Nonicoclolasos

De ”mjuka” paternalisterna framställer sig som förespråkare av en mildare, mindre tvingande form av paternalism. Mario Rizzo och Glen Whitman menar i ”Little Brother Is Watching You: New Paternalism on the Slippery Slopes”, publicerad i Arizona Law Review, att det är sannolikt att denna paternalism, genom sluttande plan-mekanismer, banar väg för paternalism av den hårda varianten. De finner det särskilt problematiskt att de mjuka paternalisterna nedtonar vissa distinktioner, som utgör spärrar för hård paternalism, i synnerhet distinktionen mellan frivilliga och icke frivilliga val och distinktionen mellan val som görs av privata individer och val som görs av statliga företrädare. Som Whitman uttrycker det:

To put it another way, the new paternalists often say that people are subject to ”framing effects” that alter their choices. Indeed, they say that such framing effects are evidence of irrationality. Yet they are exploiting a framing effect in their advocacy of new paternalism. They encourage us to adopt a conceptual frame that relies on gradients, rather than a conceptual frame that highlights important distinctions.

Nyligen gav sig professor Edmund Phelps på keynesianerna. Professor Casey Mulligan gör nu detsamma. Keynesianerna, med Paul Krugman och Brad DeLong i spetsen, hävdar att fallande efterfrågan har minskat sysselsättningen; han menar att det är mer troligt att kausaliteten går i motsatt riktning. Vem som har rätt har rätt stora policyimplikationer.

Jag är en stor brödälskare. Inte minst när jag går på restaurang njuter jag av goda brödbitar före och under maten. Frank Bruni föreslår att restauranger ska ta betalt för brödet. Han anför två argument:

1. Brödet kostar de facto, och alla får annars betala oavsett konsumtionsnivå. Det är varken effektivt eller rättvist.
2. Om restauranger tar betalt för brödet kommer de (tvingas) att erbjuda bröd av högre kvalitet.

Jag finner förslaget tilltalande. Därtill kan läggas att jag har en tendens att äta väldigt mycket bröd, vilket ofta gör mig onödigt mätt. Att betala för brödet skulle hämma mitt ätande något, till fördel för den totala matupplevelsen och välmåendet därefter.

Ibland kan subtila mekanismer påverka hur mycket vi litar på andra människor. En ny studie, ”Attractiveness Qualifies the Effect of Observation on Trusting Behavior in an Economic Game”, publicerad i Evolution and Human Behavior, finner att observation och skönhet spelar roll:

Here, we tested the effects of cues of observation on trusting behavior in a two-player Trust game and the extent to which these effects are qualified by participants’ own attractiveness. Although explicit cues of being observed (i.e., when participants were informed that the other player would see their face) tended to increase trusting behavior, this effect was qualified by the participants’ other-rated attractiveness (estimated from third-party ratings of face photographs). Participants’ own physical attractiveness was positively correlated with the extent to which they trusted others more when they believed they could be seen than when they believed they could not be seen. This interaction between cues of observation and own attractiveness suggests context dependence of trusting behavior that is sensitive to whether and how others react to one’s physical appearance.

Det är inte minst intressant att personer som är vackra litar mer på andra när de vet att de observeras, som om de förväntar sig att andra kommer att bete sig bättre mot dem (pga. deras skönhet). Detta tycks vara en korrekt förväntan, enligt tidigare forskning. Man kan här notera en fördel av att vackra människor bemöts positivt pga. sitt utseende.

För en översikt om tillitsforskningen, se ”Tillitens ekonomi” av mig och Henrik Jordahl, publicerad i Ekonomisk Debatt.

Vissa är bekymrade över den låga fertiliteten i många västländer. Hur kan den ökas? En metod skulle kunna vara att göra barnomsorgen, och därmed ytterligare barnanskaffning, billigare. I en ny studie av effekten på fertiliteten i Sverige av införandet av maxtaxan 2001, ”Cheaper Child Care, More Children”, finner Eva Mörk, Anna Sjögren och Helena Svaleryd, som titeln subtilt antyder, följande:

A typical household planning another child experienced a reduction in expected future child care costs of SEK 106,000 (USD 17,800). This reduction resulted in 3–5 more child births per 1,000 women during an 18 month period, which corresponds to a 4–6 per cent increase in the birth rate.

Det verkar med andra ord gå att påverka barnalstringens omfattning med ökade subventioner av barnomsorgen. Tre reflexioner:

• Om man vill öka fertiliteten bör denna metod jämföras med andra, som kanske kan ge ännu större effekt.
• Maxtaxan visade sig också ha en annan effekt: den gav, efter det att den utlovades, Socialdemokraterna ett ökat antal röster.
• Man kan ifrågasätta målet att öka fertiliteten. Gör man det får man i och för sig också användbar kunskap genom studien ovan.

Forskningen har haft svårt att finna belägg för att bistånd bidrar till en bättre välståndsutveckling i fattiga länder. Men kanske har biståndet minskat inkomstojämlikhet och fattigdom? En ny studie, ”Can Foreign Aid Reduce Income Inequality and Poverty?”, publicerad i Public Choice, finner följande:

[W]e find that aid by itself does not appear to have a statistically significant effect on inequality and poverty reduction. While both our simple cross-section approach and our dynamic panel estimation seem to suggest that good institutions may be necessary for aid to reach the poor, we fail to detect any robust impact of foreign aid in this regard, even when institutional quality is taken into consideration.

Nedslående.

Den finansiella krisen illustrerar, anser många, att marknadsekonomins aktörer lätt gör fel när det gäller att ta risker. Det må så vara, men erbjuder nya regleringar hopp om färre misstag framöver? Jeffrey Friedman och Wladimir Kraus förhåller sig tveksamma till det:

One lesson of the financial crisis, then, is that regulators, like bankers, are human. Nobody can flawlessly predict the future, but regulators—like bankers and other businesspeople—have no choice but to try.

There is a difference, however. Competing businesses may pursue a variety of strategies based on divergent risk/reward assessments. … By behaving heterogeneously in order to compete with each other, capitalists spread society’s bets among a variety of ideas about the location of risk and reward.

Capitalists as a group aren’t smarter or better at predicting the future than regulators are, and when capitalists fall victim to the herd mentality, they may homogeneously converge on a mistaken prediction. This is a danger, but regulations aggravate it. Of necessity, a regulation homogenizes capitalists’ behavior. Prudential bank regulation, for instance, imposes one idea about risk on the whole banking system, skewing the various risk/reward calculations of all bankers in a direction the regulators deem safe. If the regulators turn out to be mistaken, as they were in 2001, they put the whole system at risk.

Tänkvärt.

Thomas Bodströms arbete som advokat har uppmärksamats på senare tid. Vissa har kritiserat honom för advokatarbetet, då de anser det stjäla tid och kraft från det politiska förtroendeuppdraget; andra har funnit det berömvärt med en politiker som har en fot kvar i den så kallade verkligheten. Oavsett hur man värderar detta med dubbla arbeten (det finns argument för att de både kan öka och minska politikers kvalitet) visar en ny studie, ”Politicians’ Outside Earnings and Electoral Competition”, publicerad i Public Choice (preliminär gratisversion här), att bland tyska politiker är förekomsten av ”externa uppdrag” negativt relaterad till graden av politisk konkurrens, med vilket avses skillnaden i röstandel mellan direktvalda förbundsdagsledamöter och de som kom tvåa.

Intuitionen om ett samband uttrycks på följande vis:

While voters usually cannot observe the amount of time devoted to outside work, they can punish politicians for neglecting their responsibilities and pursuing their private business by voting them out of office. Consequently, when deciding on the optimal level of private sector activities, elected politicians will weigh the gains from outside work against the increased risk of not being reelected. If political competition is weak, the probability of reelection is high, and the marginal benefit from political activity is low. In contrast, if competition strengthens and electoral races are close, the marginal benefit of political work tends to be high. Consequently, electoral competition affects the tradeoff between political activity and work in the private sector. If competition gets stronger, politicians reallocate time from outside work towards political activity, and outside earnings decrease. In this perspective, electoral competition limits political rents and/or shirking.

Det empiriska resultat är i linje med detta resonemang:

We find that a ten-percentage-point decrease in the vote margin decreases annual outside income over a four-year term by about 17,000 Euros on average.

En metod för att påverka förekomsten av externa uppdrag är alltså att ändra graden av politisk konkurrens. Det kan vara bra att veta, såväl för Bodströms kritiker som för hans understödjare. Frågan är dock hur politisk konkurrens för en svensk riksdagskandidat, som verkar i ett annat valsystem än det tyska, ska definieras. En möjlighet är att se till partiernas interna ”primärvalsystem”, i den mån sådana tillämpas. En annan är att se till andelen personröster. En tredje är att se till konkurrensen mellan listor. Det kanske finns andra, och bättre, ansatser?

Vissa definierar rättvisa i termer av inkomststkillnader. Att bry sig om sådana skillnader kanske emellertid inte är att rekommendera. Enligt den nya studien ”Life Satisfaction and Relative Income” gäller nämligen detta:

Subjects who judge comparisons to be important are … significantly less happy than subjects who see income comparisons as unimportant.

Ekonomipristagaren Edmund Phelps är inte förtjust i krav på mer stimulansåtgärder:

The fallacy of the ”Keynesians” is their premise that all slumps, all of the time, are entirely the result of ”co-ordination problems” – mis-expectations causing a deficiency of demand. Having modelled the effects of expectations decades ago, I know they have consequences. I agree that companies appeared to underestimate the cutbacks and price cuts of competitors on the way down. That excessive optimism signalled deficient demand for goods and labour. So any stimulus then may have had a Keynesian effect. By now, though, such optimism has surely been wrung out of the system. To pump up consumer or government demand would force interest rates up and asset prices down, possibly by enough to destroy more jobs than are created.

Förvisso ger han även neoklassikerna en smäll. Han rekommenderar keynesianer att läsa mer Keynes och neoklassiker att läsa mer Hayek.* Han är dessutom pessimist och tror inte på en snar ekonomisk återhämtning.

*Varför inte börja med ”Economics and Knowledge” och ”The Use of Knowledge in Society”?

Nyligen tog jag denna bild utanför Hemköp i Tranås:

Som läsare av denna blogg känner till är jag dock skeptisk till rättvisemärkning som metod för att förbättra tillvaron för världens fattiga (se här och här). Nu har fil dr Helena Johansson analyserat frågan, i rapporten ”Vad uppnås med rättvisemärkning?”.

Rapporten tycks mig balanserad. Den pekar på en del positiva effekter av rättvisemärkning, som att de som omfattas av den i viss mån skyddas mot fall i världsmarknadspriser, att förhandlingsstyrkan hos jordbrukarna stärks gentemot uppköparna och att resurser till bl.a. skolor tillkommer. Men betydande nackdelar finns också, t.ex. att rättvisemärkningen aldrig kommer att kunna omfatta mer än en liten andel jordbrukare, att systemet konserverar en ineffektiv, småskalig jordbruksstruktur och att de jordbrukare som inte omfattas (de kanske allra fattigaste) kan få det ännu sämre.

Ett viktigt påpekande:

Det är dessutom viktigt att rättvisemärkning inte förleder människor att tro att vanlig handel är till nackdel för uländerna. Konventionell handel har, på grund av sin omfattning, möjlighet att lyfta många fler människor ur fattigdom än Fairtrade. Skulle rättvisemärkning leda till att konsumenterna avstår från att köpa arbetsintensiva varor som importerats från utvecklingsländerna får det en negativ effekt på fattiga jordbrukares och arbetares inkomster och försörjningsmöjligheter.

Jag köper inte rättvisemärkta varor. Även om vissa positiva effekter uppnås genom märkningen, har den också negativa effekter. Därtill ska alternativkostnadsperspektivet läggas: De extra pengar som läggs på dyra rättvisemärkta produkter kan användas på andra sätt till gagn för världens fattiga, t.ex. donationer till Läkare utan gränser och Hand in Hand.

Inom nationalekonomin uppmärksammas ofta förekomsten av asymmetrisk information, men också att formella institutioner, i form av lagregler och rättssystem, kan få marknader att fungera väl ändå. Nu visar ny forskning av Trevon Logan och Manisha Shah på ett något udda område, manlig prostitution, att det ibland kan vara tillräckligt med informella institutioner för att säkerställa ärlighet i transaktioner och en fungerande prisbildning. Studien heter ”Face Value: Information and Signaling in an Illegal Market”, och i en populärvetenskaplig kommenterar rapporterar forskarna:

We found … that the market for male sex work is well regulated, informally, by the principals. Clients police escorts in two ways – through posts to independent client-owned forums and through detailed reviews of escort services on the escort websites, which are linked to the respective escort’s specific advertisement. … While informal enforcement is ubiquitous, is it enough to get the prices right? We found that it is. We find that this illegal market values information just as much as legal markets where truth-in-advertising and subsequent contracts are rigorously enforced. Interestingly, the price premium we estimate for the total number of pictures in escort advertisements (about a 1.5% increase in the price for every picture) is quite similar to the premium for pictures estimated by Gregory Lewis (2009) for used automobiles on eBay.com. That information has a value in any market is quite intuitive, but that it has such a large value in an illegal market is unexpected. In particular, we find that the market does not respond to all types of information – the premium to information in this market is driven entirely by face pictures, which command a premium in excess of 3% per face picture.

Slutsatsen är att marknader kan fungera även vid asymmetrisk information och utan formellt juridiskt skydd så länge information kan delas och spridas på ett effektivt sätt, i det här fallet via Internet. Fascinerande, om än inte förvånande.

En del av regelverket för arbetslösa säger att man måste söka jobb för att få ersättning. Bryter man mot den regeln straffas man. Vad blir effekten för dem som straffas? En ny studie av Gerard van den Berg och Johan Vikström, ”Monitoring Job Offer Decisions, Punishments, Exit to Work, and Job Quality”, undersöker saken med svenska data:

We find that sanctions have adverse effects on post-unemployment outcomes. On average, they cause individuals to accept jobs with a lower hourly wage and less working hours per week. The estimated average reduction in the accepted wage is almost 4%. The probability to move into full-time employment decreases with about 15%. … Sanctions causally increase the likelihood of the acceptance of a job at a lower occupational level. Such decisions are to some extent irreversible, in which case they involve a permanent human capital loss. … Concerning the effects of sanctions on the transition rate into work, we find a significant positive effect. On average, this involves a 23% increase.

Kan detta ses som att regelverket framtvingar en avvägning mellan, å ena sidan, fortsatt arbetslöshet och väntan på ett ”bra” (välbetalt, heltidsbaserat och utbildningsmatchat) jobb och, å andra sidan, accepterande av ett ”mindre bra” jobb? I så fall, är det bra eller dåligt, i ett samhällsekonomiskt perspektiv, att individer leds att hitta och acceptera ”mindre bra” jobb?

Ett vanligt argument för ett starkt och långvarigt upphovsrättsskydd är att det stimulerar artister, konstnärer, författare och kompositörer att skapa nya verk som alla kan njuta av. Men är den effekten entydig? Inte enligt en ny analys i ”Artistic Creation and Intellectual Property” av Francisco Alcalá och Miguel Gonzalez-Maestre. Med ett långvarigt skydd gynnas ”superstjärnorna”, men dessa stjärnor kommer därför också att kunna och vilja göra det svårt för nya artister etc. att ta sig fram. Forskarna beskriver sin analys så här:

The paper builds an overlapping-generations model of artists with three features: (i) the number of highly talented artists in a given period is positively linked to the number of young artists starting the career in the previous period; (ii) artistic markets are superstar markets; iii) promotion expenditures play an important role in determining market shares. In this framework, the paper analyzes the consequences for high-quality artistic creation of changes in the length of the copyright term, increases in market size, and progress in some communication technologies. It is shown that increasing superstars’ returns do not always increase the expected return to starting an artistic career. As a result, in the long run, longer copyrights do not always stimulate artistic creation.

Det finns en tendens i debatten om upphovsrätt att inta dogmatiska hållningar, antingen att copyright etc. är entydigt gynnsam eller att copyright etc. är entydigt negativ för skapandet. Jag tror att det är dags för lite mer ödmjukhet.

Se även inläggen ”Splittring om fildelning” och ”Behövs upphovsrätt för musik?”.

Robert Frank och andra (se länkar nedan) hävdar att konsumenter bryr sig om status och att det leder till en tävlan med negativa välfärdseffekter. Därför bör staten, anser de, införa progressiva konsumtions- eller inkomstskatter, som dämpar arbets- och konsumtionshetsen, för allas bästa.

Nu visar Kenneth Arrow och Partha Dasgupta, i ”Conspicuous Consumption, Inconscpicuous Leisure”, publicerad i Economic Journal (preliminär gratisversion här), att detta är en förenklad analys:

It is commonly argued that because relative consumption appears to matter to people, they must be involved in a ”rat race”: people work harder and consume more than they would have were optimum public policies in place. But although consuming more today would improve one’s relative consumption now, it would worsen one’s relative consumption in the future. In this article we identify the structure of felicity functions for which the two effects offset each other exactly. The finding goes some way toward explaining why, while household surveys suggest that relative consumption matters, the consumption behaviour of households has not pointed unambiguously to the presence of relative consumption effects.

En lärdom tycker jag är att nationalekonomer bör vara försiktiga med att förespråka policyrekommendationer när den teoretiska grunden är outvecklad och när de empiriska resultaten inte är tydliga i någon viss riktning.

Se även inläggen ”Hur stort hus vill du ha?”, ”Att få det bättre än andra”, ”Ska sport och smink beskattas?”, ”Statustävlan kan gynna miljön”, ”Två typer av egenkärlek” och ”Ett samhälle utan social rörlighet”.

Man kan tänka sig både positiva och negativa ekonomiska effekter av kulturella olikheter i en region. På den positiva sidan kan olikheter leda till att fler perspektiv och innovationer kommer fram; på den negativa sidan kan olikheter leda till konflikter och antagonism, vilket försvårar samarbete.

En ny studie, ”Cultural Diversity and Economic Performance: Evidence from European Regions”, undersöker saken empiriskt. Två mått på olikhet används: dels andelen utlänningar i en region, dels ett fraktionaliserings-
index som mäter sannolikheten för att två slumpmässigt valda individer är av olika grupptillhörighet. Resultat för undersökta regioner inom EU-15:

[W]e find that diversity is positively correlated with productivity. Moreover, we find evidence that causation runs from the former to the latter.

Det verkar som om en blandad befolkning inte är något att rädas från ett effektivitetsperspektiv.

Mona tar till orda:

Dit [till ökad sysselsättning] når inte Sverige genom att låna till skattesänkningar, mest till den rikaste tiondelen av befolkningen. Det är ansvarslöst. Vi socialdemokrater sätter i stället jobben först.

Jag rekommenderar Mona att läsa Finanspolitiska rådets kommentar till regeringens budgetproposition:

En förstärkning av jobbskatteavdraget utgör ett centralt förslag i budgetpropositionen. Vi har i våra två årsrapporter analyserat de tidigare jobbskatteavdragen och då delat regeringens bedömning att de är en effektiv metod att öka sysselsättningen på lång sikt. Erfarenheterna av jobbskatteavdrag från särskilt USA och Storbritannien är goda: ett antal utvärderingar tyder på att sådana skattesänkningar varit verkningsfulla. Det finns också makroekonomisk forskning som kan tolkas som att jobbskatteavdrag kan minska risken för att en tillfällig konjunkturnedgång ska leda till bestående högre arbetslöshet.

Därtill borde Mona bekanta sig med forskning som visar att skattesänkningar kan stimulera ekonomin (i BNP-termer) minst lika bra som utgiftsökningar.

Man kan mot bakgrund av denna forskning fråga sig varför det är ”ansvarslöst” att ”låna till skattesänkningar” som ökar sysselsättningen medan det tydligen inte är ansvarslöst att, som Socialdemokraterna föreslår, låna till skattesänkningar till pensionärerna och till höjd a-kassa, två åtgärder som kan förväntas minska sysselsättningen.

Media: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, Expr.
Se även Den hälsosamme ekonomisten om utanförskapets storlek.

Trots vad många, inte minst Mona Sahlin och Thomas Östros, hävdar finns goda belägg i forskningen för att skattesänkningar förmår stimulera ekonomin minst lika bra som utgiftsökningar. Nu finns ytterligare en studie, av Harvard-ekonomerna Alberto Alesina och Silvia Ardagna, ”Large Changes in Fiscal Policy: Taxes Versus Spending”, som fastslår detta:

We examine the evidence on episodes of large stances in fiscal policy, both in cases of fiscal stimuli and in that of fiscal adjustments in OECD countries from 1970 to 2007. Fiscal stimuli based upon tax cuts are more likely to increase growth than those based upon spending increases.

Politisk retorik som går på tvärs med aktuell forskning, hur ska man se på sådan?

Bonusdebattens vågor går höga. I Dagens Industri (22 oktober, s. 9) säger Jacob Palmstierna:

Man ska helst vänta fem år med att betala ut bonus men helst skulle jag se ett system med bonuskonton som inte utfaller förrän vid pension och absolut inte om man slutar. Det garanterar långsiktigt värdebyggande.

Nu kommer ett nytt förslag, i linje med detta tänkande, på hur man ska kunna ge företagsledare incitament att driva företag på ett långsiktigt gynnsamt sätt: dynamiska incitamentskonton! Vad menas?

The CEO’s expected pay is escrowed into an account, a fraction of which is invested in the firm’s stock and the remainder in cash. The account features state-dependent rebalancing and time-dependent vesting. It is constantly rebalanced so that the equity fraction remains above a certain threshold; this threshold sensitivity is typically increasing over time even in the absence of career concerns. The account vests gradually both during the CEO’s employment and after he quits, to deter short-termist actions before retirement.

Fördelen här är bl.a. att kontots värde påverkas av företagets utveckling på lång sikt, även efter det att företagsledaren har lämnat det, i och med att hon bara kan få ut en viss andel av kontot i varje tidsperiod. Kan detta (fint teoretiskt härledda) förslag fungera i praktiken?

Se även inlägget ”Bidrog bankbonusar till krisen?” (med efterföljande diskussion).

Vad förklarar värnpliktens fortsatta användande i många länder, trots negativa effekter på högre utbildning och tillväxt? I en tillgänglig översikt, ”The Political Economy of Conscription”, som kommer att ingå i The Handbook on the Political Economy of War, presenterar Panu Poutvaara och Andreas Wagener nationalekonomisk forskning som hjälper till att besvara frågan:

Political economy explanations for the use of conscription in democratic regimes have a somewhat mixed record. While some evidence suggests that conscription is welcomed as a way to shift a tax burden to a minority, the changes in public opinion suggest that this is only part of voter considerations. … In democratic systems, the military draft continues to be maintained not least due to some inertia in the political process. The draft cannot be abolished in an intergenerationally Pareto-improving manner and special interest groups voice their ”concerns” against its abolition loudly which contributes to the maintenance of the status quo.

Men med bas i omsorg om humankapitalbildning och välståndsutveckling, samt med grund i ett moraliskt ifrågasättande, har allt fler kommit att ifrågasätta värnplikten, och allt fler länder avskaffar eller begränsar den nu. Det är inte alltid de högljudda intressegrupperna lyckas blockera reformer.

En klassisk vänster-högerkonflikt rör ägande av företag. Under de kommunistiska decennierna i östra Europa ägde och drev staten en stor mängd företag, som sedan i de flesta fall kom att privatiseras. Även i Kina har en del privatiseringar skett. Hur har det gått för företagen sedan dess? En ny studie, ”The Effects of Privatization and Ownership in Transition Economies”, publicerad i Journal of Economic Literature, finner följande:

The effect of privatization is mostly positive in Central Europe, but quantitatively smaller than that to foreign owners and greater in the later than earlier transition period. In the Commonwealth of Independent States, privatization to foreign owners yields a positive or insignificant effect while privatization to domestic owners generates a negative or insignificant effect. The available papers on China find diverse results, with the effect of nonstate ownership on total factor productivity being mostly positive but sometimes insignificant or negative.

Effekterna varierar alltså, beroende på om de privata ägarna är utländska eller inhemska, beroende på vilket land privatiseringen äger rum i och beroende på tidsperiod. Att det har gått bättre i östeuropeiska länder än i Ryssland och andra tidigare sovjetstater kan, menar forskarna, ha att göra med den institutionella kvaliteten: de förra länderna har t.ex. närmat sig EU, har en starkare rättsstat och har lägre korruption. Att utländska ägare ger bättre utfall kan bero på att de har bättre kunskaper och fler erfarenheter, samt att de står friare i förhållande till den inhemska politiska makten. Privatiseringar kan alltså vara gynnsamma, men bara under vissa villkor.

Se även inläggen ”Ska staten köpa Volvo?” och ”Handlar privatiseringar om ideologi?”.

FN har släppt den senaste versionen av Human Development Index (HDI), som är tänkt att mäta livskvalitet i olika länder på basis av välstånd, hälsa och utbildning. The Economist skriver:

Of the 116 nations for which there are data, Mozambique has improved the most, scoring almost 50% higher in the 2007 index than it did in 1990. Many other African countries have also seen increases in their quality of life. China has seen its score rise by 27% on the back of strong economic growth.

Här är en figur:

Det är förstås glädjande att så många afrikanska länder har utvecklats positivt på senare år – det visar att situationen inte är hopplös där.

Se dock Justin Wolfers och Bryan Caplans problematiseringar av HDI som mått.

Hur påverkar etniska skillnader i befolkningen människors inställning till omfördelning? En ny litteraturöversikt av Holger Stichnoth och Karine Van der Straeten, ”Ethnic Diversity and Attitudes Towards Redistribution: A Review of the Literature”, som särskilt tar upp de senaste årens experimentella resultat, fastslår följande:

[A]lthough numerous studies document a negative and statistically significant relationship, most of these studies do not point to a quantitatively important role for ethnic diversity in shaping natives’ preferences for redistribution. In most studies, the association is much weaker than for other factors such as own income (current or expected) or beliefs about the role of effort versus luck in determining this income.

Att inte bara lägga vikt vid statistisk signifikans utan också vid storleken på de skattade koefficienterna är helt i linje med Deirdre McCloskeys och Stephen Ziliaks återkommande råd. Att etniska skillnader spelar roll men en liten roll för stödet för omfördelning är viktigt att klargöra. Personer som vurmar för välfärdsstaten bör därför inte i särskilt hög grad rädas invandring, i alla fall inte av detta skäl.

Den s.k. Laffer-kurvan illustrerar att skattesatser kan vara så höga att en sänkning kan öka skatteintäkterna:

Frågan är om skattesatserna ligger till höger eller vänster om de nivåer, t*, som maximerar skatteintäkterna. En ny studie av Mathias Trabandt och Harald Uhlig, ”How Far Are We From the Slippery Slope? The Laffer Curve Revisited”, finner att skattesatserna för både arbets- och kapitalinkomster ligger till vänster om t* i USA och EU-14. Dvs. höjningar av de skattesatserna där skulle höja skatteintäkterna. Dock finner forskarna att kapitalinkomster i Danmark och Sverige beskattas hårdare än t* – en sänkning skulle alltså ge högre skatteintäkter. Förvisso kan man ifrågasätta målet att maximera skatteintäkterna, men om man nu av något outgrundlig anledning skulle vilja göra det är det bra att veta i vilken riktning skattesatserna ska ändras.

Max Weber menade i The Protestant Ethic and the Spirit of Capitalism att protestantismens betoning av en strikt arbetsetik i hög grad förklarar protestantiska länders tidiga ekonomiska framgångar. En ny studie, ”Was Weber Wrong? A Human Capital Theory of Protestant Economic History”, publicerad i QJE, presenterar en alternativ teori:

Protestant economies prospered because instruction in reading the Bible generated the human capital crucial to economic prosperity. We test the theory using county-level data from late-nineteenth-century Prussia, exploiting the initial concentric dispersion of the Reformation to use distance to Wittenberg as an instrument for Protestantism. We find that Protestantism indeed led to higher economic prosperity, but also to better education. Our results are consistent with Protestants’ higher literacy accounting for most of the gap in economic prosperity.

Detta resultat stämmer väl överens med Ed Glaesers konstaterande:

[N]o variable from 1900 better explains success in 2000 than investment in education.

Läskunnighet och utbildning är följaktligen synnerligen viktiga för långsiktig ekonomisk framgång.

Tips: Henrik Jordahl.

Keynes verkar ha förespråkat kontracykliska variationer i arbetsgivaravgiften – i ett brev till James Meade skrev han:

I am converted to your proposal … for varying rates of contributions in good and bad times.

Men är inte sänkningar av arbetsgivaravgiften i dåliga tider ett ”dyrt” sätt att stimulera sysselsättningen, då alla anställda, inte bara nyanställda, omfattas av sådan sänkningar? Vore det inte bättre att bara låta genuint nya jobb få lägre avgift? Professor Greg Mankiw menar att det knappast skulle fungera:

The problem is, how do you define a marginal job? You cannot simply say ”new hires.” In that case, company A fires Peter and hires Paul. Company B fires Paul and hires Peter. That kind of employment churn is, presumably, not what we are trying to encourage. … Also, how do you handle newly formed companies? Government should not penalize start-ups by subsidizing only employment by their incumbent competitors. But if new companies get the hiring credit, then existing companies are incentivized to create new wholly-owned subsidiaries in order to qualify for the tax break (while contracting employment in the parent company). Similarly, they are incentivized to outsource work to start-ups that get the credit.

I Sverige har vi Thomas Östros som hävdar att skattesänkningar inte kan stimulera ekonomin. I Cambridge (England) fanns och i Cambridge (Massachusetts) finns nationalekonomer av annan uppfattning.

Professorn i nationalekonomi vid Stanford University John Taylor uttrycker följande skepsis i ”The Lack of an Empirical Rationale for a Revival of Discretionary Fiscal Policy”, publicerad i American Economic Review:

A decade ago there was widespread agreement that fiscal policy should avoid countercyclical discretionary actions and instead should focus on the automatic stabilizers and on longer-term fiscal reforms that positively affect economic growth and provide appropriate government services, including infrastructure and national defense. In this paper I briefly summarized the empirical evidence during the past decade … Based on this review, I see no empirical rationale for a revival of countercyclical discretionary fiscal policy.

Jag anar att Anders Borg är förtrogen med de resultat Taylor presenterar, även om även han har svårt att stå emot politiska krav på finanspolitisk aktivism. Det jag saknar, när vissa budgetförslag nu läggs, är just analysen av effekterna på ekonomins grundläggande funktionssätt. Krisen får inte överskugga behovet av en ekonomisk politik som stimulerar tillväxt också i det längre perspektivet.

Se även inlägget ”En icke-keynesiansk professor”.

Få verk har påverkat den politiska filosofin som John Rawls bok A Theory of Justice, med dess lockande tanke om en slöja av okunskap bakom vilken människor väljer grundläggande principer för ekonomi och politik. En av de principer som Rawls menar att människor kommer att välja är den s.k. differensprincipen, som säger att ekonomisk ojämlikhet ska vara så ordnad, att den gynnar de sämst ställda. Detta har av många tolkats som att Rawls pläderar för en långt driven egalitarianism, med stark utjämning av inkomster och förmögenheter.

Ekonomipristagaren Edmund Phelps tillbakavisar i en färsk intervju i Journal of Economic Perspectives denna tolkning (s. 119–120):

One is that I came under the influence of John Rawls (1971). I was quite taken with his idea of maximin: that economic justice involves making the portion going to the person earning the least as high as it can be. I was just curious to see how that would play out in a mathematical model of taxation. At another level, I saw that Rawls was being portrayed in a distorted manner by people who wanted to use him for their causes. Some people wanted to use him as grist for their platform of egalitarianism, while I thought that what was interesting and especially distinctive about Rawls was that, yes he was in a sense an egalitarian, but he was paradoxically an egalitarian who was willing to tolerate a lot of inequality for the sake of those at the bottom of the heap. He was interested in the absolute rewards to the people at the bottom, not their relative rewards. I was fascinated when I stumbled on the result that the marginal tax rate on the last dollar of income of the highest earner should be zero because to leave it at some number above zero would mean foregoing the opportunity to cut a deal with that earner to work a little more in return for a cut in the marginal tax rate on the last dollar. In a way, I was showing people: don’t think that with Rawls you’re getting egalitarianism. If you’ve read his book, he’s really saying that he wants to deploy incentives to increase the amount of tax revenue in order to have the largest amount of funds possible for subsidies to lift up the contributors to the economy at the bottom of the heap.

Jag har alltid funnit det märkligt att svensk politisk debatt rymmer en väldigt grund, nästan icke-existerande, analys av begreppet rättvisa, trots att ordet används flitigt. Det finns andra förståelser i den filosofiska litteraturen än ”lika inkomst och förmögenhet för alla”. Rawls står för en sådan, annan förståelse, men det finns förstås många andra, alltifrån utilitaristiska till rättighetsetiska, som nästan helt lyser med sin frånvaro i debatten.

Man kan tycka att EU-länderna är rätt lika varandra i ett internationellt perspektiv, men trots det finner Luigi Guiso, Paola Sapienza och Luigi Zingales, i den nya studien ”Cultural Biases in Economic Exchange?”, publicerad i QJE, att kulturella skillnader föreligger och att de påverkar tilliten till människor från andra länder. Det har i sin tur ekonomiska konsekvenser:

We then find that lower bilateral trust leads to less trade between two countries, less portfolio investment, and less direct investment, even after controlling for the characteristics of the two countries. … Our results suggest that perceptions rooted in culture are important (and generally omitted) determinants of economic exchange.

Jag tycker om denna utvidgning av den nationalekonomiska analysen, där såväl formella som informella institutioner, liksom sociala faktorer, inkluderas i försök att förklara ekonomiska utfall. En fråga man kan fundera på i sammanhanget är hur kulturella skillnader mellan länder, och därpå baserad tillit, förändras i globaliseringens era. Religion kanske allmänt blir mindre viktigt inom EU, t.ex., och gemensam musik, tv och film kanske också homogeniserar kulturer. Vissa beklagar detta, då strömlinjeformningen ökar, men måhända öppnar större kulturell likhet för mer av samarbete och ekonomiskt rationella utbyten.

Jag har funnit dessa kommentarer till ekonomipriset, som i år alltså gick till Elinor Ostrom och Oliver Williamson, uppbyggliga:

• Lynne Kiesling
• Vernon Smith
• Mario Rizzo
• Pete Boettke
• Alex Tabarrok (om Ostrom)
• Alex Tabarrok (om Williamson)
• Jim Johnson
• Peter Klein
• Paul Romer
• Ed Glaeser

Kungliga Vetenskapsakademien har just meddelat att Elinor Ostrom och Oliver Williamson har tilldelats Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Ett utmärkt val, anser jag.

Ostroms forskning – t.ex. i boken Governing the Commons: The Evolution of Institutions for Economic Governance – visar att gemensamma resurser, som vatten, betesmark och fiskstockar, inte behöver leda till det som brukar kallas allmänningens tragedi, alltså till överutnyttjande. Traditionellt har två vägar anförts för att undvika tragedin: statligt eller privat ägande. Ostrom finner, på teoretisk grund och på basis av ett stort antal fallstudier, att frivilliga, gemensamma system för att styra och reglera användandet av dessa resurser, ofta på mycket lokal nivå, har vuxit fram och i många fall fungerar utmärkt. Samarbete kan alltså relativt spontant etableras människor emellan för att använda knappa resurser på ett sätt som gynnar de allra flesta.

Det finns förstås mycket annat att säga om pristagarna och deras forskning: se vidare KVA:s motivering.

Se även en intervju med Ostrom i Axess. Media: SvD, DN1, DN2, DN3, Expr, Sydsv, Dagen.

Sverige är på väg att avskaffa den allmänna värnplikten. Vad blir de samhällsekonomiska effekterna av det? En viktig sådan, nämligen effekten på efterfrågan på högre studier, analyseras i ”Does Military Draft Discourage Enrollment in Higher Education? Evidence from OECD Countries” av Katarina Keller, Panu Poutvaara och Andreas Wagener. På teoretisk grund finns skäl att förvänta sig en negativ effekt:

Military service diminishes the individual returns to human capital. If military service interrupts studies, it will take a longer time to complete higher education. In addition, previously acquired skills and knowledge may depreciate during military service, and their recovery would require extra education. Finally, military service shortens the active period on the job one has chosen. All these effects can be expected to reduce the amount of education (in particular, of post-secondary schooling) that a student desires to obtain.

Hur ser då de empiriska beläggen ut?

We show that for 22 OECD countries since the 1960s, the intensity with which military conscription is enforced has a statistically significantly negative impact on the acquiring of post-secondary education. … Our regressions indicate that for a one standard deviation decrease of the duration of military conscription or of the conscript share (i.e., by almost eight months or by one percent of the population), the share of the working-age population enrolled in post-secondary education would increase by at least 8 and 15 percent, respectively. As human capital is one of the driving forces behind economic growth and prosperity, at least OECD countries appear ill-advised to rely on conscription.

Regeringen och Sten Tolgfors åtgärd på detta område tycks alltså kunna bli gynnsam för Sveriges ekonomi i förlängningen.

Se även inlägget ”Värnplikten är inte överlägsen”.

Den pågående krisen har fått många att fundera på behovet av nya regleringar. Professor Ed Glaeser menar att det finns alternativ som mer effektivt kan lindra riskerna för alltför vidlyftiga finansiella affärer i framtiden:

Despite a few well-known exceptions, taxes generally beat regulations as a tool for correcting externalities. … The case for taxes, rather than regulation, can also hold in financial markets. Three years ago, Dwight Jaffee and I argued that the risks that Freddie Mac and Fannie Mae imposed on United States taxpayers could be handled either by limits or taxes on these institutions’ portfolios. Slapping an appropriate tax on these entities would have generated revenue and limited their desire to impose extra risks on the American taxpayer.

Denna uppfattning kan anses styrkas av risken för att regleringars utformning påverkas av intressegrupper och av att regleringar ofta kan kringgås.

Harvards Robert Barro och Charles Redlick undersöker bl.a. hur skattesänkningar påverkar välståndsutvecklingen i den nya studien ”Macroeconomic Effects of Government Purchases and Taxes”. De sammanfattar:

For data that start in 1950, we estimate that a one-percentage-point cut in the average marginal tax rate raises the following year’s GDP growth rate by around 0.6% per year.

Det finns en tendens i den svenska debatten att stirra sig blind på den statiska budgeteffekten samt på fördelningseffekter av ändrade skattesatser. Då missar man lätt den viktiga tillväxteffekt som Barro och Redlick finner. Kanske något för våra politiker att beakta, i landet med världens högsta marginalskatter.

Se även inläggen ”Avskaffad värnskatt utan kostnad” och ”Okunnighet om skattesänkningar”.

Mona Sahlin och Thomas Östros kritiserar regeringen därför att den ”lånar till skattesänkningar” och därför att den har ett högre budgetunderskott. Är inte denna kritik märklig mot bakgrund av följande?

1. (S) har tidigare kritiserat regeringen för att i den pågående krisen inte bedriva en tillräckligt expansiv politik. Är det då inte märkligt att berömma sig av ett lägre underskott, och en mindre expansiv finanspolitik? Kanske, svarar någon, menar (S) att enbart utgiftsökningar förmår stimulera ekonomin. Måhända, men i så fall har de fel.
2. (S) ska bilda regering, är det tänkt, med Vänsterpartiet. En snabbtitt på dess budgetmotion avslöjar budgetunderskott som är 17,8 miljarder högre än regeringens under kommande treårsperiod. Var finns kritiken mot detta partis fiskala ansvarslöshet?
3. (S) vill också ”låna till skattesänkningar” (till pensionärerna).
4. Ser man på hur den offentliga sektorns finanser har utvecklats på senare år ser man bl.a. att skuldsättningen trots allt inte var lägre på Mona Sahlins tid i regeringen – vilket bl.a. får en att undra om dagens regering är mer eller mindre ansvarslös än den förra.

Media: SvD, AB, Expr1, Expr2, Expr3, Dagen, Sydsv.

Thomas Östros vill öka generositeten i a-kassan, vilket beräknas kosta 14 miljarder kr. Regeringen vill sänka inkomstskatterna med 10 miljarder kr. Det senare kallar Östros ansvarslöst därför att ”man sänker skatten på lånade pengar”. Varför är det inte lika ansvarslöst att öka utgifterna på lånade pengar? Please explain.

Se även inlägget ”Okunnighet om skattesänkningar”. Media: Expr, AB, DN, Sydsv, SvD.

Det verkar åtminstone vara en god idé om man vill öka de anställdas tillfredsställelse på arbetet:

In cross-sectional estimates performance-related pay is associated with increased overall satisfaction, satisfaction with pay, satisfaction with job security and satisfaction with hours. It appears to be negatively associated with satisfaction with the work itself; yet, after accounting for worker fixed effects the positive associations remain and the negative association vanishes. These results appear robust to a variety of alternative specifications and support the notion that performance-related pay allows increased opportunities for worker optimization and does not generally demotivate workers or crowd out intrinsic motivation.

Källa: Green, Colin och Heywood, John S. (2008). ”Does Performance Pay Increase Job Satisfaction?” Economica 75(300): 710–728.

Människor har behov av att samarbeta i ett samhälle. Experimentell forskning har visat att när en utomstående övervakare saknas kan sociala normer säkerställa samarbete mellan människor som har lika mycket resurser och som får lika stora förtjänster av samarbetet. Men hur blir det med samarbetet när människor skiljer sig åt – när en del har mer resurser och när en del får ut mer av samarbetet än andra? Just det undersöks i en ny experimentell studie, ”Enforcement of Contribution Norms in Public Good Games with Heterogeneous Populations”, av Ernesto Reuben och Arno Riedl. Resultat:

We find that without punishment possibilities, heterogeneity does not matter much. In all treatments free-riding is relatively frequent and steadily increases over time. In other words, we do not find evidence for a contribution norm other than free-riding to emerge. In the treatments with punishment the picture changes drastically. In homogeneous as well as heterogeneous groups, contributions are much higher than without punishment and they do not decrease over time. More importantly, the contribution pattern differs strongly across treatments. In the treatment with unequal endowments and unrestricted contribution possibilities, contributions are proportional to endowments. Similarly, in the treatment with unequal marginal benefits from the public good, contributions are almost perfectly proportional to the ratio of marginal benefits.

Det är alltså dels så att människor behöver hot om straff för att bidra till kollektiva nyttigheter, oavsett om de är lika eller olika, och dels så att de sociala normer som föredras vid olikhet tycks se likadana ut människor emellan. Människor betalar i proportion till sin rikedom och i proportion till marginalnyttan av den kollektiva nyttigheten. Det som förbryllar mig är att många verkar finna en proportionell princip orättvis i verkliga livet. Tag som exempel beskattningens område, där de flesta tycks vurma för progressiva skatteskalor. Hur kommer det sig?

Att utländska investeringar och BNP är positivt relaterade är relativt okontroversiellt att konstatera. Frågan är dock i vilken riktning kausaliteten går. Är det så att ett rikare land, genom det större värdeskapandet i den ekonomiska verksamheten, orsakar fler utländska investeringar, eller är det så att fler utländska investeringar gör ett land rikare? I ”On the Causal Links Between FDI and Growth in Developing Countries”, publicerad i World Economy (preliminär gratisversion här), försöker John Rand och Henrik Hansen reda ut saken. Deras resultat:

We analyse the Granger causal relationships between foreign direct investment (FDI) and GDP in a sample of 31 developing countries covering 31 years. Using estimators for heterogeneous panel data we find bi-directional causality between the FDI-to-GDP ratio and the level of GDP. FDI has a lasting impact on GDP, while GDP has no longrun impact on the FDI-to-GDP ratio. In that sense FDI causes growth.

Utländska investeringar tycks alltså öka välståndet i ett land genom kunskapsöverföring och spridning av ny teknologi (även om man ska ta Granger-kausalitetstest med en liten nypa salt).

En viktig skillnad mellan regering och opposition rör synen på deltidsarbete. Socialdemokraterna lovar rätt till heltid om de kommer till makten 2010. Mot bakgrund av den svenska debatten är det intressant att se hur deltidsarbetet för kvinnor har utvecklats i Nederländerna, vilket presenteras i ”Female Part-Time Work in the Netherlands”. Några resultat:

• Andelen anställda kvinnor i åldersintervallet 25-54 år som arbetar deltid minskade i Sverige från drygt 30 procent 1983 till knappt 20 procent 2001; i Nederländerna ökade andelen något, till knappt 60 procent.
• Endast 4 procent av de deltidsarbetande kvinnorna i Nederländerna skulle önska arbeta heltid; motsvarande siffra för Danmark och Tyskland är 15 procent.
• Det främsta skälet för att arbeta deltid är en önskan att ta hand om egna barn. Andra skäl för deltid är att ha tid för hushållsarbete, sig själv och vänner.
• När kvinnor med heltidsarbetande män ökar sin arbetstid minskar deras tid för hushållsarbete (med 33 minuter per ytterligare arbetstimma per vecka), men männen ökar trots det bara sin hushållsarbetstid marginellt (med 6 minuter per ytterligare arbetstimma för kvinnan). Se detta diagram:

Vad ska man dra för slutsatser av dessa resultat? Forskarna skriver:

Without part-time work, female labour force participation rates in the Netherlands would not have increased as fast as they did in past decades. However, whereas part-time work was a transitional phase in Scandinavian countries, part-time work is more persistent in the Netherlands. Women are satisfied working part-time, because relatively high-skilled work can be done part-time, full-time work is not a financial necessity, and the burden of additional working hours is not shared within partnered families.

En fråga man kan ställa sig är om deltidsarbetets karaktär kan ändras i Sverige, så att fler av dem som ägnar sig åt det blir nöjda, som i Nederländerna.

Se även inlägget ”Leder heltidsarbete till lycka?”, Kommunals argumentation för en rätt till heltid samt HUI:s utredning av konsekvenserna.

Åsa Linderborg i ett skarpt utfall mot regeringen:

Kultur måste få kosta.

Samtidigt visar DN denna figur:

Kulturen tycks få kosta även med Alliansen.

Gunnar Myrdal menade att kriser öppnar för mer av politisk styrning av ekonomin. Stämmer den tesen? Jakob de Haan, Jan-Egbert Sturm och Eelco Zandberg granskar i bokkapitlet ”The Impact of Financial and Economic Crises on Economic Freedom” denna tes närmare. Deras resultat:

[O]ur results suggest that banking crises in the short term reduce (various dimensions of) economic freedom but that, in the longer term, banking crises are associated with higher levels of economic freedom (except for government spending). Economic crises reduce various areas of economic freedom in the short and long term, although we do not find a significant effect on the overall level of economic freedom in the short term.

Myrdal verkar alltså ha haft rätt när det gäller effekten av ekonomiska kriser i allmänhet, i synnerhet på lång sikt. Just bankkriser har dock haft motsatt effekt. Vad nettoeffekten av nuvarande kris blir för graden av ekonomisk frihet återstår att se.

Människor är, som beteendeekonomer älskar att klargöra, inte alltid helt rationella:

One of the most basic findings in behavioral economics is what’s called the “optimism bias,” also known as the “positivity” illusion. The basic idea is that when people judge their chances of experiencing a good outcome  … they estimate their odds to be higher than average. But when they contemplate the probability that something bad will befall them … they estimate their odds to be lower than those of other people.

Men som professor Dan Ariely påpekar kan det ibland vara bra med denna typ av felbedömningar:

Imagine a society in which no one would take on the risk of creating startups, developing new medications, or opening new businesses. We know most new enterprises fail in the first few years. Yet they crop up all the time, sometimes jump-starting entirely new sectors. A society in which no one is overly optimistic and no one takes too much risk? Such a culture wouldn’t advance much.

Nackdelen är att överdriven optimism också skapar problem, inte minst av det slag vi noterar i nuvarande kris: människor har trott sig kunna bli rika på placeringar och investeringar som inte visade sig långsiktigt hållbara. Men skulle vi vilja ha ett samhälle utan överdriven optimism? Då tackar vi också nej till risktagande och utveckling av ett positivt slag. Det torde inte gå att få det ena utan att få det andra. Det handlar om att bedöma om systemet som helhet över tid fungerar bättre än tänkbara alternativ eller ej.

Inte enligt en ny studie, ”Bank CEO Incentives and the Credit Crisis”:

There is no evidence that banks with CEOs whose incentives were better aligned with the interests of their shareholders performed better during the crisis and some evidence that these banks actually performed worse both in terms of stock returns and in terms of accounting return on equity. Further, option compensation did not have an adverse impact on bank performance during the crisis.

Den allmänna hysterin i frågan om bonusar kanske borde dämpas en smula?

Tips: Marginal Revolution. Om tidigare forskning, se Daniel Waldenströms inlägg  ”Hur bör en VD ersättas?”.

De allra flesta skulle föredra en värld utan barnarbete. Frågan hur det målet kan uppnås är inte helt enkel – som jag tidigare har skrivit om här och här verkar t.ex. bojkotter inte vara en särskilt bra metod. Nu visar en ny studie, ”Child Work and Schooling under Trade Liberalization in Indonesia”, att liberalisering av handeln med andra länder däremot tycks kunna hjälpa, i alla fall på sikt:

We examine the effects of trade liberalization on child work and schooling in Indonesia. Our estimation strategy identifies geographical differences in the effects of trade policy through district and province level exposure to reduction in import tariff barriers. … Our main findings show that increased exposure to trade liberalization is associated with a decrease in child work and an increase in enrolment among 10 to 15 year olds. The effects of tariff reductions are strongest for children from low skill backgrounds and in rural areas. However, a dynamic analysis suggests that these effects reflect the long term benefits of trade liberalization, through economic growth and subsequent income effects, while frictions and negative adjustment effects may occur in the short term.

Många underskattar den ekonomiska utvecklingens betydelse för ett gott liv och tror att det här och nu kan beslutas fram på politisk väg.

Se även ”Hur förbättras livet för världens fattiga?”.

De rödgröna tycker inte om regeringens ekonomiska politik:

Vi säger nej till vårdslösa skattesänkningar med lånade pengar.

Jag är själv förespråkare av finanspolitisk återhållsamhet, då budgetunderskott har en kostnad. Problemet är bara att de rödgröna snarast förespråkar större budgetunderskott än regeringen. Den intressanta frågan är varför det är vårdslöst att låna pengar till skattesänkningar när det inte är vårdslöst att låna pengar till utgiftsökningar av alla de slag.

De rödgröna kan tänkas svara att utgiftsökningar kan stimulera ekonomin medan skattesänkningar inte gör det. Detta svar tycks dock inte förenligt med aktuell forskning:

• Skattesänkningar kan öka BNP, enligt ”The Macroeconomic Effects of Tax Changes” av professorerna Romer, accepterad för publicering i American Economic Review.
• Professor Mankiw: ”[E]mpirical studies that do not impose the restrictions of Keynesian theory suggest that you might get more bang for the buck with tax cuts than spending hikes” och igen: ”[T]he case for taxes over spending as the fiscal instrument of choice is compelling.” Mankiw förklarar detta teoretiskt här.
• Professor Barro i intervju om sin forskning om multiplikatorer: ”Tax cuts are bound to be better.”
• Professorerna Mulford och Uhlig: ”[D]eficit-financed tax cuts work best among these three scenarios to improve GDP.”
• Professorerna Alesina och Zingales: ”Furthermore, tax cuts have a much better effect on job creation than highway rehabilitation.”
• IMF: ”[R]evenue-based stimulus measures seem to be more effective in boosting real GDP than expenditure-based measures, particularly in the medium term and in advanced economies.”
• Multiplikatoreffekterna av stora utgiftsökningar tycks mindre än många har trott. Professor Wieland: ”Once you allow for a significant role of forward-looking behaviour by households and firms, there is no multiplier.” (Se även här, här, här, här och här.)

Frågan är om de personer som de rödgröna lät tillfråga om skattesänkningar och som var avvisande kände till dessa resultat och resonemang. Frågan är om de rödgröna själva känner till dem. Accepterar man lån för stora utgiftsökningar förefaller det inte mer, utan möjligen mindre, ansvarslöst att acceptera lån för stora skattesänkningar.

Media: SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expressen

Är krav på att nationalekonomer borde ha förutsett krisen rimliga? Inte enligt professor Gilles Saint-Paul:

[A]ny macroeconomic theory that, in the midst of the housing bubble, would have predicted a financial crisis two years ahead with certainty would have triggered, by virtue of speculation, an immediate stock market crash and a spiral of de-leveraging and de-intermediation which would have depressed investment and consumption. In other words, the crisis would have happened immediately, not in two years, thus invalidating the theory. Thus, most crises are by nature unforecastable.

Inte minst av detta skäl, som har att göra med att nationalekomin studerar objekt, människor, som reagerar på ekonomisk kunskap, inser de flesta nationalekonomer sina begränsningar och avstår från att göra prognoser som innefattar extraordinära händelser. Detta borde allmänheten (och drottning Elizabeth) förstå och acceptera.

Professor David Levine framfört ett likartat argument i ett brev till Paul Krugman. Om Gilles Saint-Paul, se även det tidigare inlägget ”Kan irrationella väljare styras?” och Daniel Waldenströms inlägg ”Paternalism i välfärdsstaten” och ”Smal och djup eller bred och ytlig?”.

Friedrich Hayek och Gunnar Myrdal delade 1974 på Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Detta till trots är det är svårt att tänka sig två mer olika ekonomer. I bokkapitlet ”Hayek’s and Myrdal’s Stance on Planning”, publicerad i Evolution of the Market Process: Austrian and Swedish Economics, beskriver Robert Nadeau skillnader mellan de två i synen på möjligheten att framgångsrikt centralplanera och reglera en ekonomi. Hayek var ytterst skeptisk; Myrdal optimistisk.

En sak jag fastnade för var detta resonemang om effekten av kriser:

Myrdal does not doubt that in many ways the unbroken succession of international crises during the first half of the twentieth century ”bears a major responsibility for the steady increase in the volume of state intervention in the economic life of the western countries” (Myrdal, 1960: 30). But again, what is quite distinctive about Myrdal’s analysis is that he identifies this rapidly increasing state intervention as one of the main forces—and maybe the main driving force—behind what he refers to as ”the trend towards economic planning.” The visible hand finally takes the place of the invisible one.

Är detta en prediktion om vad som händer nu efter den just uppleva krisen? Eller är det som Simon Johnson hävdar, att väldigt lite faktiskt görs i termer av regleringar av de finansiella marknaderna? Den osynliga handen kanske lever och frodas fastän vi inte ser den?

Det väcks nu krav på att länder inte ska ha som mål att öka BNP. Bhutan har t.ex. valt en annan målvariabel:

As an alternative to the pursuit of gross domestic product, the Himalayan kingdom of Bhutan has chosen to focus on ”gross national happiness.”

Det låter förstås bra, eftersom lycka är viktigare än materiella resurser, men är det att rekommendera, att ett lands styrande politiker ska försöka maximera nationallyckan? Två lyckoforskare, Bruno Frey och Alois Stutzer, ställer just den frågan i ”Should National Happiness Be Maximized?” och kommer fram till ett negativt svar, av åtminstone fyra skäl: 

1. Invändningar från välfärdsekonomin: a) Svårigheten att mäta kardinal nytta och att jämföra den människor emellan och b) Arrows omöjlighetssats.
2. Invändning från lyckoforskningen: Många förändringar i livsomständigheter har bara en kortlivad effekt på subjektivt välmående eftersom människor anpassar sig till nya situationer.
3. Invändningar från public choice: a) Människor förvandlas från demokratiskt aktiva medborgare till ”mätstationer”, b) det finns ingen klar gräns för ingrepp i privatlivet och c) det är inte självklart att lycka är allas mål.
4. Invändningar från incitament: a) Politiker, byråkrater och intressegrupper kommer att ha incitament att uttolka vad lycka är och manipulera beslutsprocessen och b) respondenter kommer att ha incitament att inte vara sanningsenliga när de uppger sin lyckonivå — de kan ”play the system”.

Nej, Bhutan utgör inte heller i detta avseende en förebild. GDP forever!

Tips: Ingela Alger.

Ett tungt argument för att behålla den svenska kronan har varit att det är värdefullt för Sverige att kunna bedriva en egen penningpolitik, som är anpassad till svenska förhållanden. I en ny studie av James Reade och Ulrich Volz, ”Too Much to Lose, or More to Gain? Should Sweden Join the Euro?”, hävdas att detta oberoende är en illusion. Se t.ex. de av centralbankerna satta inlåningsräntornas utveckling:

Forskarna resonerar så här:

Overall, our deliberations suggest that the Riksbank, despite staying outside of the eurosystem and pursuing an inflation targeting framework with a flexible exchange rate that should theoretically leave it full monetary policy autonomy, is de facto not master in its own house. Rather, we argue that Sweden is lulled by some kind of monetary independence delusion. By joining the euro, Sweden would give up monetary sovereignty, but the cost in terms of a loss of monetary policy autonomy would be negligible. We hence consider the argument made by the Calmfors Commission and others that through EMU membership Sweden would ”no longer have the opportunity to pursue an independent monetary policy” (Calmfors et al., 1997, p. 312) and hence might face serious consequences for stabilisation-policy as flawed as it largely blends out reality. The cost of ceding monetary sovereignty would arguably be outweighed by Sweden gaining a seat in the ECB’s governing council, where the governor of the Riksbank would have a say in formulating the common European monetary policy stance. Instead of being a passive bystander to the ECB’s interest rate decisions, the Riksbank could play an integral part in European monetary policy making.

Man skulle kanske kunna invända att den svenska penningpolitiken har följt den europeiska, inte därför att detta var nödvändigt utan därför att svenska realekonomiska förhållanden har varit snarlika de europeiska, vilket har fått en relativt autonom riksbank att utforma penningpolitiken likt ECB. Nå, studien är i vilket fall högintressant, och den väcker frågan om det är dags för ett nytt beslut på eurofronten i Sverige snart.

I många utvecklingsländer har jordbrukssektorn avreglerats på senare år. I mer utvecklade länder kvarstår regleringarna på detta område i hög grad, vilket nog har fått många frihandelsförespråkare att sucka uppgivet. Det är bl.a. därför av intresse att analysera hur de reformer som har kommit till stånd kan förklaras. En ny studie, ”The Political Economy of Agricultural Market Reforms in Developing Countries”, publicerad i The B.E. Journal of Economic Analysis & Policy, finner följande:

Our results suggest that the sudden and strong decline in the international price of agricultural commodities played a crucial role in destabilizing the financial equilibrium of marketing boards. In addition, changes in the rural representation in the political arena and government ideology also played significant roles in breaking up the status quo.

Det visar sig alltså att existerande intressegrupper inte alltid förmår blockera förändringar av förd politik, t.ex. vid exogena prischocker och när politikerna själva är övertygade om reformers positiva effekter. Det senare var sannolikt också avgörande när Storbritannien på 1800-talet genomförde en stor frihandelsreform.

För en utmärkt introduktion till grunden för reformer i mer utvecklade länder, se den nya boken Reform.

I Dagens Industri (12 september, s. 25) återfinns detta diagram över börsens utveckling under 90-talskrisen, under it-krisen och under innevarande finanskris:

Vad händer nu med den röda kurvan? Vem vet?

Krisen har inte bara påverkat ekonomiska variabler utan även människors tillit till politiska och ekonomiska institutioner. Felix Roths kartläggning visar bl.a. detta:

Recent data from Eurobarometer show a significant fall in confidence on the part of European citizens in the EU’s institutions. For the first time since its creation, a majority of European citizens no longer trust the European Central Bank. However, confidence levels in national governments have actually risen, supporting a contrasting trend between confidence levels in European and national institutions.

Så här har tilliten till ECB utvecklats:

Innebär det att människor i allmänhet, i linje med den österrikiska konjunkturcykelteorin, anser att av ECB för lågt satta räntor, med åtföljande bubblor, utgör krisens huvudorsak?

Ibland hävdas att marknadsekonomin är socialt destruktiv och t.o.m. att den underminerar sig själv; se t.ex. Albert Hirschmans klassiska översikt om sådana synsätt. Tanken är att ett samhälle, och en marknadsekonomi, kräver tillit människor emellan för att fungera väl och att kapitalismens girighet och konkurrens underminerar tillit. Ny forskning ger oss emellertid anledning att betvivla sådana negativa effekter. Tvärtom verkar konkurrens kunna öka tilliten människor emellan. Hur kan det komma sig? Forskarna Patrick Francois, Thomas Fujivara och Tanguy van Ypersele anför följande tes:

Why would working in a competitive sector make people more trusting? We think it is because competition disciplines people to act in the group’s interest. Each one of the many workplaces in the labour market constitutes a collection of workers tied together via the performance and continued existence of their firm. Shirking, or free-riding, is always good for the individual but bad for the group. Groups with more free-riders tend to under-perform, and when competition is intense, under-performance becomes very costly. This limits free-riding in competitive environments, and the more time one spends with people who don’t free-ride, the more one is likely to trust others.

Intressant nog finner även tidigare forskning, t.ex. i form av studien ”Free to Trust”, liknande positiva effekter av marknadsekonomin på tillit.

Drottning Elizabeth besökte London School of Economics i november och ställde då en fråga om krisen:

How come nobody could foresee it?

Ett i mitt tyckte utmärkt svar ges av professor Mario Rizzo:

While there is a lively business in economic forecasting, it is a very crude endeavor. No economic model, past, present or future, will do well here. This is because there are many radically unpredictable (in the lay sense) elements in human decisionmaking. One important argument in this regard was made by Sir Karl Popper in The Poverty of Historicism (also endorsed by economists George Shackle and Ludwig Lachmann). Adapting the argument for our current purposes:

1. The course of economic events is strongly influenced by changes in the contents of the human mind that is, the future course of knowledge. This includes what we would call knowledge of the external world and of ourselves.
2. We cannot predict, by rational or scientific methods, the future course of knowledge (in the sense of reasonable conjectures that we will have in the future or even in the sense of our moods – animal spirits).
3. This is because if we could predict future knowledge it would not be future, but present. No one believes that we know now everything we will know in the future.
4. Therefore, we cannot predict the future course of economic events.

Dvs. nationalekonomer kommer aldrig med någon större säkerhet att kunna förutsäga när framtidens kriser kommer och vilken exakt form de kommer att ta. Att kriser kommer att komma framöver är däremot helt klart.

Många förespråkar stora statliga utgiftsökningar, i tron att dessa kan stimulera ekonomin. Professor Paul Krugman är den kanske starkaste förespråkaren av stimulanspaket:

If governments had raised taxes or slashed spending in the face of the slump, if they had refused to rescue distressed financial institutions, we could all too easily have seen a full replay of the Great Depression. As I said, deficits saved the world. In fact, we would be better off if governments were willing to run even larger deficits over the next year or two.

En ny analys ger dock skäl att tvivla på Krugmans tro på de mirakulösa effekterna av ofinansierade storsatsningar. Professor Volker Wieland rapporterar om nya forskningsresultat:

Our analysis suggests government spending quickly crowds out private consumption and investment, because forward-looking households and firms will consider eventual increases in future taxes, government debt, and interest rates. … Once you allow for a significant role of forward-looking behaviour by households and firms, there is no multiplier. The expectation of future tax increases, or rising government debt and future interest rate increases leads to a reduction in private consumption and investment spending. … In light of these findings, European policy makers ought to ignore calls for further stimulus packages.

Som alla trosvissa dogmer måste det keynesianska evangeliet granskas kritiskt.

Se även John Cochranes kommentar till Paul Krugmans budskap, Greg Mankiws inlägg ”Accountability?” samt de tidigare inläggen ”Mer stimulans? Eller mindre?”, ”Sverige för en expansiv politik” och ”Är budgetunderskott oproblematiska?”.

Robert Frank och andra är starkt kritiska mot den statustävlan som pågår människor emellan. Många försöker ta sig upp i samhället genom att jobba lite mer än andra och genom att köpa lite finare saker än andra. Till slut blir nästan alla mindre lyckliga av denna jakt efter en bättre relativ position.

De Tocqueville klargör att man kan tänka sig ett samhälle utan socioekonomisk rörlighet i vilket statusjakt och strävan efter att få det bättre än andra är mycket svårare att realisera. Will Wilkinson skriver:

When classes are stable over generations, and there is little mobility up or down, conventions that govern class relations become settled, making it easy to know how to behave toward those above and below one’s station. Moreover, when classes are fixed and mobility is limited, there is little anxiety about improving one’s position, since there’s so little prospect for doing so.

Som ett extremfall kan kanske det indiska kastväsendet anföras. Man föds in i en klass och kan inte ta sig ur den, hur mycket man anstränger sig. Jämför detta med ett modernt marknadssamhälle, som USA eller Sverige, i vilket man kan röra sig från en inkomstklass till en annan utan alltför stora problem.

Vilket samhälle är att föredra? Nästan alla i väst svarar nog det senare, troligen även de ekonomer som ser statusjakt som ett stort problem. Det antyder att man i målfunktionen inte bara bör inkludera frånvaro av statusjakt, eftersom sådan frånvaro medför en alternativkostnad. Det torde gälla även mer modesta försök att hindra statusjakt. Om t.ex. entreprenörer motiveras av relativ position, kan kraftigt progressiv beskattning, som syftar till att minska en sådan motivation, leda till en försämrad absolut ekonomisk utveckling.

Se även inläggen ”Ska sport och smink beskattas?”, ”Statustävlan kan gynna miljön” och ”Två typer av egenkärlek”.

Bör man vara ledsen över hemska händelser som drabbar andra? Professor Saul Smilansky ställer i ”On Not Being Sorry About the Morally Bad”, publicerad i Philosophy, den frågan:

Assume that a crazed gunman happens to open fire in your direction on the street. By chance two pedestrians step into the line of fire, thus dying, but your life is thereby saved (both were necessary for the bullets not to have reached you). Morally, the death of two people is clearly worse than the death of one, even though that one would have been you. You ought to be sorry for those two people, but need you be sorry, overall, that things happened as they have?

Smilansky svarar nekande. Själv är jag inte så säker. På ett praktiskt plan är det förstås svårt att säga så mycket om hur människor känner inför hemska händelser: man känner det man känner. Men från en utilitaristisk utgångspunkt är frågan varför man ska känna glädje över att själv ha sluppit undan en händelse vars konsekvens skulle ha varit mindre hemsk än den som drabbade andra. Bör man ge sig själv etiskt företräde?

Professor Kyle Bagwell har skrivit en imponerande översiktsartikel om reklam, ”The Economic Analysis of Advertising”, publicerad i Handbook of Industrial Organization. Om reklamens effekter på pris finner forskningen:

In summary, the impact of manufacturer advertising on retail prices is complex. There is some evidence, though, that manufacturer advertising may encourage loss-leaders featuring the advertised item and facilitate the growth of low-price discount outlets. For many industries, there is also substantial evidence that retail advertising leads to lower retail prices.

När det gäller effekter på kvalitet finner forskningen:

[T]he studies described here do not offer strong support for the hypothesis of a systematic positive relationship between advertising and product quality. The studies do suggest, however, that a positive relationship is more likely when advertising conveys direct information (broadly defined) to consumers. Finally, when advertising is allowed in retail service industries, there is some evidence that advertising firms may have lower product quality and non-advertising firms may have higher product quality than they would were advertising not allowed.

Reklam verkar alltså ha blandade effekter. Värderar man låga priser verkar reklam kunna fylla en i huvudsak positiv funktion, men kanske till priset av lägre kvalitet på de varor som annonseras.

Vi utsätts på många områden för försök att övertyga oss. Försöken kan gälla vad vi köper, om och hur vi röstar, hur vi investerar och vad vi ger pengar till. Men är sådana försök framgångsrika? Ibland, ibland inte. Mer detaljer presenteras i den utmärkta översiktsartikeln ”Persuasion: Empirical Evidence” av Stefano DellaVigna och Matthew Gentzkow. Detta är en allmän slutsats:

The evidence suggests that persuasive communication is more effective for voters, donors and investors than it is for consumers. This could be due to the fact that there is more crowding of messages to consumers. The evidence also suggests that personal contact is a key determinant of the effectiveness of persuasion across contexts. While this may be due to differences in the information conveyed, it is consistent with social pressure playing an important role.

Som exempel på intressanta resultat som återges i artikeln kan detta anges:

[S]everal studies of news markets document a strong demand on the part of consumers for news that has a political slant consistent with their own views (Gentzkow and Shapiro forthcoming; Gentzkow and Shapiro 2004). This may be driven by both irrational ”confirmatory bias” (Lord, Ross, and Lepper 1979) and rational inferences about quality by consumers with heterogeneous priors (Gentzkow and Shapiro 2006). Regardless of the mechanism, it implies that the overall effect of persuasive messages (or of important new information) could be smaller than it would be in a world where receivers’ demand for news was independent of their prior beliefs.

Är du sådan att du mest tar del av politiska budskap som redan passar dina existerande uppfattningar? Jag har en sådan tendens, men jag försöker motverka den. Ty i en situation där olika medier profilerar sig politiskt mot specifika grupper och är vinklade kan en mediakonsument som tar del av olika mediers budskap få saklighet totalt sett. (Det är fastslaget i American Economic Review.)

Det finns tecken på det, enligt Ali Ahmeds och Mats Hammarstedts studie ”Detecting Discrimination against Homosexuals: Evidence from a Field Experiment on the Internet”, publicerad i Economica (preliminär gratisversion här):

This paper presents the first field experiment studying discrimination against homosexuals on the housing market. The study is conducted on the rental housing market in Sweden using the internet as a research platform. Two fictitious couples, one heterosexual and one male homosexual, apply for vacant rental apartments advertised by landlords on the internet. Our findings show that homosexual males are discriminated against on the Swedish housing market, since the homosexual couple gets far fewer call-backs and fewer invitations to further contacts and to showings of apartments than the heterosexual couple.

En text som användes vid svar på bostadsannonserna var:

Hi,
We would like to apply for the apartment that has been announced vacant. We are a couple searching for an apartment (2-4 rooms). Johan works as a nurse and is 32 years old while Per is 33 years old and works as a banker. We have no children, no pets, and are also nonsmokers. We have no payment complaints. Good references are available.
Sincerely
Johan & Per

Johan & Per fick svar tillbaka i 44,4 procent av fallen; motsvarande brev från Malin & Fredrik fick svar i 56,4 procent av fallen. Vi lever inte i så upplysta, toleranta och accepterande tider som vi ibland tror, även om det säkert var mycket värre bara för några decennier sedan.

Se även Eva Mörks inlägg ”Skötsam och rökfri studentska önskar hyra”.

Två israeliska ekonomer, Ori Heffetz och Moses Shayo, har utfört ett experiment i en verklig ekonomisk miljö, en restaurang, för att se om ett högre pris kan fungera som en kvalitetssignal som får konsumenter att öka sin efterfrågan. Restauranggästerna fick välja på fem huvudrätter i en meny till fast pris, där priset för respektive rätt vid beställning à la carte angavs i parentes. Frågan är om gästerna beställde mer av de annars dyraste rätterna när de beställde menyn till fast pris. I ”How Large Are Non-Budget-Constraint Effects of Prices on Demand?” rapporteras:

Elementary consumer theory assumes that prices affect demand only because they affect the budget constraint (BC). By contrast, several models suggest that prices can affect demand through other channels (e.g. because they signal quality). … The results are striking. None of these non-BC price treatments has any detectable effect on consumer demand. … [Our findings] … suggest that while non-BC price effects on demand may exist and may be experimentally detectable, their magnitude in at least some real-world settings might be too small to matter.

Ekonomiska aktörer i verkliga livet tycks alltså, åtminstone i det här avseendet, inte avvika från vad klassisk nationalekonomi predikterar. Som Moses Shayo säger:

Maybe, sometimes, old-fashioned economics is just about right.

Tänka sig.

Varför beter sig människor på ett sätt som gynnar andra? Enligt den nya studien ”Doing Good or Doing Well? Image Motivation and Monetary Incentives in Behaving Prosocially” av Dan Ariely, Anat Bracha och Stephan Meier, publicerad i American Economic Review, kan det bero på tre faktorer: yttre motivation (t.ex. pengar), inre motivation (en preferens för att göra gott) och signalering (en preferens för att framstå som att man gör gott inför andra). Intressant nog kan de här faktorerna interagera med varandra. I studien undersöks hur människors önskan att signalera påverkas av monetära incitament. En hypotes är att människor blir mindre benägna att göra saker som gynnar andra om andra känner till att de (i viss mån) gör dem därför att de får pengar för dem, inte därför att de har en inre motivation att göra gott.

Hypotesen får stöd, vilket illustreras i följande figur, som visar donationsviljan till Röda korset med och utan monetära incitament och när donationen sker privat, utan att andra ser, och offentligt:

Som forskarna skriver:

The results of the laboratory experiment, illustrated also in a field study, support our hypothesis that monetary incentives depend crucially on visibility: monetary incentives are more effective in facilitating private, rather than public, prosocial activity. People want to be seen by others as doing good. But with extrinsic incentives, the signal of a prosocial act gets diluted, as one might behave prosocially mainly to do well for oneself. The image value decreases, and the incentive becomes less effective. If no one is watching (i.e., private contribution), the incentive to also do well for oneself cannot dilute any signal to others, and consequently extrinsic incentives are very likely to increase prosocial behavior.

Policyimplikationerna är intressanta. Om man med politiska medel, t.ex. subventioner och bidrag, vill styra människor att bete sig gott, då bör man se till att osynliggöra stöden.

Se även inlägget ”Varför ge till välgörande ändamål?”.

Enligt den nya studien ”Life at the Top: The Benefits of Height” är långa människor lyckligare, vilket i sin tur nästan helt förklaras av att långa människor tjänar mer och har högre utbildning än dem som är kortare. Se t.ex. följande figur för en illustration av det senare sambandet:

Intressant nog gäller resultatet även för kvinnor.

Se även inläggen ”Varför tjänar långa mer?”, ”Längden spelar roll”, ”Längd som mått på levnadsstandard”, ”Längd och lön hänger ihop” och ”Längd ger dominans”. Tips: Marginal Revolution.

Rousseau gör en distinktion mellan amour de soi och amour-propre. Den förra typen av kärlek är en kärlek till den egna fortlevnaden; den yttrar sig i en stark vilja att skaffa boende, mat och trygghet. Den senare typen av kärlek är en kärlek till en god relativ position; den yttrar sig i en stark vilja att skaffa respekt, anseende och beundran från andra. Om detta kan man läsa i Frederick Neuhousers bok Rousseau’s Theodicy of Self-Love: Evil, Rationality, and the Drive for Recognition (Oxford University Press, 2008).

Det jag fastnade för i en recension av Wayne Martin var diskussionen om amour-propre, särskilt mot bakgrund av den diskussion som pågår inom nationalekonomin, där Robert Frank och andra ser denna typ av kärlek som välfärdssänkande och där de vill försöka minimera dess förekomst genom sådant som progressiva konsumtions- eller inkomstskatter. Människor ska hindras från att försöka förbättra sin relativa position genom att arbeta och konsumera ”för mycket”.

Rousseau verkar mer ha varit av uppfattningen att amour-propre är en oundviklig del av människans natur, även om de former den tar kan påverkas och formas. Antingen kan den bli ”eldig” och destruktiv eller fredlig och innefatta respekt för regler och andras utrymme att också försöka förbättra sin position. Frank et al. fokuserar enbart på den senare, mildare formen av amour-propre. Men till skillnad från dessa verkar Rousseau ha insett att denna strävan efter position är så stark att den inte går att utradera med institutionella eller politiska medel. Tvärtom kan det vara så att om den fredliga och respektfyllda egenkärleken förhindras, kan den ”eldiga” och destruktiva komma att framträda i högre grad. Summan av de strävanden som amour-propre ger upphov till kanske är konstant – och ett samhälle kanske mår bäst av att tillåta arenor där statusjakt förekommer. Den moderna nationalekonomiska litteraturen kan behöva bekanta sig med den filosofiska.

Martin skriver:

The healthy satisfaction of amour propre may, for instance, involve institutions and practices whereby individuals can pursue their passion for being recognized as the best in a certain domain — an ambition that is one of the first manifestations of amour-propre in Rousseau’s state of nature narrative, and that both Rousseau and Neuhouser credit in many of mankind’s greatest accomplishments. Individuals will characteristically seek out forms of personal relationship in which they can be valued above all others in the eyes of their beloved. If society is suitably ordered and educational practices suitably reformed, the desire for recognition can be satisfied without the widespread vice and misery that it has so often incurred.

Se även inläggen ”Hur stort hus vill du ha?”, ”Att få det bättre än andra” och ”Ska sport och smink beskattas?”.

Ibland hävdas att nationalekonomin stimulerar egoism och atomism (se t.ex. här och här). Det må så vara, men enligt professor Ed Glaeser analyseras i nationalekonomin i själva verket effekterna av interaktion människor emellan:

Economists are not believers in the virtues of lone wolves. Economics should be seen as a discipline that has spent centuries chronicling the enormous gains that come from people connecting with each other.

Robinson Crusoe lyckas inte särskilt väl med att bygga upp ett bekvämt liv med välfärd; för det krävs, vilket Adam Smith klargjorde, arbetsdelning och arbetsspecialisering samt frivilliga byten. Det jag personligen tycker om med marknadsinteraktion är att den trots allt kan sägas ha atomistiska drag. Jag behöver inte känna den som tillverkar den dator jag köper eller den jag köper den av – och jag kan dra mig ur de marknadsrelationer jag ogillar (särskilt om jag har autonomi genom egna tillgångar). Marknadsekonomin erbjuder därmed ett slags sammanhållning och gemenskap – men en villkorad sådan, som erbjuder exit-möjligheter. Sådana möjligheter implicerar inte isolering eller exploatering av andra: tvärtom kan ekonomiska aktörer i en sådan kontext behöva visa sig pålitliga och generösa för att upprätthålla för dem lönsamma kontakter med andra. Marknadsekonomi kan leda till tillit människor emellan.

Familjebandens styrka varierar mellan länder:

Figuren baseras på World Values Survey och är hämtad från den nya studien ”Family Ties and Political Participation” av Alberto Alesina och Paola Giuliano. I den testar de hypotesen att starka familjeband är negativt relaterade till tillit och politiskt deltagande, där idén är att man då litar på den egna familjen men misstror utomstående, som också antas lita på sina familjer och misstro utomstående. Detta skulle kunna sägas vara typiskt för södra Europa, med motsatt situation i Norden. Forskarna finner stöd för denna hypotes:

Strong family ties are associated with, and possibly ”cause”, lack of generalized trust. In addition, individuals with strong family ties do not engage much in political activity, and are less interested in public policies, the common good and the polity in general. An extreme version of strong family ties is the ”amoral familism” which, according to Banfield (1958) was a major determinant of underdevelopment. The strength of family ties could then reduce social capital and as a result have an important effect on economic development.

Förvisso medför familjen ofta många fördelar; men det tycks mig som om familjens politiska försvarare, ofta konservativa och kristdemokrater, lite väl okritiskt vurmar för familjen utan att beakta en del negativa effekter. Denna uppsats bidrar till att rätta till balansen.

Se även Ingela Algers och Jörgen Weibulls uppsats ”Kinship, Incentives and Evolution”, accepterad för publicering i American Economic Review, i vilken de modellerar familjebandens styrka som en funktion av klimatet. Ju varmare, desto starkare familjeband. Figuren ovan verkar i stort bekräfta ett sådant samband.

Ekonomiska kriser verkar påverka människors sätt att tänka på ganska fundamentala sätt, enligt den nya studen ”Growing Up in a Recession: Beliefs and the Macroeconomy” av Paola Giuliano och Antonio Spilimbergo:

[W]e show that individuals growing up during recessions tend to believe that success in life depends more on luck than on effort, support more government redistribution, but are less confident in public institutions. Moreover, we find that recessions have a long-lasting effect on individuals’ beliefs.

Resultatet att människors uppfattning om vad som bestämmer framgång i livet påverkar deras inställning till omfördelning har belagts i tidigare forskning av Christina Fong. Men är det inte aningen märkligt att recessioner får unga människor att tro att de som upplever framgång gör det beroende på tur? Varför anses det vara mindre tursamt att vara framgångsrik i goda tider?

I förra veckan deltog professor Gilles Saint-Paul i den konferens med Mont Pelerin Society som anordnades i Stockholm. Han presenterade uppsatsen ”The Welfare State and the Rise of Paternalism”, i vilken han kommer fram till detta:

This article has discussed how the welfare state favours increasingly paternalistic policies, as society’s conception of the individual moves away from that of unitary, rational people, and considers them instead as made of multiple selves plagued by behavioural issues. One mechanism is that individual responsibility loses legitimacy and efficiency in a post-utilitarian society, leading to a substitution of coercive prevention measure for incentive schemes.

Paternalism när det gäller ekonomiska val är en sak. På konferensen kom Saint-Paul in på paternalism när det gäller politiska val, en tanke jag fann högintressant. Idén är att om man förespråkar ”ekonomisk paternalism” därför att ekonomiska aktörer kan förväntas bete sig irrationellt, och om sådan paternalism införs av politiska beslutsfattare, då kan en majoritet av väljarna tänkas rösta mot politiker som förespråkar ekonomisk paternalism. De vill vara fria att fatta sina egna konsumtionsbeslut, måhända under den felaktiga utgångspunkten att de är synnerligen rationella beslutsfattare. Den fråga Saint-Paul ställde var: Är det inte följdriktigt att den som i en sådan situation förespråkar ekonomisk paternalism även förespråkar ”politisk paternalism”? Precis som konsumenter har irrationella drag, har väljare det. Varför inte styra politiska val, om nu ekonomiska val ska styras, givet irrationalitet i båda kontexterna?

När det gäller ekonomiska val skiljs numera ofta på hård och mjuk (ofta kallad libertariansk eller liberal) paternalism. Medan den förra är tvingande, är den senare sådan att den framhäver vissa val som lämpligare än andra, t.ex. genom att ett default-val gäller. När det gäller politiska val skulle motsvarigheterna vara expertdiktatur – dvs. den rationelle experten vet vilket val som ska göras och gör det åt väljarna – samt ”libertariansk diktatur”. Det senare innebär att den rationelle experten identifierar det parti som en rationell väljare skulle välja och gör det till default-val. Kanske registreras det optimala partiet för alla väljare, men man kan gå till vallokalen om man vill ändra det. Eller så kan man tänka sig, om man vill ha en ännu mjukare politisk paternalism, att det parti som den rationelle experten har identifierat som optimalt får lägga sina valsedlar längst fram i vallokalen, medan andra partiers valsedlar döljs lite grann (ungefär som en libertariansk-paternalistisk caféägare kan dölja de olämpliga, feta bakelserna bakom nyttiga morötter på sin cafédisk).

Om den ekonomiske paternalisten inte vill bli en politisk paternalist, vilka är hans skäl? Varför är det rätt att styra irrationella människor på ett område men inte på ett annat? Varför ska irrationella väljare kunna blockera åtgärder som hjälper irrationella konsumenter att förbättra sitt beslutsfattande? Det kanske finns skäl att förespråka ekonomisk paternalism utan att förespråka politisk paternalism, men i så fall bör dessa skäl preciseras.

Se även Daniel Waldenströms kommentar samt de tidigare inläggen ”Den nya paternalismen problematiserad”, ”Är de som vill styra och ställa verkligen att lita på?” , ”Paternalism eller marknad?”, ”Det paternalistiska felslutet”, ”Kan libertariansk paternalism öka friheten?” och ”Paternalism kan minska välfärden”. Gilles Saint-Paul utkommer snart med boken The Post-Utilitarian Society (Princeton University Press), där han utvecklar sin analys. Media: SvD.

I ”Democratic Capital: The Nexus of Political and Economic Change”, publicerad i American Journal of Economics: Macroeconomics, presenterar Torsten Persson och Guido Tabellini det intressanta begreppet demokratiskt kapital. Det är tänkt att fånga stödet för demokratin i ett land som en funktion av hur länge demokrati har funnits och om demokratin har avbrutits eller ej (avbrott leder till kapitaldepreciering). Som en utgångspunkt presenterar de detta diagram över sambandet mellan demokratins längd i ett land och dess välstånd:

Som de uttrycker det:

While all levels of democratic experience are consistent with achieving very high income, no really poor country has a long history of democracy. Long democratic experience appears to be a sufficient, but not a necessary condition for high income.

De utvecklar sedan en teori för och testar hur det här förhållandet kan förklaras. Resultat:

Having long-time democratic experience favors economic development through physical capital accumulation, which helps further consolidate democracy. This, in turn, leads to the accumulation of more democratic capital, with additional positive effects on income and democratic stability. … Our results also point to three asymmetries across political regimes. First, higher income makes democracies more stable, but does not make dictators more precarious. Second, while the probability of switching from democracy to autocracy hurts growth, the probability of remaining under autocracy has no effect on growth, or—if anything—a positive effect. Third, the positive influence of democratic capital on growth is due to democracies, not to autocracies.

Att sätta fokus, inte på demokrati per se utan på hur stabil och förankrad demokratin är, i en studie av samspelet mellan politik och ekonomi, är innovativt. Bland resultaten fann jag det särskilt intressant att diktaturer inte undermineras av högre inkomst och att sannolikheten att en stat förblir en diktatur inte påverkar tillväxten negativt.

Bryan Caplan deltog i den konferens med Mont Pelerin Society som jag var med och organiserade denna vecka i Stockholm. Han observerade under sitt besök att svensk arbetskraft är mycket kvalificerad. Intressant, för jag har tidigare observerat att amerikansk arbetskraft kan vara mycket okvalificerad (vilket höll på att ge mig ett nervöst sammanbrott). Förklaringen torde vara att lågkvalificerade personer i USA i högre grad har jobb än i Sverige, där de istället är arbetslösa pga. höga ingångslöner.

Jag håller med Bryan om att den amerikanska modellen på det hela taget är att föredra:

Using high-skilled workers to sell train tickets when low-skilled workers are almost as good violates the principle of comparative advantage. And it’s hardly kind to create a system where workers feel unchallenged, and non-workers feel useless.

Så bör vi inte acceptera lägre löner för okvalificerad arbetskraft i Sverige? För effektivitetens och lyckans skull?

Teorin om rationellt beroende (som jag har nämnt här och här) säger att även konsumtion av beroende-
framkallande varor präglas av rationella bedömningar; och en hel del empiri ger teorin sitt stöd. En ny studie, ”Do Adolescents with Emotional or Behavioral Problems Respond to Cigarette Prices?”*, finner att även ungdomar med beteendeproblem och psykiska problem reagerar på predikterat sätt:

[W]e estimate the price elasticity of cigarette demand for adolescents who have behavioral or emotional problems. The results indicate that these adolescents are at least as responsive to cigarette prices as adolescents with no emotional or behavioral problems.

Homo economicus är, trots rykten därom, inte död.

*Tekin, Erdal, Mocan, Naci och Liang, Lan (2009). ”Do Adolescents with Emotional or Behavioral Problems Respond to Cigarette Prices?” Southern Economic Journal, 76(1): 67–85.

Folkomröstningar används sällan i Sverige, de förekommer bara på nationell nivå och de är rådgivande. Andra länder har gett en starkare ställning åt direktdemokratiska inslag i det politiska systemet, både i form av folkomröstningar och folkinitiativ. Vad har det för ekonomiska effekter? En ny studie av Lorenz Blume, Jens Müller och Stefan Voigt, ”The Economic Effects of Direct Democracy – A First Global Assessment”, publicerad i Public Choice, finner följande:

We find that total spending as well as spending on welfare is lower in countries with mandatory referendums, consistent with the previous literature. But we also find that countries with national initiatives appear to spend more and be more corrupt. Finally, budget deficits, government effectiveness, productivity and “happiness” appear unrelated to direct democracy.

Själv är jag öppen för en starkare ställning för folkomröstningar men är skeptisk till folkinitiativ, inte bara pga. nyss angivna resultat utan också pga. risken att majoriteter använder dem för att förtrycka minoriteter.

Se även ”Middag med professor Voigt”, ”Åklagarnas oberoende och korruption” och ”Konstitutioner styr mer än opinioner” samt Grundlagsutredningens förslag om  större möjlighet till kommunala folkomröstningar.

Mårten Schultz argumenterar för att ta bort nämndemännen:

Men förtroendeproblemet med nämndemännen kanske inte står att finna i att de har fel ålder, hudfärg eller klädsel - utan att allmänheten inte vill ha sin granne i domstolen över huvud taget. Allmänheten vill ha juridiskt kompetenta domare att lösa juridiska saker.

Stefan Voigt påpekar å andra sidan i ”The Effects of Lay Participation in Courts – A Cross-Country Analysis”, publicerad i European Journal of Political Economy (preliminär gratisversion här), att det även har framförts argument för nämndemän (och motsvarande). Han formulerar, utifrån existerande litteratur, sex hypotester om hur nämndemän (och motsvarande) kan tänkas förbättra det juridiska beslutsfattandet och fyra hypoteser om hur de kan tänkas förbättra det politiska systemets funktionssätt mer allmänt:

1. ”In countries with lay participation in judicial decision-making, mistakes in judicial fact-finding will occur less frequently than in countries without lay participation.”
2. ”Countries with lay participation in judicial decision-making enjoy factually more independent judiciaries than countries without lay participation, c.p.”
3. ”Countries that use lay persons in judicial decision-making are expected to experience higher levels of judicial accountability than countries that do not, c.p.”
4. ”In countries with lay participation in judicial decision-making, the judiciary should, c.p., be less corrupt than in countries without lay participation.”
5. ”[L]ay participation should lead to higher levels in the rule of law.”
6. ”The quality of justice perceived by citizens is higher with lay participation than without, c.p.”
7. ”In countries that use trial by jury, the population will be more knowledgeable concerning its legal order than in countries that do not use trial by jury.”
8. ”Countries that use trial by jury should experience a higher general quality of governance.”
9. ”In countries with trial by jury, fear of the judiciary is substantially lower than in countries without trial by jury.”
10. ”Trial by jury induces a discourse concerning right and wrong onto society which, in turn, does not only improve the knowledge concerning the legal system but also increases the legitimacy of the entire political system.”

Voigt undersöker sedan i en tvärsnittsstudie sambandet mellan användande av nämndemän (och motsvarande) och några av de utfallsvariabler som identifieras i hypoteserna. Data har han själv samlat in via en enkät som han har skickat till justitiedepartementen i ett 80-tal länder. Effekterna förefaller små:

[L]ay participation has some positive effects on the judicial system (in terms of higher levels of de facto judicial independence and lower levels of corruption within the judiciary) but the effects on general governance indicators as well as on economic variables appear very uncertain.

Dessa modesta effekter får vägas mot bristen på juridisk kompetens hos nämndemän (och motsvarande). Jag lutar, tentativt, åt samma slutsats som Mårten Schultz.

Den här ansatsen för att studera självmord tycker jag om:

[W]e would like to emphasize the importance of studying suicide by employing a “rational” approach that complements the medical perspective on suicide, which assumes suicide to be the result of “irrational” behavior arising from mental illnesses such as depression and other psychiatric disorders.

Den formulerades först av Hamermesh och Soss i ”An Economic Theory of Suicide” och är utgångspunkt i översiktsstudien ”Socio-Economic Studies of Suicide: A Survey”. Grundtanken är att självmord begås när den diskonterade strömmen av nytta under återstoden av livet bedöms understiga en kritisk (kanske negativ) nivå. Denna teoretiska utgångspunkt implicerar att socioekonomiska variabler påverkar självmordsfrekvensen. Om det inte bara är psykiska problem som får folk att ta livet av sig, blir forskningsfrågan vilka andra faktorer som spelar roll.

Litteraturen har tittat på många variabler, och de empiriska resultaten är högst blandade. De mer tydliga resultaten: högre inkomst, högre befolkningstäthet och högre religiositet  ser ut att minska självmordsfrekvensen, medan högre inkomstojämlikhet, högre arbetslöshet, högre kvinnlig förvärvsfrekvens, högre skilsmässofrekvens och högre latitud/longitud ser ut att öka den. Dock ska tilläggas att kausaliteten i många fall är oklar, bl.a. därför att nästan alla studier använder sig av aggregerade, och inte individuella, data, och att det kan finnas bakomliggande förklaringar till både ovan nämnda variabler och självmordsfrekvensen som studierna inte fångar.

Se även inläggen ”Rationell syn på självmord”, ”Den irrationella döden”, ”Eldvapen och självmord”, ”Homosexualitet och självmord”, ”Självmordsbeteende gör livet ännu svårare” och ”Litium i dricksvattnet”.