde mineralvatten istället för kaffe i cafékön! Jag försöker väl tillfredsställa en preferens för invecklade resonemang.

Vad innebär det att leva ett moraliskt liv? I den mån man nu skulle vara intresserad av att leva ett sådant, alltså. Michel Foucault skriver följande i Ethics: Subjectivity and Truth (s. 217):

Seneca … recalls the moral maxim that ”we should live as if we lived in plain sight of all men” …

Att leva på ett sätt som kan visas upp för alla andra skulle alltså utgöra ett moraliskt liv. Detta får mig att tänka på två saker:

1. Hur ska man se på maximen när ”alla andra” är begränsade, inskränkta, konformistiska, småsinta, avundsjuka, vardagsfascistiska etc? Jag kanske anser att mitt liv levs moraliskt medan andra inte anser det. Varför skulle deras syn utgöra ett moraliskt test? Varför skulle jag bry mig om dem? Att välja att inte visa upp sitt liv för andra behöver inte vara ett tecken på omoral.
2. Ett experiment visade att människor i ett fikarum var bättre på att betala pengar för mjölken om det på pengaburken fanns ett par ögon påklistrade. När vi känner oss observerade beter vi oss ofta annorlunda (i det här fallet mer pro-socialt).

Att leva som om alla andra observerade en kan rymma sociala fördelar, men också individuella nackdelar. Jag förhåller mig personligen skeptisk till maximen, men man kanske kan modifiera den så att ”… in plain sight of all men” byts ut till ”… in plain sight of our closest friends”. Beter man sig på ett sätt som man inte vill att ens närmaste vänner ska se bör man nog begrunda om det är så klokt.

Min Thailandssemester är till ända: jag har lämnat sol, värme och bad för ett gråmulet Stockholm. Men en tröst är att jag återigen kan blogga! Jag vill uttrycka min stora tacksamhet till mina två gästbloggare Mikael Elinder och Henrik Jordahl, som har bidragit med ett antal riktigt bra inlägg under min frånvaro. Det sista inlägget, vilket innefattade en bild på mig från 1997 (då dessa båda herrar knappast var födda), var skojigt. I linje med detta inläggs tema kommer jag idag, som tack för deras insats, att sända Mikael och Henrik varsin liten present som kan komma väl till pass, om inte nu, så framöver.

Välkomna att fortsätta läsa Nonicoclolasos!

Vi är alla präglade av andra människor. Att inse det och att analysera andras inflytande över en kan ses som ett tecken på mognad.* Michel Foucault beskriver hur den grekiska idén om omsorg om det egna jaget implicerar ett kritiskt förhållningssätt till invanda sätt att tänka:

The practice of the self must enable one to get rid of all the bad habits, all the false opinions that one can get from the crowd or from bad teachers, but also from parents and associates. To ”unlearn” (de-discere) is one of the important tasks of self-cultivation.**

Nej, bara för att pappa eller magistern sa det är det inte nödvändigtvis sant eller bra. Att lära sig av med något, det behöver nog fler än jag lära sig. Är det något du inser att du behöver lära dig av med?

_________________

*Att få en sådan insikt är förstås i regel i sin tur ett resultat av andras inflytande, som när jag läste Foucaults text och när du läser det här. Men alla inflytanden är inte negativa. Det gäller att kunna sålla bra inflytande från dåligt.
**S. 97 i ”The Hermeneutic of the Subject”, från Ethics: Subjectivity and Truth

Jag läser just nu en bok med texter av filosofen Michel Foucault, och i inledningen står något som jag inte har kunnat sluta att tänka på:

”The demand [exigence] for an identity,” he insisted, ”and the injunction to break that identity, both feel, in the same way, abusive.” Such demands are abusive because they assume in advance what one is, what one must do, what one always must be closed to, what side one must be on. He sought not so much to resist as to evade this installed dichotomy. One might say he refused the blackmail of having to choose between a unified, unchanging identity and a stance of perpetual and obligatory transgression. ”One’s way [façon] of no longer remaining the same,” he wrote, ”is, by definition, the most singular part of who I am.”

Jag har själv av och till funderat i liknande banor. Svarar inte människors tendens att konstruera en identitet, att kategorisera sig själva och andra, att dela in och att torgföra sig som varandes si och så, mot ett puerilt psykologiskt behov av klarhet och enkelhet? Det är så enkelt att se på sig själv som socialist, teist, bisexuell, dansk, kvinna, bibliofil etc. Det blir tydligt vem man är, och man finner gemenskap med andra som definierar sig på samma sätt. Men är inte allt detta kvävande, tvingande, förminskande? En levande människa rör väl på sig och tänker nytt och fritt?

Två problematiserande frågor bara:

• Är det möjligen en identitet att inte ha en identitet?
• Skulle människor bli förvirrade och mindre lyckliga utan en identitet? De kanske, som James Buchanan hävdar, är rädda för att bli fria?

Vi får alla dra vårt strå till stacken och konsumera mer för att få fart på ekonomin. Jag har just köpt en ny diskmaskin: Siemens SN46T590SK!

Idag är det exakt ett år sedan denna blogg startades. Den 15 november 2007 fick jag för mig att börja dela med mig av mina tankar till en bredare publik än den fysiska vänkretsen. Sedan dess har jag haft 671 700 besök, dvs. i genomsnitt 1 840 besök per dag. Per månad ser besöken ut så här:

Jag har under detta år skrivit 1 558 inlägg (dvs. i genomsnitt 4,3 per dag) och har fått 6 788 kommentarer (dvs. i genomsnitt 18,6 per dag). Jag vill med detta inlägg rikta ett stort tack till alla som klickar in här då och då och inte minst till er som delar med er av era reaktioner på det jag skriver. Det behöver kritiseras, ifrågasättas och, kanske, ibland hejas på.

För nytillkomna läsare, och för de läsare som har varit med från början och som kanske, likt mig själv, är lite glömska, vill jag idag, istället för att skriva de sedvanliga fyra inläggen, hänvisa till de inlägg jag skrev under den där allra första tiden, under november 2007. Mycket nöje!

Här återfinns inläggen från november 2007! (Rulla allra längst ned för att få det allra första inlägget och gå sedan uppåt.)

Döm om min förvåning när jag i förra veckan fick ett mejl från God Morgon juice. De hade noterat att jag har bloggat om juice tidigare och ville nu informera mig om att de börjar med nypressad juice i tre varianter: apelsin, äpple och apelsin/hallon.* De frågade också om jag ville provsmaka. Jag tackade ja, nöjd över att bli betraktad som en trendsättare för första gången i mitt liv! :-)

Igår anlände, med bud, en kylväska med de tre juicerna samt tre glas, ett äpple och en apelsin (men inget hallon). Jag bad mina kollegor Carl Magnus och Camilla om hjälp med att provsmaka dem i tur och ordning och att skriva ned omdömen.

Jag kan meddela att jag fann God Morgons nypressade apelsinjuice, gjord på färska Valencia-apelsiner från Sydafrika, mycket delikat och definitivt godare än deras vanliga och färskpressade varianter. (Carl Magnus och Camilla fann å sin sida äppeljuicen, med inslag av fruktkött, prima!) Ingen av oss var särskilt förtjust i apelsin/hallon, som påminde om smoothie.

Jag kommer framöver att alternera mellan God Morgons nypressade apelsinjuice och Brämhults motsvarighet, som  ligger nära varandra smakmässigt. Båda har en lätt syrlig smak och utklassar all konkurrens i Sverige. Det som talar till Brämhults fördel är dess flaskförpackning, som jag tycker ger ett lyxigare intryck. Det som talar till God morgons fördel är de fina påklistrade etiketterna, som innehåller detaljerad information om vilken apelsinsort som används för tillfället samt ursprungsland. Apelsinerna byts efter säsong för bästa smak.

_______________

*Med ”nypressad” avses att frukterna pressas först på det ställe där juicen paketeras.

Vad som motiverar blodgivare fortsätter att intressera forskare. En tidigare studie indikerar att lotterier kan stimulera blodgivning. En ny studie visar på en liknande effekt av offentligt utdelade medaljer:

Our results indicate that donors significantly increase the frequency of their donations immediately before reaching the thresholds for which the rewards are given, but only if the prizes are publicly announced in the local newspaper and awarded in a public ceremony. … Our findings are consistent with social image concerns being a primary motivator of pro-social behavior, and indicate that symbolic prizes are most effective as motivators when they are awarded publicly.

Att enbart lita till ren altruism leder till blodbrist. Fram för mer kreativa incitamentssystem för att få fram mer av blod- och organdonation!

I ett avsnitt av Seinfeld befinner sig George på fest i en lokal fylld av barn och pensionärer. Plötsligt noterar han att det brinner i köket. Så här hänsynslöst beter han sig:

Är George typisk för människor som hamnar i kritiska lägen? Nej, det verkar inte så. I en ny studie undersöker Bruno Frey, David Savage och Benno Torgler om sociala normer binder människor i sådana situationer — närmare bestämt undersöker de hur beteendet såg ut när Titanic sjönk. Det verkar som om sociala normer i huvudsak upprätthölls — t.ex. räddades kvinnor och barn först.* Författarna skriver:

Being female rather than male increases the probability of surviving between 23.7 and 53.9 percentage points, depending on the specification used. This is a large quantitative effect. … Similarly, being a child rather than a person AGE 51+ (reference group) increases the probability of surviving around 30 percentage points.

Jag finner det intressant i) att denna norm upprätthölls i en extrem nödsituation och ii) att denna norm existerar till att börja med. Är det verkligen rimligt att anse det viktigare att barn och kvinnor överlever än att vuxna män gör det?** På vilken grund?

____________________

*Det fanns dock vissa inslag av egenintresse. Passagerare i de finare klasserna överlevde med större sannolikhet, och personalen såg till att få företräde till livbåtarna.
**I ett tidigare inlägg frågar jag om barns lycka bör betyda mer än vuxnas.

Igår kväll tillbringade jag, i sällskap av mina två bästa vänner Anders (läkaren) och Magnus (bankmannen), fem och en halv timma å Restaurant MR på Kultorvet 5 i København.* Vi har tidigare mest besökt formel B, som också har en stjärna i Guide Michelin, men tänkte att vi skulle testa detta relativt nya etablissemang. (Det kändes nästan som att vara otrogen, att denna gång överge formel B.)

Efter några inledande aptitretare och ett glas champagne presenterades menyalternativen. Vi valde mellan sjurättersmenyn och överraskningsmenyn och fastnade, om än inte i total enighet, för den senare. Den bestod av hela tolv rätter och åtta viner. (Vi förmådde emellertid bara inmundiga tio rätter, skulle det visa sig.)

Kvällen bjöd på en fantastisk helhetsupplevelse på gastronomins höjder. Maten var i alla avseenden utsökt och var, trots inslag av foie gras (vilket är standard på stjärnbeströdda restauranger) baserad på oväntat lätta och fräscha råvaror. Vinerna bjöd delvis på visst motstånd men utgjorde en fördjupning för gommen och grunden för mycket konversation under aftonen. En lite rolig sak var att vi efter fyra vita viner och ett rött sa att vi aldrig hade varit med om ett färgbyte mitt i en meny — och en stund senare kom ett vitt vin! (Dock ett kärvt, robust sådant.)

På plussidan kan även noteras en ombonad lounge med öppen eld, enbart manliga kypare och det mest delikata bröd bakat på canadensiska råvaror.

På minussidan kan nämnas att det inte fanns handkräm på bekvämlighetsinrättningen (dock tandborstset), att glasen ibland ställdes något oordnat och att servetten på bordet enbart viktes ihop, inte byttes, under besök på bekvämlighetsinrättningen.

På det hela taget bjöd kvällen på en enastående upplevelse. Trots det får jag säga att jag nog sätter formel B något högre.

____________________________

*Jag börjar mer och mer gå över till endonymer.

Docent Jordahl

Hur bestämmer sig väljare för att rösta på ett visst parti? En hypotes kallas plånboksröstning och säger att väljare föredrar det parti som bäst gynnar den egna ekonomin. Om den stämmer antyder det att väljare är egenintresserade.

Hypotesen avvisades med emfas av Leif Lewin, Skytteansk professor emeritus i vältalighet och statskunskap, i de små skrifterna Det gemensamma bästa (1988) och Self-Interest and Public Interest in Western Politics (1991), i vilka han, efter att ha tittat på några studier, fastslår att väljare inte väljer vilka de ska rösta på utifrån privatekonomiska bedömningar. Plånboksröstningen är, menade Lewin, en chimär. Väljare styrs istället i sina partival av omsorg om allmänintresset.

Not so fast. En ny studie, ”Selfish and Prospective: Theory and Evidence of Pocketbook Voting”, av Mikael Elinder, Henrik Jordahl och Panu Poutvaara, är betydligt bättre genomförd än de studier Lewin baserade sin slutsats på. Den tittar på hur svenska föräldrar påverkades i sitt röstande av socialdemokraternas löften om minskat respektive ökat ekonomiskt stöd. De visar följande:

Focusing on two large reforms in Sweden, we establish a causal chain from policies to sizeable individual gains and losses and then to voting. The Social Democrats proposed budget cuts affecting parents with young children before the 1994 election, but made generous promises to the same group before the 1998 election. Since parents with older children were largely unaffected we use a difference-in-differences strategy for identification. We find clear evidence of prospective pocketbook voting. Voters respond to campaign promises but not to the later implementation of the reforms.

Notera att väljarna reagerade på löftet om maxtaxa (före valet 1998), inte på att reformen sedan genomfördes (före valet 2002).

För att få en känsla för storleken på effekten visar studien att vänsterblocket uppskattningsvis vann 1,5 procentenheter (brutto) i stöd pga. löftet om maxtaxa på dagis. Eftersom reformen kostade ca 3,4 miljarder kr per år, och eftersom löftet gav ca 80 600 extra röster, kostade varje röst ca 42 000 kr per år, eller ca 170 000 kr under hela mandatperioden.

Så går politik till, Leif Lewin. I alla fall i Sverige inom området subventioner till barnfamiljer.

Uppdatering: En presentationen av forskningen på svenska är nu publicerad i Ekonomisk Debatt. Se även vad Daniel Waldenström och Andreas Bergh har att säga.

Jonna Sima i DN:

[D]et finns något provocerande självbelåtet över Handelshögskolan. Många som har gått där har ofta ett behov av att berätta att de är före detta Handels-elever. Jag har inte direkt märkt att andra akademiker håller på och hävdar sig genom att prata om gamla meriter på samma sätt.

Har jag nämnt att jag har gått på Handels (som erbjuder Sveriges bästa högskoleutbildning)? :-)

När jag igår gick förbi begravningsplatsen intill Johannes kyrka här i Stockholm slog det mig återigen hur fånigt jag tycker det är med gravstenar. Här står ett antal stenar, den ena mer tjusigt formad än den andra, med namn på människor som ingen längre minns eller bryr sig om. När de levde tänkte de säkert: ”Å, jag är så viktig, på detta sätt ska jag bli ihågkommen för evigt.” Gravstenar är monument över mänsklig fåfänga, över ett sista försök att göra sig viktig fastän man inte är det.

Mina föredömen på detta område är istället kung Fahd och Thorstein Veblen.

I afton hade jag nöjet att äta middag å Gondolen med tre briljanta nationalekonomer: Daniel Waldenström, Henrik Jordahl och, sist men inte minst, Prof. Dr. Dr. h.c. mult. Bruno Frey. Konversationen rörde bl.a. den finansiella krisen, vetenskaplig publicering som en form av prostitution och varför EU-flaggan lyser med sin fråvaro i Sverige.

Professor Frey har på senare år ägnat sig mycket åt lyckoforskning. Tidigare i år gavs t.ex. boken Happiness: A Revolution in Economics (The MIT Press) ut. Det första kapitlet kan läsas här. Hans artiklar på området kan läsas här. Se även den uppsats han presenterade på IFN idag, ”Should National Happiness Be Maximized?”. (Svaret som ges är ”nej”.)

Det var en fröjd att dinera med dessa vetenskapsmän. (En dålig bild på mig och Bruno, tagen med med min mobil, kan beskådas här.)

Det framkommer en hel del intressant om Tom Ford i en färsk intervju.

Är man ung och vacker öppnas lätt dörrar för en:

It was very easy to meet Andy [Warhol] and get into Studio 54 if you were a cute 17-year-old boy.

Han ser ung ut för sin ålder:

I haven’t had any plastic surgery – despite what people think, this is my nose. I have had Restylane and Botox, but I don’t think of that as plastic surgery any more. It’s true I can’t really frown, but I can move my eyebrows, so…

Vissa trivs med långvariga relationer:

Ford, who has been with his partner, former fashion editor Richard Buckley, for 23 years …

Man kan tjäna rejält med pengar om man är duktig i modevärlden:

[W]hen he left Gucci and YSL in 2004 he allegedly had £90m.

Annars beundrar jag en annan designer, Karl Lagerfeld.

Friedrich Nietzsche var en färgstark person. Från Stanford Encyclopedia of Philosophy:

He begins this fateful intellectual autobiography — he was to lose his mind little more than a month later — with three eyebrow-raising sections entitled, “Why I Am So Wise,” “Why I Am So Clever,” and “Why I Write Such Good Books.” Nietzsche claims to be wise as a consequence of his acute aesthetic sensitivity to nuances of health and sickness in people’s attitudes and characters; he claims to be clever because he knows how to choose the right nutrition, climate, residence and recreation for himself; he claims to write such good books because they allegedly adventurously open up, at least for a very select group of readers, a new series of noble and delicate experiences. After examining each of his published works, Nietzsche concludes Ecce Homo with the section, “Why I Am a Destiny.” He claims that he is a destiny because he regards his anti-moral truths as having the annihilating power of intellectual dynamite; he expects them to topple the morality born of sickness which he perceives to have been reigning within Western culture for the last two thousand years. In this way, Nietzsche expresses his hope that Dionysus, the god of life’s exuberance, would replace Jesus, the god of the heavenly otherworld, as the premier cultural standard for future millennia.

Utan liknelser i övrigt ser jag lite grann denna blogg som ett försök att bjuda på små intellektuella äventyr, men till skillnad från Nietzsche ser jag dessa som underhållning, både för mig själv och andra, utan större förmåga att utgöra intellektuell dynamit. Jag tror inte att jag kan påverka skeendena i världen på något påtagligt sätt, och i vilket fall bryr jag mig inte särskilt mycket om huruvida jag lyckas med det eller ej. Jag har lätt nihilistiska drag. En del därav innefattar att, likt Nietzsche, hylla Dionysos.

Aha, nu förstår jag varför jag är singel. Fredrik Eklund förklarar i DIEGO (22/9):

Jag förstår inte hur intelligenta människor kan låta sina kroppar förfalla. Med regelbunden träning lever du längre, mår bättre, sover bättre. Men det är klart att det handlar om fåfänga också. I min mikroskopiska bögvärld ska man se ut på ett visst sätt.

Eklund är i nuläget en lysande stjärna i New Yorks fastighetsmäklarvärld. När jag läste intervjun kom jag dock, pessimist som jag är, att tänka på det Guy Burgess sa om Julian Bell:

Isn’t he beautiful? His name’s Julian Bell. He frightens me because he burns so brightly. Bright beautiful flames burn out.

(Om du intresserar dig för en del av Fredrik Eklunds tidigare karriär, se denna film, som jag faktiskt råkar ha i min ägo.)

Jag har gått i en demonstration i mitt liv — i den mot löntagarfonder 1983. Anledningen till att demonstrationstill-fällena inte har blivit fler, och skälet till att jag trots motstånd mot FRA-lagen avstod från att demonstrera idag, är av psykologisk karaktär. Att demonstrera passar helt enkelt inte ihop med min introverta och atomistiska personlighet. Att gå tillsammans i ett kollektiv, att vara högljudd, att lyssna på appeller, att vara arg, att basunera ut ett stiliserat budskap, att observeras av andra — inget av detta harmonierar med den typ av person jag är. Jag vill läsa och skriva i min ensamhet istället.

Frågan mer allmänt är varför vänstermänniskor tenderar att demonstrera mer än högermänniskor. Det beror antagligen inte på att högermänniskor är introverta atomister som jag. Det kanske snarare ingår i en borgerlig livsstil och uppfostran, som antagligen i sin tur är positivt korrelerad med en borgerlig politisk uppfattning, att inte manifestera politiska åsikter i offentligt kringströvande grupper?

En kvoterad föräldraförsäkring, som socialdemokraterna vill införa, kan välkomnas på egoistisk grund av två grupper:

1. Mödrar som vill ut i arbetslivet och som har män som inte vill stanna hemma.
2. Män utan barn/med äldre barn, som skulle möta försvagad konkurrens i arbetslivet från nya fäder, som skulle ”tvingas” bort från karriärspelet en längre tid.

C. C. Bloom:

But enough about me, let’s talk about you. What do you think of me?

När jag var 13 år intervjuades jag av lokaltidningen Tranås-Posten med anledning av att jag då gav ut en egen liten tidning betitlad Moonshine. Om du vill veta hur jag tänkte som ung, läs gärna genom att klicka på bilden nedan. Vissa saker känner man nog igen, men yrkesvalet blev ett annat än det jag tänkte mig då.

Intervju i Tranås-Posten den 29 juli 1981

Jag är mycket förtjust i thaimat, och den bästa restaurangen på det området i Stockholm är enligt min mening Narknoi på Odengatan 94. Den är lite dyrare än de flesta andra thairestauranger men också bättre. Igår avnjöt jag deras Phad Prik Gai (kycklingfilé med färsk chilipeppar och färsk, söt thaibasilika). Två Coca Cola Light krävdes för att släcka törsten, förorsakad såväl av den varma Stockholmskvällen som av den delikat kryddade maten.

Blodgivning på gång

Dr Santesson-Wilson rapporterar att blodgivning inte styrs av altruism, vilket ofta påstås. Resultatet är intressant, eftersom det antyder att blodgivningens omfattning kan påverkas med materiella incitament. Och mycket riktigt visar en ny studie att fler blir blodgivare om de som ersättning får en lott. Något att tänka på nästa gång det blir blodbrist.

Se ett tidigare inlägg om att tillåta ersättning vid organdonation.

En del kanske tror att jag enbart ägnar mig åt bloggande och att läsa uppsatser av olika slag. Så är inte fallet. Häromdagen besökte jag t.ex. Skansen med min kära familj. Här syns jag och min lillasyster under en vilopaus:

Nonicoclolasos med lillasyster på Skansen

Men djur och natur är farliga saker, vilket har påpekats tidigare. Efter att ha klappat en get tillsammans med min niece slog jag huvudet i kanten på en lada och fick blödningar. Det får inte bli för ofta, det där med Skansen.

Keynes beskrev sig själv som ”immoralist”, med vilket han menade att han inte ansåg sig vara bunden av etablerade normer utan fri att forma sitt liv efter egna preferenser. Detta fick Hayek att gå i taket:

”It is fairly obvious that this kind of rationalism must lead to the destruction of all moral values and to the belief that the individual should be guided only by his personal evaluation of the particular ends he pursues.”*

Det verkar alltså som om det förelåg en konflikt mellan dessa nationalekonomiska giganter i synen på informella institutioner, rörande i vilken grad individer ska anses skyldiga att följa traditionella moralregler. Till skillnad från Keynes verkar Hayek förespråka allmän efterlevnad av etablerade normer, huvudsakligen därför att människans förnuft är begränsat och inte förmår skapa nya moralsystem för att ersätta de gamla utan att det fria samhällets grundval hotas.

I en ny uppsats (här i en WP-version), som jag just har fått accepterad för publicering i Constitutional Political Economy, analyserar jag spänningen mellan Keynes och Hayek på det här området. Min slutsats är att den inte är så stor som man först kan tro. Abstract:

”In the main, Hayek favored rules that apply equally to all and located such rules in tradition, beyond conscious construction. This led Hayek to attack Keynes’s immoralism, i.e. the position that one should be free to choose how to lead one’s life irrespective of the informal institutions in place. However, it is argued here that immoralism may be compatible with Hayek’s enterprise since Hayek misinterpreted Keynes, who did not advocate the dissolving of all informal rules for everybody. By avoiding this misinterpretation, immoralism can be seen as institutional experimentation at the margin, which Hayek himself favored.”

Dvs. både Hayek och Keynes accepterade individuella utmaningar av etablerade normer, om än med olika utgångspunkter. Keynes ♥ Hayek = sant, kind of, trots att Hayek inte insåg det. (Dock förelåg tydliga motsättningar dem emellan på det makroekonomiska området, men det får bli ämnet för ett annat inlägg.)

__________________________

*Hayek, F. A. (1967). Studies in Philosophy, Politics and Economics. London: Routledge: 91.

Jag är förtjust i Henry James berättelse The Private Life. Den handlar om den kände författaren Clare Vawdrey, som befinner sig med några andra engelsmän på ett schweiziskt hotell. Det konstiga är att Vawdrey är så annorlunda i verkligheten jämfört med sitt sätt att skriva. I skrift uttrycker han sig mästerligt, men i det sociala umgänget är han långt ifrån briljant och inte alls imponerande.

En av de andra gästerna upptäcker dock att det finns två ”Vawdrey”! Den riktige författaren sitter på sitt rum och skriver, medan hans stand-in, som alltså utger sig för att vara författaren, deltar i det social umgänget:

One goes out, the other stays at home. One is the genius, the other’s the bourgeois, and it’s only the bourgeois whom we personally know. He talks, he circulates, he’s awfully popular … for personal relations this admirable genius thought his second-best good enough. It was, no doubt, as society was made, but there was a contempt in the distinction which could not fail to be galling to an admirer. The world was vulgar and stupid, and the real man would have been a fool to come out for it when he could gossip and dine by deputy.

Berättelsen får mig att tänka på två saker:

1. Att människor ofta framstår väldigt annorlunda i skrift jämfört med IRL. Vissa skriver bra men uttrycker sig stakande och oprecist i socialt umgänge; andra skriver urdåligt men har talets gåva och personlig charm.
2. Att det vore skönt att ha en stand-in. Jag är relativt introvert och skulle föredra att sitta för mig själv och skriva istället för att delta i allmänt socialt umgänge.

W. H. Auden:

”Offered a choice between becoming the most powerful man in the world and having the biggest cock in the world, most men would choose the latter.”

Börsen fortsätter sin nedgång och pessimismen sprider sig bland mina vänner och bekanta. Vissa säljer sina innehav, och få köper nya aktieposter. Men igår återfanns en intressant tabell i DI, som visar att efter de börsnedgångar på minst 20 procent som Sverige har upplevt de senaste decennierna har uppgången, när den väl har börjat, gått fort:

Nu ser det mörkt ut, men en ljusning kommer, och när den kommer är det bra att vara med. Jag säljer följaktligen själv inget och fortsätter mitt månadssparande i diverse fonder i lugn och ro.

Det verkar inte direkt hälsosamt att vara perfektionist, att döma av två nya studier i tidskriften Behaviour Research and Therapy. Den ena studien finner att perfektionism är relaterad till ångest och depression:

”Results indicated that other-oriented perfectionism predicted anxious symptoms, whereas socially prescribed perfectionism predicted both depressive and anxious symptoms.”

Den andra studien finner att en hög grad av perfektionism återfinns hos personer som är deprimerade, har ångest och har ätstörningar, men att olika aspekter av perfektionism förekommer i de tre problemtyperna:

”The present study compared patients with major depression, obsessive-compulsive disorder, and eating disorders on dimensions of perfectionism. Concern over Mistakes was elevated in each of the patient groups while Pure Personal Standards was only elevated in the eating disorder sample. Doubts about Actions was elevated in both patients with obsessive-compulsive disorder and eating disorders, but not in depressed patients. Analyses of covariance indicated that Concern over Mistakes accounted for most of the variance in the relationship of perfectionism to these forms of psychopathology.”

Att försöka se på sig själv och sina insatser på olika områden med viss distans, och att inte ta livet så allvarligt, är något jag strävar efter men vilket är svårt att uppnå. Föräldrar bör, enligt min mening, tänka på hur de uppfostrar sina barn i det här avseendet. Att kräva perfektion är sannolikt inte en väg till lycka för barnen.

Eftermiddagen har tillbringats i Brostorp, en gård utanför min småländska hemstad, där jag för närvarande semestrar. Jag intog, i sällskap av min mormor, mor, syster och niece, gårdens egentillverkade ostkaka, som varmt rekommenderas tillsammans med hallonsylt och vispad grädde. Den säljs bl.a. på NK, för er som bor i Stockholm. En rolig sak var att jag där stötte på en tidigare klasskamrat, Camilla, som jag inte har träffat sedan 1976. Hon är numera högstadielärare, ett yrke jag själv funderade på som ung.

En ny studie indikerar att väljare i Californien påverkas i sina politiska uppfattningar av en förändrad ekonomisk situation. I huvudsak rör sig väljarna högerut när ekonomin förbättras — t.ex. blir stödet för omfördelning svagare, vilket är i linje med teorier som säger att detta stöd är negativt relaterat till väljares produktivitet.

Detta resultat är intressant eftersom det antyder att väljare i hög grad styrs av egenintresse och att deras politiska uppfattningar inte är helt ideologiskt fixerade. Överfört till svenska förhållanden skulle det kunna innebära att de väljare som upplever sig ha fått en förbättrad ekonomisk situation blir mer positivt inställda till Alliansen. Som dr Erlingsson skriver:

”… den nya SOM-rapporten Skilda världar. I rapporten kan man läsa följande: Totalt sett har svenskarna aldrig haft en så positiv bedömning av sin egen och landets ekonomi som under 2007. Men går man djupare in i siffrorna visar det sig att – för att citera Sören Holmberg – en ’stor minoritet’ skattar att de har fått det sämre jämfört med andra.”

Så varför tvekar den majoritet som skattar att de har fått det bättre att stödja Alliansen?

När jag berättar att jag faktiskt ska arbeta på midsommarafton reagerar de allra flesta med förundran. ”Stackars dig”, säger de. Men det är inte synd om mig — tvärtom! Jag är genuint glad över att få sitta vid min dator och skriva om Hayek och Keynes idag istället för att äta sill, samla blommor och dansa runt stänger. Jag har inget behov av kollektivt umgänge grundat i meningslösa traditioner. Snarare känner jag mig besvärad om jag deltar i sådant (vilket har hänt, särskilt i yngre år, av hänsyn till familjen).

Keynes såg sig heller inte som bunden av traditioner utan som fri att forma sitt liv som han själv önskade:

”We repudiated entirely customary morals, conventions and traditional wisdom. … But we recognized no moral obligation on us, no inner sanction, to conform or to obey. Before heaven we claimed to be our own judge in our own case.”*

__________________________________

*S. 97 i Keynes, J. M. (1949). Two memoirs. London: Rupert Hart-Davis.

Gordon Tullock noterar att omfördelning nästan helt äger rum inom länder.* Vi identifierar oss med vår egen grupp och upprättar ett välfärdssystem där vi tar hand om varandra. Men vad händer med människor i andra länder? Vi inkluderar inte dem i våra välfärdssystem, eftersom det skulle bli kostsamt. Vi värnar om vår egen välfärd i första hand. Det kan eventuellt också bidra till att förklara avvisande inställningar till människor från andra länder som bosätter sig i det egna landet. ”Varför ska de komma hit och få del av våra förmåner?” Om detta stämmer kan välfärdsstaten tänkas bidra till xenofobiska attityder. Sådana attityder finns säkert även utan en välfärdsstat (de kan ha evolutionär grund, i stil med Hayeks tankar i ”The Atavism of Social Justice”). Men de kan nog förstärkas av välfärdsstaten.

Will Wilkinson återger detta OECD-diagram över andelen utlandsfödda i olika länder:

Sverige tycks ha runt tolv procent utlandsfödda, vilket är något över OECD-genomsnittet. Jag noterar med intresse att Danmark ligger på runt sju procent — och ändå har de en så hätsk invandringsdebatt.

__________________________________________

*Tullock, Gordon (1981). ”The Rhetoric and Reality of Redistribution.” Southern Economic Journal, 47(4): 895—907.

Kvällen tillbringades tillsammans med dr Bergh och dr Santesson-Wilson (stackars dr Erlingsson tvangs frånvara pga. sjukdom) å Nalens restaurang. Vit sparris med luftigt citronsmör och forellrom; stekt majskyckling fylld med murklor från Dala Järna, potatisrulle med primörgrönsaker samt örtsallad; Nalens chokladtårta; därtill ett australiensiskt shiraz-vin. Mums! Konversation om reciprocitet som element i vänskap, prissättning av flyttjänster och hetero- kontra homosexuell parbildning.

Detta är er bloggare Nonicoclolasos på vårpromenad i ett soligt Stockholm tidigare idag. I bakgrunden ses det nya Clarion Hotel Sign. (Klicka för större bild.)

Idag är det tio år sedan jag promoverades vid Handelshögskolan i Stockholm och mottog ring, hatt och diplom av min promotor, professor Ingolf Ståhl. Allt avhandlades på latin! Så här såg jag ut på den tiden. Oj, oj… det var tider, det.

Jag tycker att människor beter sig konstigt när döden kommer på tal. Man planerar begravningar, man vill ha gravstenar, man vill bli omnämnd i tidningen — som om något av detta spelar roll när man är död. Jag avvisar allt detta för egen del. Min gissning är att många fasar inför att bli bortglömda, för då känns livet nu meningslöst. Därför vill man iscensätta allt det teatraliska. Jag håller inte med. Livets grad av mening beror inte på att man blir ihågkommen utan på att man, medan man lever, upplever lycka.

Men ceremonier och teater kanske spelar roll för de efterlevande? Ja, kanske det, men de borde också se lite mer avslappnat på det hela. Vad spelar det t.ex. för roll hur en kista behandlas när den är gravsatt? Den kommer ändå att ruttna bort, liksom dess innehåll. Att tala om ”oetisk” behandling av kistor finner jag bisarrt. Det konstiga är att folk alls vill ha kistor och begravningar.

Häromdagen såg jag ett Seinfeld-avsnitt i vilket George och Elaine gick till Jerrys sjukgymnast för att få massage. När de kom dit visade det sig dock att hon enbart hade tid för Elaine, så George fick en manlig massör. Han kände sig mycket obekväm inför detta:

George: I can’t get a massage from a man.
Elaine: Why not?
George: What, are you crazy? I can’t have a man touching me. Switch with me.
Elaine: No, I don’t want the man either.
George: What’s the difference, you’re a woman. They’re supposed to be touching you.
Elaine: He’d just be touching your back.
George: He’d just be touching your back too.
Elaine: No, it could get sexual.
George: I know. That’s the point. If it’s gonna get sexual, it should get sexual with you.
Elaine: I wouldn’t be comfortable.
George: I would? What if something happens?
Elaine: What could happen?
George: What if it felt good?
Elaine: It’s supposed to feel good.
George: I don’t want it to feel good.”

Så olika man kan se på saker och ting. Historien påminner mig om en resa till Indien 2004, där jag beställde massage på hotellet. Det stod i broschyren att män enbart erbjöds massage av andra män, pga. ”Indian values”. Jag tyckte om dessa indiska värderingar! Tyvärr visade sig massören vara ful.

Johan Norberg skrev följande i Dagens Industri i tisdags:

För socialdemokratin handlar det också om profitintresse, men inte om statens, utan det egna. Uppgörelsen innebär nämligen att partiets A-lotterier fredas. I skydd av monopolet kan denna skandalöst privilgierade institution pumpa in runt hundra miljoner i socialdemokratiska partiet och SSU varje år — nästan 40 procent av den totala partibudgeten senast Dagens Nyheter räknade.”

Mycket riktigt. Dagens Nyheter visar hur spelmonopolet har inneburit att några få aktörer har fått mycket lukrativa tillstånd — och att socialdemokraterna har gynnats enormt. Allra värst är det på internetspelsidan:

Även på nätet har A-lotterierna en nyckelposition i försvaret av spelmonopolet. A-lotteriernas nätbolag heter Spero, och ägs gemensamt med IOGT-NTO och åländska PAF. Spero är, tillsammans med Svenska Spel och ATG, de enda som fått statens tillstånd att bedriva spel på nätet.” [Fetstil tillagd.]

Denna ordning är djupt stötande och i sig orsak att kraftfullt verka för ett avskaffande av monopolsystemet. Nu tycks inte det kunna ske i en handvändning, eftersom såväl finansministern som sosseriet värnar om sina spelintäkter. Tills vidare: köp inga av A-lotteriernas produkter. Och kritisera dina vänner och bekanta om de köper.

Valborgsmässoafton igen. Inget fel i att fira vårens ankomst (vilket i mitt fall sker på Nalens restaurang). Men att sjunga med i Vintern rasat ut… där går gränsen! Denna låt innehåller nämligen den värsta sortens vurmande för naturen. Vers 2 lyder (och sjung nu för allt i världen inte den):

Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar,
ut till landet, ut till fåglarne,
att jag älskar dem, till björk och lindar,
sjö och berg, jag vill dem återse,
se dem än som i min barndoms stunder
följa bäckens dans till klarnad sjö,
trastens sång i furuskogens lunder,
vattenfågelns lek kring fjärd och ö.

Nej, jag kommer inte ut till landet eller fåglarne. Jag älskar inte björk och lindar, sjö och berg. Jag struntar i trastens sång och i vattenfågelns lek. Ja, sådan är jag. (Och adjunkt Vilhelm Persson.)

I figuren nedan ses antalet träffar på denna blogg månad för månad sedan starten i november 2007. Jag är mycket glad över den starka tillväxten i april!

Ikväll studerade jag två simpojkar i simhallen. De gick självsäkert, medvetna om sin skönhet, skrattandes. De utstrålade en sådan naturlig, okonstlad livsglädje, att jag fann mig helt fascinerad. Som Bertrand Russell framhåller i The Conquest of Happiness är zest — att vara nyfiken på det mesta, att känna genuin fascination över tillvaron, att ha förmåga att njuta och känna uppskattning — något som i högsta grad ger lycka i livet. Dessa pojkar var levande exempel på personer med zest — och de gav i sin tur mig zest!

Russell beskriver i boken vad det handlar om med exemplet barn:

Young children are interested in everything that they see and hear; the world is full of surprises to them, and they are perpetually engaged with ardour in the pursuit of knowledge, not, of course, of scholastic knowledge, but of the sort that consists in acquiring familiarity with the objects that attract their attention.

Motsatsen till denna sinnesstämning är kanske att vara blasé. Personer som är det sprider inte lycka omkring sig, och dem undviker jag helst.

Idag åt jag lunch på Nalens restaurang på Regeringsgatan 74 i Stockholm, närmare bestämt entrecôte med senapsstekt potatis samt persilje- och rödlöksallad. Den var delikat! Jag har nu ätit där ett 15-tal gånger, huvudsakligen kvällstid, och tycker (uppenbarligen) att det är ett prima ställe. Min favoriträtt är köttbullar med potatispuré, gräddsås, pressgurka och råröda lingon (140 kr). Maten är välgjord, med inriktning mot svensk husmanskost i traditionell och nydanande tillagning. Man får dessutom hembakat, underbart bröd till varje måltid. Prisnivån är låg i förhållande till det man får – kanske är det Stockholms mest prisvärda restaurang. Lokalen har dessutom stor charm. Boka bord pronto!

Människan står sig själv närmast men är inte totalt egoistisk. Så skulle jag sammanfatta Adam Smiths syn, såsom den kommer till utryck i The Theory of Moral Sentiments.

Om att stå sig själv närmast (III.1.45):

In the same manner, to the selfish and original passions of human nature, the loss or gain of a very small interest of our own, appears to be of vastly more importance, excites a much more passionate joy or sorrow, a much more ardent desire or aversion, than the greatest concern of another with whom we have no particular connexion.”

Och om att människan har visst intresse för andras välmående (I.1.1):

How selfish soever man may be supposed, there are evidently some principles in his nature, which interest him in the fortune of others, and render their happiness necessary to him, though he derives nothing from it except the pleasure of seeing it.”

Hade vi t.ex. brytt oss om tsunamioffren om de inte i så hög grad hade varit från Sverige? Men att vi brydde oss, det står helt klart.

Antalet registrerade besök per månad på denna blogg sedan dess start i november 2007:

Tack! Det är roligt med besökare. Och fler och fler blir det.

Ovan kan jag ses hålla i ett glas Mint Julep på en plantage i Louisiana. En utsökt drink, särskilt en varm dag. Recept:

4 cl bourbon (t.ex. Jack Daniel’s)
Färsk mynta
3 cl sockerlag
Sodavatten

Lägg myntabladen i glaset och tillsätt sockerlag. Muddla (mosa) bladen. Fyll glaset med is.
Häll på bourbon. Fyll upp med sodavatten. Garnera med mynta.

Idag berättade min 90-åriga mormor att hon hade haft en dröm om mig. Drömmen handlade om att jag hade förlovat mig med en kvinna vid namn Lina, men jag hade dröjt med att berätta det i ett år för att försäkra mig om att hon var rätt kvinna för mig. Hon visade sig vara perfekt. Hon reste med mig på olika konferenser och kunde alla möjliga och omöjliga språk.

Jag fick i vilket fall meddela att någon Lina inte var aktuell. Mormor är nog den enda som inte känner till punkt 7 om mig. Hon är trots allt medlem i Frälsningsarmén. Hon får fortsätta drömma om Lina. Mer verklig än så kommer Lina aldrig att bli.

I mitt badrumsskåp återfinns för tillfället dessa herrdofter:

1. Prada, Amber pour homme
2. Burberry, Brit for men
3. Abercrombie & Fitch, Fierce.

Måhända såg du, precis som jag, på tv-serien Dallas som ung? J.R. var min absoluta favorit i serien. Nå, i tisdags besökte jag Southfork, familjen Ewings ranch. Här kan jag beskådas bredvid den berömda poolen, i vilken Bobby motionssimmade och i vilken J.R. hoppade ned med John Ross när huset brann.

Bryan Caplan argumenterar för att människor som säger sig inte kunna kontrollera sitt eget beteende i själva verket ofta kan men inte vill. De värderar helt enkelt drickandet, ätandet, spelandet, sexandet etc. mer än annat. Men det kan de inte säga utan att framstå som egocentriska i omvärldens ögon. Jag tror att han har rätt i många fall. Det är ofta mycket bekvämt att gömma sig bakom beroendeepitetet. Då är det ju inte ens eget fel.

Se vad Peter Santesson-Wilson på ett relaterat tema skriver om nutidens diagnoshysteri.

I SvD återges läsarreaktioner på artikelserien om människor som har gått från att leva med någon av motsatt kön till att leva med någon av samma kön. Jag tycker att de illustrerar vikten av att homosexuella själva är öppna om sin läggning. Inte på ett demonstrativt sätt men på samma sätt som heterosexuella (utan att tänka på det) är öppna om sin läggning genom att tala om sina liv i vardagen. Detta för att visa heterosexuella att det hela inte är något konstigt och för att ge unga homosexuella mod att leva som de är utan skamkänslor av något slag. Det är inte hälsosamt att leva som smygis; och det är inte hälsosamt när bögar gifter sig med kvinnor för att ”passa in”. Inte minst är det destruktivt för kvinnorna.

För den som är intresserad har jag skrivit ned min egen ”kom ut”-berättelse här.

Trogna läsare av denna blogg ser att jag har bytt design. Jag hoppas att den nya formen mottas väl. Skälet till bytet är dels att jag har velat ha en stramare, mindre färgglad utformning som bättre reflekterar min personlighet, och dels att jag har velat ha en bredare textkolumn, så att större bilder får plats.

Se mig i ett kort videoklipp rekommendera en strålande bok.

Denna eftermiddag tillbringades på stan med mina kära föräldrar. Jag noterade, en passant, två saker, en tilltalande och en repellerande.

Den tilltalande saken: Den fina killen med hängbyxor och brun hoodie som satt bredvid oss på L’Angolo (cafét på Engelbrektsplan). Jag tog ett (dåligt, eftersom jag ville vara diskret) smygfoto med mobilen:

Den repellerande saken: Att se en skylt utanför Blue Moon Bar på Birger Jarlsgatan där det angavs en minimiålder på 27 år för att komma in. Hemskt! Jag vill enbart gå till ställen där alla är maximalt 27 år.

(Ju större storlek på ämnet, desto fler inlägg handlar om det.)

Jo, Blogge Bloggelito brukar utmana – han ifrågasätter, avslöjar, kritiserar, dissikerar och levererar oblygt sanningar om än det ena, än det andra. Men denna gång handlar utmanandet om att han ber en del andra bloggare att ange sju stycken personliga sanningar. Här följer mina. Den första skäms jag för; nummer två och tre är kanske inte helt optimala; men nummer fyra till sju är jag synnerligen nöjd med.

1. Jag har ett förflutet som pingstvän. Men i mitten av 1990-talet såg jag ljuset och blev rabiat ateist.

2. Jag är småsnål i vardagen. Jag älskar Lidl och äter nästan aldrig lunch ute. I så fall helst på McDonald’s.

3. Jag är introvert. Jag har svårt för att små- och mingelprata, särskilt med personer jag inte känner, och värdesätter en hel del ensamhet.

4. Jag är elitist. Eliten bör styra (eller besluta att andra får styra själva), och jag ser mig som en del av den.

5. Jag bekymras av bukfetma. Därför har jag övergått till löpband; tidigare simmade jag, med otillräcklig kaloriförbrännande effekt.

6. Jag dyrkar ungdom. Ålderdomlig ”erfarenhet” och ”visdom” imponerar inte på mig. Ålderdom innebär förfall av kropp och själ.

7. Jag är homosexualist. Ja, en sann sodomit, helt enkelt.

Så här ser jag dessutom ut (känsliga själar varnas!):

Jag har alltid haft en något komplex inställning till att fika. (Och jag avser nu inte den något ålderdomliga betydelsen att fika efter, vilket betyder att ivrigt trakta efter. Den typen av fika har jag en helt icke-komplex inställning till. Nej, jag menar det moderna fenomenet fika.) Jag har fem skäl till att inte känna mig helt bekväm med det.

1. Fika är i regel förknippat med intagandet av kaffe. Jag tycker inte om och dricker därför inte kaffe. Förvisso finns nästan alltid alternativa drycker, så detta är trots allt ett överkomligt problem.
2. Fika är vidare i regel förknippat med inmundigande av bakverk. Min inställning till bakverk är tudelad. Å ena sidan tycker jag om kladdiga chokladbakverk och tårta – vilket är ett problem. För lilla magens omfång. Å andra sidan ogillar jag klassiska svenska kakor, som ofta erbjuds i hembakt form. Det är också ett problem, för äter man dem inte sårar man den som bakat verken.
3. Fika handlar ofta om att sitta ned och titta på någon i en stund och att konversera med denne. Det är förstås behagligt om det är någon man känner och trivs med; men det är synnerligen obehagligt om det är någon man inte känner och är osäker på om man trivs med (eller är säker på att man inte trivs med).
4. Fika äger ofta rum på tider under dagen då man har mer produktiva saker att göra, och man tvingas av det sociala trycket iväg från dessa. Lunch och middag äter man ändå, så att träffa någon för att inta dessa måltider tar inte direkt tid från arbete eller annat viktigt.
5. Slutligen har fika, åtminstone i vissa kretsar, kommit att få betydelsen dejt. Eftersom jag har förkastat den romantiska kärleken och inte dejtar känns en sådan förståelse av fenomenet minst sagt besvärande.

Jag kan slutligen meddela att jag ibland faktiskt fikar. Men mycket sällan jämfört med genomsnittssvensken, det kan jag nästan lova. Och så gott som enbart med personer jag vet att jag verkligen trivs med och njuter av att konversera med. Och enbart på ställen med chokladbollar och te.

Jag har nästan helt slutat att tala i telefon med människor. Det är lite för direkt, lite för påträngande, ofta direkt störande. Kommunikation via sms/mms eller nätet är helt klart att föredra. Då läser man och svarar när man själv vill och med lite eftertanke. Glädjande nog tycks svenskarna i allmänhet dra ner på ringandet:

Sms-trafiken ökar hela tiden. Svenskar skickar allt oftare sms eller mms i stället för att ringa, säger Charlotte Züger, kommunikationschef för mobila tjänster på Telia Sonera.

Återstår bara att få alla försäljare att sluta ringa. De verkar mer svårövertygade (trots min Nix-registrering).

Du kanske tillhör den skara som ger nyårslöften om att banta? (Det gör inte jag, men det beror inte på att jag inte skulle vilja få bort lite magfläsk.) Om det inte lyckas så bra kanske du kan förbättra stämningsläget något genom att, likt Edina Monsoon, intala dig följande:

I am thin and gorgeous!

Och om inte det hjälper kanske shopping kan erbjuda tröst. Som Edinas väninna Patsy Stone uttrycker det:

You can never have enough hats, gloves and shoes.

Jag avger aldrig nyårslöften – nej, inte löften överhuvudtaget (om jag inte avkrävs dem på ett väldigt insisterande sätt, i vilket fall jag ibland kan lova saker av strikt pragmatiska skäl). Skälet är att jag ser mitt jag idag och mitt jag imorgon som två olika personer, och jag kan inte gå i god för vad jag imorgon vill göra, lika lite som jag kan gå i god för vad någon annan vill göra. Jag finner därför inte bara nyårslöften lätt osmakliga utan även s.k. vigsellöften. Det går helt enkelt inte att trovärdigt lova att vara någon trogen hela livet.

Möjligen kan ett löfte göra det något mer sannolikt att en viss handling utförs/inte utförs jämfört med om ett löfte inte avges, i den mån jag imorgon bryr mig om mitt rykte. Men  jag idag, eller någon annan, vet inte om eller i vilken mån jag imorgon gör det. Och det känns i vilket fall bedrägligt att lova något vars realisering endast därigenom blir något mer sannolik.

Förresten: Den analytiska uppdelningen på jag idag och jag imorgon kan förklara beteenden som man ångrar. Jag idag vill äta godis men jag imorgon (som har blivit tjock) tycker inte att det var en bra idé. Det är dock inte självklart vilket jag som bör bestämma. Paternalister utgår alltid ifrån att preferenserna hos jag imorgon ska ha lexikografiskt företräde, men är det rimligt?

Martha Nussbaum skriver om filosofen Bernard Williams:

Over the years I began to notice that he was never angry (whereas I am angry more or less all the time). Contempt, world-weariness, cynicism, even an irritability linked to the world-weariness, but never just anger, the sense that wrong has been done and that one had better go out and right it. I think his non-angry attitude to tragedy was of a piece with his critique of the Enlightenment: doing good for a bad world did not energize him, because his attitude to the world was at some deep level without hope. The world was a mess, and there was no saving or even improving it. It was childish, naïve, to suggest that improvement was possible. (His liberal politics were difficult to reconcile with this view, and this perhaps explains his increasing withdrawal from politics and even political thinking in later life.) Nietzsche called this attitude amor fati and connected this embracing of necessity with a kind of cheerfulness, the cheerfulness that comes when we abandon the hope of real change.”

Jag känner igen mig: jag blir nästan aldrig arg jag heller; och jag ser allt som händer som det enda som kunde hända, vilket gör att man lika väl kan (försöka att) ta det med ro.